9789146221791 by Smakprov Media AB

HON Ã&#x201E;R INTE JAG golna z ha sh emz adeh

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Till vår älskade pappa 1960–2012

Varje kropp förblir i sitt tillstånd av vila eller likformig och rätlinjig rörelse om den ej tvingas av påverkande krafter att förändra detta tillstånd. Ändringen i rörelsekvantitet är proportionerlig mot den tryckande kraften och sker längs den räta linje i vilken denna kraft verkar. Motverkan är alltid motsatt och lika stor som verkan, eller två kroppars ömsesidiga verkningar på varandra är alltid lika stora och riktade åt motsatt håll. Newtons rörelselagar

fab rik sorten Den fĂśrtjĂ¤nade stillheten, den hĂ¤r platsen

at t an l än da Hon visste att de hade gjort något stort. Hon hade känt det i mammas skakande hand när soldaten granskade deras pass och slängde kolsvarta blickar på hennes ansikte, jämförde med bilden. ”Vad heter du?” ”Setareh”, hade mamma svarat. Hon hade velat protestera, men mammas naglar trängde djupt in i handflatan. Granatäppelröda droppar trängde ut genom huden och hettade mot fingrarna, slet hennes blick från soldatens mörker. ”Kan hon inte prata för sig själv?” ”Hon är trött, det är tidigt.” Hon visste att de hade gjort något stort. Hon hade känt det i maggropen när planet lyfte och mamma hulkade av ömsom skratt, ömsom gråt, eller var det något helt annat? Men mest av allt hade hon sett det i farfars ögon, när han släppt sitt hårda tag om henne, räckt över henne till mamma. Farfar som var det största och starkaste hon visste. Han som hatade tårar. Hon hade känt den okända, ogreppbara planen så starkt att hon känt sig manad att göra sitt, när planet tog mark och de åter möttes av poliser. Poliser som sa nej. Poliser som öppnade dörren till ett litet rum. Hon hade ryckt sig loss. Skrikit. För11

sökt springa ut till pappa. Visst hörde hon hans röst bakom den tunna väggen, inte kunde de stoppas nu, inte när de var så nära, hade kommit så långt, vart var de på väg? Hon hade fångats in och gett upp. Lagt sig på en kall stenbänk. Följt polisens skrivande hand mellan halvslutna ögon, papper efter papper. Mammas röst malde på, en blandning av ord hon förstod och något annat. Hon såg på polisens tvekande hand att inte heller polisen förstod alla mammas ord, men det fanns pappersbuntar av frågor som behövde svar. Hon förstod inte polisen, och hon förstod inte mamma. Hon förstod inte hur polisen kunde vara en kvinna; en kvinna med så ljust, så tunt hår. ”Säg vad du heter”, sa mamma nu och strök henne över ryggen. Hon tvekade, vad ville de höra? ”Setareh”, hörde hon sig själv svara. Hon försökte bistå planen, men det var nog fel svar, poliskvinnans hand stannade av. Mamma stelnade till. ”Nej, ditt riktiga namn!” Mammas naglar trängde mot hennes hud igen. Poliskvinnan reste sig, ropade ut i korridoren. Hon slöt ögonen helt, hoppades göra sig osynlig tills planen var i hamn. Den var nog för stor för henne.

m ell anvär ld Det lilla rummet var mindre än alla lägenheterna de hade flyttat mellan därborta. Hon visste, för hon hade mätt, tagit långa 12

steg från ena hörnet till det andra. Men rummet kändes större. Det kändes oändligt. Hon kröp upp i fönstret. Den vita marken sträckte sig så långt ögat kunde se, och sedan tog de där höga träden vid. Det var fönstret som gjorde all skillnad. De hade aldrig haft fönster förr. Därborta hade de hängt upp långa lakan längs väggarna, det var det första de gjorde varje gång de flyttade in. Mörka lakan, som ibland släppte igenom blinkande rött ljus, fick mammas hand att söka sig mot hennes, pappas hand att dras mot cigarettpaketet. Därborta hade världen slutat vid väggen. Här var det vid väggen, vid fönstret, som världen började. Hon lade sig raklång på fönsterbrädet. Vilade örat på överarmen. Ingenting rörde sig utomhus. Hon var van vid att utomhus betydde att hålla mamma hårt i handen, bekämpa folkströmmen som så gärna ville dra henne med sig. Hon var van vid kvinnornas svarta chador som släpade i gatudammet. Vid att alla såg ut som mamma. Van vid rädslan för att en dag titta upp och upptäcka att hon höll i fel hand. Hon var van vid nya dofter i varje gathörn: saffran på nyångat ris. Rått lammkött. Manssvett och upphettad olja. Hon var van vid att mammas ögon spärrades upp varje gång de lämnade inomhus. Vid att hon själv höll blicken vänd uppåt, mot mammas ansikte. Vakade över mammas ögon. Hon var van vid bildäckens gnisslande mot ojämn asfalt, gatuhandlarnas sånger, vid sirenerna som tjöt ögonblicket innan havet av svartklädda människor forsade mot öppna källardörrar för skydd. Hon var van vid att till och med de där öronbedövande sirenerna dränktes av de hårda slagen från mammas hjärta. Slagen som aldrig tystnade, inte ens när de låg sida vid sida, tätt intill varandra om natten. 13

