Erik J Olsson Kunskapsteori En historisk och systematisk introduktion
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 44423
ISBN 978-91-44-15361-2
Upplaga 1:1
©Författaren och Studentlitteratur 2021
studentlitteratur.se
Studentlitteratur AB, Lund
Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson
Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson
Printed by Eurographic Group, 2021
Innehåll Inledning 9
1 Kunskapsteorins klassiker 17
1.1 Kunskapsteori under antiken 17
1.2 Senantika skeptiker 25
1.3 Tidiga antiskeptiker: Augustinus och Descartes 29
1.4 Brittisk empirism: Locke och Hume 35
1.5 Kant 40
1.6 Pragmatism 44
1.7 Russell, Wittgenstein och logisk empirism 52
1.8 Naturaliserad epistemologi: Nietzsche och Quine 63
1.9 Popper och Kuhn om kunskap i förändring 68
2 Om kunskapsteorins syfte och metod 71
3 Kunskapens natur 75
3.1 Kunskap som sann berättigad tro 77
3.2 Gettierproblemet 81
3.3 Reliabilismen 87
3.4 Andra teorier om kunskapsbegreppet 90
4 Kunskapens värde 97
4.1 Har kunskapen ett egenvärde? 97
4.2 Problemet om kunskapens mervärde 99
4.3 Hur får vi sanna övertygelser att stanna kvar? 103
4.4 Blir sanna övertygelser mer stabila av att utgöra kunskap? 110
4.5 Kunskapens sociala mervärde 113
4.6 Kunskapens värde och internalism-externalism-debatten 117
5 Kunskapens källor 121
5.1 Basala kunskapskällor 121
5.2 Vittnesbörd som kunskapskälla 125
5.3 Är samstämmighet (koherens) en kunskapskälla? 128
6 Kunskapens struktur 133
6.1 Regressproblemet 134
6.2 Kunskapens transparens 139
6.3 Kunskapens logiska slutenhet 144
7 Kunskap och koherens 149
7.1 Koherens som svar på två kunskapsteoretiska problem 149
7.2 Att definiera koherens 153
7.3 Koherens och sanning 159
7.4 Koherens som svar till skeptikern 162
7.5 Koherens och abduktion 166
8 Kunskapens dynamik 169
8.1 Att gå från insikt till insikt 171
8.2 Kunskapen som försvann 175
8.3 Att göra en intellektuell helomvändning 181
8.4 Om epistemisk rättvisa 184
Är
187
187
9.4
korrigerbarhet i framtiden till osäkerhet nu 194
209
10 Kunskapsresistens 213
10.1 Vad är kunskapsresistens? 213
10.2 Kognitiv dissonans och bekräftelsebias 217
10.3 Apollon, Dionysos och människans dubbla natur 218
10.4 Kunskap i en resistent värld 221
Noter 223
Referenser 225 Sak- och personregister 231
3. Kunskapens natur
Frågan om kunskapens natur har traditionellt likställts med frågan om hur begreppet kunskap kan definieras med hjälp av andra begrepp. Det är också det perspektiv som vi ska anlägga här. Det vi i första hand är intresserade av här är kunskap om att någonting är fallet. Inom filosofin kallas denna typ av kunskap ofta propositionell , efter ”proposition” som betyder påståendesats eller något som kan ha ett sanningsvärde, vara sant eller falskt. Denna typ av kunskap brukar skiljas från kunskap om hur man gör något, exempelvis hur man cyklar eller simmar. Sådan färdighetskunskap står inte i förgrunden i denna bok.
Vi vill alltså definiera vad det betyder att en person S vet att p, där p är en påståendesats som är sann eller falsk, exempelvis att Karin vet att Paris är Frankrikes huvudstad. Den första fråga man ställer sig är vilken typ av definition det är fråga om. Är vi till exempel ute efter att fånga den alldagliga innebörden hos ordet kunskap? I så fall vore det kanske bäst att helt enkelt göra en enkätundersökning av vad folk menar med ”kunskap”. Detta verkar dock vara en orimlig tanke som dessutom rimmar illa med hur filosofer normalt går tillväga – och vi vill ju i enlighet med vår systematiska metod (se kapitel 2) redogöra för faktisk praxis så långt det går. Det skulle inte heller vara en god idé att helt enkelt stipulera att vi med kunskap i fortsättningen ska mena det och det. Att det skulle vara fråga om en rent stipulativ
definition, där vi fattar ett beslut om att med kunskap mena något, kan alltså också uteslutas.
Det traditionella sättet att se på definitioner i detta sammanhang utgår, alltsedan Platon, istället från föreställningen att det handlar om begreppsanalyser. På samma sätt som begreppet ungkarl kan analyseras som ”ogift man” föreställer man sig att begreppet kunskap kan analyseras i termer av andra, enklare, begrepp som det således gäller att identifiera. Det är alltså inte tillräckligt, enligt denna modell, att hitta en egenskap som allt som räknas som kunskap och endast detta råkar ha. En sådan egenskap, eller kombination av egenskaper, duger inte nödvändigtvis för att definiera kunskapen i denna mening, utan det måste röra sig om egenskaper som kan sägas vara en del av kunskapsbegreppet i en djupare mening. På samma sätt duger det inte att definiera begreppet människa som ”fjäderlös tvåfoting”, även om alla människor och ingenting annat uppfyller denna egenskap. Att människor och endast människor är fjäderlösa tvåfotingar är en ren tillfällighet och säger inte någonting om begreppet människa som sådant. I en tänkbar värld där alla ungkarlar och endast sådana bor i Borlänge – för att ta ett annat exempel – är begreppen ”ungkarl” och ”person boende i Borlänge” i viss mening ekvivalenta, men det innebär inte att begreppet ungkarl kan analyseras i dessa termer. Hur identifierar vi då de begrepp som kan tänkas ingå i en analys av kunskapsbegreppet? Den traditionella metoden är att rådfråga sina egna uppfattningar – som man ibland kallar intuitioner – i frågan, ungefär som Platon gjorde. Genom att reflektera över olika möjliga situationer och exempel kan vi, är tanken, isolera de relevanta begreppsliga delarna. En tyst förutsättning, som problematiserats på senare tid men som vi inte ska fördjupa oss i här, är att dessa föreställningar om vilka andra begrepp som ingår i kunskapsbegreppet är tillförlitliga.
