PROFETEN
Detta ska hända. Allt detta ska hända, för mig. Några ungar ska kasta sten på bussen. Den ska stå övergiven, uppkörd på trottoaren. Brandkåren ska låta bli att forsla bort den. Vi ska känna oss övergivna. Bus sen är något vi gjort mot oss själva. Vi ska bara straffa oss själva. Till slut kommer vi försöka bränna bort den där bussen. Efter några dagar ska jag bända upp dörrarna till det utbrända vraket, för att släppa in mina ungar. Kalla det samling, som i skolan. I handen kramar jag en tennisboll med glasskärvor fastkilade i sig. Smärtan ska få mig att fokusera. Mitt livs viktigaste stund. Jag ska sätta mig en stund i förarsätet och tänka på min pappa. Min pappas buss i Bagdad. Tänka på själv mordsbombaren. Mina händer kommer att skaka, jag kommer att tänka på min sjuka mamma. I det sotiga bussfönstret ska jag försöka rita upp spelplanen. Jag kommer leda ungarna åt helvete. Jag kommer ald rig bli mer än ett sjukt krigsbarn.
5
TRÄNINGEN
Jag träffade pojken, som skulle komma att bli min trä nare, när han försökte sälja doping till mig. Två biffar från badhusgymmet hade knuffat fram honom med preparatet. Pojken skakade så, som om han hade poppat några piller själv. Hela operationen var ett skämt, att skicka fram en lillpojke som åsna för att han inte var straffmyndig. Pillerburken lät som en maracas i pojkens händer när han skulle erbjuda mig. Jag förkla rade att jag inte hade några pengar och att han skulle springa hem. Men han stod kvar och såg mig träna. Ute på tennisplanen. Han verkade nästan trollbunden, som om jag jonglerade med fem bollar. Biffarna ropade på sin knarkåsna, men han tydde sig till mig, jag sa att han inte skulle gå med dem mer. När jag visslade så skulle vi springa. Visst, biffar kan mosa, men inte jogga två meter ens. Det liknade tjurfäktning, och det är aldrig tjuren som vinner i tjurfäktning. Sedan dess har pojken bara följt mig i hasorna. Jag räddade honom, och nu ser han det som sitt uppdrag att rädda mig, bli min personliga tränare och mentor. Göra mig till en vinnare. Det är sättet han tänker betala tillbaka på. Jag tänker inte stoppa honom.
7
Pojken drömmer om att hitta en ny Zlatan, han vill sälja den nye Zlatan för miljonbelopp. Hitta en oslipad diamant här bland all värdelös bråte. Pojken tror sig vara den ende med öga för ruff talang. Den ende som kan se att det glimmar inifrån berget, inifrån det här mörka kvarteret av sten. Och nog är han den ende som ser mig glimma. * Det är en ung tennisspelare som springer genom Gottsunda. Klyver Violinen, klyver kvarteret Flöjten. Som skjuten ur en kanon, eller rättare sagt, som om någon krypskytt stod och siktade från ett av höghusen. Måste hela tiden röra på mig. Se mig innan jag försvinner, det är jag som är tennis spelaren. Alltid ska jag springa genom min ort. Alltid ska jag träna och mäta mig. Mäta mig mot själva kvarteret. Först bildas egna stigar, tvärs över innergårdarna, och till slut kommer raka genvägar nötas genom betongen. Jag spränger mig genom den här stadsdelen. I mina fotspår springer en skuggpojke, yngre än jag, han måste ha vägt in som barn när han kom till mig. En unge jag fått på halsen. Det är tränarpojken. Se oss springa genom buskar och lekparker. Se träna ren hänka efter och skrika, träna upp sin tennisspelare. Jag är lite som en tamagotchi eller Pokémon för träna ren, ett monster han skapat och satt allt sitt hopp till.
8
* Ingen av oss kan föreställa sig Guds blick, men vi för söker få till något liknande. Tar ut oss. Tar ut hjärtat, till bristningsgränsen, att vara nära döden är att vara nära Gud, för en sekund. Och kicken när hjärtat repar sig, starkare än förut. Smaken av blod i munnen. De som har druckit blod säger att det är stärkande. De som har varit nära döden säger att det är stärkande. De som har ätit hjärta säger att det är stärkande. De som fått en hjärtattack blev starka som oxar just innan hjärtat sprängdes. De största idrottsprestationerna har alla legat just vid den gränsen. * På hög höjd är luften tunn, man tränar på att ta upp syret ur den. Suger i sig det sista, som ingen annan får tag på. I ett höghöjdspass springer jag och tränarpojken upp för en av Bandstolsskraporna, ut på takplanet. Det är något att vara stolt över. Andetagen samlar sig till moln så fort de lämnar munnen. Jag kan aldrig röka, aldrig förstöra mig, jag får passa på att göra rökringar när jag är här uppe. Formar moln ur munnen. Vi springer en runda till. Dundrar nerför trapphuset och pumpar upp igen. Den här himmelska luften. Blir lätta i huvudet.
