aga abenius.indd 4
INLEDNING
ll
Innehå
6 INLEDNING Är du den nya 40+kvinnan? ❋ Stina Abenius
14 40+KRISERNA Jag var 37 när den slog till ❋ Stina Abenius Planerna sträckte sig bara hit ❋ Christina Herrström
Inlägg från Taras webb
40 ÅLDERSNOJA TROTS ALLT? 40 är det nya 40 ❋ Stina Abenius Ung och kul ❋ Lotten Sunna
Inlägg från Taras webb
68 KRIS I KÄRLEKEN Vi som älskade varandra så mycket ❋ Stina Abenius Hur blev livslång kärlek mitt ideal? ❋ Erika Bjerström Uppbrottet gjorde mig stark. Till slut. ❋ Christina Olsson
Inlägg från Taras webb
100 FRUSTRERADE SEXMANIACS Så är 40+generationen i sängen ❋ Stina Abenius Jag har blivit en snusktant ❋ Charlotta von Zweigbergk
Inlägg från Taras webb
4
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 5
STINA ABENIUS
122 KRISEN MED RYNKORNA Fast i botoxträsket ❋ Stina Abenius Jag älskar mina kråksparkar ❋ Elizabeth Gummesson
Inlägg från Taras webb
144 KROPPSKRISEN Varför pratar vi så himla mycket om piller? ❋ Stina Abenius Latten och lådan – vår tids tantnappar ❋ Cathrine Schück
Inlägg från Taras webb
168 SPORTIG = I MEDELÅLDERSKRIS? Hemligheten om varför svenska kvinnor gör en Tjejklassiker ❋ Stina Abenius Det tog 44 år att våga bli en motionär ❋ Åsa Lundegård
192 MITTLIVSMÄNNEN Är det någon som vill ha VVM – vita medelålders män? ❋ Stina Abenius Jag är inte ung och lovande längre! ❋ Ola Liljedahl
Inlägg från Taras webb
216 EFTERORD Sista dansen ❋ Stina Abenius
5
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 6
INLEDNING
g n i n d Inle
6
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 7
STINA ABENIUS
ör tör f k a d e r 40+ Livet
Foto: © A
nna- Lena
Ahlström
chefre d för Ta aktör ra
Stinbaenius, 44 A Är du den nya 40+kvinnan? »Jaha, där är du!« tänker du plötsligt när du ser dig själv i spegeln en dag. På sista tiden har du upptäckt att du fastnat framför den en stund. För du får ju låsa toaletten nu – dina äldsta ungar tycker till och med att det är äckligt att se dig utan kläder. »Vad gör du nuförtiden?« tänker du sen och skrattar åt att du låter som Tomas Ledin. Han som nästan förföljt dig genom ditt liv. Åååh! Nu börjar du tänka på »I natt är jag din« 7
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 8
INLEDNING
eller »Blå, blå vindar och vatten«. På den gamla festplatsen mitt i skogen när du var 14 och livet var så där överdrivet spännande. Du tänker på när du var 20 och Tomas hade blivit måttet på dålig smak. Nu när du är 40+ har du börjat tycka att han är ganska snygg och dessutom blir du glad när du hör hans gamla sånger på bilradion. Du har blivit så nostalgisk den senaste tiden. »Sen, sen när ungarna blir lite större, då ska jag byta jobb, ta tag i min karriär. Då ska jag och mannen i mitt liv åka hit och dit och kors och tvärs på härliga sexfyllda, weekendturer.« Så har du tänkt när du gått där mitt i vällingen, med speedat Bolibompasex och myskvällar framför Idol. Men nu, när du har chansen, vet du vad du vill göra då? Har du verkligen tänkt efter? Det är nu du börjar tala om krisen. Mittlivskrisen. Ska du också skilja dig, sälja allt, flytta till Provence eller slänga alla pengar på att bli en surdegsbagare? Eller anmäla dig till ett väldigt långt springlopp, bara för att se om det går? Eller börja klä dig i urringat och leopardmönstrat? Är inte det väldigt … gammalmodigt? Är inte du en HELT NY 40+nåntingkvinna? Under mina år som chefredaktör på Tara har jag mött massor av kvinnor som befinner sig mitt i den här tiden. Jag har läst om dem i min tidning, jag 8
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 9
STINA ABENIUS
