9789144159393 by Smakprov Media AB

DAVID BERGMAN KONSTEN ATT DÖDA OCH ÖVERLEVA STRIDENSPSYKLOGI

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

1B Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. när det

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både

gäller papper och Art.nrtryckprocess.45289 ISBN 978-91-44-15939-3Upplaga1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2022 Sakgranskning:Studentlitteraturstudentlitteratur.seAB,LundRoarEspevikochSverker Göranson Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Torbjørn Kjosvold Printed by Dimograf, Poland 2022

I NN ehåll IFörord 11NledNINg 13 MänskligtElddopet 15beteende i extrema situationer 17 Konsten att döda 20 Bokens indelning 21 1. FråN Shell Shock tIll happy amerIcaN SyNdrome 23 Tidlösa reaktioner på extrema situationer 25 Att lära av människor i konflikt 27 Vetenskapens utveckling – från medicin till psykologi 29 Krigföringens utveckling – från blind lydnad till SvenskarUtvecklingenuppdragstaktik 33iSverige 34istridochattkunna dra rätt erfarenheter 36 2. att välja ut de rätta 39 Varför PsykologiskaGallringsfilosofin 47DenValiditetuttagningstester? 42–vadvillvimäta? 43militäramönstringen 46testerochförändrad pedagogik 49 ”Hålla nollan” och målbogsering 51 När ethos blir mythos 53

3. INryckNINgeN 55 Steget in i en annan värld 58 När själen kan stå i givakt 61 Formell och funktionell disciplin 62 Avindividualisering och socialisering 64 Militär jämvikt och myter 67 Pygmalioneffekten – vi får de soldater vi förväntar oss 69 Varför vi alltid tror att det var bättre förr 71 Förändrade uppgifter – samma grund 73 4. våldSutövNINg och koNSteN att döda 75 Den blodröda tråden genom historien 77 Motståndet mot att döda 79 Njutningen att döda 85 DistanslagenMoraliskaAggression 89strukturer 94ochattseeffekterna av sitt handlande 98 ÖverintellektualiseringAttRädslanAttAtt5. VåldsutövningAvhumanisering 102Avindividualisering 100iutbildning 103attmötadödeN105grävaenkrigsgrav 107undgådöden 109fördöden 111mötadöden 113ochstigmatisering 116

6. copINg och koNSteN att överleva 121 Den extrema kontexten 124 SkrattCoping 128Stress 126ochsvart humor 133 Emotionell PersonligStridsutmattning 137smitta 135utvecklingbörjar där komfortzonen slutar 139 7. SammaNhållNINg, SakNad och myterNaS makt 145 Identitet och att sakna krig 147 8. DenDenAttKompetensbaseradSammanhållning 151sammanhållning 154älskaochhatasamtidigt 157civilaensamheten 159mörkasidanavsammanhållning 160NarNIa,cIvIlBeFolkNINgoch krIgetS BarN 165 Flykten från krig 167 Samhället möter påfrestningar 168 Fysisk säkerhet men traumatisk utsatthet 172 Sexuellt våld och särskilt utsatta civila 174 Vad kan vi lära oss? 177

9. autoNoma vapeNSyStem och att döda på dIStaNS 179 Autonoma system är inte framtiden – de är nuläget 182 Begreppet 10. BehovetKuslighetensPåfrestningenInternHumaniseringMänniskansautonomi 184begränsningar 186avobjekt 189humanisering 191attdödapådistans 193dal 194avkontroll 196pSykologISkkrIgFörINg och propagaNda 199 List framför OndskaMänniskorsMänkorgen 229Tredjep11. KlassiskaPsykologiskaPropagandaanalysPsykologiskaMålgruppsanalys 203våld 202övertalningstekniker 207ochkontrapropaganda 210aktiviteter 213teknikerimodernamedier 214lucIFereFFekteNochoNdSkaNSSykologI219Godamänniskorochondahandlingar 222Insiktenomvårtegetmörker 223Förstamodellen–Ondskasomnågotövernaturligt 225Andramodellen–Individenochdenmörkatriaden 227modellen–Kollektivetochbraäpplenidenruttnaochkvinnorsondahandlingar 234likgiltighetochfrånvaronavrepressalier 237finnsivärlden 239

12. FåNgeNSkap, tortyr och hjärNtvätt 241 Väntan på ett ovisst öde 244 Fångchock och humanisering 246 Förhör och Stockholmssyndromettortyr 248 – mellan relatera och sympatisera 251 Indoktrinering och hjärntvätt 255 13. Förberedelser 257mötetmed aNdra kulturer 261 Att möta andra kulturer 263 Vad är en Individuella,kultur? 265kulturella och universella beteenden 267 Medvetenhet är bara början 271 Länders och organisationers kulturer 273 Medvetenhet eller anpassning? 276 Etnocentrism – de andra är konstiga 279 Kultur som syndabock 281 Kultur som moderator av psykologiska effekter 282 14. att komma hem 285 Att AttAttForrestHealthyFörväntningarKontrasteråtervända 287ochtryckutjämning 288ochattbörjaom 290soldiereffectochhögakrav 292Gumpochlågakrav 295hanterapåfrestandeupplevelser 297växaavpåfrestandeupplevelser 300

tIdIgare puBlIcerat 303 BlogginläggArtiklar 303på kkrva.se 304 rreFereNSer 305egISter 327

Förord Hur människor reagerar i extrema situationer är ett ämne som fascinerar, och kollegor från olika uniformsyrken frågar ofta ”Vad ska jag läsa?”. Jag har inte alltid haft ett bra svar. Med några lysande undantag är texter på området ofta personliga erfarenheter som är svåra att generalisera ifrån eller akademiska tegelstenar som blir för svåra att omsätta i praktik. Denna bok föddes utifrån ambitionen att beskriva ett komplext område ur professionens och yrkesutövarnas perspektiv. I december 2016 publicerade jag ett första inlägg i serien ”Om stridens psyko logi” hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det har med tiden blivit ett tjugotal artiklar och inlägg som kommit att lägga grunden för denna bok. Jag vill särskilt tacka Krigsvetenskaps akademien som erbjudit en plattform för detta arbete och alla er som genom åren tagit er tid att läsa och kommentera. Interaktionen med och rådet från läsare har bidragit till slutprodukten.

