Söndag
Barry Fairbrother hade ingen lust att gå ut och äta middag. Han hade plågats av en blixtrande huvudvärk nästan hela helgen och kämpade dessutom med en artikel till lokaltidningen som skulle in snart. Eftersom hans fru hade varit lite kylig och tvär vid lunchen hade Barry dock dragit slutsatsen att kortet han gett henne på bemärkelsedagen inte vägt upp hans försyndelse, nämligen att sitta inlåst i arbetsrummet hela förmiddagen. Inte gjorde det saken bättre att artikeln handlade om Krystal, som Mary inte gillade trots att hon försökte att inte visa det. »Jag vill gärna bjuda dig på middag ikväll, Mary«, hade han ljugit för att bryta isen lite. »Nitton år, barn! Nitton år och er mamma är snyggare än någonsin.« Då hade Mary veknat och lett, så Barry hade ringt till golfklubben eftersom den låg nära och de garanterat skulle få bord där. Han försökte göra sin fru glad i det lilla, för efter nästan två decenniers äktenskap hade han förstått hur ofta han gjorde henne besviken i det stora. Aldrig med avsikt. Men de hade bara så väldigt skilda uppfattningar om vad som var viktigast här i livet. De fyra barnen var så stora nu att de inte behövde barnvakt. De satt och tittade på teve när han sa hejdå till dem för sista gången, och det var bara Declan, den yngste, som vände sig om och vinkade till avsked. Huvudvärken fortsatte bulta bakom örat på Barry när han backade ut från uppfarten och körde iväg genom den vackra lilla staden 9
Pagford, där de bott ända sedan de gifte sig. De åkte nedför Church Row, den branta gata där de exklusivaste husen stod i all sin viktorianska prakt och burgenhet, svängde vid kyrkan i fuskgotisk stil, där han en gång hade sett sina tvillingdöttrar framträda i Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat, och fortsatte förbi torget där de hade fri sikt över klosterruinens mörka skelett som dominerade stadens silhuett högt uppe på sin kulle och smälte samman med den violetta himlen. Det enda Barry kunde tänka på när han rattade bilen på de välkända gatorna var alla missar han var övertygad om att han gjort när han hastat sig igenom slutet av artikeln han just mejlat till tidningen Yarvil and District Gazette. Han var lättsam och charmig av sig men tyckte att det var svårt att få fram sin personlighet i skrift. Från torget tog det bara fyra minuter att köra till golfklubben, som låg strax bortom det ställe där den lilla staden dog ut i en rännil av åldrande småhus. Barry parkerade familjebussen utanför klubbens restaurang, Birdie, och klev ur och väntade medan Mary bättrade på läppstiftet. Kvällsluften svalkade skönt mot ansiktet. Barry betraktade golfbanans konturer som löstes upp i dunklet och undrade varför han inte sa upp medlemskapet. Har var usel på golf: hans swing var opålitlig och hans handicap högt. Han hade ju så många andra järn i elden. Bultandet i huvudet bara tilltog. Mary släckte lampan vid spegeln och stängde dörren på sin sida. Barry tryckte på nyckelns låsknapp. Hans frus klackar klickade mot asfalten, billåset blippade till och Barry undrade om illamåendet skulle lätta när han fått mat i magen. Då dånade en smärta av aldrig tidigare upplevd styrka som en rivningskula genom hans hjärna. Han kände knappt att det gjorde ont i knäna när han damp ner i den kalla asfalten: en väldig våg av eld och blod vällde in i skallen och smärtan var obeskrivlig, outhärdlig, men härda ut måste han för medvetslösheten dröjde ännu någon minut. Mary skrek – och slutade inte. Några män kom utspringande från baren. En rusade in igen för att se om någon av klubbens pensio10
nerade läkare var där. Ett gift par som Barry och Mary kände satt och åt på restaurangen, men när de hörde uppståndelsen övergav de förrätten och sprang ut för att se om de kunde vara till hjälp. Mannen ringde larmcentralen från sin mobil. Ambulansen fick skickas från grannstaden, Yarvil, och det dröjde tjugofem minuter innan den kom. När det pulserande blå ljuset svepte över skådeplatsen låg Barry livlös och okontaktbar på marken i sina egna spyor, och Mary satt på huk bredvid honom med hål på strumpbyxornas knän, höll honom krampaktigt i handen, snyftade och viskade hans namn.
