9789146226482

»Va,

håller du på än! Att du inte tröttnar?« Så säger folk ibland. Men nej, det går inte att tröttna. En bra trädgård är som en lyckad fest. Där finns allt. Skönheten, dofterna, överdådet, lyxen, minnena, ­myterna. Ingredienserna kan vara desamma, men hur hel­heten blir beror på trädgårdens människa. Det finns hur många variationer och möjligheter som helst, och det är det som är så spännande med trädgårdar. Det tar inte slut. Så tröttna? Nej, aldrig!

Det var en gång en trädgård handlar om minnen från mina mer än trettio år som trädgårdsskribent, om jord, form, färg, doft och skönhet, om att odla för att äta, om resor och trädgårdar här hemma och i andra länder, om konst och litteratur, om vad man ska ha sin trädgård till – men framför allt handlar den om människor. Ska jag vara ärlig, så har jag alltid tyckt att människan i sin trädgård är ännu mer spännande än själva trädgården.

Det här är ingen logisk och linjär berättelse utan den hoppar hit och dit ungefär som tankarna flyger fram och tillbaka när jag, på numera stela ben, gräver i min trädgård så att jag blir varm och glad.

9

Ofta landar jag i min bokhylla. Eller så sitter jag bara och tittar, ser en blomma och kommer att tänka på n­ ågot jag läst om den. Går in för att kolla, kan inte sluta läsa och glömmer att gräva. Det är så jag jobbar. Tycker att mitt trädgårdsliv blir roligare på det viset. Kanske också själva skrivandet.

10 Jag bor i ett pyttelitet hus på ett berg i Mölndal. Huset är från mitten av 1800-talet och trädgården lika gammal. Tomten är liten, bara sexhundra kvadratmeter, och liknar mest en djungel med många träd, buskar och hemska ogräs. Men den är min och jag älskar den. Ofta är min trädgård ändå mycket vacker och alltid, verkligen alltid, luktar den så gott. Jag har försökt plantera den så att där ständigt finns någon växt som doftar och talar om var i tiden jag be­finner mig. Varje årstid ska ha sin doft, varje månad, ja, kanske varje vecka ska lukta på sitt eget sätt.

När honungsrosen blommar i det jättestora päronträdet blir det fest. Då sitter vi under trädet och ­njuter.

Hårda små päronkart dunsar i huvudet på oss och r­ osens blomblad flyger så att vi får i håret och överallt. Vinet och den tidiga sommarens alla dofter gör oss ­rusiga av livslust.

Det var inte självklart att jag skulle börja skriva trädgårdsböcker. Jag är dagstidningsjournalist i botten och har jobbat tjugosju år som reporter på Dagens Nyheter.

Kom in som ekonomireporter och slutade som trädgårdsskribent.

En dag skulle tidningen ha en trädgårdsspalt, vilket var ovanligt för mer än trettio år sedan. Till min för­ våning hörde jag mig själv ropa: »Åh, det vill jag göra!« I många år skrev jag sedan trädgårdsartiklar vid ­sidan om mitt jobb som allmänreporter. Den första hand­lade om röda vinbär, det minns jag särskilt. Hade flyttat till ett nytt ställe och där fanns en väldig vinbärsbuske. ­Bären var stora och förvånansvärt söta och i min nya, ganska okunniga trädgårdstillvaro, framstod busken som ett underverk.

Kanske var det ändå i böckerna mitt trädgårds­intresse började. Jag har mycket konsthistoria i min examen och trädgårdskonsten är ju en del av konsthistorien. Började samla konst- och trädgårdsböcker. I motsats till mer disciplinerade människor kan jag inte göra mig av med en enda, så nu är mitt lilla hus proppfullt av alla möjliga slags böcker. De tapetserar väggarna, ligger på s­ tolarna och under dem, i högar på golvet. Inte sådana där estetiska högar som man kan se i inrednings­tidningar – som jag förstås också samlar på – nej, inte precis så. Om ni tycker att den här boken handlar mycket om att läsa, så förstår ni kanske varför.

Från min trädgård finns så många ingångar till andra kunskapsområden att det räcker för hela livet. Växternas historia, till exempel. Vem tog hit dem från ett berg

11

12

någon annanstans i världen? Facklitteraturen är full av spännande berättelser om orädda människor som under stora strapatser letade upp växter som vi här i Europa aldrig tidigare sett. Då var de en sensation, nu har de blivit vanliga i våra trädgårdar.

Vad berättar de historiska trädgårdarna i Holland, England och Kina? Det mjuka, gröna ljuset kring de hundra mossiga fontänerna i Villa d’Este i Italien – kan man återskapa det i en skuggig trädgård i Mölndal?

