9789144153629 by Smakprov Media AB

ATT MÖTA FAMILJER INOM VÅRD OCH OMSORG En samtalsmodell på systemisk grund

Eva Benzein Margaretha Hagberg Carina Persson Britt-Inger Saveman Susanne Syrén

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 35562 ISBN 978-91-44-15362-9 Upplaga 3:1 ©Författarna och Studentlitteratur 2012, 2017, 2023 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund

Printed by Eurographic Group, 2023

Formgivning inlaga: Stefania Malmsten/Malmsten Hellberg Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: shutterstock.com

Innehåll

Författarpresentation Förord Inledning

9   11   15

1. Vikten av att se familjen som enhet

Sammanfattning Litteraturförteckning

21   22

2. Teoretiska utgångspunkter för familjecentrerad omvårdnad

Olika sätt att förhålla sig till familjen som system Cirkulärt synsätt Språksystemiskt synsätt Förändringsprocesser Föreställningar Familjeföreställningar Föreställningar och språk Reflekterande processer Vad är hälsa? Familjehälsa Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning

23   24   27   28   31   33   33   34   36   39   40   40   41

3. Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

Ett förhållningssätt på systemisk grund och en familjecentrerad omvårdnad Relation i form av familjecentrerad omvårdnad Att skapa en miljö för förändring Föreställningarnas betydelse Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning

44   45   47   49   51   52   52

4. Hälsostödjande familjesamtal

Samtalens grundstruktur Vilka deltar i samtalen? Samtalens genomförande Första samtalet Intervenerande frågor Den yttre och inre dialogen Reflekterande team Samtal två och tre Samtalens avslutning Avslutande brev Uppföljning Dokumentation Etiska överväganden vid hälsostödjande familjesamtal Relationsetik Exempel på relationsetisk tillämpning i hälsostödjande familjesamtal Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning

56   57   58   58   60   66  67   68   68   69   70   72   72   73  74   78   79   80

5. Forskningsrön kring hälsostödjande familjesamtal

Analyser av interventionsmodellen Familjers erfarenheter och självskattningar Jämförelse av erfarenheter från olika perspektiv Professionellas erfarenheter av att lära ut och arbeta utifrån interventionsmodellen Implementering av Hälsostödjande familjesamtal Familjeresponser relaterade till systemiskt grundade familjesamtal – en internationell sammanställning Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning

84   86   92

95   110   110   111

6. Metoder inom familjecentrerad forskning

115

Familjecentrerad datainsamling Kvalitativ ansats Kvantitativ ansats Analys av familjecentrerade data Kvalitativa data Kvantitativa data Analys av kvantitativa och kvalitativa data med mixad metod Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning

116   116   118   121   121   122   124   125   125   126

7. Att lära familjecentrerad omvårdnad

129

93   94

Lärsituationen   129 Samtalsövningar med fiktiva familjer – ett fundament i att lära familjecentrerad omvårdnad   132 Föreställningar relaterade till samtal mellan familj och sjuksköterska   135 Familjesystemet – en biopsykosocial och andlig enhet   135 Ömsesidig påverkan i fokus   136 Skillnader – förutsättningar för förändring   138 Salutogen kommunikation   139

Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning

140   141   141

8. Att omsätta familjecentrerad omvårdnad i praktisk verksamhet

143

Implementeringsprocessen av Hälsostödjande familjesamtal vid barncanceravdelningen i Umeå Analys av implementeringsprocessen Att enkelt tillämpa ett familjecentrerat förhållningssätt i vården – studenters exempel Reflektion Sammanfattning Litteraturförteckning Register

144   146   152   153   155   156   157

3. Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt Detta kapitel handlar om relationen mellan familj och vårdgivare och hur ett systemiskt förhållningssätt kan utvecklas i en icke-hierarkisk organisation, med professionella som ser flera möjliga ”sanningar”, arbetar tillsammans med andra (patient, familj, team) och i rollen som samarbetspartner bejakar att var och en har sin speciella expertis.