Måndag I »Håll i dig nu«, sa Miles Mollison där han stod i köket i en av de stora villorna på Church Row. Han hade väntat till halv sju med att ringa. Det hade varit en jobbig natt, flera långa vakenperioder mellan oroliga sömnsnuttar. Klockan fyra hade han märkt att hans fru också låg vaken, och då hade de pratat lågmält en stund i mörkret. Samtidigt som de diskuterade det de hade tvingats bevittna och på varsitt håll försökte mota bort diffusa känslor av rädsla och bestörtning hade det pirrat lätt av förväntan i Miles vid tanken på att få lämna budet till sin far. Egentligen hade han tänkt vänta till sju, men oron för att någon annan skulle hinna före hade jagat honom till telefonen i förtid. »Vad är det som står på?« mullrade Howards röst med en burkig klang: Miles hade kopplat in högtalarfunktionen för Samanthas skull. När de ändå gått upp så tidigt hade hon passat på att bättra på sin bleknande solbränna med en ny omgång brun utan sol-kräm och var nu mahognybrun i sin ljust rosa morgonrock. I köket blandades doften av snabbkaffe med syntetisk kokosessens. »Fairbrother har dött. Knall och fall på golfklubben igår kväll. Sam och jag satt och åt middag på Birdie.« »Har Fairbrother dött?« ryade Howard. Tonfallet antydde att han visserligen hade väntat sig en drastisk förändring av Barry Fairbrothers ställning, men att inte ens han hade kunnat föreställa sig ett dödsfall. »Knall och fall ute på parkeringen«, upprepade Miles. 12
»Du store tid«, sa Howard. »Han var väl inte mycket över fyrtio? Du store tid.« Miles och Samantha lyssnade på Howards andetag. Han hade alltid andtäppa på morgnarna och nu lät han som en sprängd häst. »Vad var det? Hjärtat?« »Något i hjärnan, tror de. Vi följde med Mary till sjukhuset och …« Men Howard hörde inte på. De hörde honom prata med handen över luren. »Barry Fairbrother! Död! Det är Miles!« Miles och Samantha läppjade på kaffet i väntan på att Howard skulle återuppta samtalet. Samanthas morg0nrock glipade där hon satt vid köksbordet och konturerna av de stora brösten som vilade mot hennes underarmar blottades. Trycket underifrån fick dem att se rundare och slätare ut än när de hängde utan stöd. Dekolletagets läderartade hud hade små rämnor som inte längre försvann när huden spändes. Hon hade sprungit mycket på solarium i yngre dagar. »Va?« sa Howard i luren. »Vad sa du om sjukhuset?« »Sam och jag åkte med i ambulansen«, artikulerade Miles tydligt. »Med Mary och liket.« Samantha noterade att Miles andra version förstärkte det man skulle kunna kalla händelsens mer kommersiella aspekt. Hon kunde inte klandra honom. Belöningen för att de uthärdat den förfärliga upplevelsen var rätten att sprida den vidare. Hon skulle nog inte glömma det så länge hon levde: den hysteriska Mary, Barrys fortfarande halvöppna ögon ovanför syrgasmasken som liknade nosen på ett djur, sjukvårdarens ansiktsuttryck som hon och Miles försökt tolka, den krängande instängdheten, de mörka rutorna, fasan. »Du store tid«, sa Howard för tredje gången och gav Miles sin odelade uppmärksamhet. Shirleys dämpade frågor i bakgrunden tog han ingen notis om. »Föll han bara död ner på parkeringen?« »Japp«, sa Miles. »Jag begrep så fort jag såg karln att det var ute med honom.« Det var hans första lögn, och han vände bort blicken från sin 13
fru när han uttalade den. Hon mindes hans beskyddande arm om Marys skakande axlar: Han klarar sig, ska du se … han klarar sig … Fast egentligen, tänkte Samantha i rättvisans namn, hur skulle man kunna vara säker på vare sig det ena eller det andra när de spände på masker och stack in nålar och hade sig? Det hade ju sett ut som om de försökte rädda Barry, och ingen av dem hade vetat säkert att det varit lönlöst förrän den unga läkaren kommit gående mot Mary på sjukhuset. Skrämmande tydligt såg Samantha för sin inre syn Marys nakna, lamslagna ansikte och uttrycket hos den glas ögonprydda, glanshåriga unga kvinnan i vit rock: samlat och samtidigt lite på spänn … det var en scen som hämtad ur ett tevedrama, men när det hände i verkligheten … »Inte det minsta«, sa Miles nu. »Gavin spelade squash med honom så sent som i torsdags.« »Och då verkade han kry?