9789146220244

Skärholmen, sommaren 2004

Vi släpar upp allt ditt bagage från tunnelbanan och ut till ljuset. Och så står du där och svajar vid fontänerna på torget med dina väskor spridda runt dig, mager och kantig och vidunderligt vacker och helt jävla overklig mellan betongtrapporna och fruktstånden. Att du faktiskt är här, att du finns, att du, nej, jag kan inte ens tänka det … vill vara med just mig av alla människor. Leendet som når ända in, men förälskelsen hinner bara börja sprida sig som glitter i kroppen så är ångesten där och skjuter allt annat åt sidan. Du är för bra. ”Vad är det?” säger du, och osäkerheten glimtar till och förfular. ”Ingenting”, svarar jag, men något i stunden har redan gått sönder.

För jag kan inte berätta allt jag är rädd för. Den nedräkning till sjaskigheten och sorgen och tristessen som började i samma sekund som du slutade att vara en hägring och bestämde dig för att faktiskt komma hit. Jag vill veta allt om dig, varenda sak du varit med om vill jag se med dina ögon, allt det dåliga och allt det bra, men det är så svårt att komma åt det där som faktiskt spelar någon roll. Det var så länge sen jag lärde känna en annan människa - hur gör man?

Var börjar man? Jag är rädd för att övertolka allt, att det inte alls är för min skull som du kommit hit. Och jag är rädd för att du ska älska mig. Att du ska se vem jag är och sluta älska mig. Att du inte ska se vem jag är och sluta älska mig. Jag är rädd för att jag ska se på dig och plötsligt känna ingenting, eller äckel, eller leda. Jag är rädd för att vi ska nöta varandra för fort och ändå stanna kvar av lättja.

Eller inte stanna. Jag är rädd för att förälskelsen får mig att se saker som inte finns, att du bara är en skapelse av min egen längtan. Jag 9

Medium_34 Persson.indd 9

09-06-23 16.10.54

är rädd för att du inte ska lära känna någon annan än mig i det här landet och till slut bara bli någon som håller mig tillbaka och tynger ner. Och jag är rädd för att du är precis så fantastisk som jag trodde innan du kom, att alla ska märka det, kräva sin bit av dig.

Jag är rädd för det här. Att vi ska försöka. Jag vet inte hur man försöker, jag har ju alltid gett upp.

10

Medium_34 Persson.indd 10

09-06-23 16.10.54

Renton, Washington, sommaren 1983

Det var den sommaren döden började sippra in.

Först var det inte mer än bilderna av grå polisryggar i skogen. Vid floden. I gläntan. I gräset. På gränsen till att bli en historia, rasterpunkterna formade konspirationsteorier och osagda sanningar, mer än så var det inte, inte för dig. Kropparna fick man gissa sig till, en skugga på en bår, en svart säck på marken. Föräldrar som grät över mittuppslagen, de var bara namn. Ibland inte ens det.

Wendy. Opal. Debra. Marcia. Cynthia. Gisele. ”Fattignamn”, spottade mamma ur sig, som en besvärjelse mot något som obönhörligt närmade sig. ”Dessutom har dom ju rymt hemifrån och sålt sig hela bunten, så vem är egentligen förvånad.” ”Vadå sålt sig?” säger du och mamma och pappa byter ämne.

Du fyllde tio för två veckor sen. Det sista av solen smeker plåttaket på bilen och än är allt som vanligt.

Du och Debbie delar baksäte men är för stora för att sparkas eller slåss (när blev ni det?). Rödvita fjun glimmar på hennes bruna armar, trumpet följer hon dammiga diken och snabbmatsrestauranger med blicken, hon tuggar sitt kanelstinkande tuggummi med öppen mun, du skymtar den sneda framtanden, alla blänkande lagningar inne i gapet. Det tunna rödblonda håret som lyfter på egen hand.

Mamma och pappa tiger i takt med radion, motorvägen brusar som havet, hjulen susar mot asfalten, du somnar.

11

Medium_34 Persson.indd 11

09-06-23 16.10.54

”Herregud! Herregud!”

Sömnen bryts. Du flyter upp till ytan för snabbt, det gnisslar i huvudet. Mörkret hukar över bilen, men det är ljuset de stirrar på med halvöppna munnar. Sömnsmulor i ögonen, men du ser vad de ser, känner lukten. Den slingrar sig in genom dörrspringorna, trycker sig mot slemhinnorna, svider. Du har aldrig tänkt på hur många lukter elden har. Så mörk brukar aldrig sommaren vara, men nu ligger kvällen där som bakgrund, framhäver. Hur kan en bil brinna så högt och så brett?

Var får elden fäste? Tyget, jo det är klart, men vad mer? Allt är väl metall? Frågan ligger där och vill ut men innan orden hinner fram ser du. Små. Händer. Som. Trycks. Mot. Rutan.

Och kinden bränner plötsligt till. ”Glo inte! Fattar du inte? Jävla skitunge, det här är ju på riktigt!”

Efter örfilen ruskar Debbie dig hårt, och du säger inget, gråter inte, skriker inte, skvallrar inte. Men du kan inte sluta titta.

Pappa kastar sig ur förarsätet, rusar mot elden, gestikulerar mot de människor som redan står där. Du vet inte vad han pratar med dem om. Såg han? Såg han händerna? Vet han? Att det var mycket mer än bara en brinnande bil? Han säger knappt någonting när han kommer tillbaka, bara att hjälp är på väg. ”Herregudherregudherregud”, kvider mamma, en ramsa som tänjs ut till en darrande suck, hon gungar fram och tillbaka med armarna som en tvångströja runt kroppen.

Det är Debbie som glor nu. Bakåt, mot den lysande bländgula elden som fäktar vilt bredvid bilarnas lysande ögon, du skymtar den suddigt i ögonvrån. ”Tror du dom är döda? I bilen?” viskar du.

Hon tittar inte på dig. ”Klart dom är döda. Eller så dör dom snart.”