Vi söker alltså en definition av kunskap som har följande form:
76
©Författaren och Studentlitteratur
3. Kunskapens naturS vet att p om och endast om …
Här är punkterna tänkta att så småningom ersättas av en lista av villkor som tillsammans karakteriserar kunskapsbegreppet. Vi ställer kravet att varje villkor i listan ska vara nödvändigt samt att villkoren tillsammans är tillräckliga för att S ska sägas veta att p. Vi kan således kontrollera huruvida en given definition är korrekt genom att ställa oss följande frågor:
(a) Är varje fall där samtliga villkor är uppfyllda också fall av kunskap?
(b) Är varje fall av kunskap också sådant att samtliga villkor är uppfyllda?
Att ställa sig fråga (a) är liktydigt med att fråga huruvida villkoren tillsammans är tillräckliga. Att fråga (b) är liktydigt med att fråga huruvida de, tagna för sig, är nödvändiga.
3.1 Kunskap som sann berättigad tro
Redan Platon laborerade som vi såg med tanken att kunskap kan likställas med ”sann välgrundad övertygelse”. Ibland talar man om att övertygelsen ska vara ”berättigad” eller att det ska finnas goda skäl för denna och menar då ungefär samma sak. För att beteckna denna position ska vi använda oss av förkortningen JTB , efter engelskans ”justified true belief”.
JTB: S vet att p om och endast om (i) p är sann, (ii) S är övertygad om att p är sann och (iii) S:s övertygelse om detta är berättigad.
Exempelvis vet Lisa att det regnar, enligt JTB, om och endast om: det är sant att det regnar, Lisa är övertygad om att det regnar och Lisas övertygelse att det regnar är berättigad, det vill säga hon har goda skäl att vara övertygad om detta. Notera att övertygelse här förstås som ”full övertygelse”, det vill säga att man utesluter andra alternativ. Ibland ska vi tala om ”trosföreställning” eller ”tro” och menar då samma sak.
Är denna kunskapsdefinition korrekt? För att besvara den frågan ska vi nu titta lite närmare på de tre villkor som den hänvisar till: sanningsvillkoret, övertygelsevillkoret och kravet på berättigande.
Sanningsvillkoret har relativt sällan ifrågasatts inom moden kunskapsteori. Det är uppenbart att det som är osant inte kan vara föremål för kunskap. Det är osant att John Kerry blev vald till Förenta staternas president 2004. Därför kan ingen sägas veta att han blev vald. Med detta sagt förutsätter JTB-teorin ingen särskild filosofisk analys av sanningsbegreppet, vars studium snarare hör till språkfilosofin. Det finns dock en tendens att anamma en korrespondensteori om sanning: ett påstående är sant om det svarar eller ”korresponderar” mot verkligheten, och det vore knappast i JTB-teorins anda att likställa det som är sant med det som är praktiskt nyttigt eller dylikt. Villkoren (ii) och (iii) är mer intressanta och vi övergår till dem istället.
Det kan i förstone verka självklart att en person för att veta att p måste vara övertygad om att p är sann. Vissa filosofer har dock argumenterat att det är möjligt att ha kunskap utan att för den skull ha motsvarande övertygelse. Det mest omdiskuterade exemplet har lagts fram av Colin Radford (1966). Anta att Albert utfrågas om engelsk historia. En av frågorna lyder: ”När dog drottning
Elisabet?” Albert tror inte att han vet, men besvarar ändå frågan korrekt. Inte nog med det: han kan även korrekt besvara många andra frågor om engelsk historia trots att han inte heller i dessa
©Författaren och
fall tror sig veta svaren. Radford argumenterar nu att Albert visste svaret på frågan om drottning Elisabet, trots att han inte hyste motsvarande övertygelse. Det faktum att han kan korrekt besvara inte bara denna fråga utan flera andra frågor om ämnet visar att han verkligen studerat engelsk historia och att grundläggande fakta fortfarande finns representerade i hans minne , även om Albert själv inte är medveten om att han besitter informationen i fråga. Slutsatsen blir, om vi följer Radford, att kunskap utan övertygelse trots allt är möjlig.
Anhängaren av JTB skulle nog invända att Albert inte vet redan av det skälet att han saknar goda skäl för sina svar, varför det tredje JTB-kravet på kunskap inte är uppfyllt. Radfords exempel är möjligen mer bestickande som motexempel mot reliabilismen – ett analysförslag som först framkastades av F. P. Ramsey (se kapitel 1) och inte förutsätter att en person som har kunskap också besitter goda skäl för det som han eller hon vet. Vi ska titta närmare på reliabilismen inom kort, men hastar nu istället vidare just till kravet på goda skäl.