« »Javisst. Sopade banan med Gavin.« »Du store tid. Men där ser man. Man vet aldrig. Vänta lite, mamma vill säga något.« Klonk och skrammel och sedan Shirleys dämpade röst i luren. »Vilken förskräcklig chock, Miles«, sa hon. »Hur är det med dig?« Samantha tog vårdslöst en klunk kaffe så att det rann från mungiporna, och torkade hakan och bröstet med ärmen. Miles hade anlagt rösten han ofta använde när han talade med sin mor: den var djupare än vanligt, stark och dådkraftig, rösten hos en som pekade med hela handen och inte gick att bringa ur fattningen. Ibland, särskilt på fyllan, brukade Samantha imitera ett samtal mellan Miles och Shirley. »Ingen fara, mamma lilla. Miles är här. Din lilla krigare.« »Du är så duktig, lilla gubben, så stor och stark och modig.« Ett par gånger på senare tid hade hon gjort det när andra var med, och då hade Miles blivit sur och stingslig även om han låtsats skratta med. Senast hade de grälat i bilen på väg hem. »Åkte ni med henne ända till sjukhuset?« sa Shirley i högtalaren. Nej, tänkte Samantha, vi tröttnade halvvägs dit och bad att få gå av. 14
»Det var det minsta vi kunde göra. Man hade ju velat göra mer.« Samantha reste sig och gick bort till brödrosten. »Det måste ha varit ett väldigt stöd för Mary«, sa Shirley. Samantha slet locket av brödburken och slängde fyra brödskivor i rosten. Miles röst blev naturligare. »Ja, jo, när läkarna väl hade sagt – bekräftat att han var död, ville Mary att Colin och Tessa Wall skulle komma. Så Sam ringde dem och vi stannade tills de kom.« »Vilken tur för Mary att ni var där«, sa Shirley. »Pappa vill prata igen, Miles, här kommer han. Hej så länge.« »’Hej så länge’«, mimade Samantha vid vattenkokaren och vickade med huvudet. Hennes förvrängda spegelbild var plufsig efter den sömnlösa natten och de kastanjebruna ögonen blodsprängda. I brådskan att få höra Howards reaktion hade hon råkat få solkräm innanför franskanten. »Kan inte du och Sam komma över ikväll?« bullrade Howard. »Nej, vänta – mamma påminner mig om att vi spelar bridge med Bulgens. Men kom imorgon då. Middag. Sjusnåret.« »Vi får se«, sa Miles och sneglade på Samantha. »Jag ska höra vad Sam har för planer.« Hon visade inte med en min om hon ville eller inte ville gå. En märklig stämning av antiklimax lägrade sig i köket när Miles lagt på luren. »De trodde knappt sina öron«, sa han som om hon inte hade hört hela samtalet. Tigande åt de sitt rostbröd och drack varsin ny mugg kaffe. Lite av Samanthas retlighet skingrades medan hon tuggade. Hon tänkte på hur hon vaknat med ett ryck i det mörka sovrummet i vargtimmen och blivit löjligt lättad och tacksam över att känna att Miles låg bredvid, bred och stormagad, och luktade vetiver och gammal svett. Sedan började hon fantisera om att berätta för kunderna i butiken att en man hade fallit död till marken mitt för ögonen på henne och beskriva deras egen räddningsinsats. Hon tänkte ut hur hon skulle skildra olika aspekter av färden och sedan på den viktigaste scenen, 15
den med läkaren. Alltihop hade känts ännu värre genom att den där behärskade kvinnan hade varit så ung. De borde låta mognare personer berätta sådana tragiska nyheter. Humöret steg ytterligare när hon sedan erinrade sig att hon hade möte med säljaren från Champêtre imorgon – han hade varit så trevligt flörtig i telefon. »Bäst man sätter fart«, sa Miles och hällde i sig den sista kaffe skvätten med blicken på den ljusnande himlen utanför fönstret. Han suckade tungt och klappade sin fru på axeln när han gick till diskmaskinen för att ställa in sin tallrik och mugg. »Ja, herregud, man får sannerligen perspektiv på tillvaron, eller vad säger du?« Han skakade på sitt kortklippta grånande huvud och gick därifrån. Samantha tyckte ibland att Miles var lite löjlig och allt oftare att han var tråkig. Men emellanåt, på samma sätt som hon gillade att ha hatt vid högtidliga tillfällen, gillade hon när han blev sådär högtravande. Idag var det ju faktiskt passande att vara allvarsam och lite värdig. Hon åt upp rostbrödet och plockade in efter frukosten medan hon i tankarna filade på historien hon skulle berätta för sin assistent.
