Mlissa berättar Det händer fortfarande att folk känner igen mig. Om det var målet, så har du lyckats. Men det ska du veta, att ytterst få kommer ihåg mig för ”Det elfte budet«. Tack gode gud. Det är inget konstigt med det – när allt kommer omkring blev det aldrig någon feministisk revolution, eller hur? Eller hur. Det är som om de där månaderna utan skratt är någon annans minne. Eller ingens. Även kollektiva upplevelser står sig slätt mot den mediala sanning som utan att blinka lägger tiden i lager på lager. Om jag skulle ha fått leva om den här perioden? Jag gillar inte hypotetiska frågor. Som har med mig att göra. Men att mänsklig utveckling går så oerhört långsamt beror väl på att varje generation måste göra samma misstag som den tidigare för att fatta. Samma upptäckter för att tro. Samma insikter för att orka. Förstå bara hur många människor som har tänkt exakt det här före mig! Och sedan suckat. Av uppgivenhet eller leda. Men jag tänker också att det är just det här – släkte efter släktes impuls att slicka på en frostig lyktstolpe – att det är 5
det som gör att vi i korta glimtar kan känna igen pojken i kortbyxor bakom ministerns strikta låtsasjag. Det kanske är värt det, vad vet jag. Förmodligen var jag inte ens den första att gräva fram den där stenen. Någon annan kanske hittade den för tusen år sedan. Hittade den, läste den och grävde ner den igen. Bara för att hon inte pallade. Men den låg inte där för tusen år sedan, eller hur?
April
Mlissa Krauss Arkeologistipendiaten Mlissa Krauss visste i samma ögonblick som hon snubblade att orsaken till fallet var en stentavla. Hon visste inte hur hon visste, men hennes karaktär var nu inte av det slaget att eftertanke kom naturligt. Så denna tidiga aprilmorgon, som redan hotade med näst intill komisk hetta, satt hon alltså med bultande hjärta i Jorda niens damm och tittade rakt in i det andra hudlagret på höger knä i förvissning om att det här var hennes, aningen fumliga, fall framåt i den arkeologiska historieskrivningen. Och mycket riktigt: när hon sakta vred på överkroppen kunde hon snabbt konstatera att det ur den jordanska sanden stack upp något som för tre tusen år sedan säkert kunde ha klassats som ett hörn. Idag liknade det mer rester efter någon som varit obetvingligt sugen på att tugga sten. Men trots den sargade kanten var det uppenbart att den här biten sten skiljde sig markant från alla de andra bumlingarna som omgav henne. Medan bergigheten i området karaktärise rades av skrovlighet uppvisade detta stenstycke en näst intill slät yta, och av det hon kunde urskilja föreföll det att vara någor lunda jämntjockt, och – det kunde i och för sig bero på att hon bländades av solen eftersom solglasögonen flugit av henne när hon föll – glänste det inte lite från brottet som uppstått när hörnet för kanske tusentals år sedan fallit ifrån? Hon reste sig upp, tog en klunk ur vattenflaskan, svalde 7
impulsen att ropa på Carin eftersom den ingivelsen överrösta des av viljan att uppleva de kommande minuterna på egen hand. »På egen hand med historien«, som hon om bara någon månad nöjt skulle komma att döpa sin expressföreläsning. Som hon hade längtat efter det här ögonblicket. Ända sedan hon var fem år och hamnade framför en dokumentär om historiska tecken på handfast kommunikationsvilja hos Gud, hade hon levt i förvissning om att hon en dag skulle upptäcka något som skulle förändra synen på historien. Inte ens insikten – flera år senare – att dokumentären egentligen var en äventyrs film med Harrison Ford försvagade hennes övertygelse. Hon var bara ytterst noga med att gräva ner den pinsamheten i oländig mental terräng. Men nu när hon stod här framför vad hon själv redan tanke mässigt benämnde »århundradets arkeologiska fynd«, kände hon sig plötsligt