9789144152530 by Smakprov Media AB

Komparativ politik Elva politiska system

Thomas Denk och Carsten Anckar (red.)

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38274 ISBN 978-91-44-15253-0 Upplaga 3:1 © Författarna och Studentlitteratur 2018, 2022 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Printed by Eurographic Group 2022

Innehåll

Förord till tredje upplagan 9 Författarpresentationer 11

1 INTRODUK TION

Thomas Denk & Carsten Anckar Politiska system 13 Styrelseskick 14 Politisk historia 18 Regeringsform 23 Statsform 27 Partisystem och partier 29 Valsystem och val 31 Bokens disposition 35 För vidare läsning 36 Referenser 37

2 STORBRITANNIEN

Staffan Andersson Politisk historia 39 Regeringsform 43 Statsform 49 Partisystem och partier 53 Valsystem och val 61 Utmärkande drag och trender 67 För vidare läsning 69 Referenser 70 © Författarna och Studentlitteratur

Innehåll

3 FRANKRIKE

Carina Gunnarson Politisk historia 75 Regeringsform 78 Statsform 84 Partisystem och partier 88 Valsystem och val 96 Utmärkande drag och trender 102 För vidare läsning 104 Referenser 105

4 T YSKL AND

107

Kimmo Elo Politisk historia 107 Regeringsform 112 Statsform 120 Partisystem och partier 125 Valsystem och val 130 Utmärkande drag och trender 134 För vidare läsning 136 Referenser 137

5 USA

141

Jan Joel Andersson Politisk historia 141 Regeringsform 145 Statsform 151 Partisystem och partier 153 Valsystem och val 157 Utmärkande drag och trender 161 För vidare läsning 166 Referenser 167

Innehåll

6 BRASILIEN

171

Martin Nilsson Politisk historia 171 Regeringsform 176 Statsform 180 Partisystem och partier 182 Valsystem och val 187 Utmärkande drag och trender 190 För vidare läsning 193 Referenser 193

7 INDIEN

197

Sten Widmalm Politisk historia 197 Regeringsform 200 Statsform 204 Partisystem och partier 208 Valsystem och val 213 Utmärkande drag och trender 224 För vidare läsning 227 Referenser 227

8 KENYA

229

Anders Sjögren Politisk historia 229 Regeringsform 234 Statsform 239 Partisystem och partier 242 Valsystem och val 245 Utmärkande drag och trender 247 För vidare läsning 249 Referenser 250

Innehåll

9 RYSSL AND

253

Carolina Vendil Pallin Politisk historia 253 Regeringsform 255 Statsform 259 Partisystem och partier 263 Valsystem och val 269 Utmärkande drag och trender 273 För vidare läsning 275 Referenser 276

10 KINA

277

Johan Lagerkvist Politisk historia 277 Regeringsform 282 Statsform 287 Partisystem och partier 289 Valsystem och val 294 Utmärkande drag och trender 296 För vidare läsning 303 Referenser 304

11 IRAN

307

Idris Ahmedi & Ali Abdelzadeh Politisk historia 307 Regeringsform 311 Statsform 317 Partisystem och partier 319 Valsystem och val 322 Utmärkande drag och trender 329 För vidare läsning 335 Referenser 335

Innehåll

12 SYDAFRIK A

339

Per Strand Politisk historia 339 Regeringsform 344 Statsform 349 Partisystem och partier 351 Valsystem och val 353 Utmärkande drag och trender 355 För vidare läsning 357 Referenser 358

13 KOMPARATIV METOD

361

Thomas Denk och Carsten Anckar Vad är komparativ politik? 361 Möjligheter med komparativa studier 361 Utmaningar vid komparativa studier 364 Hur jämföra politiska system? 369 För vidare läsning 375 Referenser 375

14 POLITISK A SYSTEM: FORMER, TRENDER OCH UTMANINGAR

377

Carsten Anckar och Thomas Denk Regimtyper i världens länder 377 Trender och utmaningar 381 Avslutning 385 För vidare läsning 386 Referenser 386 Sakregister 389

