Till minnet av Lev Loseff (1937–2009), den främste kännaren av Brodskys författarskap
Jag har aldrig sett språket som en väg till friheten. Sanningen är att jag aldrig har känt mig ofri. Jag har alltid känt mig totalt fri. […] Jag visste att jag var argsint, och jag visste att jag var stark. Jag visste att jag alltid varit envis. Jag försökte utveckla något inom mig som sannolikt var mycket litet men mycket hårt, proportionellt till det enorma trycket utifrån. – jo se ph br o d sky
Jangfeldt.indb 5
10-02-11 13.22.44
i n n eh å l l
La bolce vita Författaren är en ensam resenär 11
Språket är Gud eller Pojken på förstukvisten Raspa, penna! 87 En rysk Auden 113 From Russian with Love 127 En fri människa skyller inte ifrån sig 145 En glödande antihedning 164 Ögats vilopunkter 178
Brottstycken En meters marginal 197 Bara nerver 204 Utanför hemmets fyra väggar 212 Att fejka livet 214 För och emot 216 Intervruer 220 Ryskan som teologi 223 Absurda luckor 225 Till talangens lov 228 Statresistens 231 Exilförfattarens lott 233
Jangfeldt.indb 6
10-02-11 13.22.44
Schamansång 235 Ö 240 Konsonantisk dissonans 244 Prix Nobel? 246 En rysk poets Nobelföreläsning 249 Ett alternativt Nobelpris 252 It’s very nice to leave Helsinki 255 Kommentarer från en ormbunke 259 Mjau 263 Brodskys 101 favoritdikter 267 The road not taken 271 En visa om frihet 273 Nittio år senare 275 Majakovskij och Tatiana 279 Rim och reson 283 Faderns blick 287 En lång meter 290 Poetiska tankar 293 Ett kronikerfall 295 Moskva mot en familj 302 Minnesskärvor 307 Infarktis 328 Brodskys Lebensraum 337 En vergilisk hjälte 342 In the dead of winter 347 Tapto 348 Letum non omnia finit 356 Efterord, Joseph Brodsky på svenska, bildkällor, personregister 360–365
Jangfeldt.indb 7
10-02-11 13.22.44
Jangfeldt.indb 8
10-02-11 13.22.45
La bolce vita
•
Jangfeldt.indb 9
10-02-11 13.22.45
La bo l c e v i t a
10
Jangfeldt.indb 10
10-02-11 13.22.48
Författaren är en ensam resenär n ä r a e r o f l o t pl a n e t me d Iosif Brodskij ombord söndagen den 4 juni 1972 passerade luftrummet mellan Öst och Väst hade hans namn för länge sedan färdats i samma riktning på andra vingar. När han samma dag landade på Wiens flygplats var han sedan flera år internationellt känd som den ryska poesins nya stora namn och som offer för ett politiskt system som bestraffat honom just därför att han var poet. Av de båda komponenter som formade hans ryktbarhet var det bara den första som Brodskij själv ville kännas vid. De politiska förföljelserna talade han ogärna om och deras betydelse för hans biografi förnekade han helt. Några växlar på övergreppen han utsatts för drog han aldrig, rollen som »offer« eller »dissident« var honom främmande.
1. Poesin var Iosif Brodskijs livsluft, det som upptog honom mer än något annat; en besatthet. Poesin var, förkunnade han, äldre än politiken och skulle också överleva den – en högre form av 11
Jangfeldt.indb 11
10-02-11 13.22.50
La bo l c e v i t a
mänsklig aktivitet, högre, givetvis, än det politiska språket, men också mer fulländad än prosan. En väninna som delade taxi med honom på väg till Leningrads flygplats dagen han utvisades ur Sovjetunionen minns att samtalet handlade mest om poesi och inte, som man kunde ha förväntat sig, om politik och den förestående landsförvisningen. Den som växte upp i den aggressivt monokroma sovjetstaten tvingades för sin mentala hälsa och överlevnad utarbeta alternativ till den livsstil och den värdeskala som systemet dikterade. I ett land där – med Brodskijs egna ord – otrohet och biobesök var de enda formerna av fri företagsamhet kom poesin att framstå som »en form för att motstå verkligheten«, som han skriver i essän om sin litauiske vän, poeten Tomas Venclova. Poesin har i den ryska traditionen en annan ställning än i de flesta andra länder och den ryske poeten har ofta sett som sin plikt att skänka sin röst åt ett folk som sällan getts möjlighet att höja sin egen. Om den traditionella rollen som profet var främmande för Brodskij, upptogs han desto mer av poesins funktion som alternativ till det officiella språket, maktens språk, som just i Sovjetryssland var mer stereotypt än på de flesta andra håll; poetens uppgift är inte att uttrycka en viss åsikt utan att skriva väl. I det Leningrad där Brodskij levde och utvecklades som poet var det politiska förtrycket i många stycken värre än i Moskva. Det hade delvis historiska orsaker: sedan mordet på Leningrads partichef Kirov 1934 var man i Kreml livrädd för politisk separatism i den forna huvudstaden. Dessutom var de utländska korrespondenterna stationerade i Moskva och rapporterade om myndigheternas behandling av de intellektuella. I Moskva var 12
Jangfeldt.indb 12
10-02-11 13.22.51
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
författarna också på ett annat sätt integrerade i det politiska systemet. Det gällde inte bara officiellt uppburna poeter utan också dem som rörde sig i gränslandet för vad som var tillåtet. Jevgenij Jevtusjenko och Andrej Voznesenskij kunde inte publicera vad som helst, men de kunde publicera sig, och närheten till den politiska makten erbjöd svåremotståndliga lockelser i form av bilar, datjor och utlandsresor. Samtidigt utnyttjades de av makten i dess syften; positionen som officiellt sanktionerad rabulist hade en prislapp. I Leningrad fanns, vid sidan av den officiella litteraturen, en stark poetisk sub- eller undergroundkultur som fick sitt erkännande först med perestrojkan och – framför allt – med Brodskijs Nobelpris, vilket med ens riktade ljuset mot hans generationskamrater i den så kallade Leningradskolan. På sovjettiden kunde dessa poeter inte publicera sig, trots att de sällan var uttalat politiska – genom att inte skriva om det som de förväntades skriva om betraktades de ändå som politiskt provocerande. Man behövde inte vara anti-sovjetisk för att uppfattas som fiende till systemet, det räckte med att man var a-sovjetisk, att man vände systemet ryggen. Detta gällde i livet som i litteraturen. Man klädde sig i smala byxor, helst jeans, man rökte utländska cigarretter, man drack whisky och gin – när man kom över det, genom utlänningar på besök eller någon bekant som lyckats få göra en utlandsresa. Och man skrev dikter där huvudaktören inte var en stötarbetare eller rekordmjölkerska utan – som hos Brodskij – själen, ett begrepp som varit borta från den ryska poesin i decennier. »Jag tror det var därför som alla mina svårigheter började, när bossarna upptäckte att den 13
Jangfeldt.indb 13
10-02-11 13.22.51
La bo l c e v i t a
här karln brydde sig ju inte om dem«, förklarade Brodskij i en intervju. Våren 1964 dömdes Brodskij till fem års förvisning i norra Ryssland för »lösdriveri«. Under tiden där drabbades han av något som bäst kan beskrivas som en uppenbarelse. En vän i Moskva skickade honom en antologi med engelsk poesi på originalspråket. »Av en ren tillfällighet«, mindes han, »föll boken upp på Audens ’In Memory of W.B. Yeats’«, där han bland annat kunde läsa följande rader: Time that is intolerant Of the brave and innocent, And indifferent in a week To a beautiful physique, Worships language and forgives Everyone by whom it lives; Pardons cowardice, conceit, Lays its honours at their feet. »Jag minns«, skrev Brodskij senare i sin essä om Auden, »Att behaga en skugga«, »hur jag satt där i den lilla stugan och kikade ut genom det fyrkantiga fönstret stort som en skottglugg på den blöta, leriga, smutsiga vägen med några kringirrande kycklingar och undrade om jag verkligen vågade tro på det jag just hade läst eller om det var mina kunskaper i engelska som spelade mig ett spratt.« Han bläddrade gång på gång igenom sitt engelsk-ryska lexikon för att få bekräftat att han hade förstått 14
Jangfeldt.indb 14
10-02-11 13.22.51
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
rätt. »Jag förmodar att jag helt enkelt vägrade tro att en engelsk diktare så tidigt som 1939 hade sagt ’Time … worships lang uage’, och ändå såg världen ut som den gjorde.« Han hade inte läst fel: Auden hade verkligen skrivit att tiden avgudar språket – vilket innebär att »språket är större eller äldre än tiden, vilken i sin tur är äldre och större än rummet«. Insikten gjorde Brodskij »helt enkelt bedövad« och stärkte honom i övertygelsen om poesins särställning i den språkliga och litterära hierarkin.* Audens ord bekräftade, som Brodskijs levnadstecknare och vän Lev Loseff har påpekat, inte bara Brodskijs egna tankar om »språkets primat över det individuella medvetandet och det kollektiva varat« utan aktualiserade också de paradoxala känslor av skuld som han upplevde vid denna tid, efter processen och påföljande förvisning. Han var visserligen oskyldig till anklagelserna för »lösdriveri«, men han bar på en stark känsla av »existentiell skuld« – »en normal människa känner alltid skuld, gentemot staten, andra människor, etcetera«, förklarade han en gång för mig, och i en intervju utvecklade han tanken: »En fri människa skiljer sig från en förslavad människa därigenom, att hon när hon råkar ut för en katastrof, ett misslyckande, en olycka, aldrig lägger skulden på omständigheterna eller på någon annan eller på myndigheterna – hon skuldbelägger sig själv.« Brodskijs skuldkänslor förstärktes av det faktum att han i viss mening ansåg sig bära ansvaret för att han häktats, dömts och *
Ironiskt nog strök Auden just dessa strofer när han 1966 gav ut sina Collected Shorter Poems.