osäker. Tänk om hon klantade sig? Hennes erfarenhet från fältarbete kom främst från seminariegrävningar i Karsviks Hage, rens ningen av vinden i barndomshemmet i fjol och nu dessa fyra veckors kånkande av arabiskt makadam. Inte hade hon erfaren het nog att handskas med något som var viktigt på riktigt! Det här var, olyckligt nog, ett av de sällsynta tillfällen under sitt tjugoettåriga liv som Mlissa Krauss formulerat en medvetet osäker tanke. Detta gjorde henne reflekterande och handlingsför lamad, vilket var en kombination som skrämde skiten ur henne. Framför allt kretsade hennes tankar kring hur obegripligt det var att hon hade kunnat undgå att snubbla över tavlan tidigare. I stort sett hade hon ju bara rört sig inom de sex kvadratmeter som hon blivit tilldelad vid ankomsten till utgrävningsplatsen. Där tavlan nu stack upp hade hon vid ett flertal tillfällen ställt sin ryggsäck, eftersom just den plätten var plan och låg strax utanför det område som skulle röjas. Visst var det så? Men hur kom det sig i så fall att hennes fot aldrig tidigare kolliderat med den pregnanta utväxten? 8
Inget svar dök upp och det blev plötsligt uppenbart för Mlissa Krauss att dagens dos av visshet var förbrukad. Hon samlade sig, tittade sig omkring med spelad nonchalans, vilket bara noterades av en ödla på murresten vid branten till höger om henne, och gick tre steg fram mot fyndplatsen. Där hukade hon sig och försökte komma så nära marken att huvudet till slut hamnade mellan knäna och fick ödlan att känna ett visst släktskap. I samma takt som hennes rörelser blev långsammare ökade pulsen. Nog var det en stentavla alltid. Med betoning på sten, slog Mlissa snabbt fast, vilket genast skilde den från det lilla hon läst om tavlor i E. Briggs »Writing and Telling – a Guide to Archaeological Communication«. Där hade de flesta bilder föreställt rödbruna eller benvita rester av bränd lera täckta med små kantiga tecken i snörräta rader, alternativt figurer och piktogram, stiliserade till oigenkännlighet för alla utom för E. Briggs, som Mlissa förstod det. Hon drog försiktigt upp borsten ur byxans sidoficka och sände en tacksamhetens tanke till sig själv för att hon hejdat sig från att ropa på förstärkning – hon ville bli sedd som en upptäckare, inte som en kliché. Faktum var att det här skulle bli första gången hon använde något annat redskap än spade eller slev ute på fältet. Hon hade, så att säga, aldrig tidigare rört sig under själva ytan. De svindyra håren från späda getstjärtar smekte i stort sett ljudlöst den bit av stenen som stack upp ur den hoppressade sanden. Fram trädde en grånad som hon tidigare inte sett tillstymmelse till i det karga, röda landskapet. Den blev som självlysande i ökensanden. »Gnejs!» mumlade hon och förvånades både av att hon min des konkreta fakta och av att något så välkänt kunde framstå som så oförklarligt. Randningen i stenen löpte i olika nyanser av grått, liksom oregelbundna men parallella bäckar över ytan, vissa var tjocka, andra smalare. Under ett svindlande ögonblick 9
upplevde Mlissa att stenen levde, böljade inför henne. Ungefär samtidigt upptäckte hon att hon en lång stund glömt att andas. Hon skakade försiktigt på huvudet för att kontrollera yrseln och började gräva med bara händerna. Sleven låg i ryggsäcken nere vid minibussen, och hon ville se resultat nu! Trots ivern var hon noga med att inte röra själva stenen, som låg i en trettiogradig vinkel, utan röjde bort jorden och smågruset närmast tavlan med baksidan av borsten eller med själva stråna. Texten, eller snarare tecknen, framträdde långsamt, och det stod snabbt klart att här hade ingen varit framme med vass pennan och ristat finstilt. Symbolerna var slängiga, breda och mjukt konkava, som hade de varit skrivna med fingret i