Ett särskilt tack och erkännande ska även riktas till gene ral Sverker Göranson och professor Roar Espevik som agerat sakkunniggranskare. I valet av granskare var det självklart att eftersträva en bredd i både den militära professionen och den akademiska världen. Sverker har som general och förutvarande överbefälhavare en svåröverträffad nivå av militär kunskap, men få vet om att han även har universitetsstudier i psykologi och sociologi bakom sig. På samma sätt är Roar som professor vid Försvarshögskolan och docent vid Centrum för krispsykologi vid

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

Universitetet i Bergen väl bevandrad i forskningen på området, men han har även en bakgrund som marinofficer och fartygschef i det norska ubåtsvapnet. Båda dessa kollegor är väl bevandrade inom området och deras stöd har bidragit till en bättre bok. För detta vill jag ge dem ett särskilt tack.

12 � Förord

in från mina egna underställda. Två personer närmar sig basen från öster – motsatt från patrullen som utsatts för bakhåll. Jag springer över mot den sidan och hittar de två siluetterna i siktet. De befinner sig inom skjutavstånd men även med bildförstärkare är det omöjligt att identifiera om de är vänner eller fiender. Lokala bönder går ofta på fälten under nätterna för att leda om bevattningskanaler. Men motståndare gömmer sig även ofta bland lokalbefolkningen. Att skjuta obeväpnade civila skulle kunna orsaka protester och i värsta fall ett upplopp. Men att inte skjuta skulle kunna göra det möjligt för talibanerna att komma nära nog att döda svenska soldater. Två ytterligare personer ansluter till de båda första och börjar gå mot basen. Jag får en rapport från huvudbasen att förstärkningar är på väg men de är fortfarande minst trettio minuter bort. Flygunderstöd

INledNINg

Flera detonationer och spårljus lyser upp den klara natthimlen över den tillfälliga basen i norra Afghanistan. Det höga ljudet av kulor som passerar i luften ovanför får mig och de övriga soldaterna att instinktivt huka oss när vi skyndar för att få på oss utrustningen och inta eldställningar. Den tillfälliga basen är ett litet fort mellan ett kluster av byar på ökenslätten. De rytmiska detonationerna från raketgevär skakar marken när talibanerna fortsätter att beskjuta den patrull som nyligen lämnat basen. Jag räknar till åtta explo sioner och ser spåren från spårljusammunition. På radionätet hörs en första rapport: två skadade och en död från de lokala styrkorna, begärEnförstärkningar.rapportkommer

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

14 � I N led NIN g

och helikoptrar för skadeevakuering är i luften. Inom bara några minuter flyger två amerikanska plan över basen i riktning mot bakhållet. De flyger lågt, lägre än jag någonsin upplevt tidigare. Dånet är öronbedövande. Detonationerna får natten att bli till dag för några sekunder. De lokala soldaterna i basen hurrar. De vill springa ut i natten och jaga ifatt talibanerna. Men de är bristfälligt utbildade och saknar mörkerutrustning. Det första angreppet kan bara ha varit ett sätt att locka ut en större styrka i ett nytt bakhåll. Att säga ja kan betyda att sända dem till sin död. Att säga nej kan betyda att låta den som dödade deras chef komma undan. När stridsflygplanen lämnar luftrummet kommer helikoptrarna in för landning. De tyska helikoptrarna är gigantiska – deras anropssignal är Nazgûl. Piloterna flyger utan belysning med mörkerriktmedel och är synliga endast som mörka konturer mot den något ljusare himlen. Jag ser mig om men alla är upptagna så jag springer själv ut mot landningsplatsen och leder in helikoptern med infraröda strobes. Jag får anstränga mig för att kunna stå kvar på knä i det skoningslösa rotorblåset. Just då blir jag anropad. Jag bannar mig själv och undrar vad f n jag håller på med. Jag förväntas kunna leda verksamheten på platsen, det kan jag inte just då. En helikopter cirklar runt basen som understöd medan den andra landar och lastar av ett sjukvårdsteam innan den återigen lättar och flyger i väg till ett vänteläge. Läkaren som är chef för teamet ber mig att föra honom till chefen på platsen. Han blir förvånad då det är jag. En hetsig debatt uppstår direkt. De första rapporterna har orsakat förvirring och missförstånd. Sjukvårdsteamet har fått i uppgift att hämta skadade svenskar, inte lokala soldater. De lokala förbanden är inte deras ansvar och de vill först kalla tillbaka helikoptern och lämna platsen. Men att inte behandla de skadade skulle både vara inhumant och allvarligt skada trovärdigheten gentemot de allierade. De två skadade återvänder tillbaka till basen med våra egna fordon. Jag hjälper till att lasta av en av dem. Han har synliga sår

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

I N led NIN g � 15 på båda benen men det går inte att avgöra om de är av kulor eller splitter. Han har fått första hjälpen av våra egna sjukvårdare och förbanden ser bra ut, men ändå blir min uniform blodig. Någonstans blöder han igenom. Det medicinska teamet börjar arbetet med att stabilisera de skadade för avtransport.

Mannen med skador på båda benen är uppenbart orolig och frågar om ”paketet” sitter kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Till slut får han hjälp att resa sig och pinka, stödd mellan två bredaxlade svenska soldater. Allt verkar sitta kvar och fungera. Han blir nästan euforisk av lycka och vill dela nyheten med alla. En allmän munterhet sprider sig och flera skrattar högt. Skrattet känns så förlösande.