Varför behövs villkoret (iii)? Varför kan vi inte helt enkelt säga att kunskap är liktydig med sann övertygelse? Standardsvaret är att en sann övertygelse kan uppstå av en ren tillfällighet, liksom i Platons exempel med domaren som övertalades av en skicklig åklagare att tro att den anklagade begått brottet, något som råkade vara sant. I sådana fall är vi ovilliga att tala om kunskap.
För att ta ett annat exempel: Anta att Kalle får uppgiften att ange vilken häst som kommer att vinna på Jägersro. Han blundar och pekar på måfå ut en av hästarna, Red Blue. Av en tillfällighet vinner Red Blue loppet. Visste Kalle att Red Blue skulle vinna? Knappast. Anledningen enligt JTB-teorin är att Kalle saknade goda skäl att tro att Red Blue skulle vinna.
En liten svårighet med detta och liknande exempel är att det kan ifrågasättas om ens övertygelsevillkoret är uppfyllt. Den som
blir övertygad om att p är sant genom en ren gissning måste vara annorlunda funtad än de flesta av oss. Denna invändning går tillbaka på Crispin Sartwell (1991, 1992), som argumenterar att kravet på goda skäl inte är så uppenbart giltigt som många filosofer hävdat; i de fall som ska visa på att goda skäl krävs kan man, av liknande skäl, ifrågasätta att övertygelsevillkoret är uppfyllt. Exemplet med Kalle kan dock förbättras genom att vi antar att Kalle anammar övertygelsen att Red Blue ska vinna på grund av önsketänkande – Kalle är nämligen ägare till Red Blue. Att hemfalla till önsketänkande är ju en relativt alldaglig företeelse. Det är således psykologiskt mer realistiskt att tänka sig att en person anammar en övertygelse genom önsketänkande än genom ren gissning.
En annan typ av exempel tar fasta på personer som antar övertygelser på grunder som de själva efter moget övervägande anser vara tillräckliga, men där dessa grunder i själva verket är otillräckliga.
Här uppstår inga problem alls när det gäller psykologisk realism. Ta till exempel en astrolog som genom att tyda stjärnor spår att Kalle nästa dag kommer att råka ut för en olycka. Mycket riktigt: Kalle kör dagen efter av vägen på sin cykel. Vi antar här att astrologen verkligen tror benhårt på astrologins tillförlitlighet och därför är fullt övertygad om Kalles nära förestående olycka. Skulle vi då säga att astrologen visste att Kalle skulle råka illa ut? Nej, knappast. Eftersom astrologins läror inte håller måttet saknar astrologen verkligt goda skäl för sin tro.
Exemplet med astrologen ådagalägger en tvetydighet eller snarare ett kontextberoende element i talet om berättigande och goda skäl. I förhållande till vilken standard ska personen vara berättigad och skälen goda? Personens egen, vår (betraktarens) eller någon form av allmängiltig eller objektiv standard? Vi erinrar oss här Kants distinktion mellan subjektiva och allmängiltiga skäl, där de senare är sådana som alla (rationella) människor och inte bara personen själv skulle
©Författaren och
betrakta som goda. En annan kommentar kring exemplet gäller det faktum att astrologens förmodade kunskap gäller ett framtida förhållande: att Kalle senare råkar ut för en olycka. En vanlig reaktion på sådana exempel är att utesluta att det rör sig om kunskap redan av det skälet. Tanken är att vi aldrig kan veta något om framtiden. Fastän det verkar naturligt att säga så måste vi också hålla med om att vi ofta säger att vi vet att det och det kommer att hända – från att vi klarar tentan nästa vecka till att vi någon gång ska dö. Påståendet att vi aldrig vet något om framtiden är således svårt att förena med vår praxis – och den systematiska metod vi valt innebär ju att vi bör försöka ”bevara fenomenen” så långt det går.
3.2 Gettierproblemet
I en berömd uppsats från 1963 presenterade Edmund Gettier (1927–2021) två motexempel mot JTB-definitionen av kunskap. Vi nöjer oss med att presentera ett av dessa. Vi tänker oss att två personer, Smith och Jones, båda sökt ett visst jobb. Smith, som har jämfört sina och Jones kvalifikationer, tror på goda grunder att följande sats är sann:
(A) Jones kommer att få jobbet.
Eftersom Smith just givit Jones tio mynt och sett denne stoppa mynten i fickan har Smith utmärkta skäl att tro att också följande gäller:
(B) Jones har tio mynt i sin ficka.
Smith inser nu att A och B kan kombineras så att han även tror på god grund:
(C ) Jones kommer att få jobbet och har tio mynt i sin ficka.
Med utgångspunkt från C drar Smith följande slutsats, som då den följer från en berättigad övertygelse själv är berättigad:
(D) Den person som kommer att få jobbet har tio mynt i sin ficka.
Men det visar sig att det är Smith själv som får jobbet och, vidare, att han också råkar ha tio mynt i sin ficka. Satsen D är alltså ändå sann. Eftersom D är sann, Smith tror D och är berättigad att tro detta följer av JTB-teorin att Smith vet att D, det vill säga han vet att den person som får jobbet har tio mynt i sin ficka. Men detta verkar, minst sagt, märkligt. Exemplet är likt Bertrand Russells exempel med den förre premiärministerns namn, vilket vi påträffade i kapitel 1.
Keith Lehrer (1990) har presenterat ett liknande fall. En lärarinna noterar att mr Nogot, en av hennes elever, åker runt i en Ferrari. När han får frågan bekräftar mr Nogot att han äger Ferrarin varpå han visar till synes giltiga licenshandlingar. Lärarinnan har alltså utmärkta skäl att tro:
(1) Mr Nogot äger en Ferrari.