Arbetet inom vård och omsorg har länge präglats av regler och riktlinjer och förutsatt att personal vet vad som är bäst i olika situationer. Det blir emellertid allt vanligare att erkänna relationens betydelse genom att bygga upp en omvårdnadsrelation präglad av gemensam planering och dialog och där även närstående ofta ingår. Fokus har förflyttats från personalens expertis, med så kallad patientcentrerad, diagnosbaserad vård, till en samskapad omvårdnad som utgår från patientens behov, närmare bestämt en personcentrerad omvårdnad. Denna vård har implementerats på många vårdarenor runt om i Sverige och omfattar tre komponenter: patientens berättelse, partnerskap mellan patient och personal, samt dokumentation av en gemensamt planerad hälsoplan. Relationen mellan personal och patient karakteriseras av en ömsesidig respekt och förståelse för patientens självkänsla och önskan att leva ett meningsfullt liv (Ekman m.fl., 2020). Den vårdande relationen, det vill säga partnerskapet, etableras ofta mellan sjuksköterska och patient, med närstående som kontext till patienten. En samskapad omvårdnad ställer nya krav på sjuksköterskan och vårdorganisationen (Waldow, 2014). Patienten är en del i flera system utanför vårdsystemet och det behöver uppmärksammas liksom att patientens familj på olika sätt påverkas av och påverkar upplevelsen av ohälsa och sjukdom. Familjen behöver alltså inkluderas i vårdsystemet. En

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

s amskapad o mvårdnad kräver, förutom sjuksköterskans familjecentrerade förhållningssätt och ansträngningar, att vårdstrukturen stödjer en sådan vård. Lokaler för avskilda samtal med familjen, rutiner för inbjudan och dokumentation samt relevant informationsmaterial är exempel på åtgärder som behöver utvecklas. Det optimala scenariot för en samskapad vård är en ömsesidig inbjudan, det vill säga sjuksköterskan bjuder in familjen i vårdsystemet och familjen bjuder in sjuksköterskan i familjesystemet.

Ett förhållningssätt på systemisk grund och en familjecentrerad omvårdnad De teoretiska utgångspunkter som presenterades i föregående kapitel ska kunna omsättas i praktisk handling, det vill säga i en familjecentrerad omvårdnadsrelation. Detta förespråkas bland annat av Bell (2011) som påpekar att relationen är ”the heart of the matter”. I mötet med flera personer samtidigt är såväl förhållningssätt som det sätt på vilket samtal genomförs betydelsefullt. Genom att inbjuda till möten och dialog och samarbeta med familjen blir det tydligt att det finns flera möjliga sätt att se på världen (se kapitel 4 om multiversum) och att det finns flera möjliga sätt att hantera ett problem. Mötet blir en omvårdnadsåtgärd och relationen i sig har en signifi kant betydelse för upplevelsen av minskat lidande och ökat välbefinnande. Sjuksköterskan möter patienter och deras familjemedlemmar i många olika miljöer och alla möten kan ses som omvårdnadsåtgärder i vid bemärkelse. Det är genom mötet och dialogen med familjen som hen får och ger information, tillsammans med familjen identifierar vilka omvårdnadsbehov som finns, genomför familjesamtal och låter familjen vara en samverkanspartner i vårdplanering, liksom vid in- och utskrivningssamtal. Även om inte alla relationer skapas i familjesamtal ingår det familjecentrerade förhållningssättet även vid genomförande av olika vårdåtgärder, till exempel vid vårdplanering (jämför Shajani & Snell, 2019). Omvårdnadsåtgärder i form av samtal syftar till att skapa förutsättningar för välbefinnande i mötet: att skapa en samverkande relation och tillsammans bestämma vad mötet ska kretsa kring (Wright & Bell, 2009). Dessa familjesamtal kan genomföras på några minuter (Shajani & Snell, 2019) eller under längre tid, som vid hälsostödjande familjesamtal, vilka kan ta upp till en timme och genomföras vid flera tillfällen (se kapitel 4).