HändelsenElddopetvar min första kontakt med en direkt stridssituation. Jag hade genomfört utlandsuppdrag tidigare men ännu inte mött direkta konfrontationer med en motståndare. I ett större sammanhang var det endast en skärmytsling. Händelsen skedde relativt tidigt i den svenska insatsen i Afghanistan och många kollegor skulle komma att få uppleva större påfrestningar. Det skulle ta lång tid innan jag förstod allt som hände den natten. Det tyska läkarteamet och personalen på helikoptrarna gjorde mig ursinnig. Deras stelbenthet – även bortom tysk fyrkantighet – var irriterande i en dynamisk situation där det gällde att hitta bästa möjliga lösning. När en av deras lastmästare gick steget längre och aktivt försökte förhindra avtransporten, eftersom det skulle innebära att hans lista inte stämde, var det på väg att brista för mig. Jag har aldrig varit så förbannad på någon i hela mitt liv. Jag gjorde inga försök att dölja min ilska. Förmodligen kände han av det och gav med sig i situationen. Hade han inte stigit åt sidan hade jag flyttat honom med våld. Det var först långt senare som jag insåg att hans agerande följde en psykologisk logik, att försöka skapa

16 � I N led NIN g

ordning i en kaotisk situation genom att hålla extra på rutiner ochMenregler.allvaret i kontexten tog också fram det bästa hos många. När de yttre hoten från en motståndare blev tydligare och uppgiften så central tenderade personliga motsättningar att bli mindre framträdande. Flera individer som annars inte klickade samarbetade helt plötsligt utan friktioner för allas bästa.

Deras omprioritering gällde inte bara för stunden – effekten var ihållande även en längre tid efter händelsen. Utöver den skada och förstörelse som krig för med sig så inspirerar det ofta människor, såväl civilbefolkning som soldater, att ta fram det bästa i sig. Det är ofta i de mest påfrestande situationerna som människors bästa sidor kommer fram. Upplevelsen att delta i strid kan också ge en känsla av tillfredsställelse och skuldmed vetenNågotnjutning.relativt unikt för striden är att bli beskjuten och att aktivt skjuta mot andra. Vi öppnade aldrig eld mot de fyra män som närmade sig basen. En av kulspruteskyttarna ville upp repade gånger göra det och bad flera gånger om eldtillstånd. När jag själv hade dem i siktet var min egen längtan oerhört stor att krama avtryckaren den sista biten. Det är sant att människan har en stark inneboende barriär mot att ta liv. Men det är också lika sant att den enkla handlingen att avfyra sitt vapen kan skapa en känsla av kontroll. Den enkla handlingen kan upplevas rent förlösande. Det senare är inte relaterat till konsekvensen av handlingen utan har mer att göra med individens sätt att förhålla sig till situationen. Alla människor har ett psykologiskt behov av att känna kontroll i situationer de befinner sig i, än mer så om situationen är extrem och individen upplever ett hot mot sitt liv. Att hantera sitt vapen är den mest grundläggande soldatfärdigheten och att avfyra det är därmed ofta det säkraste sättet att bidra till en känsla av att påverka och skapa ordning i en kaotisk situation. Kvittot på att de kan hantera sitt vapen i en stridssituation och skjuta mot fienden är också ofta något

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

som sänker stressnivån markant. Jag vet än till denna dag inte om männen på fältet var motståndare eller vanliga bönder. När jag senare frågade min ställföreträdare som hållit dem under observation skrattade han hjärtligt och beskrev att han aldrig sett någon springa så snabbt som de gjorde när stridsflygplanen flög över på låg höjd. Att de som står inför risken att dödas inte skulle vara mest rädda för döden låter för många underligt. Men det är exakt så. Den sårade mannen på båren var inte främst orolig för sitt liv eller ens att mista sina ben. Hans främsta rädsla i situationen var av social art, att inte längre vara önskvärd av någon han höll nära. Även här följer det irrationella en psykologisk logik. Döden är alltför abstrakt, ingen av oss har upplevt den, men att vara socialt utstött och oönskad är något som alla kan relatera till. Detsamma gäller hur vi hanterar situationen. Att skratta åt någon med skottskador i benen kan för en utomstående kännas konstigt. Men humor är en vanlig mekanism för ångestredu cering, och på samma sätt som någon skrattar nervöst i pin samma situationer använder ofta soldater skratt och svart humor för att reducera stress och ångest i en situation där de annars hade varit övermäktiga. Skrattet är också något som ofta upplevs förlösande. När vi kan skratta åt något har det inte längre lika stor makt över oss. Den svarta humor som vi finner konstig och kanske lite motbjudande i en vardaglig situation, har sin naturliga psykologiska roll i en mer extrem situation. Mänskligt beteende i extrema situationerDetsaknasinteböcker

om människor på slagfältet, det finns däremot relativt få som behandlar varför vi reagerar som vi gör i extrema situationer. Mänskligt beteende sker alltid i en interaktion mellan individen, det sociala sammanhanget och kontexten. I den extrema kontexten av militära insatser händer

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

I N led NIN g � 17

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

saker med både människor och grupper som inte hade inträffat i mer vardagliga situationer. De vanliga läroböckerna i psykologi är sällan tillräckliga för att förklara de mänskliga beteenden man upplever i sådana extrema situationer. Inte för att de är dåliga på något sätt, utan helt enkelt för att de huvudsakligen är inriktade på den vardagliga kontexten och inte det extrema. Det kommer inte att stå något i den här boken som motsäger grundläggande psykologisk teoribildning. Tvärtom tar varje kapitel sin utgångspunkt i just denna. Men det vi kommer att gå igenom är det som ofta är utmärkande för mänskligt beteende i den extrema situationen. Detta beteende är ofta en normal reaktion på en onormal situation. En onormal reaktion på en onormal situation är normalt beteende. vI ktor Fra N kl, m a N ’ S S earch F or mea NIN g (S . 16)