9
Då händer något märkligt, båda upplever samma sak. På något sätt har vi lyckats springa ikapp oss själva. Jag tycker mig kunna se två pojkar där nere på mar ken, mycket lika oss själva. Det är inte exakt Guds blick. Men vi börjar gräva i fickorna för att satsa pengar. Vi ropar och hejar på pojkarna. * Alla tränare och lärare jag haft har varit äldre, men ändå oskulder, aldrig att de sett lika mycket som jag. Jag vill inte ha någon föredetting med grusade dagdröm mar till tränare. Jag vill inte bli påtvingad någon fejkad fadersgestalt. Stackars den som försöker ta min pappas plats. Därför har jag en liten pojke som tränare. Inom rodden ska den som sitter i fören och skriker, styrman, väga så lite som möjligt. Helst ska de likna barn. Det enda som krävs är att man hejar för full hals och styr sitt lag till vinst. Det som är bra med barn är att de hoppas så mycket på världen, samtidigt som de är högljudda. Om man kunde krama ur den instinkten, göra en energidryck av signalsubstanserna, skulle man bli rik. * Det hänger några ungar i stängslet när jag tränar. Länge ska de hänga där och rassla som apor i bur, ibland ser de ut att sova upphängda.
10
Tränarpojken vill att jag ska sparra med honom. Man kan få mycket nyttigt från galna kampsporter. Jag ska boxas och han ska ha en racket som skydd. Då vaknar en av aporna. »Är inte tennis värsta snobbsporten?« skriker appoj ken. Jag försöker träna i fred. »Jo, men han ska väl bli snobb också«, svarar tränar pojken. »Han ska faktiskt bli rik på det, som Zlatan. Ta sig härifrån.« »Snobb! Jävla snoppsnobb!« skriker aporna. »De ska spruta champagne över honom!« fortsätter tränarpojken. »Han ska skjutas jorden runt i sjuka has tigheter! Jetmotorer! Rida hästar tills de går sönder! Fat ta! Alla vill ligga med honom, alla vill vara med honom. Ingen vill vara med er, jävla apor i bur. Ni kommer aldrig ta er ut härifrån!«
11
DE SJUKA RITUALERNA
Jag vet inte. Direkt efter gymnasiet skulle jag bli buss chaufför, för att pappa varit det. Vi hade inga pengar till körskola så jag fick träna med en svarttaxichaffis som pappa kände. Tanken var att jag skulle göra några kör ningar åt honom som betalning. Men jag blev galen av bilen, den kändes som en fästning runt mig. Jag var van vid blixtsnabba utfall. Mamma kallade mig bortskämda unge. Tennisen sabbade det för mig, när jag skulle trycka på pedalerna ville jag bara springa. Jag fick sommarjobb som brevbärare i stället, men alla svenska namn ser likadana ut för mig. Alltid strömmar, kvistar, eller söner till den och den. Det var bara araber som fick posten som de skulle. Jag har skällt ut kompisar för att de kastat sten på bus sen. Okej, de är palestinier, klart jag hejar på dem. Man hejar väl alltid på barn med slangbellor framför soldater med pansarvagnar. Men bussarna är inga pansarvagnar som drar fram över gatorna. De är heller inga brand bilar eller piketbussar som skickats ut från city att rensa gatorna som värsta Taxi Driver. *
13
Det måste vara nu det händer. Ett litet fönster då man är på topp och kan göra det man är satt på jorden att göra. Som pojkar i gosskörer, om de vill fortsätta med sina ljusa, klara röster, så de måste kastrera sig innan de kom mer i målbrottet. Det måste vara tennisen som är mitt kall. Jag tror att jag är redo men rädd. Min pappa var lugn när det kallade på honom, det han var satt på jorden att göra. Pappa var busschaufför under kriget, svällde bakom ratten. Började kalla sig kapten över bussen och kom hem med historier som om han hade varit ute på de sju haven. Bortglömda historier. Men så, efter många år, fick han en chans att visa sitt hjältemod. Den där dar rande morgonen, pojken med ryggsäcken. * Vissa dagar, i ett visst ljus, kan man se att tränaren bara är en pojke. Han kan låta som en mes, det är ju ett fågelsläkte. Då måste jag föreställa mig något sjukare, mäktigare, som flåsar mig i nacken. Det räcker inte med en liten fågel som piper. I stället känner jag en röd ljus punkt i nacken. Det bränner lite, som solbränna. Det är en krypskytt som siktar på mig från någon av balkong erna. Och jag måste springa, spurta till världens ände för att skaka av mig siktet. Det är sjukt, för jag tror båda mina föräldrar har varit med om krypskyttar hemma i Irak, i sitt eget grannskap. Det har kommit fram. Mamma har aldrig pekat mot