Här var utomhus något annat. Det var tyst ute. Hon hade aldrig hört en sådan tystnad. Det var så tyst att det dunkade i öronen. Om hon låg i fönstret länge nog kunde det susa förbi någon. Någon i färgglada kläder. Någon som höll två pinnar i handen och gled över det vita. Någon lika ljudlös som träden. Den färgglade påminde henne om den vita kaninen som leder vägen till Underlandet, den som har så ofantligt bråttom. Hon ville springa efter och se om det var ett hål figuren föll ner i när den gick från färgklump, till prick, till borta. En gång hade hon försökt. Sprungit rakt ut i snöfältet i bara strumporna, men där fanns ingenting. Ingenting förutom tystnaden. Hon hade fallit ner på knä och känt på spåren i snön med de bara fingrarna, försäkrat sig om att något faktiskt passerat. Det var liksom något onaturligt med rörelsen, med farten. Den här platsen var gjord för stillheten. Hon drog in den doftlösa kylan. Försökte tassa tillbaka mot fönstret i sina egna fotspår. Den förtjänade stillheten, den här platsen.

* Hon föredrog att rikta blicken utåt, ligga med ryggen mot rummet, ryggen mot mamma och pappa. Hon behövde inte titta för att veta att pappa satt med pannan i ena handen, cigaretten i andra. Att mamma stod vid den puttrande tekannan på spisen. De stod och väntade. Samma plats. Samma ansiktsuttryck varje dag. ”Det är de som bestämmer om vi får stanna”, hade pappa förklarat. Hon hade bara nickat till svar. Behövde inte fråga vilka de var. De hade bestämt allt, så länge hon kunde min14

nas. De hade tagit Amo Taghi, pappas bästis. De hade tagit den röda bilen. De tvingade mamma att ta på sig tung, svart chador. Det var dags att flytta igen, på grund av dem. Och nu skulle de stå för valet mellan lakansbeklädda väggar och den vita oändligheten. Hon hade trott att den stora planen var till för att komma från dem, till för att mammas ögonbryn skulle sluta krökas i den där u-formen som gjorde ögonen klotrunda och pupillerna blanka. Till för att mammas hjärta skulle sluta banka när de låg tätt intill varandra, alla tre, i den breda sängen. Så att slagen kunde sluta eka i henne.

* Ibland kände hon hur något i luften knäppte till, och mamma och pappa gick in i sån där extas. När pappas breda varggrin slog utomhus i ljus och glitter, och mammas skratt for som pärlor mellan väggarna. När pappa slog oddkollon mot nyrakade kinder och drog henne så tätt intill sig att parfymångorna fick det att tåras i ögonen, och mamma drog svarta linjer runt ögonen och tittade på pappa med blossande kinder. ”Vi lyckades, dokhtaram, mamma och pappa lyckades!” kunde pappa utbrista då, medan mamma ställde sig vid spisen och sparsamt spred esfand över den upphettade plattan. Den brända örten skulle se till att turen inte tog slut här. Den skulle fara genom kosmos och se till att de fattade rätt beslut. ”Vi är i Sverige! Vet du hur många det finns kvar i Iran som önskar sig precis det här?” Hon hade ingen aning om hur många som fanns kvar i Iran, men hon visste hur mycket mamma och pappa önskat 15

