__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Lena Israelsson

KLOSTERTRÄDGÅRDAR Himmelska platser på jorden

WAH LST R Ö M & W IDST R A ND


Innehåll Förord

6

Romantik och värkande ryggar Om medeltida och nutida klosterliv

9

Det började i ökenhettan 17 Kristendomens första kloster Ett gulnat ark i Sankt Gallen 25 Den medeltida klosterplanen Hildegard, Fiacre och Peder 47 Tre medeltida pionjärer Magi och medicin 59 Örtagårdar och apotekarträdgårdar Pestskråp och hjärtstilla 81 40 medeltida läkeörter Söta frukter och ädla drycker 99 Pomarier och vingårdar Buketter som sjunger 117 Blomster att smycka kyrkan

Klarissorna på berget 127 Köksträdgård bland norska stenbumlingar Padre Simones dröm 133 En köksträdgård mitt i Rom Syster Ansgarias seger över leran 143 Grönsaksodlingar vid Ombergs fot Broder Birgers dynamitodling 151 Sveriges mesta grönsaksmunk Syster Christas Humofix 159 Den ekologiska inspiratören i tyska Fulda Kyskhetens lilja 169 Mariaträdgården och Mariablommor En plats för vila och kontemplation 183 Tysta trädgårdar i England Bo på och besöka kloster 193 Boende, tips, adresser, klosterord Källor och litteratur 202 Register 204


Klostergården vid det medeltida klostret San Lorenzo Fuori le Mura i Rom.

Förord Jag är inte samma människa nu som för tre år sedan. Och det har med den här boken att göra. Den handlar om klosterträdgårdar från medeltid och fram till i dag. Inte bara i Sverige, utan i många andra länder där kristna kloster existerar. Jag startade arbetet i egenskap av hängiven köksväxtodlare. Som sådan vill man gräva fram odlarkunskaper som legat i träda – och bördigare kunskapsmylla än de medeltida klostren finns inte. Jag drevs också av nyfikenhet: Vad döljer sig bakom murarna? Är dagens munkar och nunnor lika dugliga odlare som sina medeltida föregångare? Mina klosterresor pågick under nästan tre år. Fast jag reste inte hela tiden. Mellan varven odlade jag rätt mycket purjolök och kål och sallat. Jag ägnade mig också åt att sätta mig in i den knepiga frågan hur kristenhetens medeltida klosterträdgårdar egentligen såg ut. Jag lärde mig mycket riktigt en hel del om odling, inte minst om läkande örter. Jag fick också med mig

6

många odlingsknep, som att sätta sticklingar av rosor direkt i jorden med en bottenlös plastflaska över. Men det var inte knepen och kunskaperna som förändrade mig. Det var mötena med syster Ansgaria, broder Birger, syster Christa, syster Elizabeth, broder Nils-Olov, padre Simone, syster Walburgis och många fler nunnor och munkar. De släppte in mig i sina trädgårdar, även i delar som normalt är stängda. De bjöd generöst på sina odlingserfarenheter, som alltid grundar sig på ett miljövänligt tänkande. I våra samtal delade de också med sig av sin livsvisdom. Det är ord som jag bär med mig i mitt hjärta. Som när syster Walburgis i norska Larvik en tidig morgon stod och hängde på spadskaftet och filosoferade över trädgårdsarbetets läkande förmåga och sa: ”Doften av jord och grönska öppnar själen.” Det är ju både sant och genialiskt. Jag överraskades av klosterfolkets avspända förhållningssätt till trädgårdsarbetet, en attityd som till


Kamelian i blom vid Birgittasystrarnas kloster i Neapel.

Författaren vid sin magiska spade.

en början nästan provocerade mig. Jag, som mellan varven är ganska hårt jagad av kålfjärilar som käkar upp rödkålen, sallat som håller på att gå i blom, sniglar som invaderar. Och här gick munkar och nunnor i lugnan ro medan ogräset växte och kålfjärilen härjade. De utförde sina sysslor metodiskt och med ett leende fast de bara hade en halvtimme på sig innan det var dags för tidebön. Och i verkstaden eller gästhuset väntade kanske ännu ett dagsverke. Men jäktade eller piskade av prestationsångest? Aldrig en sekund. Vad beror deras sköna attityd på? Kanske på att klosterträdgården inte är någon show garden, som syster Elizabeth vid nunneklostret i Burnham uttrycker sig. Det är en trädgård skapad för klosterinvånarnas egen skull. En annan förklaring är att de är vana vid att avbrytas. Fyra, fem eller till och med sex gånger om dagen är det tidebön, och då släpper klosterfolket allt de har för händerna för att gå till kyrkan.