På radion pratar de om en bilolycka någon annanstans. Den tunga röklukten dröjer sig kvar i bilen, den följer er hela vägen 12

Medium_34 Persson.indd 12

09-06-23 16.10.54

hem, hela året ut. Den blå röken från mammas cigaretter tar över ibland, men så fort hon fimpat svävar mentolslöjorna vidare ut genom fönstret och lämnar er kvar med den stickande lukten av olja och död.

Solen strålar ändå nästa dag. Svider i ögonen i ljuset på verandan. Tidningens torra sidor, svarta fingeravtryck i marginalerna, du avsöker varje sida. Och visst finns det död i dagens nummer, det finns det alltid. Under ett äppelträd nära flygplatsen hittade en man ett skelett; ett skelett och en guldkedja bland löv och gammalt skräp. Ett ”förslummat” område står det att det rör sig om, du vet inte vad det betyder men känner en vag oro bara du läser ordet. Du vänder blad. Väntar på elden. En brinnande bil mot igensotad bakgrund. Vilka de var och hur många. Men det står ingenting.

Det är för varmt. Hur orkar fåglarna flyga? En kolibri fladdrar snabbt på stället. Mamma med öppen mun och röd bikini i sin solstol. Långt bort, en fyrhjuling som vrålar. Sommaren skulle inte klibba sig fast på samma sätt om du hade en kompis att gå till. Men det finns ingen. Har aldrig funnits. Du rullar strumporna av fötterna. Går barfota bort mot Johnstons.

Asfalten ser så slät ut, som sammet, men småstenar borrar sig djupt in, följer med, glitterstoft i fotsulornas ränder som sprider sig över golven.

Det är tur att Johnstons finns. Morbror Dick som smygkör till stormarknaden sent om kvällarna, smugglar hem konserver att fylla garaget med. Om ryssarna anfaller, eller araberna. Om kriget kommer, atombomben faller, pesten bryter ut. Han har suttit i fängelse för länge sen, kanske är det det som sätter spår och gör honom så konstig. Han bor i rummet bredvid garaget, pannan är rynkad som stelnad gammal lava. ”Se till att skaffa dig en kvinna innan det är för sent, Sean”, säger han och höjer ett rödfnasigt finger, ”det är dom som håller oss levande”.

13

Medium_34 Persson.indd 13

09-06-23 16.10.54

Debbie påstår att han egentligen är en ”intressant person” – man blir det automatiskt om man har suttit i fängelse och bott i Europa. Så sänker hon rösten och säger det hemliga, att hon hört att morbrodern dödat någon, att det var därför han satt inne. Men hur du än tittar och lyssnar mellan raderna tycker du bara att han är tjock och dyster, det finns inget spännande dolt någonstans bakom hans blåblaskiga ögon.

Bredvid sängen står ett foto, färgerna är blekta, leendet på flickan har nästan flutit ut i kinderna, hon måste vara äldre nu.

Men om flickan får man inte fråga, det finns saker som inte får nämnas, och ingen nämner dem heller så du vet inte varför.

På baksidan av huset bor sju kaniner i skeva burar. Det händer att du får mata dem med maskrosblad, fylla på vatten, hålla dem i famnen tills de sprattlar sig loss och river revor över underarmarnas tunna hud. De är så mjuka att du vill hålla andan när du rör vid dem. Men ibland blixtrar tänderna till, gräver sig in till ådror och brosk. De är inga kramdjur, de är mat säger Dan Johnston och lägger flinande sin stora hand över silkesmjuka öron. Söndagsstekarna. Så kallar han dem.

Varje söndagskväll rusar du bort till burarna för att se så att din favorit fortfarande lever, den kolafärgade och vita. Det får inte vara Bundy som hänger på verandan med bakbundna fötter och avskalad päls. Du vet ju att det en dag ska hända.

Alla ska dö.

Men det är inte för kaninernas skull du går hit, inte för Dicks (minst av allt det!), det är inte för Dan Johnstons skull, inte för Mary Johnstons. Nej, varenda andetag här handlar om Jeremy, sonen i familjen, ett ensambarn med stora drömmar.

Alla sinnen ställer sig i givakt när Jeremy närmar sig, synen skärps, pulsen ökar; dunkar Je-re-my, Je-re-my. Jeremy som inte är Debbies. Trots att de är lika gamla, bästa vänner och alltid vet var den andra är.

Jeremy har gett Debbie världens finaste lilla kinesiska drake som ingen utom Debbie själv får röra. Han köpte en 14

Medium_34 Persson.indd 14

09-06-23 16.10.54

likadan till sig själv, du vet för du har sett den, högt upp på en av hans prydliga hyllor. Men Jeremy och Debbie hör inte ihop. De bara tror det. Och Jeremy är den som tror det mest. Husen står i vinkel så att Jeremys fönster blickar rakt in i Debbies och ditt rum. Det händer att han står där, halvt dold bakom rökgula gardiner, och ser åt ert håll. Det är inte Debbie han tittar efter. Kanske är det vad han tror, vad alla tror. Men du vet, och det slår högre. För Jeremy är den vackraste du någonsin sett och allt i världen måste väl ha en mening? ”Hej, killen! Varmt i dag, va? Ska du med och bada?”

Du rycker till. Blir nästan besviken, vill se på honom i smyg några sekunder, klamra dig fast i ögonblicket. Men Jeremy såg dig först. Solen träffar de gröna ögonen, ljust havsglitter bredvid tallhäcken, det långa håret smeker kindknotorna. Jeremy är aldrig någonsin stilla, alltid på väg bort för att fixa något, det är därför det är bäst att titta i smyg, samla sekunderna innan stunden är förbi. Du måste hitta något att prata om som får honom att stanna, något hemskt, något vackert, något för konstigt för att viftas bort. ”Du. Jag undrar en grej.”

Jeremy spanar redan mot ert hus, men han rör sig inte, inte än. ”Vadå?” svarar han frånvarande. ”Jo, vilka kommer egentligen i tidningen när dom dör?”

