Perro del mar Gerlof hörde avlägsna men tydliga skall. Hundskall. Det var ett ljud han hade hört många gånger förr – men aldrig tidigare på just den här platsen. Han befann sig på skonaren Nore, mitt ute på Östersjön, och det fanns ingen hund ombord. Det var en varm och solig sommarkväll i juni och han stod på däcket framför masterna och vek ihop segel. Nore var på väg västerut, från Gotland till Öland med skrot i lasten. Seglatserna mellan de två öarna var rena semestern jämfört med att gå på stentraden till Stockholm – avståndet var kortare och kursen nästan spikrak. Turen till Gotland tog bara en halv dag, men just nu fanns ingen av öarna inom synhåll. Inga andra skepp heller. Horisonten var helt tom runt fartyget, men skällandet fort satte. Gerlof stuvade ner seglen i förluckan och spanade över re lingen. Skallen verkade komma lovart ifrån, och var höga och gälla nog för att överrösta det dova dunkandet från maskin rummet. Det var nästan stiltje den här kvällen och den full lastade skutan gick för motor. Han gick fram till babordssidan och tittade fundersamt ut i tomheten. Hans ögon fick kisa mot solens dansande reflexer i vattnet. Bästemannen John Hagman stod akterut i styrhytten, och Gerlof tog sig dit. Det fanns en smal gång på däcket, mellan [ 99 ]
travarna av gotländskt skrot. Han gick försiktigt, för relingen var låg och lätt att snubbla över, och Gerlof var inte mycket till simmare. Han hade jobbat på sjön i mer än trettio år, men aldrig haft tid att riktigt lära sig den konsten. Gerlof öppnade hyttdörren och såg John styra med en bred hand på ratten. Han såg uttråkad ut. »Allt väl?« John nickade. »Jo.« »Hör du något?« »Hör vadå?« »Jag tyckte att jag hörde någon skälla.« John tittade på honom, och sedan ut på sjön. »En säl?« Gerlof såg sig fundersamt om. »Det lät mest som en stor hund … Det kom med vinden från sydost, tror jag. Men du hörde inget?« John skakade på huvudet. Han lutade sig fram och såg söderut. »Vi är ju för oss själva. Jag har inte sett en båt på flera tim mar.« »Nä«, sa Gerlof. »Det är mystiskt.« »Kanske en mås?« sa John. »De kan ju låta som hundar ibland.« »Jo, kanske det.« Gerlof backade ut ur hytten, men hakade av den svarta marinkikaren från kroken på väggen och tog den med sig. Han gick sakta fram till relingen och höjde kikaren mot horisonten. Bort från solen, i en båge mot sydost. Kikaren fångade plötsligt upp något där borta. Ett svart före mål, som guppade upp och ner i vattnet. Gerlof tittade. Han mindes en historia han hört av en öländsk sjöman som jobbat i Medelhavet och påstod sig ha [ 100 ]
sett ett sjöodjur en gång utanför Spanien. Det hade simmat en stund nästan jämsides med fartyget och sett ut lite som en häst, enligt sjömannen, men varit två gånger så stort och täckt av svarta fjäll. Fanns det okända djur även i Östersjön? Gerlof skruvade på kikarens linser för att fokusera den mer. Han såg ett spetsigt huvud sticka upp i vattnet på låringen, kanske en halv sjömil bort. Nej, det här var inget odjur. Det var ett brunt och pälsklätt huvud, såg han nu – en stor hund. En schäfer. Den simmade så ivrigt med tassarna mot skutan att vattnet tycktes bubbla framför den, men höll inte samma takt som skutan. Hunden var på väg att bli akterseglad. Den skällde över vattnet igen, men svagare nu. Gerlof vinkade bort mot styrhytten, och pekade sedan mot babord. »Gira!« ropade han. »Se upp för bommen, John, men gira tvärt. Åt babord!« Han visste inte om bästemannen såg eller hörde, men vänta de inte på svar. Tiden var knapp. Det kändes märkligt nog som att ha en nödställd som måste räddas ur vattnet, en sjöman som fallit överbord. Så Gerlof vände om, klev ner i maskinrummet och drog ner motorns reglage till knapp styrfart. Sedan kom han tillbaka upp och viftade på nytt till John att svänga runt. Nu nickade bästemannen, och Gerlof tog sig längst akterut och spanade mot öster. Han var rädd att hunden hade gett upp men såg till slut en liten svart prick på ytan. Långt bort, på väg att försvinna. Om John också kunde se hunden visste han inte, men Nore hade börjat svänga nu. En nästan hundra ton tung skuta svänger långsamt, som en slö blåval, och akterut var hundens huvud knappt synligt. [ 101 ]