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

Relation i form av familjecentrerad omvårdnad För att konkretisera hur ett systemiskt förhållningssätt tar sig uttryck i vårdrelationen presenteras nedan några grundantaganden utifrån Leahey och Harper-Jaques (1996). I ett systemiskt förhållningssätt O är relationen icke-hierarkisk och karakteriseras av ömsesidighet O tillerkänns både sjuksköterska och familj en specialiserad kompetens om hur hälsan ska bevaras och hälsoproblem hanteras O bidrar både sjuksköterska och familj med styrkor och resurser till relationen O återkopplar sjuksköterskan till familjen efter möten och dialoger/ samtal O reflekterar båda parter över samtalets innehåll, efter genomförda samtal. För att ett icke-hierarkiskt möte på systemisk grund ska kunna komma till stånd krävs att personal, patient och övriga familjemedlemmar ses som jämbördiga och delaktiga parter och att de i dialog får veta mer om varandras kompetenser och att dessa kompetenser ges lika stor betydelse. I denna dialog gäller det för sjuksköterskan att betrakta sitt eget expertkunnande parallellt med familjens och att, som ett komplement till att svara på familjens frågor, ställa frågor för att få veta hur familjen ser på situationen. Ett sådant möte kan fördjupa både sjuksköterskans och familjens förståelse för situationen och varandras utgångspunkter. I och med detta ses alla som experter: sjuksköterskan med sina kunskaper och färdigheter och familjemedlemmarna med sina erfarenheter från sin familj och den ”problematik” som uppstått, samt de styrkor och resurser som finns att tillgå inom och utanför familjen. Det innebär alltså inte att sjuksköterskan avsäger sig sin expertis utan att hon utvidgar den och inkluderar familjens kunnande och erfarenheter. Vem eller vilka som har tolkningsföreträde och är experter i relationen behöver utmanas. Att en del sjuksköterskor tycker det är svårt att möta familjemedlemmar kan bero på hur de ser på familjens betydelse. Beroende på om de upp fattar en familjemedlem som icke-följsam (non-compliant), motsträvig

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

och omotiverad eller som en följsam och samarbetsvillig person kommer sjuksköterskan att möta familjen på olika sätt. Mötet kommer alltså att se olika ut beroende på om sjuksköterskan utgår från att det är familjemedlemmarna som är ”problemet” eller om det är något i kommunikationen mellan individerna (sjuksköterskan inkluderad) som inte fungerar. Att överge sitt övertag som expert (jämför Tapp, 2000) och se alla som jämbördiga parter i den vård och omsorg som ges fordrar tid för eftertanke och reflektion. Det systemiska förhållningssättet förutsätter att man ser sin egen del i det som händer i relationen och att sjuksköterskans attityd och agerande inverkar på hur mötet och relationen med familjen utvecklas. Ett exempel kommer från en studie inom intensivvården där sjuksköterskor berättar om sitt arbete med familjer. En grupp sjuksköterskor benämns ”inviterande”. De bjuder in familjemedlemmar i vården, använder sig själva som instrument i relationen med familjemedlemmar, jobbar tillsammans med familjen som finns vid den sjukes sida och ser fördelarna med detta. En annan grupp, ”icke-inviterande sjuksköterskor”, håller avstånd, ser sig som experter, har svårt att knyta kontakt med familjer och anser sig ha lite tid med dem. Dessa sjuksköterskor känner sig granskade och kritiserade av familjemedlemmar när de ska utföra omvårdnadshandlingar som familjen iakttar (Söderström m.fl., 2003). I och med att sjuksköterskan går in i ett möte med en eller flera per soner är hen en del av systemet och därmed medskapare av det som sker (Meiers & Tomlinson, 2003). Sjuksköterskan, såväl som familjen, tar med sig styrkor och resurser in i relationen. Förutom sjuksköterskans personliga egenskaper, till exempel humor och kreativitet, kan även personlig och professionell erfarenhet behöva tas i beaktande och ses som styrkor. Det behöver inte betyda att sjuksköterskorna måste ha personlig erfarenhet från sin egen familj kring liknande omständigheter som den familj de jobbar med (till exempel en familj med en familjemedlem som insjuknat i stroke eller en familj med en för tidigt född bebis). Det viktiga är att det finns ett grundat professionellt förhållningssätt, att på ett systemiskt sätt jobba med familjer och att reflektera över den egna erfarenheten (Shajani & Snell, 2019). Att våga komma nära, vara autentisk och närvarande i ett möte kan ses som en styrka hos sjuksköterskor och är en nödvändighet i ett professionellt förhållningssätt. Det kräver både mod och självkännedom. Att reflektera över vad man som sjuksköterska kan bidra med i relationen med familjen

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

är av värde. Shajani och Snell (2019) betonar vikten av självreflektion och att före mötet fundera över vad man själv kan bidra med för att utveckla relationen. Warner (2006) talar om en ”reflekterande praktik” som innebär att sjuksköterskan genom att lyssna, prata och ge stöd även kan ha en ”terapeutisk användning av sig själv”. Detta sker genom att synliggöra attityder, föreställningar, känslor och empati i relationen till familjen. Att ta sig tid till detta inom dagens vård och omsorg betraktas ibland som den största utmaningen, men även inre personliga hinder för reflektion kan behöva utmanas. Det är ofta svårt, men nödvändigt för sjuksköterskor, att kunna härbärgera svåra situationer. Genom att bearbeta dem, ensam eller tillsammans med andra, kan man lämna det svåra och gå vidare. Det är inte ovanligt att sjuksköterskor identifierar sig med eller tar över känslor som finns hos familjen och då måste reflektera över situationen för att skilja ut sig själv och sina känslor från andra. Handledning kan vara ett alternativ som borde prioriteras tydligt inom all vård och omsorg (Francke & de Graaff, 2012). Sjuksköterskors kontinuerliga återkoppling till familjen kan ske genom att reflektera tillsammans. Det som sjuksköterskan iakttagit om exempelvis det som sker inom familjesystemet kan lyftas och bearbetas genom en gemensam reflektion, där alla har möjlighet att fördjupa sin förståelse och få nya perspektiv på situationen. Att utvärdera och reflektera över sjuksköterskans sätt att möta familjer är värdefullt för en fortsatt relation med familjen och för sjuksköterskan själv i hens fortsatta arbete med familjecentrerad omvårdnad. Dessutom behövs en samlad utvärdering av familjecentrerat arbete inom omvårdnad för att säkra vårdkvalitet och främja vårdutveckling (se kapitel 4). I både Danmark (Voltelen m.fl., 2016) och Island (Sigurdardottir m.fl., 2015) har sjuksköterskor rapporterat att de efter familjecentrerade samtal utvecklade en ny, mer distinkt och närmare relation till familjerna, större förståelse för familjerna och kände sig mer kompetenta och upplevde hög arbetstillfredsställelse.

Att skapa en miljö för förändring Det är sjuksköterskans ansvar att tillhandahålla en så optimal fysisk och psykosocial miljö som möjligt, för att möjliggöra möten, dialoger och förändringar (Shajani & Snell, 2019). Det kan handla om att skapa en