14
någon i hela sitt liv, det är förbjudet. Men så har hon ju svårt att få fingrarna att lyda. Idrott är sjukt och skitigt. De gamla grekerna var nakna när de brottades och kunde sticka fingrarna i röven på varandra för att få bättre grepp och kast, det var värre än Ultimate Fighting. Det var en ära att dö i spelen, offras för gudarna. Man har flått kor bara för att göra fotbollar. Man har ridit sönder hästar. Om ett inbördeskrig blev för blodigt och hotade att utplåna en hel generation friska män, hände det att man avgjorde slagen med primitiva idrottsgrenar. Men nu är det bortglömt, och sporten ska vara ren, fläckfri. Tennis är den vita sporten. Alla är perfekta. Ingen har sett krig med egna ögon. Inga sjuka visioner av kryp skyttar i höghusen eller mammor med nerver till händer. * Efter att solen gått upp, den förloraren, springer jag och min tränare längs elljusspåret i stället. Lyktorna tänds i en noggrann följd, en efter en till ett vackert pärlband runt våra huvuden. Jag räknar lamporna längs spåret, kommer upp i lika många lampor som namn på Gud. Samlar nittionio lampor, alla lysande namn. Måste samla in dem för att kunna vila. Det är ingen bön. Det är inte så att jag ber om något, men jag skulle bli överlycklig om Gud ville be mig om något. En liten tjänst som jag kunde göra till mitt livsmål.
15
* Hemma är det mamma som sitter med radband och räknar pärlor med nervösa fingrar, darrar som om hon fasade för att Gud saknade ett namn. Varje pärla representerar ett namn på Gud, det ska vara nittionio stycken. En gång trasslade mamma in sig i bandet och fick panik. Hon såg ut som ett tillfångataget djur, ryckte till så att alla pärlorna rullade ut över golvet. Tiden det tog att plocka upp pärlorna. Tiden det tar att ta sig samman. Hon kröp runt på alla fyra och naglade fram sina pärlor ur springor och vrår, räknade på fingrarna. Hon var över hela golvet och skakade fram pärlor ur syr rans leksaker. Mamma var över hela golvet och man var rädd att trampa på henne. Jag och syrran fick bryta in och hjälpa henne att trä på pärlorna. Vi fick göra det till en lek för min syster, att pyssla, pärla, för att hon inte skulle vara rädd. Ibland kan man se mammas blick flacka, i takt med händerna. Flacka och försvinna i marken, som om hon såg pärlorna rulla över golvet igen. Rulla in under säng en och försvinna. Ett namn på Gud, förlorat. * Alltid nittionio situps, alltid nittionio armhävningar. Alltid längs elljusspåret för att samla lika många
16
lyktor som namn på Gud. Jag skulle aldrig störa Gud med sportresultat, men tennisen är mitt liv, det ska jag få Gud att förstå. Det finns idrottsmän som tränat så hårt att de fått kontakt med ett högre väsen. Skidåkare som fått hand flatorna genomborrade av stavar, blött precis som Jesus. Sprinters som gråtit blod efter ett världsrekord. På mål foton har man hittat jungfru Marias ansikte i vinnar tröjans svettfläckar. Jag kanske ska bli den första muslimska idrottsman nen som i sin sport fått kontakt med Gud. Låta mig bäras fram över planen. Känna att själva livet håller på mig. Det är alltid en hemsk tystnad från läktaren, det lik som suger i örat och jag måste tryckutjämna för att inte rubba balansen. * Vissa dagar sitter mamma framför TV-Shop och tit tar på träningsmaskiner. De visar bälten som man ska spänna över magen, känna tusen elektriska impulser härma känslan av situps. Tusen stötar är lika med tusen situps, är lika med starka muskler. Modellerna på TV-Shop skakar, men ler, hackar tän der och ser skinnflådda ut, alla senor och muskelfibrer synliga. Friskt. Verkligen hälsosamt. Modellerna ser bara utmärglade ut, upphängda köttstycken på ett slak teri. Framhäva senor och muskler. Framhäva ådror och skelett.
