PROLOG Kände mina egna andetag tydligt, hörde dem ovanligt högt. För sökte fokusera på att hålla nere adrenalinet och behålla lugnet. För bli fokuserad. Pulsen var hög men slog jämnt. Lyfte det massiva vapnet i ansiktshöjd. Över fyra kilo. Visste att den svarta AK4:an spred skräck runt mig och att den tunga ammon skulle kunna genomborra vilken plåt som helst och slita kött i bitar. Folket på andra sidan gatan flöt ihop till en chockad och förvirrad massa. Kolven smekte kinden rakt genom rånarluvan. Men luvan var varm och kvävde mina sinnen. Två gluggar för ögonen och en för munnen. Såg genom hålen hur någon höll upp en telefon. Det såg ut som om personen filmade, men jag brydde mig inte. Hör de polarna bakom ryggen, hur de arbetade med värdetransporten. Snabba steg hördes, en av dem skrek till väktarna. Min enda uppgift var att hålla koll på vägen, skjuta om det be hövdes. Höll fingret på avtryckaren. En liten fingerrörelse och jag kunde släcka liv, sprida död och skapa kaos i en redan overklig si tuation. Skulle inte tveka en sekund om snuten dök upp, var inställd på att bara reagera och agera. Fanns inget alternativ. Vände mig till höger och några personer duckade bakom en bil. Gatan var tyst och lugn, ingen snut. Svepte vänster, lugnt även där. Men när som helst kunde vad som helst hända och jag kramade vapnet hårt. Det var inte första värdetransporten jag varit med och rånat. Har tappat räkningen för längesedan. Det är ingen konst att vifta med ett tungt vapen och ta det man vill ha. Svårigheten ligger i att kom ma undan. Inte bara i flykten utan i att ligga lågt och att inget läck 5
Jag är wanted.indd
5
09-07-06
16.37.20
er såll ut på gatan. Konsten är att klara sig och kunna få använda degen i lugn och ro. Att inte vara skraj för att kvarten man bor i ska stormas av insatsstyrkan eller att man plötsligt blir utpressad av avundsjuka personer som lever i samma värld. Rån var min grej un der lång tid men också indrivningar och utpressningar. Har aldrig gillat våld men ser det som ett verktyg i mitt sätt att leva. Våld föder våld och det gäller att vara våldsammast. Välkommen till min värld.
6
Jag är wanted.indd
6
09-07-06
16.37.20
1. PROMENADEN Hej och hur mår du? Jag mår jättebra och fåglarna flyger och en och annan blomma viker ut sig. Gruset knastrar under skorna när jag står och rör på fötterna på samma ställe. Vad gör du nu för tiden och vad har hänt under alla dessa år? Det joggar förbi en overall med svettpannband och några lyckliga mödrar med barnvagnar snackar sig förbi oss. Hur ska jag förklara om hon verkligen undrar? Vet inte vad jag ska säga men jag lyssnar, mina öron är stora. Åren har sprungit iväg och yngre blir man aldrig. Rikare på onda ting och vissa goda, men hur berättar man ont för någon? Att man är ond, för någon som har ett hjärta av guld och en själ av godhet. Men nu står man här på en grusväg i de gamla kvarteren och minns. Fan vad skönt att saker och ting är över, tänker jag. Hon pratar på om barn och dagis och sin nya man, skild en gång men nu är det radhus och barn. De funderar på att skaffa hund. Jag drar ett djupt andetag och känner hur den vackra sköna luften blir en del av mig. Hon var mig nära och betydde en gång i tiden, för evigheter sen, väldigt mycket. Det blonda håret svajar dans när hon pratar och de stora blå ögonen skiner, så otroligt kul att ses efter så länge. »Och du då? Vad har du haft för dig?« Jag bara ler, förmår inte säga något just nu om ont. »Med mig är det så bra det kan vara, nu i denna sekund. Jag har varit med om allt möjligt, du anar inte. Men ska vi inte gå bort till torget och köpa en glass? Det är ju en sådan dag.« »Jo det gör vi, bra idé.« Säger hon och ler. Gruset knastrar ännu mer och värmen av skön natur, härlig käns 7
Jag är wanted.indd
7
09-07-06
16.37.20
la av hemma, trygga gator och radhushörn viskar till mig att det är över nu, för stunden. En kvist på gatan talar om för mig att jag faktiskt kan låsa upp bojan och njuta av ögonblicket. Parkbänken lyser grön och den välkomnar oss. Med glass och soligt humör slår vi oss ner. Hon skrattar när jag berättar att jag hört att Simon blivit mång miljonär och bor i Tyskland. Och hon kontrar när skrattet har smält till ett leende: »Visste du att Anna har flyttat till Amerika och ska göra sin första hollywoodfilm?