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

inbjudande och ostörd miljö, till exempel genom att erbjuda samtal i ett samtalsrum i stället för inne på salen, i de fall vården sker på sjukhus. Att i förväg bestämma hur mycket tid som ska ägnas åt mötet ramar in dess betydelse. Det är oftast sjuksköterskan som bjuder in till möten, men hen kan även bli inbjuden av familjen. Det sätt på vilket sjuksköterskan vid första tillfället går in i den relationen är avgörande för den fortsatta relationens kvalitet. Genom att vara artig, lyhörd, respektfull och tillmötesgående i den första kontakten skapas förutsättningar för ett förtroende och en tillgänglighet för familjen. Förutom att sjuksköterskan och familjen får en fördjupad kontakt och grund för god omvårdnad kan även familjemedlemmar ge varandra stöd och förståelse. Om exempelvis en familjemedlem är orolig och arg på vårdgivarna, kan resten av familjen vara till hjälp både för den individen och för sjuksköterskan. När man ramar in relationen med en optimal miljö, en väl avgränsad tid och ett trevligt bemötande finns det förutsättningar för ett arbete där sjuksköterska och familj kan utgöra ett välfungerande team. Bell (2011) föreslår ett aktivt lyssnande på familjemedlemmarnas berättelser i stället för en bedömning. Att bedöma familjen hör hemma i en hierarkisk relation. Tapp (2000) menar att sjuksköterskan som expert ska lyssna engagerat till familjens berättelse om hur de skapar mening i sin situation och hur de anser att förändring är möjlig. Sjuksköterskan kan fungera som mediator och stödja de åtgärder som känns bäst för familjen. På så sätt ökar förutsättningarna för att familjen ska vara nöjd med den förändring som kan åstadkommas och den nya funktionsnivå de kan uppnå. Som komplement till att fråga familjen vad de vill förändra kan man även fråga vad familjen vill behålla. Detta uppmuntrar familjen till att reflektera över vilka styrkor och resurser de redan har. Det är endast familjerna själva som kan åstadkomma förändring. Sjuksköterskan kan underlätta, skapa förutsättningar för och stödja familjens strävan mot förändring, men hen kan inte själv åstadkomma förändring för familjen. Shajani och Snell (2019) menar att det är viktigt att skilja mellan att underlätta förändring och att se sjuksköterskan som expert på hur familjens problematik ska lösas. Sjuksköterskan kan aldrig i förväg veta vilken åtgärd som passar familjens förståelse av sin situation. Det är alltså familjemedlemmarna som åstadkommer förändring och det kan underlättas genom att sjuksköterskan undviker att bedöma hur familjen borde fungera. Asplund Ingemark m.fl. (2013) menar att relationen ska präglas av

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

samarbete, samskapande och en icke-dömande hållning. Förändringstakten varierar dock mellan olika familjer och mellan olika medlemmar i samma familj. Detta kan i vissa fall skapa problem både i familjen och i relation till sjuksköterskan. Sjuksköterskans uppgift är att notera detta och tillsammans med familjen reflektera över individuella skillnader och hur de kan användas som en resurs. En försvårande omständighet är om sjuksköterskan tar parti för någon i familjen eller uppfattar någon i familjen som orsak till problemet, vilket kan göra att de andra känner att de inte blir respekterade eller saknar möjlighet att påverka (Shajani & Snell, 2019). Detta kan till exempel bero på att sjuksköterskan känner en samstämmighet med någon i familjen, det vill säga att den andre personens struktur liknar hennes egen (se kapitel 2). I det professionella förhållningssättet ingår att sjuksköterskan ständigt reflekterar över sin egen person och hur hon låter den påverka relationen med familjen. Om sjuksköterskan har god självkännedom underlättas relationen till familjen och det blir mer sannolikt att en god omvårdnad verkligen samskapas. Ibland uppstår svårigheter i mötet mellan familj och sjuksköterska även om sjuksköterskan både är engagerad och har erfarenhet av att möta familjer. Genom att erkänna sin begränsning som sjuksköterska och att vara öppen med de utmaningar som kan uppstå, kan nya möjligheter att gå vidare i mötet samskapas med familjen. Det kan även gå så långt att sjuksköterskan blir överväldigad av de problem som identifieras i familjen och att hen tappar hoppet och fastnar i en cirkel av förtvivlan och till slut resignerar tillsammans med familjen. För att undvika att denna situation uppstår är det nödvändigt att sjuksköterskan reflekterar tillsammans med en handledare eller annan klok person, som kan hjälpa henne att distansera sig och behålla sin professionalism.