17
Jag får komma hem och stänga av teven för mamma. Hennes händer som skakar. Kriget är fortfarande verk samt, en chock som stannat kvar i hjärnan, skickar tusen stötar till hennes händer. Hon måste vara så trött, hennes händer så trötta. Darrningarna är ett träningspass som aldrig tar slut. Händerna ser inte ut som händer längre, lika skinn flådda som modellerna på TV-Shop. * Det finns en tradition av att hålla offentliga avrätt ningar på stora sportarenor. Det har skett i Irak, där vi kommer ifrån. Varje gång jag tävlar på en stor arena tänker jag på avrättningar, blodet som sipprat ner i gräs och grus. Jag kan få för mig att det klibbar under skorna, att det är blodet som klibbar. Tanken klibbar liksom fast i skallen, och sporten sitter också i psyket. Sjuk i huvudet. Jag måste bli lättare på fötterna för att inte fastna i blodet. En sportkommentator på radion beskrev det som att jag svävade fram över planen. Ja, den unge tennis spelaren hade till och med liknat ett spöke i sin framfart. Svävat fram över det klibbiga blodbadet. Mamma hade hört kommentaren på radio och tyckt att det lät för otäckt. Alltid för nervös för att gå på mina matcher, och att nu höra på radion att sonen blivit ett spöke, det blev för mycket. *
18
Det fina med tennis. Många tror att det fina med ten nis är vita pikétröjor, att vara clean och lysa på plan. Men jag känner mig inte ren. Jag har sett blodfläckar i sanden, det blir en seg lera i den heta solen, ungefär som kola och omöjligt att torka upp, det enda man kan göra är att skyffla på mer sand, mata blodet tills det får nog. Jag blir aldrig ren. Många tycker att tennis har den finaste utrustningen. Bollarna är kalibrerade med ädelgas. Någon hade samma strängning på racketen som man strängar en flygel med, pianotråd alltså, som man stryper folk med i filmer. Vad är det för fel på mig? Jag tänker på att strypa folk. Det fina med tennis. Det finns inget fint med tennis. Det är en våldsam skitsport där man står man mot man nere på banan och slår mot varandra. Jag får svinga så mycket jag vill. Man har experimenterat med boxning, det har varit klubbar som tagit förstörda flyktingbarn bort från gatuslagsmål. Jag har en dröm om att göra samma sak med tennis. Ett stort läger. Vi tar bussen någonstans.
19
BRANDTALET
Min tränare sitter uppe i träden och försöker hetsa mig. Hans skrik ekar fram och tillbaka mellan husen, jag för söker springa ikapp ekot. Till slut är pojkens röst hes och tunn, men ändå det enda som håller igång mina trötta ben. Från träden driver tränarpojken det här samhället, viskar att en hund ska pinka mot elskåpet, och hunden pinkar mot elskåpet. Pojken ber om gnistor och elek triskt piss. En gång drev han mig till att bita i ett elstängsel. Bita ihop och stå ut, det skulle ladda upp mina muskler. På TV-Shop kopplar de el till musklerna för att träna. Laddas med tusen stötar att bränna av på en tennis match eller ett slagsmål. Vid sopstationen finns en box för gamla batterier, vi tar mod till oss och slickar polerna. Suger ut den sista strömmen ur batterierna, får små kickar som vi springer länge på. Man har ju sett ungar sitta här och boffa gas ur sprayflaskor och tändare, men det blir vi tränings narkomaner bara slöa av. I stället uppfinner vi en ritual där man bränner av de sista gasfisarna ur alla sprayflaskor vi hittar, det
21