Förord till tredje upplagan

Politiska system befinner sig alltid mer eller mindre i förändring. Det kan vara processer som stegvis förändrar systemen över lång tid eller enskilda händelser som förändrar systemen dramatiskt. Alla de länder som ingår i denna bok har upplevt förändringar som påverkat deras politiska system under de senaste åren. Vi har därför uppdaterat samtliga kapitel för att återspegla dessa förändringar. Samtidigt utmärks de politiska systemen av en stabilitet i de institutioner som bildar ryggraden i systemen. En trend på global nivå är att demokratiska system utmanas alltmer. I flera länder har demokratiska institutioner ersatts med autokratiska institutioner, och allt fler aktörer förespråkar autokrati. Stödet för demokratiska institutioner och aktörer försvagas också i flera länder. Bokens sista kapitel har reviderats för att ge en översiktlig introduktion till denna utveckling. En annan förändring med denna upplaga är att den innehåller ett nytt land: Sydafrika. Landet är en regional stormakt som har utvecklats från en apartheidregim till ett demokratiskt system med en unik utformning. Kapitlet beskriver denna intressanta utveckling och hur landet har hanterat svårigheter tillsammans med de utmaningar som finns i dag med att konsolidera demokratin. Coronapandemin har utgjort en gemensam ram för politiska system under de senaste två åren, men också en ram för arbetet med denna bok. Goda samarbeten har dock gjort arbetet effektivt och välfungerande. Vi vill därför rikta ett stort tack till bokens författare som har delat med sig av sina kunskaper om de länder som presenteras i boken. Vi vill också tacka Karin Öberg och Åsa Hernborg som har språkgranskat manuset. Caroline Boussard och Marianne Lundqvist på Studentlitteratur har som vanligt varit utmärkta samarbetspartners. Åbo och Örebro januari 2022 Carsten Anckar

Thomas Denk

Författarpresentationer Idris Ahmedi är fil. dr i statsvetenskap och verksam vid Institutionen för samhälls- och kulturvetenskap, Karlstads universitet. Han har tidigare varit lektor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och undervisat vid Försvarshögskolan och Södertörns högskola. Han har även vistats som gästforskare vid Georgetown University. Ahmedis forskningsintressen omfattar b.la. utrikes- och säkerhetspolitik, jämförande politik, vetenskapsfilosofi och kurdisk politik. Ali Abdelzadeh är fil. dr i statsvetenskap. Han var tidigare forskare vid forskningsmiljön YeS (Youth & Society) vid Örebro universitet. Hans forskningsintresse kretsar kring ungas samhällsengagemang och utvecklingen av för demokratin viktiga kompetenser, som social tillit, politiskt intresse, och tolerans. Abdelzadeh forskar även om Iran och kurdisk politik. För närvarande är han lektor och forskare i statsvetenskap vid Högskolan Dalarna. Carsten Anckar är professor i statskunskap, särskilt jämförande politik, vid Åbo Akademi. Hans forskning handlar om utformningen av politiska regimer. Han har tidigare studerat effekter av valsystem, dödsstraffets orsaker och sambandet mellan religion och demokrati. Jan Joel Andersson är fil.dr i statsvetenskap och arbetar med strategioch policyfrågor vid Europeiska försvarsbyrån (EDA). Tidigare har han bland annat varit chef för Utrikespolitiska institutets forskning om Nordamerika, lektor vid Stockholms universitet samt gästprofessor vid Old Dominion University i Norfolk, Virginia. Han disputerade vid University of California, Berkeley som Fulbright- och Sverige-Amerika stiftelse stipendiat och har även varit American-Scandinavian Foundation Visiting Lecturer i USA. Utöver amerikansk politik forskar han om säkerhets- och försvarspolitik. Staffan Andersson är docent och lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversi tetet. Han forskar och undervisar inom jämförande politik och förvaltning. Andersson har tidigare varit verksam vid University of Nottingham. Thomas Denk är professor i statskunskap vid Örebro universitet. Han har tidigare varit verksam vid bland annat Åbo Akademi och Karlstads universitet. Hans forskning handlar om politiska regimer i nybildade stater, politisk kultur och statsformation. © Författarna och Studentlitteratur

