PLANETEN BLÃ…
Winterson_Stengudarna_217046.indd
7
09-06-25
16.58.00
Winterson_Stengudarna_217046.indd
8
09-06-25
16.58.00
Den här nya världen väger ett yattogram. Men allting är av teststorlek: trampa-på-mig-litet eller urfokus-suddigt enormt. Där finns löv som har vuxit sig stora som städer, och där finns fåglar som bygger bon i musselskal. I den vita sanden finns långtåade klospår djupa som mardrömmar, och i bergsskrevorna finns pölar stora som kupade händer fyllda av osynliga fiskars fenor. Träd som skyskrapor och med lika många invånare. Gräs högt som häckar, nötter som svällande pumpor. Sardiner som det skulle behövas två man för att dra i land. Ägg, med blekblåa skal, vart och ett tungt som ett sönderfallande universum. Och därunder svampar, mjuka och små som musöron. En spricka som av ett knivhugg och därinne en biljon mikrober som undrar vad de ska ta sig till härnäst. Sporer som väntar på vind och aldrig ser sig om. Mossa som koncentrerar sig på att vara grön. En man tränger sig fram med en mikrofon: ”Och det finns syre där?” Ja, det finns det. ”Och färskvatten?” I överflöd. ”Och ingen miljöförstöring?” Ingen som helst. Finns det mineraler där? Finns det guld? Hur är vädret? Regnar det mycket? Har någon testat fisken? Finns det några männi skor? Nej, det finns inga människor. Något som helst intelligent liv? 9
Winterson_Stengudarna_217046.indd
9
09-06-25
16.58.00
Beror på vad man menar med intelligent. Någonting finns det där, visst, och det är mycket stort och mycket duktigt på vad det gör. En bild av ett fjälltäckt monster med bepansrade käkar dyker upp på overheadskärmen. Folksamlingen skriker och svimmar. Nej! Ja! Nej! Ja! Den effektivaste dödsmaskinen som någonsin uppfunnits före krutet. Inte illa för att vara en varelse med en kropp stor som en idrottsarena och en hjärna stor som en syltburk. Jag har kommit hit i dag för att svara på frågor: ”Damen i rosa …” ”Är de där monstren vi ser vegetarianer?” ”Skulle damen själv vara vegetarian med sådana tänder?” Det var fel svar. Jag är ju här för att lugna. En vetenskapsman kommer fram. Det är bättre. Vetenskapsmän har automatiskt en lugnande inverkan. Detta är en mycket spännande och mycket lugnande dag. Vi har kommit hit i dag för att uppleva vår livstids största chans. Många livstiders största chans. Den bästa chansen vi har fått sedan livets början. Vi håller på att göra slut på planeten och nu har vi hittat en ny. Vi letade igenom alla de klart lysande klippformationer som smyckar himlen ända tills vi hittade den som vi tänker kalla vårt hem. Vi drar vidare, helt enkelt. Alla måste göra det någon gång, förr eller senare, det är bara naturligt. Jag heter Billie Crusoe. ”Ursäkta, heter ni Billie Crusoe?” ”Just precis.” ”Från Uppbyggelsetjänsten?” 10
Winterson_Stengudarna_217046.indd
10
09-06-25
16.58.00
”Javisst, Varje Dag är en Ny Dag.” (Som vi säger inom Uppbyggelsen.) ”Kan ni berätta för tittarna hur den nya planeten kommer att påverka deras liv?” ”Ja, det kan jag. Den nya planeten erbjuder oss möjligheten att göra saker på ett annorlunda sätt. Vi har haft massor av lysande framgångar här på Orbus – ja, vi är ju universums framgångssaga, eller hur? Vad jag menar är att ingen annan planet hyser något mänskligt liv.” Intervjuaren nickar och ler eftertryckligt. ”Men vi har hamnat litet snett. Begått en del misstag. Vi har begränsade naturtillgångar till vårt förfogande och vi har en växande befolkning som ingalunda är överens om hur vår värld som helhet borde fördela dessa återstående naturtillgångar. En konflikt är sannolik. En ny planet innebär att vi kan börja omfördela oss. Det kommer att betyda en bättre livskvalitet för alla – för dem som lämnar och för dem som stannar.” ”Så alla vinner på det?” ”Just precis, vinstlotter