II »Barry Fairbrother har dött«, flämtade Ruth Price. Hon hade praktiskt taget sprungit längs den kyliga gångstigen för att hinna få en pratstund med sin man innan han måste till jobbet. Hon tog sig inte ens tid att stanna till i farstun, utan störtade in med ytterkläderna och vantarna på i köket där Simon och deras tonåriga söner satt och åt frukost. Hennes make hejdade sig med brödskivan halvvägs till munnen och lade den sedan ifrån sig utstuderat långsamt. Pojkarna, båda klädda i skoluniform, såg med svagt intresse från den ena föräldern till den andra. »Ett aneurysm, tror de«, sa Ruth, fortfarande lite andfådd, medan hon drog av sig vantarna finger för finger, virade av sig halsduken 16
och knäppte upp kappan. Den smala, mörka kvinnan med de tunga sorgsna ögonen klädde bra i sin strama blå sköterskeuniform. »Han ramlade ihop ute på golfklubben – Sam och Miles Mollison åkte med in – och sedan kom Colin och Tessa Wall …« Hon snodde ut och hängde upp kläderna i farstun så snabbt att hon hann tillbaka för att svara på frågan som Simon ropade: »Vad är etaneurysm?« »Ett. Aneurysm. Ett brustet blodkärl i hjärnan.« Hon kilade bort till vattenkokaren, knäppte på den och började sopa bort smulorna från bänken vid brödrosten medan hon fortsatte prata. »Han måste ha fått en hjärnblödning. Hans stackars, stackars fru … hon är helt ifrån sig …« Tillfälligt förstummad vände Ruth blicken genom köksfönstret, ut över den frostiga gräsmattans frasiga vithet och tvärs över dalen, där klostret avtecknade sig kalt och skelettlikt mot den rosa och grå himlen, ja över hela den vidsträckta utsikten som var Hilltop Houses stolthet. Pagford, som nattetid inte var mer än en klunga blinkande ljus i en mörk håla långt nedanför, höll på att träda fram i det kyliga solljuset. Men Ruth såg det inte. I tankarna var hon kvar på sjukhuset och såg Mary komma ut ur rummet där Barry låg, befriad från all verkningslös livsuppehållande utrustning. Ruth Prices medkänsla flödade friast och djupast för dem hon ansåg sig ha något gemensamt med. »Nej, nej, nej, nej«, hade Mary jämrat sig, och hennes instinktiva förnekelse hade väckt en genklang inom Ruth, som hade föreställt sig själv i samma situation … Tanken var nästan outhärdlig, och hon vände sig om och såg på Simon. Hans ljusbruna hår var fortfarande tjockt, kroppen nästan lika fast som när han var ung och rynkorna i ögonvrårna bara attraktiva, men Ruths återgång till arbetet som sjuksköterska efter ett långt uppehåll hade påmint henne om de otaliga fel som kunde uppstå i människokroppen. Som ung hade hon haft större distans. Nu var hon medveten om hur lyckliga de kunde skatta sig för att de alla levde och hade hälsan. 17
»Kunde de inte göra något?« frågade Simon. »Gick det inte att täta läckan?« Han lät otålig, som om läkarvetenskapen än en gång hade sabbat allt genom att underlåta att vidta den enklaste och mest uppenbara åtgärden. Andrew rös av isande skadeglädje. På sistone hade han märkt att fadern lagt sig till med vanan att fälla plumpa, obildade kommen tarer varje gång modern använde någon medicinsk term. Aneurysm – täta läckan. Modern hade inte upptäckt vad fadern höll på med. Det gjorde hon aldrig. Sjudande av hat tuggade Andrew på sina Weetabix. »Det var försent att göra nåt alls när han väl kom till oss«, sa Ruth och lade några tepåsar i kannan. »Han dog i ambulansen alldeles innan de kom fram.« »Förjävligt«, sa Simon. »Vad kan han ha varit, fyrtio?« Men Ruth hade annat att tänka på. »Paul, ditt hår är ju alldeles tovigt därbak. Du har inte borstat det alls, va?« Hon tog fram en hårborste ur handväskan och stack den i handen på sin yngste son. »Inga varningstecken eller nånting?« frågade Simon medan Paul drog borsten genom sin tjocka kalufs. »Han hade tydligen haft väldigt ont i huvudet i ett par dagar.« »Mhm«, sa Simon med en bit bröd i munnen. »Och struntat i det?« »Ja, han trodde inte att det var nåt.« Simon svalde. »Ja, det visar ju verkligen«, sa han olycksbådande, »att man måste sköta om sig.« Så himla klokt då, tänkte Andrew med rasande förakt, så djupt sagt. Det var alltså Barry Fairbrothers eget fel att hans hjärna hade exploderat. Din självgoda jävel, sa Andrew högt inom sig till sin far. Simon pekade med kniven på sin äldste son och sa: »Jo, förresten. Han där får skaffa sig ett jobb. Pizzanyllet.« 18