Författarpresentationer

Kimmo Elo är fil.dr i statskunskap. Han arbetar som universitetslektor i statsvetenskap och politisk historia vid Helsingfors universitet. Utöver tysk politik handlar hans forskning om den europeiska integrationen och underrättelseverksamhet under det kalla kriget. Carina Gunnarson är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och verksam som forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Hon har under många år studerat fransk inrikes- och utrikespolitik. Under de senaste åren har hennes forskning alltmer inriktat sig på organiserad brottslighet, framför allt i södra Italien. Johan Lagerkvist är professor i Kinas språk och kultur och föreståndare för Stockholms centrum för globala Asienstudier vid Stockholms universitet. Han forskar om Kinas inrikespolitik, mediesystem och civilsamhälle. Martin Nilsson är fil.dr och universitetslektor i statsvetenskap vid Linné universitetet. Han undervisar och forskar inom komparativ politik med särskilt fokus på demokratisering och jämförande politik i Latinamerika, men också om EU:s grannskapspolitik i östra Europa. Anders Sjögren är docent och lektor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han forskar om demokratisering och auktoritärt styre, relationer mellan stat och civilsamhälle, samt förhållanden mellan centralmakt och regioner och är specialiserad på Kenya och Uganda. Per Strand är fil.dr i statsvetenskap. Han disputerade i Uppsala år 2000 på en avhandling om de politiska förhandlingarna om en ny konstitution i Sydafrikas demokratiseringsprocess. Därefter forskade han vid universitetet i Kapstaden kring vilka politiska faktorer som påverkade hur regeringar i södra Afrika försökte motverka hiv-pandemin. Sedan 2011 ansvarar han för forskning och programutveckling inom organisationen Star for Life som har utvecklat ett skolprogram för socialt och emotionellt lärande, med verksamhet i Sydafrika, Namibia, Tanzania, Sverige, Ukraina och Jerusalem. Carolina Vendil Pallin är forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), där hon forskar om rysk inrikes- och säkerhetspolitik. Hon doktorerade vid London School of Economics och har tidigare lett forskningsprogrammen om Ryssland vid FOI och vid Utrikespolitiska institutet. Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han undervisar i jämförande politik och forskar om politisk tolerans, kriser, demokrati, konflikter, korruption och socialt kapital i Sydasien, delar av Afrika, och Europa.

Kapitel 1

Introduktion T HOM A S DE N K & C A R S T E N A N C K A R

I den här boken presenteras de politiska systemen i elva länder utifrån följande fem dimensioner: a) politisk historia, b) regeringsform, c) statsform, d) partier och partisystem samt e) val och valsystem. Därtill diskuteras utmärkande drag och trender som återfinns i respektive lands politiska system. För att ge en översiktlig ingång till de kommande kapitlen kommer detta kapitel att presentera och diskutera dessa dimensioner. Det övergripande syftet med boken är att ge kunskap om och förståelse för hur politiska system fungerar i ett antal länder som har betydelse för den globala utvecklingen. Det teoretiska ramverket för boken återfinns i boken Komparativ politik: Institutioner och beteende (Anckar m.fl. 2019). Innehållet i föreliggande introduktionskapitel beskrivs och diskuteras där mer utförligt, och där presenteras också globala jämförelser och översikter över politiska system. I föreliggande bok är avsikten att komplettera denna breda översikt med en mer djupgående beskrivning av ett fåtal länder. I fokus för båda böckerna är politiska system och deras utformning. Innan vi behandlar de olika dimensionerna ska vi därför ge en kort introduktion till vad som avses med politiska system och deras styrelseskick.

Politiska system Denna bok handlar om hur politiska system är utformade i olika länder. Politiska system består av olika handlingar som skapar politik. För att samhällen ska kunna fungera behövs regler som är auktoritativt bin dande för alla i samhället. Att reglerna är auktoritativt bindande innebär att alla måste följa dem. Vad som är tillåtet begränsas därmed av reglerna, vilket skapar ordning och förutsägbarhet i samhället. Dessa auktoritativt bindande regler är det vi kallar för politik och utgör därmed resultatet av – utflödet från – de handlingar som utgör det politiska systemet. En förutsättning för att skapa politik är att det finns stabila former för hur handlingarna i det politiska systemet ska utföras. Det måste således finnas regler och rutiner även för de handlingar som skapar politik. Dessa regler för politiska handlingar kallas politiska institutioner, och tillsammans bildar de politiska institutionerna den politiska regimen. Den © Författarna och Studentlitteratur

1 Introduktion

politiska regimen kan emellertid utformas på olika sätt, vilket innebär att också politik kan skapas på olika sätt. Det är detta som uppmärksammas i denna bok.1

Styrelseskick Formen för hur beslut fattas i politiska system kallas för styrelseskick.2 Hur politiska beslut fattas varierar mellan politiska system genom att de politiska institutionerna är utformade på olika sätt. Förenklat kan man säga att de politiska institutionerna utgör en uppsättning regler för vem som gör vad när politiska beslut fattas. Det ger en arbetsfördelning där olika uppgifter fördelas till olika roller i det politiska systemet. Utformningen av denna arbetsfördelning ser olika ut i de politiska systemen. Den mest grundläggande skillnaden är den som går mellan demokratier och autokratier.