Gerlof gav inte upp. Vattnet var djupt här mellan Öland och Gotland – för djupt för att kasta ankar, så han gjorde det näst bästa: han valde livbåten. Varken John eller Gerlof kunde simma särskilt bra, och jollen var deras livlina till land. Den guppade runt i skutans kölvatten, noga surrad. Gerlof klättrade över akterrelingen bredvid rodret. Med ett långt och djärvt kliv ut i havet nådde han jollen. Han kom ner i den, behöll balansen, och gjorde snabbt loss jollen från Nore. När han gled bort och satte årorna i tullarna mötte han Johns frågande blick uppifrån styrhytten. »Hunden!« ropade han tillbaka. »Den finns!« Den breda akterspegeln med texten nore försvann bort i solglittret. John skulle säkert komma efter, men just nu var Gerlof ensam på vattnet. Han kände djupet under sig. Det var bara att bita ihop och börja ro. Jollen fick fart och avståndet växte ännu mer till Nore, men när Gerlof kastade en blick över axeln såg han att det minskade till schäfern. Den höll sig fortfarande flytande och var på väg mot honom, med spetsade öron och hängande tunga. En tuff rackare – men den skulle inte orka simma hur länge som helst. Den hade slutat skälla, nu flåsade den bara, och Gerlof tyckte att nosen hade börjat sjunka lägre mot vattenytan. Han tog några långa årtag, och så var han framme vid sim maren. Han belönades med små plaskanden och gläfsanden; schäfern var glad att han var där. Jollen vickade till – det var hunden som knuffade på. Den ville snabbt komma upp ur vattnet nu och simmade runt i små cirklar vid bogen; den stötte till båtsidan både med nosen och tassarna, och varje stöt var nära att välta jollen. Gerlof släppte årorna och höll sig i relingen för att inte falla ur. [ 102 ]
Han måste få ombord hunden, innan den gav upp och sjönk. Men för det behövdes en räddningsstege som inte fanns. Aktern, insåg Gerlof; det var enda stället där han kunde bärga schäfern. Så han vred runt jollen med årorna, och fick kortsidan mot simmaren. Sedan böjde han sig framåt över trälisten. Schäfern gnydde, och rafsade med framtassarna mot akter spegeln. »Så … lugn nu«, sa Gerlof. »Bara lugn.« Men hunden lugnade sig inte, den var för ivrig att komma upp. Gerlof grep tag i frambenen och försökte lyfta den. Han var van att ta ombord tung last på båtar, men levande djur var svårare och det blev inte lättare när hunden sträckte upp nosen och tungan mot honom. Gerlof vred undan ansiktet, spände armarna och gjorde ett häftigt ryck. Jollen tippade framåt. Horisonten snurrade runt. Plötsligt var allt vått och kallt för Gerlof; han låg i vattnet med kläder och stövlar. Jollen hade krängt till och tippat ur honom, och nu gled den sakta bort. Bara hunden var kvar, simmande i cirkel omkring honom. Gerlof kunde knappt hålla sig flytande. Hans händer plas kade runt i vattnet. Armarna och benen var tröga, hans kläder våta. Arbetsskjortan, som varit så lätt och luftig minuten innan, var tung som en stålbrynja. Livbältet, tänkte han. Men det hängde kvar i hytten. För sent nu – han hade börjat sjunka. Ett långt och långsamt fall nedåt. Hur långt? Det var femtio famnar till havsbotten, kanske hundra. Gerlof sjönk och sjönk, i en virvel av bubblor. Han tänkte på Ella och döttrarna; alla tre hade sovit när han gick hemifrån vid sex i morse, de hade inte sagt farväl. Han öppnade munnen, fick en kallsup nere i mörkret men [ 103 ]