15
Jangfeldt.indb 15
10-02-11 13.22.51
La bo l c e v i t a
förvisats. Han visste mycket väl vilka han hade att göra med, vilka krafter han utmanade genom sin vägran att rätta in sig i det poetiska och sociala ledet. »Jag accepterade inte systemet«, förklarade han i en intervju, »följaktligen hade de rätt att bura in mig. Det är deras system. Det kan man inte komma ifrån. I och med att man visar sin ovilja att acceptera det har de rätt att göra vad de vill med dig eftersom deras mål är att bevara systemet för evigt. […] Man måste se nyktert på saken. Jag tycker inte man skall ägna sig åt självbedrägeri. De här typerna har makten. Jag är svagare än de. Jag saknar makt.« Mot bakgrund av denna insikt kom Audens löfte om förlåtelse och amnesti (pardon) som en befrielse. Man kan få absolution – bara man följer sitt kall och skriver väl, är en av dem som språket lever hos. I grunden ligger en kristen etik men här finns också, som Loseff understryker, en förkristen, aristotelisk syn på dygd som en förädling av medfödda egenskaper. »Att skriva väl blir«, betonar han, »för Brodskij en moralisk plikt.«
2. Landsförvisningen 1972 innebar slutlösningen på ett problem som myndigheterna hade dragits med sedan 1964, då Brodskij efter en summarisk rättegång befunnits skyldig till lösdriveri. Det synnerligen bräckliga domskälet var att han saknade fast arbete; det faktum att han skrev och översatte poesi tog rätten ingen hänsyn till. Eller rättare: det ansågs inte vara riktigt arbete. Rättegången var fabricerad från början till slut och hade bara ett mål, att statuera exempel. Kommunistpartiet drev sedan en tid en kampanj mot »degenererade« element, och Brodskijs 16
Jangfeldt.indb 16
10-02-11 13.22.51
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
namn hade dykt upp redan i januari 1963, då han i en tidningsartikel beskrevs som en av många »icke-erkända« poeter som »drar runt på stan och läser sina dekadenta och formalistiska verk för ungdomen«. Brodskij utgjorde ett irritationsmoment för myndigheterna därför att han vägrade leva efter sovjetsamhällets etiska och estetiska normer. Men det var svårt att dra honom inför rätta för åsikter som han inte aktivt propagerade för. Därför tog man till ett annat lagrum, nämligen en ukas om »kamp mot lösdriveri« som utfärdats några år tidigare, i maj 1961. Den 29 november 1963 beskrevs Brodskij i en Leningradtidning som »en pygmé som försöker kravla sig upp på Parnassen« och några veckor senare beslöts att han skulle ställas inför en »samhällsdomstol«. Detta var ett spektakel som oftast iscensattes på delinkventens arbetsplats och i det här fallet valdes Författarförbundet som lokal – trots att Brodskij inte var medlem. Förbundet nöjde sig inte med att stödja kravet på »samhällsdomstol« utan rekommenderade dessutom åklagarmyndigheten att väcka åtal mot Brodskij och hans »meningsfränder« för deras »antisovjetiska uttalanden«. Allt var naturligtvis regisserat från högre ort, det vill säga kommunistpartiets Leningradsektion. Brodskij dök aldrig upp till »rättegången«, som var utsatt till den 25 december. I stället reste han till Moskva, där hans vänner såg till att han skrevs in på en psykiatrisk klinik. Förhoppningen var att ett intyg om psykisk ohälsa skulle rädda honom undan ett värre öde; strategin hade planerats av honom själv tillsammans med bland andra Anna Achmatova. Men Brodskijs nerver var redan så spända – också av andra, personliga skäl, varom mer 17
Jangfeldt.indb 17
10-02-11 13.22.51
La bo l c e v i t a
längre fram – att han började frukta att han verkligen var på väg att förlora förståndet och bad att få skrivas ut. När han lämnade kliniken några dagar senare var han försedd med ett intyg som fastslog att han led av en »schizoid personlighetsstörning«. En dryg månad senare, den 13 februari, hejdades Brodskij på gatan i Leningrad, han knuffades in i en bil, fördes till en polisstation och placerades i isoleringscell. Följande dag drabbades han av akuta hjärtbesvär och fick en kamferinjektion; ändå tvingades han sitta kvar i ensamcellen. Fyra dagar senare inleddes rättegången mot honom i en av Leningrads distriktsdomstolar. Eftersom utgången var bestämd på förhand kunde försvaret inte göra mycket annat än att försöka mildra domen genom att begära att Brodskij skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Begäran bifölls, men »undersökningen« genomfördes på ett helt annat sätt än vad försvaret hoppats på. Brodskij hölls inspärrad på en psykiatrisk klinik i tre veckor, de första dagarna på stormavdelningen. Och i stället för att undersöka och diagnostisera hans eventuella sjukdom började man genast att försöka »bota« honom: han tvingades ner i iskalla badkar, han väcktes mitt i natten, han injicerades med lugnande medel, han lindades in i våta lakan och placerades bredvid ett varmt element – när lakanen torkade skar de sig in i kroppen. När han långt senare fick frågan vilken upplevelse i hans liv i Sovjetunionen som varit den svåraste, svarade han utan att tveka: inspärrningen på psykkliniken i Leningrad. Om läkarna i Moskva försökt hjälpa Brodskij genom att påtala hans mentala instabilitet var Leningradläkarnas uppdrag det motsatta: att fastslå att han var mentalt tillräknelig och kunde 18
Jangfeldt.indb 18
10-02-11 13.22.51
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
hållas ansvarig för sina handlingar. Enligt deras diagnos »uppvisar [Brodskij] psykopatiska personlighetsdrag, men lider icke av psykisk sjukdom och är till sitt neuropsykiska tillstånd arbetsför.« Det var exakt vad domstolen ville höra. Den andra rättegången började så snart »behandlingen« på den psykiatriska kliniken var överstökad. Att det var en skenrättegång var inget man hymlade med: över dörren till domstolen, för detta tillfälle inrymd i en stor klubblokal, hängde en skylt med orden »Rättegång mot lösdrivaren Brodskij«. Sex personer – representanter för det arbetande folket – var inkallade som »vittnen«. Eftersom Brodskijs »brott« inte var formulerat i strafflagen utan i en ukas, fanns det ingen åklagare utan dennes roll sköttes av domaren Saveljeva: Domaren: Förklara för rätten varför ni under avbrotten [mellan anställningarna] inte arbetade utan levde ett parasitärt liv. Brodskij: Jag arbetade under avbrotten. Jag gjorde samma sak som jag gör nu: skrev dikter. Domaren: Ni skrev alltså era så kallade dikter? Och vad hade ni för nytta av att byta arbetsplats så ofta? Brodskij: Jag började arbeta när jag var femton år. Jag tyckte allting var intressant. Jag bytte arbete därför att jag ville lära mig så mycket som möjligt om livet och människorna. Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet? Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är 19
Jangfeldt.indb 19
10-02-11 13.22.51
La bo l c e v i t a
övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer. Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor? Brodskij: Men varför säger ni »så kallade« om mina dikter? Domaren: Vi kallar era dikter »så kallade« eftersom det är den enda uppfattning vi har om dem. Så höll det på, fram och tillbaka, i fem timmar. Domaren hävdade att Brodskij inte arbetade, Brodskij svarade att han gjorde det, det vill säga han skrev dikter, domaren ansåg att diktskrivande inte är arbete, och så vidare. Mellan varven inkallades åklagarsidans vittnen, som inte hade läst Brodskijs dikter och inte ens visste vem han var – vilket inte hindrade ett av dem från att intyga att Brodskij var en »parasit, tölp, kanalje, en ideologiskt smutsig person«. Försvarets vittnen, kända litteraturprofessorer som Vladimir Admoni och Jefim Etkind, som visste vad de talade om och prisade Brodskij som poet och översättare, avsnästes eller tystades ner av domaren. Rättegången var en absurd fars, och det enda som skilde den från trettiotalets skådeprocesser var utgången. Domen blev ändå sträng. Brodskij dömdes till fem års förvisning från Leningrad med obligatorisk arbetsplikt på förvisningsorten – maximistraffet enligt 1961 års »lösdriveri-ukas«.