sig precis det här. Hur mycket de viskat, hur ofta de ringt telefonsamtal i natten, hur många gånger de packat och sedan packat om. ”Förstår du vad som är annorlunda, dokhtaram?” Pappa tittade hoppfullt på henne. Hon ville peka ut genom fönstret. Diskutera stillhet, oändlighet, färgprickar som glider över oförstörd snö, kaniner och gropar. Men hon lät honom svara på frågan. Den var ju trots allt hans, planen. ”Här är du fri! Du är fri dokhtaram! Du kan göra precis vad du vill. Du har rättigheter. Det finns lagar och regler som säger att du måste behandlas som en människa. Att ingen får tvinga dig att tro och tycka vad de tror och tycker. Att ingen får döda dig. Förstår du vad det betyder?” Hon nickade, skakade på huvudet. Tittade djupt in i hans håningsögon, så många nyanser ljusare än hennes. Den var så ren, pappas håningsblick. Hon undrade om den visste det hans händer verkade veta. Händerna som skakade och drog sig mot cigarettpaketet när håningsblicken försvann och ersattes av det där hon ännu inte hade ord på. ”Allt det som vi gömt oss för, allt det värsta som kunde hända, är över. Så snart vi får rätt papper från dem kommer vi börja bygga upp ett hem, ett enda hem som ingen kan tvinga oss att lämna. Du ska få ett eget rum, med egna leksaker. Som är dina för alltid. Sen ska du lära dig svenska, och läsa dina läxor, och få högsta betyg, och vet du vad det bästa är? Att sen kan du bli precis vad du vill. Du kan bli doktor, ingenjör, statsminister, advokat, allt! Här finns det emkanat, dokhtaram.” Möjligheter. Hon kände igen den där rösten. Pappa hade haft samma röst 16

under sina jaleseh: mötena dit det kom främlingar på motorcyklar, alla med svarta ögonbindlar, och satte sig i ring på golvet för att aldrig sluta prata. Hon kunde undra var de kom ifrån, alla orden. Vem som lärt dem alla tankar och idéer, vad som höll meningarna vid liv. Ring efter ring av vuxna människor med täckta ögon som aldrig slutade prata. De kunde peta sig i näsan, klia sig mellan benen, övertygade om att ingen såg. Det var ju hela poängen, stavelse efter stavelse som aldrig kunde kopplas till ett ansikte. Aldrig försökte någon titta över kanten, fuska. Aldrig någon förutom hon. Hon kunde aldrig hålla sig. Hon kände igen rösten, och hon anade att det inte blivit som pappa hoppats alla andra gånger han pratat med den tonen. Hon hoppades bara att han inte kom ihåg det, att han inte skulle bli påmind. Att den här gången var gången då planen skulle gå i lås. Mamma sa inte så mycket vid de tillfällena. De röda läpparna slängde pärleskratt mot väggarna, men ögonen var blanka mellan kolstrecken. Om man tittade noga såg man att mamma kom av sig ibland, att mamma försökte härma pappas glädje men stundtals glömde bort varför. Hon nickade för sig själv. Så var det. Hon granskade den tomma luften mellan dem. Inga spänningar. De hade inte upptäckt det än, att mamma inte var med. Hon tuggade på insidan av underläppen. Undrade hur länge det skulle dröja, om hon kunde förvilla dem. Montera skygglappar invid deras ljusa ögon, absorbera deras seende i sin egen mörka blick. Hon kunde läsa varje deras tanke. Hos henne mötte de bara stillheten. 17

b r e ven h em Det är svårt att förklara. Jag önskar ni var här och såg själva. Mest av allt önskar jag att jag var hos er, att det aldrig hade blivit så här, men nu kan vi inte vrida tillbaka tiden. Det har vi förstått, han och jag. Vi pratar om det ofta. Tänk om vi gjort så där, tänk om det där hade lyckats, tänk om vi hade kommit på en annan idé. Men vi har förstått nu, att det kunde inte bli på något annat sätt. Nej, jag ljuger när jag skriver det. Jag har inte förstått. Men han säger att jag måste förstå, så jag försöker. Det här är en märklig plats. Att det skulle vara kallt var jag förberedd på, det är inga problem. Det finns många olika typer av kläder att ta på sig. Overall till henne. Det är plast och fjädrar, skulle man kunna säga. Byxor och jacka i ett. Som bebiskläder, men mycket tjockare. Han tycker att vi ska skaffa oss sådana också. Det är viktigt att vi inte blir sjuka, säger han. Vi behöver all vår energi för att förstå det här. Han säger det hela tiden. Att vi måste anstränga oss för att förstå. Han rynkar pannan och gnider sig om hakan sådär som vi gjorde när vi skrev taltexter och planerade färdrutter. Tror du att det här är ett matteproblem, säger jag till honom då. Tror du att vi kan sitta och filosofera och helt plötsligt, heureka, kommer lösningen. Vi kommer aldrig förstå, för vi kommer inte vara kvar här länge nog för att förstå, det är vad jag säger till honom. Då blir det så där tyst, och han vänder mig ryggen.