över hela fältet.” Genom de gyllene valv som utgör stadsportarna anländer nu Centralmaktens President. Valvbågarna står likt änglar med vingarna bakåtvikta mot himlarandens svagare ljus. Laserportarna, som ser så solida ut, dyker upp och försvinner, på samma sätt som muren som omger staden, ett synligt och osynligt tecken på framsteg och makt. Titta in i ljuset från dem – det lätt flimrande skenet kommer från deras långa energi. De är stadens aura: symbol och varning, dess gloria och sköld. Presidentens procession har nu nått Cirkeln. Flaggor, mattor, blommor, passopper, torpeder, pressfolk, frontfolk, 11
Winterson_Stengudarna_217046.indd
11
09-06-25
16.58.00
backup, support, läkare, tekniker, TV-team, riggare, ljus, ljud, direktsändning, arkiv, återutsändning, folkets röst, popcorn, polityr, makeup, puder, klart, grönt – KÖR. Presidenten håller tal. Centralmakten har finansierat rymdprojektet i hundratals år och det innebär att varje eventuell upptäckt tillhör oss. Han jämför oss med männen som upptäckte Indien, Amerika, Nordpolen; han blir känslosam, han famlar efter ett poetiskt citat. Och för ett kort ögonblick står det där, skrivet med en handstil som ingen kan läsa, lutande bokstäver under bilden av Planeten Blå: She is all States, all Princes I … Presidenten håller tal. Unikt ögonblick för mänskligheten … enastående möjlighet … krig avvärjt … toppmöte planerat mellan Centralmakten, Östra Kalifatet och våra vänner i Kina–Moskva-Pakten. Fredlig kompromiss utlovad. Nya planeter mot gamla. Fullständigt bildmaterial och information till Centralmaktens alla tjugotvå geostäder redan i morgon bitti. Nytt kolonisationsuppdrag färdigställs. Monster kommer att elimineras på ett humant sätt, eventuellt med undantag för vetenskapligt befogat tillfångatagande av ett eller två exemplar för Zooeums räkning. In i Cirkeln kommer rymdmännen själva, i blanka rymddräkter av titan och med överdrivet stora hjälmar under armarna. Detta är män som är lika glamorösa som kometer, de drar ryktbarheten efter sig som eldsvansar. Det finns en robot bland dem – en Robo sapiens, ofattbart sexig, med den där sorgsna blicken som de alla har innan de monteras ner. Det är politik: alla informationskänsliga robotar monteras ner efter slutfört uppdrag, så att deras data inte 12
Winterson_Stengudarna_217046.indd
12
09-06-25
16.58.00
ska vara tillgängliga för fientlig makt. Hon har varit runt i universum och nu ska hon vidare till återbruksenheten. Det fantastiska med robotar, även med dessa Robo sapiens, är att ingen tycker synd om dem. De är bara maskiner. Där står hon, medan de silverklädda frälsarna skakar hand med Presidenten. Hon ska berätta allt för oss om den nya planetens kemiska och mineraliska sammansättning, dess atmosfäriska värden, dess eventuella historia och potentiella utveckling. Sedan, när hennes offentliga framträdande är över, kommer hon att gå bakom scenen, överföra alla sina data och öppna sina eldrivna celler fram till sin sista robotflämtning. Slut. Det är ett slags självmord, ett slags förblödning, men de visar aldrig några känslor eftersom känslor inte ingår i programmeringen av dem. Häpnadsväckande att kunna se så övertygande ut och inte bestå av annat än silikon och ett kretskort. Hon sneglar bort mot supportläktaren och fångar min blick. Jag kan inte låta bli att rodna. Jag tror att hon har läst mina tankar. Det kan de göra. Detta är en stor dag för vetenskapen. De senaste hundra åren har varit ett helvete. Domedagsprofeterna och miljökämparna har oavbrutet talat om för oss att vi är så gott som döda, och så, vips, hittar vi inte bara en ny planet utan dessutom en som är perfekt för nytt liv. Den här gången kommer vi att vara försiktigare. Den här gången kommer vi att lära oss av våra misstag. Den nya planeten kommer att bli ett hem för universums första avancerade civilisation. Den kommer att vara en demokrati – för oavsett vad vi säger offentligt kommer Östra Kalifatet inte att tillåtas ta sig närmare än en yattokilometer från den. Vi skjuter ner dem innan de landar! Nej, vi ska inte 13