Lärarinnan drar nu i enlighet med logikens lagar följande triviala slutsats:
(2) Någon elev i min klass äger en Ferrari.
I själva verket har emellertid mr Nogot stulit Ferrarin och förfalskat licenshandlingarna. Emellertid är en mr Havit, en annan av hennes elever, faktisk ägare av en Ferrari, något som lärarinnan dock inte känner till. Satsen (2) är alltså sann, trots allt. Eftersom lärarens övertygelse med avseende på (2) är välgrundad kan vi utifrån JTB-teorin
dra slutsatsen att lärarinnan vet att (2) är sann. Återigen låter detta som en överdrift.
Gettiers och Lehrers exempel har en gemensam struktur som man kan sammanfatta med ”tur i oturen”. En person har starka skäl r för att tro en sats p. Ur p drar hon sedan den logiskt giltiga slutsatsen q. Men situationen visar sig vara ovanlig såtillvida att r föreligger utan att p gör det. Det uppstår därmed ett ”glapp” mellan de goda skälen och det som de är goda skäl för. Slutsatsen q ”räddas” dock av det faktum att den råkar vara sann av orsaker som varken har med p eller r att göra. I Lehrers exempel utgör lärarinnans observationer starka skäl att tro (1), att mr Nogot äger en Ferrari, ur vilken hon drar slutsatsen (2), att någon i hennes klass äger en Ferrari. Men skälen för (1) är inte tvingande, och i den situation som Lehrer målar upp slår de fel: skälen för (1) föreligger utan att (1) är sant. Av en händelse räddas dock slutsatsen (2) av det faktum att en annan elev i klassen äger en Ferrari. Tur i oturen, som sagt.
Det är lätt att inse att exempel av denna typ kan konstrueras så länge som de goda skälen inte är tvingande – så länge skälen kan föreligga utan att det som de är skäl för är sant, i vilket fall vi talar om en fallibilistisk teori om skäl för kunskap. I så fall kan något ”tränga sig emellan” skälen och det som de ska bestyrka. Om fokus är på en (svagare) logisk konsekvens av den senare kan denna konsekvens fortfarande vara sann. Ett sätt att undvika Gettiers utmaning vore att kräva att alla goda skäl måste vara tvingande för att kunskap ska föreligga, det vill säga att omfatta en infallibilistisk syn på goda skäl. I så fall uppstår inte det glapp som gör Gettierexempel möjliga. Men detta skulle å andra sidan diskvalificera all kunskap uppnådd på induktiv väg, då skälen i sådana fall inte är tvingande, vilket går emot vår praxis. I filosofihistorien är det, som vi såg, framför allt Descartes som betonat vikten av tvingande skäl för kunskap. Sådana skäl sammanfaller, menade han, med det klart och tydligt uppfattade.
Låt oss återvända till vår preliminära analys av Gettierexemplen. Analysen förklarar till viss del vad det är som gör oss obenägna att tillskriva Smith och lärarinnan kunskap; sanningen hos deras i och för sig välgrundade övertygelser beror till alltför stor del på tillfälligheternas spel. Problemet med JTB är att dess kunskapsvillkor inte utesluter detta beroende av slumpen. Denna observation ger emellertid i sig ingen konkret vägledning när det gäller hur en mer adekvat kunskapsdefinition skulle se ut. Vi ska nu titta på några försök att formulera en kunskapsdefinition som undviker Gettierproblematiken, utan att vi för den skull behöver kräva att goda skäl är bindande.
En plausibel strategi är att komplettera JTB-definitionen med ett fjärde villkor:
(iv) S har inte slutit sig till p med utgångspunkt från en falsk premiss.
Låt oss kalla den analys som vi får när JTB kompletteras med (iv) för JTB+. Både Gettiers och Lehrers exempel involverar falska premisser. Smiths övertygelse att den som får jobbet har tio mynt i sin ficka bygger på den falska premissen att Jones kommer att få jobbet. Lärarinnans övertygelse att någon av hennes elever äger en Ferrari bygger på den falska premissen att mr Nogot äger en Ferrari.
Tyvärr kan man konstruera liknande exempel som inte bygger på falska premisser. Här är ett i litteraturen ofta anfört exempel som i litteraturen först förekommer hos Alvin Goldman (1976), som skriver att han själv fått det av Carl Ginet. Vi tänker oss att någon i syfte att lura förbipasserande trafikanter har ställt upp ett antal ladufasader vid en landsväg. Från vägen är fasaderna omöjliga att skilja från riktiga lador. Om man betraktar dem från någon annan synvinkel ser man dock direkt att de inte är äkta. Henry kommer nu
84
©Författaren och Studentlitteratur
3. Kunskapens naturåkande, helt ovetande om att någon försöker spela honom och andra trafikanter ett spratt. Gång på gång förleds han att tro att det han ser vid vägkanten är en riktig lada. Dessa övertygelser är rimligen välgrundade, även om de är falska. Henry har ju utmärkta skäl att tro att de skulle vara sanna. Anta nu att Henry vid ett av de tillfällen då han bildar övertygelsen att det han ser är en lada verkligen betraktar den enda riktiga ladan i hela området. Denna gång är hans övertygelse inte bara berättigad utan också sann. Men även här är det en ren tillfällighet att övertygelsen är sann, och de flesta kunskapsteoretiker som kommenterat fallet har menat att det inte är kunskap. Det som skiljer detta exempel från de föregående exemplen är att Henrys övertygelse inte baseras på en falsk premiss då hans övertygelse ju inte är resultatet av ett slutsatsdragande utan av observation. Villkoret (iv)
är i så fall otillräckligt för att blockera denna typ av mer sofistikerade motexempel mot JTB .
