9789144153469

Politiskt deltagande

Val, partier & protester

Katrin Uba

Jenny Jansson

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt

Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 44421

ISBN 978-91-44-15346-9

Upplaga 1:1

©Författarna och Studentlitteratur 2023 studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Sakgranskning: Joakim Ekman

Formgivning inlaga: Henrik Hast

Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB

Formgivning omslag: Jan Petterson

Omslagsbild: Jan Petterson

Printed by Eurographic Group, 2023

Förord 9

1 Vad vet vi om politiskt deltagande? 11

Att definiera politiskt deltagande 15

Klassiska teorier om politiskt deltagande 22

Hur undersöks politiskt deltagande? 31

2 Politiskt deltagande i olika länder och vid olika tidpunkter 39

Valdeltagande 40

Deltagande i protestaktioner 45

Deltagande online 59

Medlemskap i partier och civilsamhällesorganisationer 63

Avslutande reflektion – skiftande deltagandemönster 67

Vidare läsning 67

3 Vad motiverar politiskt deltagande? 69

Normer och värderingar 70

Socialpsykologiska motiv till deltagande 75

Personlighet 85

Känslor som driver deltagande 86

Det politiska intresset 89

Avslutande reflektion – vad motiverar deltagande? 91

Vidare läsning 92

4 Hur påverkar institutioner politiskt deltagande? 93

Reglering av rösträtt och val 94

Valsystem 98

Partisystem 102

Yttrandefrihet och mötesfrihet 105

Möjlighetsstruktur för politiskt deltagande 106

Avslutande reflektion – deltagandets institutionella förutsättningar 113

5 Hur påverkar resurser politiskt deltagande? 115

Resurser och ekonomiska förutsättningar för att delta 116

Vilka resurser är viktiga för deltagande? 121

Samband mellan resurser och deltagande 127

Avslutande reflektion – resurser och deltagande 132

6 Vilken roll spelar nätverk för politiskt deltagande? 135

Varför är nätverk så viktiga? 137

Socialt kapital och olika typer av band 138

Mekanismer som knyter nätverk till deltagande 142

Sociala medier som nätverk 149

Partier som nätverk 155

Avslutande reflektion – engagerande nätverk och politiskt deltagande 157

7 Vad leder deltagande till? 159

Valdeltagande och väljarbeteende 160

Resultat av utomparlamentariskt deltagande 167

Avslutande reflektion – vad leder deltagande till? 179

Vidare läsning 180

8 Vem deltar i politiken? 181

Vem röstar? 183

Vem demonstrerar? 190

Vem använder sociala medier i politiskt syfte? 194

Avslutande reflektion – deltagandeforskningens framtid 197

Appendix 209

Referenser 213

Register 229

3. Vad motiverar politiskt deltagande?

Även om de flesta människor har deltagit politiskt i någon form i sitt liv, är det fortfarande en ganska liten del av befolkningen som gör annat än att rösta vid nationella val. Som vi visade i kapitel 2 finns det skillnader mellan åldersgrupper, kön, samhällsklasser och mellan länder i hur aktiva medborgarna är och vilka former av deltagande som de väljer. Om vi antar att alla kan delta – varför deltar då inte alla människor i politiken? Ett möjligt svar på frågan är att inte alla har motivation, incitament eller drivkrafter att delta även om de formellt sett skulle kunna göra det.

I det här kapitlet fokuserar vi på drivkrafterna bakom politiskt deltagande: varför vill människor delta i politiken? Förenklat skulle svaret kunna vara att människor kanske vill förändra sin livssituation (instrumentalt mål), vill agera som medlemmar i sin grupp (identitetrelaterat mål) eller vill uttrycka sina åsikter och känslor (ideologiskt mål). Dessa aspekter kan kopplas till de selektiva och kollektiva incitament till att delta som vi diskuterade i kapitel 1: vissa personer drivs av helt egennyttiga motiv, medan andra motiveras av vad som är bra för kollektivet.

Faktorer som har visat sig spela stor roll för motivationen är medborgarnormen, ideologiska åsikter, uppfattad orättvisa och relativ

deprivation, kollektiv identitet, individens subjektiva uppfattningar om sina möjligheter att påverka politiken (så kallad politisk effektivitet) och känslor. Flera av dessa faktorer är empiriskt besläktade och därför svåra att skilja åt, särskilt i kvantitativa studier. Till exempel är det svårt att undersöka om en individ upplever att en viss situation är orättvis på grund av hens ideologiska övertygelse eller för att hen identi fierar sig med ett visst kollektiv eller både och. Och skulle man i den situationen kunna säga att det är den upplevda känslan av orättvisa, ideologi eller den kollektiva identiteten som ger motivation att delta? Kvalitativa intervjubaserade studier ger bättre möjlighet att fråga respondenterna om deras mål med deltagandet och låta dem berätta om hur och varför de blev aktiva och på så sätt kartlägga bakomliggande motiv.