20
Jangfeldt.indb 20
10-02-11 13.22.51
Brodskij smygfotograferad av KGB under processen 1964. Fotot hittades i KGB:s arkiv i slutet av ĂĽttiotalet.
Jangfeldt.indb 21
10-02-11 13.22.53
La bo l c e v i t a
3. Brodskijs ovilja att beröra den händelse som föregick förvisningen var som framgått delvis ett resultat av hans komplicerade syn på skuld. Därtill kom det faktum att han för sitt försvar tvingades ta till argument som han uppfattade som ohederliga och skämdes för. För att kunna bevisa sin oskuld måste han försöka övertyga rätten om att han inte var antisovjetisk och att inte bara kroppsarbete utan också »intellektuellt arbete« bidrog till »byggandet av kommunismen«. Det var en argumentationsnivå som han inte erkände. »Jag är född för skapande arbete, arbeta fysiskt kan jag inte«, förklarade han för en partisekreterare som hösten 1963 förgäves försökt få honom på bättre tankar: »Mig är det likgiltigt om det finns ett parti eller inte finns något parti, för mig finns bara gott och ont.« En annan orsak till att Brodskij alltid var mån om att tona ner processens betydelse är att det fanns sådana som ville hävda att han hade den och inte sina dikter att tacka för sin karriär. Också Anna Achmatova insåg genast vilka konsekvenser som processen och förvisningen skulle få för hans öde: »Vilken biografi man är i färd med att snickra ihop för vår rödtopp!« Men för henne var Brodskijs genialitet obestridlig, för henne hade hans storhet inget med yttre biografiska fakta att göra. Många författare utsattes under sovjettiden för liknande övergrepp eller värre – men Brodskij var en av de få vilkas talang stod i nivå med de prövningar som de utsattes för. Tiden i rampljuset för en författare vars utförsgåvor inte matchar hans lidande eller moraliska engagemang blir oftast kort. 22
Jangfeldt.indb 22
10-02-11 13.22.53
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
Om vissa beskyllt Brodskij för att ha profiterat på uppmärksamheten kring processen, har han av andra kritiserats för att inte tillräckligt generöst återgälda sin tacksamhetsskuld till dem som riskerade sitt rykte och sina karriärer genom att uppträda till hans försvar. Det är riktigt att han i sina många intervjuer sällan nämner dessa personer, men det beror snarast på att processen paradoxalt nog hade en större betydelse för dem än för honom. Medan de som försvarade honom såg den som ett tecken på ruttenheten i ett avskyvärt politiskt system och sin insats som ett led i den sovjetiska medborgarrättskampen, framstod processen för honom inte som en specifikt sovjetisk företeelse utan som ett uttryck för mänsklig ondska och för människolivets allmänna absurditet. Hur illa Brodskij än tyckte om kommunismen och hur högt han än värderade demokratin (om vilken han vid den här tiden bara hade teoretiska kunskaper), hyste han inga illusioner om att individens existentiella grundvillkor skulle gestalta sig radikalt annorlunda i en annan samhällsformation. Men Brodskijs attityd hade också att göra med en annan egenskap hos honom. »Hela mitt liv har jag försökt undvika melodram«, förklarade han i en intervju: »Jag har suttit i fängelse tre gånger och på mentalsjukhus två, men det har inte haft någon som helst inverkan på vad jag skriver. […] Det är en del av min biografi, men biografi har absolut ingenting att göra med litteratur, eller mycket litet.« I samtal med mig uttryckte han tanken mer aforistiskt: »Man får inte bli gisslan hos sin egen biografi«, eller: »Man skall inte förlänga en ond verklighet med sina egna ord.« Och i essän om Auden hävdade han att »en författare som 23
Jangfeldt.indb 23
10-02-11 13.22.53
La bo l c e v i t a
talar om sina fångerfarenheter – eller vilka andra umbäranden som helst, för den delen – är inte mycket bättre än vanligt folk som skrävlar om sina kändisbekanta«.
4. Brodskij hade rätt när han hävdade att processen och förvisningen inte betydde något för honom – i den meningen att de inte avsatte några omedelbara biografiska spår i hans poesi. Men den spelade en viktig roll så till vida att den gjorde honom och hans diktning kända i Väst. I salen under båda rättegångarna satt journalisten Frida Vigdorova, en brinnande medborgarrättsaktivist, vars referat från förhandlingarna omedelbart spreds i avskrifter i Sovjetunionen och på hösten samma år publicerades på engelska i Encounter liksom på andra språk. I Sovjetunionen var det många som vände sig mot behandlingen av Brodskij, såväl unga, okända författare som kända kulturpersonligheter. »Så många som ställer upp för honom har aldrig ställt upp för någon enda av alla de arton miljonerna offer för politiska förföljelser«, konstaterade Anna Achmatova, som tillsammans med sin förtrogna Lidija Tjukovskaja (en av de mest aktiva), Dmitrij Sjostakovitj, författarna Alexander Tvardovskij och Konstantin Paustovskij, barnboksförfattaren Samuil Marsjak och andra agerade för att få Brodskij fri. För intellektuella i Väst, som levde med illusionen om ett politiskt töväder i Sovjetunionen, var förföljelserna mot den unge poeten ett eko av kampanjen mot Boris Pasternak sex år tidigare och kom som en chock. En av dem som protesterade var Jean-Paul Sartre, som den 17 augusti 1965 i ett brev (offentliggjort långt 24
Jangfeldt.indb 24
10-02-11 13.22.53
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
senare, under perestrojkan) till Anastas Mikojan, ordförande i sovjetunionens Högsta sovjets Presidium, påpekade att fallet Brodskij allvarligt skadade Sovjetunionens rykte. I namn av sin »uppriktiga vänskap med de socialistiska länderna, till vilka vi [det vill säga vänstern i Väst] sätter vårt enda hopp«, ber Sartre Mikojan att »träda till försvar för en ung människa som redan är eller kanske kommer att bli en bra poet«. Brevet, som överlämnades på privat väg och nådde sin adressat först sista dagarna i augusti, fick omedelbar effekt: den 4 september beslöt Högs ta sovjet att Brodskijs straff skulle begränsas till den tid som han redan avtjänat och den 24 september kunde han lämna sin förvisningsort. Inhemska protester kunde sovjetregimen tillåta sig att ignorera (särskilt som de enligt KGB-chefen främst kom från »intellektuella av judisk nationalitet«), men när kritiken levererades av en framstående europeisk författare, känd för sina vänstersympatier, kände man sig tvingad att retirera.