Winterson_Stengudarna_217046.indd
13
09-06-25
16.58.00
skjuta ner dem, eftersom Centralmaktens President just har proklamerat ett nytt världsomfattande Aldrig-Mera-Krigprogram. Vi kommer inte att skjuta ner Östra Kalifatet men vi kommer att kraftfullt driva bort dem. Den icke-officiella tanken är att vi ska överlåta den här slutkörda, sönderfallande planeten till Kalifatet och Kina– Moskva-Pakten så att de får bomba varandra sönder och samman medan Centralmaktens fredsälskande folk skeppar över civilisationen till den nya världen. Den nya världen – El Dorado, Atlantis, Guldkusten, Newfoundland, Plymouth Rock, Rapanaui, Utopia, Planeten Blå. Siktad av en händelse, dunkelt genom ett glas, rusiga sagor surrade vid en romtunna, skeppsbrott, en Bibelkompass, en jättefisk ledde oss dit, en storm virvlade oss till denna ö. I rymdens ödslighet hittade vi … Jag heter Billie Crusoe. Här kommer min chef, Manfred. Han är den sortens man som föddes för att hela tiden ta sig uppåt: en mänsklig hiss. ”Billie, har du gått igenom nerladdningarna?” ”Ja, allt finns med – skisser, diagram, plus en stegvis förklaring av hur Planeten Blå kommer att förändra allas våra liv.” ”Vi måste presentera det här på ett positivt sätt.” ”Men det är väl positivt? Menar du att det finns problem med att presentera den chans som alla längtar ihjäl sig efter?” ”Använd inte orden ’ihjäl’ eller ’dö’.” ”Men Orbus håller ju på att dö.” ”Orbus håller inte på att dö. Orbus håller på att utvecklas på ett sätt som är fientligt mot mänskligt liv.” ”Okej, så det är planetens fel. Vi har alltså inte gjort nånting alls? Bara sabbat den till döds och sparkat på den när den inte ville resa sig igen.” 14
Winterson_Stengudarna_217046.indd
14
09-06-25
16.58.01
”Jag vet hur du känner det. Jag vill inte påstå att du har helt fel i din analys, men det är inte så vi kan presentera situationen. I morse skickade Presidenten ett PM för att beord ra Uppbyggelsetjänsten och Mediatjänsten att jobba på det här tillsammans. Vi vill inte ha några dumma frågor – inget krångel. Det sista Centralmakten vill ha just nu är oro i våra egna led. Det blir tillräckligt problematiskt att hantera Kalifatet och Pakten.” ”Därför att ni inte tänker låta vare sig de Troende eller de Kollektiva lifta med er?” ”Har de någonsin gjort något för oss? Centralmakten försöker leva ansvarsfullt på en överbefolkad planet, och det där gänget fortsätter med att scanna himlen efter Gud och suga ut de sista dropparna olja ur marken. De kan dra åt helvete.” Manfred tittade ner på min anteckningsbok. Han rynkade pannan på sitt äldre-tänkartyp-sexiga sätt. ”Billie, om du inte vore så excentrisk skulle du passa in bättre här. Varför skriver du i en anteckningsbok? Det är ingen som läser och skriver längre – det behövs inte. Varför kan du inte använda en Talplatta som alla andra?” ”Anteckningsbok. Blyertspenna. De har en gammaldags charm som jag tycker om.” ”Och jag tycker om nuet precis som det är. Bor du kvar där ute i den där biobubblan?” ”Du menar farmen? Det är klart att jag gör. Om jag hade kunnat få den lönsam skulle jag inte ha arbetat för dig. Men en värld som klonar sitt kött i labbet och manipulerar sin gröda under jord tycker att naturlig mat är smutsig och osund.” ”Det är den ju.” ”Visst. Och grisar kan flyga … Så farmen arrenderas ut till Det Levande Museet och jag slavarbetar för dig.” 15
Winterson_Stengudarna_217046.indd
15
09-06-25
16.58.01