I kvantitativa enkätbaserade studier har det varit svårare att mäta just incitament. Ett sätt att lösa detta problem har varit att ställa frågor om det politiska intresset, vilket är lättare att mäta. Men man kan fråga sig om politiskt intresse verkligen fångar motivet – varför skulle man delta om man inte är intresserad? Skulle inte politiskt intresse i så fall alltid vara motivet för politiskt deltagande? Det är tveksamt om intresse verkligen ska betraktas som ett motiv till faktiska handlingar. Kanske ska det snarare ses som en indikator på motivet.

I detta kapitel ska vi gå igenom de incitament som forskning om politiskt deltagande brukar lyfta fram. Dessa är inte ömsesidigt uteslutande kategorier, utan som redan nämnts är de ofta sammankopplade. Eftersom det är komplicerat att mäta motiv till att delta och det är vanligt att forskare istället undersöker politiskt intresse, avslutar vi detta kapitel med att diskutera politiskt intresse.

Normer och värderingar

Mancur Olson som vi nämnde i kapitel 1 har hävdat att människor inte kommer att delta för att främja gemensamma intressen eller mål. För att människor ska delta krävs att något tvingar dem eller att det finns selektiva incitament att delta, det vill säga att individen personligen

vinner något genom att delta oavsett utfallet för kollektivet. Kollektiva nyttigheter är inte tillräckliga för att motivera deltagande (Olson 1965, s. 2). Vad gäller selektiva incitament att delta skulle det innebära att individer alltid gör kalkyler över vilka potentiella vinster som deltagande innebär för dem. Enligt Olsons resonemang skulle det innebära att en väljare framför allt ser till sina egenintressen när (om) de röstar. ”Tvång” att delta kan till exempel vara obligatoriskt röstande, men det är vanligare att forskare talar om normen att delta.

Alltsedan de amerikanska forskarna A.A. Campbell m.fl. i boken American Voter (1960) kopplade samman valdeltagande och medborgerlig plikt att delta har forskning om valdeltagandet analyserat hur normer påverkar deltagandet. Till exempel har Russell Dalton (2008b) deklarerat att en ”god medborgare” ( good citizen) är den som tar sina medborgerliga plikter (civic duties) att rösta, betala skatt och delta i utomparlamentariska aktiviteter på allvar. Enligt detta resonemang finns en demokratisk eller medborgerlig norm som säger att det är varje medborgares plikt eller skyldighet att delta i politiken. Även om forskare fortfarande diskuterar vad som utmärker en god medborgare och varifrån den normen kommer, har empiriska studier från många olika länder visat att politiskt deltagande i demokratiska stater är högre hos människor som uppfattar att de har en skyldighet gentemot staten att delta och som ser icke-deltagande som ett svek mot samhällsgemenskapen (Bolzendahl & Coffé 2013). I en studie baserad på experiment i USA undersökte forskare om röstning påverkas av socialt tryck genom att skicka brev till deltagarna om att andra i hushållet skulle få veta om de inte röstade. ”Hotet” om att andra skulle få kännedom om icke-deltagandet ökade valdeltagandet (Gerber m.fl. 2008). Den typ av påtryckningar får man naturligtvis bara använda i experiment där deltagarna ger sitt medgivande, men det visar hur medborgarnormen fungerar.

Utifrån medborgarnormen har forskare argumenterat att det minskade valdeltagandet hos unga i många gamla demokratier i Europa och USA beror på att unga inte längre har ett pliktdrivet medborgarskap som tidigare generationer utan i stället fokuserar på möjligheterna

till självförverkligande (Dalton 2008b). Daltons argument om förändringar i medborgarnormer har fått empiriskt stöd i en studie som baseras på enkäter genomförda 1999 och 2009 med 14-åringar i 21 länder över hela världen. Andelen unga som såg vikten av pliktbaserat medborgarskap minskade från 22 % till 15 %. Samtidigt ökade andelen av dem som såg vikten av aktivism eller så kallade handlingsbaserade former av medborgarskap från 16 % till 30 % (Hooghe & Oser 2015). Trenden varierade också geografiskt. Hos ungdomar i de skandinaviska länderna var trenden tvärtom: medborgarplikten ökade markant från 3 % 1999 till 28 % 2009. Det kan vara en förklaring till att vi inte har sett en nedgång i valdeltagandet hos unga i Norden.

Vad beror då förändringar i medborgarnormen på? Daltons påstående om att unga värderar självförverkligande kan kopplas till långt mer omfattande värderingsförändringar som forskare noterat. Enligt Ronald Inglehart (1977) har moderniseringen lett till att olika generationer utvecklat olika grundläggande politiska värderingar. Kortfattat hävdade Inglehart att generationen som växt upp efter andra världskriget i Europa och USA präglades av en tid av fred och ekonomiskt välstånd och därför värderar självförverkligande högre än den traditionella materiella säkerhet som var viktig för krigstidsgenerationen som föddes under 1920-talet. Teorin baseras på två hypoteser. En kommer från Abraham Maslow (1970) som säger att människor brukar värdera det som de inte har, till exempel att den som lever i osäkra förhållanden värderar säkerhet. Maslow rangordnade mänskliga behov i en trappa från de mest grundläggande behoven, såsom mat och säkerhet, till andra, mindre materiella behov, såsom moral, tolerans och respekt för andra människor. När de mest grundläggande behoven är tillfredsställda kommer människor att prioritera andra behov, som finns högre upp på trappan. Detta utvecklade Ingelhart till en hypotes som han benämnde knapphetshypotesen. Enligt denna måste människor först ha sina materiella behov tillfredsställda innan de prioriterar postmateriella värderingar såsom demokrati och fri- och rättigheter. Den andra hypotesen säger att värderingar som vi får före vuxen ålder är bestående och

dominerar vuxenlivet. Detta benämnde Inglehart tidig socialiseringshypotesen. Krigsgenerationen skulle enligt denna hypotes ha präglats av att ha vuxit upp under 1930-talsdepressionen och därefter upplevt andra världskriget. Det är därför inte konstigt att de värderar materiella värden.

Utifrån knapphetshypotesen och hypotesen om tidig socialisering argumenterar Inglehart att människor som har vuxit upp under relativt stabila och goda socioekonomiska förhållanden börjar värdera postmaterialistiska värden (till exempel självförverkligande och miljöfrågor) medan de som vuxit upp med krig eller knappa resurser i stället värderar överlevnad och ekonomisk säkerhet (materiella frågor). Ett ökat materiellt välstånd leder således till en nedtoning av inte bara materiella värderingar utan också religion och auktoritet till förmån för sekulära, liberala värderingar och politisk frigörelse.

De förändringar vi kan se i vad människor värderar har kommit att kallas den postmaterialistiska värderingsförändringen (eng. postmaterial value change) och har föranlett en mängd empiriska studier som både bekräftar och kritiserar teorin. Inglehart själv använde sig av enkätundersökningar från World Value Survey för att testa sin teori. Tillsammans med Christian Welzel har han visat att alltsedan 1960 har varje ny generation i västvärlden utvecklat alltmer postmaterialistiska värderingar som bland annat innefattar en mer kritisk hållning gentemot auktoriteter och religion, större krav på frihet och tolerans för sexuella minoriteter, minskat partimedlemskap och ökat deltagande i protester (Inglehart & Welzel, 2005). Således framträder enligt Inglehart och Welzel en klyfta mellan unga och äldre i termer av värderingar och politiskt deltagande. De nya generationerna blir alltmer involverade i sakpolitik och vardagsaktivism som ”jourhavande medborgare” (Amnå 2008). Ur detta perspektiv är det inte konstigt att medborgarplikten är svagare bland unga. Många forskare har också visat hur värderingar som självförverkligande är starkt relaterade till högre protestdeltagande i rika demokratiska länder (Dalton m.fl. 2010).

Ingleharts teori har kallats teorin om kulturell förändring och har haft stor genomslagskraft inom samhällsvetenskaplig forskning men

den har också kritiserats ur olika perspektiv. En kritik som förts fram är att individernas värderingar också påverkas av senare livserfarenheter och inte bara av tidig socialisering (Duch & Taylor 1994). Andra är mer kritiska mot olika empiriska mått som används för att mäta materialistiska och postmaterialistiska värderingar, speciellt eftersom de menar att det är problematiskt att värderingar från olika multietniska samhällen summeras ihop till ett värde (Silver & Dowely 2000).

Som reaktion på Ingleharts teori har forskare utvecklat andra värderingsmått. Till exempel föreslog de brittiska forskarna Geoffrey A. Evans och Anthony F. Heath (1995) ett tvådimensionellt mått som mäter liberala respektive auktoritära värderingar på ena axeln och stöd för ekonomisk omfördelning (vänster–höger-skala) på den andra axeln. Dessa skalor är dock mer användbara för att undersöka hur politiska partier förhåller sig till de olika värderingsskalorna och varför människor röstar på olika partier än varför de deltar i politiken (mer om detta i kapitel 7). Det vi kan konstatera är att de värderingsförändringar som skett också påverkar vad som motiverar människor att delta i politiken. Teorin om kulturell förändring är därför kanske särskilt användbar om man vill förstå hur motivationen till att delta förändrats över en längre tidsperiod.

Normer och medborgarplikt diskuteras i mindre grad inom protestforskningen. När forskare diskuterar ”plikt” eller normer att delta i utomparlamentariska aktiviteter kopplas detta till teorier om kollektiv identitet och lämplighetslogiker, vilket vi återkommer till nedan.

Värderingar och normer hänger nära samman med ideologi. Politiska ideologier är en samling principer om hur världen är beskaffad och hur den bör styras. Ideologier innehåller således en mängd värderingar som tillsammans ger en verklighetsbeskrivning och ett handlingsprogram. Politiska ideologier har sitt ursprung i olika samhällskonflikter, eller sociala skiljelinjer, som vi ska återkomma till i nästa avsnitt. Ideologier ”erbjuder” en hel, sammanhållen verklighetsbeskrivning och handlingsrekommendationer, vilket kan användas av rörelser och partier för att mobilisera människor att delta, både i val

och i utomparlamentariska aktioner. Rörelser kan bygga sin kollektiva identitet på ideologier. För vissa människor blir tillträdet till ”ett helt paket” av värderingar just det som motiverar deltagande: man kanske deltar för att försvara just den världsbild som ideologin förmedlar. Det finns studier som visat att ideologi kan vara viktigt för radikala rörelser. Till exempel motiverades aktiva medlemmar i Provisional Irish Republican Army på Nordirland av just ideologi. De var övertygade marxist-leninister i kombination med att de gav sitt stöd för den irländska republiken (Bosi & della Porta 2012).

Socialpsykologiska motiv till deltagande

Medan forskare ofta kopplar normer och ideologi till valdeltagande, kopplas protestdeltagande ofta till missnöje. I den socialpsykologiska forskningen diskuteras att gruppmedvetande som motiverar politisk aktivism verkar genom tre mekanismer: kollektiv identitet och känslan av ett gemensamt öde, upplevd orättvisa och relativ deprivation, samt om individen uppfattar att handlandet kommer att få effekt (Duncan 2022).1 Vi ska gå igenom alla tre i tur och ordning. Vi börjar med en grundläggande komponent i rörelse- och organisationsforskning, nämligen kollektiv identitet.

Kollektiv identitet

Ett viktigt motiv till deltagande är kollektiv identitet. Med identitet, som är ett omstritt begrepp, avses vår förståelse av vilka vi är och vilka andra människor är. Identitet kan tillskrivas individer såväl som grup-

1 Enligt den mest kända modellen om kollektivt handlande i socialpsykologi, SIMCA-modellen (social identity model of collective action), motiveras individer av att främja ett gruppintresse om de identifierar sig med gruppen, och de gör det särskilt när de bedömer att gruppen är orättvist behandlad i förhållande till andra grupper och när de tror att agerandet kan förändra det befintliga tillståndet för gruppen (van Zomeren, Postmes & Spears, 2008).

