9789146221562

Spökskeppet kom glidande ur mörkret, fram över sundets svarta vatten, och väjde inte för något eller någon.

Pojken i gummibåten hann inte undan när skeppet dök upp. Hans lilla farkost av luft höll på att kapsejsa i kollisionen, men i sista stund lyckades han komma tätt intill stålskrovet och förtöja sin egen båt vid relingen.

Skeppet höjde sig över honom. Det var oljigt och rostigt, som om det seglat på havet i årtionden. Inget rörde sig på däck, men djupt inne i skeppet dunkade en motor, som ett levande hjärta.

Gummibåten sprack och läckte in vatten, så pojken hade inget val.

Han sträckte upp händerna mot relingen och klättrade ombord.

Försiktigt tog han sig över relingen, ner på det mörka däcket, och kände en kraftig stank av gammal fisk.

Sakta rörde han sig framåt, längs en stängd lastlucka.

Efter bara fem eller sex meter såg han den förste döde mannen. En sjöman klädd i en fläckig overall, liggande på rygg, stelt stirrande upp mot natthimlen.

Sedan kom andra sjömän stapplande ur mörkret mot honom; döende, eller redan döda. Men ändå levande. De sträckte sina armar mot ­honom, talade till honom med svaga röster på ett främmande språk.

Pojken skrek och försökte fly.

Så började nittonhundratalets sista sommar i byn Stenvik.

Så började historien om gasten som hemsökte byn.

Eller också började allt nästan sjuttio år tidigare, på en liten kyrkogård inåt land. Med en annan ung man, Gerlof Davidsson, som hörde hårda knackningar inifrån en likkista.

5

sommaren 1930

G

erlof Davidsson gick ut den sexåriga svenska folkskolan när han var fjorton år, och till sjöss som jungman två år senare.

Däremellan jobbade han på Öland, när han inte hjälpte till på famil­ jens lilla bondgård. En del arbeten var bra, några sämre. Det enda som slutade illa var som dödgrävare på Marnäs kyrkogård.

Så länge han levde skulle Gerlof minnas den sista arbetsdagen, när storbonden Edvard Kloss fick begravas två gånger. Som gammal skulle Gerlof fortfarande inte ha någon förklaring till det som hände.

Han tyckte om spökhistorier, men hade aldrig trott på dem. Han trodde inte på hämnd från andra sidan graven heller. Och ord som spöke eller gast skulle Gerlof bara ha kopplat ihop med mörker och olycka.

Inte med sommar och sol.

Det var en söndag i mitten av juni och Gerlof lånade sin fars stora cykel upp till kyrkan. Han kunde hantera den nu, han hade vuxit rejält det senaste året och kommit ikapp sin långe far.

Gerlof böjde huvudet och trampade iväg från kustbyn, klädd i tunn vit skjorta med uppkavlade ärmar. Han cyklade österut, inåt land. Längs den raka grusvägen blommade blåeld och lila lökväxter, bakom dem växte enar och hasselbuskar, längre bort vid den raka horisonten syntes vingarna på ett par väderkvarnar. Kor betade ute i gräset, och får bräkte. Två gånger fick han hoppa av sadeln och öppna breda grindar som höll boskapen inne.

Landskapet var stort och öppet, nästan utan träd, och när svalor svepte förbi hans cykel och sedan sköt upp mot solen ville Gerlof bara vika av från vägen och ge sig rakt ut i vinden och friheten.

7

Sedan tänkte han på arbetet som väntade och en del av glädjen försvann.

Edvard Kloss hade varit sextiotvå år när han dött veckan innan, en stabil storbonde. Kloss ansågs välbärgad på norra Öland; utan stor förmögenhet men rik på mark längs kusten söder om Gerlofs by Stenvik.

Hastigt avliden, sörjd och saknad av alla, som Gerlof hade läst i ­annonsen för Edvard Kloss. Han hade omkommit under byggandet av en stor trälada. En sen kväll hade en nyrest vägg fallit över honom.

Men var han sörjd och saknad av alla? Det gick en del historier om Kloss, och dödsolyckan var nog inte helt utredd. Hans yngre bröder Sigfrid och Gilbert var de enda som funnits på byggplatsen den kväl­ len, och båda skyllde på varandra. Sigfrid hade varit utom synhåll vid virkeshögarna när väggen föll ner, sa han, men hävdade att Gilbert hade varit vid ladan när deras bror dog. Gilbert påstod att det var tvärtom. Dessutom sa en granne att han hade hört höga röster från andra personer än bröderna Kloss borta vid bygget den kvällen, rös­ ter som han inte kände igen.

Gerlof såg inte till någon av bröderna när han ställde cykeln vid kyrkogården, och var glad för det. Han anade att det skulle bli en bister begravning.

Klockan var bara halv nio på morgonen, men solens strålar brände redan över gräset och gravarna. Den vitkalkade stenkyrkan, byggd som en befäst borg med tjocka murar, höjde sig mot den blå himlen.

