Möte Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning. Två pojkar dök upp i korridoren, den förste var lång och rödhårig och den andre kort och kutryggig. Den långe rödhårige spottade fram Här fåru rätt i käften. Spottloskan rann sakta över mitt ansikte, gul och tjock, som sådana där slemklumpar med stark och kväljande lukt som äldre och sjuka brukar harkla upp. De båda pojkarnas gälla genomträngande skratt Kolla horungen han har käften full. Loskan rinner från ena ögat ner till läpparna och letar sig in i munnen. Jag vågar inte torka bort den. Det skulle jag kunna göra, det skulle räcka med att jag sköt upp baksidan av ärmen. Det skulle räcka med en bråkdels sekund, en hastig armrörelse för att inte spottloskan ska komma i kontakt med mina läppar, men jag gör det inte eftersom jag är rädd att de ska känna sig förolämpade, rädd att det ska reta upp dem ytterligare. Jag kunde inte tänka mig att de skulle göra det. Ändå var våld mig inte främmande, långt därifrån. Jag hade alltid, så långt tillbaka jag kunde minnas, sett min berusade far slåss med andra berusade män utanför kaféet och knäcka näsan eller slå in tänderna på dem. Män som hade låtit blickarna 11
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 11
2015-02-04 08:26