Du var tvungen att säga det snabbt för att hindra honom från att gå, men det gick för snabbt och du ser att Jeremy inte förstår. Du hatar stunder som den här, avståndet växer och blir tydligt som en vägg. Du är för liten. ”Vadå, menar du dödsannonser, eller?” ”Olyckor”, skyndar du dig att skjuta in. ”Dödsolyckor. Skriver tidningen om alla som har dött, eller är det bara mord som räknas? Som tjejerna de hittade döda i floden? Eller hon under äppelträdet?”

15

Medium_34 Persson.indd 15

09-06-23 16.10.54

Jeremy skrattar till, inte elakt men helt fel. Du blir yngre och yngre framför de havsgröna ögonen. ”Nja, alltså … Vilken jävla fråga. Först och främst måste dom väl ha hittat den döda. Själva kroppen. Och ibland måste dom ju kunna identifiera kroppen för att kunna gissa vad som har hänt. Om det inte är en klockren olycka, som en brand eller bilolycka eller nåt. Eller om nån har försvunnit och folk letar efter den … då skriver dom väl ibland. Om personen är känd i alla fall.” ”Skriver dom alltid om bilolyckor om nån har dött?” säger du.

Jeremy kisar mot solen, vandrar redan över garageinfarten i tanken, han har den sortens ansikte – allt han tänker fastnar på huden. ”Jag vet inte. Nej. Äh. Vad säger du, det är så jävla varmt, ska vi inte sticka till floden? Är Debbie hemma, förresten? Tror du hon vill följa med?”

Debbie är aldrig någon förresten. Debbie är alltid mitt i och längst fram. För Jeremy är hon det. Vissa dagar stramar så hårt att inga lögner biter.

Garageporten knirrar upp, två par ögon blinkar i solen.

Ett par är havsgröna, som Jeremys, det andra paret är som dy – färglöst, bottenlöst, grumligt för alla. Jeremys pappa Dan Johnston och så John Blowder, er andra granne. Jeremy blir så förvånad att han glömmer att gå, du smyger dig ett steg närmare hans beniga kropp och så står ni där och stirrar på garageporten, som vore det en hägring i solen. Tujahäcken mellan Johnstons gård och Blowders är så tät att inte ens sparvarna tar sig igenom. Ingenting blommar i den ständiga halvskuggan på Blowders sida. Deras hus är störst på hela gatan, men de är bara två som bor där – John och Sheila, de liknar två kålrötter som skrumpnat i solen. John Blowder ser alltid ut att vara på väg att börja gråta, det är något med munnen, samtidigt är det omöjligt att tänka sig just det. Och du har aldrig sett Sheila 16

Medium_34 Persson.indd 16

09-06-23 16.10.54

skratta. Blowders och Johnstons går inte ihop. Det skär sig. Det är därför ni stirrar, du och Jeremy. Inte för att John Blowder har en bössa i handen. Krumryggad slinker han förbi er ut på vägen, mumlar en hälsning i farten, bleka kontorshänder kramar om vapnet.

Debbie väntar i köket. Den stora Musse Pigg-T-shirten i pastell är dragen över knäna, hon krossar smulor med morgontidningen och låtsas att hon inte ser – inte er, inte John Blowder som hastar hemåt med bössan som ett främmande väsen i handen på andra sidan fönstret, inte solen som skriker badväder, sommar, sätt igång! Hon låtsas läsa om liket vid äppelträdet men pupillerna zoomar in er från sidan. Inte förrän Jeremy blåser luggen ur ögonen på henne ger hon er en hastig blick. ”Amen sluta. Vad fånig du är.” ”Har du nyss vaknat? Det är ju skitvarmt, vi sticker och badar”, säger Jeremy.

Du står bredvid, känner bubblan slutas, pressa dig bort från dem. Vi. Vilka är vi? Aldrig kan du veta. ”Ta med dig Sean om ni åker och badar, Debbie”, mumlar mamma bortifrån diskhon.

Debbie kniper ögonen till smala glipor av ovilja, riktar dem mot dig. ”Och ni åker väl till parken, inte till floden”, ropar mamma men Debbie är redan djupt inne i husets svala skugga, låtsas inte höra.

Det är klart att ni åker till floden, åker tills ni kommer till de forsande vilda delarna där fötterna sveps från marken och tvingar en ner under vattnet, den där inga simtag hjälper.

Hopträngda i Jeremys gröna pickup, Debbie i mitten och blandband med Kiss och AC/DC, Debbie blåser cigarettrök i ditt hår när hon pratar, du låtsas att den inte svider i ögonen 17

Medium_34 Persson.indd 17

09-06-23 16.10.54

på dig. På parkeringen till Roxy ser du Steve och två andra stöddiga killar från skolan, du sträcker lite extra på dig, låter armbågen dingla ut genom fönstret, hoppas att de ser. ”Vänta! Stanna! Men stanna då!” skriker plötsligt Debbie, och först tror du att det är killarna från din skola hon vill stanna och prata med. Men Debbies hästsvans träffar ditt ansikte, så mycket vrider hon på huvudet, och det är de tre gestalterna vid den risiga Chevan hon böjer sig mot. I böckerna du mödosamt stavar dig igenom i skolan finns det män med kriminellt utseende, så här ser de ut, som gänget vid Chevan som Debbie absolut ska prata med. Du hoppas att killarna från skolan inte ser, att de aldrig la märke till dig eller Debbie där i bilen.

Det händer något med Debbie när hon pratar med dem, rösten planar ut och blir monoton, hon låter som om allt i världen är tråkigt, som om hon ska dö av leda om inget stort händer snart. De hon pratar med låter likadant, när de inte blåser rök med fnysande ljud eller smäller sina tuggummibubblor. Killen ser trasig ut, som om ansiktet har torkat ihop och spruckit.

Under nedbitna naglar ligger smutsen i bruna band – det ser du när han lägger sin hand över Debbies.