per. Identitet på gruppnivå kallas för kollektiv identitet (Klandermans & de Weerd 2000). Vi börjar med att titta närmare på individnivån. Varje individ har en identitet som baseras på hens egna egenskaper och på de sociala identiteter som hen har. Sociala identiteter kan definieras som gruppidentiteter, det vill säga vilka grupper eller kollektiv som en individ anser sig tillhöra. En social identitet kan ha sin bas i sociala (strukturella) grupper, såsom klass, etnicitet eller kön, men kan lika väl grunda sig i en specifik samhällsrelevant fråga, värdering eller ideologisk position. Grundläggande för social identitetsteori är att det ständigt skapas in-grupper och ut-grupper. En individ som är engagerad i djurrättsfrågor kommer definiera andra djurrättsaktivister som in-gruppen, medan alla som inte är djurrättsaktivister automatiskt räknas till ut-gruppen. På så sätt klassificerar människor medvetet och omedvetet sin omgivning. En individ kan ha oändligt många grupptillhörigheter och grupperna kan ha mycket olika betydelse. Ofta är det kontexten som avgör om en gruppidentitet är viktig eller inte för en individ. För den kvinnliga rösträttsrörelsen var den sociala identiteten kön särskilt viktig, och för den amerikanska medborgarrättsrörelsen var hudfärg viktig. Enligt social identitetsteori (Tajfel & Turner 1979) är människor sociala varelser och strävar efter en tillhörighet och gemenskap. De upplever närhet till de som är medlemmar i gruppen och söker grupptillhörigheter även om dessa inte är meningsfulla. Människor ser delaktighet i grupper som något positivt, och de är villiga att visa sin solidaritet mot andra gruppmedlemmar, agera tillsammans med gruppen och följa gruppens normer även om det är kostsamt för dem (Bäck m.fl. 2015).

För att bättre förstå hur känslan av ett gemensamt öde utvecklas räcker det inte att diskutera social identitet, utan vi måste gå vidare till gruppnivå. Social identitet existerar på individnivå. På gruppnivå talar man i stället om kollektiv identitet. Det betyder delad uppfattning av gruppens intresse, erfarenheter och öde. I forskningen om sociala rörelser ses kollektiv identitet som en ständigt pågående process. En kollektiv identitet är inte statisk utan den konstrueras och omförhand-

las kontinuerligt genom upprepade aktiviteter inom gruppen (Melucci 1989). Precis som med sociala identiteter kan kollektiva identiteter ha sin bas i sociala (strukturella) grupper, såsom klass, etnicitet eller kön, men kan lika väl grunda sig i en specifik samhällsrelevant fråga, värdering eller ideologisk position.

Om en individ känner ett nära band med en specifik grupp kopplas hens sociala identitet och gruppens kollektiva identitet ihop. Det är dock viktigt att påpeka att varje person har sin egen uppfattning av vad den kollektiva identiteten är och innehåller (van Stekelenburg 2013). Medlemmar av en rörelse eller organisation kan till exempel ha mycket olika uppfattningar om vad det innebär att vara arbetare, muslim eller aktivist i miljörörelsen. Men de är förmodligen alla eniga om att de tillhör dessa grupper. I formella organisationer som politiska partier tenderar den kollektiva identiteten (organisationsidentiteten) vara mer likriktad än i sociala rörelser, som ofta är mer heterogena. Ju starkare en individ identifierar sig med en organisation eller rörelse, desto mer villig är hen att göra uppoffringar och delta i dess aktioner, som kan kräva tid, finansiella resurser eller vara farliga. Det sista gäller främst för deltagande i protester, särskilt i icke-demokratiska länder. Samma mekanism gäller även för partiidentifikation och valdeltagande. Med andra ord: om en person känner stark tillhörighet med ett parti är det mer sannolikt att hen röstar på det.

Människor upplever att deltagande kan hjälpa dem att etablera eller underhålla sociala band med andra likasinnade eller undvika att förlora redan etablerade sociala band. De är därför redo att gå på möten och demonstrationer, dela ut flygblad, skriva insändare eller försöka rekrytera andra att delta i gruppens aktiviteter. En kollektiv identitet kan också vara kopplad till en ideologi, som i fallet med arbetarrörelsen. En stark kollektiv identitet i en organisation eller ett nätverk skapar också lämplighetslogiker, det vill säga det uppstår normer om vad som är lämpligt att göra som medlem eller anhängare av en viss grupp, och vad som är olämpligt (March & Olsen 2004). Lämplighetslogiker kan ses som en typ av grupptryck som kan liknas vid den med-

borgarplikt som valforskarna talar om. De svenska forskarna Emma Renström m.fl. (2021) har demonstrerat hur den positiva känslan att vara inkluderad i olika former av gemenskaper och rädslan att inte få vara med i en grupp ibland är så stark att den kan motivera deltagandet i protester. Författarna har visat att känslan av gemenskap förklarade just protestdeltagandet bland unga (men inte äldre) i Sverige. Deras resultat ligger väl i linje med annan forskning som visat att kollektiv identitet är viktig för olika civilsamhällesorganisationer, rörelser och även för politiska partier – den blir som ett ”klister” som håller ihop organisationen.