« »Hade ingen aning«, svarar jag men mina tankar är på annat håll. Jag ska aldrig mer tillbaka, tänker jag. Det är som ett svart hål, en tomhet, en vidrig hand som har hållit mig nertryckt, instängd i ett liv som jag inte kan förstå att det var mitt. Men det är så skönt att sitta här med glass och barndomsvän i gamla kvarteren. Sitta park bänk i kvarter där benen sprang barn och skogen och gatorna var vår lekplats. Nu är det ju inte så att jag sitter där och slickar glass med en barn domsbekant. Nej, jag sitter ju i Thailand. Lyst av polisen och jagad av många. Men jag kan se hur vi sitter där på bänken framför mig och jag ska fan ta mig dit. Kanske inte till just den parkbänken men till känslan av att få vara glad. Så jävla glad att allt är över. Jag vill kunna kliva ut ur skuggan och bara få vara, känna de mjuka orden av trygghet och lycka. Det här är mitt enda liv och jag har dessutom ansvar för en son. Men först måste jag göra det som krävs, jag måste flytta på det där jävla berget. Berget som skjuter upp i skyn. Jag ska flytta på hela jävla rubbet och vet du varför? Skiten står helt enkelt i vägen. Glassen var gudomlig och smälte på tungan som glass gör. »Kom igen, du måste. Berätta nu«, vädjade hon. »Jag har ju inte sett dig på evigheter och så dyker du upp från ingenstans.« 8
Jag är wanted.indd
8
09-07-06
16.37.20
Hon tittade på mig. Jag log och såg hur en ärlig nyfikenhet hade öppnat hennes ansikte. »Vill du verkligen veta«, frågade jag. Själv ville jag bara glömma allt och luta mig tillbaka och vara så supernöjd med stunden, på den gröna soffan i trä för två. Men jag visste ju samtidigt att jag aldrig skulle kunna flytta på det där jävla berget om jag inte erkände att det fanns. Att ont fanns. »Ja, jag vill veta, kan du inte berätta?« Hon log och jag hade hu vudet på sniskan. »Okej då, men säg till om du inte vill höra eller se mer.« »Så farligt kan det ju inte vara«, sa hon. Jag reste mig upp och tryckte i mig det sista av glassen och glass pinnen flög basket i papperskorgen. »Kom då så ska jag visa dig min skugga«, sa jag. Hon såg fundersam ut men reste sig upp och borstade av kjolen. Solen lyste och jag började gå, hon följde efter och ikapp. Hennes vita jympadojor gick grus och hon tog min arm. Vi stod på baksidan av ett gult hus ute på landet. Vita knutar och två mindre hus på sidorna. Mellan husen vimsade en grusgång. Det stod en kubb med yxa i, en röd traktor stod lite längre bort och i en liten hönsgård gick två höns. Bortom gården var det öppen ter räng, åkrar och lite gles skog. Landet. Det doftade friskt blandat med ladugård. Vi gick upp mot ett fönster, hon gick i ryggen på mig och jag ki kade in i ett fönster. »Kom«, sa jag och vinkade henne till mig. Hon kikade in i fönstret, avvaktande men nyfiket. Innanför såg man ett stort rum med två långa soffor. Sofforna var fulla av folk och i två fåtöljer satt två äldre män. Folket i sofforna såg ut att vara från tjugofem och uppåt. Någon kanske fyrtio. De såg slitna ut. Blandat tjejer och killar, mest killar. Totalt kanske femton, sexton stycken. »Känner du igen någon«, frågade jag. »Hm, vet inte«, sa hon och tittade lite närmare. 9
Jag är wanted.indd
9
09-07-06
16.37.20
»Ser du killen som sitter hopsjunken i den bortre soffan, han med kepsen. Den unga killen med armarna i kors?« »Ja, det är ju du!« »Japp, det är jag och jag är sjutton år. Vi har gruppsamtal och vi befinner oss på ett behandlingshem för drogmissbrukare.« »Men … drogade du?« »Nej, men socialen visste inte var de skulle göra av mig så de pla cerade mig här. Kolla folket runtomkring.« »Ja?« »Trasiga själar. Hon som sitter i soffan med rosa byxor och det långa blonda håret. Camilla, drogat i åtta år. Hon berättade i förra gruppsamtalet hur hon blivit utsatt för incest i hela sin barndom. Hon kom hit till hemmet för ett halvår sen, tjugotre år gammal och helt förstörd. Problem med alla typer av droger. Och du ser killen i blå skjorta, också långhårig. Fredde heter han, gammal kåkfarare och narkoman, jag tror han är runt fyrtiofem. Han bestämde sig för att lägga av när hans dotter dog i överdos för ett år sen. Alla som sitter där inne har sina tunga liv att släpa på. Allihopa försöker. Nja, jag vet inte hur mycket just jag försöker. Men jag var på nåt sätt helt felplacerad, fel ålder, fel allting. Ändå var jag här i nästan två år.« »Men varför, vad hade du gjort?« »Nja, jag var bråkig och höll på med kriminalitet.« »Du? Gjorde du? Det hade jag ingen aning om.« Hon tittade närmare och kisade mot mig i soffan. »Jo, det gjorde jag.« Vi tog ett par steg från fönstret. Gräset var mjukt och det doftade plötsligt mat från huset. »Men slutade du sen, när du kom ut?« »Nej, tyvärr, det där var bara början. Kom, ska jag visa dig en an nan sak.« Vi lämnade fönstret och baksidan av det gula huset. Grusgången knastrade och traktorn stod tyst och stirrade.