sparkade till hårt med stövlarna och kom upp igen med hu vudet över ytan. Han såg kvällsblå himmel och fick frisk luft i halsen – men bara i några sekunder, sedan tog havet tillbaka honom. Han kunde kämpa och slåss bäst han ville här i vattnet, men havet bestämde. Gerlof skulle drunkna. Vattnet slöt sig som en blänkande lucka av stål över hans huvud; det kändes slutgiltigt och inget han kunde göra något åt. Så han blundade bara. Tack för den här tiden. Det fanns en sorts frid här nere i kylan, i den djupa dalen mellan öarna, där allt bara blev mörkare och mörkare … Han kände ett hugg i axeln, hårt och bestämt. Ett par käkar med vassa hörntänder hade bitit tag i Gerlofs skjortärm, och han drogs uppåt igen, mot den silverglittrande ytan. Han sträckte ut händerna och kände mjuk päls. Hundpäls. Gerlof bröt vattenytan, tillbaka i solen, och drog efter luft. Schäfern hade bitit tag i honom. Den trampade vatten med käkarna hårt stängda om hans skjorta; och nu höll den både sitt eget huvud och Gerlofs ovanför ytan. Han själv hostade och blinkade och klamrade sig fast i pälsen på hunden, som blivit en levande livboj. Men båda var dödströtta, det var en hopplös kamp … »Åhoj«, sa en röst. En stor, tyst skugga föll över vattnet; Gerlof tittade upp och såg att det var Nore som kom, med motorn avstängd. Skutan hade till slut vänt runt i en stor cirkel och kom glidande nu, bara några meter bort. John stod uppe vid relingen med den långa båtshaken i han den, han lutade sig fram och Gerlof släppte hundens päls med ena handen. Han tog tag i järnkroken. »Tack.« Gerlof drogs inåt mot skutans trygghet, harklande och spot [ 104 ]
tande. När John sänkte ner en tross med en ögla i änden tog han tag i den och höll fast både sig själv och hunden. »Ska jag hämta mer rep?« frågade John någon meter ovan för. »Och ett par block?« »Jo … Det blir bra.« Bredvid Gerlof i vattenlinjen lyfte schäfern lite på nosen och gläfste svagt. Livräddningen hade nästan knäckt den. En repände plaskade ner i vattnet. Gerlofs armar värkte, men han lyfte den och snurrade repet flera varv runt hundens överkropp. Sedan knöt han snabbt fast änden som en knop runt egen part. Det borde hålla. »Klart här nere«, sa han. »Är du beredd?« John nickade och drog i repet nedanför blocken. Hunden rörde sig uppåt längs fribordet, långsamt och med rinnande päls. Den var så stor och smidig att kroppen tycktes töjas ut, men repet och blocken vann till slut. Gerlof hade tänkt på ett sjöodjur tidigare, och när han såg hundens brunsvarta kropp dras upp ur vattnet tänkte han på monster igen. Schäfern var den största han sett – hur mycket vägde den? Fyrtio kilo kanske, eller fyrtiofem? Han insåg hur dumt det hade varit att ensam försöka lyfta den ur havet. Med block och rep gick det bättre. Hunden hissades upp över relingen och landade på skutans däck som en säck med cement. Sedan var det Gerlofs tur. John hjälpte honom tillbaka om bord och han föll ner mellan John och hunden, tung och våt. Både djur och människa låg kvar nedanför lastluckan, döds trötta. Gerlofs kropp värkte, och från hunden kom inga skall längre. Hade den tuppat av? Nej, den lyfte huvudet och blin kade mot honom med stora bruna ögon. Så reste den sig upp och ruskade av sig havsvattnet i en glittrande kaskad. Gerlof kom också upp på fötter, till slut. Hans stövlar [ 105 ]
skvalpade och hela överkroppen darrade, men han nickade mot aktern. »Jollen …« »Jag ska fånga in den«, sa John. »Gå in och tänd kaminen.« Gerlof nickade trött, och kastade en blick på hunden från havet. Den svarta pälsen hade börjat torka och huvudet höjdes. John tittade också på den. »Är du hungrig?« frågade han. Hunden lystrade, fick ny fart och hoppade upp på John med framtassarna. Det var nog en vänlig gest, men klorna fastnade och ett rivande ljud hördes när linningen på Johns arbetsbyxor sprack isär. De föll ner runt hans smalben. »Hundan!