Hur är det med den välstädade mossmattan i en många hundra år gammal trädgård i Japan? Går den att kopiera? Sådant är roligt att tänka på när man vattnar och vattnar sina torvkanter så att de ska blir gröna och fina.

Att vandra i Abrahams fotspår genom den arabiska öknen när de röda anemonerna liksom studsar ur marken efter första vårregnet är också en trädgårdsupp­ levelse. Konsthistoriens alla blommande ängar där varje växt har en betydelse och en berättelse kan jag inte få nog av. Leonardo, Fra Angelico, Piero della Francesca, Botticelli – alla målade de ängar som i känslan bara har sin like i en överdådig svensk slåtteräng.

Jag glömmer aldrig när jag för första gången på ­Chelsea Flower Show i London helt oförberedd stod inför en sådan leonardisk äng. Det var den engelska trädgårdsdesignern Julie Toll som gjort en liten in­hägnad trädgård med styvmorsvioler, gullvivor, tusensköna och en trampad stig som vindlade tvärs igenom. Sedan

dess finns minnet av hennes äng alltid i min trädgård i form av en pytteliten plantering med styvmorsvioler och gullvivor, ibland bara i en kruka.

I ett stort avsnitt i den här boken berättar jag om mina fyra älsklingsträdgårdar. De är mycket olika men i alla finns en människa som har mycket att berätta om vad man kan ha en trädgård till – egentligen.

Välkommen in i min trädgårdsvärld!

Mölndal i november 2015

13

Gåvan En dag så full av lycka.

Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.

Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.

Jag visste inte någon värd att avundas.

Vad ont som hänt hade jag glömt.

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.

Kände i kroppen ingen smärta.

När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel. czeslaw milosz Ur diktsamlingen Möte. Översättning Nils Åke Nilsson, Brombergs förlag, 1980

SJÄLVHUS HÅLLNING MED SEYMOUR

Jag

hittade min mer än trettio år g ­ amla Självhushållning i trädgården i bokhyllan och blev n­ ostalgisk. Författare är John Seymour och den kom på ­svenska 1982, precis i rätt tid för mig som ännu en gång hade misslyckats med morötterna och som inte ens r­ ädisorna ville sig för. Då var Seymour någon att hålla i handen.

Bläddrar lite förstrött i den slitna boken och fastnar för kapitlet med rubriken »Djupsängsmetoden«. Det handlar om konsten att framställa en dubbelgrävd upphöjd säng för sallat, rotfrukter och allt annat grönt. Ett raffinerat och vördnadsfullt sätt att behandla jorden, det vackraste som finns när man vill odla köksväxter.

Numera beskrivs metoden i varje handbok för grönsaksodlare, men då var det något nytt, åtminstone för en oerfaren hobbyodlare som jag. Enda felet med den upphöjda sängen är att den är så jobbig att framställa.

Jag grävde och grävde, två spadtag djupt och massor av hästgödsel. Blanda, gräva om och gräva igen, k ­ ratta.

Till slut, efter många timmar, låg sängen där, mjuk, svällande och vacker – men ack, så liten.

17

18

Seymour lovade mycket större skördar, och ja, det växte. Saftig sallat, goda små spenatblad, rödbetor, squash över alla gränser, raka fina morötter. Mitt lilla köksland var som välsignat.

Jag blev fascinerad av min jord, matade den med komockor, tänkte på den, stod och beundrade den. Bäddade in den med halmrik gödsel inför vintern och när våren kom låg jorden där smulig och doftande under halmresterna. Vacker, det var vad den var.

Har glömt vad trädgårdsfilosofen hette, men han sa ungefär såhär om konsten att förstå sin jord: »Gör i ­ordning en liten bit jord. Så en morot. Sätt dig ibland vid din morot och vänta. Se hur den växer. När den är stor nog, dra upp den och ät upp den.« Matjord – jord som ger mat.

Samma år hittade jag en annan underbar bok som jag fortfarande tar fram och läser i ibland, nämligen John Jeavons How to grow more vegetables than you ever thought possible on less land than you can imagine. Den har lossnat ur pärmen och ett par sidor faller upp av sig själva. Det är ett diagram över hur stora rötter sallat, tomater, morötter och de andra köksväxterna har. Blir förvånad. Själva moroten är en sak, men runtomkring och under den breder ett stort system av trådsmala rötter ut sig. Mer än en meter, ser det ut som. Är det möjligt?

Det jag gillade var sättet att plantera, inte i raka rader En handfull jord, så smulig och vacker och så gott den luktar.

utan i sexkanter, ungefär som rutorna i ett hönsnät fast större. Det fick plats många fler plantor än tidigare och det såg mycket imponerande ut när de färdiga sallats­ huvudena stod så tätt intill varandra att de yttersta bladspetsarna rörde vid grannarna. Ogräset hade inte en chans. Kände mig som en riktig mästerodlare.

