Kapitel I
Jag stod så nära den stora älgtjuren att jag kunde röra vid den. Artontaggaren såg på mig med sina bruna ögon. Bredvid fanns en mager och tanig älgkalv på smala ben, bakom dem avvaktade två vargar med raggiga pälsar och på en klippavsats ovanför väntade en brun björn med stora vita tänder. Skulle han få sin del av bytet när vargarna anföll? Fullt så dramatiskt var det inte. Björnen hade fällts i Tivedens mörka skogar för långt över hundra år sedan och hade i uppstoppat skick framlevt livet efter döden tillsammans med andra sevärdheter på museet, som också inhyste flockar av dammiga fåglar med samma öde. Att med ögon av porslin se på skolelever och andra, ett välmenat sätt att med dåtida pedagogik förmedla naturupplevelser och kunskap, men jag gissade att publiktillströmningen var minimal. Det är ett förnämligt museum med bland annat närmare tusen uppstoppade fåglar i samlingen där ägg och fjädrar från 1800-talet har använts i dagens forskning för att påvisa miljögifternas inverkan. Men rariteterna i samlingarna, tre utdöda vandringsduvor, har stulits. Museet finns alltså på det som förr hette Karolinska Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Örebro, ”Karro” i dagligt tal. Men nu hade utvecklingen hunnit ikapp också skolan med anor från 1300-talet med Olaus Petri, den store reformatorn 5