har pratat med dem i telefon och jag har fått mejl från många, många. Jag har också smyglyssnat på deras diskussioner på vårt läsarforum på webben. Framförallt lever jag mitt i det här livet själv. Mina vänner, grannar och systrar går alla igenom det som vi kallar mitt-livs-fasen. Just nu är alla vi som är födda på 60-talet 40-nånting (okej, en del kanske har några skälvande veckor kvar som 30-plussare) och jag är övertygad om att vi håller på att förändra tillvaron för alla som kommer efter oss. Under vår tid som 40+ har vi gjort denna ålder till eftersträvansvärd. Visst har vi ålderskriser och mittlivskriser och vill sluta prata om ålder »för det är så otidsenligt«, men på det stora hela har den här tioårsperioden kvalat in som kanske den bästa tiden i livet. Så var det inte före oss. Så var det inte när de första 60-talisterna fyllde 40. Då var det en ålder i starkt behov av rampljus. Baktalad av reklam- och annonsbranschen. Fördomsfullt betraktad av massor, inte minst av 40-plussarna själva. Det har vi ändrat på genom sättet vi lever på. Vi har nästan alla fött barn senare än generationerna före oss. Det innebär att vi känner oss unga längre. Att ungarna stannar hemma tills vi kommit över 50, ja ibland över 60 till och med. Ibland blir det lite jobbigt när en del av oss plötsligt hamnar i klimakteriet mitt i småbarnsfasen! Det blir en 9
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 10
INLEDNING
jätteklasch mellan hur vi upplever oss och vad vi faktiskt är. Förresten gillar vi verkligen inte ordet klimakteriet. Det låter äckligt. Och 70-talsaktigt. Och 40-talistaktigt. Och 40-talister vill vi ju verkligen inte vara. För de är ju så kollektiva och vi vill vara så individuella. Vadå Kvinnor kan? Sånt orkar inte vi med. Visst var det bra att det fanns – då. Men nu? Tänker vi medan vi gnisslar tänderna på nätterna för att vi försöker vara så himla bra på allting. Vara bra mammor som både har hämtat våra barn på dagis klockan tre, haft jämställda män och satsat på en flexibel karriär där vi kunnat jobba lite hur som helst för att få ihop allt, och som nu när våra barn är större försöker vara som deras bästa vänner. Nu vill vi att det här med att vara 40+ ska vara det mest moderna av allting. Vi ordnar sådana storslagna 40-årsfester att våra äldre vänner fnyser och säger att vi tar ut 50-årsdagen i förskott. Men jag menar att nu har ju till och med Henrik Schyffert gjort en show om 40-årskriser. Och Lukas Moodysson, han har också fyllt 40, liksom Jennifer Aniston. Och det måste väl betyda att det är just vi som är hetast? Eller är det, hemska tanke, så att Schyffert, Moodysson och Aniston är ungefär lika spännande som de och vi andra ansåg att 40-nånting var när vi var 25? 10
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 11
STINA ABENIUS
Men å andra sidan (igen) varför ska 25-åringar få bestämma allt? Gemensamt för alla oss är ändå att vi vill förändring, men inte alltid vet vilken förändring. Det gör oss förvirrade men på ett inspirerande vis. Om 40-talisterna var de som för första gången bröt mot mönster så är vi de som verkligen ska omsätta detta i praktiken. Vi testkör experimentet och vi gör det, tycker jag, riktigt bra. Jag har velat skriva en bok för alla oss. Vi som vill ha tröst ibland, peppning ibland men mest av allt massor av inspiration. För är det något jag har lärt mig så är det att det är nu det händer. Framförallt för oss kvinnor. Det sprakar plötsligt till och vi lär oss någonting om oss själva. Livet blir mindre ytligt. Den här boken är min egen bok där jag skriver om mitt liv och hur jag tycker det är för människor runt omkring mig just nu. Jag har också gått ut och bett människor jag gillar att skriva något som kan lära mig något om hur jag ska förstå mig själv och mina vänner under den här tiden. Den handlar nästan bara om kvinnor och kvinnors sätt att vara 40+. För jag tror att vi skiljer oss från männen i hur vi tacklar den här åldern. Män når i genomsnitt sin högsta lön när de är 40 år, kvinnor när de är 51. De här åren är kvinnornas stora satsarår. För männen börjar det plana ut nu. Dessut11
