9789146219927

Ola Wikander

Orden och evigheten

WA H L S T RĂ–M & W I DS T R A N D

Wikander_Orden.indd 3

09-11-30 14.31.03

Av Ola Wikander har tidigare utgivits Kanaaneiska myter och legender 2003 Enuma Elish – det babyloniska skapelseeposet 2005 I döda språks sällskap 2006 Poeten och cirkelmakaren (tillsammans med Örjan Wikander) 2008

På annat förlag De kaldeiska oraklen 2008 Ett träd med vida grenar – de indoeuropeiska språkens historia 2008

Copyright © Ola Wikander 2010 typografi: Maria landin Tryckt hos ggp media gmbh, tyskland 2010 ISBN 978-91-46-21992-7

Wikander_Orden.indd 4

09-11-30 14.31.03

Innehåll

Förord – en bok om högt och lågt 7 Latinet – vår tids stämningsskapare 11 Den sanna historien 16 Guds och verklighetens språk 24 Avarternas fonetik, eller Varför är det så ont om ɬ? 31 Diktatorn som slog i en spik 40 I visdomens hus 48 Jesus, Mel Gibson och pärlor – arameiskan genom tiderna 51 Om att tala öfverdrifvet ålderdomligt – och att flyta med strömmen tills man drunknar 59 Den brännande solen och flugornas herre 70 Hurritisk musik – något för P3? 78 Den fallna stjärnan och det stora kriget 82 Om egyptierna som inte sade e och andra esoteriska uttalsfrågor 87 Svenskan och diskbänksrealismen 100 En musik av ettor och nollor – de språk som aldrig får Nobelpris 106 Ur led är tiden 115 Antihumanismens spöke 123 Språkets maltesiska riddare och andra blandare 132 Fornnordiska japaner 140 Språksnobbism i Sumer 145

Wikander_Orden.indd 5

09-11-30 14.31.03

Herren är min herde 150 När man talar om vargen – och med svärmor 153 UFO:n mellan floderna 157 Grammatik och skapelse 163 Hästtränaren och språkhistorien 166 Om Gilgamesh och hans breda öron 170 Språken, dödsängeln och evigheten 175 Klippdassar och fenicier 182 Avslutning: översättning och »något bortom bergen« 184

Wikander_Orden.indd 6

09-11-30 14.31.03

Förord – en bok om högt och lågt

Orden och evigheten är titeln på denna bok, och som alla boktitlar framhäver den vissa saker och döljer andra. Det är definitivt en bok som handlar om ord – det vill säga språk – och den tar på många ställen också upp saker som ibland brukar tillskrivas eviga sfärer: religion, filosofi och sådant. Allt det där stämmer nog ganska bra. Vad titeln inte lika tydligt berättar om är ett annat av volymens huvudfokus, nämligen vad man skulle kunna beskriva som »de klassiska språkens (och vissa andra egenartade språks) möte med populärkulturen«. Jag har i de texter som utgör denna bok velat framhäva hur ofta kunskaper i klassiska språk och överhuvudtaget klassisk humaniora kan bidra till att skapa förståelse för saker runt omkring oss i våra egna dagar. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en ständig kulturell och ideologisk dialog med dem som kommit före oss, och man kan se spåren av detta inte bara hos högtravande författare utan i kulturella uttryck som verkligen brukar ses som low brow, men som ligger i alla fall mig varmt om hjärtat. Jag kommer alltså i dessa korta texter försöka spåra det förgångna inte bara i religion och litteratur utan även i tv-spel och alldeles vanliga filmer som även icke franskkunniga kan förstå.

Detta är alltså vad man brukar kalla en personlig bok – en bok om sådant som författaren utifrån sina egna intres7

Wikander_Orden.indd 7

09-11-30 14.31.03

orden och evigheten

sen och erfarenheter i det språkligas och humanistiskas värld funnit värt att skriva om. Den består av ett antal ganska disparata essäer om det ena och det andra, där de gemensamma nämnarna är språk, religion och humaniora, och dessas återspeglingar och korsningar i världen omkring oss. I min egen bildningshistoria har dessa tre ting alltid suttit samman, och det innebär att jag inte kan låta bli att röra mig fram och tillbaka mellan det ena, andra och tredje. Det är ett faktum att det religiösa bildat och bildar en mycket central del av människors livsförståelse, och detta märker man direkt om man börjar umgås med forna tiders skrivna minnesmärken. Språken blir en nyckel till de religiösa och filosofiska tankarna, och dessa har ofta i sin tur så helt invävt sig i språkens begreppsvärld att det är svårt att tänka sig dem åtskilda – och detta är något jag velat visa. En del av texterna i boken är undervisande i stilen, andra filosoferande. En del är ytterst allvarliga och andra inte alls.