Ruth ryckte till och vände blicken från mannen till sonen. ndrews finnar lyste blanka och blåaktiga i ansiktet som nu färgaA des mörkrött medan han stirrade ner på den beige sörjan i sin djupa tallrik. »Japp, så är det«, sa Simon. »Den lata lilla råttan får börja tjäna egna pengar. Vill han röka så får han betala ciggen själv. Månadspeng är det slut med.« »Men Andrew!« utbrast Ruth. »Du har väl inte …?« »Joho då, det har han visst. Jag kom på honom i vedboden«, sa Simon med ett uttryck av oförställd illvilja i ansiktet. »Men Andrew!« »Av oss får du inga mer pengar. Ska du röka får du pröjsa ur egen ficka«, sa Simon. »Men vi har ju sagt«, jämrade Ruth, »vi har ju sagt, och han som snart ska ta examen …« »Så som han gjorde bort sig på de förberedande proven får vi vara glada om han klarar avgångsproven. Han kan gott pallra sig ut till McDonald’s redan nu och skaffa sig lite erfarenhet«, sa Simon, reste sig och sköt in stolen. Han njöt av att se Andrews böjda nacke, de mörka finniga konturerna av kinderna. »För vi försörjer dig inte om du blir tvungen att göra om proven, ser du. Det är nu det gäller.« »Men Simon«, sa Ruth förebrående. »Vadå?« Simon klampade två steg närmare sin fru. Ruth tryckte sig bakåt mot spisen. Den rosa plastborsten föll ur handen på Paul. »Inte fan tänker jag stå för den lilla råttans jävla missbruk! Så jävla fräck som han är också, stå och bolma i min jävla vedbod!« På »min« dunkade han näven i bröstet med en dov smäll som fick Ruth att rycka till. »När jag var lika gammal som den där finniga lilla skiten hade jag minsann jobb och löning. Vill han ha cigg får han slanta upp själv, okej? Okej?« Han hade skjutit fram ansiktet alldeles inpå Ruths. 19
»Ja, Simon«, sa hon lågt. Det kändes som om hela maginnehållet blivit en soppa i Andrew. Mindre än tio dagar tidigare hade han lovat sig själv något – var den stunden redan inne? Men fadern klev bort från modern och marscherade ut ur köket mot verandan. Ruth, Andrew och Paul satt blickstilla, som om de hade lovat att inte röra sig i hans frånvaro. »Har du fyllt på tanken?« gastade Simon som han alltid gjorde när hon hade jobbat natt. »Ja«, ropade Ruth och försökte låta glad när hon svarade, normal. Det skramlade och smällde i ytterdörren. I väntan på att den upprörda stämningen skulle återta sina vanliga proportioner sysselsatte sig Ruth med tekannan. Först när Andrew var på väg därifrån för att borsta tänderna bröt hon tystnaden. »Han är orolig för dig, Andrew. För din hälsa.« Han är så fan heller, det svinet. Inom sig bemötte Andrew Simons alla okvädingsord med egna. Inom sig kunde han vinna över Simon i ett renhårigt slagsmål. Högt till sin mamma sa han: »Visst. Säkert.«
III Evertree Crescent var en halvmåne av små trettiotalshus två mi nuters väg från torget i Pagford. I nummer 36, som haft samma invånare längst av alla, satt Shirley Mollison stödd mot kuddarna och läppjade på en kopp te som hennes man kommit med. Reflektionen som blickade ut mot henne från den inbyggda garderobens spegeldörrar var lite dimmig, delvis på grund av att hon inte hade glasögonen på sig och delvis på grund av att de rosenmönstrade gardinerna skapade ett dämpat ljus i rummet. I den smickrande, mjuka belysningen blev det skära och vita ansiktet med sina skrattgropar kerublikt under det korta silverhåret. Sovrummet var precis så stort att Shirleys smala säng och Howards dubbla rymdes bredvid varandra. Hans var tom nu, men bar fortfarande avtryck av hans omfångsrika kroppshydda. Duschens lena 20
väsande hördes ända till Shirley och hennes rosiga spegelbild där de satt och betraktade varandra och sög på nyheten som fortfarande liksom brusade i luften som champagnebubblor. Barry Fairbrother hade dött. Kolat vippen. Lämnat in. Ingen händelse av riksintresse, inget krig, ingen börskrasch och inga terroristdåd skulle ha kunnat väcka en sådan förundran, ett så lystet intresse och sådana feberaktiga spekulationer som uppfyllde henne nu. Shirley hade avskytt Barry Fairbrother. I den frågan hade hon och hennes man, i vanliga fall rörande ense om vem som var vän eller fiende, varit en aning ur fas. Howard hade ibland medgett att han var road av den skäggige lilla karln som så envetet opponerade sig mot honom vid mötena kring de långa repiga borden i Pagfords församlingshem, men Shirley gjorde ingen åtskillnad mellan det politiska och det personliga. Barry Fairbrother hade gått emot Howard i hans livs viktigaste fråga, och därför var Barry Fairbrother hennes bittra fiende. Lojalitet mot maken var den största men inte enda orsaken till Shirleys glödande agg. När det gällde människor var hennes instinkter finkalibrerade i en enda riktning, som luktsinnet hos en narkotikahund. Det hon ständigt vädrade efter var nedlåtenhet, och det hade hon länge känt vittringen av kring Barry Fairbrothers och hans gelikars ståndpunkt i kommundelsnämnden. Sådana typer tog för givet att de var förmer än folk som hon och Howard, att deras åsikter vägde tyngre, bara för att de gått på universitetet. Men idag hade de fått en riktig stjärnsmäll mitt i all sin dryghet. Fairbrothers oväntade död stärkte Shirleys övertygelse om att han, oavsett vad han och hans anhang hade tyckt och tänkt, hade varit av en sämre och svagare sort än hennes man, som förutom alla sina övriga dygder även hade lyckats överleva en hjärtattack sju år tidigare. ( Inte för ett ögonblick hade Shirley trott att hennes Howard skulle dö, inte ens när han låg på operationsbordet. Howards närvaro i världen var lika självklar för henne som solsken och syre. Och det hade hon också sagt efteråt, när vänner och grannar hade svam21