sand. Mlissa kände en näst intill oemotståndlig lust, en magnetisk dragning, som hon skulle beskriva det i föreläsningen, att låta pekfingret följa i spåren av budskapet som hon inte hade några som helst förespeglingar om att kunna tyda. Och eftersom hon tyckte att både motstånd och regler i många situationer var borgerligt trams, stödde hon sig nu på det oskadade benet och lät handen närma sig det vackra grå. Med bara någon centimeter kvar till den lockande språk ådern låste sig Mlissas vänsterknä och hejdade så hennes yrkes vidriga framfart. Samtidigt som hon stönade till bestämde sig stenen för att lossna ur sin jordiska låsning och tippade över i horisontalläge. Dunsen fick ödlan att avsluta morgonens arbete med att stå prick stilla på en vägg, medan Mlissa drabbades av akut besvikelse. Var den inte större? Biten som låg strax framför henne påminde i storlek om hennes Ipad. Girigt tittade hon ner som om hon väntade sig ett svar från själva hålet; det måste väl finnas mer att hämta här? Hon lät den nyförlösta klumpen ligga och hämtade spaden, som var orsaken till fyndet slog det henne, eftersom det var den hon varit på väg mot när hon snubblade. På måfå lät hon bladet burdust dansa i gropen hon grävt och 10
det tog inte många nedslag förrän hon stötte emot något som definitivt var hårdare än packad ökensand. Hon böjde sig ner igen, men ångrade sig genast. Reste sig, gick fram till muren, lutade sig över den och ropade: »Caaaaaaaaarin! Kan du komma upp med en binda? Och ta med dig sleven!« »Det är vad jag kallar mens«, ropade Carin muntert tillbaka så att det ekade mellan ruinerna. »Kommer strax!« I väntan på att väninnan skulle ta sig uppför den grusiga branten lät Mlissa spaden falla till marken, satte händerna i svanken och böjde sig bakåt. Det knäppte skönt i ryggraden. Hon kisade mot himlen som välvde sig över landskapet som en blekblå kupa och som bjöd tillräcklig höjd för att ge plats för den unga kvinnans pirrande förväntan. Det var så många tankar som rörde sig i Mlissa Krauss huvud just nu att hon nästan blev förbannad över att hon bara hade en hjärna. Sedan skrattade hon till, ett märkvärdigt långt och klingande skratt för den ensamma situationen, men så var det här heller inte tillfället eller platsen för ilska. Snarare var detta en glädjens stund, då hon kanske äntligen stod framför den reva i sitt efterpubertala liv där hon kunde slinka in för att komma ut på andra sidan och framstå som något mer än bara skrattgropar. Hon rätade upp sig och skakade på huvudet, charmad av sin egen fåfänga. I nästa sekund fick en svindlande overklighetskänsla henne att blixtsnabbt vända sig om – men tavelresten låg kvar. Hon var inte ensam här. Någon ropade från historiskt avstånd, och hon tänkte sannerligen lyssna uppmärksamt. Hon satte händerna i sidorna och studerade otåligt Carins strävsamma färd uppför den steniga branten – två kliv framåt, ett tillbaka. Mlissa log. Hon tänkte att Carins ostadiga kavande var en bild som påminde en del om hur det kändes för henne själv när hon för drygt en månad sedan träffade Carin för första gången. 11
Det var efter att hon bussats från flygplatsen i Amman till en enorm betongvilla i utkanten av al-Karak där utgrävningens praktikanter inhystes i en dammig korridor på nedre botten. Kvällen hon anlände hade hon försökt sig på en storstilad entré i öppningen till den bedagade glasveranda som tjänst gjorde som studenternas uppehållsrum på kvällarna. »They are there now«, hade ägarinnan informerat och knyckt med sitt sjalklädda huvud mot trappan. Mlissa, som upptänd av den känsla av världsmedborgarskap som flygresan och de nya dofterna gav, hade gått direkt upp, ställt ifrån sig rullväs kan, slagit ut med armarna och sagt: »Direkt från Queen Alia International Airport – här är Mlissa Krauss!