10
Jag är wanted.indd
10
09-07-06
16.37.20
En stor grön gran stoltserade på det lilla torget. Det var mitt på da gen och lagom med folk. Snön dalade småprickigt och det låg kyla i luften. »Vad gör vi här«, frågade hon och kollade efter något onormalt. På torget några butiker, en bank, post och livsmedelsaffär. Folk höll på att klä granen med en kranbil. En mamma pulade en barn vagn rakt över torget. Vi stod lite avsides vid ett träd som frös utan löv. »Du ser skåpbilen där borta.« »Ja.« »Jag sitter i den tillsammans med min polare.« »Varför då? Jobbar du med bud eller något?« »Nej inte alls, men om vi väntar några minuter så ska du få se.« Vi väntade. Hon stod vid min sida orolig och uppmärksam. En vit och blå värdetransportbil dök upp och två väktare klev ut. »Nä, du menar inte att …«, sa hon och höll ena handen för mun nen. Jag sa inget. Plötsligt slogs bakdörren på skåpbilen upp och två svartklädda män rusade ut, maskerade i rånarluvor. Den ena bar på ett tungt automatvapen, den andra hade en stor yxa och en svart väska. »Nä«, sa hon igen, och tog tag i min arm. »Vem av dem är du?« »Han med vapnet.« Den unga mamman kröp ihop tätt bakom barnvagnen med sitt barn i famnen. Ena rånaren riktade vapnet mot väktarna som släpp te väskan och kröp ihop på marken. Den andra rånaren tog väskan och förflyttade sig några meter. Ytterligare en bil dök upp i hög fart och stod och väntade en bit bort. Ylva såg helt chockad ut och vågade knappt titta. Det utbröt en förvirrad rörelse bland folket, vissa sprang, några gömde sig men kikade fram samtidigt. Rånaren med vapnet gick hotfullt fram och tillbaka i små steg och höll det lilla torget under kontroll. Efter att rånaren med yxan slagit upp väskan och förflyt tat pengarna försvann de två in i flyktbilen. Men precis innan de 11
Jag är wanted.indd
11
09-07-06
16.37.20
hoppade in i bilen stannade tiden upp för en sekund. Rånaren med automatvapnet riktade pipan rakt mot oss, som en hård hälsning. Ylva kröp ihop och blundade, greppet runt min arm var hårt. Rånaren hoppade in i bilen, de försvann från torget med en rivstart och allt blev tyst. »Men gud«, sa hon och tittade på mig. »Hur kunde du? Kom ni undan?« Kvinnan med barnet satt som förstenad bakom vagnen och jag kunde ana hur hon darrade av rädsla. Några kom ut från livsme delsbutiken. »Ja, vi kom undan«, svarade jag och började gå. Hon höll min arm. Vi lämnade det nakna trädet ensamt i kylan. »Men hur kändes det? Hur mycket fick ni?« Jag svarade inte, bad henne bara komma med mig vidare. Jag ville visa henne fler av de tatuerade ögonblicken. Stunder som reflekte rade mitt liv, mitt riktiga jag. En kvarterskrog i en förort. Dunka-dunkat hördes ända ut på gatan, kön var lång, folk stock ade sig i dörröppningen för det var trängsel i garderoben. Vi gled förbi vakterna, man fick nästan bli lite bufflig för att komma fram, hon tog min hand för att hänga på. Vi passerade några blackjack bord och kom fram till ett stort rum med soffor runt väggarna och fåtöljer. Varenda sittplats var upptagen och rummet sluddrade halv fylla. »Ja, jag ser dig«, sa hon. »Hur gammal är du?« »Tja, runt tjugosju kanske.« Jag satt i en fåtölj, på armstödet satt en ung tjej i kort kjol med ett glas. Hon höll en arm runt mina axlar. »Du ser mannen som sitter i soffan till höger om mig.« »Ja, vem är det?« Vi fick tala nära varandra för att höra vad den andra sa. Musiken spelades på allt högre decibel. Mannen till höger var ganska stor och bredaxlad. Mörk, invandrare med guldkedja och uppknäppt 12
Jag är wanted.indd
12
09-07-06
16.37.21