”Det är inte många vetenskapsmän som kommer hit för att arbeta på Uppbyggelsen … Det är ju inte precis nån karriärplats.” Jag fick en känsla av att det låg något annat under detta – ett sådant där isburet samtal som glider fram ovanför liket i sjön. ”Är det nåt problem med mitt jobb?” Manfred ryckte på axlarna. ”Som jag sa – en toppkraft från Vetenskapstjänsten behöver ju inte ta ett jobb på Uppbyggelsen.” ”Du jobbar ju på Uppbyggelsen.” Han började bli otålig. ”Billie, jag kommer att leda hela jävla rasket inom två år. Jag har en utvecklingskurva. Jag har en befordringsplan. Jag siktar in mig på toppen av bygget.” (Japp, där ser ni honom, takvåningsmannen.) ”Men du siktar inte in dig nånstans. Du hade kunnat bli befordrad till ledningen inom sex månader, men du är kvar nere på marken och besöker folk i deras hem.” ”Sån är jag, en korsning mellan en distriktssköterska och en försäkringsagent.” ”Vad är en distriktssköterska?” ”Strunt i det. Historia är en hobby jag har. Det är inte olagligt, och det är inte farmen heller, och inte heller en längtan efter ett enkelt liv. Ingen utvecklingskurva, ingen befordringsplan. Okej?” ”Okej, okej.” Han lyfte händerna. Han vände sig om för att gå. ”Förresten, du borde flytta på din Solo. Uppbyggelsen gav dig just en parkeringslapp.” ”Men jag har ju tillstånd!” ”Det får du ta upp med Uppbyggelsen.” ”Manfred, det här har hållit på i ett år nu – jag betalar dem 16
Winterson_Stengudarna_217046.indd
16
09-06-25
16.58.01
och sen börjar de igen. Jag är inte paranoid, men om det är nån som är ute efter mig så vill jag gärna veta det.” ”Det är ingen som är ute efter dig. Men flytta på Solon. Det skulle jag göra om jag var du.” Han svängde spänstigt sin vackra kropp och sitt vackra huvud vidare bort mot högre ting. Manfred är en sådan där självsäker man som har Fixat sig genetiskt så sent som i övre fyrtioårsåldern. De flesta män föredrar att Fixa sig när de är yngre än så, och det finns inga kvinnor som Fixar sig efter trettio. ”DNA-Dynastin” kallade man oss, när den första mänskliga generationen hade blivit framgångsrikt omkodad. Ålder är ett informationsfel. Kroppen förlorar sitt flöde. Kommandostationer tappar förbindelsen med satellitstationer. Reläer slutar fungera. Kroppen är designad att reparera och förnya sig själv och de flesta celler är bara en tredjedel så gamla som vår ålder från födseln, men det mitokondriska DNA:et är lika gammalt som vi själva och det har alltid samlat på sig mutationer och distortioner snabbare än DNA:et i cellkärnan. Under många århundraden kunde vi inte fixa det – men nu kan vi det. Vetenskapen kan emellertid inte fixa allting – kvinnor känner att de måste se ungdomliga ut, män har inte samma behov, och livsstilsprogrammen är fulla av äldre mäns attraktionskraft. Alla vill ha en – unga flickor och böggossar avgudar Manfred. Hans pojkvän har designat en robot som ser ut som han. Själv skulle jag aldrig kunna se någon skillnad. Jag gick nerför trappan, genom klungorna av folk från Säkerheten och Supporten, officiellt kallade tjänsterna för Verkställighet och Uppbyggelse, men SS låter bättre än VU. Vi arbetar tillsammans en hel del, ungefär som i snäll-polisstygg-polis-konceptet. Det är min uppgift – alltså vår uppgift 17
Winterson_Stengudarna_217046.indd
17
09-06-25
16.58.01
