SAMSKAPANDETS VILLFARELSER
OM
BRUKARINFLYTANDETS MÖRKA SIDA
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bok utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 45172
ISBN 978-91-44-15859-4
Upplaga 1:1
© Författaren och Studentlitteratur 2023 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund
Omslagslayout: Jens Martin/Signalera
Omslagsbild samt s. 11, 25, 57 och 101: Shutterstock och
Jens Martin
Författarfoto: Ida Danell
Printed by Latgales Druka, Latvia 2023
Innehåll
Förord 9
Del I Inledning
1 Samskapande som tveeggat begrepp 13
Samskapande – lättare sagt än gjort 14
Samskapande som något ensidigt positivt 15 en exposé över samskapandet 16
Samskapande som begrepp 20
Syftet med boken 21
empiriskt material 22
Bokens upplägg 23
Del II Samskapandets bakgrund
2 Samskapande inom offentlig förvaltning 27
Från elinor Ostrom till i dag 28
Varför samskapa? 31
hur och när samskapa? 32
Vilka deltar i och gynnas av samskapandet? 34
Sammanfattning 36
3 Från producerande varulogik till samskapande tjänstelogik 37
New Public Management 37
Kundfokus 40
tjänstelogik 42
Den samskapande kunden 44
tjänstelogik som fortsättning på NPM 47
Sammanfattning 48
4 Värde, det som antas samskapas 49
New Public Management – främst individuellt värde 50
tjänstelogik – ännu mer individuellt värde 52
Offentlig förvaltning – samhällsvärde och gruppvärde 53
Sammanfattning 54
Del III Samskapandets mörka sida
5 Varför ett kritiskt perspektiv? 59
Samskapandeforskning – främst för ledningen? 60
Samskapande – födkrok för managementkonsulter? 61
Samskapandet som förgivettagande 63
Värdeförstöring 64
Sammanfattning 68
6 Interaktion och värdeförstöring 71
Sanningens ögonblick eller asocial pratsamhet? 71
Kommunikativt handlande 73
Strategiskt handlande 74
öppet och dolt strategiskt handlande 76
Sammanfattning 79
7 Individualisering och värdeförstöring 81
Individualisering 81
Marknadisering 84
Avpolitisering 85
NPM och tjänstelogik – samma andas barn 86
Sammanfattning 88
8 Instrumentalitet och värdeförstöring 91
Samskapandets förförande retorik 92
Funktionell dumhet 93
Funktionell dumhet och skyltfönsterarrangemang 95
Skensamskapande 97
Sammanfattning 98
Del IV Hur samskapandet kan hanteras
9 Representativt samskapande 103
Vad är jämlikhet? 103
Jämlikhet och samskapande 105
extern och intern exkludering 107
Vad är representativt samskapande? 109
Varför representativt samskapande? 111
representativt samskapande – utmaningar 112
Sammanfattning 114
10 Reflexivt samskapande 115
Samskapande och tillit 115
Samskapande och sunt förnuft 118
Samskapande är ingen antingen-eller-fråga 121
Sammanfattning 124
Avslutning 125
Summering 126
Bortom det instrumentella och individualiserade samskapandet 128
Något gammalt, något lånat, något nytt 131
Bokens bidrag 133
epilog 135
Noter 137
referenser 139
register 155
Samskapande som tveeggat begrepp
Come together, yeah
Come together, yeah
Come together, yeah
The Beatles, ”Come together”
Samskapande. Så förföriskt. ett grundackord för moderna verksamhetsutvecklare och managementkonsulter med kunden i fokus. Ordet har en glättig resonansbotten, svår att argumentera emot. Allt är möjligt. tänk positivt. Och kanske framför allt: tillsammans är vi starka. Men sällan med utropstecken – det är trots allt ett vederhäftigt begrepp vi har att göra med, behäftat med den respekt bara ett Nobelpris kan ge. Behovet av bra samskapande är stort. Många offentliga verksamheter kan bli mer behovsorienterade och effektiva genom brukarmedverkan i planering, design, utförande och utvärdering. För den enskilda medborgaren1 kan samskapandet fungera stärkande och skapa en känsla av samhörighet. en rapport av OeCD (2011) med titeln Together for better public services konstaterar att samskapandet har inneburit förbättrad brukarnöjdhet, minskade kostnader och ökad kvalitet. Den svenska Demokratiutredningen (SOU 2016:5) beskriver vinster också på samhällsnivå där bland annat samskapande (som de kallar medskapande;
mer om prefix nedan) speglar deltagardemokratiska ideal där människor ges mer direkt möjlighet till påverkan än i allmänna val vart fjärde år. Men bra samskapande är svårt.