Hur Gettierproblemet kan uppstå utan att några falska premisser är i omlopp illustreras även av följande modifikation av Lehrers originalexempel. Vi tänker oss här att situationen är exakt densamma som i originalexemplet utom i ett avseende: lärarinnan förvärvar övertygelsen att någon av hennes elever äger en Ferrari direkt från evidensen (mr Nogot åker runt i en Ferrari, han säger att han äger den etcetera), utan att slutledningen tar så att säga omvägen via det falska påståendet att mr Nogot äger en Ferrari. Även i detta fall föreligger ingen falsk premiss.
Exempel som dessa har föranlett uppställandet av allt mer komplexa kompletterande kunskapsvillkor. Syftet med dessa villkor är att ”rädda” grundidén bakom JTB på ett sätt som gör att Gettierproblematiken kan undvikas. Enligt en idé, som utgår från Roderick Chisholm (1964), räcker det inte att personen S:s sanna övertygelse att p är välgrundad; S:s skäl måste också vara i viss mening robusta (indefeasible). Det får med andra ord inte finnas sanna satser som,
om de kom till S:s kännedom, skulle leda till att S inte längre har goda skäl att tro p – satser som med andra ord skulle omkullkasta S:s skäl för att tro p. Variationer på detta tema har lagts fram av Risto Hilpinen (1971), Peter Klein (1971) samt Keith Lehrer och Thomas Paxson (1969). Om det kom till Henrys kännedom att någon har rest ladufasader i området, skulle han inte längre ha goda skäl att tro att det han ser är en riktig lada. Om lärarinnan i det modifierade Lehrer-exemplet fick veta att mr Nogot inte äger en Ferrari, skulle hon inte längre ha goda skäl att tro att någon av hennes elever äger en Ferrari. Detta uppslag – som vi i brist på bättre kallar indefeasibility-teorin – ger alltså rätt resultat i dessa fall, att det inte är fråga om kunskap.
Men även denna lovande teori har visat sig vara problematisk. Exempelvis kan vissa sanna satser vilseleda personen ifråga att tro att hennes skäl är otillräckliga utan så egentligen var fallet. Man talar i sådana fall om vilseledande kullkastare (misleading defeaters). Ett välkänt exempel är Lehrer och Paxsons ”Tom Grabit-exempel”, som i korthet går ut på att någon person, vi kallar henne Stina, sett Tom Grabit stjäla en bok på biblioteket. Stina känner dock inte till att Toms mor uppgett att Tom har en identisk tvilling och att det var denne som tog boken. Om Stina fick veta att mamman sagt detta, vilket som sagt är sant, skulle hennes skäl att tro att det var Tom som tog boken undermineras. Enligt indefeasibility-teorin vet hon således inte att det var Tom som tog boken. Men historien fortsätter: att mamman sagt detta är visserligen sant men hon är i själva verket allmänt förvirrad och tvillingen en produkt av hennes livliga fantasi. I detta läge verkar det, argumenterar Lehrer och Paxson, inte längre rimligt att säga att Stina inte vet att det var Tom som tog boken, trots att detta är en konsekvens av indefeasibility-teorin. Kontentan är att det verkar finnas ”för många” vilseledande kullkastare och att teorin leder till att vi inte kan veta särskilt mycket – långt mindre
86
©Författaren och Studentlitteratur
3. Kunskapens naturän vad vi trodde oss veta. Utrymmet tillåter oss inte att gå in på de olika alternativ som lagts fram för att komma tillrätta med denna svårighet. Istället ska vi diskutera ett helt annat sätt att definiera kunskapsbegreppet.
3.3 Reliabilismen
Innan vi går in på reliabilismen ska vi kort betrakta en tidigare variant, nämligen den kausala teorin . Enligt denna teori, som lades fram av Alvin Goldman (1967) i Demokritos anda, är det som gör att något är kunskap att den rätta sortens orsaksförbindelse föreligger mellan övertygelse och motsvarande faktum. Närmare bestämt: S vet att p om och endast om faktumet att p orsakade S:s övertygelse att p. Denna teori fungerar bra på kunskap som erhållits genom observation. Till exempel vet jag att fågeln jag ser där borta är en steglits om det faktum att en steglits står där orsakat denna övertygelse. Goldman lade fram denna teori i ett försök att lösa Gettierproblemet. Oavsett om detta lyckades eller inte har teorin uppenbara problem med vår kunskap om framtiden: framtida sakförhållanden kan knappast orsaka nuvarande övertygelser (även om det ibland spekuleras om ”baklängeskausalitet”), vilket skulle krävas för att vi ska kunna ha kunskap om framtiden, enligt teorin. Låt oss istället diskutera reliabilismen.
Reliabilismen kräver inte att en övertygelse för att räknas som kunskap måste ha orsakats av motsvarande faktum utan att övertygelsen tillkommit på ett tillförlitligt sätt, det vill säga genom en tillförlitlig process:
Reliabilism: S vet att p om och endast om (a) p är sann, (b) S är övertygad om att p är sann och (c) S:s övertygelse att p tillkommit genom en tillförlitlig process.
Till de tillförlitliga processerna räknas exempelvis visuell observation på nära håll, induktion, logisk slutledning med mera. Som vi såg i kapitel 1 var Cambridge-filosofen F. P. Ramsey tidigt ute med en reliabilistisk kunskapsanalys. Alvin Goldman övergav på 1970-talet den kausala teorin till förmån för reliabilismen och är nu denna teoris mest kända samtida förespråkare.