« John svor till, knuffade bort hunden och drog upp byxorna. »Han gillar dig«, sa Gerlof. Schäfern stod still nu, och lät sig klias av Gerlof i nacken. Musklerna där var kraftiga – de var nog stora och hårda överallt. Först då funderade Gerlof för första gången över var den hade kommit från. Det var ju flera timmar sedan de sett någon annan skuta, så hunden måste ha simmat många sjömil över Östersjön. Förmodligen var den en skeppshund som hade ram lat överbord, kanske glömt att den befann sig på en båt och tagit ett språng mot en mås, rakt över relingen … John kom tillbaka, han hade satt på sig hängslen nu. Det var Gerlofs tur att gå och torka sig efter simturen, men han dröjde kvar. »Minns du svanen vi fick ombord här en gång?« »Jodå.« »Den här passageraren är snällare, eller hur?« »Jo«, sa John. »Bortsett från byxorna … Vad ska vi göra med den? »Vi får ta med den hem.« [ 106 ]
»Jag har inte rum.« »Inte vi heller«, sa Gerlof. »Men det blir ett senare pro blem … Öland är ju stort, hela världen får plats där. Och det är ju en fin hund.« Dessutom, tänkte han, hade den räddat honom ur mörkret. Tre timmar senare var de tillbaka i Borgholm, och Gerlof var mer lättad än vanligt när han klev iland och kände hamnpla nens orubbliga sten under sig. Ella och döttrarna var lika glada att se honom när han kom in genom köksdörren den kvällen – och Lena och Julia blev hänförda när de såg att han hade en hund med sig. Men Ellas leende försvann. »Vems är det där?« »Jag vet inte. Han tog sig fram på egen hand. Mitt ute på sjön.« Gerlof berättade det mesta som hänt på Nore, men inget om drunkningstillbudet. Ella var orolig nog för honom när han var ute i vindstilla väder. »På Gotland?« sa hon. »Nära Gotland … I havet.« Ella tittade på honom, sedan på hunden. Den kändes alldeles för stor för deras smala kök, den lekte glatt med Lena och Julia, snurrade runt på korkmattan och stötte till slut till matbordet så hårt att stenvasen på bordsduken välte. Gerlof fångade upp den. »Vi kan inte ha honom här«, sa Ella. »Jag vet«, sa Gerlof. »Det är bara tillfälligt … men kan du och barnen passa honom en timme? Jag måste ner till skutan och göra klart det sista.« Ella nickade tyst, och Gerlof kastade en sista blick mot hunden. »Vi får väl ge honom ett namn också.« [ 107 ]
En dryg timme senare hade det sista godset från Gotland häm tats nere i hamnen. Klockan var nästan elva, och Gerlof var hemma igen. Schäfern skällde glatt när han kom tillbaka, men döttrarna sov och Ella var mycket tröttare nu. »Han är stökig«, sa hon. »Han hoppar och river ner saker, hela tiden.« Gerlof kliade hunden i nacken. »Är han aldrig lugn?« »Han var lugnare en stund i matsalen, när jag hade melodi radion på … Då la han sig på mattan och lyssnade.« »Blev han lugn av musiken?« »Jo, men bara av någon enstaka sång … När de spelade något på utrikiska.« Gerlof tittade på hunden och funderade. På utrikiska? Han funderade lite till. Sedan gick han bort till husets skiv samling. Det var oftast Ella som lyssnade på musik, men Gerlof hade också samlat på sig en del under besöken i Stockholms butiker. Tillsammans hade de ett femtiotal lp-skivor och sten kakor – mest visor från Sverige men även musikstycken från andra länder. Han valde ut några av dem: »Ain’t Misbehavin’« med Louis Armstrong, Lale Andersens »Lili Marleen«, Charles Trenets »La mer« och till slut en romantisk operaaria från Spanien. Engelsk, tysk, fransk och spansk musik – en bra blandning. Ella tittade på när Gerlof startade grammofonen. Den var en enkel modell med liten högtalare inbyggd i trälådan, men skulle duga. »Ska du spela musik så här sent?« sa Ella. »Bara lite … Det är ett experiment.« Hunden från havet var fortfarande rastlös, den strök runt vid [ 108 ]
