9789144160245

KULTURANALYS OCH METAKULTUR

Etnologiska skrifter nr 74

ISSN 1103-6516

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 45403

ISBN 978-91-44-16024-5

Upplaga 1:1

©Författaren och Studentlitteratur 2022 studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co

Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB

Formgivning omslag: Jan Petterson

Printed by Eurographic Group, 2022

Kulturella processer

Kultur händer, i möten mellan människor, mellan människor och natur, mellan människor och de begrepp, idéer och värderingar de byggt upp. Kultur förändras sakta och obemärkt, snabbt och med motstånd, obevekligt och med motsträvighet. Reflektion över den egna kulturen förändrar den och skapar nya former, även där reflektionen leder till en önskan att reproducera och bevara.

Kulturdynamik

Kultur är ett processuellt fenomen. Kulturer förändras oavbrutet, men i olika hastigheter. Även kulturell reproduktion är en förändring, om så bara genom att kulturella företeelser fortsätter att vara aktuella när samhället förändras kring dem, och de får en ny innebörd. Vissa kulturprocesser uppmärksammas inte utan skyms av en bild av stabilitet och kontinuitet, medan andra processer bedöms skapa något nytt, utgöra brott med traditionen, definieras som blandformer, utbrytningar eller okultur.

En viktig kulturanalytisk uppgift är att förstå och förklara kulturprocesser, det vill säga vad som händer när människors gemensamma värderingar och sätt att se på tillvaron förändras. (Ett annat perspektiv är att analysera varför människor hårdnackat vill hålla fast vid vissa synsätt och värderingar.)

Hur förändras kultur? Vem (eller vad) förändrar kultur? Många skeenden handlar om ändringar i ekologiska, tekniska, ekonomiska

och sociala förhållanden och förutsättningar, vilka får konsekvenser för hur människor tänker, värderar, organiserar. Frågan om agens är viktig – om människorna i en grupp själva tar initiativ till förändringar har de också möjlighet att tänka på vad konsekvenserna blir för deras levnadssätt, inbördes relationer och livsideal. Jämför med Gary Alan Fines KUFAT-modell som presenterats tidigare (se s. 48).

Ofta kan paradoxalt nog beslut om att ändra sin livsföring grundas i viljan att bevara den, till exempel att ta en deltidsanställning i kommun eller handel för att kunna fortsätta driva ett jordbruk. Att anpassa sig till ändringar i de omgivande samhällskontexterna blir då en del i att ha kontroll över skeendet, och att besluta om vad som utgör det mest viktiga i tillvaron. Det finns också exempel på hur människor avvisat möjligheten till tekniska förändringar, som skulle innebära en underlättad vardag, för att de sett följder som skulle undergräva deras tillvaro på längre sikt. Till exempel fanns på landsbygden under efterkrigstiden familjer som avstod från att dra in elektricitet, för att de skulle vara tvungna att övergå till mer produktion för försäljning för att kunna betala elräkningar, vilket inte var möjligt med mindre än att avsluta relationer av arbets- och varuutbyte med grannar och släktingar.

Innovationer kan utmana hierarkier och maktrelationer inom grupper med en gemensam kultur. De kan ställa generation mot generation, barn mot föräldrar, yrkeskategorier mot varandra. Dragningen av en ny väg kan förskjuta centrum i en by eller avskilja en stor del av den, och då förstärka, upphäva eller skapa statusskillnader. Att avvisa likaväl som att ta till sig en innovation kan innebära att många utesluts, antingen för att de varit emot det överenskomna beslutet, eller för att de av ekonomiska eller andra indirekta skäl inte längre har möjlighet att delta i gemenskapen. Och den som inte kan delta har mindre tryck på sig att upprätthålla värderingar och idéer som är förankrade inom gruppen.