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 12
INLEDNING
om har jag sysslat med kvinnor och vad kvinnor vill i nästan hela mitt liv, från den kvinnodominerande tillvaron på gymnasiet, via sjukhus och hemtjänstjobb och feministiska uppsatser i filmvetenskap till journalistiken som riktat sig mot just kvinnor. Du kommer att få läsa om hur det är att gå från att vara ung och kul till gammal och tråkig till ung och kul igen i Lotten Sunnas tappning. Om Christina Olsson vars äktenskap gick i kras mitt i livet och hur hon blev tvungen att omorientera sig och sina värderingar om vad lycka är. Och om Erika Bjerströms äktenskap som verkligen blivit bättre med åren. Du kommer att få läsa om Elizabeth Gummessons rynkor och Cathrine Schücks teorier om varför vi tröstar oss med latte och vin. Om Christina Herrströms känslor när äldste sonen flyttade hemifrån. Om varför vi 60-talister är sexfixerade och drömmer om att göra en Tjejklassiker, men också om Åsa Lundegård som äntligen vågat börja träna och Ola Liljedahl som börjar känna sig lite halvsvag. Jag har också fått tillåtelse att använda flera, flera kvinnors röster från Taras diskussionsforum på webben där de pratar om allt. Verkligen allt. Min ambition har varit att skriva en vän till alla oss som är 40+. En vän som är rolig och smart och allvarlig och som har massor att säga om livet just nu. Här. Mitt i livet. Varsågod! 12
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 13
09-07-07 10.31.2
a n r e s i 40+kr
aga abenius.indd 14
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 15
Jag var 37 när den slog till Stina Abenius
Jag är 44 år. I en studie av mittlivskriser som jag har läst är det medelåldern för när krisen brukar inträffa. Eller 44,6 år för att vara exakt. Mittlivskris, 40-årskris, medelålderspanik. Orden känns löjliga. Länge har bilden av kvinna i mittlivskris varit en bedagad människa som desperat försöker hålla åldrandet ifrån sig. Någon som drabbats av panik för sina rynkor, för att själva livet håller på att gå åt, och som kastar sig in i diverse projekt: säger upp sig, skiljer sig, flyttar, är otrogen, tränar frenetiskt, har klippkort till Baravara eller någon annan retreat där hon utvecklar sig själv. Min bild är en helt annan. En kvinna i mittlivskris är en människa som äntligen har börjat försöka lyssna på sig själv. Och jag har sett, läst och lyssnat på många kriskvinnor. Jag har också haft en släng själv. Varför den 15
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 16
40+KRISERNA
inte blev så allvarlig ska jag berätta om längre fram. I kinesiskan finns inte ett enskilt tecken som betecknar kris. Ska du skriva det måste du i stället sätta ihop tecknet för fara med tecknet för möjlighet. Det är genialt. Faran är det akuta tillståndet: Något signalerar att du måste fly eller fäkta för att överleva. Möjligheten är utveckling. I en mittlivskris måste du börja lyssna på vad den säger dig och sedan påbörja en förändring. I slutänden kan allt ha förändrats på ytan men du känner att du har kommit tillbaka till dig själv. Eller så kan allt se likadant ut runt omkring dig men du känner att du har förändrats inuti. Det är klart att den handlar om ålder. När du fyller 40 markerar det mitten av livet. Fram till nu har de flesta av oss kämpat för att på olika sätt etablera oss i samhället. Vi pluggar, vi väljer ett yrke, vi försöker bli bra i vårt jobb, vi letar efter kärlek och när vi hittar den kämpar vi för att hålla kvar den. Många av oss bildar familj och sedan handlar livet om att ta hand om den. Det är inte förrän nu som vi har tid att lyfta blicken och tänka: Men jag då? Vem har jag blivit? Vart tog mina drömmar vägen? Var det den här jag ville vara? Para ihop den känslan med tidstressen: Ska jag förändra något måste jag göra det nu! Innan det är för sent! Då får du en rätt stark cocktail som kan 16