« »Känns sådär att landa på en flygplats uppkallad efter någon som dog i en helikopterkrasch, eller hur?« hade en blond flicka med pannlugg svarat på överlägsen bohuslänska utan att ens titta upp. Det var Carin Eriksson. Hon satt och spelade kort och drack öl med tre killar, varav en – det såg Mlissa med kännarblick – utan tvekan var liggbar, trots en kraftig solsveda. För att inte avslöja att hon över huvud taget inte fattade vad Carin pratade om skrattade Mlissa därför sitt mest intagande skratt och svarade med hjälp av sin absolut mest användbara ordkombination: »Eller hur!« Då hade Carin tittat upp, och strax dessutom bestämt sig för att le, vilket var svårt att låta bli när man såg Mlissa Krauss, skulle hon berätta någon vecka senare. »Spelar du poker?« hade hon frågat, varpå Mlissa svarade med sin andra verbala livlina: »Absolut!« Sedan fortsatte hon: »Hur säger man ’finns i sjön’ på engelska?« »Det behöver du inte veta i poker«, sa Carin roat uppgivet och tittade ner på sina kort. »Eller hur!« sa Mlissa. När hon en stund senare den kvällen under en nederländsk rökpaus – två av männen var holländare – blev förevisad det 12
hörn av verandan som hade täckning, passade hon på att i smyg googla Queen Alia. Hon kunde därför, så snart som två timmar efter Carins upplägg, replikera: »Men som tredjehustru är väl det minsta man kan begära en fungerande helikopter!« Trots den gravt försenade kommentaren hade Carin hängt på med vad Mlissa uppfattade som ett uppskattande skratt, och trots att hon inte helt och fullt insåg det storsinta i detta, var det något i Carins medömkande blick som fick henne att känna sig välkomnad och omhändertagen. Därför vågade hon till och med maka sig lite närmre den nyfunna väninnan när glasdörrarna vid halvniotiden drogs undan av en kvinna som Mlissa Krauss ögonblickligen förstod var Evelyn Gravenwood. Evelyn Gravenwood, professor i arkeologi och filosofie dok tor i religionshistoria, var handledaren på plats, det hade Mlissa informerats om i ett mejl från arkeologiska institutionen. Via Carin och holländarna hade hon under kvällen dessutom fått reda på att Gravenwood var en högrest, smultronblond skön het med drag av brittisk kolonialism och sociopati: »Alltså en person som alla med hyfsad självbevarelsedrift känner enorm respekt för«, som Carin uttryckt det någon timme tidigare. Nu stod professorn där i all sin prakt med den arabiska natten som ett släp av sammet vid sina fötter. Hon spände ögonen i Mlissa, som fick för sig att till och med cikadorna tystnade när Gravenwood med överdrivet magstöd basunerade ut: »Jaså, här sitter ni och fnittrar!« Hon nickade kort mot mansgruppen varpå hon stegade fram till den nyanlända med sådan potens att Mlissa inte kom sig för med att resa sig. Vilket var tur, med tanke på vad som kom att bli Gravenwoods okonventionella välkomstfras: »I have known your father …« Orden blev hängande i luften, i längtan efter en fortsättning som aldrig kom. Innan Mlissa hann bekanta sig närmre med den bibliska formuleringen, fortsatte hennes handledare – mer traditionellt den här gången: 13
»I’m Evelyn Gravenwood, I will be your mentor during your stay here, but I will NOT be your mother – understand?« Mlissa nickade. »Absolutely!« sa hon. Det höll hon fast vid att hon gjorde, trots att Carin efteråt skrattande hävdat att Mlissa inte yppat ett enda ord innan Gravenwood lämnat verandan. »Nämen, det är bara bra«, förklarade hon när hon såg att Mlissa faktiskt började bli sur, »professor Gravenwood föredrar manliga röster, så att hon lättare kan urskilja sin egen.