ETT Lokalen på Kocksgatan har stora fönster som vetter åt två håll. Sara har ställt ut där förut och hon gillar den. Vera, som håller i utställningen, brukar vara bra på att dra folk. Olika sorters människor som gör att det blir en dynamisk blandning; unga hipsters som bara är ute efter en kul kväll; businesstyper som vill investera i ny konst; folk från mode- och mediebranschen; unga konstnärer som är nyfikna på vad andra gör, fotografer och filmare. I ett hörn säljer Vera folköl för femtio kronor och gatan är fylld av människor som röker i den kalla marskvällen. Sara känner sig omsvärmad och älskad. Av sina vänner och av folk som hon känner och inte känner. Det är hon som är i centrum. Hon och hennes tavlor. Den här utställningen har hon arbetat med länge. Det som först var en lös idé blev ett projekt som tog över två år att förverkliga. Hon tittar på tavlorna. Det känns inte jobbigt att en av dem föreställer Lars. Hon är förvånad själv, hon trodde att hon skulle tvingas plocka bort den fast det kanske är den hon gillar bäst. Hans bleka hud mot den blänkande diskbänken. Gummihandskarna över händerna, hans nakna kropp i morgonljuset och överarmarnas spända muskler som arbetar i diskhon. Könet som hänger o generat och 7