En klassisk modell från studiet av innovationer är den indelning i fem kategorier som skiljer på när individer och grupper tar till sig det nya (Rogers 1962). Dessa är innovators, early adopters, early

122 3. kulturella processer

majority, late majority och laggards. Modellen är tidstypisk för högmodernismen under 1950-talet då frågan inte var om utan hur fort innovationer skulle införas – en del av dem som kategoriserats som laggards (eftersläpare) inom jordbruk på 50-talet kanske idag skulle benämnas miljömedvetenhetens pionjärer. Modellen tar hänsyn till ekonomiska kostnader för att införa innovationen vilket innebär att det finns ett samspel mellan antalet användare och produktionskostnader, till exempel i fråga om när det går att starta en industriell serieproduktion och när det finns konkurrensmöjligheter på marknaden. Innovationer som inte kräver stora ekonomiska resurser borde snabbt kunna antas av majoriteten, vilket leder de kulturanalytiska frågorna om innovationen enbart ska ersätta något som redan fungerar, om den stör strukturen på de sociala relationerna eller går emot grundläggande värden för de personer och grupper som berörs. Det finns exempel på innovationer som antas men senare försvinner, för att de inte kan följa med i teknologins utveckling (som faxapparaten, som byggde på det fasta telenätet), för att de kräver ständiga underhålls- och ersättningsutgifter utöver den första investeringen, för att de kräver att många individer måste anta och använda den (kommunikationsteknologi, lagidrotter) eller av andra orsaker.

Ett problem med modellen är också att det sällan är fråga om en stor innovation som dimper ner i ett trögrörligt samhälle, utan oftare att tillvaron är ett konstant flöde av många små innovationer som prövas, där olika regioner, nationer eller organisationer väljer olika lösningar som kan vara mer eller mindre långsiktigt stabila. Vad som är förbättringar på detaljnivå och vad som innebär större systemskifte är inte alltid så tydligt, varken för den som lanserar eller den som antar en innovation. Fri konkurrens och statlig reglering, religiösa eller på annat sätt ideologiska hänsyn, befintliga maktsystem för vem som inför förändringar har ofta större betydelse än individ- eller gruppburen vilja eller motvilja inför innovationer.

Begreppet innovation används ofta i en snävare betydelse av produktutveckling och produktlansering inom företagsvärlden. Social innovation har likaledes blivit ett område inom diskussioner av hur

3. kulturella processer

samhället ska organiseras bättre och möta sociala utmaningar. Kulturella innovationer innefattar båda dessa nivåer men också förändringar i livsföring och värderingar som ”alla” kan införa, utan särskilda ekonomiska eller yrkesmässiga resurser och kompetenser, men med förbehållet att de handlar om att skapa en meningsfull tillvaro.

Matilda Marshall studerade i sin doktorsavhandling Hållbarhet till middag (2016) hur familjer arbetade med att få det teoretiska begreppet hållbarhet att genomsyra vardagens praktiker av att handla mat, förvara och tillaga den. Här kom många problem och valsituationer fram. Det handlade om att välja hållbarhet i produktion (ekologiskt kontra konstgödslat) mot hållbarhet i distribution (lång frakt eller närodlat), det långsiktigt riktiga och det vardagspraktiskt genomförbara (närbutik eller specialhandel) och många andra beslut som skulle tas i ögonblicket.

Kajsa Kuoljok studerade i sin doktorsavhandling (2020) hur renskötselföretag arbetade med den nya teknologi som innebar att med GPS-halsband på några renar i en hjord skapa nya möjligheter att övervaka dess rörelser. Det gav mer detaljerad information i realtid, men också nya situationer av oro då identifikationen av antalet möjliga risker i hjordens rörelse i landskapet ökade.

Människors förmåga att tänka över sin situation och möta kommande utmaningar har ofta undervärderats, särskilt när fokus är på de större samhällssammanhangen. Elin Nystrand von Unge (2019) ger ett exempel där en museitjänsteperson som skulle göra samtidsdokumentation i Kiruna ville dokumentera det vardagliga arbetets rutiner, medan de personer hen mötte ville att hen skulle ta fasta på gruvarbetarstrejken 1969. Här finns samma tendens som Bo G. Nilsson noterade (1996) gällande Nordiska museets arbetarminnen och andra liknande undersökningar, att ”folkets” uppfattningar om den egna vardagens relation till större politiska skeenden och

124 3. kulturella processer

strukturer nedtonades, till och med i ställningstaganden om att äkta folkkultur inte är politiskt medveten. Antropologen Thomas Fillitz har diskuterat hur reflexivitet är en kulturell teknik som alla människor använder (alltså inte enbart ett begrepp för forskningspraktik), och framhåller särskilt tider av samhällsomvandling som tillfällen då sådan reflexivitet får utrymme (2015). Han påpekar också den lokala kontextens betydelse och talar om relationell reflexivitet, eftersom reflektionerna tar i beaktande de lokala relationer som kan påverkas av förändring, och att uppfattningar om självet/den andre (vi och de) kan överskridas. (Se också nedan om hantering av kulturell pinsamhet och stigmatiserad folklig kultur, som också exemplifierar reflexivitet som kulturell teknik, s. 145f.)

Kulturell förändring kan undersökas med avseende på de maktförhållanden som inbegrips. Vem initierar förändring? Många gånger är det direkta politiska motiv som ligger bakom. Makthavare vill manifestera sin makt, undanröja potentiella källor till missnöjesyttringar och motstånd, men kan också ta initiativ till förändringar för att strukturera om produktion, ekonomi, befolkningsmönster eller ideologi. Lokala eller internationella religioner har många gånger blivit omstrukturerade av politiska härskare. Vietnamesiska buddhistiska kungar på 1000-talet centraliserade lokala religiösa kulter och inkorporerade dem genom att definiera om lokala andar till att utgöra väktare vid buddhistiska tempel, vilket befäste kejsarnas makt samtidigt som de lokala kulturmönstren gavs ett officiellt erkännande (Kiernan 2017:153). I Sverige har många äldre sedvänjor förbjudits eller motarbetats av myndigheter, till exempel under 1600-talet för att befästa protestantismen (med häxprocesser som yttersta konsekvens) och under 1700-talet för att effektivisera jordbruk och för att begränsa och styra privatkonsumtionens inriktning. Införandet av allmän folkskola på 1840-talet och 1960-talets stora skolreformer hade båda mångtydiga politiska mål, både demokratiskt-emancipatoriska och standardiserande/effektiviserande. Politiska beslut kan syfta till att förändra kulturfenomen (attityder, konsumtionsmönster etc.) eller vara administrativt instrumentellt

3. kulturella processer

motiverade (för att praktiskt kunna sköta statens uppdrag effektivare) men få oplanerade och oanade kulturella konsekvenser. Många kulturförändringar sker istället underifrån, som ”gräsrotsrörelser”. 1800- och 1900-talens folkrörelser är just stora kulturförändringar som drivs fram av de människor som berörs, med olika form av motstånd från myndigheter eller de sociala skikt som har som uppdrag att stå för kulturell ordning i samhället. Andra förändringar har skett mer tyst och i vardagen, genom att man övergett gamla handlingsmönster och övertagit nya. Teknologiska förändringar får genomslag när de kan introduceras i vardagen och ske utan större ekonomiska uppoffringar. Förändringar kan också vara en fråga om generationsväxling.

Under det tidiga 1940-talet stod en offentlig strid rörande modern dans, där unga präster, läkare och andra högskoleutbildade gick till angrepp mot särskilt landsbygdens dansbanor, som de kritiserade för att främja sexuell lössläppthet, sprida könssjukdomar och undergräva äktenskapet som institution. I den rådande krigstiden anklagades de som ordnade dans och andra nöjen för att inte ta samhällsansvar. En statlig utredning kring ungdomens fritidssysselsättningar tillsattes och efter några år kom dess rapport som istället gav en bild av dåtidens ungdomar som ansvarsfulla, med målmedvetna framtidsplaner. Ungdomen som anklagades hade få försvarare i offentligheten, förutom kåsörer i dagspressen och tidskrifter om dansmusik. De samlades inte i några motrörelser, men fortsatte att använda den fritid och de ekonomiska resurser de hade (vilka hade ökat genom arbetstidsreformer, fackligt arbete och förändrad arbetsmarknad) på de sätt de fann meningsfulla. I fortsättningen kom ungdomars friare ställning och möjligheter att vara mer självständiga från vuxenvärldens krav att vara en självklarhet, även om gränserna fortsatt diskuteras. (Frykman 1988; Wigerfelt 1996)