skjorta. Kort snaggat hår och grova ansiktsdrag. I samma soffa satt två sminkade tjejer i miniklädsel och långt brunt hår. »Hans namn är Kiam, han är hallick och knarklangare. Ganska stor«, sa jag i hennes öra. Hon tittade på Kiam och såg ut som om hon inte riktigt förstod. Allt var så långt från hennes värld, radhusområdet bakom skogs dungen där vi hade suttit på parkbänken. »Kom«, sa jag högt. »Va?« »Kom«, sa jag igen och tog hennes hand. Vi trängde oss fram i massan. Fick ducka för en servitör med bricka, brickan passerade med knapp nöd över oss och jag tog hen ne med in på damernas toalett. Två tjejer hade precis lagt upp varsin lina och skulle dra näsa. »Kommer du ihåg Camilla på behandlingshemmet«, frågade jag. »Ja«, sa hon och tittade sig omkring. Jag öppnade en toalettdörr på glänt. Hon kikade in. »Nämen fy, är hon död?« Hon tog sig för ansiktet och såg på mig mellan fingrarna. En kvinna halvlåg med ryggen mot väggen och såg nästan blå ut. Hon dreglade, saliv rann från munnen och ögonen var slutna. Det blonda håret var rufsigt, sminket utsmetat. I den öppna handen låg en spruta och runt ena armen var en sjal knuten. »Nej«, sa jag. »Men nästan. Camilla tog sig aldrig ur skiten, rym de från hemmet och nu är hon prostituerad och grovt nerkörd i träsket. Hon har blivit våldtagen flera gånger och hängt på gatan ett längre tag. Var hemlös tills Kiam hittade henne och blev hennes hallick.« »Gud. Stackars barn«, sa hon och ville göra något. Men jag stängde dörren. »Hon kommer att överleva men inte så länge till«, sa jag. Jag öppnade toalettdörren bredvid och drog in henne på toa och låste dörren om oss. 13
Jag är wanted.indd
13
09-07-06
16.37.21
»Vad gör vi här inne«, frågade hon. »Vänta en sekund«, sa jag lågt. Hon nickade. En våldsam dunk hördes när dörren in till damernas slogs upp och dörrhandtaget tog vägg. Musiken utifrån strömmade in. »Kan ni försvinna ett tag«, sa en röst. Ylva pekade på mig och jag nickade, jo det var jag som sa det. Några klackar hördes försvinna ut, tunga andetag var det enda vi hörde från vårt gömställe. En annan grövre röst: »Vadå lilleman, ska du skjuta mig här inne eller?« »Du, Palle vill ha sina deg och vi har fått i uppdrag att driva in. Skiter i var jag skjuter dig men degen ska fram.« Det var min röst. »Okej, mannen.« Det var den grövre rösten igen. »Jag har ju sagt att han får stålarna om några veckor.« »Det duger inte«, sa en tredje mansröst. »Du måste följa med och snacka med Palle själv. Det kommer bli blodigt annars.« Hörde hur Ylva andades tungt bredvid mig. Det blev tyst ett tag. Ett klickljud hördes. »Okej!« sa den grövre rösten. »Jag följer med men fan, ta det lugnt va. Jag och Palle är vänner sen länge. Stoppa ner den där jävla pistolen.« »Kom nu och inga jävla jidder, jag kommer att skjuta dig oavsett var vi är. Fattar du.« Min röst. »Okej jag följer med.« Det blev tyst, sedan en svallvåg av musiken och där försvann den igen. »Nu har de gått.« Jag låste upp toalettdörren och vi gick ut. Hon var illa berörd. »Jag trodde du skulle skjuta honom.« »Jo«, sa jag. »Min polare gör det senare.« »Va?« »Ja, vi åkte direkt ut i skogen och polaren sköt honom i benet, som en varning om man säger så.« »Ni är ju inte riktigt kloka. Hur mycket var han skyldig?« 14
Jag är wanted.indd
14
09-07-06
16.37.21
»Det spelar ingen roll i den där världen. Ska vi ta oss hem eller vill du se mera?« »Har du suttit i fängelse någon gång«, frågade hon och tittade på mig med sin blåa blick. Den sökte sanningar, inga bortförkla ringar. Vi gick förbi vakten i grinden och jag anmälde oss i luckan. Jag hade beslutat mig för att visa henne Kronobergshäktet. »Håll dig nära mig nu.« Vi åkte upp i en hiss, upp till öppna avdelningen. Den blåklädda pliten i luckan nickade och kom ut från båset. Han låste upp en tjock glasdörr. Framför oss låg en lång korridor med gröna celldör rar på rad. Hon tvekade att gå in. »Det är lugnt«, sa jag. »De är inlåsta.« »Okej«, sa hon och med nävarna knutna mot bröstet klev hon in. Hon och jag och pliten gick bort till mitten av korridoren och på vägen kunde vi höra ljud inifrån cellerna. TV och musik. Pliten tog fram en nyckel och öppnade en liten kvadratisk lucka i ögonhöjd. Luckan var tjock. »Titta in«, sa jag till henne. Men hon skakade på huvudet. »Jo titta in, det är inget farligt. Det är bara jag.