fönstren och gnydde. Gerlof lät sig inte stressas; han placerade den första skivan på spelaren och knäppte igång den. Louis Armstrongs djupa röst lät lugn och trygg i »Ain’t Mis behavin’«, men hunden reagerade inte. Den tittade inte ens på grammofonen. Gerlof spelade sången någon minut, sedan knäppte han av den och satte på »La mer«. Den här luftiga franska hyllningen till havet lyssnade Gerlof själv gärna på, men hunden stod vänd mot köksdörren och verkade inte höra. Det tredje stycket han satte på var det spanska: »La Chula pona« av Federico Moreno Torroba, sjungen av operasånger skan Carmen Ariza. Ett glatt piano började spela ur grammofonen, sedan fyllde Carmens kraftiga sång rummet. Hunden ryckte till av hennes röst. Den vred på huvudet mot högtalaren, och verkade hypnotiserad. Så gick den sakta fram mot bordet med grammofonen och satte sig med vink lade öron. Där satt den i Carmen Arizas sällskap, ända tills La Chulapona var slut. Gerlof knäppte av skivspelaren. »Då vet vi.« »Vet vadå?« sa Ella. »Var den kommer ifrån.« Gerlof nickade mot hunden. »Han blir lugn av att höra sitt eget språk.« »Vilket språk?« »Spanska«, sa Gerlof. »Hunden från havet måste vara span jor … Perro del mar. Det måste ha gått ett spanskt fartyg mel lan Öland och Gotland på morgonen, och hunden måste ha ramlat överbord. Den hade otrolig tur att Nore kom förbi.« »Vad sa du?« sa Ella. »Perro …« »Perro del mar«, sa Gerlof. »Jag kan inte så mycket spanska, men det betyder väl ’hund från havet’.« [ 109 ]
»Perro«, sa hans fru och nickade mot schäfern. »Då får han väl heta det … men han kan ändå inte stanna här.« Två dagar senare körde Gerlof in genom grindarna till Ellas barndomshem, hans svärföräldrars lilla gård på Ölands ost kust. Den låg bara några hundra meter från vattnet och var en bondgård med ett tjugotal höns och gäss, tre kor och fem grisar. Han hade valt att resa på förmiddagen, när döttrarna var i skolan. De hade svårt att skiljas från Perro. Hunden låg i baksätet – Gerlof hade nätt och jämnt fått in den i sin lilla Volvo pv i Borgholm, och när han öppnade dör ren tog Perro ett språng ut i gruset och skällde högt åt alla håll. Hönsen och gässen flydde in i brygghuset. Svärfadern Isak Wennersten kom ut ur sin lada och tittade på schäfern. Gerlof hade förstås ringt och frågat om de fick komma, men Isak stirrade ändå. »Det var en bjässe … en redig en.« Han tog ett steg bakåt när hunden kom rusande mot honom. »Jo, Perro är stor«, sa Gerlof. »Men vill ni ha honom får ni gärna ta honom … Och jag kan som sagt hjälpa till med foder.« Schäfern hade stannat upp. Den ställde sig på bakbenen, sträckte ut sig och slickade på Isaks haka ända tills Gerlof drog ner honom. »Det ordnar sig nog … Vi har ben till honom«, sa Isak och torkade sig i ansiktet. »Bara han trivs här.« Gerlof såg på schäferns lek och nickade – men när han skulle gå tillbaka mot bilen hördes höga skall bakom honom. Perro hade upptäckt vad som var på gång, och stirrade mot honom med en oförstående blick. »Du får stanna här nu«, sa Gerlof. Hunden skällde till, den visade tydligt att Gerlof också skulle [ 110 ]
stanna på gården. Schäfrar var vallhundar, visste han; de ville hålla ihop gruppen. Gerlof satte sig ändå i bilen, med härdat hjärta, och startade motorn. Han skymtade den brunsvarta hunden i backspegeln när han rullade iväg över gårdsplanen. Den hoppade bakom bilen, vilt skällande, och nafsade runt kofångaren. Gerlof bromsade inte. Han svängde ut på vägen och gasade på, och lämnade Perro bakom sig. Han skulle få det bra härute på landet, med solen och vinden och doften av tång från havet. Det var det. Gerlof satte fart mot Borgholm. Men ett par kilometer norrut på kustvägen darrade bilratten under Gerlofs händer. Sedan började den rycka och kränga. Han kände igen tecknen: en punktering. Han svängde in på en busshållplats och klev ur. Vänster bakdäck var platt, och Gerlof tog fram domkraften. När däcket var borttaget tittade han närmare för att se vad som hade punkterat det. En spik? Nej, han hittade två små hål bredvid varandra i kanten av gummihöljet. De såg ut att vara gjorda av skarpa hörntänder. Gerlof stirrade på tandavtrycken. Var det möjligt? Det ver kade otroligt – men för att stoppa bilen och få honom att stanna hos sig hade hunden från havet bitit sönder bildäcket. Sent samma kväll hörde han ett rasslande ute på grusplanen, i småstadens stillhet. Någon gläfste därute. Gerlof hade lagt sig, men slog upp ögonen i sängen. Ella tände ljuset bredvid honom. »Vad är det? Är det inbrott?« Gerlof svarade inte, men klev upp och öppnade dörren på glänt. Han såg en svart skepnad därute. Han visste vem det var. [ 111 ]
Utan att gläfsa mer stack Perro in sin nos och petade upp dörren ännu mer. Så gick han in, förbi Gerlof. Han såg hunden försvinna in i sovrummet, och hörde Ellas förvånade rop. Det följdes av Lenas och Julias glädjeskrik. Gerlof stod kvar på tröskeln, utan glädje. Det var förstås en riktig bedrift för en hund, att ta sig hela vägen till Borgholm från andra sidan ön, och dessutom hitta rätt hus. Men Gerlof var inte förundrad över Perros förmågor längre. Han suckade bara och gick tillbaka till sängen, där schäfern redan lagt sig. Han såg in i de bruna ögonen. »Du kan inte stanna här, Perro. Jag vet att du vill det … men det går inte.« Morgonen efter körde han tillbaka hunden till bondgården. I tre dagar efter det var allt lugnt, men så ringde telefonen i Gerlofs och Ellas kök. Det var svärfadern. »Jag behöver lite råd.« Isak lät trött. »Har det hänt något?« sa Gerlof. »Inte med oss.« Gerlof tvekade. »Med Perro?« »Jo.« »Har han rymt igen?« »Nä.« »Vad är det då?« Svärfadern suckade. »Han är så stökig. Rejält stökig, mest hela tiden.« »Jaha.« »Han skäller och springer och jagar folk … Från morgon till kväll.« »Jag kommer dit« sa Gerlof. »Ni har väl en grammofon?« [ 112 ]
»Jo.« »Då tar jag med lite spansk musik. Det hjälper.« Inget hördes från Wennerstens på en hel vecka efter det, och Gerlof hann med en tur upp till Stockholm med John och Nore. Men när de var hemma i Borgholm igen hade Ella ett dystert besked från föräldrarna: »De vill inte ha kvar honom längre. Han är för vild … Gran narna och deras barn har börjat bli rädda för honom.« »Perro?« sa Gerlof. »Jo, det är samma hund.« Inte mitt problem, tänkte Gerlof. Men han visste att det var det. Han hade dragit upp spanjoren ur havet, och tagit hand om honom. Så han nickade. »Jag åker dit i morgon.« Hans svärfar väntade i köket, med Perro nedanför sig. Hunden hoppade upp när Gerlof kom in, men Isak satt kvar med sänkt blick. »Folk är rädda för Perro«, sa han dystert. »Han är inte elak, men han är så stor och starkt. Och vild. Det går inte att hålla honom, han vill ge sig iväg hela tiden. Och får han inte som han vill så nafsar han mot oss.« Svärfadern suckade. »Det är bara det att Perros nafsningar är värre än andra hundars bett. Han kan inte hjälpa det, men …« Svärfadern tystnade, och Gerlof såg ner mot Perro och tänk te på välta vaser och trasiga bildäck. Han skakade på huvudet. »Vi kan inte ha honom i Borgholm.« »Nä, han är för stor«, sa Isak. »För stor och bångstyrig för alla … Egentligen tror jag att han bara vill springa fritt. Det går inte.« [ 113 ]
»Binder ni honom?« »Jo.« »Fungerar det?« Isak skakade på huvudet. »Inte alltid«, sa han till slut. »Perro biter sönder repet eller rycker upp järnpinnen ur jorden … det har hänt flera gånger. Och han springer ut på vägen när han kommer loss, han jagar skolbarnen och nafsar efter dem … Han tror väl att de är får och vill valla in dem, men de blir förstås vettskrämda.« Gerlof såg på sin svärfar och förstod vad det betydde. Man kan inte ha kvar en hund som jagar barn. Till slut skulle ett finger bli avbitet, på ett barn eller en vuxen, och då skulle det bli grannbråk och polisanmälningar. Det blev tyst i köket. »Jag gör det«, sa Isak, »om du inte vill.« Hans svärfar pratade förstås om att ta ut Perro bakom la dan, höja geväret och ge honom ett skott i pannan. Snabbt och enkelt. Men Gerlof skakade på huvudet. Han ville inte att det skulle sluta så, trots att det bara handlade om en hund. Han ville ha ett oblodigt slut, och nickade mot köket där telefonen fanns. »Jag ringer Antonsson.