Men främst har det sin grund i synen på trädgården som en del av naturen och som ett samarbete med Gud. Vi är inte ”herrar” över odlingen och kommer aldrig att bli det. Det finns en annan herre och det finns en natur som också deltar i vårt trädgårdsprojekt. Lika bra att inse faktum. Först när jag hade besökt ett tjugotal kloster gjorde jag själv det. Då kunde jag äntligen släppa på kontrollen i min egen trädgård utan att få stressrosor på kinderna. Det var då jag blev en bättre människa. Ett varmt tack till alla nunnor och munkar som jag fått lära känna. Genom ert jordnära sätt att leva har ni blivit mina förebilder. Ett innerligt tack också för er gästfrihet och hjälpsamhet.

7


8


Ora et labora – bed och arbeta. Benedikt av Nursias regel, 500-tal

Romantik och värkande ryggar Om medeltida och nutida klosterliv

Lika bra att bekänna – jag var länge ett offer för klosterromantiken. När jag tänkte på medeltida klosterträdgårdar såg jag bara ljuvliga syner framför mig. Nunnor eller munkar som strosade bland rosor och violer. Påtade bland egendomliga läkeörter. Eller satt på en bänk i skuggan av korsgången och njöt av skönheten och friden. Klosterträdgården som ett paradis, ett förlorat paradis med doft av liljor och lavendel. Broder Birger vid Östanbäcks kloster tog ner mig på jorden. Han är trött på klosterromantik. När jag vill prata om medeltidens vackra trädgårdar är han måttligt intresserad. Kramar sitt långa skägg och ser ut att vara någon annanstans i tankarna, antagligen i grönsakslandet. – Äsch, det är så mycket myter, så överromantiserat, säger han. De odlade för att överleva. Därför var trädgården under medeltiden i första hand nyttig och rationell. Han tillägger att klosterromantik inte är något nytt. Under barocken byggde de besuttna eremitgrottor i sina trädgårdar. Det hände till och med att de hyrde in eremitmunkar som placerades i grottorna. Jag är glad att broder Birger fick mig att komma Trädgårdsförrådet i nunneklostret i Burnham, England, innehåller alla redskap en odlare behöver.

till sans. Tack vare honom började den medeltida verkligheten bli skönjbar för mig och arbetet med boken blev riktigt intressant.

Valkiga händer Klosterlivets fundament var den regel som helige Benedikt stiftade och som lyder ”ora et labora”, bed och arbeta, vilket i praktiken betydde bed och odla. Munkar och nunnor arbetade tills ryggen värkte och händerna valkades. Eftersom de inte åt kött gick det åt mängder av vegetabilier. Odlingen var livsviktig, och redskapen var dyrbara som juveler. Kanske var det därför engelska munkar på kvällen ställde sina hackor och krattor vid sängplatsen. Men klostrets invånare var inte bara trägna arbetare, de var också innovatörer och kvalificerade trädgårdsmästare. De introducerade en del nya växter, fast kanske inte fullt så många som vi tror och definitivt inte kirskålen, som kom långt tidigare. Klostren blev också centrum för läkekonst och sjukvård. Det låg i deras kristna uppdrag att likt den barmhärtige samariten ta hand om sjuka. Någon annan medicin än örter fanns inte, och de odlades i klostrets apotekarträdgård eller skördades i naturen. Så var det då skönheten. Fanns den över huvud

9


de snö. Walahfrid skriver lyriskt om den purpurfärgade irisen, han hyllar melonens friska grönska och förundras över frukternas vackra former, som ägg, droppar eller såpbubblor. Samtidigt gnölar han över brännässlor och mullvadar som hotar att invadera och kräver att han ideligen går till motattack med hackan. Han har också problem med skuggan som muren kastar över växterna så att de inte vill växa. Ändå är han full av glädje över sin täppa och över det mirakulösa i att varje vår få se grönskan spira. Sitt poem tillägnar han fader Grimald, abbot vid det schweiziska klostret Sankt Gallen. I dedikationen skriver Walahfrid så ljuvt att det känns som om jag själv sitter under äppelträden och njuter av den leende sommardagen: När du sitter där i din muromgärdade gröna trädgård under äpplen som hänger i skuggan under mäktiga lövtak. Där persikoträden vänder sina löv fram och tillbaka, mot och sedan bort från solen. Medan de lekande gossarna, klostrets glada elever, plockar till dig duniga frukter med mjukt och saftigt kött och sträcker ut sina händer för att fånga de väldiga äpplena.