– inom Uppbyggelsen att förklara för folk att de verkligen vill leva sina liv på ett sätt som är bra för dem och bra för Samhället. Verkställighetsfolket träder in när det inte riktigt fungerar så. Jag känner alla Verkställighetskillarna. Jag vinkar och ler. De nickar och låter mig passera. Där utanför står en rad av Solos och en rad av Limos. S står för Solo – ett ensitsigt solkraftsdrivet transportfordon. L står för Limo, en flersitsig vätedriven hybrid. S är avsedda för små, korta sträckor. L för långa avstånd. Att känna igen enstaka bokstäver lär man sig i skolan. Framför ett av dessa fordon, och bara ett, står en BurkSnut och slår in siffror på den Kodare som är fastsurrad vid hans arm. BurkSnutar är alltid med för att finnas som backup vid arrangemang med hög säkerhet – de är ingenting annat än robotar, soppburkar med arresteringsbefogenhet. På ett av fordonen i den långa raden – och bara på ett, mitt – täcker ett klargult laserljus hela vindrutan. Det är min parkeringsbot. Om jag inte trycker in den gula brytaren på parkeringsmätaren strax intill kommer jag inte att kunna köra iväg, eftersom jag inte kommer att kunna se ut genom mitt fönster. Det är ett fiffigt system – man måste acceptera sin skuld innan man kan köra bort för att protestera och hävda sin oskuld. P står för Parkeringsmätare. Man glider fram till trottoarkanten, stiger ur, ser sig omkring, och då säger den blänkande solkraftsdrivna parkeringsmätaren till en med sin blänkande solkraftsdrivna parkeringsmätarröst: Hallå där! Ni får parkera här i trettio minuter. Jag debiterar ert konto direkt. Välkommen hit. Därefter fotograferar mätaren ens nummerskylt, går in på ens Parkeringskonto – som man alltid måste hålla på plus – 18
Winterson_Stengudarna_217046.indd
18
09-06-25
16.58.01
och skickar ett digitalt kvitto till ens Hemmaskärm eller ens Jobbskärm, beroende på vilken man har valt. Mer än så är det inte, såvida man inte blir försenad, för i så fall riktar mätaren ett laserljus mot ens vindruta så att det blir omöjligt för en att köra iväg utan att acceptera bötesstraffet. Så här står jag nu – och jag har blivit bötfälld trots att jag har en stor tydlig tillståndsskylt framtill på bilen med datum och tid för min ankomst och Centralmaktens imponerande symbol. Jag har bötfällts – igen. Om jag vore den paranoida typen, vilket jag är, skulle jag nästan kunna börja tro att … Tro vadå? Jag viftar med armarna mot BurkSnuten och pekar på min tillståndsskylt. Han rycker på sina tunna axlar. Killarna från Verkställigheten skrattar – det är visserligen sant att man kan hamna i den här sortens soppa, eller burksoppa, när som helst, och det är trist men det är knappast något problem … Det värsta är att för mig håller det på att bli ett stort problem. Jag tar fram min Omni – telefonen som klarar allt – och den kopplar mig automatiskt till Parkeringskontorets Hjälplinje. Ett medkännande ansikte träder fram med blonda pixlar på min telefon. ”BEROENDE PÅ …” Jag trycker bort henne innan hon hinner fortsätta. B står för Beroende på. Varje gång någon ringer för att klaga är det en medkännande person – nåja, egentligen en medkännande robot, eftersom de är programmerade att vara mer medkännande än personer. Hur som helst så säger denna medkännande robot: ”BEROENDE PÅ”, och då vet man att beroende på hög samtalsbelastning, beroende på stor efterfrågan, beroende på personalbrist, beroende på svårigheter, 19
Winterson_Stengudarna_217046.indd
19
09-06-25
16.58.01
beroende på systemfel, beroende på anstormning av dårar, beroende på små gröna män som ockuperat kontoren, BEROENDE PÅ, så kommer ingen att kunna tala med er, åtminstone inte i detta livet. Fan också fan också fan också. F står för Fan också. Och mitt i detta högteknologiska, högstressiga, högsoppiga liv står F också för Farm. Min farm. Tjugo hektar av betesmark och åkerjord, med en bäck som rinner rakt igenom den likt ett minne. Om man stiger ner i det vattnet så minns man allting, och det man inte minns hittar man på. Min farm är den sista i sitt slag – som en uråldrig förfader som alla har glömt. Det är en värld som en biologisk kupol, hemlighetsfull och förseglad: ett budskap i en flaska från en annan tid. Jorden är djup lera och boskapen gör hålor i den där de samlas