Men soldater är självklart inte de enda som verkar i extrema situationer. Även poliser, brandsoldater, ambulanssjukvårdare, kriminalvårdare, kustbevakare, väktare, ordningsvakter och många andra är exempel på yrkesgrupper som förväntas agera i extrema och potentiellt livshotande situationer. Även om alla människor potentiellt kan ställas inför påfrestande situationer så är dessa yrkesgrupper normerade för att fungera i extrema kontexter. Om situationen är lugn och saknar hot finns inget behov av att skicka soldater, poliser eller räddningstjänst. Den extrema situationen är den där de väntas kunna verka, vilket gör den normerande för uttagning, utbildning och träning. Andra yrken verkar i vardagliga situationer men måste ändå förbereda sig för det extrema. Som exempel, trafikpiloter och flygvärdinnor arbetar med att transportera passagerare från punkt A till punkt B på ett så icke-extremt sätt som möjligt. Men i den osannolika händelsen av en kapning eller andra nödsituationer kommer de att vara ansvariga för passagerarna vilket gör att även de bör

18 � I N led NIN g

I N led NIN g � 19 förbereda sig för att kunna fungera i sådana situationer. Utöver dessa har vi även personal från övriga sjukvården, kyrkan, social tjänsten och frivilliga organisationer som finns till hands för att stötta de som arbetat i eller varit utsatta för extraordinära händelser. Inom kommunal krishantering sammanfattas det ofta i en organisation för psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer, eller förkortat POSOM-grupper.

I den nederländska studien angav bara 1,4 procent att de varit i strid medan 10,9 procent hade blivit hotade med vapen och 15,5 procent hade upplevt en svårare trafikolycka.

Sanningen är att den allmänna befolkningen kan bli lika utsatta. I en undersökning från Nederländerna om livstidsprevalens för traumatiska händelser framkom att över 80 procent någon gång hade utsatts för en potentiellt traumatisk händelse. Den mest framträdande var en plötslig och oväntad död bland närstående, där fallen var relativt jämnt fördelade över populationen. Män hade i något större utsträckning bevittnat eller blivit utsatta för hot, fysiskt våld, olyckor och naturkatastrofer. Kvinnor var på motsvarande sätt något överrepresenterade i fall med sexuellt våld eller förlusten av ett barn. De som utsätts för denna typ av händelser är också fler än de soldater som möter våldssituationer.

På flera sätt kan dessa situationer vara mer påfrestande att hantera än vad en våldssituation är för soldaten eller polisen. Personal i uniformsyrken är selekterade och framför allt utbil dade för att hantera svåra situationer de ställs inför. Men oaktat det tenderar reaktionerna att vara relativt lika. Människor i extrema situationer reagerar relativt likadant, även om beteenden kan bemästras. Den stora faktor som skiljer dem åt är att viss uniformspersonal har mandat att använda våld och även att döda människor.

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

Men sanningen är att livet ofta presenterar utmaningar för oss även om vi inte söker oss till dem. Det är inte bara yrkes grupper som verkar i extrema situationer som utsätts för dem.

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

Det här är en bok som handlar om strid och i hög grad om våldsutövning och dödande. Den som tycker att det i någon utsträckning är obehagligt uppvisar en högst normal reaktion. Men våldsutövning är en integrerad del i mänskligt beteende. Sådana beteenden kan som många andra modifieras och behärskas eller för den delen uppviglas och gå till överdrift. De kan användas för goda ändamål likaväl som för fruktansvärda. Men som du kommer se är de centrala psykologiska mekanismerna ofta desamma. Det är fortfarande ett mänskligt beteende och för att förstå det måste vi förstå dess beståndsdelar.

Trots den centrala del som våld och att döda utgör i krigföring och i vårt samhälle är diskussioner om ämnet relativt begränsade, både inom militära organisationer och i den psykologiska littera turen. Med tiden har även döden blivit något som det civila sam hället valt att gömma undan och trots att döden är en naturlig del och en ofrånkomlig fortsättning på livet finns det väldigt många vuxna som inte sett en död person. Debatter om framtidens konflikter kan också stundtals ge intrycket av att dessa kommer vara blodlösa, digitalt utkämpade krig som kommer avgöras utan att en enda kula avlossas. Detta är en myt som är direkt farlig att underblåsa. Även om vi ständigt finner nya sätt att föra krig finns ingenting som pekar på att stridens grundläggande natur skulle förändras. Tvärtom kan det ökade spannet både i det civila samhället och i de militära organisationerna vara något som gör att människor reagerar mer allvarligt och får svårare att hantera sådana frågor när de senare ofrånkomligen ställs inför dem.

20 � I N led NIN g Konsten att döda Det finns inget konstfullt i att döda någon. Våldsutövning och dess effekter är något hemskt som aldrig bör romantiseras eller förskönas. Men att utbilda en normal människa till att kunna genomföra så onormala handlingar utan livslånga samvetskval som följd, är däremot en konst som i väldigt stor utsträckning vilar på de centrala mekanismer som här kommer att beskrivas.

Bokens indelning Boken är indelad i ett antal kapitel som vart och ett beskriver ett huvudsakligt område eller situationer som är utmärkande för den extrema miljö som soldater och andra riskerar att möta. Så långt tillbaka vi kan se har människor reagerat relativt lika i stridssituationer, men i kapitel 1 förklaras varför det moderna slagfältet ändå kommit att ställa högre krav på soldater. Alla är inte lika lämpade att hantera påfrestande situationer och i kapitel 2 går vi igenom hur man väljer ut de rätta. I det efter följande kapitel 3 tittar vi på inryckningen men även i ett bredare perspektiv hur individer socialiseras in i en roll som blir mer cen tral längre fram. Det centrala runt våldsutövning och dödande är uppdelade på tre kapitel; från kapitel 4 som berör specifik våldsutövning och konsten att döda, till kapitel 5 om att möta döden och hur man bäst förhåller sig till den samt kapitel 6 om coping och konsten att kunna överleva. Det är huvudsakligen det sociala stödet som gör att många individer kan överleva, men även bemästra, påfrestande situa tioner. I kapitel 7 och 8 tittar vi närmare på sammanhållning inom organisationer samt hur samhällen och civilbefolkningen påverkas under extrema påfrestningar.

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

I N led NIN g � 21

Metoderna för att föra krig har utvecklats mot en ökad distans men även mot en högre grad av automatisering. Den moderna tekniken används i allt större utsträckning till att underlätta stridsförlopp och beslutsfattning i stridssamman hang där människan är för långsam eller helt enkelt oförmögen att överblicka situationen. På grund av detta undersöker vi i kapitel 9 de psykologiska aspekterna av autonoma vapensystem och distribuerat dödande på distans. Att nyttja psykologi för att påverka en motståndare med list framför våld är något tidlöst i krigföring. På grund av detta ägnar vi kapitel 10 åt psykologisk krigföring och propaganda. I extrema situationer genomför människor ibland handlingar

Soldater arbetar ofta med människor från andra länder eller i internationella miljöer där man kommer möta individer med andra levnadsmönster. På grund av detta ägnas kapitel 13 åt mötet med andra kulturer. Förutom de som gör den yttersta uppoffringen på slag fältet kommer alla förr eller senare hem för att återgå till en mer normal kontext. Denna övergång från en extrem kontext till ett mer vardagligt leverne innebär ofta en skarp kontrast och en källa till friktion. Detta tittar vi närmare på i det avslutande kapitel 14 om att komma hem. Även om litteraturen i många fall är mer bristfällig än i andra områden inom psykologin så finns det alltid mer att läsa. Jag kommer aldrig någonsin göra anspråk på att detta är den enda boken inom ämnet. Tvärtom, precis som förespråkas i nästa kapitel blir vi ofta bättre på vår yrkesutövning ju mer vi läser, och den intresserade uppmuntras att förkovra sig ytterligare. För detta ändamål finns sist i boken alla referenser som kapitlen vilar på, inte bara de som formellt måste tas med utan även de skrifter som kan erbjuda ytterligare läsning och eftertanke.

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

22 � I N led NIN g de aldrig skulle under mer vardagliga förhållanden. Specifika situationer som fångenskap kan också medföra upplevelser som ibland är mer påfrestande än striden på slagfältet. I kapitel 11 och 12 tittar vi närmare på Lucifereffekten och ondskans psykologi, hur goda människor kan göra ondskefulla handlingar mot andra, men även mer specifikt hur fångenskap, tortyr och hjärntvätt kan påverka en människa.

våldSutövNINg och koNSteN att döda kapItel 4

Den kvinnliga rättsläkaren som visat runt under studiebesöket är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”

Den blodröda tråden genom PåhistorienArmémuseum

i Stockholm visas vid ingången till utställ ningarna en grupp schimpanser beredda för kamp. De repre senterar det nakna våldet som gått som en blodröd tråd genom hela den mänskliga historien. Vi kan tycka att det är dåligt eller obehagligt och något vi inte gärna vill se. Men kampen, våldet och dödandet är nära förknippat med vår utveckling som art. Att med våld eller ett trovärdigt hot om våld påtvinga någon annan vår vilja är grunden för all krigföring. Alla texter i ämnet som utelämnar eller förskönar detta grundläggande faktum är ofullständiga och missvisande.

”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna skämtsamt. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av oklara orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Till bårhuset och obduktionssalen vid rättsmedicin kommer de som dött av onaturliga skäl eller där döds orsaken inte gått att fastställa. Besöket är en del av officersutbild ningen. Synen de möter är påfrestande. Stämningen är allvarsam.

Att lära en normal människa att döda är en konst som berör ett flertal psykologiska mekanismer. Det i sig är en handling mot vilken vi som människor har både ett motstånd och en drag ning. Men det finns ett antal centrala mekanismer som alla har stor betydelse för att skapa förutsättningar för en fungerande soldatutbildning. I detta kapitel kommer vi att titta närmare först på människans tveeggade förhållningssätt till handlingen att döda, för att sedan mer detaljerat gå in på mekanismerna som gör det möjligt.

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

78 � k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda Samtidigt är i dag olika former av våld och handlingen att döda några av de mest tabubelagda gärningarna i vårt sam hälle. Historien har fört med sig en framväxt av rättsstater och med dem ett utpekat våldsmonopol som uttryckligen förbjuder medborgare att använda våld annat än i mycket begränsade situationer. Vi regleras dagligen av såväl sociala normer som religiösa budord och juridiska lagar, som samtliga fördömer våld gentemot andra. Men samhällets våldsmonopol legitimerar och bemyndigar även särskilt utsedda att i speciella situationer utöva våld och att döda för att skydda landets territorium och dess medborgare. Våldet i sig ser i stort sett likadant ut nu som då. Dess effekter är fortfarande lika brutala och får inte förskönas eller romantiseras. Men det våld som utövas av stater har satts under kontroll. Våldet är inte längre lika naket, det har tilldelats en struktur och iklätts en mantel av legitimitet.

Utmaningarna i att utbilda normala människor för den onor mala handlingen att döda kan ses genom krigshistorien. Men vi kan också se otaliga exempel på välutbildade soldater som överkommer den psykologiska tröskeln att skada och döda utan samvetskval, när de har god utbildning och upplever handlingen som moraliskt rättfärdig. För att möjliggöra framgång i strid måste varje militärt system skapa förhållanden som möjliggör att individer kan åsamka död, förödelse och lidande gentemot andra utan att i efterhand orsaka en oöverkomlig börda av stress, skuld och ånger.

Motståndet mot att döda Ett motstånd mot att döda andra finns hos så gott som alla sunda individer. Vi berörs ofta illa när någon dödar i likgiltighet, eller vad som upplevs orsakslöst. Motståndet mot att skada andra blir tydligare när vi ställer det i kontrast till människor med psyko patiska drag, vilka kan utföra dessa handlingar utan eller med reducerad empati för sina offer eller ånger för sina handlingar. Det kan låta motsägelsefullt att vi har ett inneboende motstånd mot att döda, människor har trots allt gått i krig sedan urminnes tider och mord har alltid funnits. Men även om våld och dödande förekommer har vi ett mentalt motstånd mot att utöva det.