flammar upp i natten, sopstationen liknar ett olje raffinaderi. Antänder gasen med en tändare, får deo dorantflaskor att bli eldkastare. Sveder bort håren över armarna, håren över benen, som cyklister och delfiner. Kala ben skapar mindre luftmotstånd. De utbrunna deodoranterna, det brända håret, det luktar pojkrum, omklädningsrum. Hemliga experiment och parfymen för att dölja det. Vi gör några djurförsök på oss själva. Våra föräldrar vet ingenting om oss. Vi bränner bort håren över armarna och benen, ser ut som småpojkar igen, för att springa utan motstånd. Eld och elektricitet. Vi springer genom kvarteret av eld och elektricitet. * Tränaren använder mig som försöksdjur, ibland kan jag låta honom plåga mig, ärrvävnad är starkare än van lig hud. En period levde jag på pillren han snott från kroppsbyggarna. Fick ett sjukt försprång och tränaren tyckte om att klämma finnarna på ryggen. Grooma mig som apor gör. Men så började man med pisstester redan bland juniorer, och jag fick rymma från hela turneringen. Det var några ledare som letade efter mig men jag satt och tryckte vid sopstationen. Här får vi vara i fred, här läg ger vi upp taktik. Mellan containrarna kan man höra tränarpojken hålla sina utläggningar. »I energidryck finns det något som kallas elektro lyter«, förklarar pojken, »det liknar elektricitet som du
22
hör, speciella saltladdningar som man blir pigg av, får energi av.« »Jag blir trött av skola, bara så du vet.« »Lyssna. Alla testar ju energidryck och sprit, men det ger inte skärpan vi vill åt«, fortsätter han. »Jag har testat olika kombinationer, forskat. Så en gång satt jag med batterierna i munnen som vi brukar, samtidigt som jag tog en klunk energidryck. När jag gurglade runt allting i munnen så kändes det som stötar, som att elektrolyter na började spraka i munnen. Jag svalde ner drickan och kände en otrolig energikick, var tvungen att springa iväg, jag kom långt. När jag stannade kände jag inte igen mig.« »Vad kunde du se? Var det city?« »Lyssna. Superhjältar skapas alltid av att två oväntade ämnen blandas, strålning och spindlar, mutagen och sköldpaddor. Våld och sköldpaddor. Du kommer springa till nästa nivå om du silar drickan mellan batterierna. Det finns en chans att vi blir superhjältar.« * De två ådrorna, det är vad Irak betyder. Våra två floder. Mamma berättade det en gång när vi badade i Tigris. Sedan berättade hon vad som skulle komma att hända. Jag och mina kompisar satt tysta som en skolklass. Mamma berättade att vi, Irak, hade ådror av olja också, mycket olja nere i marken som skulle pumpas till andra platser. Det skulle dras ådror med olja genom havet, en pipeline till USA och kanske en till Sverige. Det var vad vi betydde för dem.
23
Det var ett folk av bilar som skulle komma, ett folk av maskiner. I tidens början var amerikanerna bilar, som nu hade rest sig upp och behövde vår olja. De skulle komma snart, och när de kom skulle man låta bli att se dem som människor. * Det är någon intervju nere vid skolan, ett teveteam föser ihop ungar på en trapp. Så fort man ser förorten på teve ska det trängas ungar, de ska vara där, som en flock. »Det här är ditt crew«, ropar producenten och föser ihop ett gäng ungar från skolan. Det är ett nytt stjärnskott som alla samlas runt, jag har hört om honom. I Sverige kallas frisyren för heli kopterplatta. Det är lite kul. När kommer en polis helikopter för att landa? Rapstjärnan lyser upp sitt följe. Det hörs på namnet att hiphopen är ett hopp. »This is my life. This is my story, förstår du?« säger rapstjärnan. »Det är ganska mörka texter«, säger producenten då. »Mörkrets hiphop, vad säger du om det?« Jag hör inte vad de säger sen, ungarna börjar gapa, orkar inte vara med i bild längre. Rapstjärnan börjar tugga sina låtar, sin story. Teveteamet får lov att packa ihop. Tur att ingen frå gar om min story, varför just tennis, varför så mörk och hemsk tennis. Varför helikoptrar, krig och sjuka skador i en tennishall.