Då reliabilismen inte kräver att personen själv är medveten om den bakomliggande processen eller dess tillförlitlighet sägs den svara mot en externalistisk syn på kunskap. Motsatsen är ett internalistiskt synsätt, enligt vilket personen måste ha insikt i de förhållanden som gör övertygelsen till kunskap. JTB-teorin räknas normalt som en internalistisk teori då det berättigande som teorin kräver förstås som något som personen själv måste vara medveten om.
Företrädare för reliabilismen brukar framhålla att teorin gör kunskapsbegreppet tillämpbart även på djur och småbarn. Vi säger i vardagslag att katten vet att musen är bakom stenen, men det verkar långsökt att hävda att den har ”goda skäl” att tro detta. Däremot är det relativt oproblematiskt att påstå att kattens ”föreställning” orsakats av en tillförlitlig kognitiv process, nämligen visuell observation av att musen förvunnit bakom stenen i kombination med förväntningen att den nu ligger där och lurar. Vi lämnar frågan därhän i vilken mån katter och andra högre djurarter kan besitta övertygelser och trosföreställningar i samma mening som vi människor. Att de kan bilda representationer av verkligheten som sedan tjänar som handlingsvägledande tycks dock uppenbart. Utifrån en sådan mer liberal förståelse av ”övertygelse” kan de ha kunskap enligt den reliabilistiska modellen. Reliabilismen är särskilt attraktiv för den som, likt Nietzsche och Quine , anammar en naturalistisk kunskapsteori enligt vilken kunskapen är en del av den naturliga världen. Detta emedan det centrala begreppet – tillförlitlighet – är naturvetenskapligt och kognitionspsykologiskt respektabelt. Inte minst Hilary Kornblith
©Författaren och Studentlitteratur
(2002) har utvecklat en reliabilistisk teori inom ramen för ett naturalistiskt synsätt.
Att bygga sina övertygelser på falska premisser är knappast en tillförlitlig process, en observation som redan Ramsey gjorde. De Gettierexempel som hänvisar till falska premisser utgör alltså inget problem för reliabilismen då dess tredje villkor inte är uppfyllt. Det är mindre klart hur väl reliabilismen kan hantera de ”svårartade” Gettierexemplen (de som inte involverar falska premisser). Enligt ett förslag som återigen levererats av Goldman (1986) räcker det inte att titta på den faktiska situationen i vilken personen befinner sig; även vissa blott möjliga alternativa situationer måste tas i beaktande. Förslaget är närmare bestämt att komplettera den reliabilistiska analysen med följande villkor:
(d) Det får inte finnas någon relevant alternativ situation där p är falsk som är sådan att S trots detta skulle vara övertygad om att p är sann i den situationen.
Idén fungerar bra på laduexemplet. Här kan man tänka sig en alternativ situation där Henry inte betraktar den enda riktiga ladan utan en av ladufasaderna. I en sådan möjlig situation skulle Henry ändå vara övertygad om att han betraktade en lada. Utfallet blir i så fallet det rätta: att detta inte är ett fall av kunskap enligt denna relevantaalternativteori. En liknande teori lades senare fram av David Lewis
(1996): S vet att p om och endast om S :s evidens eliminerar varje möjlighet där p är falsk med undantag för de möjligheter som vi har rätt att ignorera. Till samma familj hör även Robert Nozicks kontrafaktiska teori (Nozick, 1981), där det centrala kravet för att S ska veta p är att S inte hade trott p om inte p hade varit sant. Villkoret
anses exempelvis inte vara uppfyllt i Gettiers exempel med Smith och
Jones: Smith hade trott att den som får jobbet har tio mynt i sin ficka även om det hade varit falskt, därför att den mest ”nära liggande”
möjligheten är att Smith fick jobbet men inte hade tio mynt i sin ficka. Satser av typen ”Om A hade varit fallet, så hade B hänt” kallas kontrafaktiska då de uttalar sig om något som faktiskt inte inträffade. Därav namnet på Nozicks teori.
I Lehrers exempel skulle en relevant alternativ situation vara en där mr Nogot kör runt i en Ferrari och visar sina licenshandlingar utan att han eller någon annan i klassen har en Ferrari. Lärarinnan skulle ha kommit till slutsatsen att någon av hennes elever äger en Ferrari även i denna alternativa situation. Återigen är alltså Goldmans extravillkor inte uppfyllt, och vi får det korrekta resultatet att lärarinnan inte har kunskap.
Ett problem med Goldmans extravillkor är att det tycks vara för starkt. Det utesluter till synes många, kanske de flesta, fall där vi i vardagslag skulle anse att kunskap föreligger. Kan vi inte nästan alltid föreställa oss relevanta alternativa situationer i vilka vi skulle ha förvärvat övertygelsen i fråga trots att den är falsk? Din övertygelse att det står ett träd i trädgården skulle du ha kommit fram till även om någon den senaste timmen bytt ut trädet mot en trädattrapp. Kunskap om personer verkar också omöjlig att uppnå. Man kan alltid föreställa sig alternativa situationer där en viss person, oss ovetandes, har en identisk tvilling och där det är tvillingen och inte personen själv vi ser, som i Tom Grabit-fallet. Mycket tycks således hänga på vad vi lägger i begreppet ”relevant alternativ situation”, något som Goldman inte närmare belyser. Tvärtom framhåller han vagheten i begreppet som en fördel för sin teori. Samma vaghet finns nämligen, menar han, hos vårt vardagliga kunskapsbegrepp, det begrepp som hans förslag avser att analysera.
3.4 Andra teorier om kunskapsbegreppet
Utvecklingen av den reliabilistiska teoribildningen liknar den som JTB har genomgått. Allt komplexare villkor har ställts upp för att
hantera allt mer sofistikerade motexempel. Det skulle föra för långt att i detalj redogöra för denna historiska utveckling. Mycket av det arbete som presterats i Gettiers kölvatten ter sig också ganska spetsfundigt och kanske inte alltid insiktsfullt.
Att visst nytänkande är önskvärt kan demonstreras på följande enkla sätt. Som Platon påpekade är kunskap värdefullare än okunskap. Problemet med de allt komplexare analyserna av kunskapsbegreppet är att det blir allt mindre uppenbart att kunskapen har detta ”mervärde”. Vi kan gå med på att det är bra att ha goda skäl för en åsikt. Som Platon framhöll tycks goda skäl ha åtminstone den gynnsamma effekten att de förankrar våra åsikter och gör dem mindre flyktiga. Men det är långt ifrån klart varför det är viktigt och värdefullt att de olika extravillkor som adderats i syfte att undkomma Gettiers utmaning är uppfyllda. För att återkomma till Goldmans extravillkor: Vad spelar det för roll att personen inte skulle ha förvärvat övertygelsen i fråga i olika möjliga situationer där övertygelsen är falsk? Vad har utfallet i sådana blott möjliga situationer att göra med övertygelsens värde i den situation som faktiskt föreligger?
Ju mer vi försöker gå till botten med Gettierproblemet , desto svårare verkar det alltså vara att argumentera för kunskapens mervärde. De som har uppmärksammat detta problem har reagerat på olika sätt. Vissa har sett sig tvingade att acceptera att kunskapen inte har det mervärde som vi trodde att den hade. Till dessa tänkare hör Jonathan Kvanvig , som argumenterar för att vi bör tona ner kunskapens betydelse (Kvanvig, 2003). Istället framhäver han vikten av att uppnå förståelse. Veta är silver, men förstå är guld, för att parafrasera ett känt ordspråk.
Andra, såsom britterna Edward Craig (1991) och Michael Welbourne (2001), har dragit slutsatsen att det nu är dags att utforska alternativa hypoteser om kunskapens natur. Båda menar att vi bör fokusera mer på vilken roll kunskapsbegreppet spelar i mänsklig
praxis. Gemensamt för dem är att de frångår det individuella perspektivet, som har präglat kunskapsteorin alltsedan Descartes, till förmån för ett mer kantianskt betraktelsesätt, där kunskapens kommunicerbarhet står i centrum, och där kunskapen ses som ett väsentligen socialt begrepp.
Till kategorin av nytänkare hör också den (svenskfödde) britten Timothy Williamson, som av svårigheterna att definiera kunskapsbegreppet dragit slutsatsen att detta begrepp inte alls kan analyseras genom begrepp som ”övertygelse”, ”goda skäl” och så vidare. Det finns enligt Williamson (2000) inga begrepp som är mer fundamentala än kunskapsbegreppet självt. Kunskapsbegreppet bör, anser han, därför tas som kunskapsteorins utgångspunkt snarare än som dess slutpunkt. Ett annat sätt att argumentera för en åtminstone ytligt sett liknande slutsats vore att gå tillbaka till Wittgensteins idé om familjelikheter. Kanske finns det ingen egenskap som förenar allting som kallas kunskap, utan det är fråga om en familj av inbördes likheter utan gemensam nämnare.
Låt oss ta en närmare titt på Williamsons argumentation. Från det obstridliga faktum att en konsensus ännu inte nåtts när det gäller vilken kunskapsdefinition som är den rätta drar han, som sagt, slutsatsen att kunskap inte kan defineras i termer av andra begrepp. Men om resonemanget är hållbart följer att nästa alla filosofiska begrepp är odefinierbara. För i nästan alla fall är filosofer oeniga om den rätta definitionen. Tänk på begrepp som ”orsak”, ”rätt”, ”god” och ”förklaring”, bara för att ta några exempel. Även i dessa fall råder det, som läsaren kanske redan vet eller anar, stor oenighet om hur begreppen ska definieras. Är det alltså även här fråga om odefinierbara begrepp?
Att svara ja vore att inta en mycket radikal metodologisk ståndpunkt. En annan strategi är att frångå det gängse sättet att se på filosofiska definitioner. Som vi såg i kapitel 1 har vissa filosofer ansett att vetenskapliga och filosofiska definitioner bör ses, inte som begreppsanalyser,
utan som försök till att förbättra våra vardagliga begrepp. Carnap talade i detta sammanhang om rationell rekonstruktion eller explikation. På en explikation ställde han kravet att det begrepp som definieras 1) ska svara mot vanligt språkbruk, 2) vara fruktbart, 3) exakt samt 4) enkelt.
Det inses lätt att det kan vara omöjligt att uppfylla alla kraven på en explikation i hög grad samtidigt. En definition som svarar mot vanligt språkbruk kanske inte är lika fruktbar som en definition som avviker något i det avseendet. I så fall måste de olika aspekterna vägas emot varandra. Vad är viktigast – trohet mot vardagsspråket eller fruktbarhet? Av 1–4 är enligt Carnap 4, kravet på enkelhet, det minst viktiga.