« Hon ställde sig på tå och tittade in i luckan och jag gluttade bak om henne. Jag låg på cellsängen och tittade rakt upp i taket. På mig hade jag blåa byxor och en vit t-shirt. Såg apatisk ut. »Vad gör du?« viskade hon. »Jag är i min värld. Fantiserar mig bort. Lever i huvudet och på gamla minnen.« »Hur länge har du varit här?« »Nja, jag satt några våningar längre ner förut, med restriktioner. Det betyder att jag är i cellen tjugotre timmar om dygnet och inte får träffa någon. Där var jag i två månader. Här uppe har jag varit i en månad.« 15
Jag är wanted.indd
15
09-07-06
16.37.21
»Får du träffa andra här?« »Ja, vi är ute i korridoren flera timmar om dagen och kan äta och så i varandras celler.« Jag nickade åt pliten och han stängde luckan, låste och satte fast nyckelknippan i midjebältet. »Men jag tänkte att vi skulle gå upp på taket, det är promenad snart.« »Promenad?«frågade hon. »Ja, en timme om dagen får man så kallad frisk luft på taket.« Vi åkte upp och en plit öppnade hissdörren. Vi släpptes in genom en grind, genom en trång gång av stålnät och genom en grind till. Vi klev ut i rastgården, hon såg nervös ut. Dörren åkte igen bakom oss. Nyckel och klick, det var låst. »Så här ser det ut«, sa jag. Den lilla gården var formad som en tårtbit, skild från de andra tårtbitarna med plank. I taket och i riktning mot stan var det grov maskigt hönsnät så man kunde se ut. Plus att det fanns några bänkar. Hela Stockholm låg nedanför, i alla fall Kungsholmen. Bakom oss satt plitarna i sin kur. »Ska vi inte gå ner«, sa hon. Jag log. »Nej, inte än.« »Du, vi ska väl inte …?« »Jo, de kommer snart. Det händer inget.« Det hördes röster och grinden öppnades av en plit. Fyra män steg in. De hade gröna, blå och vita kläder. Ena killen var ljus, med ra kad skalle och kunde vara runt tjugofem, tatueringarna stack fram överallt. Den andra var en inbiten kroppsbyggare, stor och brutal. Den tredje smal i femtioårsåldern, glasögon, grått hår, såg förvirrad ut. Den sista kunde vara runt trettiofem, långt stripigt hår, ansiktet var ärrat. De gick bort till bänkarna och den smala med glasögonen började vandra runt i cirklar. »Han med tatueringarna är Jocke Tåg«, sa jag. »Han är misstänkt 16
Jag är wanted.indd
16
09-07-06
16.37.21
för grovt narkotikabrott. Skulle ta upp massa koks från Malmö till Stockholm, men fastnade i en trafikkontroll och började tjafsa med snuten. Bodybuildaren heter Hans men kallas för Mojen. Indrivare. Sköt en kille i foten och vred om armarna på honom så de bröts på flera ställen. Men han är from som ett lamm i vanliga fall.« Hon tittade på mig med kyla, jag kände ett styng av ledsnad. »Han med stripiga håret och ärren är en pundare. Tror han för sökte köpa droger och åkte dit. Han kallas Sagan, varför vet jag inte. Mannen som går i cirklar är Jörgen Göteborg. Ekobrott, interna tionellt efterlyst och de plockade honom i London.« Grinden öppnades igen och fyra nya killar kom in, bland annat jag. Först kom en liten knubbig kille, kunde inte vara mer än tjugo tre, tjugofyra och runt en och sextio. Sen kom en lång mager man med en tjock bok i handen. Därefter jag och sen en kille i samma ålder som jag med långt mörkt hår och spetsigt ansikte. Hans armar var fulla med svarta tatueringar. »Knubbisen är misstänkt för medhjälp till grovt rån. Han gömde ett rånarbyte och de tror att han var delaktig i rånet också. Fredrik, men de kallar honom Fraskoman. Den långe är en finsk kille, de säger att han är misstänkt för mordförsök men ingen har läst hans papper och plitarna är verkligen hysch hysch om honom. Vejko he ter han. Efter mig kommer Stommen. Han och jag är bra polare. Han sitter för grov misshandel, slog sönder några dörrvakter på Söder, han är helt skogstokig.« »Vad sitter du för?« »Bland annat är jag åtalad för grov utpressning, olaga frihetsbe rövande, grov misshandel och en del annat.« »Men …« Hon blev tyst. De andra tårtbitarna fylldes också, vi kunde inte se det men det hördes. Man hörde snack från hela taket och kände rörelser. »Du ser den där första killen som kom in, han med rakad skalle och massa tatueringar?« »Ja.« »Han kommer att bli halvt förlamad imorgon.« 17