24
* Alltid håller tränarpojken sina utläggningar, eller upp lägg som han kallar det. Jag förstod från början att han var förtjust i sin egen röst. Han vägrar komma ner från trädet, säger att han ska hålla ett tal för mig. Jag får skjuta stenhårda bollar på honom, det här är inget jag bett om. »Det här kvarteret«, ropar han från trädet, »det är foten av berget.« »Tyst. Du gör bara bort dig.« »Du ska gå vidare, iväg härifrån, mot toppen.« »Kom ner!« »Innan jag träffade dig drev jag runt här utan mål, utan poäng att dela ut. Nu driver jag dig, det finns ett mål.« »Vi kan väl snacka om det här. Jag har aldrig bett om något tal.« »Vi åkte på semester en gång, min familj, vi satt på en strand och en försäljare kom fram med en delfin han hade täljt, man såg kniven i bältet men jag var inte rädd. Mamma ville inte köpa, då tog han fram en delfin till, pappa blev arg, då tog försäljaren fram en liten delfin till och höll fram alla tre mot oss. Look, family, sa han. De riktiga delfinerna skulle finnas i viken men man såg dem aldrig, nere i ett otroligt djup bildades familjerna, täljs fram, ur havets mörker. Look, family.« »Prata som en tränare i stället«, ber jag. »Du vet när man kastar ett mynt ner i en gatubrunn för att se hur djupt det är, men myntet bara försvinner,
25
så hårt tror jag att du kan slå, en tennisboll rakt upp i luften så att den bara försvinner.« Jag får lov att skaka ner pojken från trädet. Tvinga honom sluta med sitt hemska tal. Prata vanligt, träna mig. Men jag får inget ur honom hur hårt jag än nyper och vrider armen. Pojken biter ihop tungan, tandställ ningen, tandskyddet till en macka i käften. Hemskt mån om att inte målbrottet ska slinka ur honom, att inte ge fåglarna en chans att härma hans pinsamma kvitter. Under strypgreppet känner jag ett begynnande adams äpple, hur det sitter och kluckar i pojkens hals, en liten omogen äppelkart. Det är nästan så att jag får tag i den. Det kommer ett hemskt ljud när man trycker in kar ten i halsen. Nu får det vara slut på talet. »Mamma och pappa«, fortsätter han, »mamma och pappa håller på att samla ihop till en ny semester, men det börjar bli för sent. Jag sitter uppe sent i trappuppgången och väntar, börjar bli otålig, sitter i mörkret och blir snart någon annan. Lösas upp i kanterna. Jag känner igen mig i de flesta superhjältars skapelseberättelser, Sandmannen blev till exempel blästrad av radioaktiv sand under en forskningsolycka, hela skelettet och allting blev utbytt mot sand. Han kunde sippra mellan fiendens fingrar, han kunde blåsa iväg som en sandstorm.« »Du är ingen superhjälte. Du är ett litet glin.« »Ibland tänker jag att jag håller på att förvandlas, till ett ekande mörker, efter att ha suttit för länge i trapp uppgången. Trappuppgångspojken. Ibland drömmer jag om att bli mina föräldrars jobb, vet inte om det är så hjältelikt att förvandlas till en arbetsplats, men kanske
26
blir jag den första. För att få vara med mina föräldrar. Stålverkspojken.« Tyst. »Lova att skicka vykort från toppen. Lova att du hedrar den som hjälpte dig dit.« »Du vet att jag aldrig kommer lyssna på dig igen, va?« När han är klar så sitter han bara tyst och tittar på mig. Det var vad han ville säga. Så mycket hopp i hans blick, så mycket tro på mig. Jag skulle kunna döda honom. Jag skulle kunna drunkna. Pojken är tyst hur mycket man än plågar honom. Nästa drag är mitt. Turneringen. Det där äckliga hop pet som lyser i ungen. Tystnaden är densamma som när jag kom till Sverige. Jag kunde höra att något var fel, allt var för tyst. Det fanns aldrig en högtalare högt ovanför mitt huvud som sjöng till Gud. Mitt hemlands sjungande megafoner. Böneutropen. Det var tyst ett bra tag efter att vi kommit till Sve rige. Löven över marken dämpar ljud. Snön dämpar ljud. Ingen vågade prata med mig. Jag bad till Gud om att få höra hans röst, men det var lika tyst. Sedan träffade jag pojken, min tränare, som jämt skulle klättra högt upp för att sjunga sitt böneutrop över kvarte ret. En bön om mig. En gång klättrade han upp i klockan till centrumkyrkan, fick det att låta som en moské. När jag tänker på det, så gillar jag nog ljudet av domarutrop så mycket för att jag från början gillar lju det av böneutrop. Fint när tränaren kapar kyrkan för att sjunga böneutrop om mig och min sport.
27