Författarens förhoppning är att det skall finnas ett och annat inom dessa pärmar för många olika smaker. Ungefär hälften av texterna har tidigare varit publicerade i olika tidskrifter i någon form (bland annat i Språktidningen, Kontur, Axess och Minaret), men många av dessa är kraftigt omarbetade och utvidgade. Läsare av min blogg Ur språkens tunnlar (http://ola-wikander.blogspot.com) kommer också att känna igen sig här och där.

Som vanligt vill jag tacka Rebecca Bugge samt mina föräldrar Charlotte och Örjan, som alla läst och bidragit med idéer från sina olika och stimulerande utgångspunkter.

Sara Kylander och Martin Gansten har likaså varit viktiga samtalspartners när texterna vuxit fram – ofta under långa och intensiva nattliga diskussioner.

8

Wikander_Orden.indd 8

09-11-30 14.31.03

Förord – en bok om högt och lågt

Det sammanhängande temat är som sagt interaktionen mellan klassisk humanistisk bildning (i dess för-postmoderna variant) och kulturella och religiösa yttringar som omger oss i både högt och lågt. Dessa kopplingar omger oss överallt och har gjort så länge, vilket kanske gör att titeln Orden och evigheten får ännu en dimension.

Lund i oktober 2009 Ola Wikander

Wikander_Orden.indd 9

09-11-30 14.31.03

Wikander_Orden.indd 10

09-11-30 14.31.03

Latinet – vår tids stämningsskapare

Ibland går olika delar av vår kultur i kors på lustiga sätt: i vissa fall kan det verka som en vacker dans mellan dess olika segment, men vid andra tillfällen dansar de åt helt olika håll. Ett av dessa är frågan om utdöda språk. I vissa sammanhang diskuterar man huruvida man överhuvudtaget behöver studera sådant som latin längre (trots att det varit västerlandets intellektuella modersmål i nära 2 000 år) medan man i andra kretsar har drabbats av en nylatinsk vurm av stora mått.

Var då? frågar man kanske. Svaret är: i populärkulturen.

Efter 1990-talets uppsving för eskapism, fantasy och goth-kultur har sådant som latin, sanskrit, egyptiska och andra gamla språk blivit högsta mode i vissa kretsar, och så har det varit ganska länge nu. Om man till exempel startar Playstation-tv-spelet Final Fantasy VIII (som utkom redan 1999) och ser den inledande filmiska sekvensen får man höra en jättelik Carl Orff-inspirerad symfoniorkester tillsammans med en kör som börjar sjunga följande: Excitate vos e somno, liberi mei!

Detta är ju varken engelska eller japanska (spelet är så japanskt som det bara kan bli), utan något så märkligt som det enligt många så meningslösa latinet. I och för sig är det inte världens mest stilrena latin, men innebörden är ändå 11

Wikander_Orden.indd 11

09-11-30 14.31.03

orden och evigheten

klar: »Vakna upp ur sömnen, mina barn!« Det mäktiga körstycket fortsätter och berättar om hur »barnen« (som naturligtvis representerar spelets huvudpersoner) skall dra ut i världen och rädda den från lögn och falskhet: Ardente veritate urite mala mundi! Ardente veritate incendite tenebras mundi! (»Bränn världens fel med brinnande sanning! Sätt världens mörker i brand med brinnande sanning!«). Trots att Final Fantasy VIII utspelar sig i en helt fiktiv värld som har noll och intet att göra med romare och sammanhang där latin kunde ha talats, ser man alltså just latinet som det naturliga språket för att skapa en mäktig och övervärldslig stämning. Och att detta sker i ett spel som till hela sin bakgrund är japanskt visar oss en sak med all önskvärd tydlighet: latinet har blivit ett världsarv.

Många är de gothband som slängt in några rader latin eller annat gammalt språk i sina låttexter för att skapa en mörk och spännande atmosfär – det har nästan blivit en del i standardrepertoaren. Ofta vill unga människor tatuera in något vackert latinskt uttalande på sina kroppar.

Latin känns lite episkt, lite spännande och mystiskt. Latin hjälper till att få undan vardagens gråhet och skapa känslan av något annat, något större, något mer bombastiskt och storstilat. Det kan fungera mycket väl.

Dock skulle man ibland önska att kulturproducenterna betedde sig något mer varsamt med Ciceros språk. På ett ställe i inledningen till Final Fantasy VIII får man höra: Excitate vos e somno, liberi fatali, somnus est non. Detta skall enligt texthäftena betyda »Vakna ur sömnen, ödestyngda barn, er vila är över!« – vilket ju låter mycket mäktigt och stiligt. Problemen är att de latinska orden är nonsens.

Orden för »ödestyngda barn«, liberi fatali (som för övrigt 12

Wikander_Orden.indd 12

09-11-30 14.31.03

Latinet – vår tids stämningsskapare

är titeln på det mycket vackra stycket) är felaktiga: korrekt latin hade varit liberi fatales, och uttrycket somnus est non låter som något slags misslyckad esperanto – ordagrant skulle det betyda ungefär »sömnen är inte«. Så skulle ingen romare ha uttryckt sig, det är en sak som är säker.