Jag är wanted.indd
17
09-07-06
16.37.21
»Va?« »Jo, han är en golare och det kommer att bevisas imorgon. Så några av oss andra kommer att gå in i hans cell med glas från en sönderslagen kaffebryggare, skärvor från själva tillbringaren. Han kommer att få en eller flera nerver avskurna, så han blir förlamad i benen och inte kan gå.« »Va, är det sant? Vilka då? Du? Var du med?« »Ja, det är sant, det här är hans sista promenad. Och ja, jag var delaktig kan jag väl tala om.« »Men herregud! Jag trodde inte du var sån.« »Man förändras så mycket bakom lås och bom förstår du. Och inte till det bättre direkt.« Tillbaks till grusväg, parkbänk, trygga promenader och en skogs dunge som doftade löv. Hon var först helt tyst. Vi gick ganska lång samt på grusvägen och en jycke med husse sprang förbi. »Men nu då?« sa hon. »Du är väl inte sån nu va?« »Nu? Svårt att säga. Just nu är jag … i Thailand.« »Thailand?« »Ja i Thailand. Är lyst förstår du. Jag bor på en gata i Bangkok som ingen vet att den finns.« »Vad gör du där?« Hon såg sorgsen ut. »Inget. Håller mig undan bara. Är efterlyst för ekobrott.« »Är du?« »Ja, det är en lång historia. Men jag gömmer mig mer från andra kriminella. Strunt i det nu …« »Jag trodde aldrig det här om dig«, sa hon allvarligt. Hon gick med bestämda steg, men tätt intill mig. »Nej jag förstår det. Mycket har hänt ska du veta. Har inte haft en lugn stund på över tjugo år. Du ska veta att jag sårat väldigt många och varit väldigt ja, ond.« »Men varför då, hur kunde det bli så här?« 18
Jag är wanted.indd
18
09-07-06
16.37.21
Ett par närmade sig, de gick också tätt ihop men de var betydligt äldre. De nickade mot oss när de passerade och vi nickade tillbaka. »Ja, säg det du, det är en lång kedja av olika saker. Men jag vill inte gå in på det nu.« »Men har du det bra i Thailand?« »Nja, bra är det inte, men jag ska försöka göra allt i min makt för att få ordning på mitt liv.« »Kommer du ihåg när vi lekte ryska posten där borta på lekplat sen«, sa hon och nickade bortåt skogsbrynet. »Ja, det kommer jag ihåg.« »Du var den första killen jag pussade.« Jag var glad att hon kom ihåg det. Ylva och jag gick på samma dagis och hon och jag var vänner tills efter trean, när vi hamnade i olika klasser och sen blev det inget mer. »Du, vi lär inte synas på ett tag men jag kommer att höra av mig. Lovar.« »Gör det, vill så gärna veta att allt blir okej med dig sen. Du vet, jag kommer att fundera mycket på allt det här.« »Jag vet, Ylva. Jag vet.« Vi stod utanför hennes lilla radhus. Jag såg en gräsmatta på fram sidan, hinkar och spadar, en Mazda på uppfarten och gardinerna var sommargula. En kratta låg på gräsmattan och det meterhöga trä staketet var vitt. Hon gav mig en stor kram och en puss på kinden. »Jag vill inte att du bara ska försvinna lika plötsligt som du dök upp«, sa hon och höll om mina armar. »Nej, jag vill inte det jag heller. Men jag måste tyvärr, det är inte riktigt tid än för mig att kunna gå fritt omkring så här. Min väg till verkligheten går via Thailand.« »Undrar om jag får se dig igen«, sa hon. »Ingen aning. Men jag skulle vilja det.« »Okej. En sak ska du veta. Jag kommer alltid att minnas dig som buskillen jag var kär i på dagis, min hjälte som jag fick pussa på lek platsen.« »Tack Ylva. Tack så mycket, det betyder mycket för mig.« 19
Jag är wanted.indd
19
09-07-06
16.37.22
Det var svårt att lämna henne men efter ett tag var jag tvungen och vi skildes med en stor kram. Jag lämnade radhusområdet, mina gamla kvarter, en del av den dröm som drev mig att ta mig tillbaka till verkligheten. Från en bakgata i Thailand.