för att beta. Hålorna fylls med vatten, som sedan isbeläggs, och fåglarna knackar sönder isen för att dricka. De skogsbälten som kringgärdar fälten vimlar av träd vars grenar vimlar av fåglar. På kvällarna är himlen ovanför skogen mörk av fågelvingar. De grova stängslen, den ojämna marken, grästuvorna, de små blå violerna som växer där boskapen går, vallmoblommorna som förvandlar den upplöjda jorden till ett rött hav som genomkorsas av harar. Avståndet som ögat färdas över när det följer allt som rör sig och dyker, livet som fyller varje bit av otuktad häck och dikesren. Hålorna, tunnlarna, bona, trädens urholkningar, getingbona som bollar, vattensorkarnas borrade hål, utterpinnarna, paddstenarna, mössen som kryllar över stenmurarna, grävlingsgryten, mullvadshögarna, rävlyorna, kaninflockarna, hermelinerna, bruna på somma20
Winterson_Stengudarna_217046.indd
20
09-06-25
16.58.01
ren och vita på vintern, snabba som gevärskulor över strandbrinken. Forellens skygghet i vassen. Karpen slumrande på flodbädden. Trollsländor som Bebådelser. En kungsfiskare på vingar av blått ljus. En grönhövdad and och en vit svan som tar sig ner genom det gröna vattnets vitskummade fall till ravinens botten, där grodor tålmodigt väntar på att få vara med i en saga. Här finns det inte något trollspö. Om jag inte flyttar min Solo inom de närmaste fem minuterna kommer det gula att gå över i orange som går över i rött, inte så som solen ändrar färg för att markera dagens gång utan för att visa att mina böter blir större. Tryck på brytaren, Billie. Tryck på den jävla bötesbrytaren. B står för Billie, böter och brytare. TACK! säger parkeringsmätaren. Varsågod och kör härifrån. På den nya blå planeten kommer det inte att finnas några parkeringsmätare. Bara det gör besöket värt resan. I dag har jag ett möte med en kvinna som vill bli genetiskt återförd till tolvårsåldern för att få sin make att sluta med att springa efter skolflickor. Det är genomförbart men det är olagligt. Hon vill driva sitt fall till Domstolen för Mänskliga Rättigheter. Hon har redan träffat en psykiatriker och en konsult med genetik som specialitet. Nu måste hon prata med mig, kvinna till kvinna, eftersom Uppbyggelsen är till för att Lyssna när Du har Problem. Jag knappar in mina resmålskoordinater och Solon kör bort mot Businessfilen. Det är rusningstrafik och jag betalar per kilometer. I Fritidsfilen är det ingen som betalar alls, men där är det inte heller någon som rör sig framåt. De första bilderna på Planeten Blå börjar dyka upp på husens smartytor. Det är som om vi kör rakt emot den. Där är 21
Winterson_Stengudarna_217046.indd
21
09-06-25
16.58.02
den, jungfrulig, diamantformad, och inzoomningarna visar kilometer efter kilometer av öde skönhet. Alla på motorvägen betraktar den. Det gör ingenting: magnetbuffertar hindrar alla från att köra in i varandra. Vi bara håller oss i vår fil och kommer fram en vacker dag. Visst, en vacker dag kommer vi dit, blå planet, silverstjärnor. Solon tutar. Meddelarrösten säger åt mig att svänga höger, och väggskärmen i gathörnet tar fram en bild av en klocka. Det här måste vara Klockargatan. Etymologi blev ett av de många offren för den statligt understödda massanalfabetismen. Ursäkta mig, ett steg mot ett mer integrerat, användarvänligt system för daglig information och kommunikation. (Röster och bilder, ja; skrivna ord, nej.) När jag svänger av kör jag rakt mot en TraBot. TraBotar: direkta arvtagare till de lågavlönade statsanställda funktionärer som brukade kallas Trafikvakter. Som alla vet var dessa typer omänskliga, och det kändes mer meningsfullt att bygga dem än att anställa dem, så när vi väl hade fått fram teknologin gjorde vi just det. TraBoten vinkar mig till sig och surrar ut sin fråga med sin signifikativa syntetiska röst som låter som getingar i en soptunna. TraBotar behöver inte tvunget låta så, men det gör de: Varför tvekade jag mitt i en livligt trafikerad avfart från motorvägen? Jag talar om för honom att jag bara väntade på att få se gatuskylten. Han mumlar något i sin radio som är en förlängning av hans haka, och innan jag vet ordet av har ett par Fifflor börjat undersöka underredet på min bil med hjälp av speglar. Fifflor: enerverande små mikro-robotar som kilar omkring i avloppssystemen eller fixar golvvärmen. De flesta har ett par med sig i bilen ifall de skulle vilja ha något upplockat 22
Winterson_Stengudarna_217046.indd
22
09-06-25
16.58.02
från golvet eller behöver fotmassage. Fifflor har ingen personlighet och de ser ut som en låda på hjul med en infällbar antenn i varje hörn. De är designade för upptagna människor på språng – vilket är vi alla, eftersom stillaståendet känns som förra århundradet. ”Vad är problemet?” frågar jag TraBoten, men han vill inte svara, eftersom TraBotar har mycket begränsad talförmåga. Jag får inte bli paranoid – TraBotar är typiska inslag på en typisk gata här i Teknostaden, eftersom Teknostaden är den plats där varenda robot i Centralmaktens tjugotvå geostäder designas och tillverkas. Helt naturligt, eller onaturligt, antar jag, så har vi en uppsjö av dem. R står för Robot. Det finns Kökshänder för hushållsarbetet, Flygfötter för att springa ärenden eller spela fotboll med ungarna. Garagehänder – det är de där stora håriga typerna som är bra på skiftnycklar. Det finns även Hjälphänder, för den som är tillfälligt partnerlös. Vi har Robo-tassar, det perfekta sällskapsdjuret – beroende på hur man definierar perfekt. Vi har RundtursBotar, som man kan hyra när man besöker en ny plats och behöver någon som kan visa en runt. Vi har de allra lägst stående LågBotarna, som inte har några fötter eftersom de tillbringar all sin tid med att ligga på knä och städa. Och så har vi ju TraBotarna. Just det. Min har slutat kolla upp bilen och utfärdat en Förseelsekod. Jag vet inte vad min förseelse är – men en sak vet jag och det är att det är omöjligt att argumentera mot en TraBot. Jag måste ta upp det med Datorn senare. TraBoten hasar iväg i sin överdimensionerade nano-parkas med intelligent huva. Huvan är den informationsbehandlande 23
Winterson_Stengudarna_217046.indd
23
09-06-25
16.58.02
delen – resten av Boten är bara en metallklump som rör sig – vilket ju faktiskt är vad alla robotar är, det vill säga fram till det stora genombrottet. Robo sapiens. Lika långt från TraBoten som Neanderthalaren är från oss. Nej, det där måste jag ta tillbaka, eftersom vi håller på att regrediera. Jadå, det är sant – vi har inget behov av hjärnor så våra hjärnor krymper. Inte allas hjärnor, bara de flestas – det är en oundviklig del av framåtskridandet. Under tiden utvecklas Robo sapiens. Den första konstgjorda varelse som ser ut och beter sig som en människa, och som kan utvecklas som en människa – inom vissa gränser, förstås. Det finns inte många av dem, och de är ofattbart dyra att tillverka. Om man vill ha det ultimata tecknet på personlig förmögenhet ska man skaffa sig en Robo sapiens. Centralmaktens President håller sig med ett par som jobbar som hans Personlige Assistent och hans Livvakt. De kommer ihåg allting – ansikten, information, siffror, samtal – och de kan sätta saker i samband med varandra. Detta är robotar som ser sammanhangen. Ber du dem om råd så får du det: opartiska råd grundade på allt som går att få reda på om situationen i fråga. Frågar du dem vad du gjorde så här dags för två år sedan så kan de berätta det. Frågar du dem vad du åt på din hustrus första G-party så rabblar de upp menyn utan vidare spisning. Själva äter de förstås aldrig. Och inget hjärta har de. Hjärtlösa. Undersköna. Ändå har jag aldrig sett en som varit lika fantastisk som den de tog med sig till Planeten Blå. Hon var byggd speciellt för detta uppdrag, men behövde hon verkligen dessutom vara så vacker? Sex mellan olika arter bestraffas med döden. 24
Winterson_Stengudarna_217046.indd
24
09-06-25
16.58.02
När jag tittar ner längs husnumren ser det ut som om min klient har ett G-party på gång. Förr i världen hade folk födelsedagar. Allt det där har jag fått bekräftat med hjälp av Centralarkivet. Nu för tiden bryr sig ingen om födelsedagar eftersom de markerar årens gång, och för oss går inte åren på samma sätt som de gjorde förr. G står för dagen och året då man blir genetiskt fixad. Det är en stor dag att fira. Jag parkerar Solon vid mätaren utanför huset. Hallå där! säger den välbekanta förhatliga rösten. Jag ignorerar den och knappar in min dispenskod, vilket vi tjänstemän på Uppbyggelsen får göra när vi är ute på jobbrelaterade hembesök. Allt klart! På återseende! Jag sparkar till den på skoj. Givetvis händer inget. Huset – nummer tjugonio – är prytt med skära uppumpade ballonger. Det är tillräckligt många ballonger på det här huset för att kvalificera det för en privat flygfärd. Jag knuffar undan dem som sitter i vägen för mig, likt enorma kvinnobröst. Jag lyfter portklappen. En skär LågBot öppnar dörren och borstar av mina (svarta) träningsskor med en skär borste. Efter att ha duckat under fler skära ballonger för att kunna följa efter LågBoten, kommer jag in i det rosenröda vardagsrummet. Det borde vara ett vardagsrum, eftersom det ligger innanför hallen på bottenvåningen, men det är utstyrt till tonårsrum och fullproppat med kändishologram, så som folk förr i världen brukade proppa sina salonger fulla med porslins prydnader. Problemet med hologramtrenden är att även om man förminskar dem är man fortfarande omgiven av kopior av filmstjärnor och popidoler i dvärgformat. Man kan givetvis gå rakt igenom dem, men jag tycker det känns kusligt. Det här rummet ser ut som ett Kändismuseum. Jag kan knappt 25
Winterson_Stengudarna_217046.indd
25
09-06-25
16.58.02
röra mig på grund av meterhöga jättar från filmindustrin. LågBoten har precis rätt höjd för att kunna damma av dem från topp till tå. Hon tar fram en skär dammvippa och skrider till verket. ”Jag älskar kändisar”, säger min klient, Mrs Mary McMur phy, ”men de måste ju dammas. Till och med hologram samlar damm. Massor av människor fattar inte att det är så de får sina allergier – av dammet, förstår ni, dammet som fastnat i hologrammet.” Kändisar är utsatta för hårt tryck numera, inget tvivel om den saken. Nu är vi ju alla unga och vackra, så hur ska de bära sig åt för att ligga steget före? De flesta av dem låter göra makro-kirurgiska ingrepp. Deras tuttar sväller som badbollar och deras pittar fälls upp och ner som strand parasoller. De genomgår operationer för att sträckas ut och bli längre, och steroider ger dem en muskelmassa som gör dem till stjärngudar. Deras kroppsdelar är biologiskt förbättrade och deras hår kan göra smarta saker som att ändra färg för att matcha kläderna. De är allt som vetenskap och pengar kan köpa. ”Jag vill se ut som hon”, säger Mrs McMurphy. ”Som vem?” ”Som Little Señorita.” Little Señorita är en tolvårig popstjärna som har Fixat sig hellre än att tappa sin berömmelse. Hon ser ingen mening med att växa upp när hon är berömd just för att hon inte är vuxen. Eftersom hon saknar talang är det begripligt att hon vill leva i nuet så länge hon kan. Hennes föräldrar stöttar henne. Hennes pojkvän säger att han är förtjust. ”Min man är galen i Little Señorita. Jag vill vara hon.” ”Är ni säker på att ni vill vara hon resten av ert liv?” 26
Winterson_Stengudarna_217046.indd
26
09-06-25
16.58.02