Ibland tycker jag att folk borde ha mer respekt för sitt material. Det finns fler exempel: numera finns inte bara »heavy metal-umlaut« (det lustiga fenomenet där hårdrocksgrupper sätter nordiskklingande prickar över bokstäver i sina namn, som Motörhead, Mötley Crüe och andra, i ett försök att låta »gotiskt mörka«) utan också »goth/ metal-pig latin«, det vill säga det sorgliga resultatet av att riktigt »möööööörka« musiker lägger in latinska ramsor i sina låtar för att göra dem riktigt svarta och onda. Ett exempel är från (den i och för sig bara lite hobbymörka) gruppen Evanescence, som i en låt har följande svarta, onda och mystiska kör: Servatis a periculum Servatis a maleficum Servatis a periculum Servatis a maleficum Servatis a periculum Servatis a maleficum Etcetera etcetera etcetera. Uppenbarligen tycker de att det skall betyda »Rädda [mig/oss] från faran, rädda [mig/oss] från svartkonsten/den onda besvärjelsen«. Låter ju pampigt, kanske. Fast fel.

Servatis är indikativ, inte uppmaningsform (imperativ). De är nog ute och seglar efter formen servate (»rädda [ni]!«). Och så råkar både »besvärjelsen« och »faran« vara 13

Wikander_Orden.indd 13

09-11-30 14.31.03

orden och evigheten

fel – prepositionen a (»från«) styr kasus ablativ, men texten har nominativ. Malefico och periculo är nog ett bättre förslag tror jag.

Som jag nämnde ovan är inte latin det enda gamla dammiga språk som idag fått en oväntad subkulturell patina.

Samma fenomen kan man finna i samband med andra klassiska tungomål. I den sista filmen i Matrix-trilogin är det stora musikaliska huvudtemat inte (som i de tidigare två filmerna) någon rapmetal-komposition av Rage Against The Machine. När vi hade vant oss vid att få höra Zack de la Rochas arga röst under eftertexterna framträdde här istället något helt annat: en stor kör som mässade: Asato mā sad gamaya Tamaso mā jyotir gamaya M.rtyor mām.rtam gamaya Led mig från det osanna till det sanna!

Led mig från mörker till ljus!

Led mig från döden till det odödliga!

Orden är ur B.rhadāranyaka-upanishaden (kanske cirka 800 . f.Kr.) och beskriver den frälsande odödlighetsupplevelsen i glödande ord. Vi ser gamla indoeuropeiska ord som sat, som är samma ord som vårt »sann« liksom roten m.r-, som vi finner i latinets mors. Ordet gamaya är en kausativ av samma ord som vi har i »komma«, alltså egentligen »låt mig komma«. Samma ord sjungs också när filmhjälten Neo i ett dystopiskt stadslandskap bekämpar den gräslige agenten Smith. Och så säger de att man inte har nytta av gamla språk!

Men man kan alltså se att den generation som vuxit upp 14

Wikander_Orden.indd 14

09-11-30 14.31.03

Latinet – vår tids stämningsskapare

med tv-spel, fantasy och heroiska berättelser kanske inte ser latin och andra liknande språk som så döda som vissa andra verkar göra. De språk som burit upp år av kulturarv under så lång tid sticker upp sitt huvud på de märkligaste ställen, och de kommer nog att fortsätta göra det ett bra tag till. Modernitetsivern kan ibland slå över i sin motsats, och bara detta visar oss hur viktigt det är att hålla igång kontakten med det som varit. Gör vi det kanske vi inte bara kan skriva underbart vacker spelmusik, utan till och med kan få grammatiken rätt när vi ändå håller på. Latinet lever – vart vi än vänder oss.

(Delvis tidigare publicerad i Kontur)

Wikander_Orden.indd 15

09-11-30 14.31.03

Den sanna historien

Att lära sig gamla språk kan få de märkligaste följder – inte minst vad gäller ens litteraturhistoriska bildning.

Många har väl en eller annan idé om hur det måste vara att läsa verk på sanskrit, latin eller grekiska: tungt, ståtligt och värdigt. Eller också skall innehållet i alla fall vara episkt och våldsamt … som i tv-serien Rome, kanske. Och ibland är det så också, med berättelser som Iliaden, Aeneiden eller beskrivningarna av det stora kriget mellan släktgrenarna i Mahābhārata. Men det finns ju annat …

Som historien om sjömännen som åker västerut från Gibraltar sund, blir fångade av en storm och kommer till en märklig ö med floder fulla av vin, sedan åker vidare, plötsligt kastas upp i luften och flyger hela vägen upp till månen i sin båt för att senare få träffa kungen av sagda himlakropp, långt före Jules Verne eller Neil Armstrong.