Under föreläsningar i ämnet för militärer brukar jag ibland fråga varför det är just åhörarna som sitter där och hur många i salen som egentligen dödat någon? Varför åker vi inte till när maste fängelse och hämtar våldsamma psykopater, med väl doku menterad fallenhet för och erfarenhet av grovt våld? Frågan har många svar. De som brutit mot grundregeln i ett våldsmonopol är oftast inte de bäst lämpade att förvalta det. Men kanske hand lar det framför allt om att personer dömda för våldsbrott har visat en oförmåga att kunna kontrollera sin aggression, vilken är oförenlig med de krav på distinktion och proportionalitet som måste ingå i det samhälleligt legitimerade våldsutövandet: att veta mot vem man ska utöva våld, men framför allt när man ska sluta. Utöver detta har personer som diagnostiserats med exempelvis en antisocial personlighetsstörning ofta problem med auktoriteter och att arbeta i grupp, alltså egenskaper som är mindre förenliga med att arbeta i en militär organisation där fungerande grupper och befälskedjor är en absolut förutsättning.

STUDENTLITTERATUROCH©FÖRFATTAREN

k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda � 79

Militära urvalsprocesser syftar bland annat till att kontrollera att alla som tas in är lämpliga och laglydiga individer, med en moral och etik som innehåller ett sunt motstånd för våld. De som väljs ut måste givetvis ha goda förutsättningar för kontrollerad aggression. Att utöva våld är en oerhörd fysisk och

att genomföra en metodologisk obser vation av dödande var Ardant du Picq cirka 1860. I hans egna observationer och intervjuer med andra franska officerare efter strider rapporterades att många soldater inte sköt med sina vapen på slagfältet. Hans förklaring av detta fenomen bygger på människans individuella självbevarelsedrift och att tendensen att hellre fly än att döda kommer från denna grundläggande instinkt. Rädslan att själv bli dödad är så förlamande att den dominerar andra drivkrafter, inklusive att döda någon annan för att kunna överleva. Om man som soldat upplever sin motpart som överlägsen tenderar man att vara passiv eller fly i stället för att slåss. Du Picq framhäver även disciplin och samman hållning som de primära verktygen för att ”dominera” dessa rädslor. Med termen disciplin menar han inte samma sak som vi diskuterade i föregående kapitel om inryckningen. Det han syftar på ligger närmast begreppet självdisciplin och inkluderar främst faktorer som rör hur väl soldaten är tränad och soldatens tilltro till sin egen förmåga, eller courage au cours de l’action (mod i handling), som han benämner det. Sammantaget är hans grund tes att människan inte kommer att slåss utan disciplinärt tryck, alltsåEnträning.merstrikt och evolutionär syn på motståndet mot att döda görs av historikern Samuel Marshall, ofta refererad till som ”SLAM” efter akronymen av hans fulla namn Samuel Lyman Atwood Marshall. Han har skrivit ett av de mer citerade verken om våldsutövning från andra världskriget, boken Soldater i strid från 1952 (amerikansk originalutgåva Men against fire från 1947), där han rapporterade att endast 15–20 procent av soldaterna

80 � k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda mental påfrestning som inte är lämpad för alla. Men de får inte heller ha någon överdriven benägenhet att utöva våld. Denna inneboende motsättning är central i ett yrke som ytterst faktiskt bygger på just det legitimerade och sanktionerade våldsutövandet, och hur denna motsättning behöver överkommas under yrkesutbildningen.Densannoliktförsta

k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda � 81 sköt för att döda. En uppgift som frekvent citeras i diskussioner om ämnet. Marshall har dock en mer strikt tolkning av vad människans natur innebär i stridssituationer. Han framhåller tvärtemot Ardant du Picq att det är högst osäkert att skjututbildning och vapenkännedom prompt väcker en önskan hos soldater att använda vapnet när de blir utsatta för eld. Marshalls slut satser var att den rapporterade låga förekomsten av eldgivning berodde på en inneboende rädsla för aggression. Även om han i stor utsträckning pratar om utbildning i sin bok menar han att den inte kan förändra människans natur och att individen ”alltjämt har en sådan inre och vanligen omedveten olust att döda en medmänniska, att han inte av egen fri vilja kommer att ta någons liv” (s. 76). Marshall drar slutsatser bortom träning och gör dem till en universell lag om mänskligt beteende som har fått många anhängare. Att människan undviker att döda förklarar han med att det finns en evolutionär inneboende spärr mot att döda andra, även inför hotet om att själv dödas, punkt slut. Med tiden har hans uppgifter, att endast 15–20 procent sköt för att döda, blivit en språngbräda för mycket av litteraturen inomEnområdet.1forskaresom frekvent använt och förespråkat Marshalls skrifter som utgångspunkt är Dave Grossman, vars verk vilar tungt på teorin om en evolutionär spärr och ”mindre än en fjärdedel”-antagandet.

Att detta synsätt blivit så populärt är i viss mån förståeligt. Det är ett enkelt och lättbegripligt sätt att se på frågan, med en positiv bild av människans inneboende godhet. Samtidigt ger det implicit smicker till de i uniform, att 1 Marshall är själv inte konsekvent runt dessa procenttal. Han beskriver fenomenet först i sitt kapitel om eldkraften och framhäver där att endast 25 procent sköt för att döda (s. 45). När han beskriver sina intervjuer är siffran 15 procent och ”inte över 20–25 %” (s. 49). När han beskriver att detta tal var konsekvent mellan förband är siffran igen 15 procent (s. 52) men i kapitlet om elden som botemedel menar han att den ”som jag tidigare nämnt” är 25–30 procent (s. 71). När andra hänvisar till honom är det ofta med uttrycken att ”endast en av fyra” eller ”mindre än en fjärdedel” sköt för att döda.