5. Trots den omänskliga stress som processen innebar vittnade Brodskijs uppträdande under de båda rättegångarna om en imponerande sinnesnärvaro. Hans advokat Zoja Toporova, som gjorde vad som stod i hennes makt för att få honom frikänd, minns att han »inte en enda gång tappade koncepterna utan med stor värdighet talade om sig själv som poet«. »Han var mycket spänd, men förde sig lugnt, med enastående värdighet«, berättar en väninna, Ludmila Shtern: »Ansiktet […] uttryckte varken rädsla eller plåga eller förvirring. Snarast uttryckte det villrådigheten hos en civiliserad människa som deltar i ett skådespel 25
Jangfeldt.indb 25
10-02-11 13.22.53
La bo l c e v i t a
iscensatt av neandertalare.« Lugnet och fattningen förmedlades till och med i Frida Vigdorovas stenografiska referat, i vilket Lidija Tjukovskaja, som inte var närvarande, tyckte sig tydligt kunna höra Brodskijs »rena, lugna, klara röst«, »rösten hos en människa som hunsats till förtvivlan men som inte en enda gång svek vare sig sitt kall eller sanningen. En lugn röst, fast hans vänner sagt att han är hysterisk. Nej. Lugn och värdighet.« »Jag fäste inte särskilt stor uppmärksamhet vid vad som pågick«, förklarade Brodskij senare, »eftersom uppmärksamhet var precis vad staten ville att man skulle visa. […] man tillåter sig inte att bli rädd, så man tänker på något annat i stället. Man låtsas att det inte sker. Man sitter där helt enkelt och försöker ignorera det så gott det går. Den enda gången som jag kände något var när två personer – två vittnen – reste sig och sade något trevligt om mig. Jag var så oförberedd på att höra något positivt att jag blev litet rörd.« Möjligen hade han härvid nytta av sina studier i yoga och zenbuddism, som tränat honom i att koppla bort verkligheten. Bakom honom i rättssalen stod två löjtnanter som hela tiden uppmanade honom: »Brodskij, sitt ordentligt!«, »Brodskij, sitt som en normal människa!«, »Brodskij, sitt anständigt!« »Efter att ha hört detta namn, ’Brodskij’, upprepas otaliga gånger – av vakterna, av domaren, av bisittaren, av advokaten, av vittnena – förlorade det all mening för mig«, berättade han. »Det är som i zenbuddismen. Om man upprepar ett namn så försvinner det.« Som om han visste vad som skulle komma, hade Brodskij redan fem år tidigare, i dikten »Definition av poesin«, rekom26
Jangfeldt.indb 26
10-02-11 13.22.53
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
menderat metoden att tänka på något annat för att fly en obehaglig verklighet. När man förhörs av polisagenter skall man, skrev han, Tänka på de grumliga regndropparna som rinner ner för fönsterrutan, hur de förvrider byggnadernas proportioner medan man talar om för oss vad vi bör göra.
6. Om Brodskij kunde koppla bort tankarna på verkligheten i form av en förtryckande stat, måste det ha varit svårare när det gällde hans far och mor, som också befann sig i rättssalen. Relationen mellan honom och föräldrarna var komplicerad. Å ena sidan kände han skuld över ha utsatt dem för det lidande som det innebar att se sin son arresteras och vanäras, å den andra visste han att de inte uppskattade hans livsval, inte trodde på honom som poet. I essän om sin uppväxt, »I ett och ett halvt rum«, tecknar Brodskij en bild av sina relationer med föräldrarna som med tidens och geografins rätt (den är skriven efter deras död och i ett annat land, USA) är tämligen idealiserad. Samtidigt som fadern, Alexander Ivanovitj, spelade en stor och positiv roll i sonens liv, rök de ofta ihop – som de flesta tonårspojkar och deras fäder. I detta fall komplicerades det hela av att familjen Brodskij levde i ett land med ett mycket bestämt regelverk, där val- och karriärmöjligheterna särskilt för en judisk yngling var starkt begränsade; att bryta mot dessa regler medförde avsevärda risker. 27
Jangfeldt.indb 27
10-02-11 13.22.53
Iosif med fadern i Leningrads hamn i bรถrjan av femtiotalet.