Det jag talar om här är Den sanna historien, som sannolikt är den mest snurriga text Europas klassiska litteratur har frambringat. Den skrevs på grekiska av den hellenistiske författaren Lukianos (cirka 125–180 e.Kr.), som i sin korta och ganska virriga berättelse framställde ett av de första science fiction-verken i litteraturhistorien – med »rymdskepp« och allt. Och han gjorde det inte för att skapa någon storstilad epik eller mäktig heroisk poesi, utan för att driva med samtida författare som han tyckte skrev om saker de 16

Wikander_Orden.indd 16

09-11-30 14.31.04

Den sanna historien

inte hade en aning om, som bara präntade vad dravel de kunde hitta på. Lukianos var helt enkelt trött på all tidens sensationslitteratur, där diverse författare glatt berättade hur det såg ut i Indien utan någon som helst evidens och lade in alla möjliga extravaganta detaljer – kanske något att tänka på även vad gäller modernare resebeskrivningar.

Lukianos säger i företalet till sin lilla skrift: »Det enda sanna jag kommer att säga är att jag tänker ljuga.« I ärlighetens namn måste det erkännas att även Den sanna historien innehåller ett slags krigsbeskrivning, fast av ett mycket annorlunda slag än de ståtliga kamper som en del annan antik (och modern) litteratur återger. Här handlar det om ett krig mellan invånarna på månen och på solen, som naturligtvis är arga fiender till varandra.

När Lukianos sedan i detalj beskriver de olika deltagarna i månens armé använder han så stor språklig kreativitet för att beskriva de olika vidundren att vi moderna läsare inte alltid kan förstå vad det är han försöker säga. Han uppfinner nya (och ofta halvt obegripliga) ord som målar en fascinerande bild av hans helt påhittade strid: i kampen förekommer såväl kynobalanoi (»hundekollon«) som hippomyrmēkoi (»hästmyror« eller kanske »myrkavalleri«?)

Till sist skrivs ett fredsavtal mellan månens och solens invånare, där det bland annat stipuleras att konungen av månen varje år skall betala tiotusen krukor dagg till solens konung.

Senare kommer hjältarna tillbaka till jorden, där de besöker innanmätet på en jätteval (vilket tråkar ut jagpersonen något fruktansvärt – hjältarna räknar tiden efter de tillfällen då valen gapar), ser jättar ro omkring med hela öar som skepp, påträffar ett hav av mjölk och besöker en ö av ost. Under sin resa träffar de också på Odysseus, Sokra17

Wikander_Orden.indd 17

09-11-30 14.31.04

orden och evigheten

tes och till och med den gamle Homeros själv. I slutet av den lilla boken hittar hjältarna en helt ny och spännande kontinent, och en redogörelse för deras äventyr där utlovas komma i senare böcker – som inte existerar. Till och med det var en lögn.

Den sanna historien har betraktats både som en parodi, en satir och ett ovanligt framsynt experiment i den senare så populära genren fantastisk litteratur. Vad Lukianos lyckas göra är att påpeka hur mycket egendomliga historier som fyller Odysséen och andra storvulna verk: han tar deras osannolikhet och gör den till sitt eget verktyg. I hans författarhand görs lögnen till ett uttalat litterärt grepp, och när han gör det skapar han både en skicklig reflektion över tidens litteratur, en parodi och ett senare ständigt upprepat motiv: färden till månen, ut mot stjärnorna. Redan de gamla grekerna …

När man läser texter som Den sanna historien – och för den delen också de innehållsmässigt fantastiska texter den parodierar – kan man börja grubbla på vårt eget kulturella och litterära klimat. I antikens kulturer fullkomligt svämmade den litterära marknaden över av vad vi med moderna termer skulle kalla fantastik: i Mesopotamien har berättelserna om Gilgamesh, skapelsemyter som Enuma elish, historien om den vise Adapa som bröt sydvindens vinge och många andra. I Grekland behöver vi inte gå längre än till odödliga klassiker som Homeros’ epos eller Hesiodos’ Theogoni för att finna mycket »övernaturliga« berättelser.

När Vergilius i Roms nationalepos Aeneiden berättar om hur Laokoon vill hindra de stackars trojanerna från att ta emot en viss ihålig häst låter gudarna honom inte komma långt: istället skickar man stora gräsliga havsormar mot 18