För att gruppen ska bli en social rörelse som mobiliserar politiska aktioner, har forskare hävdat att det behövs en politiserad kollektiv identitet som byggs genom tre relaterade processer. För det första behövs en stark gruppmedvetenhet och positionering av gruppen i samhället i relation till en för gruppen viktig fråga. Oftast bygger det på att gruppmedlemmar uppfattar att de är orättvist behandlade av någon annan grupp (till exempel staten, företag, etnisk eller religiös majoritet) och att den situationen inte är legitim. För det andra behövs en gränsdragning mellan den utmanande och den dominerande gruppen, även om dessa gränser kan vara otydliga och förändras med tiden. Den tredje processen är just den kontinuerliga interna förhandling mellan medlemmar som ger politisk betydelse till gruppens vardagliga handlingar och samröre med samhälle. Det kan till exempel ske genom medlemsmöten, intern kommunikation och studiearbete. Den svenska fackföreningsrörelsen arbetade aktivt med att skapa en känsla av gemenskap för att bygga en stark arbetarrörelse genom studiearbete och kulturella arrangemang (Jansson 2020). Ett annat sätt att stärka en känsla av gemenskap är att använda olika symboler, egna ritualer, musik och vardagliga aktiviteter. Det kan vara något så enkelt som de personliga profilbilder eller avatarer på sociala medier som aktivister ibland använder för att visa sin kollektiva identitet.

Efter Rysslands andra invasion av Ukraina , som påbörjades den 24 februari 2022, blev det vanligt att markera sitt motstånd mot kriget

med en ukrainsk flagga på profilbilden i sociala medier. Den digitala medieforskaren Paolo Gerbaudo (2015) har undersökt olika avatarer som användes i Egypten vid mobiliseringen under den arabiska våren, i Spanien av 15M-rörelsen och i USA av Occypy Wall Street-rörelsen, och han argumenterar att även i digitala proteströrelser ser aktivister betydelsen av identitetsskapande. Onlineverktyg kan användas för att manifestera och stärka den kollektiva identiteten.

Sammanfattningsvis är individer mer benägna att delta i politik när de ser sig själva som del av en grupp. För att grupper ska formeras och individer agera kollektivt krävs en kollektiv identitet som också stärks genom kollektiva handlingar. Det är anledningen till att individuella former av politiska handlingar som att delta i val eller att kontakta politiker inte är så starkt relaterade till kollektiv identitet som protestdeltagande eller parti- eller organisationsmedlemskap. Kollektiv identitet skulle dock kunna påverka vilket parti man väljer att rösta på.

Orättvisa och relativ deprivation

Sociologen och socialpsykologen Bert Klandermans (1997) har noterat att varje krav på förändring börjar med ett missnöje som grundar sig i upplevelsen av orättvisa, illegitim ojämlikhet, moralisk indignation över någon situation i samhället eller en påtvingad orättvis situation. Klandermans definition av missnöje överlappar påtagligt med teorin om relativ deprivation (Gurr 1970) som säger att människor bedömer sin nuvarande situation genom att ställa den mot hur andra grupper (referensgrupper) har det, mot en tidigare situation de själva befunnit sig i eller mot en förväntad framtida situation. När människor hittar ett riktmärke som antyder att de kan eller borde ha det bättre än de har det just nu, infinner sig det psykologiskt påfrestande tillståndet relativ deprivation, och det är ett viktigt motiv för att delta i kollektiva handlingar.

Forskare är inte eniga om objektiv resursbrist är anledningen till att människor uppfattar orättvisor eller om grupper som har privi-

Katrin Uba och Jenny Jansson är docenter i statsvetenskap vid Uppsala universitet och forskar om politiskt deltagande och sociala rörelser.

Politiskt deltagande

Val, partier och protester

Politiskt deltagande är en grundbult i alla demokratier. Trots det är det långt ifrån alla som deltar i politiken. Den här boken diskuterar vad det är som gör att vissa människor deltar i politiken och andra inte. De mest centrala teoretiska och empiriska bidragen inom forskning om politiskt deltagande presenteras, i synnerhet diskuteras betydelsen av motivation, resurser och nätverk för individers politiska deltagande. Fyra former av deltagande får särskild plats i boken: valdeltagande, partimedlemskap, deltagande i protestaktioner och användning av sociala medier för politiska syften. Boken antar ett jämförande perspektiv med fokus på europeiska länder och för att exemplifiera de teorier som beskrivs används framför allt enkätundersökningar och valstatistik.

Politiskt deltagande. Val, partier och protester vänder sig till studenter i samhällsvetenskapliga ämnen och är särskilt utformad för grundkurser i statsvetenskap.