Benedikt av Nursia – munken som på 500-talet skrev de klosterregler som även dagens munkar och nunnor lever efter. Medeltida bokillustration.

taget? Oh ja, men den var underordnad nyttan. Och allt som var vackert, som rosor och liljor, hade en religiös innebörd. De var symboler, främst för jungfru Maria. Nyttiga var de för all del också ibland. Rosenblad kan man använda till mycket.

Den skönhetsälskande munken I en bok från 800-talet hittade jag ett charmerande bevis för att medeltidens munkar var lika skönhetsälskande som du och jag. Det är munken och abboten Walahfrid Strabos poem Hortulus, som han skrev vid klostret Reichenau på ön med samma namn i Bodensjön, Tyskland. Liksom de flesta abbotar hade han en egen liten omgärdad täppa. Poemet består av en dikt för var och en av de 23 växter han odlar. Han prisar växterna för deras skönhet och doft, och han berättar hur de används. Rosen beskriver han som blommornas drottning och liljan som hennes tvillingsyster, vit som gnistran-

10

Heliga Birgitta hade inte heller bara nytta i huvudet. När hon satt i Rom och planerade för nunnornas trädgårdar i Vadstena ville hon ha en gräsgård. Där skulle det växa friskt gräs, blommande örter och träd: ”De som vilja, må gå i örtagården för färskare väders skull till sin lekamens lättelse”, skrev hon.

Klosterliv på 2000-talet Sedan dess har det gått fem hundra år. Men hur ser klosterträdgårdarna ut i dag och hur odlas det innanför murarna? Jag försäkrar att ingen numera sover med hackan vid sängen. Man kan inte längre leva på småskalig odling, vare sig i kloster eller utanför. De flesta kloster tjänar i stället sina pengar på hantverk, kurser och gästverksamhet. Trädgården är något man ägnar sig åt vid sidan av dagens fem, sex bönestunder och när arbetet i klostret är avklarat. Bara i Syd- och Östeuropa är jordbruk fortfarande en viktig inkomstkälla. I dag har nytta och prydnad ofta samma dignitet. Klosterträdgården är en plats för bön, vila och kontemplation. Ibland också för produktion av frukt och grönsaker. Vissa svenska kloster fungerar som fristad för flyktingar vilka hotas av avvisning. Det har lämnat


avtryck i trädgårdarna. Vid Östanbäcks kloster kan man se terrasser och gärdsgårdar som inte liknar något vi sett förut, skapade av flyktingar från fjärran länder. Till skillnad från medeltida kloster är dagens kloster fattiga, vilket sätter spår i trädgårdarna. Det är inte så att Volvodirektörer och andra potentater skyfflar in pengar för att få syndernas förlåtelse, som man gjorde under medeltiden. Utom i Ryssland förstås, där politiker och direktörer bidragit med våldsamt mycket kapital för restaureringen av ryska kloster.

Samtidigt är mycket sig likt. Klosterregeln ”ora et labora”, bed och arbeta, är ännu vägledande, och munkar och nunnor försörjer sig inom klostrets ramar. Men visst odlas det på många håll, definitivt i större utsträckning än utanför murarna. Och vilka innovativa trädgårdsmästare jag träffat! Flera av dem får du

möta i den här boken. De är av samma kaliber som medeltidens nyskapande munkar och nunnor. Jag känner djup respekt och beundran för klostrens engagemang i miljöfrågor. Många tänker ekologiskt och i kretslopp. Jag har aldrig sett så många välskötta komposter som i de kloster jag besökt. Samtidigt måste jag motvilligt erkänna att klostren inte längre är motorer i trädgårdsutvecklingen. Unga nunnor och munkar är inte drillade i konsten att odla. I de kloster där det skett en nytändning i trädgården har man därför problem. ”Vi hade en nunna som kunde allt, men hon lever inte längre”, var en förklaring jag fick vid flera kloster. ”Vi hade en kunnig munk, men han dog nyligen”, hette det andra gånger. Men när jag lite dystert frågar syster Marie-Therese i Norge hur det känns att de medeltida klosterkunskaperna gått förlorade, ser hon nästan kränkt ut och säger något oväntat men mycket klokt: – Vad menar du? De lever i allra högsta grad, hos dig och mig och hos alla andra odlare.