Föreställningarnas betydelse För att utveckla ett systemiskt förhållningssätt behöver sjuksköterskan bli medveten om sina föreställningar (se kapitel 2). Det kan gälla såväl föreställningar om krav på den egna professionen som föreställningar om f amiljens betydelse i omvårdnadsrelationen. Även föreställningar om familjens föreställningar om sin situation och sina förväntningar på sjuksköterskan

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

behöver synliggöras och utmanas. En del föreställningar kan stödja och underlätta, medan andra kan hindra. En hindrande föreställning kan vara att sjuksköterskan tror att familjen förväntar sig att hen är den enda experten och ska veta vad som är bäst för andra. Andra hindrande föreställningar som finns hos bland annat sjuksköterskor är att familjecentrerad omvårdnad tar tid från annat arbete eller att familjen ställer för svåra frågor som sjuksköterskan inte kan svara på. Dessa och andra hindrande föreställningar har beskrivits av Shajani och Snell (2019) och det finns likartade hindrande föreställningar även i vår kultur. Vi har undersökt vilken inställning svenska sjuksköterskor har till familjers del aktighet i vården (FINC-NA). När sjuksköterskor och studenter i specialist utbildningar tillfrågats om vad de anser om detta svarar alla att de har en positiv inställning till familjers delaktighet det vill säga underlättande föreställning. Det finns dock vissa variationer: sjuksköterskor inom akutsjukvård, unga sjuksköterskor och manliga sjuksköterskor har visat sig ha en mindre positiv inställning (Benzein m.fl., 2008; Saveman m.fl., 2011). Sjuksköterskor har i senare studier från varierande kontexter i Sverige och andra länder redovisat i stort sett likande resultat. Inom skolhälsovården är man positivt inställd till familjers deltagande, särskilt bland skolsköterskor i grundskolan. De som anger att de saknar redskap för att arbeta med familjer ser familjen mer som en börda än en resurs (Antonsson m.fl., 2020). I en studie från akutmottagningar ansåg de flesta sjuksköterskor att de hade en positiv inställning till familjer. Detta gällde speciellt bland kvinnor och de med egen erfarenhet av en svårt sjuk familjemedlem. Att ha en positiv inställning till familjemedlemmar relaterade även till att de involverade p atientens familj i vården, även om det inte framgår hur och i vilken omfattning ( Linnarsson m.fl., 2015). Även internationella studier visar att sjuksköterskor har en positiv inställning till familjers betydelse. Till exempel kunde man inom hjärtsjukvård i Belgien och Skandinavien se att sjuksköterskor ansåg familjen vara viktig, men att det ansågs mindre positivt att aktivt invitera familjen (Luttik m.fl., 2017). Liknande resultat har också presenterats från Nederländerna där sjuksköterskor på sjukhus och i hemsjukvård ansåg att familjen var viktig, men de flesta ansåg inte att familjen var en samarbetspartner (Hagedoorn m.fl., 2021). En nyligen genomförd studie visade att kinesiska sjuksköterskor var mindre positivt inställda till familjers betydelse i vården jämfört med svenska och kanadensiska sjuksköterskor (Cranley m.fl., 2022). Även om sjuksköterskor

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

skattar en positiv inställning till familjer vet vi inte om detta överensstämmer med vad sjuksköterskor de facto gör. Shajani och Snell (2019) konstaterar att grundutbildade sjuksköterskor tenderar att se familjen som en kontext och ställa frågor som ger information för sjuksköterskans behov, medan en mer erfaren sjuksköterska med specialistutbildning kan fokusera på både patienten och familjen samtidigt och ställa frågor om familjens behov på ett annat sätt. Nyutexaminerade unga sjuksköterskor i Kanada anser att det är en utmaning att arbeta med familjer och att de känner sig oförberedda, men också att organiseringen av vården inte är optimal. Genom att samtala med familjemedlemmar och väva in familjesamtal i sina dagliga sysslor kunde de se vilken betydelse relationen mellan dem själva, patient, övriga familjemedlemmar och sjukdomen hade (Braun & Foster, 2011). Det behövs enligt Shajani och Snell (2019) många timmars träning för att bli kliniskt skicklig i att arbeta med familjer. Det är en fördel om ett team med sjuksköterskor och/eller andra vårdoch omsorgsgivare med varierande erfarenhet arbetar tillsammans med att möta och föra en dialog med flera familjemedlemmar samtidigt. På det sättet erhåller fler och fler kompetens och erfarenhet av att arbeta med familjecentrerad omvårdnad.