21 Två saker minns jag särskilt från tiden med Seymour: vinet och hönsen. Han beskrev i detalj inte bara hur hönsen skulle bo och vad de skulle äta utan också hur man slaktar, binder upp och gör söndagsstek av dem.

Våra orusthönor var så finprickiga att det inte gick att säga om de var svarta med vita prickar eller vita med svarta. Fin röd kam hade de alla och tuppen var stor och grann. Jag gillade verkligen att bli väckt av en tupp. De bodde i ett litet hus i trädgården. Ibland rymde en höna och satte sig i den stora granen för att sova över natten.

De kunde nämligen flyga och det tyckte vi var extra ­roligt. Godare ägg fanns förstås inte. Ibland såg vi något litet och pälsigt med svans i hönsgården, men tänkte inte närmare på saken.

En dag mötte jag en råtta i bokhyllan på andra våningen. Då fick hönsen flytta till en ladugård i närheten.

Ibland saknar jag dem fortfarande.

Att framställa och dricka eget vin är ett av de stora glädjeämnena för en självhushållare, ansåg Seymour och delade med sig av flera recept. Entusiastiskt satte Matjord – jord som ger mat.

22

jag igång. Är inte någon särskilt återhållsam människa, så snart stod det glasflaskor och puttrade lite här och var. Samlade vildäpplen i stora korgar och det vinet blev ganska gott. Allra bäst blev krusbärsvinet och det gjort på svarta vinbär. Vi buteljerade och korkade och fyllde matkällaren och kände oss rika och duktiga.

Jag fick storhetsvansinne och gjorde allt större satser.

Så hände det oundvikliga – sextio liter odrickbart rödbetsvin efter Seymours recept måste hällas ut i ­vasken. Tänk er sextio liter mäsk – det luktade så illa att jag aldrig mer har försökt göra vin.

Men det var inte med Seymour mitt odlings­intresse började och inte heller hade jag odlingslusten med mig från barndomen. I stället hade det med mitt yrke som journalist att göra. Från 1972 och tjugosju år framåt var jag anställd som reporter på Dagens Nyheter, de första åren på ekonomiredaktionen och senare som allmänreporter. Jag skrev ganska mycket om den internationella handeln med råvaror och särskilt om världshandeln med livsmedel. Det var baslivsmedel som vete, majs, ris och soja. Den som hade de stora överskotten hade makten över maten och ett effektivt vapen för ­politiska påtryckningar.

Den i särklass största exportören av vete var USA, som i samarbete med en handfull jättestora internationella bolag skötte nästan hela världshandeln och den

största delen av allt livsmedelsbistånd till fattiga länder.

Gissa vilken makt det gav!

Jag ville inte ha deras mat, ville inte medverka. ­Jag bestämde mig för att odla min mat själv. Täckodling och utan handelsgödsel och kemiska bekämpnings­ medel, förstås. Det var ju en del av protesten. Så värst stora skördar blev det inte i början – stenhårda p ­ ytte­små potatisar, lök som gick i blom och kålhuvuden som ­böljade av larver. Men det var roligt och så småningom lärde jag mig.

Ett matlag i Gävle med en entusiastisk kvinna i spetsen, Malin Dahlgren, startade Mudi-Mums. Det betyder Mat Utan Djurindustrier och Mat Utan Multi­ nationella Storföretag. Av henne kunde man få långa listor på vad man kunde äta och vad man borde undvika.

Hon och hennes matlag gav också ut en kokbok med billiga och bra recept.

Bakgrunden var bland annat kunskapen om att något dussin jättestora internationella företag, ofta amerikanska och privatägda, hade (och har) kontroll över hela kedjan från jorden till utsädet, gödseln, bekämpningsmedlen och förädlingsindustrin ända fram till maten på bordet. Den makt denna väldiga koncentration innebar användes inte i första hand för att bekämpa hunger och fattigdom – för att uttrycka det milt – utan ibland till och med för att öka orättvisorna.

Det var inte helt lätt att handla efter Mudi-Mums

23

24

listor. Findus? Nej, det ingår i en internationell jätte.

Slotts samma sak, liksom Bjäre, Flora, Milda. Men vi lärde oss mycket, bland annat att odla och framför allt en väldig massa recept på linssoppa.

Dagens motsvarighet är väl närmast Krav och Rättvise­­­­märkt. Men kravmjölk smakar ju precis som vanlig, den är bara dyrare, säger ni kanske. Ja, det är inte för smakens skull man ska välja Kravmärkt mjölk och kött, utan för kornas och för jordens. Och för vår egen, så att vi också i fortsättningen ska kunna titta en ko i ögonen utan att skämmas och för att djuren ska ha ett drägligt liv och en värdig död, så att vi själva slipper äta kött med blåmärken.