20
Jag är wanted.indd
20
09-07-06
16.37.22
2. JAG ÄR WANTED Det första jag hörde var ett surrande ljud. Kunde höra mig själv an das tungt. Det var ljust och dagsljuset stack i ögonen. Mina ögon var slutna men det stack ändå. Innanför ögonlocken var det svart, men det starka dagsljuset låg som en hinna utanför och ville tränga in. Jag kisade en aning. Det sved till. Slöt ögonen hårt. Mörkt igen, skönt. Försökte fokusera på vad jag drömt om. Visste bara att jag inte ville vakna. Just i denna sekund hade jag ingen som helst uppfatt ning om var jag var eller vad som väntade mig när mitt medvetande skulle klarna. Drömmen fanns där någonstans i dimman. Kunde inte komma ihåg vad den handlade om, men känslan hängde kvar skön, varm och trygg. Jag ville komma tillbaka till den fast jag inte visste vad den handlade om. Som vaken gjorde jag allt för att glömma det gamla och förtränga. Mitt försvarssystem ville radera allt. Det kändes lättare att tänka på nuet om man skulle försöka överleva, och hitta en väg ut ur allting. Drömmen handlade däremot allt oftare nuförtiden om det för flutna. Också mitt förflutna var visserligen helt minerat med ilska och dåligt samvete. Men drömmen sorterade, lät mig minnas det som var bra och glömma det som var ont. Försökte kisa igen. Det sved till. Ljuset stack som en kniv. Var var jag? Kände hur kudden låg på sned tvärs över mitt huvud. Det sur rande ljudet blev starkare: en fläkt. Någon andades tungt i närheten av mig. 21
Jag är wanted.indd
21
09-07-06
16.37.22
Jag lyfte bort kudden och drog den till mig, under armen. Öpp nade ett öga helt. Ljuset slog mig hårt men jag behöll ögat öppet. Kände hur en tår rann från ögat över kinden, hur det starka ljuset fick mig att gråta. Måste börja byta mina linser oftare, tänkte jag. En tupp gol, sekunden efter kom ett svar från en annan tupp. Nu klarnade allt. Jag var i mitt rum i Bangkok. Jag var inte bakfull. Nej, inte alls. Men så mycket hade hänt den närmaste tiden, så varje gång jag vaknade tog det ett tag att förstå, att greppa nuet. Hon andades tungt. Med mitt öppna öga såg jag hur det svarta håret täckte hennes ansikte. Kunde se hennes läppar i ljuset, täcket som låg på sniskan över hennes midja. Överkroppen var bar och brösten låg blottade. Jag iakttog hur hennes bröstkorg sänkte sig och höjde sig i takt med hennes andetag. Nu när jag var halvt vaken hörde jag alltfler ljud. Hörde hur det droppade från kranen. Hur någon gick förbi på gatan, nedanför balkongen. Väggklockan tickade sekunder. Grannen väsnades, det lät som om någon diskade. Vad kunde klockan vara? Visste att min klocka låg på klinker golvet nedanför sängen. Jag trevade efter den med handen, golvet kändes kalt och kallt. Drog den till mig, ansträngde mig för att se, den var strax över elva. Nam vände på sig i sängen. Någonstans i sitt drömmande kände hon att jag hade vaknat. Hennes rygg blottade sig mot mig, ljuset från fönstret hade hittat hennes nakna hud. Jag sträckte mig mot henne och drog ett finger från nacken ner mot svanken. Hon för blev tyst, inte ett ljud. Kände hur mitt hår stod åt alla håll efter min fajt med kudden under natten. Satte mig upp i sängen. Fötterna på de kalla klinker plattorna. Var vaken nu, inte helt – men medveten. Ryggen kändes krokig. Sträckte på den men sjönk ihop igen. »Can’t we sleep more?« hörde jag henne säga bakom mig. 22
Jag är wanted.indd
22
09-07-06
16.37.22
»Keep sleeping«, svarade jag med ryggen mot henne. Jag var fullt upptagen med att greppa taget om nuet. Tio minuter senare stod jag i duschen och vattenstrålen prickade bröstkorgen. Duschstrålen var alltid tunn här i Thailand. Hemma i Sverige var det vardag att kunna duscha ordentligt, med ordentligt tryck. Här hade jag snabbt blivit van vid inget tryck alls, hur mycket man än vred på kranen. Dropp, dropp. Men det var i varje fall varm vatten. Det gällde att hitta de små tingen att glädjas åt när allt hade rasat samman. Blöt i håret och med handduken runt midjan klev jag ut från toa letten. Satte mig framför min bärbara dator som blinkade »on«, fastän skärmen var svart. Rörde lite på musen och skärmen lyste upp. Vad hade jag skrivit, vad fanns att skriva? Skulle skrivandet göra mig starkare, mera medveten? Eller skulle jag snarare deppa ihop för att jag inte hade några framtidsplaner alls, som gick att sätta ord på? Hörde hur Nam vred på sig i sängen. Slängde en blick på henne. Jag gillade Nam. Hon var busig på något sätt. Hon hade levt ett hårt liv. Var idag lika ensam som jag och ibland dödade vi ensam heten med att vara två. Jag drog det ljusblå draperiet åt sidan och öppnade glasdörren. Ljuset blev ännu starkare och strömmade in i lägenheten. Jag klev ut på balkongen och kisade mot ljuset. Hörde ett klagande från sängen. I samma stund som jag tände cigaretten började moskén i kvar teret sända ut sina dagliga böner. Bönerna trängde bort alla andra ljud. De var inte obehagligt skrikiga böner utan mer behagliga, mjuka. Men de talade sitt tydliga språk: jag var utomlands, långt hemifrån, inte på semester utan tvärtom: lyst och jagad. Allt är så fel. Men valen är få. Om jag återvänder hem till Sverige väntar ett långt fängelsestraff. Har suttit inlåst förut, samman 23