126 3. kulturella processer

Professionalisering av lekmannakunskap har de senaste seklen ofta inneburit en maskulinisering. Bakom detta finns 1800-talets generella mönster att män skulle inneha anställningar och driva företag medan kvinnor skulle vara verksamma i hemmet (och de lagstiftningar som verkade i sådan riktning), men också att professionalisering ofta inneburit teknologisering, att maskiner fått överta delar av det manuella arbetet och att produktionsprocesserna förändrats så att de blivit beroende av maskiner.

Förändring är något som upplevs i relation till det som inte förändras. För att förstå kulturdynamik måste vi också ha begrepp om kulturell tröghet. Jag vill föreslå termen kulturell inkoherens för de fall när uttryck (konstverk, stilar, självbiografisk framställning) eller praktiker inte stämmer överens med kulturens generella ordningar. Det kan finnas flera bakomliggande faktorer: en ”historisk eftersläpning” där makt och/eller vilja att förändra saknas; det kan vara något som uppfyller en representativ/emblematisk funktion med starkt identifikationsvärde; det kan handla om att innovationsvänlighet ses som något generellt positivt och nyheter anammas för sitt signalvärde; det kan också handla om en kompartmentalisering, att olika områden hålls isär och får ha olika normer och måttstockar, för att hålla samman ett komplext assemblage av positioner och funktioner i samhället (assemblage, en löst sammanhållen men identifierbar enhet av positioner, funktioner och aktörer i samhället, jfr Marcus & Saka 2006).

Gary Alan Fine har uppmärksammat det gemensamma minnesarbetets betydelse för att hålla samman avgränsade subkulturer (2013). Hans exempel är schackspel, där möjligheterna att både vara aktiv som spelare och att uppskatta andras spel och delta i en intern kommunikation förutsätter kännedom om olika modeller för att spela schackpartier, deras historia och olika spelare nu och i historien. Han använder begreppet sticky culture för att beteckna innehållet i minnena. Med sticky menar han att kunskaper en gång förvärvade, och erkännandet att individen behärskar de kunskaper och minnen som definierar gruppen, är svåra att bli av med; kulturen är en del

3. kulturella processer

av en identitet som individen inte kan avsäga sig utan vidare. Den klibbar fast.

Begreppet tradition är flitigt missbrukat. Det används för upprepning, vägran till förnyelse, konservatism, som upphovsrättslig genväg. Det har använts som motpol till modernitet utan att den skriftliga traderingens grundläggande betydelse för moderniteten har beaktats. Att istället tala om tradition och tradering som process gör att ålder, upprepning, spridningshastighet eller attityd träder i bakgrunden till förmån för den sociala dynamik det innebär när något förmedlas mellan människor. Paul Gilroy anknyter till Amiri Barakas begrepp changing same (1993:101) som används inom afrikansk-amerikansk kulturteori för att fånga den dubbla karaktären av kontinuitet och förändring. När idéer, klipp eller filer sprids på internet är det en form av höghastighetstradering. Sedan länge har kulturforskare skilt mellan vertikal och horisontell tradition (eller bättre, diakron och synkron tradition) för att fånga skillnader i spridningshastighet men också i relationer i spridningsleden. Vertikal eller diakron tradition syftar på hur något upprätthålls över decennier och sekler, och där det är väsentliga åldersspann mellan förmedlarna: familjekultur som upprätthålls från en generation till nästa eller hantverksmässiga mästare–lärling-förhållanden. Synkron tradering sker på ett mer jämlikt plan, och ofta med en mer kortvarig existens, som ryktesspridning; men det finns också den form av tradering som sker mellan skolbarn, där varje nytt år innebär en ny förmedling av lekar och kunskaper om skolgården och lärarna – kunskaper som snabbt glöms av de enskilda skolbarnen men som kan föras vidare på skolgården i decennier. Viral spridning på nätet är en form av synkron tradering.

Tradering, att vidmakthålla givna mönster, handlingar och idéer, kan vara ett logiskt val på flera sätt. Det förklaras ofta som ”vanans makt”, den naturalisering av delar av tillvaron som gör att uppmärksamhet och kraft kan riktas på det mest angelägna. Begreppet används också som ett honnörsord, i hållningar där respekt för tidigare generationer och upprätthållande av identitetsuppfattningar

128 3. kulturella processer

är centrala faktorer. Men tradering kan också vara ett sätt att fylla ett kulturellt tomrum. När människor möts i nya situationer och konstellationer och med nya sociala roller, och ska bygga en långsiktig gemenskap, har de inga gemensamma erfarenheter att luta sig mot.

I en sådan situation blir individernas tidigare erfarenheter och kunskaper resurser för den sociala processen för att skapa gemensamma hållningar och värderingar. Sådana processer inbegriper såväl att addera individernas kunskaper till varandra, att strida om/diktera vilket av skiljaktiga synsätt som ska tillämpas, som prövningar av hur kunskaper och synsätt fungerar i den nya situationen.

Till kulturell dynamik hör också kriser och hur de hanteras. Det kan gälla övergripande kriser på nationell och internationell nivå, vilket omedelbart eller på lång sikt påverkar villkoren för mindre grupper. Det kan gälla yttre faktorer som slår direkt mot en grupp eller interna händelser som rubbar den egna balansen utan att ge några synliga effekter utåt. Det kan vara ekologiska samband, juridiska eller ekonomiska ramverk, eller personliga relationer.

Antropologen Victor Turner skapade en modell av förloppet av ett socialt drama (1974). Han såg fyra faser: normbrott – kristillstånd – försök att återskapa ordning – avslutning (som kan innebära återställd ordning, en ny kris med nya försök till ordning eller en upplösning, till exempel genom att en del av medlemmarna lämnar gemenskapen). I fasen med försök att återskapa ordning aktualiseras viktiga värden genom att krisens orsaker och verkningar uttolkas, etablerade eller nya modeller för att hitta utvägar föreslås och prövas, samt ledarskap utövas och utmanas. Utgången kan vara att den rådande ordningen förstärkts men likaväl att vissa värden omprövats och rollfördelningen i gruppen ändrats. Turners stora kulturanalytiska poäng med modellen är att se krisen som ett liminellt tillstånd, i enlighet med ritualers huvudfas där vardagens strukturer är upplösta och nya ordningar är möjliga, så att människors invanda begränsningar (vad som är manligt/kvinnligt, ledares och allmänhets roller etc.) kan överträdas. Till skillnad från den väl integrerade ritualen har inte det sociala dramat något givet prästerskap som leder

3. kulturella processer

förloppet, utan dramat kan sluta med djupgående förändringar. En kris på ett område kan innebära att många reflekterar över vad som är viktigt i tillvaron och omprövar ställningstaganden, vilket gör att det kan vara svårare för samhället att ”återgå till ordningen”.

Försöken att uttolka och hantera ett kristillstånd skapar i sig en social dynamik. Under såväl medeltidens pestepidemi, digerdöden, som den i skrivande stund pågående coronapandemin går det att urskilja fyra olika hållningar: att försöka leva ett sunt liv; religiös/ moralisk/politisk (själv)rannsakan med anklagelser om korruption och konspiration och protester med inriktning mot förbättring; att ta vara på glädjeämnen i nuet; och den form av förträngning som innebär att fortsätta ”precis som vanligt”.

Antropologen Bjørn Thomassen har (2016) förlängt Turners resonemang och menar att liminalitet är ett bra begrepp för att förstå det nutida samhället, just därför att gränslöst är ett så närvarande begrepp. Det gäller både som ideal och som beskrivning av faktiska förhållanden; moderniteten bejakar att gränserna för vad som är möjligt hela tiden överträds och flyttas. Detta gör att ”det moderna samhället” aldrig kommer att vara i jämvikt utan ständigt ha något område eller någon bransch som har osäkra förhållanden.