Wikander_Orden.indd 18

09-11-30 14.31.04

Den sanna historien

honom som inte står dagens svärdsvingarfantasy långt efter. När prästen Laokoon ser grekerna komma med sin stora trähäst som fredsgåva uttalar han den odödliga hexametern quidquid id est, timeo Danaos, et dona ferentes (»vad det än är fruktar jag grekerna också när de kommer med gåvor«), och vill hindra sina dumma medtrojaner från att släppa in pjäsen i staden – men gudarna vill som sagt inte att hans varning skall gå fram, och då utspelar sig följande gruvliga scen: Laocoon, ductus Neptuno sorte sacerdos, sollemnis taurum ingentem mactabat ad aras. ecce autem gemini a Tenedo tranquilla per alta (horresco referens) immensis orbibus angues incumbunt pelago pariterque ad litora tendunt; pectora quorum inter fluctus arrecta iubaeque sanguineae superant undas, pars cetera pontum pone legit sinuatque immensa volumine terga. fit sonitus spumante salo; iamque arva tenebant ardentisque oculos suffecti sanguine et igni sibila lambebant linguis vibrantibus ora. diffugimus visu exsangues. illi agmine certo Laocoonta petunt; et primum parva duorum corpora natorum serpens amplexus uterque implicat et miseros morsu depascitur artus; post ipsum auxilio subeuntem ac tela ferentem corripiunt spirisque ligant ingentibus; et iam bis medium amplexi, bis collo squamea circum terga dati superant capite et cervicibus altis. ille simul manibus tendit divellere nodos perfusus sanie vittas atroque veneno, clamores simul horrendos ad sidera tollit: 19

Wikander_Orden.indd 19

09-11-30 14.31.04

orden och evigheten

qualis mugitus, fugit cum saucius aram taurus et incertam excussit cervice securim. at gemini lapsu delubra ad summa dracones effugiunt saevaeque petunt Tritonidis arcem, sub pedibusque deae clipeique sub orbe teguntur.

Detta lyder i översättning av Ingvar Björkeson: Vald av lotten till präst har Laokoon just vid Poseidons altare slaktat en kraftig tjur högtidligt åt guden.

Fram över lugna djup (jag ryser vid skildringen) nalkas då från Tenedos’ ö, med väldiga ringlingar, tvenne ormar, klyvande havets våg, med kurs emot stranden.

Brösten lyfter de upp mellan böljorna, blodröda kammar reser sig högt ur vågors svall, och på ytan av vattnet glider det övriga; ryggarna kröks i högvälvda bukter.

Skummet brusar allt mer, och snart når de land; deras ögon brinner, färgade röda av blod och eld, och de slickar hotfullt väsande gap med snabba och spelande tungor.

Dödsbleka flyr vi åt alla håll. Mot Laokoon styr de, tvekar inte om färdens mål. Kring hans båda små söners kroppar slingrar sig djuren först i ohyggligt famntag, slukar sen bit för bit de armas döende lemmar.

Nästa byte blir fadern som väpnad rusar till bistånd.

I spirallika slingor fjättrar de honom och virar två varv runt midjan ryggarnas fjäll, och två kring hans strupe, sträckande hals och huvud högt över hjässan på offret.

Knutarna söker han slita isär med händerna fåfängt 20

Wikander_Orden.indd 20

09-11-30 14.31.04

Den sanna historien

medan hans bindlar begjuts av det svarta, giftiga ettret; fasansfulla är ropen han högt mot stjärnorna sänder.

Sådana bölanden uppger en tjur som sårad vill rymma altaret, skakande av en felriktad yxa från nacken.

Krälande flyr reptilerna strax; de söker den höga helgedomen på bergets topp, den grymma Tritonias borg och tar skydd vid gudinnans fot, under skölden av koppar.

Denna scen känns nästan som om den skulle komma ur någon av H.P. Lovecrafts Cthulhu-berättelser – övernaturlig skräck var ordet.

Stora delar av det gamla Israels viktigaste litteratur var klart »fantastisk« till sitt innehåll – tänk på berättelser som den om uttåget ur Egypten, flykten genom Säv­­havet och den om Bileam och hans talande åsna! Fullt med magi, trolldom och äventyrlighet dyker upp på mängder av ställen i den hebreiska Bibeln. De germanska och nordiska sagorna flödar över av gudar, hjältar magi, drakar och annat okonventionellt – oavsett trosståndpunkter är det ju svårt att tro att järnålderns nordbor träffade på drakar på daglig basis. De katolska medeltida helgonlegenderna bågnar av övernaturliga väsen och annan fantasyparafernalia.

Kort sagt: om man ser bakåt genom litteraturhistorien (och alltså inte bara till svenskt 1800- och 1900-tal) är det vi idag kallar fantasy en genre som dyker upp i stort sett överallt och med en stor frekvens. Att berätta om övernaturliga, osannolika och heroiska ting var snarare regel än undantag (och det är ju just denna trend Lukianos driver med i sin lilla skrift).