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 17
STINA ABENIUS
snurra till allt ordentligt. Psykologerna är överens med kineserna: Kris betyder bland annat möjligheter att bli sig själv och att utvecklas. Många som hamnar i mittlivskris börjar läsa C.G. Jung. Han arbetade i början av sin karriär tillsammans med Freud, men de bröt med varandra eftersom Jung skapade en egen syn på människans utveckling och hur hennes medvetna och undermedvetna fungerar. Jung ansåg bland annat att vi, när vi är yngre, utvecklar en social fasad för att kunna fungera i samhället. För att kunna hitta rätt i arbete och familjebildande anpassar vi oss på olika sätt. Men under vår fortsatta utveckling, vår individuationsprocess, går vi genom olika stadier för att släppa fram det vi har dolt. Jungianer anser också att den sida vi har dolt, skuggsidan, hos kvinnor är vår manliga sida och hos män deras kvinnliga (animus och anima). Målet är att utveckla alla sina potentialer och finna meningen med sitt liv: att bli en helt egen individ och inte en i mängden. En mittlivskris kan alltså beskrivas som en snabbspolning fram i individuationsprocessen. En annan ofta läst psykolog är Erik H. Erikson. Han var också lärjunge till Freud och flyttade senare till USA. Han har beskrivit människans utveckling i åtta stadier. Varje stadium har ett slags 17
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 18
40+KRISERNA
konflikt, en positiv eller negativ möjlighet. Vilken det blir påverkar nästa stadium. Det sjunde stadiet, medelåldern, är hela den vuxna perioden från 25 till 55 ungefär. Där handlar konflikten enligt honom om att vi, för att vi ska må bra, måste rikta blicken utåt mot andra i stället för att bli självabsorberande. Vi måste lära oss att bry oss om generationerna efter oss, våra barn och andras, men också skapa intressen som riktar oss utåt mot andra. Det åttonde stadiet är mognadens stadium där utmaningen ligger i att välja integritet i stället för bitterhet. Har vi lyckats rikta oss utåt mot andra nu under medelåldern ökar chanserna att vi lyckas gå genom ålderdomen med integritet. Vad betyder allt det här? Jo, det betyder att vi för att vara lyckliga nu måste våga lyssna på oss själva och våga ta konsekvenserna av vad vi hör. Eriksons varning för att bli självabsorberande under den här tiden kan man ju tycka motsäger att vi ska hålla på och lyssna inåt. Men så ser inte jag det. En sund egoism gör tvärtom att mittlivskriserna inte blir så kraftiga. Har du bara anpassat dig till vad alla andra vill: din man, dina barn, dina föräldrar, vänner, lärare och chefer kommer mittlivskrisen att slå ner som en blixt. Du kanske tycker att du har gjort nödvändiga uppoffringar, »så är det att vara mamma/ 18
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 19
STINA ABENIUS
fru/arbetskamrat. Det får man ta«, men gör du för många uppoffringar så kommer det att ta ut sin rätt så småningom. Har du i stället försökt se vad du själv vill under hela tiden blir den här perioden lättare. Vi som är födda på 60-talet och som har försökt genomföra rättviseprojektet mellan män och kvinnor, det som en del säger har gett oss sämre sexliv och stressade liv, kommer att ha lättare mittlivskriser än de som har anpassat sig. För vi har inte på samma sätt någon att skylla på. Vi har inte i samma grad som tidigare generationers kvinnor tänkt att vi »uppoffrar oss« för våra män eller för våra barn. Vi har kämpat för att ta plats och behöver inte få totalutlopp