Jeremy sitter stel, knogarna vitnar runt ratten fastän ni står still, du är glad att inte heller han känner de här människorna. ”Så. Nu kan vi åka”, beordrar Debbie med alldeles vanlig röst, böjer sig fram över Jeremys mage, ropar: ”Pike Market vid tre?” åt gänget som redan börjat gå.

Det är bra att komma ut från stan, bort från alla männi­skor, tänker du. Då kan inget yttre komma in och sticka till, röra om – omärkligt förvandla. Det finns andra människor vid floden, fyra små färgpluttar flera hundra meter bort, men på solstolarna och kylväskorna ser du att de är mycket äldre än ni, de är ofarliga, ointressanta.

Jeremy flyger fram över stenarna med handduken som en 18

Medium_34 Persson.indd 18

09-06-23 16.10.54

mantel fladdrande efter sig, håret lyfter och du önskar att du vågade göra som han. Men Debbie fryser dig fast på stället med isgröna ögon, säger att du inte får gå i, för floden med strömmar från bergen har också sina offer, drunknade som skrattat i solen i ena stunden och kraschlandat med huvudet mot en sten under ytan i nästa. Du tänker att då har det väl inte med ålder att göra, i så fall är väl floden lika farlig för henne och Jeremy som för dig. Men Debbie lyckas alltid få dig att bli stum. ”Du får stanna här och vakta våra grejer.”

Debbie dumpar sin väska precis där träden slutar och stenarna tar vid. Solen dyker ner på dig, bränner sig in i axlarnas tunna hud, snart blir värmen outhärdlig.

Deras skratt flyter ut över vattnet, färdas vidare till den lilla utbuktningen på andra sidan där pappa såg en bäver med ungar en gång förra våren. Du petar på den urblekta väskan med tårna, vem här kan ta den, vill ha den, vem bryr sig om du går ner och svalkar av dig en stund.

Du har aldrig sett några fiskar här, undrar: är vattnet giftigt eller bara för kallt? Jeremy och Debbie är två huvuden där strömmen är som värst. Vattnet sluter sig kring dina fötter, drar och sticker av kyla. Brunt slem täcker alla runda stenar, är det levande eller dött? Snart försvinner känseln i fötterna, det blir nästan varmt.

Ett argt vrål längre bort. Debbie har fångat dig i ögonvrån, hon kämpar mot strömmen, faller i, tar sig upp igen. Vattnet släpper taget om henne och hon är uppe på land, springer över alla gråa stenar. Du tar ett steg tillbaka – titta, inget hände, var inte arg. Hennes hand griper tag om din arm, hårt så att ögonen tåras. Droppar som glaspärlor i hennes solblekta ögonfransar, men ögonen under sticker och bränns. ”Jag visste väl att vi inte kunde ta med dig!”

Tystnaden i bilen på vägen hem. Det är Debbie som styr vilka ord som får sägas, Debbie med fallande ögonbryn och surt 19

Medium_34 Persson.indd 19

09-06-23 16.10.54

putande mun. Hon sitter i mitten nu också, ändå känns det som om hon vänder ryggen åt er båda. ”Dom som drunknar”, säger du till Jeremy – han verkar lättad att du vågar bryta dig igenom hennes tystnad, lyssnar ivrigt nickande tills meningen är slut – ”kommer dom i tidningen, då?” ”Jag vet inte”, säger Jeremy, ”jag vet faktiskt inte. Det kanske beror på hur mycket annat som har hänt. Varför är du så intresserad av det här?”

Nu är det bara ni två i bilen, Debbie är ett badblött skal med tankarna långt borta, luften öppnar sig och allt går att säga. Så du säger det, berättar om branden och bilen och barnen inuti.

Han lyssnar, det syns att han lyssnar, formar frågor.

Då fnyser hon högt och hånfullt och allt är förstört. ”Du är så körd, Sean, vet du det? Du tycker ju det är spännande att folk sitter i en bil och dör. Fattar du inte att det var på riktigt? Det var levande människor i den där bilen.”

Jo, du förstår, tusen gånger mer än hon förstår du, det är därför du måste få fråga. ”Släpp av mig här!” är det nästa hon säger, innan dess är det så tyst, så tyst i bilen. En stor gul buss pyser just ut framför er och försvinner mot Rainer Beach, några människor som sitter och står, lutar sig mot busskuren med tomma ögon och tankarna någon annanstans. ”Vadå? Ska du in till Seattle och hänga med dina nya tuffa Yeslervänner?” säger Jeremy, det är första gången du hör hans röst låta vass, i alla fall när han pratar med Debbie. ”Skit i det du.”

Hon trasslar sina långa ben över dig, säger inte ens hej då när hon drämmer igen dörren efter sig. Det är för nära hem nu, alldeles för nära för att du ska hinna samla ihop alla frågor du vill att Jeremy ska svara på. Så ni behåller tystnaden efter Debbie hela vägen till er gata.

Du vet vad Yesler är, har hört Mary Johnston prata. Ingen 20

Medium_34 Persson.indd 20

09-06-23 16.10.55

går dit som inte måste. Det är där samhället stjälper av alla människor som inte ska synas på gatorna och avenyerna. Hela Seattle är farligt, men värst av allt är South Pacific Highway, där knarkarna hänger och hororna jobbar, och så Yesler Terrace, där de fattigaste bor. Du har åkt förbi i bilen och tittat långt efter hoptorkade gräsmattor fyllda med skräp, hemlösa tanter som bylten i slänten, kundvagnar med kläder och lakan i grälla färger. Kamphundar och snabbmatskartonger. En ond vind som får de trasiga gympaskorna uppe i elledningarna att vaja. Ett förslummat område, tänker du. Det är nog så de ser ut.

Mamma står i köket, den lilla fläkten på diskbänken får håret att fladdra, hon tittar i en kokbok och suger på underläppen.