« Hon sträckte ut sin hand i en fredsgest. Mlissa tog den genast, kärlekslummig av den öl hon ännu inte visste var alkoholfri. Samtidigt som den mellaneuropeiska mansduon kluckade »get a room, girls«, insåg Mlissa att med en gemensam fiende som Eve lyn Gravenwood skulle det kanske inte bli så svårt som hon först hade trott att få till en underbar vänskap med Carin Eriksson. Fyra intensiva veckor hade förlöpt sedan ankomstkvällen, och denna välsignade förmiddag då solen redan stirrade som en galning med sitt envisa öga var det i stället Mlissa som räckte fram handen. Med armkraft hjälpte hon väninnan den sista metern upp till platån. Carin svingade benet över murresten och satte sig gränsle över den med en tung suck. I nästa sekund fick hon syn på Mlissas ben som efter fal let tidigare på morgonen var täckt av blod från knäet ner till kängan, och all energi hon hade kvar koncentrerades till handen som flög upp till munnen. »Herregud!« kom det halvkvävt mellan fingrarna. »Eller HUR!« ropade Mlissa, som tog för givet att reaktionen kom sig av den grå bumlingen som gnistrade i allt det sandrosa. »Du måste sys!« kved Carin. »Va?« För ett ögonblick trodde Mlissa att Carin Erikssons förstånd gett efter för hettan, men fattade strax att väninnans skakande finger pekade på hennes blodiga smalben. 14
»Nej, nej, skit i det, jag snubblade bara, det känns knappt, men kolla här …« Hon tog tag i väninnans hand och förde den i stentavlans riktning. »Om du inte går till sjukvårdarna med det där kommer jag tro att du är korkad på allvar«, slog Carin fast, men följde sedan Mlissa med blicken när hon gick fram och ställde sig bakom sin upptäckt. »Titta vad jag har hittat«, sa hon enkelt. »Vad är det? Vad …? Vad i helvete? Vad är det för nåt?« Mlissa kostade på sig att symboliskt höja hakan, men hon log med hela ansiktet när hon överlägset sa: »Vem är korkast nu då?« Efter två och en halv timme stod Mlissa Krauss och Carin Eriksson utmattade, täckta av sand och svett, framför ett 22-bitars stenpussel, svalkade endast av historiens vingslag och vattenflaskornas ljumma bottenskyla. Carins händer skakade av ansträngning och hunger när hon vördnadsfullt delade sin förmiddags-Snickers, räckte Mlissa ena halvan och matt mäs� sade på sin fina överklassgöteborgska: »Kristi kola för dig utgjuten«, varpå båda återgick till att stirra på det upphackade stenbudskapet framför sig. Det var Mlissa som till slut inte orkade låtsas grubbla längre. »Kan det vara västarameiska?« frågade hon, eftersom det var det enda urgamla språk hon för närvarande kom på. »Nja«, tuggade Carin, och drog eftertänksamt ihop ögon brynen, »jag tänker snarare på ugaritiska, men den skrevs ju med kilskrift och det här ser mer ut som … skrivstil, med tecken inspirerade av det feniciska alfabetet, som ju är mycket yngre än vad jag hoppas att den här stentavlan är.« Mlissa tittade beundrande på sin vän. Nog för att Carin hade kommit till utgrävningen en månad före Mlissa, och nog för att Mlissa redan efter den där första kortspelarkvällen slagit fast att Carin kunde allt, men att hon var en regelrätt savant – det kom ändå som en överraskning. 15
»Feniciska. Tror du verkligen det?« frågade hon därför nu av bara farten. Carin skrattade. »Nej för fan, jag har ingen aning, jag bara hittade på. Vi måste fråga drottningen av sand.« »Drottningen av sand« var vad de båda studenterna börjat kalla Evelyn Gravenwood efter att hon härom morgonen hade titulerat dem »mina nordiska prinsessor« då de påpekat att de varje natt påtvingades sängsällskap av det lokala kackerlacksgardet. »Måste vi?« frågade Mlissa. »Kan vi inte hålla det för oss själva ett tag till?« Carin kisade mot sin kumpan. Sedan tittade hon instinktivt bort, sådär som man gör med hundar för att de inte ska bli galna, och sa: »Vi skulle ju kunna ringa din pappa.