I ur och skur arbetar Burnhamnunnorna i sin trädgård, England.

Syster Agatha, 86 år, är stark som en björn. I 70 år har hon odlat i trädgården vid klostret i Fulda, Tyskland.

Innovativa trädgårdsmästare

11


Vänster, uppifrån: Trädgårdskompost vid Birgittasystrarnas kloster i Tallinn. Exotiska gärdsgårdar vid Östanbäcks kloster, byggda av flyktingar som fått en fristad vid klostret. Vårens skörd av sparrisskott. Tacuinum Sanitatis, 1300-tal. Höger, uppifrån: Sallat från trädgården bärs in till köket vid det ryska klostret Valamo. Fiffigt knep från Valamoklostret: Sticklingar av rosor rotar sig bra om man sätter ner dem i sandblandad jord och placerar en plastflaska med avskuren botten ovanpå. Höger: Det är så här vi vill se det medeltida klosterlivet – ett fridfullt strosande bland ljuva violer. Men i själva verket skördades violer som nyttoväxt. De användes inom medicinen, bland annat mot skorv. Tacuinum Sanitatis. Nästa uppslag: Birgittasystrarna i Neapel lagar en härlig misticanza (salladsmix) av sina olika sallatssorter. Deras favorit är den rödbladiga bataviasallaten med krispiga blad och kompakta huvud.

12


13


14


15


Djupt inne i den ödsliga öknen mellan Röda havet och Nilen byggdes kristenhetens första kloster på 300-talet, Sankt Antonios kloster. Sedan dess har munkarna här odlat druvor, oliver, dadlar och grönsaker.

16


Vi ska odla upp hela öknen. Fader Ruwait

Det började i ökenhettan Kristendomens första kloster

Det var inte i Italien det började. Inte i Frankrike eller i Spanien. Det var i Egyptens törstande öken, tjugo mil söder om Kairo, sex mil väster om Zafarana vid Röda havet – i Sankt Antonios-klostret. Hit har jag kommit för att med egna ögon se världens första kloster och klosterträdgård. Anläggningen är byggd som ett fort med höga murar och påminner om en befäst medeltida stad. Jag har sand överallt, i ögon och öron och dessvärre även i kameran. Men det gör inget för jag har hamnat i öknens grönaste oas med slingrande vinrankor, ståtliga dadelpalmer och mjuka dungar av silvergrå olivträd. Fader Ruwait har lovat att jag ska få se något fantastiskt. Ett mirakel. Han är en av klostrets hundra munkar, som alla tillhör den koptiska kyrkan, Mellanösterns största kristna kyrka. Ruwait är lika skäggig som sina bröder och bär en kolsvart dräkt, och på huvudet en huva med tretton broderade kors, ett för Jesus, tolv för apostlarna. Han håller mig hårt i handen och leder mig till en vattenpost, uppmanar mig att fylla mina händer med vatten och dricka. Det smakar som friskt källvatten. Detta är alltså miraklet. Varje dag året om sipprar vattnet ur berget. Alltid samma mängd – hundra kubikmeter per dygn – och alltid samma temperatur. Så

Fader Ruwait dricker av det välsignade källvattnet, som sedan 300-talet fått öknen att blomma och ge frukt.

17


har det varit ända sedan Antonios Eremitens dagar, han som är munkväsendets fader och som upptäckte källan runt år 300.

Ökenfadern Antonios När Antonios var i tjugoårsåldern hörde han en predikan kring några ord ur Matteusevangeliet: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen.” Antonios gjorde så. Han begav sig sedan ut i öknen, letade upp en grotta och blev eremit. Utanför grottan samlades människor som ville lyssna på eremitens visa ord. Runt år 300 tyckte Antonios att det var dags att söka sig ännu djupare in i öknen för att få vara ensam med Gud. I tre dagar vandrade han innan han kom till ett högrest berg. Vid foten av berget fann han en källa med sött och klart vatten. Strax intill låg grottan, där han kom att tillbringa resten av sitt liv. ”Antonios, ledd av Gud, älskade platsen”, skriver

den samtida biskopen Athanasios i den biografi (Vita Antonii) som han författade kort efter Antonios död.