Jangfeldt.indb 28
10-02-11 13.22.54
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
»De förstod inte varför han skulle behöva sluta skolan och över huvud taget leva det liv som han levde«, berättar Jakov Gordin, en nära vän, som bevittnade »mycket hårda duster« mellan Brodskij och föräldrarna. Trångboddheten bidrog givetvis också till slitningarna; det halva rum som Brodskij bebodde, innanför faderns mörkrum, var inte större än tio kvadratmeter. Om Brodskij idealiserade relationen med föräldrarna i sin essä, var han desto mer uppriktig i sina intervjuer. Hans far tyckte, uppgav han, att han var »en slöfock som höll på med en massa dumheter« och brukade ge honom »ordentligt på pälsen«. »Min mor kunde också ge mig en örfil, men hon var snällare mot mig än far. Jag minns hur han brukade dra av sig svångremmen och spöa mig när jag gjort något dumt […]. Jag var dålig i skolan, och det retade min far, vilket han aldrig dolde. Mina föräldrar skällde så mycket på mig att jag vaccinerades mot den typen av behandling.« I själva verket kunde, sade han, inget av det obehag som staten utsatte honom för jämföras med det som han utsattes för hemma – en hård och knappast rättvis dom över föräldrarnas uppfostringsmetoder. Under rättegången satt föräldrarna på första bänkraden, på ytterplatserna, nära dörren: »Det var outhärdligt smärtsamt att betrakta dem«, minns Gordin, »de tog inte blicken från dörren, genom vilken deras son skulle föras in.« Det var nu, under processen, som de började inse att sonen var en betydande poet. »Alexander Ivanovitj började tro på Iosifs talang när han fick höra Achmatovas och Marsjaks omdömen om honom«, har Tatiana Nikolskaja, en nära vän till Brodskij, berättat för mig: »Han gjorde tummen upp och log av stolthet, jag såg det själv.« 29
Jangfeldt.indb 29
10-02-11 13.22.54
La bo l c e v i t a
Processen blev en vändpunkt, åren 1964–65 författade Alexander Ivanovitj och Maria Moisejevna inte mindre än tretton inlagor till försvar för sin son (se vidare sid. 302–306).
7. Anklagelserna för lösdriveri var grundlösa i dubbel bemärkelse: därför att översättnings- och författararbete faktiskt är arbete, och därför att Brodskij i flera år dessutom sysslat med sådant som i domstolens ögon rimligen borde betraktas som verkligt arbete. På vårterminen i åttonde klassen lämnade han nämligen skolan och började förvärvsarbeta. Året var 1956. Han beskriver det själv i essän »Mindre än en«: När jag slutade skolan vid femton års ålder var det inte så mycket ett resultat av ett medvetet val som en magreaktion. Jag tålde helt enkelt inte vissa ansikten i klassen – en del av klasskamraternas, men framför allt lärarnas. En vintermorgon reste jag mig därför utan synbar anledning mitt under lektionen och gjorde mitt melodramatiska uttåg genom skolporten, fast besluten att aldrig komma tillbaka. Av de känslor som överväldigade mig i det ögonblicket minns jag bara en allmän leda vid mig själv för att jag var för ung och lät mig köras med. Där fanns också den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut. Han tog anställning som fräsarlärling på verkstadsfabriken Arsenalen i Leningrad. Där kom han i kontakt med »’arbetarklas30
Jangfeldt.indb 30
10-02-11 13.22.54
Varje år på sin födelsedag fotograferades Iosif av sin far på balkongen till det ett-och-ett-halva rummet. Detta årsavtryck är från mitten av femtiotalet.
sen’ i dess sant proletära stadium, innan den började genomgå förvandlingen till medelklass i slutet av femtiotalet«: Det var ett verkligt »proletariat« jag hade att göra med på den fabrik där jag vid femton års ålder började arbeta som fräsare. Marx skulle ha känt igen dem omedelbart. De – eller snarare »vi« – levde alla i kommunala lägenheter, fyra eller flera människor i ett rum, ofta tre generationer tillsammans, sov i skift, drack som svampar, grälade med 31
Jangfeldt.indb 31
10-02-11 13.22.56
La bo l c e v i t a
varandra eller med grannarna i det gemensamma köket eller i morgonkön till den gemensamma muggen, spöade upp sina kvinnor med dödlig beslutsamhet, grät högt när Stalin vände näsan i vädret eller på bio och svor så mycket att ett vanligt ord som »flygplan« skulle ha slagit en utomstående som en utstuderad fräckhet. På Arsenalen var han ett halvår, sedan arbetade han, i kortare perioder, som eldare på ett badhus, assistent på ett bårhus (för att förbereda sig för läkarstudier) och som anställd på en fyr. Åren 1957–61 deltog han i geologiska expeditioner. Han hade inga fackkunskaper men lyckades genom bekanta geologistudenter få följa med expeditioner till Vita havet, Fjärran Östern, Jakutien och andra avlägsna delar av riket. En sovjetmedborgare kunde inte hoppas på att få resa utomlands och detta var ett sätt att vidga horisonterna och skaffa nya intryck. Det var också en möjlighet att för en tid komma undan den hårdare sociala kontroll som rådde i storstaden. Brodskij arbetade som assistent åt geologerna, han samlade mineraler och bar tunga ryggsäckar under långa dagsmarscher. Av den ärftliga hjärtåkomma som han led av och som skulle visa sig dödlig fanns ännu inga spår, tvärt om gjorde han intryck av ett vara en stark och frisk ung man.
8. Det var under en av dessa expeditioner som Brodskij blev poet, eller bestämde sig för att bli poet. »Jag minns att jag började skriva dikter inte därför att jag ville skriva dikter eller att jag 32
Jangfeldt.indb 32
10-02-11 13.22.56
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
tänkte på detta som ett yrke, en karriär etc.«, mindes han. Det avgörande ögonblicket kom när en av expeditionsdeltagarna visade honom en dikt som en vän hade skrivit. Dikten hette »Sökanden« – i den dubbla betydelsen av geologiska sökningar och andligt sökande. »Han visade mig den där dikten och det föreföll mig som om det gick att skriva bättre på samma tema.« Läsningen av dikten satte igång Brodskijs egen sökmotor och ännu famlande kreativitet: de första bevarade dikterna, ännu osjälvständiga, hänför sig just till 1957. »Det är den ålder då man
Brodskij under en av de geologiska expeditioner han deltog i 1957–61.