« Hon blickade ut över de solsvedda kullarna och väntade. Solen slog ner som örfilar på högerkinden. Med flit hade hon hittills låtit bli att nämna Mlissas pappa, dels för att hon fattade att det måste vara tufft att vara dotter till någon som fortfarande var något av en myt i branschen, dels för att hon hade haft god uppsikt över Mlissas ansiktsuttryck vid Gravenwoods fenome nalt burdusa utfall på glasverandan för några veckor sedan. I den rådande situationen överröstades dock hennes taktkänsla av vetgirighet. Efter några sekunder hörde hon Mlissas röst. »Nja, jag tror inte att det är någon bra idé, ändå.« Hon fick det att låta som att hon verkligen tagit förslaget under allvarligt övervägande. »Men … jag tänker att …« Carin rättade till kepsen i ett försök att avdramatisera situationen, »… visst var det han som löste gåtan med de akkadiska sjökorten? Vi läste om det på grundkursen«, lade hon förklarande till. »Jo, jo, visst«, sa Mlissa. »Men … han lade ju av efter … du vet …« »He’s the man!« försökte Carin lekfullt locka. »Ja, men det går inte!« 16
Hettan och de senaste timmarnas digra ansträngning gav tålamodet mycket lite spelutrymme och Carin blev omedelbart irriterad av Mlissas bestämda tonfall. »Men varför inte – vi kan väl bara ta en bild och skicka över?« »Nej, det kan vi inte!« Mlissa böjde sig ner och kliade sig på vaden. Sedan rätade hon på ryggen och mötte Carins blick. »Varför int…« »För att jag inte har hans nummer!« Mlissa lät nonchalant på ett sätt som var så sorgligt att Carin kom av sig. Mlissa, som inte ville stanna en sekund längre i den skavande känslan av att vara upphov till besvikelse, försökte hitta tillbaka till sitt finaste leende. Hon gick fram och petade Carin lekfullt i magen med sleven. »Vi kan väl ringa din pappa, han är ju bra på språk sa du, eller hur?« Hon började röra sig i ring runt Carin och kittlades där hon kom åt. »Och visst skulle det vara roligt att komma härifrån med något mer än förslitningsskador?« »Farsan är engelsklärare på högstadiet …«, förtydligade Carin men övervägde ändå att ge efter för den förlösande glät tigheten. »Snälla snälla snälla – touché«, sa Mlissa och fick in en fin slevträff mellan Carins revben. »… och har typ läst spanska via mobilen, vi kan inte … lägg av med sleven! … vi har ingen rätt att försöka lösa det här själva!« »Snälla.« Mlissa stannade upp och lade huvudet på sned och försökte se gullig ut, vilket var svårt eftersom ansiktssvetten och sanden vid det här laget hade blandat sig till en röd gegga som snarare fick henne att likna en tjeckisk leranimation med nackspärr. »Här«, sa Carin och räckte över vad hon trodde var en pappersnäsduk men som var bindan hon fått order om imorse. »Den behöver jag inte«, sa Mlissa, »jag hittade bara på något för att få hit dig utan att Gravenwood skulle bli nyfiken – får 17
hon nys om den här stenhögen får vi inte ha den för oss själva en sekund.« Just som hon avslutade meningen dök en gyllene kalufs upp över kanten till platån. Instinktivt hukade sig Mlissa som för att skydda sin upptäckt, eller för att gömma sig, eller både och. Såret på knäet sprack upp av den plötsliga rörelsen och hon lät handen gripa om en av de mindre stenarna som stöd för att komma upp igen. »What are you doing, girls, why aren’t you answering your cells? I want you to get my lunch for me, I’m busy putting the …« Det var som att Evelyn Gravenwoods ögon bredde ut sig över hela ansiktet när hon fick syn på den grå mosaiken som skimrade stilla i den stekande solen. Sedan var det som att hon tog ett enda panterlikt språng fram till den största biten, där det tydliga avtrycket av någons vilja rann i mjuka flodbäddar av hårdaste sten. Samtidigt som Mlissa lät handen som fortfarande kramade stenen glida ner i fickan slog Gravenwood ut med händerna och ropade så att det hördes från Sinai till Beirut: »OH MY GOD!« Sedan blev inget sig likt mer.