Rättvisemärkta bananer smakar ungefär som stor­ bolagens, så om det bara vore för smakens skull kunde det kvitta. Men vilken tillfredsställelse att frukten vi äter är odlad av människor med anständig lön, hyfsade arbetsvillkor och rätten att säga ifrån.

I botten för det som skulle bli mitt intresse för odling och trädgård låg sextiotalet med miljörörelsen.

Rachel Carsons Tyst vår kom på svenska 1963 med larmet om DDT och aldrin som fick fåglarna att tystna.

Rolf ­Edbergs Spillran av ett moln publicerades 1966 och ­Göran Palms En orättvis betraktelse samma år. 1968 kom Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning där han gick tillrätta med USA:s och Europas slöseri, sättet att

tillverka varor, använda dem och sedan slänga bort dem utan att de återgår till produktionen.

FN:s första stora miljökonferens hölls i Stockholm 1972 under mottot »En enda värld« och 1973 kom oljekrisen, 1972 och 1974 de stora svältkatastroferna. Man började tala om »en ny ekonomisk världsordning« och FN-konferenserna avlöste varandra. Jag fick som ­reporter bevaka många sådana konferenser runtom i världen och gjorde bland annat en lång reportageresa i USA och Mexiko som resulterade i en serie artiklar ­under vinjetten »Makten över maten«.

Att lära sig odla och själv framställa sin mat kändes som en viktig överlevnadskunskap. Varje år sedan dess har jag, var jag än har bott, haft ett litet grönsaksland för åtminstone potatis, lök och jordgubbar. I början valde jag dessa tre för att de var – och fortfarande är – de mest besprutade grödorna och jag ville ju odla utan multi­nationell kemi. Idag tänker jag mest på att ingen potatis är så god som den jag odlar själv, ingen lök så vacker och inga jordgubbar så doftande. I bakhuvudet finns vissheten att jag kan fixa min egen mat om det kommer tider då jag måste.

Sjuttiotalet var gröna vågens årtionde. Många flyttade till landet för att bli självförsörjande. Mest berömt blev Skogsnäskollektivet, en grupp vuxna och barn som 1973 flyttade till Skogsnäs inte långt från Ramsele i ­S ollefteå kommun. Det var en politisk rörelse med stark

25

26

tro på något annat, ett socialt och ekologiskt experiment för att frigöra sig från den globala kapitalismen. Mot storskalighet ställdes småskalighet, en e­ nkel livsföring och gemenskap. Man ville klara sin egen ­försörjning med ekologisk hänsyn i produktionen som en reaktion på konsumtionssamhällets avigsidor. Ännu efter mer än fyrtio år finns Skogsnäskollektivet kvar, nu i lite annan form. Den egna skolan har stängt på grund av brist på elever, men kulturhuset är levande och viktigt för trakten. Där finns också många småskaliga företagare.

Om sjuttiotalet var en flykt från storstaden till landet så är 2000-talets gerillaodlingar och nya stadsodlingar ett sätt att flytta in landet i städerna. Den forna byn med sin sammanhållning och sin husbehovsodling har blivit ett ideal för att skapa mänskligare städer. Det finns de som tror att vi kommer att få se minilantbruk med djur och allt också i städerna – och då är det väl bara att säga ja tack. År 2014 kom Seymours Självhushållning i trädgården i ny svensk upplaga, den här gången med undertiteln »En handbok för realister och drömmare«. Den har blivit tjockare och bilderna har fått färg, men känslan av ­bibel är densamma. För mig är den nu mest en bok att drömma över, men jag slås av hur smittande för­fattarens ­entusiasm är och att alla råd och beskrivningar är så

handfasta och begripliga. Till exempel skulle jag aldrig i livet vilja ha får – skulle de bo i min trädgård? – men jag kan inte sluta läsa om olika slags får, vad de ska äta och hur lamningen går till, med ibland komplicerade ­lägen som tvillingar, sätesbjudning och bakåtböjt huvud och ben. Verkar kanske lite udda, men det är intressant. Jag lovar.

Kastar mig också över kapitlen om häckar och stängsel, om hur man gör korgar och hur man brygger sitt eget öl. »Plocka humleblommorna när de står i full blom och är fulla med det gula väldoftande frömjöl, som är det fina med humlen.« Längre fram kommer receptet: »Koka upp 4,5 liter vatten på kvällen innan ni går och lägger er.

Medan det kokar gör ni i ordning en sil till ert mältkar.

Detta är ett öppet kar som rymmer hundra l­ iter ...« Ja, ni ser – kanske en realitet för somliga, men mest en humledoftande vinterdröm för mig. •

27