Ifrågasättandena har gällt både hans metoder och hans tolkning av fenomenet. David Hackworth skräder inte orden och menar i About face att ”han [Marshall] verkade inte bry sig om att det han skrev var totalt felaktigt och lätt motbevisat” (s. 584), och understryker att någon som så slarvigt redovisat för sina egna prestationer inte kan kallas historiker. Som exempel har Marshall angett att han intervjuat 400 infanterikompanier (i vissa fall har han uppgett upp till 600) inom en tidsperiod som helt enkelt inte varit möjlig. Men oaktat överdrifter finns framför allt inte stöd för hans tolkning och slutsatser. Även om procentsatserna skulle vara korrekta så stödjer de inte Marshalls slutsats om varför de ser ut som de gör. Att de uteslutande skulle bero på en inneboende ovilja att döda är inte givet och han pre senterar inget egentligt stöd för detta. I själva verket är det bara en av flera möjliga förklaringar.

Som kontrast visar även en mer omfattande undersökning från Samuel Stouffer, genomförd under samma tidsperiod, att det omvända problemet med överdriven eldgivning var mer van ligt – att skyttar av nervositet gav eld innan de kunde se sina mål eller att soldater blev mer ”trigger-happy”, överdrivet ivriga att skjuta, ju närmare striden de kom. Den överdrivna eldgivningen beskrivs där som ett sätt att reducera ångest och utöva kontroll över situationen. Stouffer menade att för mycket eldgivning var ett mer frekvent problem än passivitet. Han underströk också att

82 � k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda de är genetiskt överlägsna, och utgör de vaktande ”fårhundarna” som skyddar de värnlösa civila ”fåren”, vilka saknar kapacitet att göra det soldaterna gör.

Marshalls resultat och hans synsätt har blivit kritiserade och ifrågasatta av många. Bland annat av David Hackworth som tjänstgjorde med honom i Korea, men även av andra historiker som Robert Spiller eller sociologer som Anthony King. Kritiken mot Marshall är relevant att ta upp inte på grund av honom som person, utan på grund av hur frekvent han ändå citeras och för att belysa problematiken med en så singulär förklaringsmodell.

den är genomförd av Russell Glenn, som studerade prestationer hos en av de bäst utbildade divisionerna under Vietnamkriget. Även om han framför många exempel på bristande prestationer, även inom ett elitförband, så framhåller han att andelen som sköt för att döda generellt var 80 procent. Från Falklandskriget gör Richard Holmes motsvarande observation och han går så långt som att mena att den individuella skickligheten och benä genheten att skjuta för att döda var starkt bidragande till att Storbritannien kunde besegra de argentinska styrkorna. I Acts of war utmanar han Marshalls påstående om ett inneboende motstånd, vilket symboliseras av ett intervjuobjekts brittiska rättframhet: ”Strunt. Du var tvungen att skjuta, för att du ville vara en del av den aggressionen, och att skjuta var hur du visade det” (s. 325). Men med de argentinska soldaterna passade där emot påståendet bättre. Argentina var numerärt överlägsna men nyttjade i stor utsträckning värnpliktiga som ännu inte hade nått en tillräcklig militär utbildningsnivå. Undantaget var de argen tinska piloterna, alla erfarna stambefäl. De var nära att avsluta den brittiska landstigningsstyrkan innan den kommit iland på öarna, men ödet ville annorlunda. De argentinska soldaterna var även de som försvarade, och försvar är den starkare formen av krigföring. De brittiska förbanden tvingades därmed att anfalla en numerärt överlägsen fiende i befästa positioner. De var dock alla elitförband med mångårig erfarenhet och många av dem hade tjänstgjort i konfliktområden som Nordirland. Holmes menar att det var detta övertag som gjorde att de kunde segra mot en i övrigt överlägsen fiende. Falklandskriget var även ett

k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda � 83

även om båda förekom så var de ofta övergående och mer säll synta ju mer erfarna soldaterna blev. Han framhöll att även om en frisk person förvisso behöver övervinna en initial moralisk motvilja att döda så har de flesta normala män inga problem att överkomma denna, utifrån ren självbevarelsedrift och kraven som situationen ställer på dem. En av de mer grundliga undersökningarna av eldförhållan

84 � k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda av den moderna krigföringens få exempel på när anfall genom förts med monterade bajonetter, vilket understryker vilka korta stridsavstånd det handlade om och hur avgörande utbild ningsståndpunkten

på de enskilda soldaterna var för framgång.

Forskning på svenska och norska soldater som dödat i Afgha nistan har tillstått att en naturlig motvilja mot att döda förvisso finns, men likaså att det är naturligt för människor att ta liv i situationer som kräver det. Gudmund Waaler, Rolf Eivind Monsen, Gerry Larsson och Sofia Nilsson har genomfört den mest djupgående forskningen om hur nordiska soldater förhöll sig till handlingen att döda i Afghanistan. De beskriver mot ståndet mot att döda som den extrema stressituation det faktiskt är. Men de framhäver även kontextens natur som avgörande och fann samtidigt att handlingen att döda inte medförde någon moralisk stress. De citerar en norsk soldat som uttrycker det väldigt enkelt: ”våra soldater tar liv när situationen dikterar det” (s. 16). Det framhålls där som naturligt att ta liv, och att soldater helt enkelt tenderar att bemästra en stressande kampsituation när de ställs inför den.

Fynden från Falklandskriget samt de svenska och norska förbanden i Afghanistan är relevanta av flera anledningar. Det finns uppenbarligen ett motstånd mot att döda. Men det finns också en träningseffekt som indikerar att de flesta människor kan komma över det inneboende motståndet och fungera väl i rollen som soldat. Därutöver finns ytterligare en aspekt, som står i tydlig kontrast till det två ovan nämnda: Även om det finns ett inneboende motstånd mot att döda, är det också en handling som många uttrycker att de vill vara med om och ett uttryck för aggression som man strävar efter. Något som beskrivs vidare i nästa del.

k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda � 85 Njutningen att döda Handlingen att döda kan vara en intensiv upplevelse som kan ge njutning, även för normala människor. Det kan kännas störande att höra det, rent ut provocerande. Efter att ha läst om det inne boende motstånd som finns hos människor kan detta låta, och är i viss mån, motsägelsefullt. Men människan har alltid njutit och fascinerats av gladiatorspel, torneringar och kampsportstäv lingar. Det är inte bara möjligt utan även i viss mån naturligt att fascineras av något som potentiellt kan ge en skuldmedveten njutning och att samtidigt ha en naturlig spärr mot ett sådant beteende. Från krigshistorien specifikt finns ett antal vittnes mål som både erkänner motståndet mot att döda och samtidigt menar att när detta överkommits kan handlingen skänka en form av tillfredsställelse.

I An intimate history of killing menar Joanna Bourke att indivi der absolut besitter ett inneboende motstånd mot att döda som behöver överkommas med träning. Men hon lyfter också fram att många civila som förvandlats till soldater och som överlevt sitt första elddop associerar dödande med en intensiv känsla av njutning. Hennes slutsats är att när de väl utbildats och över kommit tröskeln att fungera på slagfältet, är det tvärtom de sol dater som inte klarar av att döda som utgör en avvikande grupp.

På samma sätt beskriver Glenn Gray i The warriors: Reflections on men in battle att många absolut kan uppleva dubbla känslor och att ”många män både hatar och älskar strid” (s. 28). Det man älskar har inte bara att göra med den nära kamratskapen och förbandsandan, där finns också en uttrycklig glädje i förstörelse hos soldaterna. Ben Shalit drar samma slutsatser från de israeliska förbanden i strid. ”Det är stridens njutning, inte som den intellektuella njutningen /…/ utan som ursprunglig aggression, som befrielse, som orgasm …” (s. 8). Den sexuella liknelsen gör även Theodore Nadelson i sina studier efter Vietnamkriget. I Trained to kill. Soldiers at war argumenterar han för att när väl

86 � k ap I tel 4. våld S utöv NIN g och ko NS te N att döda normala människor överkommit tröskeln att göra onormala handlingar kan spänningen och frihetskänslan i ”licensen att döda” vara beroendeframkallande, medan handlingen i sig kan ge en njutning som liknar sexuell upphetsning eller droginducerad extas. De sammantagna erfarenheterna stöder att när människan väl överkommit motståndet att döda kan handlingen vara en både intensiv och njutbar upplevelse. Vi kan välja att förstå en sådan upplevelse på olika sätt. En insikt som underlättar förståelsen av dödande är att människor ofta upplever motstridiga känslor parallellt med var andra. Sådana motstridigheter är naturliga och återfinns i var dagen i allt från förhållanden, religiös tro, moraliska uppfattningar eller hur vi agerar i grupper. I relationer är det exempelvis möjligt att känna sig tillfreds i äktenskapets trygghet och samtidigt önska sig singellivets frihet på något plan. Två legitima känslor med olika laddning (valens) kan samexistera eller verka mot varandra (ambivalens). Om vi inte kan förena dessa kan det leda till obehag. Men oftast har människor en god förmåga att hantera känslorna parallellt och försonas med inre motstridigheter.

Även de svenska och norska erfarenheterna från Afghanistan visar på förekomsten av både positiva och negativa känslor. De negativa berör här främst den ilska som är kopplad till att någon vill ta livet av en. Waaler med kollegor citerar en svensk soldat med att ”[Man] skulle kunna skjuta vem som helst som hoppar fram ju, för att man är arg” (s. 14). De positiva känslor som lyfts fram associeras här främst till glädjen att ha överlevt. Känslorna kan växla snabbt och rädslan för att bli skadad eller dödad kan efter att motståndaren dödats snabbt ersättas med glädjen att ha överlevt. Samma studie fann även att robusta personer med god stresshanteringsförmåga utmärkte sig genom att uppvisa väldigt lite känslor när de tog andras liv. Detta ska inte tolkas som från varo av empatisk förmåga utan tvärtom som ett professionellt ideologiskt grundat synsätt att dödande inte är något mål i sig men ett nödvändigt ont när avsikten är att rädda andra liv.

David Bergman är officer utbildad vid Militärhögskolan. Han är en av grundarna av det svenska Psyopsförbandet och har tjänstgjort i Bosnien och Afghanistan. Vid sidan av sin militära utbildning har han en doktorsexamen i psykologi och en vidareutbildning i psykotraumatologi. Han är verksam vid Försvarshögskolan samt ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

studentlitteratur.se

Art.nr 45289

Det är i de mest extrema situationer vi ofta finner människans mest onda och grymma handlingar. Men det är även där individer ofta uppvisar tapperhet, lojalitet och osjälviskt riskerar sitt eget liv för att hjälpa andra. När vi kan förstå mänskliga reaktioner i extrema situationer blir vi bättre rustade att fungera i dem, men också att förstå många fenomen vi omges av i vardagen. Stridens psykologi tar bland annat upp psykologiska aspekter på ondska, våldsutövning, fångenskap, tortyr och att möta döden. Men den diskuterar också coping, överlevnad och vägen tillbaka efter att ha upplevt extrema situationer, såsom krig. Boken tar sin utgångspunkt hos soldater i strid. Resonemangen är dock tilllämpbara även för andra yrkesgrupper som regelmässigt arbetar i extrema situationer eller möter människor i kris såsom poliser, brandmän, sjukvårdspersonal, psykologer och präster. Men kriser drabbar inte bara yrkesfolk. Över 80 procent av oss kommer under vår livstid att uppleva något potentiellt traumatiserande, och denna bok kan göra dig bättre rustad att hantera det.

STRIDENS PSYKOLOGI

KONSTEN ATT DÖDA OCH ÖVERLEVA