Axlarna är röda, klockarmbandet har ritat en vit rand över handleden. ”Hej, Sean”, säger hon utan att titta upp. Sen ser hon liksom yrvaket på dig, säger: ”Men var är Debbie, då?” ”Jag vet inte”, mumlar du, och det är sant. ”Hon hoppade av vid busstorget.” ”Vadå, skulle hon in till Seattle?” ”Jag vet inte.” ”Jag vet inte, jag vet inte”, härmar mamma, hon försöker låta som om hon skojar men irritationen smyger som vanligt fram. ”Vad vet du, då?”

Du rycker på axlarna och går ut i trädgården för att hänga upp Debbies blöta baddräkt – den har hon lämnat kvar till dig. Mamma går över gräsmattan men frågar inget mer, säger bara: ”Jag måste gå över till Blowders och låna socker, nån har gjort slut på det utan att skriva upp det.”

Du hämtar en cola, sätter dig på verandan fast till och med skuggan är för varm, blundar och lyssnar till vindspelets klonkande. Alldeles för snart hör du hennes steg. Hur kunde det gå så fort? Mamma är en sån som alltid ska stanna och prata, till 21

Medium_34 Persson.indd 21

09-06-23 16.10.55

och med stumma kålrötter som Blowders lyckas hon skvallra med. Kanske var ingen hemma, men socker hoppar väl inte ut ur skafferiet för det, mamma skulle ha fortsatt till Johnstons, till och med Miles med skällhundarna och alkoholistpappan längre ner på gatan skulle hon ha gått till för att få sitt socker, sitt skvaller, en stund till från vad det nu är hon ska göra med sockret.

Tjoff, tjoff, tjoff studsar tofflorna mot asfalten, hon tappar den ena och den blir liggande hjälplöst på sned, som en vält insekt. Och hon ser på dig med stora blanka ögon och o-formad mun, hon ser på dig som om du vore vuxen. Hon andas in, hon andas ut och allt annat har frusit i stunden. Och så skriker hon: ”Måste ringa … 911! Ambulans! Till Blowders!”

Hon andas snabbt mellan orden och du bara står där. Stirrar. Glömmer att svälja tills saliven svider i strupen och du måste hosta till. Mamma haltar fram till dig i sin enda toffla, det går i slow motion och skulle ha sett roligt ut om tillfället vore ett annat, hon knuffar dig hårt, skriker igen. Då börjar du gråta. Det bara bubblar fram och du skäms, tänker mest på det, att du skäms. Sen vänder du henne ryggen och springer din väg, för det finns bara ett ställe där du vill vara när katastrofen kommer och det är inte i köket med väggtelefonen i sprucken plast och det bruna golvet fullt av smulor.

I skuggan inne i garaget hittar du honom, här är det svalt, nästan behagligt. ”Vad … ”, säger Jeremy, leendet planar ut när han ser din blick.

Du måste komma, säger du, eller tänker du det bara så hårt att han förstår? ”Det är John. John Blowder. Det är blod överallt. I badrummet. Varför kan Dennis aldrig vara hemma när man behöver honom?” Mamma skriker det sista med en barnsligt gäll röst, 22

Medium_34 Persson.indd 22

09-06-23 16.10.55

och du ser Jeremy gripa tag om hennes solömma axlar, skaka henne, han är sådan; vet vad varje människa behöver. ”Sarah. Sarah-Jane. Lugna dig nu. Berätta, vad är det som har hänt?” ”911! 911!” skriker mamma innan hon drar ett långt darrande andetag och faktiskt verkar bli sig själv igen. Jeremy kramar fortfarande hennes axlar, tusen mil bort väntar du och den kvava luften darrar och förvandlas till kalla vågor genom kroppen. ”Är det nån som har skadat sig?”

Mamma nickar. ”Vem? Vad är det som har hänt?” ”John. John Blowder. Har skjutit sig. Blod överallt. Hela badrummet. Varför kan inte Dennis vara hemma när man behöver honom …” ”Var har han skjutit sig? Är det i …” ”I huvudet. Det är … rakt där … det är hjärna på kaklet!”

Jeremy ringer efter ambulans. Håller mamma hårt tills hon slutar skaka. Står stadig på Blowders garageinfart när blåljusen blinkar in på vägen. Förklarar lugnt vad som hänt; vad han hört har hänt. Du gör ingenting, kan ingenting. Lätt som en vind följer du Jeremys fotsteg, och ändå är du i vägen, för Jeremy ber dig att hålla dig undan. ”Det är inget du kan göra här. Det är bättre om du går hem och kollar så att din mamma är okej.”

Handfallen dröjer du dig ändå kvar i hans skugga, ända tills du anar irritationen som svaga strömmar i de gröna ögonen stannar du där. Då lommar du hemåt igen, klumpen i magen växer för varje steg, för hur kollar man om någon är okej, hur tar man hand om sin egen mamma?

Du sitter på golvet och spelar Donkey Kong, himlen mörknar över elledningarna. Sänglampans gula ljus får nästan rummet 23

Medium_34 Persson.indd 23

09-06-23 16.10.55

att se mysigt ut. Spelets blippande låter för tyst, ibland fastnar apan i slow motion och du önskar att du inte redan spelat det här en miljard gånger, att du hade något nytt som kunde sluka all din uppmärksamhet. Nu sipprar ljuden från köket ändå in.

Mammas mumlande röst och Sheila Blowders alla sorgeljud, den gälla rösten som brister och blir till gråt, det låter som hon ylar. Du vill att hon ska gå och aldrig komma tillbaka, för det känns som om sorgen kommer att sätta sig fast i tapeterna nu.

Men inget blir bättre när hon äntligen har gått, dörrklockan plingar och nya grannar kommer in med beklagande röster.

Fastän hela gatan är alldeles stilla fortsätter de att komma. De pratar så tyst att du måste trycka örat mot dörren. En matta av mummel, orden ”lämna honom”, ”flytta” och ”lånade bössan” är de enda som tränger sig fram och silas hela vägen in till dig.

Vindspelet på verandan låter så otäckt den natten. Du kan inte sova, stirrar på skuggorna som blir skarpa och vassa varje gång en bil kör förbi, tycker dig se silhuetten av hans trötta kropp, de vita kontorsfingrarna kantiga runt bössan.