Samskapande – lättare sagt än gjort
För några år sedan intervjuade jag en läkare och chef. Uppgivet förklarade han hur företrädare för kommun, primärvård och sjukhus hade återkommande möten för att hindra äldre patienter från att falla mellan de olika organisationernas stolar. Det hjälpte inte, de äldre kom fel ändå. Jag undrade om någon hade frågat de äldre och deras närstående om hur de såg på saken. Kanske hade de idéer. Kanske skulle de involveras. han bad mig upprepa min fråga, som om min dialekt plötsligt var svår att förstå. ”Det är ju en organisationsfråga”, svarade han när jag hade upprepat min fråga, och lade till: ”Det har ju inte med dem att göra.” Svaret var lika självklart som om hade jag frågat om patienterna inte kunde undersöka andra patienter. eller kanske operera sig själva.
Ännu längre tillbaka i tiden deltog jag i en workshop med verksamhetsutvecklare, chefer, läkare, sjuksköterskor och annan hälso- och sjukvårdspersonal samt en handfull patientrepresentanter. På förmiddagen satt deltagarna i mindre grupper och diskuterade det de ansåg vara mest angeläget att förbättra för patientgruppen. efter lunch var det dags att dela med sig av diskussionerna till de andra grupperna. Att ha en kontaktsjuksköterska för att förenkla kontaktvägarna för patient och närstående ansågs viktigt. Om detta var den samlade erfarenheten bland de många hälso- och sjukvårdsprofessionerna samstämmig. Flera hade berättelser om hur patienter lidit då de kommit fel i det fragmenterade systemet på grund av att ingen hade det koordinerade ansvaret och helhetssynen. här skulle en kontaktsjuksköterska kunna göra mycket nytta. en av de mer vältaliga patientrepresentanterna bad om att få ordet. Med pondus påtalade hon att det var en dålig idé. hon ville prata med en doktor, inte någon sköterska. Ingen gick i polemik. Ingen bad henne utveckla sitt resonemang. efter några sekunders tystnad lades idén om kontaktsjuksköterska tillfälligt på is. Den samskapande patienten hade talat.
De två exemplen ovan illustrerar hur svårt det är att åstadkomma bra samskapande i praktiken. Ofta är dessutom skillnaden i praktik och retorik vad gäller samskapande stor (Brandsen & helderman 2012, Ferlie 2021), liksom för andra ”magiska koncept” inom offentlig sektor (Pollitt & hupe 2011). Utan större vidareutbildning eller reflektion förväntas personal i offentliga verksamheter att samskapa tjänster med medborgare och brukare. ett skäl till den oproblematiserade synen är att berättelsen om samskapande bygger på goda exempel. Jag har själv flera sådana, både som forskare, som verksamhetsutvecklare inom hälso- och sjukvård och som medborgare i brukarråd. De mindre lyckade exemplen talas det sällan om, trots att det kanske är där som det största lärandet finns. I stället läser vi exempelvis om hur företrädare för kommun och polis lyckats samskapa riktlinjer för trafiksäkra miljöer kring skolor tillsammans med föräldrar och elever. Projekt som involverat medborgare i att designa offentliga tjänster tillsammans med tjänstemän2 tilldelas olika typer av diffusa utmärkelser som har blivit allt vanligare i offentlig sektor. Patienter som tillsammans med sjukvårdspersonal utbildar andra patienter uppmärksammas i tidningar vars titlar anspelar på innovation och entreprenörskap. Det finns alltså gott om lyckade exempel på samskapande. Skälet är inte minst att det är många som tjänar på denna beskrivning. tjänstemän kan göra karriär. Konsulter kan sälja in förförande receptlösningar. Direktörer uppmärksammas. Men som illustreras av exemplen ovan är samskapande allt annat än enkelt i praktiken. Ibland är vissa frågor stängda för medborgare. Ibland har vissa medborgare en starkare röst än andra. Och så vidare.