Från västra kyrktornet spreds dova klämtningar över det platta land­ skapet. Det var klockaren som ringde för den döde.

Gerlof öppnade träporten och gick in bland gravarna. Till vänster fanns likboden.

Bakom den satt en myling.

Gerlof trodde det först, att han såg en myling, ett spökbarn. Han blinkade, men barnet var kvar.

Det var en pojke, några år yngre än Gerlof. Han var märkligt blek, som om han varit inlåst i en jordkällare hela våren. Han satt på huk med bara fötter och ryggen mot likboden, klädd i vit skjorta och ljusa kortbyxor. Det enda som var mörkt på honom var ett långt skrapsår över pannan.

8

»Davidsson! Här borta!« Gerlof vred på huvudet. Han såg dödgrävaren, Roland Bengtsson, stå och vinka vid kyrkogårdsmuren.

Gerlof vinkade tillbaka och började gå mot honom, men slängde en sista blick mot pojken. Jo, han var kvar. Gerlof kände inte igen honom och funderade över blekheten, men det var åtminstone inget spöke.

Bengtsson väntade på Gerlof med ett par järnspadar. Han var en lång och krokig man, med seniga solbrända armar och ett hårt hand­ slag när han hälsade. »Välkommen, Davidsson«, sa han glatt. »Då ska vi gräva, då.« Gerlof såg att en bred rektangel av gräs hade skurits ut och lyfts bort vid stenmuren. Edvard Kloss grav.

Det var dit Bengtsson styrde stegen, och när de var framme frå­ gade han lågt: »Ska han ha en kall pilsner … innan vi börjar?« Han nickade mot den breda kyrkomuren bakom sig, där ett par bruna glasflaskor stod och väntade i gräset. Gerlof visste att Bengts­ sons fru var godtemplare, så han antog att dödgrävaren drack öl på jobbet eftersom han inte fick göra det hemma.

Flaskorna var kalla och immiga i solen, såg Gerlof, men trots att han hade cyklat ända från kusten och var törstig, skakade han på huvudet. »Det går bra ändå.« Han var inte så förtjust i öl, och ville vara redig när han skulle gräva.

Bengtsson tog själv en flaska och tittade bort mot likboden. Gerlof såg att den bleke pojken hade rest sig upp och ställt sig bland gra­ varna, som om han väntade på något.

Bengtsson lyfte handen. »Aron!« ropade han.

Pojken tittade upp. »Kom hit och hjälp till, Aron! Du får en tjugofemöring om du gräver med oss.« Pojken nickade. »Avgjort«, sa Bengtsson. »Gå till redskapsskjulet då, och hämta en egen spade.« 9

Pojken lommade bort. »Vem är han?« sa Gerlof när han var utom hörhåll. »Han är inte härifrån, eller hur?« »Aron Fredh?«, sa Bengtsson. »Nej, han kommer söderifrån, från Rödtorp … Men han är en sorts släkt.« Bengtsson ställde undan tomflaskan bakom en gravsten och tittade trött på Gerlof. »Han är en släkting incognitus, om Davidsson förstår.« Gerlof förstod inte. Han hade inte hört talas om Rödtorp och kunde inte utländska, men nickade ändå. Bengtsson hade bara en liten dotter, visste han, så var pojken ett av hans syskonbarn?

Den bleke pojken kom tillbaka från skjulet med en spade i handen.

Han sa inte ett ord, ställde sig bara bredvid Bengtsson och Gerlof och började gräva. Jorden var stenfri och sommartorr, men Gerlofs spade fick upp den första likdelen efter bara några minuter. Det var ett mörk­ brunt människoben, kanske från ett lår. Efter en månad som dödgrä­ vare var han van vid sådana fynd, så han lade bara benet försiktigt i gräset och dolde det under en skopa jord. Och fortsatte gräva.

De tog sig nedåt i jorden, i över en timme.

Kylan ökade, solskenet försvann. Under tiden som Gerlof skyfflade jord malde en gammal historia i hans huvud: Det var en dörrförsäljare som ringde på en gård på Öland. En liten pojke öppnade.

– Är din far hemma, pojk?

– Nej, herrn.

– Är han långt borta?

– Nej, herrn. Han är på kyrkogården.

– Vad i all världen gör han där?

– Ingenting, tror jag. Far är död …

När klockan nästan var elva hördes ett gnäggande eka mot kyr­ kan. Gerlof tittade upp och såg två vita hästar komma travande ­genom kyrkogårdsporten, med surrande flugor omkring sig. Efter hästarna rullade en svartmålad kärra med ett träkors på taket – en likvagn. Bredvid vagnskusken satt prästen, Erling Samuelsson. Han hade förrättat begravningen på den dödes egen bondgård.

Vid det laget var hålet djupt nog, och Bengtsson hjälpte de båda pojkarna upp. Sedan borstade han av sig och gick bort mot lik­boden.