Och Debbies säng är tom, varför är hon aldrig hemma när du behöver henne?

Klonk klonk-klonk tystnad och klonk igen när vinden tilltar. Det ljudet kommer aldrig att låta fint igen.

24

Medium_34 Persson.indd 24

09-06-23 16.10.55

Skärholmen, vinter 1983

Jag står på balkongen och tittar. Tänker att jag är kung i den här världen. Jag härskar i skymningen och det här är mitt rike.

Det här är allt som finns. Musiken som dundrar förbi när en bil kör mot Ekholmsvägen. Tonårskillen i huset bredvid som står vid räcket mot vägen och ropar på sin mamma att slänga ner nycklarna till honom. Latinamerikanerna som hojtar saker åt varandra nerifrån kvarterslokalen. Snön som inte vill stanna på den lilla gräsplätten vid borden och bänkarna, allt det bruna skymtar fram, gula kratrar av hundpiss. Plastpåsarna som fastnat i buskarnas grenar, de fladdrar som spöken i vinden.

Högen av brödbitar vid rabatten - jag vet inte vilka djur brödet är till för, men en kväll såg jag en stor råtta komma fram och ta en bit. Jag önskar att vi bodde högre upp på kullen, kanske ända högst upp. Då skulle jag titta på utsikten från köksfönstret istället. Se den saftigt mörkgröna skogen breda ut sig, det glittrande vattnet och vattentornet i Sätra där Sanna har sagt att det bodde en mumie på sjuttiotalet.

Cigarettröken inifrån vardagsrummet letar sig ut. Jag fryser.

Jag vill att mamma ska säga åt mig att komma in, att jag kan bli sjuk av att stå där. Men i kväll behöver hon mig inte. Hon tog med sig någon hem. Han sa inte vad han hette, bara nöp mig i näsan och skulle göra något trick med en enkrona som inte funkade, kronan rullade iväg över golvet och in under soffan.

Mamma skrattade fånigt.

Nu sitter de där i soffan och klingar med sina vinglas och mammas röst blir gällare och gällare. Hon skrattar åt nästan 25

Medium_34 Persson.indd 25

09-06-23 16.10.55

allt han säger. Jag hör inte om han är rolig, han mumlar så. Jag funderar på att pressa tungan mot balkongräcket för att testa om jag fastnar. Gubben välter sitt vinglas, och så skrattar båda två. Det känns som om mina händer börjar domna bort nu.

Snart börjar det nog växa fram istappar från örsnibbarna på mig. Och mamma kommer inte ens att märka det, hon kommer bara att sitta med honom och skratta hela natten. Den äckliga mannen som inte har något namn men luktar illa och har fula bruna manchesterbyxor som stramar över stjärten.

Den vita gangsterbilen hostar sig fram längs vägen, det sitter vuxna både fram och bak i den. Undrar om de har varit och gjort något brottsligt. En gång såg jag två poliser genomsöka bilen, det såg nog hela gatan, så nu vet alla att de som har den är gangstrar, och säkert är de farliga också. ”Men Jon, hur länge har du stått där? Du ser ju helt blåfrusen ut!”

Jag vänder mig om. Det är inte mamma som kommer och drar med mig in. Det är Sanna, min storasyster. Orden är snälla, men hon låter bara arg när hon säger dem, och hon klämmer åt hårt om min arm. ”Såg du inte att Jon var på balkongen?” skäller hon på mamma, som tittar undrande med glansiga ögon och knappt verkar fatta vad Sanna säger. ”Han är ju helt iskall, vill du att han ska frysa ihjäl, eller?” ”Han vet väl hur man tar sig in från balkongen, herregud”, sluddrar mamma och vänder sig till mannen igen. De har öppnat en ny vinflaska. Mannen lånar vår telefon, han ringer någon och säger att Monika har fest. Mamma protesterar lamt, fast hon fnissar samtidigt så hon vill kanske också att det ska komma fler. Jag känner klumpen i magen hårdna. Det går att stå ut med att de blir fulla så länge det bara är mamma och någon mer, men jag hatar när det kommer fler hit. Det blir bara en massa bråk, några gånger har polisen kommit och alltid är det någon som spyr på golvet. Saker går sönder 26

Medium_34 Persson.indd 26

09-06-23 16.10.55

också. Prydnadssaker som mamma fått av Sanna i födelsedagspresent. ”Tänk om han gubben i vardagsrummet är våran pappa”, säger jag när Sanna har föst in mig i köket. Jag kan aldrig låta bli att fundera på det, för pappa kan vara vem som helst. Jag har aldrig träffat honom. ”Säkert”, fnyser Sanna. ”Det där äcklet? Nä du, det kan jag lova dig att det inte är. Du vet ju att pappa inte bor här i Stockholm, han bor inte ens i Sverige.” ”Jamen han kanske har kommit tillbaka”, envisas jag. ”Amen sluta fåna dig nu, vadå, vill du att den där gubben ska vara pappa till oss, eller?” ”Nej, men …” ”Gå och borsta tänderna nu, och ta på dig pyjamasen”, klipper hon av. Jag ser att hon är arg, det hörs på rösten också. Hon är nästan jämt arg nu för tiden, Sanna. Skriker och bråkar på mamma. Klirrar högt med mammas alla tomflaskor när hon ska slänga dem. Fast när hon kallade mamma ”Din jävla fyllkärring” en kväll blev mamma arg tillbaka. Jag gömde mig under bordet i köket och satt och lyssnade hur de skrek hemska saker till varandra. ”Och försök att sova sen”, säger Sanna och låter lite mjukare.

Hon stryker mig över kinden. Hon luktar persika och har satt på sig nya kläder, alltså är hon på väg ut. Här hemma har hon alltid bara mysbyxor och luktar inget speciellt. Hon håller i sin stora Adidasväska, den är så full att dragkedjan inte riktigt har gått igen. Varför ska hon ta med den? ”Jag kommer inte att kunna sova”, gnäller jag. ”Det kommer hit en massa. Han där ute säger att det ska bli fest.” ”Du får stänga in dig. Försök att inte lyssna på dom.”

Hon låter handen falla från min kind, börjar gå mot dörren.

Så stannar hon och tittar konstigt på mig. Jag vet inte vad det är, bara att det inte är bra. En katastrof jag inte känner till är på väg och jag kan inte göra någonting åt det.

27

Medium_34 Persson.indd 27

09-06-23 16.10.55

”Du”, säger hon. ”Det kommer att bli bättre snart. Jag lovar.

Mammor får inte behandla sina barn hur som helst. Och det ska fan fyllkärringen snart få veta.”

Fast det sista mumlar hon bara, liksom till sig själv. ”Hon är ingen fyllkärring. Hon dricker bara när hon behöver varva ner”, säger jag.

Men Sanna har redan gått.

Jag ställer mig i fönstret och tittar ut. Man ser himlen så bra härifrån. Jag försöker hitta stjärnbilder men himlen här blir aldrig tillräckligt mörk, det är för mycket lampor överallt. Jag kollar efter fyra i rad på huset mitt emot istället. Om det lyser i fyra fönster i rad, uppifrån och ner eller diagonalt, får jag en poäng. Om jag får många poäng kommer något fantastiskt bra att hända snart. Fast i kväll är max två fönster bredvid varandra tända.

Mamma ropar på mig, så jag går ut till dem. Hon sitter i mannens knä nu. Håller fast honom. Han ser stöddig ut. Stryker fram och tillbaka med handen över hennes lår. ”Jon, älskling, det finns chips och godis i kartongen …”, både hon och gubben fnissar hysteriskt åt hennes felsägning.

Långsamt försöker hon igen. ”I skaft-er-iet.”

Jag önskar att hon kunde vara så här glad utan att vara full.

Jag fyller en skål med grillchips och tar hela Tom & Jerrypåsen. Sen stänger jag in mig i mitt rum, läser Kalle Anka och äter. Det känns lite bättre. Allt känns bättre om man har något gott att äta.

Det kommer inte hit några flera. Kanske hade de redan fest någon annanstans. Mamma och gubben dunsar mellan väggarna och in i sovrummet. Jag tänker att jag ska hålla mig vaken tills jag hör att Sanna kommer hem. Sen somnar jag med fingrarna stela av chipskrydda.

28

Medium_34 Persson.indd 28

09-06-23 16.10.55

Tjutet skär rakt in i öronen. Det brinner, det måste vara brandvarnaren! Mamma har somnat med en cigg i handen flera gånger, men det har alltid gått bra. Bara blivit någon mörk fläck på mattan, eller små glödhål i soffan. Men nu är det på riktigt. Jag vet inte vad man ska göra när det brinner, så jag ligger kvar och vågar nästan inte andas. Inget händer.

Det är tyst nu. Det brinner inte. Det var bara ringklockan jag vaknade av och nu ringer den igen. Och igen. Ett utdraget ylande i den tysta lägenheten. Sannas säng är tom och ordentligt bäddad. Hela hennes sida av rummet är fin och prydlig och alltid ren. Hon försöker få mig att lägga alla mina saker i stora plastlådor från Ikea så att hon ska slippa se dem. Fast oftast orkar jag inte. Hon är den enda som håller på så, städar varje fredag och bäddar sin säng. Jag och mamma tycker det är viktigare att få ta det lite lugnt ibland.

Nu hör jag mamma svära och skynda från sovrummet. Tofflorna klickar mot golvet. Sista biten fram till dörren smyger hon. Sen blir det tyst. Hon står nog och smygkikar i fiskögat på dörren. Det ringer igen. Jag vet inte varför hon bryr sig om att öppna, för när hon gör det hör jag henne säga: ”Nej, vi ska inte ha nåt.” Alltså känner hon inte den som har kommit hit. Hon låter barsk och bakfull. Alla försäljare brukar vända direkt när hon låter så. ”Va?” säger hon sen, och hon låter annorlunda nu. Nykter och rädd och vaksam. ”Men ni kan väl inte bara komma så här?

Ni måste väl ringa först?”

Sanna. Tanken skär rakt igenom mig. Något hemskt har hänt henne. Hon är död. Jag trycker knogarna så hårt mot ögonen att det blir konstiga ringar och mönster, hoppas att allt ska försvinna, bli till en dröm. ”Men han sover ju”, hör jag mamma säga med gråtgrumlig röst. ”Låt honom vara.”

Min dörr glider upp. Jag ligger blickstilla och blundar. Känner hur folk tittar på mig, hör deras andetag. Vilka är de?

29

Medium_34 Persson.indd 29

09-06-23 16.10.55

Tänker de göra mig illa? Eller mamma, är det henne de ska skada? Varför låter hon annars så rädd? De bara står där tysta och andas i en evighet.

Så går de äntligen ut till hallen. Mumlar något. Jag vet inte hur många de är. Mamma börjar gråta. Rösten brister. ”Ni får inte göra så här! Ni vet ingenting om hur …”

En av besökarna avbryter, höjer rösten. Hon låter som en tant som röker för mycket. ”Men snälla Monika, det inser du väl att vi bara vill barnens bästa. Och självklart förstår vi också att det bästa för barnen är att vara med sina föräldrar, men just nu …”

Hon mumlar igen. Jag rullar ihop mig till en boll i sängen, håller för öronen. Ligger så och räknar till hundra, tvåhundra, trehundra. Tittar på Sannas säng och tänker på det hon sa.

Att allt ska bli bra. Vad vet hon om det? Vad vet Sanna om någonting, hon är ju inte alls stor, även om hon själv tror det.

Hon som sminkar sig fult och träffar en massa idiotkillar och röker cigaretter i smyg. Ändå tror hon att hon är så mycket bättre och smartare än mamma.