En hacka och lite korn Pilgrimer och lärjungar kom med olja, oliver och bönor till eremiten för att han inte skulle svälta ihjäl. Men Antonios visste att det var en stor uppoffring för dem och beslöt sig för att börja odla sin mat själv. Han bad männen att ta med sig en spade, en hacka och lite korn att så. Han grävde sedan upp ett land, sådde kornen och vattnade. Nu hade han säd till eget bröd och var inte längre en börda för någon. Så småningom började han även odla örter och grönsaker. Vilka får vi aldrig veta, men han hade samma problem som du och jag – vilda djur kom på nätterna och förstörde hans lilla ökentäppa. En natt fångade han en av bestarna, höll vänligt fast djuret och sa: ”Varför skadar ni mig när jag inte skadar någon av er? Gå härifrån och i Guds namn kom inte till denna plats på natten.” Efter den händelsen lämnade djuren hans grödor ifred. Mot slutet av Antonios liv hade ett tusental eremitmunkar samlats kring honom. Det var dessa män som byggde klostret, antagligen ovetande om att detta var världens första klostergemenskap. År 356 dog Antonios vid en ålder av 105 år. Han ligger begravd under kyrkan, som finns bevarad än i dag.

Bäddar som bassänger

Ökenfadern Antonios som bär samma svarta dräkt som dagens koptiska munkar. Michelino da Befozzos bönebok, Milano, 1400-tal.

18

Hur gammal trädgården är i sin nuvarande form vet ingen av munkarna. Men innehållet av grönsaker och frukt har alltid varit samma, enligt fader Ruwait. Och i alla tider har munkarna varit självförsörjande på vegetabilier, haft eget bageri, egen kvarn, drivit jordbruk och producerat vin. I den övre trädgården växer olivträd och dadelpalmer. Mellan träddungarna odlas grönsaker i stor skala. För att hushålla med vattnet har munkarna anlagt terrassodlingar och format prydliga bäddar med upphöjda kanter runt om. På så sätt fungerar bädden som en bassäng som håller kvar det dyrbara vattnet. Det är december när jag besöker klostret, och så här års frossar munkarna i bondbönor, som de äter färska eller kokta i sallad med olivolja. Sedan kommer tomater i långa banor, och lök. Inte bara vanliga


gula lökar utan också en flerårig bladlök, kurratlök (Allium kurrat). Till skillnad från gräslök har den vita blomflockar och platta stjälkar och smakar en gnutta vitlök. Den skördas om och om igen. Färsk rucola och mynta njuter munkarna av året om. Den nedre, muromgärdade trädgården är något som på engelska kallas en sunken garden, en nedsänkt trädgård. När man promenerar runt den ser man vinodlingen uppifrån. Stora sjok av knallröda pelargoner drar blickarna till sig. Här växer också dadelpalmer som tävlar med kyrktornen om att nå högst. När jag frågar fader Ruwait varför de än i dag envisas med att odla mitt i öknen, säger han: – Därför att det är vårt enda sätt att försörja oss och för att Sankt Antonios ville det. Regnar det aldrig någonsin? undrar jag förstås också. – Jodå, svarar fader Ruwait med ett lyckligt leende som inte ens det yviga skägget kan dölja. Kanske två gånger om året. Då flyger vi munkar ut, sträcker

Grönsakerna odlas på ökenbergets sluttningar som terrasserats för att hålla kvar jorden och spara på vattnet. Här odlas bondbönor.

upp armarna mot himlen och skrattar. Efter ett par minuter är allt över och himlen är lika blå igen.

Bambu och järnrör När fader Ruwait och hans bröder ägnar sig åt morgonens bönestund passar jag på att leta blomplanteringar. Fem kyrkor och fem altare – det måste gå åt massor av blomster för att smycka dem. Men var finns de? Området är stort, och jag får leta en stund, men Nästa uppslag: Även om vatten är en bristvara unnar munkarna sig en prydnadsträdgård, där bougainvillean (trillingblomman) blommar året om. Till höger på bilden: klostergården med fyra kvarter och en rundel i mitten.

19


20


21

Profile for Smakprov Media AB

9789146218401  

9789146218401  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded