9789144159720

Prevention med barn och unga

– teori och praktik för socialt och pedagogiskt arbete

Prevention med barn och unga

– teori och praktik för socialt och pedagogiskt arbete

Sofia Enell Torbjörn Forkby Johanna Thulin (red.)

TORBJÖRN FORKBY SOFIA ENELL JOHANNA THULIN (RED.)

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 45326

ISBN 978-91-44-15972-0

Upplaga 1:1

©Författarna och Studentlitteratur 2023

studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Stefania Malmsten/Malmsten Hellberg

Ombrytning inlaga: Siv Rudholm

Formgivning omslag: Jens Martin

Omslagsbild: lisima/Shutterstock

Printed by Eurographic Group 2023

III Preventionspraktiker – arenor och gränsfrågor

14. GIRFEC i Sverige – mot en samlad praktik för tidiga

15.

1. Det förebyggande projektet

Torbjörn Forkby, Sofia Enell & Johanna Thulin

Den som tagit del av den svenska policyutvecklingen inom barn- och ungdomsområdet, kan svårligen ha undgått de förhoppningar som tillskrivs det förebyggande arbetet. Idag framförda med allt intensivare emfas och med allt vidare omfång. Under ledord som hållbarhet, helhetstänkande, tidigare upptäckt, bättre samordning, god och nära vård och kunskapsbaserade metoder ska svårbemästrade och kostsamma problem undvikas på mest effektiva sätt – att de inte alls uppstår (se exempelvis Socialdepartementet & SKR, 2022; SOU 2020:47; SOU 2022:67; Utbildningsdepartementet, 2017).

Preventionens räckvidd är således bred och det är svårt att finna larmsignaler som inte bringas till tystnad med hjälp av ett bättre förebyggande arbete: psykisk ohälsa och stress särskilt bland flickor, bristande skolanknytning och låga skolprestationer bland pojkar i vissa områden, barnmisshandel i familjen och, inte minst, brottslighet och gänganknytningar bland ungdomar i särskilt utsatta områden.

Men hur realistisk är denna tilltro till det förebyggande arbetet, och finns det sätt som fungerar bättre än andra för att uppnå intentionerna? I denna bok kommer vi att närma oss dessa frågor från en rad olika ingångar, och vi kommer också att diskutera ambitionerna och idéerna bakom preventionen i sig. Vår tanke är nämligen att det finns mycket som är lovvärt i att satsa på ett mer utvecklat preventivt arbete, men också att detta kräver en god kunskap om vad ett sådant ska bygga på och hur det ska iscensättas för att fungera väl. Vår övertygelse är också den att det krävs en mångdimensionell förståelse kring det förebyggande projektet som sådant, inte minst för att minska risken för eventuell besvikelse över de fall när det inte verkar nå upp till de förväntningar som riktas mot det.

Att utveckla det förebyggande arbetet inom och mellan verksamheter

som skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård samt polis och civilsamhälle bör, som vi ser det, förstås som ett kontinuerligt förbättringsarbete. Här behövs en beredskap på att det inte alltid går som förväntat, men också att såväl missriktade satsningar som lyckade strategier är sådant som bör ge utgångspunkt för lärande och vidareutveckling. Det är detta vi menar med en kunskapsbaserad prevention; visserligen bör de preventiva strategierna genomföras på ett så genomtänkt sätt som det är möjligt och grundas i god kunskap om lokala behov och barns röster, vad tidigare forskning visat kunna utgöra stöd eller hinder för en god utveckling och tillgängliga metoder med visad effekt. Men lika stor vikt måste läggas vid frågan om hur det totala kunskapande sammanhanget byggs upp kring arbetet, och här menar vi att ett nära partnerskap mellan forskning och praktik är en central del. Vi hoppas att denna bok kan fungera som en del i ett sådant samspel.

Att motverka utsatthet bland barn och unga

Preventivt arbete riktas till olika målgrupper, behov och sammanhang där det kan förstärka det som bedöms stödja en gynnsam utveckling och samtidigt minska påverkan från det som befaras riskera en sådan. Olika insatser och åtgärder avser alltså att motverka att, i detta fall, barn och unga hamnar i utsatta livssituationer och att stödja de som befinner sig i sådana innan (ytterligare) problematik utvecklas.

I forskningstermer talas det om en process som inleds med att identifiera vilka av de från tidigare studier kända skydds- och riskfaktorer som kan ses hos ett enskilt barn eller i dess omgivning, och därefter tas ställning till hur den totala balansen mellan faktorerna ser ut. Vid behov bedöms sedan vilka faktorer som bör stärkas eller motverkas samt vilka dokumenterade metoder som finns tillgängliga för detta arbete. Erforderliga resurser för insatsen måste därefter mobiliseras, och när dessa sedan ges bör detta ske under så kontrollerade former att de kan utvärderas och slutligen leda till individuellt och organisatoriskt lärande för det preventiva arbetet. I denna bok kommer vi att utveckla denna process i mer detalj genom att bland annat se till vilka de mest betydelsefulla risk- och skyddsfaktorerna är, samt hur en analys av dessa kan ligga till grund för planering och genomförande av olika insatser.

Med

att preventivt arbete kan riktas till olika målgrupper och sammanhang

följer också att fältet präglas av inslag från flera discipliner, såsom medicin, folkhälsa och (social)psykologi, där olika begrepp, definitioner och förståelser av förebyggande arbete florerar. På vilket sätt som dessa begrepp relaterar till varandra i förhållande till barns och ungas livssituationer och beaktar de olika sammanhang som barn och unga kan ingå i är mer oklart. Detta pekar på ett behov av att sammanställa en teoretisk och begreppslig förståelse för just detta område – prevention för att förebygga utsatthet bland barn och unga.

Vi har hittills använt beteckningen förebyggande eller prevention, men det finns ett antal närbesläktade uppdelningar som kommer att tas upp i boken. Utöver det förebyggande arbetet talas det exempelvis inte sällan om ett främjande perspektiv, så som i hälsofrämjande åtgärder. Ett främjande arbete flyttar fokus från att motverka eller förhindra problem och problemutveckling, till att stärka det som fungerar. En annan benämning för detta är promotion, och promotionsinsatser syftar alltså till att stärka skyddsfaktorer för att ”främja hälsa eller andra styrkor och tillgångar” (Alstam & Forkby, 2018, s. 21).

I boken har vi också valt att lyfta fram kritiska perspektiv på prevention då vi ser dessa som en angelägen del av utvecklingen av forskningsområdet. Forskning om unga människor, liksom arbete med barn och unga generellt, relaterar till frågor om skillnader mellan grupper (utifrån ålder, etnicitet, klass, kön etcetera) och även till de processer som skapar interventionernas ”objekt” samt då också vilka som har makten att artikulera deras innehåll och relationerna mellan de involverade. I historisk belysning är det lätt att finna exempel på preventiva åtgärder som vid tiden när de genomfördes uppfattats som viktiga för att bevara en viss samhällsordning men som i senare betraktelse kan ses som maktövergrepp. Hur långt det går att gå, i vilken mån ändamålet kan helga medlen samt i vilken mån de grupper som preventionen ägnas åt bör få sina röster hörda, är något som kommer att beröras i några av kapitlen.

Även om det finns forskning som talar om vad barn och unga behöver för att växa upp och fungera i ett samhälle, kan preventivt arbete aldrig vara värdeneutralt. Tvärtom är det förebyggande projektet ett slags förtätad arena på vilken idéer och förhoppningar om hur framtida tillstånd ska gestalta sig tar plats. Vad som då uppfattas som önskvärt, riktigt och normalt kommer därför att vara avhängigt de föreställningar och grupper som dominerar samtalsordningen i samhället.

Det som uppmärksammas som påverkansområden i det förebyggande arbetet, exempelvis i form av centrala skydds- och riskfaktorer, kan ge arbetet den fokusering som är avgörande för att bedriva arbetet mer systematiskt. Samtidigt innebär varje fokusering en avgränsning. Det finns därför en påtaglig risk för att det som uppfattas svårare att påverka försvinner ur blickfånget. Förståelsen för barns totala livsförutsättningar kan lätt förloras om fokuseringen på individuella förklaringar blir stark. Då finns också risken att barn, unga och familjer ges ansvar för strukturella förhållanden de inte kunnat påverka. Vi kommer att återkomma till detta framför allt genom att lyfta upp frågor om marginalisering och relativ fattigdom. Barn och unga växer upp i sociala sammanhang vilka realiseras inom ramen för sociala strukturer som fördelar resurser, livsförutsättningar och möjligheter på ett ojämlikt sätt. Detta påverkar i sin tur barns och ungas framtidsutsikter och navigeringsstrategier. En kritisk prevention kan inte ställa sig blind inför dessa förhållanden. Även om det i praktiskt arbete kan vara svårt att direkt påverka strukturella förhållanden bör preventionen genomföras med en medvetenhet om ojämlikhetens konsekvenser, särskilt för underprivilegierade grupper (Featherstone m.fl., 2018; Saar-Heiman & Gupta, 2020).

Sammantaget syftar denna antologi till att bidra med en realistisk och kritisk plattform för en kunskapsbaserad prevention i fråga om tidiga och samordnade insatser för barn och unga. Här inryms såväl mer effektorienterade resonemang om olika metoder som fördjupande resonemang om insatsernas samhällsfunktion, en bredd vi menar är viktig för att bidra till det praktiska arbetet. Bokens bidrag kan i punktform sammanfattas som:

O ett teoretiskt ramverk inom vilket prevention, tidiga och samordnade insatser för barn och unga kan placeras

O kritiska perspektiv och hur sådana perspektiv kan inkluderas inom preventionens forskning och praktik

O en koppling till empiriska studier som belyser och fördjupar kunskap av betydelse för det preventiva arbetet.

Några övergripande noteringar

Ett vanligt sätt att börja bringa ordning inom området förebyggande arbete är att länka samman målgrupper till olika former av insatser. Detta kommer

läsaren att kunna ta del av i flera av kapitlen. Indelningen i tre sådana nivåer eller ”principer” av preventivt arbete är praxis. För det första återfinns universella principer där insatser riktas för att nå så många som möjligt på samhällsnivå där inga särskilda riskfaktorer identifierats kopplat till en målgrupp. Det kan handla om samhällsplaneringsåtgärder, såsom att erbjuda vaccinationsprogram, barnhälsovård eller informativa insatser. Preventiva insatser enligt selektiva principer innebär ett mer riktat stöd till grupper eller områden där det finns identifierade faktorer som kan leda till framtida risker eller en begynnande problemutveckling. Det kan omfatta stöd till anhöriga för en viss målgrupp, områdesarbete, fältarbete och föräldrautbildningar till specifika föräldragrupper. Preventiva insatser på indikerad nivå innebär att någon form av problemutveckling redan initierats, eller i vilket fall att det finns identifierade riskfaktorer som innebär en hög risk för en sådan. I detta sammanhang är insatserna mer riktade och ibland individuellt behovsprövade, såsom kontaktperson och familjebehandling (Ferrer-Wreder m.fl., 2005).

Vanligen lyfts föräldrar och familjefunktion fram som avgörande för barns och ungas utveckling. Att barn och unga med en problematisk uppväxtmiljö möter större utvecklingsutmaningar än andra är närmast en truism. Samtidigt påverkas inte alla barn på samma sätt, och det är inte lätt att förutse hur problematiska familjeförhållanden samspelar med andra faktorer för en viss livsbana (Brendtro & Larson, 2005). Det går alltså inte att förutsäga vilken utveckling ett viss barn kommer att få, även om det finns ganska god kunskap om vad som är gynnande och problematiskt mer generellt för barn och unga.

Några övergripande hållpunkter finns dock kring hur preventiva insatser bör utformas för att ha realistiska chanser att uppnå (vanligen små till medelstora) effekter som också varar över tid. De insatser som används bör vara mångsidiga, fokuserade på det som ska påverkas och riktade till dem i störst behov. Vidare bör de sättas in i tidig ålder, inkludera såväl barnet som de viktiga personerna i dess omgivning, vara intensiva och även verka under lång tid, samt ge verktyg till barnet och familjen för att kunna påverka sin verklighet (Deković m.fl., 2011).

I flera av bokens kapitel kommer läsaren att kunna ta del av teoretiska modeller. Flera av modellerna kommer att förstå barns och ungas utveckling från ett holistiskt, eller ekologiskt, systemperspektiv. Systemtänkande är

viktigt såväl för att förstå barns utveckling i en helhet som för att understryka betydelsen av att aktörer i olika sammanhang förmås att samverka för att ge barn goda uppväxtvillkor.

Teoretiska modeller som används vid utformningen av preventiva insatser utgår alltså ofta från ett helhetsperspektiv, där barnet förstås i ett aktivt pågående samspel med sin omgivning. Utan att ha ambitionen att utnämna vilka som ger bäst förståelse väljer vi här att presentera två exempel på sådana teoretiska ramverk. Båda fungerar samtidigt väl som sammanfattningar av väsentliga beståndsdelar av de preventiva ambitionerna och kan därför fungera som introduktion till området. Den första teorin har fått benämningen Positive Youth Development (PYD) och den andra kallas Social Development Model (SMD). Det finns flera likheter mellan teorierna, vilket ökar möjligheten att se dem i en helhet.

En positiv barn- och ungdomstid

Även om teorin PYD signalerar att den fokuserar på ungdomstiden, kan den till stora delar också förstås i förhållande till barns utveckling och stöd- och stimulansbehov. Idén inom teorin är att barns och ungas liv konstitueras i samspelet mellan en mängd faktorer härstammande dels från biologiska och nedärvda dispositioner (nature), dels från sådant som erbjuds från det socialiserande sammanhanget (nurture) (Bowers m.fl., 2010; Lerner m.fl., 2015). Av detta följer att barns utveckling inte är slavbunden, utan möjlig att påverka på en rad olika sätt. Utvecklingen är en följd av ett komplext samspel där det saknas möjlighet att förutsäga exakt vad en viss insats kommer att leda till. En förändring i barnets omgivning, exempelvis genom att en fritidsledare med god kontakt med barnet får tid och resurser att fungera som stödperson, skulle kunna innebära att barnet får en viktig förebild och att en riskutveckling bryts. Men detta är bara en av möjligheterna. Det går också att tänka sig att fritidsledarens bidrag som kontaktperson är för litet i förhållande till barnets livssituation eller att det motverkas av andra förebilder som konkurrerar ut fritidsledarens bidrag.

Samspelet mellan individ- och miljöfaktorer är det viktiga, inte det ena eller andra. Att ensidigt fokusera på sådant som exempelvis handlar om individens personliga förutsättningar att kunna koncentrera sig eller reglera sina känslouttryck, innebär att miljöförståelsen förloras. Likaså

förloras individförståelsen om vi enbart ser den miljö den unge befinner sig i, exempelvis i vilken mån föräldrarna förmår att ge hen stöd och vägledning eller i vilken mån som klassrumssituationen ger möjlighet till fokusering på arbetsuppgifterna (Roth & Brooks-Gunn, 2003).

PYD är ett exempel på en styrkebaserad modell som betonar att arbetet med unga personer i första hand ska fokusera på att försöka stärka de positiva faktorerna bland unga. Syftet är att deras egen kapacitet att möta olika svårigheter ska öka, inte minst för att de ska uppleva en ökad möjlighet att kontrollera sin framtid och påverka sina omständigheter.

En samlande beskrivning av de målområden som det behöver fokuseras på framkommer av beteckningen ”Fem C” (Bowers m.fl., 2010; Geldhof m.fl., 2015). De fem C:na står då för Competence, Confidence, Character, Caring och Connection (kompetens, självtillit, karaktär, ansvars- och omsorgsberedskap och upplevelse av sammanhang). Forskning om barns och ungas utveckling har successivt stärkt betydelsen av dessa dimensioner (Eichas, Ferrer-Wreder & Olsson, 2019).

När det handlar om att motverka riskbeteenden finns det stöd för insatser som bygger upp och tränar sådana förmågor och färdigheter som gör att individen kan fungera väl i (pro)sociala sammanhang och lära sig hantera aggressioner. Samtidigt bör man involvera personer (ofta föräldrar) som kan fungera som in-home reinforcers och stödja barnet in i sammanhang där det kan umgås med kamrater som redan internaliserat beteenden och värderingar som fungerar i ordinarie strukturer (Dishion, Dodge & Lansford, 2006; Dodge, Dishion & Lansford, 2006; Litschge, Vaughn & McCrea, 2010).

Utvecklingen sker i sociala sammanhang

Den sociala utvecklingsmodellen (Social Development Model, SDM) är en annan holistisk teori som kan användas för att förstå komplexiteten i barns och ungas utveckling och som även utgör en god ingång till preventiva insatser (Catalano m.fl., 1996).

I kärnan för modellen finns tanken om utvecklingen som en socialisationsprocess som påverkas av en mängd sociala, biologiska och psykologiska faktorer. En övergripande målsättning för det preventiva arbetet kan sägas vara att barn och unga ska ges förutsättningar att fungera i samhället och utveckla sin potential att främja sitt eget välbefinnande samt bidra

positivt till andras. Det intressanta med teorin är att den sätter deltagandet i fokus samt vilka möjligheter och vilket engagemang i detta som finns. Utvecklingen kan då ses som en process av olika former och grader av deltagande i sociala sammanhang. Sådana sammanhang är ofta mer eller mindre påverkbara, och så också möjligheten till deltagandet.

Andershed och Andershed (2019) beskriver fyra komponenter som har stor betydelse för barns och ungas utvecklingsmöjligheter. Den första handlar om den unges möjlighet att engagera sig, vilket kan påverkas av exempelvis socioekonomiska förutsättningar eller vuxnas engagemang. Preventivt skulle ett indirekt deltagande kunna främjas exempelvis genom att det i föräldraskapsutbildning formas nätverk som samordnar sig i relation till barnens aktiviteter i skola och på fritiden. Det skulle också kunna handla om att socialtjänsten stödjer ekonomiskt för att möjliggöra ett engagemang, eller att strukturella beslut fattas om möjlighet till reduktion av träningsavgifter för vissa grupper.

En andra komponent handlar om graden av engagemang och riktar sig mer mot den unges umgänge. Barn och unga tenderar att ta efter beteenden som finns i den krets av kamrater de finner betydelsefulla. Att bedriva preventivt arbete i denna kontext kan handla om att möjliggöra prosociala aktiviteter och sammanhang för att minska risken för normbrytande beteende. Som visas i ett senare kapitel i denna bok (se kapitel 18) kan det handla om att stärka deltagandet i strukturerade fritidsaktiviteter, eller som lyfts fram i ett annat kapitel (se kapitel 17) att från elevhälsan stärka samverkan med familjer för att barnets engagemang i skolan ska öka.

Ytterligare en komponent som är central enligt SDM är den unges förmåga att delta. Denna komponent grundar sig i de individuella egenskaper eller förutsättningar som den unge har, vilket kan handla om svårigheter att reglera eller hantera känslor och handlingar, koncentrationssvårigheter eller en diagnos som medför särskilda behov. De individuella förutsättningarna leder inte per automatik till ett normbrytande beteende, men de kan medföra svårigheter att upprätthålla positiva aktiviteter och prosociala relationer. Preventiva insatser kan här handla om ett riktat stöd, exempelvis från barnpsykiatrin eller socialtjänstens öppenvård, med syfte att barn får träna upp och öva på sociala färdigheter.

Den fjärde och sista komponenten är graden av förstärkning alternativt belöning, det vill säga att om den unge blir eller upplever sig bli belönad för

en aktivitet eller ett beteende, återupprepas det med stor sannolikhet. En sådan belöningsspiral i relation till beteende går åt båda håll. En positiv respons på ett prosocialt beteende upprepas sannolikt på samma sätt som en positiv respons på ett normbrytande beteende. Det kan också vara ett sätt att förstå hur ett normbrytande beteende kan fylla en funktion för barn och unga, det vill säga att det kommer med en förstärkning eller belöning. Ett exempel på vad detta kan innebära preventivt är att barnets nätverk görs uppmärksamt på när barnet har lyckats, exempelvis i skolprestationer, så att det sedan kan ge positiv respons till barnet. De fyra komponenterna bidrar till att barnet eller den unge kan utveckla sociala och emotionella band till sitt nätverk av betydelsefulla personer. Banden medför en känsla av förpliktelse och tillhörighet. Om nätverket som kan bestå av vänner, familj och skola präglas av prosociala värderingar, är sannolikheten större att även barnet ansluter sig till sådana. Likaväl kan det motsatta hända: den unges lojalitet binds till sammanhang med normbrytande värderingar och beteenden, ökar sannolikheten för att den unge också utvecklar ett normbrytande beteende (Andershed & Andershed, 2019; Catalano m.fl., 1996).

Bokens struktur och innehåll

Efter att ha presenterat våra utgångspunkter för boken har vi nu kommit till en närmare presentation av hur vi lagt upp fortsättningen och vilka som ingår. Vi har valt att dela in boken i tre delar med särskilda fokusområden. Nedan presenteras såväl delarna som de ingående kapitlen.

Del 1. Prevention i socialt och pedagogiskt arbete

Bokens första del fokuserar på prevention i socialt och pedagogiskt arbete och kommer att uppehålla sig vid att reda ut olika centrala begrepp och även ange vilka teoretiska frågor som är centrala för det preventiva arbetet. Här kommer mer traditionella perspektiv och forskning att lyftas fram såväl som mer kritiska, där bokens argumentation innebär att en integration av dessa måste komma till stånd för att man ska kunna tala om ett kritiskt och kunskapsbaserat preventivt arbete.

Efter detta första, inledande kapitel tar Torbjörn Forkby vid med en kritisk blick på det preventiva arbetet. Detta görs bland annat genom bilder av

hur preventionshjärnan styrs av kalkylen och hur förhoppningen pulserar

genom preventionens kapillärsystem. Forkby resonerar om hur kontroll genom riskhantering och riskberäkning hotar att leda det preventiva arbetet mot minskad frihet och ansvariggörande av individen. Men trots den kritiska tonen finner vi också en grund för ett radikalt och kritiskt preventivt arbete, ett arbete som 1) bygger på en förståelse av att det som sker på individ- och familjenivå hör ihop med förändring och stagnation på makronivå, 2) tar barns och ungas livsvillkor på allvar och 3) inte äventyrar människovärdet och de individuella rättigheterna.

Barns individuella rättigheter är därefter begynnelsepunkten i det tredje kapitlet. Med en utgångspunkt i en kritisk förståelse av barns rättigheter redogör Sofia Enell och Josefin Bernhardsson för barnkonventionens innehåll och undersöker dess betydelse för det preventiva arbetet på policynivå. Enell och Bernhardsson ställer frågor om vad som förstås som förebyggande arbete i olika politiska styrdokument, i vilken mån dessa förståelser kopplar an till frågor om barns rättigheter, samt hur de politiska styrdokumenten kommit till – i vilken mån har barn och unga involverats och i vilken mån kan deras röster synas i det som föreslås i form av politisk inriktning? Enell och Bernhardssons slutsatser väcker en del frågor om hur barns rättigheter har inspirerat till och integrerats i talet om ett preventivt arbete.

Carolina Jernbro och Torbjörn Forkby ger i kapitel 4 en bild av såväl interaktionen mellan och dynamiken i risk- och skyddsfaktorer som det komplicerade samspel som uppstår mellan dessa när ett barns utveckling och hälsa tar form. Bronfenbrenners socioekologiska modell står i centrum för resonemangen och bidrar med konkreta och aktuella tolkningar för barns hälsa och utveckling i en svensk kontext. Utöver de strukturella och omgivande sammanhangen lyfter författarna också fram betydelsen av barnets eget aktörskap och egenskaper för ökad risk för utsatthet, men även som skydd mot detsamma. Mot denna bakgrund framhåller Jernbro och Forkby att ett preventivt arbete behöver bygga på ett helhetstänkande och inrikta sig på att skapa positiva sammanhang under barns och ungas uppväxt.

Ansvaret för det förebyggande projektet kan inte tillskrivas en särskild verksamhet eller profession. Snarare omfattar det alla verksamheter och professioner som möter barn och unga. Sanna Hallgren och Jimmy Fungmark skriver i bokens femte kapitel om verksamheters breda ansvar i relation till preventionsnivåer, och diskuterar både möjligheter och hinder

i processen från tidig upptäckt av barn i utsatta livssituationer till att stödjande insatser lämnas. Författarna visar också att vad som kan ses som en preventiv insats kan handla om att förhindra att något sker, men också om att minska risken för en förvärrad problemutveckling. I centrum för kapitlet står socialtjänstens specifika uppdrag, i relation till polis, skola samt hälso- och sjukvård.

Kopplat till det breda ansvaret för prevention får vi i kapitel 6 ta del av en kritisk diskussion om samverkan. Samverkan mellan professionella och verksamheter som annars arbetar vid sidan av varandra lyfts ofta fram som en central del av ett preventivt arbete. I kapitlet får vi också se hur samverkan mellan verksamheter tog form inom ramen för ett konkret utvecklingsarbete om tidiga och samordnade insatser för barn och unga. Författaren Mats Anderberg presenterar här samverkan som en del av en implementeringsprocess och prövar en teoretisk modell för att åstadkomma en fördjupad förståelse av ett begrepp som florerar ymnigt i såväl den praktiska som den vetenskapliga diskursen.

Förebyggande arbete med barn och unga pågår ibland utan närvaro av dem som arbetet faktiskt berör. Denna frånvaro kan vara fysisk – de är helt enkelt inte alls involverade aktörer när preventiva insatser planeras och genomförs. Det kan också handla om en frånvaro av att se barn som subjekt och meningsskapande aktörer. Christel Avendal ger i kapitel 7 exempel på hur preventionsagendan kan färga mötet mellan vuxna och barn på ett sätt där problemen och riskerna skymmer det som faktiskt är barns egen förståelse av sin tillvaro. Men om preventivt arbete ska kunna ha verklig betydelse och uppfattas relevant för unga behöver det förstås experience near, det vill säga ta sin startpunkt i barns och ungas egna verkligheter och inte där de placeras i ett sammanhang som iscensatts av vuxnas oro och risktolkningar.

Utöver barnen själva är deras föräldrar centrala aktörer i formandet av deras utveckling. Att ge stöd till föräldrar så att de kan ansvara och fostra sina barn på så bra sätt som möjligt har också varit en central del av den svenska politiken sedan välfärdssamhällets uppbyggnad under 1900-talet.

I mångt och mycket bygger nuvarande system på universella insatser, alltså sådana som avser lika stöd till alla föräldrar. I kapitel 8 ställer sig Disa

Bergnehr frågande till om detta är en fortsatt rimlig strategi. Bergnehr delar med sig av flera kritiska reflektioner över den svenska inriktningen kopplat till att föräldraskap kan vara påfrestande för alla, samtidigt som Sverige har

delats upp alltmer i fråga om socioekonomiska förhållanden. Med detta kapitel avslutas bokens första del.

Del 2. Faser i det preventiva arbetet

I bokens andra del fokuserar vi på faser i det preventiva arbetet – från kartläggning på strukturell nivå och möjligheter att upptäcka enskilda på individnivå till att i praktiken samverka mellan olika verksamheter, identifiera lämpliga preventiva interventioner samt följa upp utfallen av dessa och att med och för avsedda grupper utveckla det preventiva arbetet. Varje kapitelbidrag kommer att problematisera vad som i aktuellt tema kan ses som preventivt arbete, och i olika grad även adressera de strukturella villkoren för detta.

Det första kapitelbidraget i del två (kapitel 9) tar sig an möjligheterna att med statistikens hjälp utforma ett förebyggande arbete som baseras på lokala behov och barns röster om sina egna förhållanden. Idag finns det en stor mängd data insamlad om barn och unga, och inte sällan sådana de själva bidragit till. Författaren Linda Hiltunen diskuterar här hur enkätundersökningar kan användas som en del av ett mer systematiskt preventionsarbete. Genom att använda data från en stor enkätundersökning i Kronobergs län visar Hiltunen hur analyser kan fördjupa förståelsen och på så sätt ge ett bättre kunskapsunderlag för preventiva insatser på universell, selektiv och indikerad nivå.

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barns utsatthet uppmärksammas och att barn får de stödinsatser de har rätt till. Men för att socialtjänsten ska kunna utföra sitt uppdrag krävs att professionella som möter barn och unga fullgör sin anmälningsplikt när de känner oro för ett barn. Med en utgångspunkt i utvecklingsekologi belyser författarna Birgitta Persdotter och Torbjörn Kalin i kapitel 10 flera utmaningar i att tidigt upptäcka barn genom professionellas anmälningsskyldighet. Möjligheter med att använda screeningformulär diskuteras. Författarna menar att medvetenheten om att barn har olika förutsättningar för att bli uppmärksammade behöver öka. Författarna efterlyser också mer kunskap och bättre förutsättningar för de professionella och att barn själva informeras om sina rättigheter.

I kapitel 11 tar författarna Johanna Thulin och Åsa Landberg vid genom att lyfta fram barnets eget aktörskap och vuxnas gensvar samt ansvar när

det handlar om olika former av barnmisshandel. Kapitlet ger en samlad bild av förekomst av barnmisshandel och sätter avslöjandeprocesser och arenor där barns berättelser om våldsutsatthet oftast uppmärksammas under belysning. I kapitlet lämnar författarna också handfasta tips till vuxna och lyfter betydelsen av snabb respons och tidigt stöd till barn som väljer att själva berätta eller där förekomst av våld framkommit på annat sätt. Det preventiva arbetet innehåller många möjliga insatser. Få insatser är dock empiriskt understödda av forskning. Tina Olsson, Martin Bergström och Cecilia Andrée Löfholm visar i kapitel 12 hur professionella och organisationer genom ett systematiskt arbete kan skapa förutsättningar för att tillhandahålla adekvata insatser till barn och unga. Författarna tar upp betydelsen av att professionellas bedömningar om insatser vilar på risk- och skyddsfaktorer så att de riktas mot de sårbarheter som föreligger i det enskilda fallet. Ett sådant arbete kräver ett strukturerat och ständigt pågående utvecklingsarbete där praktiker och forskare samverkar för att lyfta fram empiriskt understödda insatser.

Preventivt arbete ska ofta hantera vad som brukar kallas för wicked problems (vilda och komplexa) och kräver därför inte sällan flera olika interventioner. Men hur vet vi om preventiva interventioner leder till avsedd effekt? I kapitel 13 får vi ta del av olika former av utvärdering som kan användas för att följa upp preventiva insatser. Genom att utgå från ett exempel inom folktandvården visar Verner Denvall i denna dels avslutande kapitel hur mångfacetterad en preventiv intervention kan vara och hur det behöver återspeglas i utvärderingen av densamma. Läsaren får här en presentation av utvärderingens olika faser samt vilka faktorer som är verksamma för att möjliggöra en lyckad utvärdering och implementering.

Del 3. Preventionspraktiker – arenor och gränsfrågor

Antologins tredje del sätter fokus på preventionspraktiker inom ramen för politiskt utformade ambitioner (policyer), modeller och program samt hur preventionspraktiker kan ta form på flera eller mer specifika arenor. Kapitlen i denna del beskriver och diskuterar olika möjliga tillvägagångssätt för att arbeta preventivt. Inte sällan innebär ett preventivt arbete involvering av aktörer verksamma på olika arenor, vilket leder till att gränsfrågor upp-

står. Utöver att beskriva preventionspraktikerna i sig belyser flera kapitel vilken betydelse som de får för barn, unga och familjer samt för de som utövar praktikerna.

Denna del inleds med ett kapitel (kapitel 14) om de utvecklingsarbeten som pågår på olika platser i Sverige med det gemensamt att de inspirerats av det skotska policyramverket ”Getting it right for every child” (GIRFEC). Syftet med dessa utvecklingsarbeten är att stärka en kunskapsbaserad praktik för att främja barns och ungas välmående. Angelika Thelin och Mats Anderberg har tillsammans med kollegor studerat implementeringen av ett sådant utvecklingsarbete i ett län. I sina analyser visar de på olika utmaningar kopplade till implementeringsprocessen. De lyfter inte minst komplexiteten i att genomföra ett så omfattande förändringsarbete som det här handlar om. Kapitlet avslutas med värdefulla råd för de som planerar eller redan genomför ett liknande utvecklingsarbete.

Barnhälsovården i Sverige når en klar majoritet av alla barn och många av deras föräldrar uttrycker förtroende för personalen de möter. I kapitel 15 berättar Steven Lucas om BarnSäkert, en modell som har utvecklats för att i ett tidigare skede och genom ett kortare screeningformulär uppmärksamma psykosociala riskfaktorer i barnets hemmiljö. Kapitlet beskriver hur BarnSäkert har implementerats i det ordinarie barnhälsoprogrammet i ett antal försöksregioner, och vi får ta del av en omfattande studie av modellen. Utfallet av studien visar på möjligheterna att med strukturerad screening i ett tidigt skede öppna upp för samtal om utmaningar i föräldraskapet och barnets tidiga liv. Här handlar det om att ge ett behovsanpassat stöd och att lotsa familjer vidare till de verksamheter som kan möta deras behov. Idag riktas ett stort fokus mot brottslighet och därtill brottsförebyggande arbete. Kommunerna kommer exempelvis att ges ett lagstadgat ansvar för att bedriva ett sådant arbete. Kristina Alstam och Paula Wahlgren gör i kapitel 16 en genomgång av den nationella brottsförebyggande policyn och redovisar resultat från en studie om hur de lokala aktörerna griper sig an uppgiften. Arenan utgörs här av fyra särskilt utsatta bostadsområden i Sverige. Författarna lyfter upp att kapaciteten i de lokala samarbetsorganen varierar beroende på vilka frågor som de har att hantera och i vilken mån som de behöver en djupare analys för att ge riktning åt arbetet. Lättare problem passade ganska väl att hantera genom samarbetsgrupperna, men det fanns en hel del fall av mer komplicerade frågor som inte var så lätta att

hantera genom samverkan. Detta trots syftet med grupperingarna. Kapitlet diskuterar också behovet av en bredare förståelse för hur brottsförebyggande arbete kan ses förstås som ett samhällsförändrande arbete.

Skolans preventiva roll har lyfts i flera av bokens kapitel. I kapitel 17 fördjupar Åsa Backlund, Sara Högdin och Ylva Spånberger Weitz diskussionen om skolan som arena för preventiva insatser. Utöver att fullgjord skolgång är en preventiv insats i sig, lyfter kapitelförfattarna skolans roll i att stärka elevers självkänsla och att uppmärksamma elever som har det svårt i sin hemmiljö. I kapitlet visar författarna hur skolans logik och uppdrag som kunskapsförmedlare kan krocka med socialtjänstens logik, och för problematiserande resonemang om hur kunskapshöjande preventiva insatser kan skapa föreställningar om lättillgängligt stöd.

Relativt mycket forskning har bedrivits om skolan och den närmaste kretsen av anhöriga som arena för det preventiva arbetet. Detta är förvisso inte konstigt då det står klart att dessa sammanhang har en avgörande betydelse för barns och ungas uppväxt, identitetsbildning samt personmässiga, kunskapsrelaterade och sociala utveckling. Det saknas dock en viktig pusselbit i denna fokusering, nämligen den tid som ofta ligger mellan det som sker inom det obligatoriska skolväsendet och den som tillbringas i familjesfären – den fria tiden. Alireza Behtoui, Fredrik Hertzberg och Anders Neergaard lyfter i kapitel 18 fram (den strukturerade) fritidens betydelse för ungas utveckling. Men de visar också att tillgången till denna har blivit begränsad för vissa grupper, inte minst på grund av ekonomiska skäl men också på grund av olika syn på föreningsliv. Författarna diskuterar hur mer jämlika villkor för inträdandet till fritidsarenan kan se ut och vikten av att utveckla nya sätt att stödja barn och unga med glesare nätverksresurser och svag familjeekonomi att komma i åtnjutande av det samhällsintegrerande kapital som kan ges i den strukturerade fritiden.

I bokens avslutande kapitel resonerar redaktörerna till denna bok utifrån vilken kunskap som finns om barns och ungas utveckling och stödbehov, samt vad som tenderar att saknas. Frågan om vuxnas ansvarstagande och reella brist på sådant utgör ett nav i diskussionen. Det finns idag en relativt god kunskap om vad barn och unga behöver för att utvecklas väl, men frågan är hur väl vuxenvärlden tar hand om denna kunskap. Barnets rättigheter och delaktighet kopplas till denna diskussion om ansvarstagande, och författarna menar att det finns påtagliga behov av ett utvecklingsarbete

såväl när det handlar om lagstiftningens utformning som när det handlar om dess praktik. Kapitlet avslutas med en tentativ diskussion kring några övergripande begrepp för ett kritiskt preventivt arbete.

Vi hoppas att denna bok ska kunna användas i olika pedagogiska sammanhang för utbildning av bland andra pedagoger, socialarbetare, poliser och personal inom hälso- och sjukvården. Ambitionen är också att den ska vara till glädje vid utvecklingen av det praktiska arbetet kring barn och unga. Boken kan självklart läsas från pärm till pärm, men det är också möjligt att ta del av valda delar.

Referenser

Alstam, Kristina & Forkby, Torbjörn (2018). Lektion i drömstyrning: utvärdering av skolprogrammet Star for Life. Växjö: Linnéuniversitetet, Institutionen för socialt arbete

Andershed, Anna-Karin & Andershed, Henrik (2019). Risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende bland unga: att använda teori och forskning i praktiken. I: Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende. Kunskapsstöd för socialtjänsten. Stockholm: Socialstyrelsen.

Bowers, Edmond P., Li, Yibing., Kiely, Megan K., Brittian, Aerika, Lerner, Jacqueline V. & Lerner, Richard M. (2010). The five Cs model of positive youth development: A longitudinal analysis of confirmatory factor structure and measurement invariance. Journal of Youth and Adolescence, 39(7), 720–735.

Brendtro, Larry K. & Larson, Scott J. (2005). The resilience revolution: Discovering strengths in challenging kids. Solution Tree.

Catalano, Richard F., Kosterman, Rick, Hawkins, J. David., Newcomb, Michael D. & Abbott, Robert D. (1996). Modeling the etiology of adolescent substance use: A test of the social development model. Journal of Drug Issues, 26(2), 429–455.

Deković, Maja, Slagt, Melke I., Asscher, Jessica J., Boendermaker, Leonieke., Eichelsheim, Veroni I. & Prinzie, Peter (2011). Effects of early prevention programs on adult criminal offending: A meta-analysis. Clinical Psychology Review, 31(4), 532–544.

Dishion, Thomas J., Dodge, Kenneth A. & Lansford, Jennifer E. (2006). Findings and recommendations: A blueprint to minimize deviant peer influence in youth interventions and programs. I: Kenneth A. Dodge, Thomas J. Dishion & Jennifer E. Lansford (red.), Deviant peer influences in programs for youth: Problems and solutions (s. 366–394). Guilford Press.

Dodge, Kenneth A., Dishion, Thomas J. & Lansford, Jennifer E. (2006). Deviant peer influences in programs for youth: Problems and solutions. Guilford Press.

Eichas, Kyle, Ferrer-Wreder, Laura & Olsson, Tina M. (2019). Contributions of positive youth development to intervention science. Child & Youth Care Forum, 48(2), 279–287.

Featherstone, Brid, Gupta, Anna, Morris, Kate & Warner, Joanne (2018). Let’s stop feeding the risk monster: Towards a social model of ’child protection’. Families, Relationships and Societies, 7(1), 7–22.

Ferrer-Wreder, Laura, Stattin, Håkan, Lorente, Carolyn Cass, Tubman, Jonathan G. & Adamson, Lena (2005). Framgångsrika preventionsprogram för barn och unga: en forskningsöversikt. Stockholm: Gothia.

Geldhof, G. John, Bowers, Edmond P., Mueller, Megan K., Napolitano, Christoffer M., Callina, Kristina Schmid, Walsh, Katie J., Lerner, Jacqueline V. & Lerner, Richard M. (2015). The five Cs model of positive youth development. I: Promoting positive youth development (s. 161–186). Springer.

Lerner, Richard M., Lerner, Jacqueline V., Bowers, Edmond P. & Geldhof, G. John (2015). Positive youth development and relational-developmentalsystems. I: Willis F. Overton, Peter C.M. Molenaar & Richard M. Lerner (red.), Handbook of child psychology and developmental science: Theory and method (s. 607–651). John Wiley & Sons.

Litschge, Christine M., Vaughn, Michael G. & McCrea, Cynthia (2010). The empirical status of treatments for children and youth with conduct problems: An overview of meta-analytic studies. Research on Social Work Practice, 20(1), 21–35. https://doi.org/10.1177/1049731508331247

Roth, Jodie L. & Brooks-Gunn, Jeanne (2003). What exactly is a youth development program? Answers from research and practice. Applied Developmental Science, 7(2), 94–111.

Saar-Heiman, Yuval & Gupta, Anna (2020). The poverty-aware paradigm for child protection: A critical framework for policy and practice. The British Journal of Social Work, 50(4), 1167–1184.

Socialdepartementet & SKR (2022). God och nära vård 2022. En omställning av hälso- och sjukvården med primärvården som nav. Stockholm: Socialdepartementet & Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).

SOU 2020:47. Hållbar socialtjänst: en ny socialtjänstlag. Slutbetänkande av Utredningen Framtidens socialtjänst. Stockholm: Socialdepartementet.

SOU 2022:67. Vägar till ett tryggare samhälle: kraftsamling för barn och unga. Delbetänkande av Trygghetsberedningen. Stockholm: Justitiedepartementet.

Utbildningsdepartementet (2017-03-16). Uppdrag att genomföra ett utvecklingsarbete för tidiga och samordnade insatser för barn och unga.

Redaktörerna är verksamma vid Linnéuniversitetet och består av Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete, Sofia Enell, lektor i socialt arbete och Johanna Thulin, lektor i socialt arbete.

Prevention med barn och unga

– teori och praktik för socialt och pedagogiskt arbete

Det finns i dag ett stort intresse för att ställa om arbetet med barn och unga utifrån ett förebyggande perspektiv. Tanken är att identifiera dem som behöver stöd i ett tidigt skede, innan problemen vuxit sig stora och svårbemästrade. Genom att tillvarata barns och ungas vardagsmiljöer, i familj, förskola, skola och under fritiden, och erbjuda insatser utan att särskilja och peka ut vissa barn som problem, finns förhoppningar om att stärka såväl de inkluderande krafterna i vardagliga sammanhang som barnets förmåga att fungera i dessa.

Intresset för förebyggande arbete är inget nytt, vare sig i Sverige eller internationellt. Det nya är kraften i dess uttryck, dess omfattning och att det sker en grundläggande omställning inom och mellan flera områden samtidigt. Det innebär formandet av ett slags professionellt fält inom vilket specialiserade funktioner skapas och kompetens håller på att byggas upp. I detta arbete har uppbyggnaden av den teoretiska grunden för arbetet halkat efter. Med denna antologi vill författarna möta intresset för och presentera en systematiskt sammanställd kunskapsbas om preventivt arbete med barn och unga i Sverige i dag.

Prevention med barn och unga vänder sig till studenter och praktiskt verksamma i socialt och pedagogiskt arbete samt andra närliggande ämnen. Boken är också av intresse för politiker och myndigheter där samtal förs och beslut fattas om förebyggande arbete.