10

Likvagnen hade stannat där, längst bort från kyrkan. Den brun­ blanka och påkostade kistan med Edvard Kloss hade lyfts av i gräset vid boden. De flesta släktingar som följt med liktåget vände om vid kyrkporten och gick hem, nu var det bara jordfästningen kvar.

Gerlof såg den dödes båda bröder stå på var sin sida om kistan.

Sigfrid och Gilbert talade inte med varandra den här dagen, de stod tysta i sina svarta kostymer, och ett grått moln tycktes hänga mellan dem. Ändå var de tvungna att arbeta ihop nu. Bröderna skulle bära kistan bort till graven, ihop med Bengtsson och Gerlof. »Åhej«, sa Bengtsson, och så lyfte de.

Edvard Kloss hade tyckt om mat och livets nöjen, och neder­kanten på hans kista skar in i Gerlofs axel. Han började gå framåt med korta steg och tyckte sig känna hur den tunga kroppen rörde sig därinne, den liksom vaggade fram och tillbaka på kistans botten – eller var det bara inbillning?

Sakta vandrade de ut ur boden med kistan, bort mot graven. Gerlof såg att Aron, pojken som grävt med dem, hade ställt sig i skydd av några höga gravstenar vid kyrkogårdsmuren, som om han gömde sig.

Men han var inte ensam. På andra sidan muren stod en man i trettioårsåldern och pratade lågt med Aron. Mannen var enkelt klädd, lite som en dräng, och verkade rastlös. När han tog ett steg åt sidan såg Gerlof att han haltade lite. »Davidsson!« sa Bengtsson. »Hjälp till här.« Han hade lagt ut två bärlinor i gräset. Kistans botten placerades på dem, lyftes upp igen och fördes ut över den svarta graven.

Sakta, sakta firades kistan ner i hålet.

När den stod på gravens botten tog prästen en näve jord från h ­ ögen som gravgrävarna lagt upp, och slängde ner på locket, samtidigt som han läste över Edvard Kloss.

Av jord är du kommen. Jord skall du åter vara. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen …

Prästen kastade ner tre nävar jord, och vigde den döde till den sista vilan. Efter det lyfte Bengtsson och Gerlof spadarna igen.

Samtidigt som Gerlof började fylla igen graven sneglade han på bröderna Kloss. Den äldre, Gilbert, stod stadigt bakom honom, med 11

händerna på ryggen. Den yngre, Sigfrid, trampade mer oroligt om­ kring längs muren.

Lass efter lass med gravmull åkte ner på kistan. När Gerlof och Bengtsson var färdiga skulle de lägga spadarna i kors över graven, enligt seden.

Efter ett trettiotal spadtag tog de en kort paus. De rätade på ryg­ gen, tog några steg bort från graven med sina spadar och andades ut.

Gerlof vände upp ansiktet och blundade mot solen.

Då hördes något i tystnaden. Ett lågt ljud.

Han lyssnade.

Det var knackningar. Sedan tystnad, och så tre låga knackningar till.

Ljudet tycktes komma ur marken.

Gerlof blinkade och tittade ner i graven.

Han såg bort mot Bengtson, och såg i dödgrävarens spända blick att han hade hört samma sak. Och bröderna Kloss som stod längre bort var båda vita i ansiktet. Ännu längre bort hade pojken Aron också vridit på huvudet.

Det var inte Gerlof som var tokig – alla hade hört ljudet.

Allting hade stannat upp på kyrkogården. Inga fler knackningar hördes, men alla verkade hålla andan.

Gilbert Kloss gick sakta fram till kanten av graven, med öppen mun. Han stirrade ner mot kistan och sa lågt: »Vi får ta upp honom.« Prästen klev fram, och strök sig nervöst över pannan. »Det går inte.« »Jo«, sa Gilbert. »Men jag har ju läst över honom!« Kloss var tyst, men hans blick vek inte. Till slut hördes en annan röst bakom dem, mer bestämd: »Ta upp honom.« Det var den dödes andre bror, Sigfrid.

Prästen suckade mot Bengtsson. »Jaha, då får ni lyfta igen … Jag går och ringer doktor Blom.« Daniel Blom var en av socknens två läkare.

Bengtsson ställde undan sin spade, suckade och tittade på Gerlof.

12

»Går du ner, Davidsson? Ihop med Aron?« Gerlof såg tyst ner i gravens mörker. Ville han gå ner? Nej. Men tänk om Kloss faktiskt hade vaknat upp därnere och höll på att kvä­ vas i kistan? De måste skynda sig, i så fall.

Han böjde på ryggen, klättrade ner i hålet och ställde sig försiktigt på det jordtäckta locket. Han tänkte på vad han hade läst under konfirmationen om Jesus möte med Lasarus: Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom och låten honom gå.« Gerlof lyssnade spänt efter fler ljud från kistan, men inga hördes.

Det kändes ändå inte lugnt att stå här, för luften i jorden var iskall.

Någon gång i framtiden skulle han själv hamna härnere. För evigt.

Om inte Jesus väckte upp honom.

Han hörde ett skrapande ljud bakom sig och ryckte till, men det var pojken som klättrat ner på kistlocket, med spade i handen. Aron Fredh från Rödtorp. Gerlof nickade mot honom i dunklet. »Då gräver vi«, sa han lågt.

Aron tittade spänt ner på kistan och sa något, ännu lägre. Ett enda ord. »Va? Vad sa du?« »Amerika«, sa pojken igen. »Jag ska åka dit.« »Jaså?« Gerlof såg med tvivlande blick på honom. »Hur gammal är du, Aron?« »Tolv.« »Då är du för liten.« »Sven ska ta med mig. Jag ska bli sheriff där.« »Jaså?« »Jag skjuter bra«, sa Aron.

Gerlof frågade inte mer. Sven kände han inte, men Amerika visste han vad det var. Det förlovade landet. Nu var det tydligen sämre ­tider i Amerika, med börsfall och arbetslöshet, men lockelsen fanns kvar.

I den stunden, med fötterna på Edvard Kloss kista, bestämde sig Gerlof för att sluta som dödgrävare. Han skulle ge sig iväg från Sten­ vik och sin stränge far. Inte till Amerika, men till sjöss. Han skulle 13

åka ner till Borgholm och ta tjänst på någon vedskuta som gick ­mellan ön och fastlandet.

Skaffa sig ett fritt yrke. Bli sjöman i solskenet. »Hur går det?« ropade någon ovanför hans huvud.

Det var Bengtsson. Gerlof tittade upp. »Bra.« Han började gräva ihop med Aron, den blivande sheriffen, och fick snabbt bort all jord från kistlocket. »Klart!« Bengtsson slängde ner repen. Gerlof drog dem runt kistans båda ändar och tog sig upp ur graven så fort han kunde.

Edvard Kloss lyftes upp igen, och bars in i kyrkans svala sakristia. »Sätt ner den«, sa prästen lågt.

Kistan ställdes på stengolvet med ett skrapande ljud.

Allt blev tyst efter det. Edvard Kloss var död.

Och ändå hade han knackat.

Tjugo minuter senare klev provinsialläkare Blom in i kyrkan, med svart läkarväska i handen. Hans skjorta var blöt av svett och hans ansikte var rött i värmen, och han var i tydligt behov av en förkla­ ring. Han ställde en fråga, högt och ekande under stenvalven: »Vad pågår här?« Männen som väntat i kyrkgången såg på varandra. »Det hördes ljud«, sa prästen till slut. »Ljud?« »Ja, ljud.« Prästen nickade mot kistan. »Knackande ljud ned­ ifrån … När vi började fylla igen graven.« Doktorn såg på kistlocket, jordigt och repat av spadarna. »Jaha. Jag får väl titta, då.« Bröderna Kloss stod tysta bakom kyrkbänkarna när Bengtsson drog loss spikarna i kistan och lyfte upp locket.

Lasarus hade legat fyra dagar i graven, mindes Gerlof. Herre, han luktar redan, hade systern Marta sagt till Jesus när de stod framför gravstenen.

Kistlocket var borta nu. Gerlof gick inte fram, men kunde ändå se Kloss kropp, tvättad och lagd tillrätta för den sista vilan. Armarna 14

var korsade över den stora magen, ögonen var slutna och han hade svarta krossmärken i ansiktet, kanske efter väggen som dödat h ­ onom.

Men han var välklädd; liket bar en svart kostym i tjockt tyg.

Om man klär den döde lika väl som man talar om honom, så ler han i sin kista, mindes Gerlof att hans mormor hade sagt.

Men munnen på Edvard Kloss var bara ett smalt streck. Läpparna var torra och hårda.

Doktor Blom öppnade sin läderväska och böjde sig ner över liket, och Gerlof tittade inte mer. Han vände ryggen mot kistan, men hörde doktorn muttra för sig själv. Ett stetoskop klirrade till mot stengolvet. »Ingen puls«, sa doktorn.

Det var tyst i kyrkan. Sedan hördes Gilbert Kloss spända röst: »Öppna en blodåder. Så vi blir säkra.« Då hade Gerlof fått nog. Han gick tyst ut i solen igen och ställde sig i skuggan av kyrktornet. »En pilsner, Davidsson?« Det var Bengtsson. Han hade kommit fram med två nya ölflaskor.

Nu nickade Gerlof, och tog tacksamt emot en av dem. Den var iskall, och han höjde den mot munnen och drack djupa klunkar.

Alkoholen gick direkt upp i hans huvud och saktade ner tankarna.

Han såg på Bengtsson. »Har det hänt förr?« sa han lågt. »Vadå?« »Att det har kommit ljud?« Dödgrävaren skakade på huvudet. »Inget jag vart med om, i varje fall.« Han log spänt, drack sin öl och såg mot kyrkan. »Men Kloss är ju speciella … Jag har svårt för de bröderna. Kloss tar för sig. Hela tiden, överallt.« »Men Edvard Kloss …«, sa Gerlof, och sökte efter ord. »Han kan inte ha …« »Lugn«, avbröt Bengtsson, »det här har inget med Davidsson att göra.« Han tog en klunk öl till, och tillade: »Förr i tiden band de ihop händerna. På liken, alltså, så att de skulle ligga still nere i kistan …

Visste Davidsson det?« Gerlof skakade på huvudet, och sa inget mer.

15

Efter några minuter öppnades kyrkporten, och Gerlof och Bengts­ son gömde snabbt ölen. Doktor Blom tittade ut, han vinkade åt dem att komma fram. »Det är klart nu.« »Och han är …?« »Han är förstås död«, sa Blom kort. »Inga livstecken alls … Ni får stoppa tillbaka honom i marken.« Jordfästningen upprepades. Kistan bars ut ur kyrkan, repen drogs under den, kistan sänktes ner i graven och så började spadarna skyffla jord igen. Gerlof och Bengtsson höll i dem, sammanbitna och något ostadiga efter ölen. Gerlof såg sig om efter Aron Fredh, men både han och den haltande mannen var borta nu.

Alla samlades runt graven. Även doktor Blom var med i gruppen nu, med ett hårt grepp om läderväskan.

Jorden dunsade mot kistan.

Då hördes ljuden igen: tre korta knackningar ur marken. Lågt men tydligt.

Gerlof frös fast med spaden, hans hjärta dunkade. Nykterheten var tillbaka, och rädslan. Han tittade på Bengtsson på andra sidan jord­ högen. Han hade också hejdat sig med spaden nu.

Sigfrid Kloss stod en bit bort och såg spänd ut – men brodern Gilbert bredvid honom verkade helt skräckslagen. Han stirrade bara på kistan, hypnotiserad.

Knackningarna hade även fått doktor Blom att stelna till. Han var omvänd nu, insåg Gerlof. Men doktorn skakade på huvudet. »Fyll igen graven«, sa han lågt.

Prästen var tyst, innan han nickade. »Vi kan inte göra mer.« Gravgrävarna kunde bara lyda. Gerlof frös, trots solskenet, men han började jobba igen. Hans spade kändes tung som ett järnspett i händerna.

Jorden trummade ner på kistan.

De rytmiska dunsarna var allt som hördes nu.

Efter tjugo spadtag hade kistlocket börjat försvinna under ett lager av jord.

Allt var fortfarande tyst.

16

Men plötsligt suckade någon bredvid Gerlof. Det var Gilbert Kloss som var på väg framåt mot graven. Hans suck lät som en lång och tung utandning, han lyfte sina stövlar och rörde sig sakta framåt i gräset. Han stannade vid gravkanten och försökte dra efter andan igen, men allt som hördes var ett tunt pipande. »Gilbert?« sa Sigfrid.

Hans bror svarade inte, han stod orörlig med öppen mun.

Så slutade han andas, och ögonen tappade all skärpa.

Gerlof såg Gilbert Kloss falla åt sidan vid kanten av graven. Han såg Bengtsson bara stå och stirra, ihop med doktorn och prästen.

Brodern Sigfrid ropade till bakom dem och Gerlof var den ende som rusade fram, men han var fortfarande flera steg bort när Gilberts hjärta slog sitt sista slag.

Hans kropp föll raklång ner i gräset invid graven, rullade långsamt över kanten och dunsade ner på kistlocket som en tung säck mjöl.

Gerlof

K

unde en båt dö? Och när var den död, i så fall? Gerlof såg på sin gamla träsnipa och funderade. Hans båt borde ha legat nere i vattnet den här soliga junidagen, men den var kvar på land.

Sprucken och vält på sidan i gräset. Snipans namn var Svalan, det stod på en liten träplatta i aktern, men den flög inte över vattnet längre. En fet grön fluga kröp slött omkring över det torra skrovet. »Vad tror du?« sa John Hagman, som stod på andra sidan båten. »Den är ett vrak«, sa Gerlof. »Gammal och sönderbråkad.« »Den är yngre än vi«, sa John. »Jo«, sa Gerlof. »Så vi är väl också vrak.« Gerlof var åttiofyra år gammal, John skulle fylla åttio nästa år. De hade seglat skutor ihop över Östersjön i nästan tre årtionden, som kapten och styrman. Fraktat kalksten och olja och styckegods till och från Stockholm, genom storm och stiltje. Men det var länge­ sedan, och nu var Ölandssnipan den enda båt de hade kvar.

Svalan var byggd 1925, när Gerlof var tio år gammal. Hans far hade använt den till flundrefiske i nästan trettio år och sedan hade Gerlof tagit över den på femtiotalet och seglat och rott med den varje som­ mar i fyrtio år till. Men en vår i början på 1990-talet när isen var borta i sundet och det var dags att bära ner Svalan till vattnet hade Gerlof helt enkelt inte orkat.

Han var för gammal. Svalan också.

Sedan dess hade den legat där vid Gerlofs sjöbod, medan bord­ läggningens plankor hade torkat och spruckit i solskenet.

Ljuset var intensivt på Öland, och den här molnfria dagen brände solen över kusten. Vinden svalkade de båda männen, den kom i stötar upp från stranden och var frisk och sval. Än var det ingen 21

värmebölja på ön, den riktiga hettan brukade inte komma förrän i juli – och vissa somrar kom den inte alls.

Gerlof petade på snipans torra ekträ med sin käpp, såg den sjunka in någon centimeter och skakade åter på huvudet. »Ett vrak«, sa han igen. »Den sjunker direkt om vi lägger i den nu.« »Den kan lagas«, sa John. »Tror du det?« »Jo. Sprickorna kan tätas. Anders kan nog hjälpa till.« »Kanske … men det blir ni två som får göra det, i så fall. Jag kan bara sitta och titta på.« Gerlof led av Sjögrens syndrom, en reumatism som kom och gick i kroppen. Den var oberäknelig – på sommaren mådde hans ben oftast bra i värmen, men ibland fick han ha rullstol för att ta sig fram. »Det finns pengar i det här«, sa John. »Gör det?« »Jodå«, sa John. »Ölands träbåtsförening brukar stödja såna här projekt.« Ett vinande ljud hördes från kustvägen bakom dem, och båda männen vred på huvudet. Det var en blänkande svart Volvo, en stadsjeep, men den hade utländska nummerplåtar och tonade sido­ rutor.

Det var måndag, veckan före midsommarafton. Och Stenvik, fiske­läget som blivit semesterby, hade levt upp igen.

Naturen hade förstås vaknat till liv redan i maj, och färgat äng­ arna och alvaret i gult, vitt och lila. Fjärilar hade kläckts, gräset hade grönskat, örter hade doftat. Men trots den tidiga solen och värmen hade de sommarboende, eller »badgästerna« som de kallades, bestämt att säsongen började först nu. Det var vid midsommar som de an­ lände i horder för att låsa upp sina stugor, ta fram hängmattan och leva lantliv nära naturen. Det livet skulle pågå till början av augusti, när alla for hem till stan igen.

Volvon susade förbi dem, på väg norrut. Gerlof skymtade flera personer i bilen, men kände inte igen dem. »Var det de där norrmännen från Tönsberg?« sa han. »De som köpte Bruna villan för ett par år sen?« »Bruna villan?« sa John.

22

»Ja, den är ju rödmålad nu«, sa Gerlof, »men den var ju brun när Skogmans hade den.« »Skogmans?« »Den där familjen från Ystad.« John nickade, och såg efter Volvon. »Nä, den svänger inte in hos Skogmans … Var det inte holländare som köpte deras villa?« »När då?« sa Gerlof. »För två år sedan, tror jag … våren nittiosju. Men de har knappt varit här.« Gerlof skakade bara på huvudet. »Minns inte«, sa han. »Här springer för mycket folk.« På vintern var byn nästan helt tom, men nu inför midsommar gick det inte att hålla reda på alla nya och gamla ansikten. Gerlof hade sett generationer av sommarboende passera genom byn, och numera hade han svårt att skilja fäderna från sönerna, mammorna från dött­ rarna.

Badgästerna kände säkert inte till Gerlof heller. Han hade bott i flera år på äldreboendet uppe i Marnäs, och det var bara de sista åren han hade börjat komma ner till barndomsbyn på våren och som­ maren, i hård kamp mot muskelvärken.

Hans ben verkade rätt trötta på att bära honom, han själv var trött på att bli buren. På sistone hade han provat gurkmeja och pepparrot mot värken och det hade hjälpt till viss del, men fortfarande kunde han bara gå kortare sträckor.

Ta mig tillbaka, tänkte han, till en tid i livet när det fortfarande fanns tid.

Fler dyra bilar kom körande på kustvägen, men Gerlof vände dem ryggen och tittade på snipan igen. »Jaha«, sa han. »Då lagar vi den, ihop med din son.« »Bra«, sa John. »Det är ju en fin båt. Som gjord för fiske.« »Visst är den«, sa Gerlof, som inte hade fiskat på många år. »Men hinner du med det här?« »Jodå. Campingen tar mest hand om sig själv.« John hade arrenderat Stenviks camping varje sommar sedan han gick iland i början på sextiotalet. När hans son Anders blivit gammal 23

nog hade de börjat dela på arbetet, men fortfarande var det John som gick omkring bland tälten och husvagnarna varje morgon och kväll, tog betalt av gästerna och tömde soporna. Han hade inte haft ledigt en enda sommar på trettiofem år, men verkade trivas med det. »Då säger vi så«, sa Gerlof. »I augusti kanske vi kan äta rödspätta som vi har fångat själva.« »Jo«, sa John. »Men den får ligga till sig här en tid.« En tid. För John kunde det betyda allt från tre dagar till tre år.

Men Gerlof antog att Svalan skulle få vila vid sjöboden några veckor, innan Anders och John tog sig an den.

Han suckade igen och såg sig omkring. Hans by, bäst i världen.

Den breda bukten med djupt blått vatten. Sjöbodarna på rad. De gamla stugorna och de nya villorna. Det sommargröna Öland bakom dem, så annorlunda från det trädlösa kustlandskapet när Gerlof var liten. Han hade varit barn här i viken, sedan gett sig av till sjöss som tonåring och till slut kommit tillbaka som vuxen man för att bygga en fritidsstuga för sin familj.

Vid udden i söder, bortom campingen, tog asfaltvägen slut, och där slutade också byn. Kusten var mer dramatisk därborta, med en hög klint som stupade ner mot breda klipphällar längs stranden och ett gravröse, ett rör som det hette på öländska, placerat på land­ borgen ovanför vattnet.

Där i söder låg även byns finaste sommarhus uppradade längs kust­ vägen. Längst bort, för sig själva, hade familjen Kloss sina två villor.

Familjen Kloss. Bröderna Edvard, Sigfrid och Gilbert. Edvard och Gilbert hade dött nästan samtidigt – det var bara Sigfrid som levt till aktningsvärd ålder. Han hade ärvt faderns mark och gjort om den till turistanläggning. Nu var det hans barnbarn som drev den. »Har Klossarna kommit än?« frågade Gerlof. »Jodå. Och det är redan fullt med bilar på deras ställe«, sa John. »Folk var ute med klubborna.« Familjen Kloss anläggning låg några kilometer söder om byn och var döpt till Ölandic Resort, men John kallade den bara »Kloss ställe«. Han såg den som en konkurrent, trots att hans egen butik i Stenvik var en skolåda i jämförelse. På Ölandic Resort fanns allt – golfbana, camping, affärer, nattklubb, simbassäng och en hel stugby.

24

Gerlof tyckte att släkten Kloss ägde för mycket, men vad kunde han göra?

Alla rika bybor störde honom. Han försökte undvika dem så mycket han kunde. Dem och deras båtar och simbassänger och motor­sågar – alla nya prylar som brummade och surrade i land­ skapet. Och skrämde fåglarna.

Han såg ut över viken. »Ibland undrar jag, John … Har en enda sak blivit bättre på Öland de senaste hundra åren? Har det verkligen det?« John tycktes tänka efter. »Ingen svälter nu … Och vägarna är jämna.« »Jo«, medgav Gerlof. »Men har vi det roligare nu?« »Vem vet«, sa John. »Men vi lever. Det får vi glädjas åt.« »Jo.« Men var det så? Var Gerlof verkligen glad över att ha levt till en aktningsvärd ålder? Numera tog han en dag i taget. Fortfarande efter snart sjuttio år mindes han hur Gilbert Kloss hade fallit ihop av en hjärtattack vid sin brors grav.

Allt kunde ta slut när som helst, men just nu lyste solen. Sol lucet omnibus – solen skiner över alla.

Gerlof bestämde sig för att njuta av den här sommaren. Att se framåt mot det nya årtusendet. Han var på väg att få hörapparat, så snart skulle han sitta i sin trädgård och lyssna på fåglarna.

Och han skulle vara vänligare mot gästerna i byn. Försöka, i alla fall. Han skulle inte bara muttra när han mötte någon turist, och han skulle svara stockholmare på tilltal.

Han nickade för sig själv och sa: »Vi får hoppas på lugna gäster i år.«

25

Hemvändaren

F

iskarstugan hade tjocka väggar, och små mörka rum som luktade av sprit och blod. Den gamle mannen som stod vid in­ gången stördes inte av odörerna, han var van vid båda.

Spritdoften kom från stugägaren, Einar Wall. Wall var i sextioårs­ åldern, böjd och fårad, och hade tydligen börjat fira midsommar ­tidigt den här dagen, en halvtom flaska stod bredvid vapenbordet där han satt och arbetade.

Blodstanken kom från hans senaste byte: på krokar från det låga taket hängde tre stora fåglar. En rapphöna och två morkullor. De var pepprade av hagelskott, men plockade och uppskurna. »Sköt de där i går, ute på stranden«, sa Wall. »Morkullor ska vara fredade nu när de häckar, men det skiter jag i … Fågel och fisk ska man få fånga när man vill.« Den gamle mannen var själv jägare och sa inget. Han såg mot de två andra personerna i stugan. En flicka och en yngling, båda mellan tjugo och tjugofem år, som just hade anlänt i egen bil till Wall och sjunkit ner i hans slitna soffa. »Vad heter ni?« »Jag heter Rita«, sa den magra flickan, som satt hopkurad som en katt, med handen på killens jeansklädda knä. »Jag kallas Pecka«, sa ynglingen. Han var lång och lutade sig bakåt, med sitt rakade huvud mot väggen, men benen ryckte nervöst.

Den gamle mannen sa inget mer. Det var Wall som hade hittat de här två, inte han.

En valp och en kattunge, tänkte han bara.

Men han hade också varit ung en gång, och blivit kapabel med tiden.

26

Pecka verkade inte tycka om tystnaden. Hans smala ögon stirrade på den gamle mannen. »Vad ska vi kalla dig då?« »Ingenting.« »Men vem fan är du? Du låter lite utländsk.« »Jag heter Aron«, sa mannen. »Jag är hemvändare.« »Hemvändare?« »Jag har kommit hem till Sverige.« »Från var då?« sa Pecka. »Från det nya landet.« Pecka tittade bara på honom, men Rita nickade: »Han menar Staterna … Eller hur?« Den gamle mannen sa inget, så Rita upprepade: »Eller hur? Du menar Amerika?« Mannen svarade inte på det. »Vi kallar dig väl Aron, då«, sa Pecka bakom honom. »Eller Hem­ vändaren … Whatever, bara du är med.« Hemvändaren sa inget. Han gick fram till vapenbordet och lyfte en av de smala pistolpiporna. »En Walther«, sa han.

Wall nickade nöjt, som om han stod vid ett marknadsstånd. »Bra järn«, sa han. »Polisen hade dem som tjänstepistol i många år.

Enkla och rejäla … svenskt hantverk.« »Walther är tyska«, sa den gamle mannen. »Mina är licenstillverkade.« Wall pekade på de andra. »Och det här är en Sig Sauer, och det här är en svensk automatkarbin. Det är vad jag erbjuder.« Pecka drog sig upp ur soffan och kom tyst fram till vapenbordet.

Hemvändaren kände igen blicken, den hade samma nyfikenhet som varje ung soldat fick i ögonen när ett nytt vapen dök upp. I alla fall de som aldrig hade dödat. »Så du gillar pistoler?« sa Pecka.

Hemvändaren nickade kort. »Jag har använt dem.« »Är du gammal stridis?« Hemvändaren såg på honom.

27

»Stridis? Vad är det?« »Soldat«, sa Pecka. »Har du stridsvana, från nåt krig?« Krig, tänkte Hemvändaren. För unga män var det en plats de kunde längta till. Ett nytt land. »Jo, jag är kapabel«, sa han. »Och du?« Pecka skakade dystert på huvudet. »Inget krig«, sa han, men fortsatte med höjt, stolt huvud: »Men jag backar aldrig … Jag var i rätten för misshandel förra sommaren.« Wall såg inte lika stolt ut. »Det där var bara skit«, sa han. »Det var en turist som muckade.« Hemvändaren förstod att de var släkt, nära släkt – att Wall be­ kymrade sig för Pecka. Han sköt lugnt in magasinet på pistolen och lade ner den på bordet igen.

Han såg ut genom fönstret. Solen lyste över havet och stranden, men nådde knappt in genom de dammiga rutorna. Walls stuga låg enskilt, på en strandtomt där gräset gick ända ner till vattnet. Det fanns en liten inhägnad med några gäss vid vattnet, och bredvid den stod en sjöbod av grå kalksten, som såg lika bortglömd ut som bo­ ningshuset.

Wall reste sig tungt från bordet. »Här«, sa han.

Så delade han ut vapnen. Rita fick en liten Sig Sauer, Pecka en Walther och Hemvändaren fick både Walthern och automat­karbinen. »Behöver ni sprängdeg också?« sa Wall.

Hemvändaren såg upp från karbinen. »Har ni det?« »Jag tog hit den i vintras«, sa Pecka och såg stolt ut. »Från ett vägbygge vid Kalmar … Stavar, stubinslang och tändhattar. Hela skiten.« Wall såg också nöjd ut. »Den är noga gömd och inlåst«, sa han, »ingen hittar den. Lagens män var här i maj, men de fick åka hem igen.« »Vi kan ta ett par stavar«, sa Hemvändaren. »Hur blir det med betalningen?« »Efteråt«, sa Wall. »Gör ert jobb nere vid sjön och ta hand om kassalådan där, så delar vi upp det sen.« 28

»Vi behöver huvor också, Einar«, sa Pecka. »Har du det?« Wall ställde inga frågor. Han öppnade bara en pappkartong under vapenbordet och tog upp en packe gummihandskar och under den några grå huvor med hål utklippta för ögonen. »Bränn dem efteråt«, sa han.

Hemvändaren tittade på dem och sa: »Jag behöver inget skydd.« »Då blir du igenkänd«, sa Pecka.

Hemvändaren skakade på huvudet. »Det spelar ingen roll«, sa han och såg ut genom det spräckta fönstret. »Jag finns inte här.«

29