9789146226307

i kvartsstaden

det är inget och du vet det jag talar om ett ljud som tillbringade vintern här jag kände det livets mörka ogenomskinlighet är det inte en lemlästad lycka det stod på min sida eller jag stod på dess sida som ett dimhöljt öde det kan bara erfaras dess ursprungliga sanningsstomme omsvävad av det lyssnande på gatan för människor hemsöks inte platser mörkret brusar som rasande aska utan att ta tanken ifrån det

9

vissa människor har ett starkt hjärta då kan det vara svårt att dö men om man kan förlåta dem andningsfunktionens upprepade förvillelse gryningen fyllde ena halvan av rummet förgäves försökte jag känna mig orolig de sa att du strålar att det var så att säga olikt eller ändligt litet och olyckligt som dina overkliga händer

10

är vi på väg i undergången sa du ditt absoluta huvud skälvande nu och i augusti museiskalle utan sidor slagen till slant i världen men inte av världen hela höstens långa natt hörde jag dig drömma ett dubbelt tänkande vars ena sida är en vilja utan liv en sårig förnimmelse av verklighet och om det finns är det jag underkastad en lösare storhet strävanden redan åtskilda som sömn i yttrandenas ytor

11

våra medvetandefält efterträder varandra ordet »fält« erinrar om periferins konturlöshet fullt orienterad till alla kvaliteter nalkas okända trösklar med minnet i lågor stående mitt i en brand med alla vanliga sinnen vakna allt du känner är vad det är solen genomflödas ständigt av ögonblickets skimmer där ett för evigt inlåst föremål vilar du en töcknig himmel alltets väsentligen abstrakta struktur över en kal arbetande klippa

12

om inte ljus vore så känslosamt vore ditt ansikte en eremit som älskar siden vänd bort vänd dig bort djur i människoskepnad inte ett moln syns som sargar den höstliga kvartsstaden där hjärtat bultar i ett råtthål av uppäten materia rum är tvivel i religiös mening en vana jag försökte skaffa mig själar är kött rektangulära salar inte i sig ett innehåll som fiskar när de gör sig hemmastadda i sitt silverkött

13

också kroppen är liturgi ett övertygelsens verktyg varifrån man tar sikte har du vidrört den med strandade fingrar dina regniga armar driver tillfälligt genom pölarna som vittnar om ljusets fullkomlighet den samtidiga tiden »vad i sen allt detta« för vad vi ser är detta som solen ätit och gett ansikte som slås upp en dörr som gör rummet större än huset jag lever i så många århundraden alla finns fortfarande och kastar sina lodräta skuggor genom paradiset genom dess illa kammade skuggor

14

men rum står här för tid en våldsam längtan att se i framtiden dess slumrande bräske en talande visshet men det är också sant att vi ännu inte har talat när kroppen en framtida mening lite av duva lite av du och andra språk där tjugo minuter inte är en evighet och handen låter dagen komma och djurets rasande ansikte och en blick som lämnar fältet återuppväcker ögonen inför avgrunden ögonen och dess öppningar som vässar dörrarna

15

den oceaniska känslan med lustiga krön av snö och rädsla en frihet som består i att den inte är och kan vi ha börjat ett arbete som kallas mitt liv som ska heta mitt rasande liv och gå som sågen i före detta skogar händelser i förväg utan horisont med vilka tvivlet inget kan göra jag var ett djur levande dödförklarad en dag ska hjärtat sluta slå

16

jag återfann imman från i natt månens libration som låter innehållet återvända i töcknets frigörelse med fingret torkade jag mjölken ur pannan bjöd fram den som ett rinnande ljus och gesten blev lidande gesten som uttryckte rörelsen doftade i hela dig kanske har du slutat glida sa jag för länge sen kanske har du varit blind hela livet