Reflektion Relationen mellan sjuksköterskan och familjen är central i ett systemiskt omvårdnadsarbete eftersom patienten inte kan isoleras från det system hen tillhör. De som arbetar inom vård och omsorg behöver alltså tänka familj, team och system. Att familjen ska vara delaktig i beslut och att personal ska arbeta i team med andra professioner är något som finns inskrivet i patientlagen (SFS 2014:821). Detta tankesätt borde även prioriteras i alla typer av vård- och omsorgsutbildningar (se kapitel 7). Att erkänna mötet och dialogen mellan familjen och de som arbetar inom vård och omsorg som en omvårdnadsåtgärd är inte bara önskvärt, utan även en nödvändighet för att befrämja hälsa och lindra lidande. Att förändra ett perspektiv och ett förhållningssätt låter sig inte göras i en hast. Det finns dock olika möjligheter att påskynda en sådan process: att tänka familj, att se familjen som en enhet och handla därefter. Om ledare inom vård- och omsorg tänker systemiskt kan de underlätta införandet av familjecentrerad omvårdnad.

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

Om utbildning av sjuksköterskor och annan vård- och omsorgspersonal utgår från ett systemiskt förhållningssätt som inkluderar familjen kan detta stärka familjers hälsa (se kapitel 7). Dessutom behöver personalen stöd för att utveckla sitt mod, sin självkännedom och sina strategier och därigenom förbättra sitt professionella förhållningssätt med partnerskap och sam skapad vård och omsorg på systemisk grund.

Sammanfattning Avsikten med detta kapitel har varit att fokusera på det system som utgörs av personal och familjer inom vård och omsorg. Mötet mellan sjuksköterskan och familjen kan ses som en omvårdnadsåtgärd, där parterna är jämbördiga och samskapande. Sjuksköterskan är då en del av systemet och därmed medskapare av det som sker. Utmaningen inom vård och omsorg är att skapa förutsättningar för dessa möten och dialoger. En av dessa förutsättningar handlar om att sjuksköterskan är medveten om sina egna föreställningar om familjen och den egna professionen. Relationens, mötets och dialogens betydelse för att främja familjers hälsa och välbefinnande är central i familje centrerad omvårdnad.

● Reflektera över hur dina föreställningar om din profession påverkar ditt sätt att möta familjer inom vård och omsorg. ● Reflektera över hur du kan bidra till att samskapa en icke-hierarkisk relation med familjen.

Litteraturförteckning Antonsson, H., Saveman, B-I. & Lämås, K. (2020). School Nurses’ Attitudes toward Family Involvement in School Healthcare. Health Behavior & Policy Review, 7(1), 51–58. Asplund Ingemark, C., Ingemark, D., Kverndokk, K., Kähmi. K. & Lundby, G. (2013). Therapeutic uses of storytelling: an interdisciplinary approach to narration as therapy. Nordic Academic Press. Bell, J. (2011). Relationships: The heart of the matter in family nursing. Journal of Family Nursing, 17, 3–10.