21

Wikander_Orden.indd 21

09-11-30 14.31.04

orden och evigheten

Sett i detta historiska perspektiv är det lite märkligt att notera hur fantastikgenren betraktas i dagens (i synnerhet svenska) litteraturdebatt. Fantastik ses ofta som ett slags barnlitteratur, som det man sysslar med innan man börjar läsa »riktiga böcker«, som behandlar vad som upplevs som mer vuxna och angelägna ämnen (socialhistoriska beskrivningar av mänskligt lidande tenderar att vara en uppskattad genre). Man hör saker som att fantastiken är en genre som uppfanns av J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis som ett slags privat hobbyprojekt, och man ignorerar helt att just de två herrarna i allra högsta grad såg sina episka berättelser som delar i en större litterär tradition.

Fantastiken uppfanns inte av någon excentrisk språkvetare på 1900-talet. Den är dagens version av en stor berättartradition som går tillbaka mer eller mindre så långt vi har skrivna litterära källor överhuvudtaget. Den är långt mer fixerad i litteraturhistorien än »den borgerliga och proletära romanen«, 1990-talets ironiska och nihilistiska experiment eller ens deckaren. Det är svårt att förstå hur man idag kan se den moderna utlöparen av denna typ av litteratur som något slags fluga – det är det sista den är.

Varför skulle det vara mindre »moget« att idag berätta om hjältar som besegrar mörka makter i fantasivärldar än det var för hettiterna att skriva om stormguden Tarhunnas kamp mot ormdemonen Illuyanka? Varför skulle verkligt litterärt djupa fantasygestalter som Ursula K. Le Guins Sparrowhawk eller Michael Moorcocks Elric vara mindre värda att studera än episka hjältar som Gilgamesh eller Achilleus?

Naturligtvis kan man precis som Lukianos gjorde i sin lilla skrift välja att driva med och parodiera det fantastiska 22

Wikander_Orden.indd 22

09-11-30 14.31.04

Den sanna historien

berättandet (hans egen lösning – att skriva något ännu mer fantastiskt och världsfrämmande själv – framstår för mig som ovanligt kreativ), men det blir lite fånigt att erkänna Homeros och Eddan som höjdpunkter i Europas litteraturhistoria och samtidigt döma ut modern fantastik per definition. Nej, man bör kanske istället göra som Lukianos gjorde: erkänna att lögnen är en drivande kraft i berättandet, att sanningen och verklighetstroheten ofta är det första en författare kastar över bord när hon eller han ger sig ut på sin litterära seglats (oavsett om den nu slutar på månen, i buken på en val eller i en arbetarklassförort – eller för den delen hos en poliskommissarie med magsmärtor och äktenskapsproblem).

Nej, det är kanske just som Doktor House säger: Everybody lies. Och Lukianos hade i alla fall modet att erkänna det.

(Delvis tidigare publicerad i Kontur)

Wikander_Orden.indd 23

09-11-30 14.31.04

Guds och verklighetens språk

Gudsnamn är ett fascinerande ämne. I många religiösa traditioner görs en mycket stor poäng av att göra exegeser över benämningarna på det gudomliga, ofta ur språkmystiska perspektiv. I den judiska kabbalan är jonglerandet med de olika bokstäverna i YHWH-namnet något av det mest centrala. Inom islam finns en ingående spekulation kring de många gudsbenämningarna. Det finns ju ofta mängder av olika gudsnamn att filosofera kring.

På semitiska språk brukar ordet för »gud« ofta vara avlett av roten ’-w-l, som från början verkar ha betytt något i stil med att »vara stark«. Av den kommer arabiskans ’Allāh, hebreiskans ’Ēl eller ’ Ĕlōhîm, arameiskans ’alāhā eller ’elāhā, akkadiskans ilum och ugaritiskans ’ilu.

Alla dessa brukar vara det enklaste och mest grundläggande ordet för »gud« (eller, för den delen, »Gud« i den mer personliga betydelsen – på ugaritiska är till exempel ’Ilu namnet på gudapatriarken själv).

Men på fornetiopiska (även känt som ge‘ez) är det ett helt annat uttryck som används, trots att språket är (syd)semitiskt. Det vanliga fornetiopiska ordet för »Gud« är ’Egzi’abh hēr . (med ett faryngalt h, uttalat i svalget), ett ord som helt avviker från de övriga. Jag blev själv mycket förvirrad när jag såg det för första gången. Bakgrunden till ordet är en sammansättning: »landets herre« betyder det 24

Wikander_Orden.indd 24

09-11-30 14.31.04

Guds och verklighetens språk

– och denna term har bit för bit blivit det vanliga ordet för »Gud«. Ordet förekommer inte sällan i etiopiska namn, som i namnet på långdistanslöparen Gebre-egziabher Gebremariam (vilket ordagrant betyder »Guds-tjänare Marias-tjänare«!).

Detta med spekulationer kring gudsnamn på olika språk säger mycket inte bara om hur man i många kulturer ser och har sett på språk utan kanske också en hel del om ganska spridda religionsfilosofiska och religionspsykologiska förhållanden. I många av världens mystiktraditioner är det just begrundandet av, meditationen över och (den ibland halvt språkvetenskapliga) analysen av dessa namn som bildar en mycket central del av den mystika praktiken. Genom att upprepa och försjunka i de heliga namnen tänks individen kunna komma i kontakt med själva det gudomliga.