lat om mirakulösa räddningar och vilken tur det var att de hade en thoraxklinik så nära som i Yarvil och hur fruktansvärt orolig hon måste ha varit. »Jag visste hela tiden att han skulle klara sig«, hade Shirley sagt då, lugn och samlad. »Det tvivlade jag inte en sekund på.« Och nu var han ju kry som aldrig förr, men Fairbrother, han låg på bårhuset han. Så där fick de. ) I morgonens glädjerus hade Shirley kommit att tänka på dagen efter sonen Miles födelse. Den gången för längesedan hade hon också suttit i sängen, och solljuset hade flödat in genom fönstret på BB då också, och hon hade fått en kopp te av någon och höll i den i väntan på att de skulle komma med hennes underbara nyfödda son så att hon fick amma honom. Födelse och död: samma förstärkta medvetenhet om livet och om hennes egen upphöjda betydelse. Budet om Barry Fairbrothers oväntade frånfälle låg i hennes knä som ett knubbigt nyfött barn som hela bekantskapskretsen skulle komma och glo lystet på, och hon skulle vara brunnen, källan, för hon var den första att motta nyheten, eller så gott som. Den förtjusning som brusat i Shirley hade inte märkts så länge Howard varit i närheten. Innan han gick och duschade hade de bara utväxlat repliker som passade sig vid plötsliga dödsfall. Medan de sköt floskler och fraser av och an mellan sig som kulor i en kulram hade hon vetat att Howard självfallet måste vara lika jublande glad som hon själv. Att uttrycka sådana känslor högt innan ekot av dödsbudet ännu klingat ut skulle emellertid ha varit lika lämpligt som att dansa runt i bara mässingen och vråla runda ord, och Howard och Shirley var alltid klädda i ett osynligt skikt av anständighet som de aldrig lade av sig. Shirley kom på ytterligare något som gladde henne. Hon ställde koppen och fatet på sängbordet, slank ur sängen, tog på sig morgon rocken i sniljefrotté, satte glasögonen på näsan och tassade bort och knackade på badrumsdörren längre bort i hallen. »Howard?« Ett frågande läte hördes genom duschsmattret. 22
»Tycker du jag ska skriva något på hemsidan? Om Fairbrother?« »Bra idé«, ropade han där inifrån efter en kort begrundan. »Strålande idé.« Alltså skyndade hon iväg till arbetsrummet. Det hade tidigare varit sovrum, det minsta i huset, men hade för längesedan övergetts av deras dotter Patricia som flyttat till London och sällan nämndes. Shirley var omåttligt stolt över sina datakunskaper. Hon hade gått några kvällskurser i Yarvil tio år tidigare, och trots att hon hade varit en av de äldsta och trögaste eleverna hade hon inte gett tappt, för hon var fast besluten att bli administratör för Pagfords kommundelsnämnds nya spännande webbplats. Nu loggade hon in och gick till hemsidan. Det korta tillkännagivandet kom flytande så obehindrat som om fingrarna komponerat det av sig själva. Barry Fairbrother, ledamot av kommundelsnämnden Det är med stor sorg vi tillkännager Barry Fairbrothers frånfälle. Våra tankar går till hans anhöriga i denna svåra stund. Hon läste igenom det noga, tryckte på retur och såg meddelandet dyka upp på skärmen. När prinsessan Diana dog hade drottningen hissat flaggan på halv stång på Buckingham Palace. Hennes Majestät intog en särställning i Shirleys inre liv. Shirley begrundade texten på hemsidan och kände sig glad och belåten över att ha handlat rätt. Ja, med de bästa som förebild, så … Hon lämnade kommundelsnämndens webbplats och gick till den sjukvårdssida hon tyckte bäst om, och där skrev hon mödosamt in orden »hjärna« och »död« i sökrutan. Träffarna var otaliga. Shirley bläddrade igenom alternativen medan hennes väna blick vandrade upp och ner. Hon undrade vilken av alla dödsorsaker, varav vissa inte gick att uttala, hon hade att tacka för den glädje hon kände för tillfället. Sedan Shirley började arbeta ideellt på sjukhuset hade hon blivit riktigt intresserad 23
av medicinska spörsmål, och det hände att hon ställde diagnos på vänner och bekanta. Men just nu orkade hon inte koncentrera sig på krångliga ord och symptom. Tankarna pilade iväg till vidarebefordringen av nyheten och i huvudet hade hon redan börjat sammanställa och ordna en telefonlista. Hon undrade om Aubrey och Julia visste om det och vad de skulle säga, och om Howard skulle låta henne tala om det för Maureen eller behålla det nöjet för egen del. Det var så oerhört spännande alltsammans.
IV Andrew Price stängde ytterdörren till det lilla vita huset och följde efter sin lillebror längs den branta trädgårdsgången, som krasade av rimfrost, mot den iskalla järngrinden i häcken och gränden där utanför. Ingen av pojkarna ägnade så mycket som en blick åt den välbekanta utsikten nedanför sig: lilla Pagford som låg där i sin skål mellan tre kullar varav en kröntes av ruinerna av klostret från 1100-talet. En flod ringlade som en tråd runt kullen och genom staden, där den grenslades av en leksaksbro av sten. För bröderna var vyn lika trist som en målad kuliss, och Andrew avskydde faderns sätt att liksom ta åt sig äran för den de få gånger familjen hade besök. Precis som om han hade tänkt ut och byggt hela alltet. På sistone hade Andrew tänkt att han hellre hade haft utsikt över en massa asfalt, krossade rutor och graffiti: han drömde om London, om att börja leva på riktigt. Bröderna släntrade till grändens slut och stannade till där den mynnade ut på den bredare gatan. Andrew stack in handen i häcken, rotade runt lite och fick fram ett halvfullt paket Benson & Hedges och en lite fuktig tändsticksask. Efter flera misslyckade försök som enbart fick svavlet att smulas sönder mot plånet lyckades han tända en. Efter två eller tre djupa bloss bröt skolbussens mullrande motor tystnaden. Andrew nöp omsorgsfullt av glöden på ciggen och stoppade tillbaka resten i paketet. 24
Eftersom skolturen började med husen och gårdarna som låg längre ut var bussen alltid full till två tredjedelar när den stannade vid Hilltop House. Som vanligt satte sig bröderna på varsina två säten där de satt och glodde ut genom rutan medan bussen skramlade och krängde vidare mot Pagford. Vid foten av kullen de bodde på låg ett hus med kilformad trädgård. I vanliga fall stod de fyra syskonen Fairbrother och väntade utanför grinden, men inte idag. Alla gardiner i huset var fördragna. Andrew undrade om man brukade sitta i mörkret när någon hade dött. Ett par veckor tidigare hade Andrew hånglat med Niamh Fairbrother, den ena av Barrys tvillingdöttrar, på ett disko i skolans dramasal. Efteråt hade hon haft en obehaglig tendens ett tag att dyka upp vart han än gick. Andrews föräldrar var bara ytligt bekanta med Fairbrothers. Simon och Ruth hade knappt några vänner, men de verkade åtminstone halvhjärtat gilla Barry, som hade varit chef på den enda pyttelilla bankfilial som fanns kvar i Pagford. Fairbrothers namn förekom ofta ihop med sådant som kommundelsnämnden, lokalrevyn och kyrkans välgörenhetslopp. Det var företeelser som var ointressanta för Andrew och som hans föräldrar höll sig för goda för att delta i utöver att skänka lite pengar eller köpa en lott någon gång. Medan bussen svängde vänster och rullade förbi de stora viktorianska villorna som stod ordnade på ömse sidor om Church Row likt lager i en bröllopstårta frossade Andrew i en liten fantasi där hans farsa helt plötsligt blev nedskjuten av en osynlig prickskytt. Andrew såg sig själv stryka sin gråtande mamma över ryggen medan han ringde begravningsentreprenören. Han hade en cigg i mungipan när han beställde den billigaste kistan de hade. Syskonen Jaswant, Sukhvinder och Rajpal Jawanda klev på bussen längst ner på Church Row. Andrew hade noga valt ett säte med en ledig plats framför, och nu försökte han med tankekraft få Sukhvinder att sätta sig där. Inte för att han brydde sig om henne ( Andrews bästa kompis kallade henne Rattmuffen – ett namn som 25
täckte såväl bomberna som muschen ), utan för att Hon så ofta valde att sitta bredvid Sukhvinder. Och möjligen var hans telepatiska kraft extra stark idag, för Sukhvinder gick faktiskt och satte sig på platsen framför honom. Triumferande stirrade Andrew ut genom den skitiga rutan utan att se något och tryckte skolväskan hårdare intill sig för att dölja att han fått stånd av bussens starka vibrationer. Förväntan steg för varje krängning och kast när det otympliga fordonet tuffade fram på de smala gatorna, genom den snäva svängen ut på torget och vidare mot Hennes gathörn. Andrew hade aldrig varit så våldsamt intresserad av någon tjej förut. Hon var ny – ovanligt att man bytte skola så nära inpå avgångsproven. Hon hette Gaia och det passade perfekt, för han hade aldrig hört det förut och hon var något helt nytt. En morgon hade hon bara klivit på bussen som ett okonstlat prov på naturens yppersta raffinemang och slagit sig ner två säten framför honom medan han satt lamslagen av hennes axlars och bakhuvuds fulländning. Det fanns en kopparton i det bruna hårets långa mjuka lockar som nådde henne strax nedanför skulderbladen. Den smala och alldeles raka näsan var en aning kort vilket framhävde de bleka läpparnas lockande fyllighet, och de brett sittande ögonen med sina tjocka ögonfransar var grönbruna med stänk av guld. Andrew hade aldrig sett henne sminkad, och hyn var fri från finnar och blemmor. Ansiktet var en syntes av ren symmetri och ovanliga proportioner; han skulle ha kunnat betrakta det i timmar för att försöka sätta fingret på vad det var som gjorde det så fascinerande. Föregående vecka hade han kommit hem efter en dubbeltimme i biologi där han tack vare ett gudomligt slumpens arrangemang av bänkar och huvuden hade kunnat titta på henne nästan oupphörligen. I skydd av sitt eget rum efteråt hade han skrivit ( sedan han stirrat i väggen en halvtimme efter en omgång onani ) »skönhet är geometri«. Han hade genast rivit sönder papperet och kände sig dum varje gång han kom att tänka på sina ord, men det låg ändå något i dem. Hennes gudomlighet var ett resultat av mycket små justeringar av ett mönster som orsakat en förtrollande harmoni. 26
Nu kunde hon stiga på vilket ögonblick som helst, och om hon satte sig bredvid den trista och truliga Sukhvinder skulle hon sitta så nära att hon kunde känna att han luktade nikotin. Han gillade att se hur döda föremål reagerade på hennes kropp: hur sätet gav efter lite för hennes tyngd, hur det kopparguldglänsande hårsvallet böjde sig för metallbygeln överst på ryggstödet. Bussföraren saktade farten, och Andrew vände bort blicken från dörren och låtsades vara försjunken i tankar. När hon klev på skulle han titta upp som om han precis märkt att de hade stannat, och så skulle han fånga hennes blick. Möjligen nicka. Han väntade på dörröppningen, men motorns dova pulserande avbröts inte av det välbekanta skrapet och dunsen. Andrew tittade sig omkring men såg bara den korta, nedgångna lilla Hope Street: två längor med små radhuslägenheter i tegel. Chauffören lutade sig åt sidan för att kolla att hon inte kom springande. Andrew ville säga åt honom att vänta, för veckan innan hade hon störtat ut ur ett av de små husen och kommit springande längs trottoaren ( då hade det varit okej att titta, för det hade alla andra också gjort ), och anblicken av henne när hon sprang hade sysselsatt hans tankar i flera timmar, men nu vred bussföraren på den stora ratten och bussen körde iväg. När Andrew återgick till att glo på den lortiga rutan värkte det i både hjärtat och pungen.
V Radhusen på Hope Street hade förr varit arbetarbostäder. Gavin Hughes rakade sig långsamt och onödigt omständligt i badrummet i nummer 10. Han var så ljus och skäggväxten så klen att han egentligen bara behövde göra det två gånger i veckan, men det kyliga, lite sunkiga badrummet var hans enda fristad. Om han dröjde sig kvar härinne till åtta kunde han trovärdigt säga att han var tvungen att gå till jobbet direkt. Han bävade för att prata med Kay. Föregående kväll hade han med nöd och näppe lyckats väja för diskussionen genom att inleda det mest utdragna och fantasifulla 27