för vad vi själva önskar nu när vi är över 40. I stället kommer vi, tror jag, att börja se kriserna som ett slags stortstädning av själen. Och sånt gillar ju vi. Sue Shellenbarger har skrivit en superintressant bok om mittlivskvinnors kriser: The Breaking Point – How Female Midlife Crisis Is Transforming Today’s Women. Hon är till vardags kolumnist i Wall Street Journal och skrev om sin egen mittlivskris i en krönika och fick massiv respons. Det ledde henne in i en forskning om hur kvinnor just nu tacklar sina mittlivskriser. Hon intervjuade 50 kvinnor som hade skilt sig, bytt jobb, blivit galet äventyrslystna, varit otrogna, dejtingfanatiska, uppfunnit, skapat. 19
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 20
40+KRISERNA
Och hon fick fram ett antal arketyper för hur kvinnor blir i en mittlivskris: äventyraren börjar göra spännande resor och kroppsliga utmaningar. Hon springer maraton, forsränner, klättrar i berg och vandrar genom djungeln. Hon får en kick av att utmana sina rädslor. älskarinnan söker en djupare kärlek mitt i livet. Antingen söker hon den i sin partner eller i en ny. Eller i flera nya … Hon söker också efter djupare relationer till sina vänner, sina närmaste. ledaren vill utveckla sin potential, ta språnget, spränga glastaket, testa sina idéer och influera andra. En sida av sig själv som hon kanske inte har accepterat förrän nu. konstnären behöver skapa. Hon har en längtan efter att uttrycka sig på ett sätt som hon antagligen inte har trott varit möjligt tidigare och därför valt bort. Nu kommer den fram och hon tar upp skrivandet, målandet, handarbetet eller vad det kan vara och låter sig uppslukas av det. trädgårdsmästarens hantering av krisen är att hon vänder sig mot den lilla världen runt omkring henne. Om äventyraren och ledaren vill gå ut ur sin trygga värld in i något okänt är det tvärtom med trädgårdsmästaren. Hon har varit där ute, nu vill hon gräva där hon står. Bry sig om det som är henne närmast. 20
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 21
STINA ABENIUS
sökaren vill hitta en värld som säger henne något mer om henne själv än det rent uppenbara. Hon söker sig till kyrkan, till new age, till andra religioner eller till meditation och retreater. Hennes önskan är att förstå sig själv och världen och hon är beredd att förändra hur hon lever i grunden. Alla de kvinnor som Shellenbarger hade intervjuat såg på krisen i efterhand som något de inte ville ha varit utan. Och då hade ändå en del av dem haft allvarliga depressioner och övervägt självmord. Krisen gör att vi blir lite mer mänskliga och inte dömer andra så hårt. Livet djupnar och blir sig inte riktigt likt om man tar krisen på allvar. Tar reda på vad det är man vill. Min egen mindre mittlivskris kan låta futtig i jämförelse. Men den har ändå alla de ingredienser som är typiska för hur krisen uppkommer. Jag var omkring 37 när jag drabbades av känslan att snart var det för sent för mig att byta karriär (jag vet det känns löjligt i dag sju år senare, men så var det då). Jag hade fyra år tidigare sagt upp mig från mitt jobb på Expressen och blivit frilansare. Beslutet byggde på en stark frihetskänsla: Jag ville bestämma över mig själv. Dessutom ville jag inte stressa med hämtningar och lämningar och samtidigt jobba heltid. Som frilansare kunde jag känna mig som en stark, duktig kvinna med kontroll över 21
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 22
40+KRISERNA
tillvaron i stället för en deltidande småbarnsmamma som ständigt var tvungen att vara hemma med sjuka barn. I samma veva flyttade vi till ett hus utanför stan. Allt var toppen i början. Att jobba hemma i myskläder var min melodi och det var roligt att ha olika arbetsgivare. Dessutom kunde jag sticka ut och springa när barnen var på dagis och hämta dem tidigt. Samtidigt hade min man startat ett företag tillsammans med några andra. Jag höll hårt på jämställdheten och han fick hämta nästan lika ofta som jag, men tiden han och jag fick tillsammans blev snabbt fylld av dels praktiska diskussioner om hämtningar och lämningar, dels av gräl om huruvida vi hade det tråkigt tillsammans eller inte. Om vi pratade tillräckligt med varandra eller inte. Om vi förstod varandra eller inte. Vem hade egentligen tolkningsföreträde: den som var missnöjd, i det här fallet jag, eller den som var nöjd? Vem hade »rätt«? Och hur skulle man egentligen leva sitt liv? Vi hamnade i gräl som vi inte visste vad vi skulle göra med, så de fick försvinna i tomma intet utan att konflikterna hade blivit lösta. Krisen smög sig på. Efter några år hemma satt jag allt oftare och surfade på Internet och fick allt värre deadlineångest. Jag fylldes av tvivel på mig 22
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 23
STINA ABENIUS
själv och mitt yrke. Skulle jag sitta och skriva relationsartiklar om 15 år också? Vem skulle vilja ha dem och hur skulle jag må av det? På den tiden skrevs det mycket om problemen i skolan. Ingen ville bli lärare och barnen lärde sig allt mindre. Jag fylldes av en längtan efter att göra något vettigt. Jag började allt oftare fantisera om mig själv som en hjältelärare som skulle lyfta mina elever till högre höjder. Jag pryade en dag i en högstadieskola och så sökte jag in på Lärarhögskolan. Men beslutet att plugga så länge som kanske fyra år kändes för stort och jag började i stället läsa statsvetenskap halvtid på universitetet. Skulle lärardrömmarna hålla i sig skulle jag kunna använda det i min fortsatta utbildning. Att plugga igen var underbart. Att dessutom få plugga något som handlade om samhället, om politik, ja helt enkelt något »viktigt« fyllde mig, och jag fick tillbaka min slukarmentalitet, att fullt ut få gå in för något pang bom. Jag kände att jag hakade fast i något som var jag men som jag hade glömt bort: min seriösa sida. Men hemma blev det tråkigare. Jag var fylld av mitt nya samhällsintresserade jag. Min man av sitt jobb, som dessutom höll på att stressa honom så att han inte sov. Vi bestämde oss för att börja i terapi hos en man och en kvinna. Inte för att vi var nära att skiljas men för att vi var rädda för att vi skulle 23
09-07-07 10.31.2
aga abenius.indd 24
40+KRISERNA
vilja det om det fortsatte som det var. Jag hade nu hunnit fylla 38. Väldigt snart i terapin insåg jag att mitt liv var mitt ansvar. Det låter enkelt men det betydde allt. Det betydde att jag såg att vissa saker handlade bara om mig och inte om min man. Jag insåg också att det fanns många saker jag hade trott att jag var bra på, till exempel att prata om känslor, som jag i själva verket var urusel på. Jag började plocka hem en del av problemen som jag hade trott handlade om vårt äktenskap till mig själv i stället och det innebar en lättnad. Det var bara jag. Det tog nästan ett år. Och många gånger tyckte jag att jag aldrig nådde fram men samtidigt kändes det på en gång att det blev bättre (jag har läst att bara beslutet att börja i terapi får många människor att må bättre direkt eftersom man då har tagit ett aktivt beslut om sitt liv). Men den avgörande skillnaden var just att jag fick börja ta hand om mitt eget. Och det var skönt på något knasigt vis att inse att jag var lite halvdålig på en del saker. När terapin gick mot sitt slut blev jag erbjuden att hoppa in som söndagschef på min gamla arbetsplats Expressen och jag tackade ja. Det hade jag aldrig trott att jag skulle göra när jag slutade där. Då var jag mätt och belåten. Nu längtade jag efter arbetskompisar. Ett sammanhang. Och det 24
09-07-07 10.31.2