« Antonsson var veterinär. Han vårdade hästar och hundar och andra djur på Öland. Han förlöste dem till livet, men han för kortade det också. Veterinären bodde i Jämjö och kom med cykel till Wenner stens gård, bara ett par timmar efter Gerlofs anrop. Fastsur rad på pakethållaren hade han en liten trälåda som tidigare innehållit spikar. Nu hade den en ny uppgift, och för att visa det hade Antonsson bränt in en liten dödskalle på ovansidan. Gerlof stod på gårdsplanen och såg på veterinärens låda. [ 114 ]
Han visste att den var full av sprutor och narkosmedel. Lådan var otäck – men hellre osynligt gift i blodet än ett brutalt skott i pannan. Perro tittade inte på lådan, bara på besökaren; han rusade fram mot veterinären med hängande tunga, glad över en ny gäst. Antonsson såg lite orolig ut och höjde sin giftlåda, som för att skydda den. »Prata med honom«, sa Gerlof. »Om vadå?« »Jag vet inte … Kan du spanska?« Antonsson skakade på huvudet och tittade på Perro. Veteri nären borde ha varit van vid stora hundar, tyckte Gerlof, men han stod stelt kvar vid cykeln. »Lugn, Perro«, sa Gerlof, och hunden slutade hoppa. »Det är en bjässe«, sa Antonsson. »Största hunden jag har stött på.« Han såg på Gerlof. »Var ska vi göra det?« »Nere i sjöboden blir nog bra … så slipper barnen se.« Wennerstens sjöbod var byggd helt av kalksten. Den stod bland tång och strandastrar, bara tio meter från vattnet, och var ny städad. Väggarna var svala och stengolvet nysopat med björkris. Det kändes lite som att kliva in i ett kapell, tyckte Gerlof. Perro hade varit glad att få gå ner till stranden, han hade sprungit före och skällt och skrämt bort alla måsar som gled omkring i vattnet. Han ville ut till dem, men Gerlof tog tag i honom. Det var en kamp att få in honom i sjöboden, men det gick till slut. Gerlof stängde dörren och såg på veterinären. »Hur går det till?« Antonsson gick fram till bänken vid fönstret och knäppte upp sin giftlåda. »Han får ett sprutstick i benet, en överdos. Sen somnar han bara in, lugnt och stilla.« [ 115 ]
»Är det morfin?« »Jo.« Veterinären hade ett litet leende i mungipan. »Ett morfinderivat. Det är mycket effektivt … helt smärtfritt.« Gerlof nickade tyst. »Ska jag göra något?« »Jodå, du kan lugna honom. Klappa honom.« Veterinären hade börjat fylla sprutan. Gerlof böjde sig ner och sa lågt: »Sitt, Perro.« Schäfern satte sig, men Gerlof kände den vibrerande ener gin i hundens kropp. Så mycket liv som ville utforska världen. Perro kunde säkert inte förstå varför de hade gått in den här soliga dagen. På dagarna skulle man springa ute. Gerlof kliade honom i nacken, och kände hunden slappna av. »Är han redo?« »Jo.« Veterinären tog tag i Perros framben, och höjde sprutan. »Då sätter jag den bara i en ven här.« Hunden gnydde lite svagt när sprutan stacks in, men Gerlof höll honom hårt och kliade honom och tänkte på när de hade legat i vattnet ihop, bara några veckor tidigare. Perro tystnade och kämpade inte mer. Antonsson drog snabbt ut sprutan ur hundens lår. »Så där … Nu somnar han snart.« Gerlof släppte Perro, klappade honom. Allt var tyst i sjöboden. De båda männen rätade på ryggarna och väntade. En minut gick, sedan två. Hunden satt kvar på golvet och såg sig om, med blinkande ögon. Han verkade oberörd av sprutan. Till slut klev Antonsson fram för att undersöka honom. Då vred Perro på huvudet och morrade – en låg men bestämd [ 116 ]
morrning mot Antonssons utsträckta händer. Veterinären stan nade tvärt och drog sig tillbaka. »Ibland får de lite nya krafter av derivatet«, sa han till Gerlof, »men det ändrar sig snart … Vi väntar lite till.« De väntade tre minuter, kanske fyra. Perro började faktiskt bli lite sömnig. Hans huvud hängde någon decimeter lägre nu, tyckte Gerlof, ungefär som när de hade lyft ombord honom på Nore. Annars märktes ingen skill nad, han var fortfarande vaken. »Nähä.« Antonsson suckade och skakade på huvudet. »Det blev nog för låg dos … Vi tar en till.« Han gjorde i ordning en ny morfinspruta, och Gerlof fick på nytt ta tag i Perro. Nu var hundens muskler helt lugna, och han reagerade inte när giftet trycktes in. Antonsson reste på sig. »Nu«, sa han bara. Men inte mycket hände, mer än att Perro hängde ännu lägre med huvudet. Men han satt fortfarande upprätt. Veterinären suckade igen. »Jag feldoserade lite«, sa han. »Det är ju en stor hund.« »Mycket stor«, sa Gerlof, och klappade Perro på ryggen. »Vi ska kanske sluta med det här … med sövandet?« Antonsson skakade på huvudet. »Vi kan inte avbryta nu … Han ska få en till dos i benet. Den sista.« Och så tog han upp en tredje glasampull ur lådan. Gerlof höll fortfarande i Perro, men började ångra alltihop. Han och Isak borde ha löst det här på ett annat sätt. Men han kunde bara titta på. Hunden skulle tvingas ner i det stora mörkret, med en tredje spruta. »Klart«, sa veterinären. [ 117 ]
Perros muskler var kraftlösa nu, kände Gerlof. Han tog ett steg bort och såg hunden blunda och sakta sjunka ner på sten golvet. Först vek sig frambenen. Sedan bakbenen. Till slut låg han utsträckt på golvet på alla fyra. Orörlig. Allt blev tyst och stilla. »Klart slut«, sa Antonsson. »Guds frid.« Han lät nöjd, och knäppte igen trälådan. Gerlof sa inget alls, han gick bara bort och slog upp sjöbods dörren. En doft av tång och bräckt vatten nådde näsan. Han behövde frisk luft nu, mest av allt ville han åka hem till Ella. Sedan hörde han något, och vände sig om. Det kom ett ljud från Perro, ett lågt ljud. Ingen morrning, bara ett lågt gurglande. Både Gerlof och veterinären stod orörliga. De såg hunden blinka och börja resa sig igen, mödosamt. Det var som om Perro försökte ta sig upp ur en dypöl. Han slöt ögonen igen, men kämpade sig upp på benen. Antonsson stirrade på hunden, med giftlådan i handen. Perro rörde sig. Han gick med hängande huvud och mycket ostadiga tassar mot den öppna dörren. Han tittade trött på Gerlof när han långsamt tog sig över den låga tröskeln, ett ben i taget. Antonsson gick efter hunden mot dörren, men Gerlof hej dade honom. »Han får gå nu.« »Vart då?« sa Antonsson. »Vart ska han ta vägen?« Gerlof anade svaret, men sa ingenting. När Perro hade försvunnit från dörröppningen klev han själv över tröskeln och tittade efter hunden. Schäfern gick över tången och gräset, sakta men säkert. Han var på väg mot den lilla sandstranden. Vågorna var små den här kvällen, och plaskade lågt mot [ 118 ]
s anden. Hunden tvekade inte, den stapplade rakt ut i vattnet. Det var grunt här, man kunde ta sig fram över den mjuka sand bottnen även med stela ben. Steg för steg, rakt fram – ut i Östersjön. Till slut var hunden så långt ut i vattnet att den flöt, och när Gerlof klev ner till stranden och såg små krusningar bakom den insåg han att Perro hade släppt kontakten med sanden och börjat simma. Det gick långsamt, men framåt. Hunden rörde sig beslutsamt, med nosen nära vattenytan. Efter en lång stund såg huvudet ut som en mörk bit ved som guppade fram mot vinden – efter ännu längre tid var den bara en svart prick i fjärran. Gerlof ville stå kvar vid stranden och titta tills pricken för svann helt, men vände ändå ryggen mot vattnet och lämnade stranden. Han ville ha bilden kvar av Perros höjda huvud på väg mot andra sidan Östersjön. Antonsson väntade framför sjöboden, och Gerlof suckade. »Det var väl det.« Veterinären nickade, men all hans tidigare självsäkerhet var borta nu. Han sänkte blicken och höll försiktigt i sin lilla trä låda, som om den brändes. »Jag fakturerar inget för det här«, sa han lågt. »Det var fel på morfinderivatet … det var alldeles för svagt.« Gerlof nickade dystert. »Eller också var längtan hem för stark.«