Jag är wanted.indd
23
09-07-06
16.37.22
lagt över tre år om man räknar in alla häktningstider. Räknar man sedan in ungdomsfängelserna och behandlingshemmen, foster hemmen plus det som kommer på köpet, då blir det ännu mycket längre. Det är inte själva fängelsestraffet som skrämmer mig. Även om jag skulle få flera år, som jag gissar. Att sitta inlåst är jag inte rädd för. Är van att vara frihetsberövad, van att anpassa mig efter fyra väggar, en celldörr och måltider på klockslaget. Det är inte antalet år som fått mig att fly. På ett sätt skulle det vara skönt att kliva innanför murarna. Slippa allt och bara äta, träna och framför allt få vara ifred. Men det ligger inte i min natur att kasta in handduken, att ge upp. Har aldrig gjort det och så länge mitt psyke står på grönt är det bara att tuta på. Det som kan skrämma mig är hur jag ska finna ork. Ork att börja ett nytt liv efter det långa straffet. I och för sig har jag inte mycket till liv just nu. Kan inte träffa min son, bara ha kontakt via msn och mejl. Mitt liv idag är som ett fäng else, men utan väggar och lås. Till saken hör att jag ligger i krig med stora delar av den undre världen, så min hemkomst skulle kunna leda till värre saker än lås och bom. Ett krig som jag inte kan vinna. Så ifred kommer jag inte att få vara. Inte innanför murarna, och inte utanför heller. Moskén tystnade och jag kikade snett ner från balkongräcket. Bal kongen vette ut mot en smal bakgata. På andra sidan gatan kunde jag se ett rostigt plåttak, omgivet av palmer. Under plåttaket sprang det några hönor och en och annan tupp. Bakom den lilla hönsgår den låg några tvåvåningshus, och bakom dem moskén. Den runda kupolen med den spetsiga toppen ingav respekt. Solen låg på, och fick den ljusgröna kupolen att blänka. Himlen var klarblå. Det var sällan man kunde se solen och en sådan klarblå himmel här i Bang kok. Oftast låg en tung smog över hela staden, en grå hinna av av gaser och storstadsliv. Över tio miljoner människor och jag bor i denna kolossala myrstack. 24
Jag är wanted.indd
24
09-07-06
16.37.22
Fimpade i porslinskoppen. Men istället för att kliva in satte jag mig ner på en pall ute på balkongen. Ville egentligen inte sitta ner. Visste att jag skulle börja tänka om jag slappnade av men var tvung en att vila kroppen. Jag var trött, inte fysiskt, men den mentala styr kan var svag. Det var länge sedan jag känt mig så utmattad, trött och blank. Är snart fyllda trettiofem, men känner mig som hundra. Idag ja gar ekobrottsmyndigheten mig med blåslampa. Kommer de ifatt mig så är det kört, på alla sätt och vis. Delar av den kriminella värl den står också bakom hörnet, med plastpåse och tejp. De väntar och jag är här i Thailand. Någonstans i osynlig text, högst upp på min lista, står min önskan om ett vanligt svenssonliv. Tryggt och säkert med vardaglig glädje, familj och allt som kommer på köpet. Men här sitter man istället på en balkong i ett främmande land, utan identitet, och lyssnar på böner, höns och ett språk som man inte förstår. Det doftar mat. Grannen har kokat ihop något. Tänder en cigg till. Matdoften lockar fram hungern i mig så jag suger hårdare på den nytända ciggen. Värmen ligger het på axlarna och vår aircondition surrar på hårdare nu när balkongdörren står på glänt. Tittar ner över det röda balkongräcket. Två thailändska män står och pratar och en sliten grå hund kikar på de två männen. Hunden sniffar gatan och tittar sedan upp på mig. Det kryllar av hemlösa hundar i dessa kvarter. Ständigt hung riga, smutsiga och skrämda. Det kryllar också av hemlösa männi skor i denna stad. Lika hungriga som hundarna, lika rädda, lika för störda. Reser mig upp och kliver in från balkongen, drar igen glasdörren och tar på mig en t-shirt och ett par kortbyxor. På med kepsen bak ochfram och på med klockan. Ny blick på Nam. Hon sover fortfarande. Sätter mig vid datorn, men blicken vandrar rakt in i väggen. Tan ken går till förut, då livet vandrade mellan hunden och herren på 25
Jag är wanted.indd
25
09-07-06
16.37.22