3 • Relationen mellan familj och sjuksköterska – ett systemiskt förhållningssätt

Benzein, E., Johansson, P., Årestedt, K.F. & Saveman, B-I. (2008). Nurses’ attitudes about families in nursing care – A survey of Swedish Nurses. Journal of Family Nursing, 14, 162–180. Braun, V.F. & Foster, C. (2011). Family nursing: Walking the talk. Nursing Forum, 46, 11–21. Cranley, L.A., Lam, S.C., Brennenstuhl, S., Kabir, Z.N., Boström, A-M., Leung, A.Y.M. & Konradsen, H. (2021). Nurses’ Attitudes Toward the Importance of Families in Nursing Care: A Multinational Comparative Study. Journal of family nursing, 28(1), 69–82. Ekman, I., Lundberg, M., Lood, Q., Swedberg, K. & Norberg, A. (2020). Personcentrering – en etik i praktiken. I Ekman I. (red.). Personcentrering inom hälso- och sjukvård. Från filosofi till praktik. Liber. Francke, A. & de Graaff, M. (2012). The effects of group supervision of nurses: A systematic literature review. International Journal of Nursing Studies, 49, 1165–1179. Hagedoorn, E., Paans, W., Jaarsma, T., Keers, J.C., van der Schans, C.P. & Luttik, M.A. (2021). The importance of families in nursing care: attitudes of nurses in the Netherlands. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 35(4), 1207–1215. Leahey, M. & Harper-Jaques, S. (1996). Family-nurse relationships: Core assumptions and clinical implications. Journal of Family Nursing, 2, 133–151. Linnersson J.R., Benzein, E. & Årestedt, K. (2015). Nurses’ views of forensic care in emergency departments and their attitudes, and involvement of family members. Journal of Clinical Nursing, 24, 266–274. Luttik, M.L.A., Goossens, E., Ågren, S., Jaarsma, T., Mårtensson, J., Thompson, D.R., Moons, P. & Strömberg, A; On behalf of the Undertaking Nursing Interventions Throughout Europe (UNITE) research group. (2017). Attitudes of nurses towards family involvement in the care for patients with cardiovascular diseases. European Journal of Cardiovascular Nursing, 16(4), 299–308. Meiers, J. & Tomlinson, P. (2003). Family-nurse co-construction of meaning: a central phenomenon of family caring. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 17, 193–201. Saveman, B-I., Benzein, E., Engström, Å. & Årestedt, K. (2011). Refinement and psychometric re-evaluation of the instrument Families’ importance in nursing care – Nurses attitudes. Journal of Family Nursing, 17, 312–329. Shajani, Z. & Snell, D. (2019). Wright & Leahey’s Nurses and Families: A Guide to Family Assessment and Intervention (7 uppl.). F.A. Davis. Sigurdardottir, A.O., Svavarsdottir, E.K. & Juliusdottir, S. (2015). Family nursing hospital training and the outcome on job demands, control and support. Nurse Education Today, 35(7), 854–858. SFS 2014:821. Patientlagen. Socialdepartementet.

Eva Benzein, leg. sjuksköterska och professor emerita i vårdvetenskap. Margaretha Hagberg, leg. sjuksköterska, diplomterapeut och fil.dr i psykologi med inriktning mot omvårdnad. Carina Persson, leg. fysioterapeut och docent vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Britt-Inger Saveman, leg. sjuksköterska och professor emerita i omvårdnad. Susanne Syrén, specialistsjuksköterska med inriktning på psykiatrisk vård och universitetslektor vid Linnéuniversitetet.

ATT MÖTA FAMILJER INOM VÅRD OCH OMSORG

En samtalsmodell på systemisk grund När en familjemedlem insjuknar eller drabbas av ohälsa påverkas övriga familjemedlemmar individuellt, men även familjen som enhet. Genom att använda modellen Hälsostödjande familjesamtal kan samtalsledare och familj tillsammans identifiera upplevda problem och de styrkor och resurser som finns tillgängliga för att hantera situationer med ohälsa och sjukdom. Modellen är därför en viktig del i omvårdnadsarbetet. I denna reviderade och uppdaterade upplaga är vissa kapitel omarbetade, vissa är borttagna och två kapitel har tillkommit. Dessa behandlar centrala utgångspunkter relaterat till att lära familjecentrerad omvårdnad och för att implementera modellen i kliniskt arbete. Boken vänder sig till studenter inom vård och omsorg på grundläggande och avancerad nivå. Boken kan med fördel även användas av samtliga yrkesgrupper inom vård och omsorg.

Tredje upplagan

Art.nr 35562

studentlitteratur.se