Samskapande som något ensidigt positivt
Vinsterna med samskapandet återfinns alltså på både individ-, organisations- och samhällsnivå. Berättelsen om samskapandet som något ensidigt positivt är emellertid problematisk. I praktiken används begreppet oreflekterat och som något självklart eftersträvansvärt. Det positiva fokuset återfinns också inom stora delar av teorin, där samskapandets negativa konsekvenser – om de ens tas upp – förpassas till
den vetenskapliga artikelns skuggsida, som en blindtarm på diskussionen eller som ett förslag till trista eländesforskare att utforska vidare.
Andra berättelser om samskapande är av karaktären flygplatslitteratur. texterna säljs nödvändigtvis inte på flygplatser, det är ju bara så man säger, men hade de gjort det skulle säkert piloten kunna tänka sig att byta plats med passageraren. Då blir det helt plötsligt lite farligt. Detsamma menar jag att samskapande riskerar att bli inom skola, vård och andra områden. För samskapande kan missbrukas, vara en läpparnas bekännelse eller göras oreflekterat. Mina erfarenheter är också positiva, det måste sägas, men lika övertygad som jag är om samskapandets nytta är jag numera om dess tillkortakommanden, ja, rent av risker. Denna sida av samskapandet ges sällan tillräckligt utrymme.
I tider då offentliga verksamheter (t.ex. SOU 2018:47, Prop. 2020/21:60, SKr 2021) talar om vikten av samskapande anser jag att det är särskilt viktigt att bidra till en mer nyanserad bild av samskapandet: att erkänna också de svårigheter och utmaningar som finns, att våga konstatera att det ibland inte är önskvärt att samskapa över huvud taget.
En exposé över samskapandet
Berättelsen om samskapandet brukar ta sin början på 1970-talet bland en grupp samhällsvetenskapliga forskare på det ganska oansenliga universitetet i Indiana, USA. I flera texter utmanade de den rådande uppfattningen att offentliga tjänstemän levererar en tjänst (sophantering, utbildning, sjukvård) som medborgare passivt konsumerar. I stället, menade forskarna, kan och bör medborgare betraktas som en mer aktiv part i utförandet3 av offentliga tjänster – en co-producer, en samskapare (Parks m.fl. 1981). Den i dag mest kända av Indianaforskarna är statsvetaren och nationalekonomen elinor Ostrom, den första kvinna att motta Nobelpriset i ekonomi (eller, som det egentligen heter, Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) år 2009 och vars tidiga arbeten lade grunderna till det som skulle komma att kallas samskapande (se Ostrom 1972).
Under framför allt sent 1970- och tidigt 1980-tal utvecklade Ostrom
och andra, i huvudsak amerikanska, forskare begreppet samskapande.
I flera studier undersöktes polisverksamheten i olika amerikanska städer där forskarna bland annat fann att den minskade tryggheten sammanföll med det faktum att polisen allt oftare patrullerade i sina bilar i stället för till fots. Förvisso kunde polisen agera mer effektivt och snabbare från sina bilar, men det skapade också ett avstånd mellan polis och lokalinvånare vilket försvårade relationsskapande och tillit. en lokalförankrad polisorganisation ansågs därför vara en viktig förutsättning för att polis och medborgare tillsammans skulle kunna samskapa trygghet (Ostrom m.fl. 1978). Andra exempel från denna tid kan i dag tyckas nästan banala. till exempel att sophantering handlar lika mycket om att sophämtare hämtar vårt skräp som att hushållen själva sorterar och fraktar bort skräp. Kort sagt handlar samskapande om att offentliga tjänster görs av både betald och obetald arbetskraft, att båda parter bidrar och där interaktionen dem emellan ofta är central (Parks m.fl. 1981).
Den tidiga samskapandelitteraturen har fått konsekvenser för hur vi ser på offentliga tjänster i dag. hälsa kan inte levereras av sjukvårdspersonal. Lärande innebär inte kunskapsöverföring från lärare till student. Den obetalda medborgaren har, beroende på tjänst, mer eller mindre att bidra med själv, utöver det den betalda tjänstemannen kan bidra med.
Samskapandeforskningen lade grunden för Ostroms senare och mer kända forskning om the commons, alltså våra gemensamma resurser, eller allmänningar (Ostrom 1990). Ostrom ifrågasatte ”allmänningarnas tragedi” (hardin 1968), det ditintills rådande synsättet, som i korthet innebär ett antagande att människor inte själva klarar av att ta hand om våra gemensamma resurser utan att överexploatera dem. egenintresse och kortsiktig nyttomaximering innebär att individer tömmer sjöar och skogar på resurser eftersom de håller för sannolikt att andra individer har för avsikt att göra detsamma. enligt detta synsätt är antingen statlig kontroll eller privat ägande en nödvändighet för att inte människor ska utarma våra gemensamma resurser. genom att studera mindre samhällen runt hela världen undersökte Ostrom huruvida detta antagande
stämde i praktiken. Bland bergsbyar i Japan och fiskesamhällen i Indonesien fann hon att människor, tvärtemot ”allmänningarnas tragedi”, under rätt förutsättningar är bättre lämpade än både det offentliga och marknaden att ta hand om gemensamma angelägenheter. De rätta förutsättningarna innebär bland annat en demokratisk beslutsprocess där lokalbefolkningen tillsammans utformar reglerna för hur mycket av en resurs var och en får nyttja, hur överträdelser ska hanteras med mera. rothstein (2003) menar att avgörande för att denna självreglering över huvud taget ska fungera är att det finns en stark tillit inom gruppen.
Även om Ostroms senare texter om allmänningarna har varit viktiga för hur vi kan hantera globala miljöproblem utifrån lokala kontexters förutsättningar är de inte lika centrala i den här boken som hennes tidigare texter, som mer explicit handlar om samskapande. Kanske ter sig hennes tidiga forskning från baksätet på en amerikansk polisbil banal i jämförelse med de senare och mer globala studierna. Jag skulle vilja påstå att den tidiga forskningen är minst lika nytänkande, i det lilla, för att ha ökat förståelsen för hur olika vardagliga situationer i medborgares kontakter med det offentliga fungerar. Men kanske är det onödigt att särskilja Ostroms tidiga och sena forskning. Det finns en tydlig röd tråd i hennes arbete som utgörs av fokus på det relationella och vad den lilla människan kan åstadkomma.
Det finns en hel del intressanta texter om samskapande i elinor Ostroms anda från 1980-talets första hälft (se t.ex. rosentraub & Sharp 1981, Brudney & england 1983). Därefter tycks begreppet ha förlorat sin attraktionskraft. Ungefär samtidigt växer intresset inom offentlig sektor för koncept och arbetssätt inspirerade av privat sektor, inte minst i Sverige, något som ofta benämns New Public Management, eller bara NPM (Karlsson 2017). Under 1990-talet är det relativt tyst om samskapandet. Under det nya millenniet börjar så sakteliga allt fler forskare uppmärksamma samskapande. Några år senare börjar det pratas om samskapande också bland tjänstemän i offentliga verksamheter. Men det är inte bara, eller ens främst, Ostroms forskning som dammats av. I stället har samskapandet gjort comeback i en delvis ny skepnad.
Under 1960-talet växte tjänstesektorn om tillverkningsindustrin
i Sverige avseende antal sysselsatta (Schön 2000). Utvecklingen har varit densamma i många andra jämförbara länder. I takt med tjänstesektorns fortsatta expansion har forskare och konsulter författat rapporter, artiklar och böcker som alla betonar den så kallade tjänstelogikens överlägsenhet i förhållande till den föråldrade varulogiken från tillverkningsindustrin. Konsekvensen är att man nu också inom offentlig sektor pratar om tjänstedesign, tjänsteinnovation och liknande begrepp där samskapandet är av central betydelse. till skillnad från 1970- och 1980-talens samskapande är samskapande inte längre en valmöjlighet, utan det är oundvikligt i det som kommit att kallas sanningens ögonblick (Normann 2001): mötet mellan personal och kund.
tjänstelogikens syn på samskapande har utvecklats de senaste åren. Inte minst har tjänstelogiken påbörjat en anpassning till offentlig sektor och beblandats med den tidiga samskapandelitteraturen av Ostrom med flera. Också i praktiken har begreppet utvecklats och används i dag i allt från att en enskild brukare tycker till om informationsmaterial från kommunen till stora medborgardialoger där ett stort antal medborgare samlas för att diskutera utformningen av nya sjukhusbyggnader tillsammans med tjänstemän och politiker. Just denna bredd bidrar till att begreppet samskapande riskerar att uppfattas som diffust. Om jag går till tandläkaren: samskapande. Om jag är delaktig i att designa ett nytt bibliotek: samskapande. Ofta har man tappat bort den ursprungliga miniminivån för att man ska kunna tala om samskapande, alltså att både brukare och tjänsteman ska bidra (Parks m.fl. 1981). I samtida samskapande är tjänstemannens roll inte sällan tämligen passiv. ett annat problem är, som nämnts, att samskapande ses som självklart eftersträvansvärt och oproblematiskt. Universitetsvärlden är inget undantag. Sällan har en så obalanserad tolkning av ett ord koloniserat pratet i akademin. Även här har reflektion och kritiskt tänkande fått ge vika för lösningsorientering och framåtsyftande. Jag har själv bidragit med en avhandling på ämnet och otaliga föreläsningar om potentialen i detta begrepp – för att vid föreläsningens slut falla ihop utmattad av tyngden från tjänstelogikens klämkäckhet på mina axlar och innovatörens stirriga blick uppåt, framåt.
Samskapande som begrepp
Är samskapande ens rätt ord? Inom forskningen om samskapande har olika ”co-begrepp” fullkomligen exploderat: co-design, co-innovation, co-development, bara för att nämna några begrepp som används mer eller mindre överlappande med de vanligare co-production och co-creation
De två senare används ofta som synonymer (Voorberg m.fl. 2015).
Som nämnts har samskapande funnits som begrepp inom studiet av offentliga tjänster i mer än fyrtio år. här är det fortfarande främst co-production som används på engelska. Från att tidigt ha fokuserat på medborgares deltagande i att utföra tjänsten så anser i dag de flesta forskare inom ämnet offentlig förvaltning att co-production innefattar hela policyprocessen: planering, design, utförande, utvärdering (se Nabatchi m.fl. 2017). Även i tidig forskning inom tjänstelogiken var det co-production som användes (på ett lite annorlunda vis än i ämnet offentlig förvaltning; mer om det i kapitel 3). Med tiden som tjänstesektorn växte och försökte distansera sig från tillverkningsindustrins logik och vokabulär (”produktion”) började man i stället prata om co-creation inom tjänstelogiken (se Vargo & Lusch 2008). Det begreppet har kommit att användas alltmer också inom litteraturen inom offentlig förvaltning. enligt Brandsen och honingh (2018) är co-creation ett vidare begrepp som innefattar medborgares involvering i hela processen, medan co-production avser medborgares deltagande i att utforma den offentliga verksamhetens tjänst, det vill säga betydligt snävare än den ovan nämnda synen på att co-production innefattar hela policyprocessen.
översättningen är alltså allt annat än enkel. ”Skapande” är den ordagranna översättningen av creation som jag trots allt valt att använda, inte minst för att det är det ord som främst används i praktiken. Jag läser offentliga dokument och hör tjänstemäns prat om ”samskapande” ganska ofta, men kan inte erinra mig att jag någonsin läst eller hört ”samproducerande” eller ”samproduktion” i den här betydelsen. Däremot har samproduktion allt oftare kommit att användas vad gäller högskolors och universitets samverkan med andra aktörer i samhället i syfte att producera kunskap gemensamt (holmström m.fl. 2016). enligt Svenska Akademiens ordbok betyder verbet skapa bland annat
”forma” och ”bringa till existens”. Kanske är det denna mer moderna och konstnärliga touch (vem vill inte uppfattas som kreativ?) som gör att konsulter och offentliga verksamheter föredrar detta framför det mer industriella och linjära ”producera”?
Prefixet ”co”, då? Prefixen ”med” och ”sam” används båda av offentliga verksamheter runt om i Sverige, även om jag tycker mig se att det senare blir allt vanligare. enligt ordboken betecknar prefixet ”sam” olika former av gemenskap, att två eller flera varelser är förenade i en enhet, gemensamt deltagande i viss handling eller förhållande mellan två eller flera parter.
Syftet med boken
Det övergripande syftet med den här boken är att nyansera synen på samskapande i offentlig sektor. Det finns goda skäl att se bortom den förförande retorik som riskerar att snäva in tänkandet. Det finns också skäl att avväpna samskapandet för att blottlägga risker i praktiken. Boken är medvetet ifrågasättande och skeptisk, men min ambition är inte att argumentera för samskapandet som något dåligt. Jag vill snarare öppna upp förståelsen för begreppet – och hur det används i praktiken – genom att belysa de negativa aspekterna, som ofta är mindre framträdande i teori och praktik.
Samskapandets såväl positiva som negativa eventualiteter måste erkännas. De risker som finns med själva samskapandebegreppets positivitet är överförbara till andra samtida begrepp som också framställs som ensidigt positiva, såsom personcentrering, tillitsbaserad styrning och kundfokus. Vem kan vara emot något av detta? Begreppen öppnar inte direkt upp för kritisk granskning och perspektivmångfald. De är alla exempel på begrepp som speglar vår samtid, vilket jag genomgående kommer att belysa och problematisera i boken.
Så som det pratas om samskapande i dag ser jag en dyster utveckling där skev rekrytering på grund av bekväm man-tager-vad-man-haverstrategi av medborgare att inkludera i samskapandet samt osynliggörande av maktasymmetrier och beroendeförhållanden riskerar att göra mer skada än nytta. Samtidigt anser jag att frågor som adresserar
vem som bjuds in, vem som gynnas och så vidare kan bidra till en mer balanserad förståelse av samskapande och därmed förtydliga hur den skulle kunna fungera i praktiken och var samskapandet torde ha sin största potential. reflektion och kritiskt tänkande om samskapande framhålls alltså som betydelsefullt i boken. Det är viktigt att försöka utmana samskapandet, att provocera det så att det inte reduceras till ett kryss i en ruta eller gynnar bara ett fåtal redan resursstarka. hur samskapande bör ske, om det över huvud taget är aktuellt, beror på syftet. Jag vill vara tydlig med att detta inte är en bok där jag försöker stänga diskussionen genom att presentera definitiva steg-för-steg-lösningar eller principer för hur framgångsrikt samskapande bör ske. Samskapandet och den sociala värld där det sker är alltför komplex för att reduceras till något sådant. I stället är min ambition att nyansera bilden av samskapandet och förhoppningsvis erbjuda läsaren nya perspektiv som öppnar upp förståelsen.
Empiriskt material
exemplen i boken är främst hämtade ur mina forskningsstudier inom hälso- och sjukvård men också från min tid som tjänsteman på olika offentliga verksamheter och inom olika policyområden. När jag arbetade som tjänsteman blev jag kontaktad av en vän som i sitt doktorandprojekt ville samla in närbyråkraters (alltså tjänstemän i mer medborgarnära tjänst) erfarenheter i dagboksform. Under ett års tid fyllde jag i min dagbok och lämnade den sedan till min vän. Det visade sig att jag var en av få som fört dagbok. För mig hade skrivandet haft en positiv effekt. Jag hade reflekterat över mitt beteende, mina möten, organisatoriska ritualer med mera på ett sätt som jag inte hade gjort tidigare. Jag fortsatte därför att skriva ”byråkratdagbok”, vilket senare blev till forskardagbok. Några av mina exempel kommer från dessa dagböcker.
exemplen i boken tjänar som illustrativa exempel på de teoretiska perspektiv jag vill anlägga. För mer detaljerad information om insamling och analys av det empiriska materialet hänvisar jag till de vetenskapliga artiklar exemplen härrör från, främst eriksson (2019b, 2022), eriksson
och hellström (2021), eriksson och Nordgren (2018), eriksson m.fl. (2020) samt Olsson m.fl. (2014).
Jag vill vara tydlig med att det som nämndes av respondenterna under empiriinsamlingen om såväl samskapande som andra överlappande begrepp var övervägande positivt. Samskapande sågs alltså som något eftersträvansvärt, och det fanns flera goda exempel i praktiken. På samma sätt associerar jag själv, rent intuitivt, samskapande till något tilltalande, och jag har själv flera positiva erfarenheter. Bokens syfte innebär emellertid ett fokus på det mer outforskade, det som sällan ges utrymme: risker och utmaningar med samskapande.
Bokens upplägg
I det här inledande kapitlet har jag försökt måla upp en bild av att vi riskerar att bli förblindade av samskapandets löfte till den grad att vi inte ens anar dess hot. För samskapandet är sannerligen behäftat med problem, och bokens syfte är att lyfta just dessa, sällan uttalade, bekymmer. Bokens andra del, Samskapandets bakgrund, består av tre kapitel. I kapitel 2 ger jag en kort bakgrund till hur samskapandet växt fram och utvecklats inom litteraturen i ämnet offentlig förvaltning från 1970-talet till i dag. Kapitel 3 rör framväxten av samskapandet inom den så kallade tjänstelogiken och ger en kortare beskrivning av New Public Management (NPM) med betoning på kundfokus. NPM och kundfokus är nämligen viktiga för att förstå samskapandet så som det kommit till uttryck inom tjänstelogiken. I kapitlet argumenterar jag för att tjänstelogikens samskapande kund bör ses som en förstärkning och extremvariant av NPM:s kundfokus. Kapitel 4 ger en bakgrund till det som samskapandet förväntas åstadkomma: värde. I kapitlet konstateras att såväl NPM:s som tjänstelogikens definition av värde är högst individualistisk och att det är upp till den enskilda brukaren eller medborgaren att avgöra huruvida det är bättre än tidigare. Denna definition ställs i kontrast till begreppet samhällsvärde, som är välbeforskat inom den internationella litteraturen inom offentlig förvaltning men mindre känt inom den svenska litteraturen. Dessutom lyfter jag in en mellannivå, gruppnivån (som jag återkommer till i kapitel 9).
De fyra kapitlen i bokens tredje del, Samskapandets mörka sida, syftar till att problematisera samskapandet. I kapitel 5 beskrivs mer generellt hur utgångspunkten oftast är att samskapandet leder till att värde skapas, oavsett hur detta värde definieras. De yrkesverksamma jag träffat utgår från detta. Konsulter likaså. Men alltmer forskning lyfter fram att värdeförstöring (eller att ingenting förändras) är ett lika möjligt utfall som värdeskapande. Denna mer kritiska forskning utgår emellertid ofta från samma tankegods som den huvudfåra som den vill nyansera, vilket öppnar upp för få nya tolkningar. Nästföljande tre kapitel hämtar därför kritik från annat håll än samskapandelitteraturen. I kapitel 6 problematiseras den överdrivet positiva synen på interaktion inom framför allt tjänstelogikens samskapande utifrån habermas teori om kommunikativt handlande. Krav på effektivitet försvårar genuint samskapande i medborgarens livsvärld. I kapitel 7 beskrivs samskapande som ett barn av sin tid och som en del av det samtida samhällets individualisering. Också marknadisering och avpolitisering berörs. I kapitel 8 används Alvessons och kollegors tankar om funktionell dumhet för att problematisera samskapandet i praktiken. På kort sikt kan det löna sig att samskapa lite halvengagerat, men det får negativa konsekvenser på lång sikt.
Bokens fjärde och sista del, Hur samskapandet kan hanteras, består av två kapitel. I denna del försöker jag utifrån de kritiska perspektiven i bokens tredje del erbjuda en mer nyanserad bild av samskapandet som förhoppningsvis kan berika såväl teori som praktik. I kapitel 9 argumenterar jag för att det inom välfärdstjänster är särskilt viktigt att involvera förfördelade grupper i samhället eftersom samskapandet annars riskerar att gynna redan resursstarka grupper. Detta kallar jag representativt samskapande. I kapitel 10 anför jag att samskapande inte ska förstås som en antingen-eller-fråga utan att vi måste reflektera och ställa oss ett antal frågor innan samskapandet sker (om det alls ska ske) och under samskapandeprocessen. Det är viktigt att tjänstemän ges tillräckliga förutsättningar att reflektera över samskapandets förtjänster och risker i den aktuella kontexten. Jag kallar detta reflexivt samskapande. I ett avslutande kapitel summeras boken.
Erik Masao Eriksson är docent i offentlig förvaltning vid Högskolan i Borås och filosofie doktor från Chalmers tekniska högskola. Han forskar företrädesvis om interorganisatorisk samverkan, brukarinflytande samt managementtrender i offentlig sektor. Utöver arbetet inom akademin har han ett förflutet som tjänsteman inom olika offentliga verksamheter.
SAMSKAPANDETS VILLFARELSER
På senare tid har ett bekant begrepp återvänt i modern tappning: samskapande. När varken det offentliga eller marknaden kan lösa samhällsutmaningarna bjuds brukare och medborgare in att planera, designa, utföra och utvärdera tjänster tillsammans med företrädare för offentliga verksamheter.
Boken är avsiktligt ifrågasättande och kritisk och vänder sig mot den dominerande synen på samskapande som något ensidigt positivt, där det tas för givet att värde skapas för individ, organisation och samhälle. Oreflekterat utfört kan samskapandet göra mer skada än nytta genom att befästa och förstärka ojämlikhet och utanförskap i samhället, förskjuta ansvar från det offentliga till den enskilde och underminera politikers och tjänstemäns legitimitet. I förlängningen riskerar välfärden att urholkas. Samskapandet har emellertid en viktig roll att spela, men det förutsätter att det sker reflekterat och att offentliga verk samheter särskilt involverar representanter från förfördelade grupper vid samskapandet av vår gemensamma välfärd.
OM BRUKARINFLYTANDETS MÖRKA SIDA studentlitteratur.se
är en serie vetenskapligt granskad forskningslitteratur, inriktad mot organisation, ledning och styrning. Böckerna fokuserar på centrala frågeställningar och riktar sig till forskare och studenter såväl som till praktiker.
Art.nr 45172