Inom kabbalan kastas bokstäverna i YHWH-namnet om och kombineras i mängder av olika varianter. Var och en av de fyra bokstäverna i det heliga namnet analyseras och utläggs. Den store judiske mystikern Avraham Abulafia (född år 1240 e.Kr. i Zaragoza i Spanien) utvecklade ett komplicerat och mångfacetterat system för hur detta skulle göras. Man skulle börja med att ensam under en natt (iklädd judisk böneutstyrsel, med tefillin och övriga rituella tillbehör) sätta sig ned och skriva det heliga namnets fyra bokstäver i olika kombinationer, begrunda dem och meditera över dem. Efter hand skulle man övergå till att upprepa dem för sig själv och helt uppfyllas av de gudomliga ljuden, tills det som Abulafia kallade shefa‘ (»flödet«) infann sig och den mystika upplevelsen nåddes. I muslimsk sufisk mystik förekommer liknande procedurer, där man placerar ut heliga ord och stavelser på olika ställen på krop25

Wikander_Orden.indd 25

09-11-30 14.31.04

orden och evigheten

pen (i synnerhet frasen lā ’illāha ’illa l-lāh, »det finns ingen gud utom Gud«). Mycket närbesläktade religiösa yttringar finner man i hinduisk tantra, med spekulationer kring så kallade bīja-mantras (»frö-mantran«), ett slags enstaviga ord som i sig själva tänks bära en gudomlighets essens inom sig: dessa mantran bregrundar man och mediterar över, och det förekommer också att man i så kallad nyāsa (sanskrit för »utplacering«) sätter ut dessa på olika ställen på kroppen, som därmed görs till en del av det metafysiska systemet.

Det vi ser i dessa olika språkmystiska system är en uppfattning om det mänskliga språket som skiljer sig ganska mycket från den som de flesta västerländskt sekulariserade människor är vana vid. Det är ett förhållningssätt där språket faktiskt objektivt motsvarar en verklighet, en gudomlig verklighet: den beskriver den inte bara – den är ett direkt uttryck för dess essens. Vi är idag så vana vid att se språket som en samling godtyckliga symboler; just det är den moderna språkvetenskapens grundhållning. Men det kan vara värt att hålla i minnet att det i filosofi- och religionshistorien ofta funnits en radikalt motsatt ståndpunkt: en där språket är verkligheten, en där språket ger makt. Det lustiga är att en del av senare tiders postmoderna teorier om språkspel och språket som den enda verkligheten nästan kommer att tangera detta förhållningssätt, som för många framstår som fruktansvärt medeltida och urmodigt.

Just frågan om huruvida språket är en samling slumpmässiga symboler eller en direkt verklighet var central i den så kallade universaliestriden, en långdragen medeltida filosofisk dispyt som gällde huruvida till synes »universella begrepp« hade någon verklig existens eller bara var 26

Wikander_Orden.indd 26

09-11-30 14.31.04

Guds och verklighetens språk

slumpmässiga namn och benämningar på företeelser. Den gamla skola som härstammade från Platon och hans idélära gav uttryck för den första ståndpunkten: begreppen var verkliga storheter, och det vi ser av dem i världen är bara emanationer (utflöden) av de eviga begreppen. Det är just en sådan ståndpunkt som de många språkmystiska systemen ovan ger uttryck för: orden blir till gudomliga principer, sammanfattar deras väsen och ger en möjlighet till direkt begrundan och upplevelse av dem. Den motsatta positionen härstammade från dem som hade sin bas i traditionen från Aristoteles men drog hans position ännu längre: begreppen var då bara »namn« (ståndpunkten kallades just »nominalism«, av latinets nomen, »namn«).

Frågan var helt enkelt om begreppet »ros« bara var en gemensam sammanfattande beteckning på ett antal liknande ting med en viss sorts kronblad, stjälk och liknande, eller om det istället var så att världens alla rosor var en återspegling av urbegreppet »ros«. Denna diskussion bildar i all fall en del av bakgrunden till namnet på Umberto Ecos roman Rosens namn.

Den mer essentialistiska, språkmystiska ståndpunkten är som sagt central till exempel i kabbalan. Det är det som gör att mer traditionell judisk kabbala ser det som självklart att utövaren måste behärska hebreiska – hebreiska är nämligen det språk av vilket världen är byggd. För den som ser koden är vår värld en nästan Matrix-liknande väv av hebreiska bokstäver, ord och begrepp.