David Huss Socialmoderaternas pressekreterare stressade över gården med ett ansiktsuttryck som han inte hade någon aning om. Inte för att han för ögonblicket hade speciellt bråttom, mest skyndade han på stegen för att han inte kände till något annat sätt att föra sig. Dessutom hade morgonens tv-intervju om partiets jämställdhetspolitik gjort sitt till för att få honom betryggande övertänd; om David Huss inte oavbrutet hörde sin egen puls drabbades han av kraftfull dödsångest. Statsministern hade klarat sig förhållandevis bra i SVT-soffan, tänkte han, medan han lade passerkortet mot avläsaren. Men även för en rutinerad statsman som Peder Wacker var humor ett svårstämt instrument, och David Huss visste att han resten av veckan skulle ha fullt upp med att komma med förklaringar till uttalandet: »Det är väl bra att man släpper in tjejer i styrelserna så att de får se att det kanske inte är deras grej.« Kanske skulle han också få jobba en del med förtydliganden av Wackers överslätare, som vad David kom ihåg löd något i stil med: »Om nu grabbarna håller tjejerna utanför har jag full respekt för att tjejerna vill in och se hur kul de har det.« »Toppen att du fick in ordet ’respekt’«, hade han sagt efteråt och dunkat statsministern uppmuntrande i ryggen medan ljudet av fotografernas ivriga plåtande försvann som en kör av hungriga syrsor bakom dem. Peder Wacker hade lett brett som svar – ett vinnande tics som 19
utlöstes när han inte visste vad som förväntades av honom – och sedan glidit in i den väntande bilen som skulle ta honom till ett studiebesök på en förskola i en söderförort. David Huss hade glömt namnet på bägge. Samtidigt som dörren in till regeringskansliet gav ifrån sig ett klickande och gled upp ringde det på mobilen så att det tjongade i öronen på pressekreteraren. Han förbannade att han hade glömt kvar sin handsfree i hörselgången och svarade. »Ja, det är Husse!« Det var Sveriges Radios populärfeminist Kristina Poppel – eller Kicki Pop som Huss brukade kalla henne – som var först på bollen idag. »Nej, idag går det inte. Kanske senare i veckan …« Hans röst ekade i den marmorklädda trappuppgången. »Nu menade han inte att kvinnor är inkomp… att kvinnor inte är mogna för styrelsepositioner, vad Wacker företrädesvis försökte göra var att bjuda upp till dans …« David hade svårt att koncentrera sig på både charm och stringens eftersom ett upprepat pipande i öronsnäckan klar gjorde att det var fler samtal på ingång. »Nej, han menar inte att det alltid är mannen som ska föra … vet du, det är bättre att du får ta det här med honom själv, återkom i eftermiddag så ska jag ha besked om när det passar att han kommer förbi studion, okej?« Han klickade bort samtalet och tog nästa. »Ja, det är Husse! … Nej, idag går det inte, kanske senare i veckan … nej, han menade inte att kvinnor är mindre vetande, han … vet du, ring tillbaka i eftermiddag så ska jag ha kalendern framför mig.« »Ja, det är Husse! … Hej, Emelie, vad roligt att oppositionen är på tårna en dag som denna! Var inte en idiot, det är klart att han inte menade att alla brudar är dumma i huvudet … jamen hälsa vår kära oppositionsledare, hälsa Eva-Lena Johansson att ingen är gladare än jag om vi kan hjälpa till att jämna ut 20
opinionssiffrorna en smula, det blir mer spännande så, eller hur?« Han lade på utan att säga hej då, helt enligt en noga uttänkt strategi som gick ut på att det bästa sättet att vinna en persons kärlek var att konsekvent låta en komplimang följas av minst två förolämpningar. David Huss såg det som en av de få bris terna i sin karaktär att han var och förblev ohjälpligt svag för oppositionsledarens pressekreterare. Det ringde igen. »Ja, det är Husse och nej, idag är det fulltecknat, och jag kan på en gång klargöra att statsministern inte menade att förminska vare sig kvinnor i allmänhet eller dig i synnerhet … Nehej, vad ville du prata om då? … Stentavla? … Varför i jösse namn då?« David Huss hade tidigt i sin karriär insett att det gav honom en air av politisk trovärdighet att använda sig av ålderdomliga uttryck. »Ja, jag ska höra med honom, men hoppas inte för mycket, det är möjligt att statsministern inte anser sig ha tid att kommentera allsköns historisk återvinning.« Han avslutade samtalet och höll andan i väntan på nästa. Som inte kom. David Huss utnyttjade pausen med att raskt ta sig uppför trappan, två trappsteg i taget till tredje våningen. Under tiden låtsades han att han var jagad av en enorm giftgrön gegga som höll på att lägga hela Stockholm under sig, men som skulle tappa kraft och dra sig tillbaka om han bara hann fram till sitt skrivbord innan det ringde igen.