Demokrati Ordet demokrati härstammar från de grekiska orden för ”folk” (demos) (folk) och ”styre” (kratein). Förenklat avser demokrati därför politiska system där den politiska makten ligger hos folket (folkstyre). Hur folket utövar sin makt i demokratiska system varierar dock. En variant är att folket utövar sin makt genom direkt deltagande i beslutsfattandet, vilket kallas för direktdemokrati. Den grundprincip som förenar historiska och nutida exempel på direktdemokrati är att folket utövar sin makt genom deltagande i beslutsprocesser. Ett historiskt exempel på direktdemokratisk maktutövning är Aten under antiken (508–322 f.Kr.). Politiska beslut fattades i en folkförsamling där samtliga fria män över trettio år med medborgarskap hade rätt att delta i diskussioner och rösta. Nutida varianter på direktdemokrati är folkomröstningar där väljarna ska avgöra eller uttrycka sin mening i olika frågor. I en del länder ordnas folkomröstningar regelbundet på olika nivåer. Exempelvis genomförs folkomröstningar frekvent i Schweiz och även i USA på lokal nivå. En annan grundprincip tillämpas i den representativa demokrati formen. I denna variant delegerar folket sin makt till ett antal representanter under en avgränsad tidsperiod. Denna tillfälliga maktöver föring görs genom att väljarna utser representanter genom val. Därmed uppstår en arbetsfördelning mellan väljare och valda. Arbetet med att 1 Politiska system i olika länder beskrivs också av Powell m.fl. (2017), medan Caramani (2021) uppmärksammar hur olika delar av politiska system fungerar. 2 Styrelseskick diskuteras mer utförligt i Anckar m.fl. (2019 kap. 3).

1 Introduktion

fatta politiska beslut utförs av de valda på uppdrag av väljarna, som i sin tur kan ägna tid åt andra uppgifter. Med denna arbetsfördelning kan det politiska beslutsfattandet bli mer effektivt än vid direktdemokrati, men samtidigt koncentreras makten till de valda representanterna under perioden. Vad som kännetecknar representativa demokratier utöver delegeringsprincipen finns det ingen absolut enighet om. Under de senaste decennierna har flera olika definitioner av vad som utmärker demokratiska system föreslagits och använts av statsvetare. Diskussioner om demokratiska system utgår dock ofta från den definition som Robert Dahl (1989, 1998) har formulerat.3 Enligt Dahl utmärks representativa demokratier av att sju politiska institutioner förekommer: • Valda beslutsfattare. Viktiga beslut fattas av personer som

är valda. • Fria och rättvisa val. Beslutsfattare utses i val som är opartiska

och regelbundna. • Allmän rösträtt. Alla vuxna medborgare har rösträtt vid val av beslutsfattare. • Rätt att kandidera till uppdrag. Alla vuxna medborgare har rätt att kandidera till uppdrag som beslutsfattare. • Yttrandefrihet. Medborgarna har rätt att yttra sina åsikter utan risk för påföljder. • Föreningsfrihet. Medborgarna har rätt att bilda sammanslutningar som är oberoende av politiska institutioner. • Alternativa informationskällor. Medborgarna har rätt att använda alternativa källor för politisk information. Förenklat kan man säga att diskussionen om representativ demokrati har handlat om huruvida dessa sju institutioner är tillräckliga eller om representativ demokrati förutsätter ytterligare institutioner. Dahl har påpekat att de sju institutionerna är nödvändiga men inte tillräckliga för att förverkliga de fem kriterier som tillsammans utgör demokratins ideal: • lika rösträtt • effektivt deltagande 3 Dahl använder dock inte alltid ordet demokratiskt system utan polyarki för de representativa demokratier som har utvecklats i moderna samhällen. ”Polyarki” betyder flerstyre (Dahl 1998). Newton och van Deth (2021) beskriver översiktligt hur demokratiska system fungerar i olika länder, medan Caramani (2021) fokuserar mer på att jämföra olika delar av demokratiska system.