Det är inte bara hebreiskan, kabbalans »modersmål«, som fått denna behandling. Ett av de mer pikanta och egenartade exemplen finner vi hos den svenske 1600-talstänkaren Johannes Buréus, som förutom att vara Sveriges förste riksantikvarie och göra ett jättearbete med att samla in och 27

Wikander_Orden.indd 27

09-11-30 14.31.04

orden och evigheten

katalogisera runinskrifter också var en driven esoterisk författare. På den tiden var gränserna mellan vetenskap och esoterik inte lika starka som vissa kanske tycker att de är idag (vilket bland annat märks på att Isaac Newton vid sidan om sitt arbete inom fysiken var mycket aktiv inom kabbala och alkemi). Johannes Buréus tillhörde den förs­ ta generationens göticister, som såg det nordiska som det högsta i språklig och kulturell väg, och alltså började han bedriva ett slags kabbalistisk språkmystik med runorna.

Han skapade vad han kallade Cabala Upsalica, »uppsaliensisk kabbala«, ett språkmystiskt system där de nordiska runorna var nyckeln till övervärldslig insikt.

Också i litteraturen kommer denna språkessentialistiska syn ibland till uttryck. Vi finner den i en del fantasylitteratur, till exempel hos Ursula K. Le Guin. I hennes Earthsea-serie är drakarnas språk det »sanna språket«, som ger möjlighet att helt beskriva och styra verkligheten. Alla har sitt »sanna namn« på det språket, och känner man till detta namn får man också makt över personen.

En liknande idékonstruktion finner man hos den svenske författaren Erik Granström, som i sin roman Svavelvinter också har ett »högt språk« som beskriver all verklighet – men med den pikanta detaljen att vi människor inte riktigt klarar av att hantera dessa »verklighetens ord«. Om vi hör dem väcks vi till medvetande, men vi blir också för evigt främmandegjorda inför vår egen värld. När vi har sett planritningarna, hört de ord som bygger upp världen, blir den något främmande och obekant för oss, och vi vandrar som hemlösa skuggor genom den.

Dessa tankar ligger bakom många magiska systems och teoriers användning av särskilda, ockulta och hemliga språk. I västerländsk ritualmagi handlar det gärna just om 28

Wikander_Orden.indd 28

09-11-30 14.31.04

Guds och verklighetens språk

hebreiska, men latin har också varit en klassiker. I hinduisk tantrisk praktik är sanskrit det självklara språket.

Man använder helt enkelt det språk som man anser ligger närmast skapelsens själva kärna. Den muslimska trosuppfattningen att Koranen från början existerade just på det arabiska språket är en liknande hållning: ett språk är så att säga det »verkliga«.

Långt före alla nutida idéer om språkspel, härskartekniker och språkligt relationsskapande fanns alltså idén att språk är makt. Idag diskuterar man mycket hur språket kan användas för att skapa och cementera maktrelationer i samhället, hur språkliga uttryck kanaliserar någon viss persons eller grupps »vilja till makt«. Men idén om språket som maktmedel är bra mycket äldre än Nietzsche, Wittgenstein och postmodernisterna. Den är djupt invävd i en mycket äldre, religiös (och ibland magisk) världsuppfattning, där språk är makt på ett mycket djupare och sannare plan. Språket skapar verklighet, språket bygger verkligheten – och genom att förstå det kan vi förstå tillvarons djupaste mysterier.

Ett av de allra mest extrema exemplen på denna hållning finner i vi det klassiska Indien. De olika tidighinduiska filosofiska systemen ville på olika sätt förklara världen och i synnerhet hur vi människor skulle agera för att nå »befrielsen«, den eviga sällheten och friheten från återfödelsens plågsamma kretslopp. På denna centralfråga gav de olika filosofiska systemen naturligtvis olika svar: enligt sā mkhya-systemet var noggrann analys av alla . materiens och andens kvaliteter (och skillnaderna mellan dem) vägen till befrielsen, för mīmā msā-filosoferna var . det den riktiga förståelsen och det korrekta utförandet av de vediska offerriterna som var centralpunkten som leder 29

Wikander_Orden.indd 29

09-11-30 14.31.04

orden och evigheten

till frälsning. I de olika riktningar som kallas vedānta var det den riktiga förståelsen av Upanishadernas filosofi som frälste. Det fanns kort sagt många radikalt olika syner på vägen till frälsning. Men den i mina ögon nästan mest underhållande (om än kanske inte mest sannolika) var den som företräddes av filosofen Bhart rhari, som levde på .

500- eller 600-talet e.Kr. Han tycks ha varit av den för oss språkfantaster ganska fascinerande ståndpunkten att befrielsen skedde genom fulländning av grammatiken.

Om man uppnådde den totala analysen och perfektionen i grammatisk förståelse skulle detta leda till självets frälsning – just därför att (sanskrit)språket i hans uppfattning var identiskt med den högsta verkligheten. Med en sådan attityd till språkanalysen kan man tänka att fler hade haft åtminstone ett halvt öra öppet under tysklektionerna i skolan …

Wikander_Orden.indd 30

09-11-30 14.31.05