Ett sätt att försöka hantera genomförandet av förändringar så att de inte skapar kriser är att bedriva dem som planerade projekt eller bedriva särskilda kampanjer. Här finns många sociala processer att hantera: hur presentera förändringen som något som är meningsfullt både för den stora gemenskapen och för olika grupper, hur styra resurser och driva genomförandet så att människor inte känner sig överkörda, hur argumentera för att det genomförda projektet skapat förbättring och blivit en symbol för gemensam styrka. Misslyckade eller havererade projekt har fällt kommunledningar och regeringar.

Projektformen kan också tillämpas i små grupper. Familjen som bygger en sommarstuga (Rolfsdotter Eliasson 2020) eller seglar över Atlanten (Jansson 2017) ”bygger för framtiden”, samtidigt som projektet skapar minnen av gemensam verksamhet (men med risk

130 3. kulturella processer

för katastrofala följder för sammanhållningen om det inte går att genomföra som planerat).

Att ta på sig ansvar för en del av en större helhet är en utmaning för en liten grupp. Inom idrotten är nationella tävlingar en del av den löpande verksamheten, men för en enskild idrottsklubb är åtagandet att arrangera SM ett särskilt projekt som kan stärka dess position, men också dränera klubben på kraft.

I och med att mer och mer av utvecklingsarbete inom offentlig eller kommersiell verksamhet bedrivs i projektform ökar också andelen av befolkningen som har en liminell position på arbetsmarknaden. Karaktären av undantag från det vardagliga, som begreppet ”projekt” signalerar, gör att en ständig rad av projekt förändrar vad som setts som ett undantag från vardagen till pseudo-vardag; projektdeltagaren är ständigt men alltid ”tillfälligt” integrerad i samhället.

Begreppet communitas kommer från ritualteoretiska resonemang men används också i överförd betydelse. Victor Turner (1969) uppmärksammade hur de som genomgår en ritual som kollektivt markerar och genomför individuella statusförändringar sätts i ett tillstånd där de inte har någon intern hierarki eller rollfördelning: omvärlden (förutom deras ceremonimästare) låtsas inte om dem, alla är lika, de har bara varandra och är ömsesidigt beroende av varandra. Den starka upplevelse av samhörighet i att genomleva något tillsammans som detta kan innebära kallas då communitas. Turner exemplifierade hur till exempel väckelserörelser och politiska motstånds- och upprorsrörelser kan bygga på gemensamma känslomässigt engagerande upplevelser. Rörelsen är ett sätt att organisera en förlängning av gemenskapen, där gränsdragningen mot de som inte förstår är viktig, både för att skapa tydliga motståndare och för att predika omvändelse. Turner skilde också på karismatisk och institutionaliserad communitas – den förra kan vara centrerad kring en ledargestalt eller flera, men poängen är att den förespråkar en ”lämna allt oväsentligt och kom med oss”-attityd som karaktäriserar rörelsen; den senare formen betecknar närmast försöken att göra vardag av den känslomässiga gemenskapen, i form av fungerande

Alf Arvidsson är professor i etnologi vid Umeå universitet.

KULTURANALYS OCH METAKULTUR

Kultur är ett begrepp för hur människor tillsammans försöker bygga meningsfullheter, skapa gemensamma symboler och symbolsystem samt hitta berättelser, föremål och handlingar som kan fungera som gemensamma utgångspunkter. Behovet att analysera de fenomen som benämns kultur är stort och varierat, och kulturanalys har vuxit fram som ett kunskapsområde i motsvarande utsträckning.

Denna bok är en introduktion till etnologisk kulturanalys med särskild betoning på metakultur, det vill säga olika former för ”kultur om kultur”, reflektioner och kommentarer till den egna kulturen som den upplevs av deltagarna själva. Med begreppet metakultur blir det också möjligt att analysera särskilda områden som populärkultur, kulturarv och konstarter med ett bredare kulturanalytiskt perspektiv.

Kulturanalys och metakultur vänder sig till studenter och forskare inom etnologi, kulturanalys, kulturstudier, museiutbildningar och närliggande områden.