frih e t Det hann bli grönt utanför fönstret, och de väntade fortfarande. Vankade av och an och runt varandra på förläggningen. Hon brukade ligga utsträckt i fönstersmygen om eftermiddagarna. Halvslumrade under den svaga solstrålen som brände genom glasrutan. Mamma satt vid matbordet, skrev brev efter brev till sina systrar. Tittade upp ibland, men inte för att se. Bara för att finna orden. Pappa var inte där. Pappa lämnade det lilla rummet så ofta han kom åt, var borta fram till läggdags. Det var i sällskapsrummet han satt, och umgicks med dem som jobbade på förläggningen. ”Tror du att du får stanna om svenskarna gillar dig?” Mamma hade fällt armarna i kors första gången han virat halsduken fem varv runt ansiktet för att gå de tio stegen bort till huvudbyggnaden. Tittat på honom med den där sneda minen som fick honom att sjunka ihop och titta bort. ”De är outbildade, otränade fångvaktare. De har inget att säga till om, dina nya kamrater.” ”Jag sitter hellre där och lär mig nåt om framtiden, än sitter med din sura min”, hade han svarat. Smällt igen dörren och varit borta i flera timmar. Hon hade smugit efter en gång, när mamma inte såg. Sett honom sitta bland de blonda, tunnhåriga kvinnorna och dricka kaffe ur en liten porslinskopp med blå blommor på sidorna. Den drunknade i hans kraftiga händer så liten var den. Kvinnorna kunde inte slita ögonen från honom. De tittade på pappa på samma sätt som mamma gjorde vid de där 19

tillfällena då hon drog svarta streck runt ögonen och fyllde i läpparnas rödhet. Och pappa pratade, pratade på utan paus. Vad hade han att säga dem, och varför fnissade de när de omöjligt kunde förstå vad han sa? ”Han sitter ensam”, försäkrade hon mamma senare. ”Vad annars? Vem vill prata med honom.”

* Pappa satt bland de ljushåriga kvinnorna och mamma viskade över sina brevpapper, skrev med raspande penna när en vass signal skar genom stillheten. ”Öppna du.” Mamma höjde inte blicken från orden, stirrade ner som om någon tittade tillbaka genom det tunna bladet. Hon reste sig från sin plats vid fönstret och sprang mot handtaget. Det hade inte ringt på deras svenska dörr förut, och en dörrsignal var så starkt förknippad med vuxna män som lekte blindbock att hon inte väntade sig annat när hon slängde upp dörren. Två män i uniform. Det var de, det såg hon direkt. Det var de som ringt på. Pappa och mamma hade genomfört den stora planen för att aldrig behöva ha dem vid dörren, så mycket visste hon alldeles säkert. Och här stod de och tittade på henne, som att det inte var dem mamma och pappa var räddast för, hatade mest. Det rann het vätska utmed hennes ben, men hon märkte det knappt. De var här! Mamma satt intet ont anande och skrev till mostrarna, som i sin tur var övertygade om att något gott kommit ur avståndet, om att de var i säkerhet. Pappa var förmodligen på väg hem. Kanske visslande. För20

modligen mumlande på de nya ord han lärt sig idag: finska pinnar, melodifestival, lättöl. Han var mumlande på väg rakt in i fällan! Och här stod hon, med all information i handen, och det fanns ingenting hon kunde göra. De klev in, klev förbi, hon var maktlös. Hon sprang. Hon sprang det snabbaste hon kunde i de blöta byxorna, för första gången ända bort till skogen, in bland träden, tittade inte bakom sig.

* Det var pappa som hittade henne. Hon trodde först att hon drömde när hans rop nådde hennes öron, anade att hon tagit fel, att det var de som försökte ta fast henne. Men nej, det var pappas exalterade varggrinsröst. Den skulle hon aldrig ta fel på. Hon reste sig försiktigt, rynkade på näsan åt den sura doften av torkande urin. Det vita kuvertet i hans hand lyste i kapp med tandraderna. ”De har bestämt sig! Vi får stanna! Vi stannar här! Dokhtaram, hör du? Frihet, dokhtaram, frihet! Allt kan börja, allt börjar idag!”