När jag äntligen tar händerna från öronen och låter ljuden strila in är det inte längre någon som pratar i lägenheten. Jag ligger tyst och lyssnar en stund innan jag smyger fram till dörren och gläntar på den. Mamma tänder en cigarett och andas ut på det där darriga sättet som hon alltid gör när hon nästan har gråtit färdigt. Jag går ut till henne. Försöker se nyvaken ut. Gnuggar mig i ögonen. Hon ler när hon ser mig. Alla vinflaskor är bortplockade och askfatet är nästan tomt, men det luktar fortfarande rätt illa i vardagsrummet. ”Men god morgon, gubben”, säger hon låtsasglatt och klappar sig i knät. ”Kom hit och sätt dig så får jag ge dig en kram.”

Jag kryper upp hos henne, vänder mig bort från hennes läskiga andedräkt. Det känns ändå ganska skönt. Hon gungar mig fram och tillbaka, håller cigaretten ifrån mig.

30

Medium_34 Persson.indd 30

09-06-23 16.10.55

”Jag älskar dig, det vet du va?” mumlar hon mot mitt hår.

Jag nickar. ”Var är Sanna?” frågar jag, känner hur hon stelnar till under mig, gungandet upphör. Jag ångrar direkt att jag frågade. Jag vill nog inte veta. ”Sanna är … Hon är och hälsar på en familj.” ”Vadå för familj?” frågar jag, och allt blir bara konstigare och konstigare. ”Tja, det är väl en mamma och en pappa. Och nåt barn kanske. Jag vet inte. Jag känner dom inte.” ”Varför hälsar hon på dom?”

Mamma säger ingenting på en stund, men hon kramar mig hårdare, pressar sitt ansikte mot min rygg. När hon äntligen svarar hör jag att hon håller på att börja gråta igen. ”Hon vill prova hur det är att bo nån annanstans … ett tag.” ”Varför det?” ”Snälla Jon, fråga inte så mycket. Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu.”

Hon sätter ner mig i soffan, drar snabbt med handen över ögonen och skyndar ut i köket. Jag hör henne slamra med porslin och öppna kylskåpsdörren. ”Du vill väl ha frukost?” ropar hon.

Jag nickar, fast det kan hon förstås inte se. Sen tassar jag ut till henne i köket. Hon står vid skafferiet och dricker ur en flaska, har nog inte märkt att jag kom in, för när jag drar ut stolen rycker hon till och skyndar sig att fösa in flaskan bakom mjöl- och sockerpåsar.

Vi brukar hitta hennes flaskor lite överallt. Om jag hittar dem låtsas jag att jag inte har sett dem. Om Sanna hittar dem häller hon ut dem. Fast sen är hon alltid borta när mamma verkligen behöver något att dricka och Systemet är stängt och hon måste ta sig ända bort till macken för att köpa öl. Eller 31

Medium_34 Persson.indd 31

09-06-23 16.10.55

ännu längre bort om macken också har stängt. Det är svårt att tycka om mamma de kvällarna. Hon blir så hårdhänt och sur, fräser och hugger när man försöker prata.

Inte förrän jag har ätit upp hela tallriken med cornflakes och mjölk vågar jag fråga mamma om de som var här. De som tittade på mig när jag sov. ”Du måste ha drömt”, säger hon och ser ut genom fönstret. ”Inte var det nån här i morse.” ”Jo, jag vet att det var nån. För jag låtsades bara sova fast egentligen var jag vaken. Dom tittade på mig. Jättelänge. Och du ville inte att dom skulle gå in till mig, men det gjorde dom ändå. Varför gjorde dom det?” ”För att du är så söt, förstås”, skämtar hon, men hon låter så tillgjord att skämtet bara får saker att kännas ännu läskigare. ”Men säg, på riktigt.”

Hennes tillgjorda leende planar ut och hon sätter sig mitt emot mig vid bordet. ”Det var två tanter från soc. Vet du vad soc är, Jon?” Jag skakar på huvudet. Jag vet att ett av husen nere i centrum kallas för sochuset och jag vet hur människorna som bor där ser ut. Som om något i dem gått sönder. När jag var riktigt liten drömde jag om att bo i det huset för det verkade så kul att kunna sitta och titta ner på torget från sitt fönster. Sanna tyckte att jag var dum i huvudet – i det huset var det ju bara folk med problem som bodde. Allvarliga problem. Och efter det såg jag det på dem. Människorna som kom in och ut i porten när jag satt vid fontänerna eller följde med och handlade frukt i stånden. En del haltade. En del var fulla. En del var stirriga.

Och andra såg bara ledsna ut. Om de skrattade var det säkert för att de var galna.

Mamma tänder en cigarett. ”Soc kommer hem till folk och tittar så att barnen har det bra. Så att ingen är dum mot dom.” ”Men vi har ju det bra”, säger jag med eftertryck.

32

Medium_34 Persson.indd 32

09-06-23 16.10.56

Mamma nickar. ”Ja, vi har det bra. Men en del barn har det inte bra, och då kan dom få flytta till en annan familj.” ”Som Sanna”, slinker det ur mig innan jag hinner tänka mig för. Mamma ser ledsen ut. ”Fast jag tycker att du är snäll mot Sanna”, skyndar jag mig att säga. ”Det är ju hon som är dum mot dig.” ”Ja, jag vet inte”, säger mamma och lämnar mig ensam i köket.

Vad gör jag resten av den dagen? Jag minns inte.

Jag kommer inte ihåg vad det var för väder eller vad vi åt till lunch – om vi nu åt någon lunch. Men jag vet att från den dagen var soc det stora hotet i mitt liv – ett värre monster än mumien i vattentornet. Och jag vet att mamma började supa hårdare än någonsin tidigare. När inte längre Sanna fanns i lägenheten slutade hon gömma sina flaskor, slutade smussla – hon drack helt öppet, själv eller med andra. Ingen städade längre, allt grodde igen.

Vi var så ensamma den våren, mamma och jag.

33

Medium_34 Persson.indd 33

09-06-23 16.10.56