Kristina Poppel »Han kommer inte, den gamle geten, det var kanske inte så överraskande«, sa Kristina Poppel rakt ut till ingen och alla. »Jag är nästan lättad«, fortsatte hon, »det hade varit på grän sen till pinsamt att intervjua statsministern idag. Som att prata kvantfysik med ett barn.« »Men fyfan vad du är respektlös mot barn«, fräste Gun nar, som hade varit lärare i sex och samlevnad på högstadiet innan han en vacker dag dykt upp på en anställningsintervju på Sveriges Radio. Den gången var han så fruktansvärt nervös att Kristina Poppel insåg att han skulle jobba hårt och hängivet ända tills han blev utlasad. Idag var han inte nervös, bara gravt misantropisk och en aning röksugen. »Ska vi ringa jämställdhetsministern i stället?« frågade han med en röst fullständigt fri från inspiration. »De får ju inte komma undan efter ett sådant här manschauvinistiskt bakhåll.« Det ringde på Poppels telefon. »Jag ska bara ta det här, det kan vara skolan«, sa hon med en blick på displayen. Gunnar skakade roat uppgivet på huvudet – trots att k ollegans dotter nu gick i tvåan hade hon inte lärt sig att skilja skolans telefonnummer från Expressens. På hennes strama tonfall kunde han redan räkna ut vem det var den här gången. »Expressen«, sa Poppel och lade ifrån sig telefonen. »De 22
ville veta vad jag tycker om att Justin Bieber klär sin pojkapa i kjol.« Gunnar skrockade i skägget. »Vad sa du då?« »Jag frågade vad han själv tycker om att Expressen klär sina journalister i dumstrut.« »Ska vi ringa jämställdhetsministern eller inte?« Gunnar var inte vaken nog för programledarens plumpa kvickheter och ville få tillbaka samtalet till väsentligheter. »Jag vet inte«, svarade Kristina, »jag tycker alltid att det är svårt att prata med en jämställdhetsminister som inte kallar sig feminist.« »Nu kanske det inte är vad man kallar sig, utan vad man gör …«, försökte Gunnar, utan att lyckas. »Samtidigt är det lite uppfriskande, det är som om vi skulle ha en miljöminister som var gjord av kärnavfall.« Kristina Pop pel kände sällan ett behov av att pröva sina liknelser. »Tänk dig det«, fortsatte hon, »vi skulle vara det enda landet i världen som hade en minister som var tvungen att slutförvaras i hundra miljoner år. Fatta vilka mandatperioder vi pratar om här!« Gunnar tittade inte ens upp från tangentbordet utan mum lade bara: »Ska jag ringa eller?« Kristina petade sig i näsan medan hon tittade ut över hus kroppen mitt emot och lät sedan blicken vila på en polishelikop ter som hovrade på låg höjd över turkiska ambassaden. »Nä, skit i det. När statsministern reducerar landets största kön till snorungar som bara vill se hur pappa har det på jobbet, då är det fan statsministern som ska svara på frågorna.« »… största könet …«, flinade Gunnar bakom skärmen och Kristina kände hur mellangärdet mjuknade, hon avskydde när Gunnar var nere. »Dessutom luktar han så gott, statsministern«, lade hon till innan hon återgick till tangentbordet och en inledningsprata 23
där hon liknade veckans upptäckt av den fjäderklädda dino saurien vid svensk sportjournalistik. »Möte halv tio?« sa hon mest av gammal vana. »Visst«, sa Gunnar, »vad tycker du att jag ska fokusera på till dess – den här mystiska stentavlan som de säger sig ha hittat, berget av plast som siktats utanför japanska Sendai, eller de nya superteleskopen som kan se jordens skapelse?« »Superteleskopet«, sa Poppel utan att tveka. Hennes näsa för nyheter var som vanligt gravt täppt.