Explikationsbegreppet gör det möjligt att förfäkta en kunskapsdefinition även om denna inte kan hantera alla olika Gettierexempel och därför möjligen inte helt uppfyller det första kravet om trohet mot vardagsspråket. Trots detta kan resultatet bli ett kunskapsbegrepp som i hög grad är fruktbart, precist och enkelt. Kanske är exempelvis JTB-teorin möjlig att försvara på denna grund. JTB-analysen svarar ganska bra mot vårt vardagliga kunskapsbegrepp. Att filosofer ständigt kommer tillbaka till detta förslag talar för att det är fruktbart. Det är även någorlunda exakt och slående enkelt. Det är möjligen i detta ljus man också ska se det faktum att det finns en liten skara filosofer som till och med vill gå så långt att hävda att kunskap blott är sann övertygelse, varav de mest kända är pragmatisten Isaac Levi (1980) och Crispin Sartwell (1991, 1992). Redan Platon ägnade ju detta förslag viss uppmärksamhet. Ett problem med förslaget är förstås att vi i så fall måste överge uppfattningen att kunskapen skulle vara värdefullare än den blott sanna övertygelsen: i så fall är ju kunskap sann övertygelse. Som vi sett finns det också många exempel på situationer där vi inte skulle vara beredda att kalla någonting för kunskap, trots att det rör sig om en sann övertygelse. Å andra sidan är ju förslaget slående enkelt.
3. Kunskapens natur
I en senare bok argumenterar faktiskt till och med reliabilisten Goldman för en sann-tro-definition av kunskap (Goldman, 1999). Ett sådant ”svagt” kunskapsbegrepp är enligt honom särskilt fruktbart vid studiet av kunskap i en social kontext. Timothy Williamson har dock anfört följande exempel som intäkt för att vi behöver ett kunskapsbegrepp som går utöver sann övertygelse samt även är immunt mot Gettierexempel. Exemplet förutsätter ett sådant ”rikt” kunskapsbegrepp. Vi tänker oss en inbrottstjuv som tillbringar hela natten i ett främmande hus genomsökande varje skrymsle och vrå trots risken att bli upptäckt. Låt oss anta att det fanns en diamant i huset. Vilken förklaring skulle bäst förklara tjuvens agerande? A) Tjuven visste att diamanten fanns i huset, det vill säga hade kunskap om detta, eller B) tjuven var övertygad om att en diamant fanns i huset, en övertygelse som således är sann. Förklaringen B är förenlig med att tjuven baserar övertygelsen på falska premisser, exempelvis premissen att diamanten låg under soffan när den i själva verket låg i byrålådan. I så fall är det troligt att tjuven skulle ha avbrutit letandet vid upptäckten att diamanten inte låg där den ”borde” ligga. Förklaringen A i termer av kunskap utesluter däremot möjligheten att tjuven baserar sin övertygelse på falska premisser. Sannolikheten för tjuvens beteende givet att A är sann är med andra ord högre än sannolikheten för tjuvens beteende givet att B är sann. A är därför, menar Williamson, en bättre förklaring av tjuvens envetna letande än B. Det är sant att Gettierdiskussionen inte utmynnat i en allmänt accepterad definition av detta rika kunskapsbegrepp. Detta är naturligtvis synd, men det finns inga skäl att förtvivla: diskussionen har ändå lärt oss mycket om vilka egenskaper ett sådant kunskapsbegrepp måste ha. Kunskap får exempelvis inte bygga på falska premisser och inte heller alltför enkelt kullkastas av nya rön. En viss stabilitet krävs alltså hos en övertygelse om den ska räknas som kunskap i snävare mening.
En relaterad observation är att alla egenskaper som det hänvisats till i olika definitioner av kunskap är sådant som det i grunden är ”bra att ha”. Det är bra att ha goda skäl för sina övertygelser och det är bra att dessa tillkommit på ett tillförlitligt sätt. Om övertygelserna dessutom orsakats av motsvarande faktum och uppfyller olika kontrafaktiska eller andra liknande villkor så är det också välkommet. En som tagit fasta på denna observation och gjort den till utgångspunkt för en pluralistisk kunskapsteori är William Alston (1993), som menar att olika teorier om kunskap helt enkelt fokuserat på olika egenskaper som egentligen alla är eftersträvansvärda. Det föreligger därför ingen egentlig konflikt mellan de olika ansatserna, utan de fångar olika viktiga aspekter av en komplex verklighet. De utgör samtliga med Alstons term epistemiska desiderata . På liknande sätt menar australiensaren Stephen Hetherington att det finns olika grader av kunskap – från att bara ha en sann övertygelse, vilket kan räknas som ett slags minimal kunskap, till att dessutom ha goda skäl och uppfylla olika andra önskvärda egenskaper. Återigen finns det ingen egentlig konflikt mellan de olika definitionsförslagen, om de uppfattas som olika sätt att fånga ett graderat kunskapsbegrepp.
Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet med kunskapsteori som forskningsinriktning. Som debattör har han engagerat sig för den fria forskningens villkor.
Kunskapsteori
En historisk och systematisk introduktion
Många frågor om kunskap kan besvaras utan att vi behöver fundera på vad kunskap är. Detsamma gäller tvivel: i en majoritet av fall är vi överens om vad som är rimligt att tvivla på. Andra spörsmål är inte av den typen. Hur vet vi vad som verkligen är sant och vad som bara är en allmänt omfattad uppfattning? Förutsätter kunskap säkerhet? Är den i så fall ens möjlig?
Undersökningar av kunskapens förutsättningar har sysselsatt filosofer alltsedan Platon. I en uppkopplad värld där fenomen som fake news och faktaresistens föranlett tal om en kunskapens kris har frågorna åter hamnat mitt i samhällsdebatten.
Denna bok syftar till att ge en introduktion till kunskapsteorin för studerande på högskolenivå. Den förutsätter inte någon särskild akademisk bakgrund och vänder sig därmed även till en bredare allmänhet.