33
Jangfeldt.indb 33
10-02-11 13.22.57
La bo l c e v i t a
insuper och absorberar allt med stor girighet och intensitet«, förklarade han i en intervju långt senare: »Och man betraktar absolut allt som händer med en med kolossalt intresse, som om det var första gången det hände.« Året därpå skrev den artonårige poeten till en kvinnlig skolkamrat: Jag skulle vilja bli något av värde. För det måste man kunna många saker. Om man vill skapa, måste man lära sig förstå för vem och i vilket syfte man gör det. […] Man måste finna fundamentet som man vill luta sig mot; måste pröva dess hållfasthet. Man måste också finna andra människor som tror på samma idé, som kan hjälpa till. Det är det viktigaste. Man måste på det hela taget söka länge. […] I själva verket befinner jag mig bara i början. I början av det jag verkligen vill syssla med. […] Du skriver och säger ofta till mig att jag är en flyttfågel, en dilettant. Du måste förstå mig, Norka – det är fråga om sökande. Anledningen till att jag jonglerar med mitt öde är inte att jag siktar på något bestämt eller stabilt för mig själv. I den meningen, vill säga, att jag inte har för avsikt att välja någon hierarkisk stege som jag kan klättra upp för. […] Jag har för länge sedan löst frågan om mål. Nu håller jag på med att försöka lösa frågan om medlen. Det känns som om jag är på väg att finna en riktig lösning. Detta låter både dumt och uppstyltat. Men det beror på att jag populariserar tanken. Jag vill att du förstår mig rätt. Det som jag håller på med är bara ett sökande. Efter nya tankar, nya bilder och, viktigast av allt, nya former. 34
Jangfeldt.indb 34
10-02-11 13.22.57
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
9. Brodskij svepte in i den ryska litteraturen som en stormvind. Till skillnad från många andra ungdomar hade han inte närt några drömmar om att bli poet, för honom blev poesin ett sätt att tackla de frågor som han redan i mycket unga år ställdes inför: godhet och ondska, frihet och ofrihet, livet och döden. I det inrutade sovjetsamhället fanns regler för hur en begynnande poet skulle bete sig: gå med i en litterär cirkel, lägga fram sina dikter för bedömning, få dem kritiskt granskade och, som ett resultat av denna process, eventuellt få dem publicerade. Detta var ingenting för Brodskij med hans naturliga individualism, starka självkänsla och tävlingsinstinkt. I stället dök han upp vid privata sammankomster eller officiellt sanktionerade diktläsningar och deklamerade sina dikter, långt innan de hade nått en nivå som motsvarade den högljudda patetiken i hans framförande. Ofta hade han inte lust eller tålamod att vänta för att lyssna på de övriga deltagarna utan lämnade lokalen närmast demonstrativt, ensam eller i sällskap med sitt följe. Samtidigt som Brodskij »med sin uppriktighet, bredden och djupet i sina intressen, sin naturliga, icke spelade nonkonformism och sin osedvanligt intensiva inställning till människor, diskussioner, abstrakta idéer och vardagshändelser« utövade en stark lockelse på sina generationskamrater, väckte dessa egenskaper »irritation och farhågor hos dem som svarade för de unga författarnas fostran«, kommenterar Lev Loseff. Jakov Gordin återger i sina memoarer en incident som i blixtbelysning visar hur det kunde gå till. Tid: 14 februari 1960. Plats: Leningrads Kulturpalats. Evenemang: »Poesiturnering«. Den 35
Jangfeldt.indb 35
10-02-11 13.22.57
La bo l c e v i t a
nittonårige Brodskij läser dikten »Den judiska kyrkogården utanför Leningrad«. »Vad man än tyckte om den, är jag säker på att om en annan poet hade läst den så hade det inte blivit någon skandal«, kommenterar Gordin. Men skandal blev det. »Vad har det här med poesi att göra!« utbrast Gleb Semjonov, en högt respekterad men tillbakadragen poet och människa som upprördes av Brodskijs självsäkerhet och framfusighet, som han inte fann stå i paritet med hans begåvning. En annan som såg sig tvingad att ta Brodskij i örat var poeten Natalja Grudinina, som var den som ansvarade för »Poesiturneringen«; fyra år senare var hon paradoxalt nog en av dem som med stort mod försvarade Brodskij under processen mot honom. Som svar på kritiken läste Brodskij en av sina tidigaste dikter »Verser under en devis«. Diktens devis var ett latinskt citat: »Vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen.« »En mindre schism växte till en stor skandal som gjorde den unge poeten ännu mer berömd inte bara bland den litteraturintresserade och fronderande ungdomen utan också bland dem som hade som arbetsuppgift att hålla ett öga på denna«, med Loseffs ord.
10. De senare fick före årets slut anledning att åter intressera sig för Brodskij, i samband med en aktion som fick betydande konsekvenser både för honom och för dramats andre aktör. Oleg Sjachmatov och Brodskij hade träffats några år tidigare på ungdomstidskriften Smenas redaktion i Leningrad, dit båda hade kommit för att försöka få sina dikter publicerade. Sjachmatov var några år äldre än Brodskij, han hade varit stridspilot och var 36
Jangfeldt.indb 36
10-02-11 13.22.57
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
dessutom en god musiker. Brodskij, uppvuxen efter kriget med en far som var kapten i flottan och krigsfotograf, var fascinerad av allt militärt och ville ett tag själv bli pilot (vilket dock inte gick eftersom judar inte fick flygcertifikat i Sovjetunionen). Under några år umgicks han och Sjachmatov nära. »Han var en exceptionell person«, mindes Brodskij. »Jag tyckte om honom eftersom han var så intressant att umgås med. När man är tjugo år är allt intressant.« Sjachmatov introducerade Brodskij för Alexander Umanskij, en begåvad dilettant som skrev pianosonater och studerade österländsk filosofi. Umanskij hade på olika vägar samlat på sig ett stort bibliotek med böcker i esoteriska ämnen och det var genom honom som Brodskij kom i kontakt med buddism och yoga. Efter att ha suttit av en tid i fängelse efter en skandal på Leningradkonservatoriets kvinnliga studenthem flyttade Sjachmatov till Samarkand i Uzbekistan. När Brodskij i december 1960 besökte honom där hade han med sig ett manuskript från Umanskij. På hotellet i Samarkand stötte de på den amerikanske juristen Melvin Belli, som också var skådespelare och som Brodskij kände igen från en amerikansk film; att Belli var en legendarisk advokat hade de ingen aning om (han skulle senare komma att försvara Jack Ruby, Lee Harvey Oswalds mördare). Brodskij och Sjachmatov bad Belli att ta med sig Umanskijs text och se till att den publicerades i Väst, något som denne dock avböjde av säkerhetsskäl. Inspirerade av den frihet som avståndet till centralmakten skänkte kom Brodskij och Sjachmatov på en rent huvudlös idé: de skulle kapa ett inrikesplan och flyga det till en amerikansk 37
Jangfeldt.indb 37
10-02-11 13.22.57
La bo l c e v i t a
militärbas i Afghanistan. Brodskij skulle slå piloten medvetslös och Sjachmatov, som ju var utbildad pilot och dessutom hade en revolver, ta över spakarna. Projektet rann ut i sanden, enligt Sjachmatov därför att flygningen ställdes in, enligt Brodskij eftersom han fick samvetskval inför tanken att han skulle skada en oskyldig pilot. För mig berättade han att det var en konkret upplevelse som fick honom av avlysa projektet: när han kvällen före den tilltänkta kapningen knäckte en valnöt tyckte han sig se en människohjärna och förstod att han aldrig skulle kunna slå någon i huvudet. Ett år senare häktades Sjachmatov igen, denna gång för illegalt vapeninnehav. Under förhöret avslöjade han förekomsten av en »underjordisk antisovjetisk grupp« i Leningrad ledd av Umanskij. Bland personer som uppgavs stå i kontakt med denne nämndes Brodskij. Han berättade också om deras avbrutna flyktförsök. Sjachmatov och Umanskij dömdes till fem års fängelse för »skadligt inflytande på ungdomen«, Brodskij häktades och satt två dagar i KGB:s fängelse i Leningrad, Det Stora Huset kallat, men släpptes eftersom flyktplanerna aldrig förverkligats. Under förhöret beslagtogs Brodskijs dikter och hans dagbok; bådadera användes sedan mot honom i presskampanjerna och under rättegången.
11. Direkt efter processen i mars 1964 spärrades Brodskij in på det beryktade Kresty-fängelset vid Nevans kaj, där han blev kvar en vecka. Därefter skickades han med tåg norrut i etapper (»etapperades« är det ryska ordet) i en stolypin, som fångvagnarna i 38
Jangfeldt.indb 38
10-02-11 13.22.57
Fö r f a t t a r e n ä r e n e n sa m r e se n ä r
Ryssland kallats sedan den ryske premiärministern Pjotr Stolypins regeringstid i början av nittonhundratalet. »Det var«, mindes Brodskij, »ett slags helvete på räls: Fjodor Michajlovitj Dostojevskij eller Dante. Man släpps inte av för sina behov, folk pissar i kojen ovanför och allt rinner ner. Det finns ingen luft att andas.« Efter tre veckor i transitfängelset i Archangelsk skickades Brodskij till sin förvisningsort, Norenskaja. Byn låg bara tjugofem kilometer från den närmaste tätorten, järnvägsknuten Konosja, men det reella avståndet var större eftersom vägen var av lera och allmänna transportmedel saknades. Trakten hade tjänat som förvisningsort sedan tsartiden och under tvångskollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket på trettiotalet hade tusentals storbönder från andra delar av landet förvisats dit. I Jertsevo, som låg lika långt söder om Konosja som Norenskaja västerut, fanns på Stalintiden ett arbetsläger där den polske författaren Gustaw Herling-Grudziński satt internerad 1940–42; befolkningen var med andra ord van vid främlingar och Brodskij togs emot väl. Byn bestod av ett femtiotal stugor, av vilka bara fjorton var bebodda, mest av gamlingar och barn; det var en avfolkningsbygd. Ändå fanns här affär, skola och bibliotek och, i en av stugorna, telefon. Brodskij hyrde ett rum på cirka femton kvadratmeter, »vinterstugan« – den mindre delen av ett större hus, som låg i byns absoluta utkant och således var »församlingens sista stuga«, precis som i den dikt av Rilke (»Der Lesende«) som Brodskij gärna citerade i Boris Pasternaks översättning. Stugan saknade alla bekvämligheter. Han fick hämta vatten och hugga ved, och han 39
Jangfeldt.indb 39
10-02-11 13.22.57
Under förvisningen i Norenskaja fick Brodskij vid några tillfällen besök av vänner. I oktober 1964 tillbringade Igor Jefimov och Jakov Gordin en vecka i Brodskijs stuga. Bilden, tagen av Jefimov, visar Gordin tillsammans med Brodskij.
läste och skrev till levande ljus, på vilka åtgången blev rykande. Pengar till hyran fick han från släkt och vänner i Leningrad. Den förvisade måste själv söka arbete och Brodskij tog jobb som dräng på ett statligt jordbruk, en sovchos. Han arbetade som takläggare, kusk, traktorförare, skogshuggare, vallkarl, plöjare, såningsman, med mera. Han besöktes under förvisningstiden av sin far och av vänner som hade med sig böcker, stearinljus, matvaror, skrivmateriel. Och tre gånger fick han tillstånd att göra kortare besök i Leningrad. 40
Jangfeldt.indb 40
10-02-11 13.22.58