1 Introduktion

• upplyst förståelse • kontroll över dagordningen • allomfattande medborgarskap (politisk inklusion).4

Autokrati Motsatsen till demokrati kallas autokrati.5 Eftersom autokratierna förenas enbart av att vara motpolen till demokrati innebär det att kategorin i fråga inrymmer politiska system som är väldigt olika. Bland statsvetare finns ingen samsyn om hur autokratier ska indelas, men här (samt i Anckar m.fl. 2019) har vi utgått från sex typer av autokratier: • Absolut monarki utmärks av att makten nedärvs i rakt nedstigande

led, vanligtvis från far till son. Makten koncentreras till monarken, som dock i realiteten ofta måste ta hänsyn till andra aktörer i sin maktutövning. Historiskt har absolut monarki varit vanlig, men i dag finns formen endast i ett fåtal stater, exempelvis Brunei, Oman, Qatar, Saudiarabien och Swaziland. • Militärstyre bygger sin maktutövning på militären i landet. Makten är koncentrerad till en grupp officerare (junta) som vanligtvis, men inte alltid, har hög rang inom militären. Denna grupp av officerare representerar ofta de olika försvarsgrenarna (armé, flotta och flyg) för att garantera att militärens samtliga delar är lojala mot styret. Militärstyre förekom tidigare frekvent i Latinamerika men har under de senaste decennierna blivit alltmer ovanligt. De politiska systemen i Myanmar, Egypten och Thailand har dock starka inslag av militärstyre. • Teokrati innebär att den politiska makten sammanfaller med den religiösa makten. Med andra ord innebär detta att de religiösa ledarna innehar även den politiska makten. Utifrån religiösa tolkningar utformas lagarna för att uppnå målet att förverkliga vad som uppfattas vara Guds vilja eller förenligt med religiösa skrifter. Historiskt sett har teokratier förekommit i flera länder, inte minst före reformationen och sekulariseringen. I de flesta stater är den politiska makten numera separerad från den religiösa makten, men 4 En viktig idé hos Dahl (1989, 1998) är att demokratiska system försöker tillämpa de demokratiska idealen, men inte lyckas med att fullständigt förverkliga dem. Det är därför viktigt, hävdar Dahl, att skilja mellan demokrati som ideal och demokrati som tillämpning. De fem kriterierna uttrycker demokrati som ideal, medan de sju institutionerna anger demokrati som tillämpning. 5 Ibland används även ord som tyranni, despotism, totalitarism och diktatur för att beskriva demokratins motpol.

1 Introduktion

Iran och Vatikanstaten är förmodligen de två nutida stater som bäst uppfyller kriterierna för teokrati. • Enpartistat är den form av autokrati som är vanligast. Det som förenar alla enpartistater är att ett parti ensamt innehar regeringsmakten, samtidigt som möjligheten till opposition är starkt begränsad eller obefintlig. Maktutövningen baseras helt på det dominerande partiet och de hierarkier som förekommer inom partiet. Maktutövningen legitimeras vanligtvis med den ideologi som partiet företräder. Denna form av autokrati har förekommit och förekommer i kommunistiska och socialistiska stater, men också i fascistiska och nationalsocialistiska stater. Nutida exempel på enpartistater är Kina, Kuba, Laos, Nordkorea och Vietnam. • Personalism kännetecknas av att ledarens maktinnehav baserar sig på hans eller hennes personliga egenskaper snarare än politiska institutioner. Urtypen för denna regimtyp är vad Juan Linz (2000) har beskrivit som ”sultanism”, som bland annat innebär att makthavarens position säkerställs genom informella nätverk bestående av personer handplockade av makthavaren. Dessa personers lojalitet gentemot makthavaren garanteras genom diverse förmåner samt genom att personernas öden är sammankopplade med ledarens. I dag utgör till exempel Belarus och Ryssland exempel på denna regimform, men traditionellt har den varit mest förekommande i Latinamerika. • Oligarki innebär makten är koncentrerad till en begränsad grupp individer. Denna regimform kan se väldigt olika ut beroende på vilka konstellationer av individer som innehar makten. En historiskt sett vanlig form av oligarki har varit då partier tävlat om makten i förhållandevis fria val, men där rösträtten varit kraftigt begränsad och endast tillkommit välbesuttna män. Detta var fallet i många länder i Latinamerika under 1800-talet och början av 1900-talet.

Jämförelse mellan demokratiska och autokratiska system Den ovanstående diskussionen har visat att det finns varianter av demokratiska system på samma sätt som det finns olika typer av autokratiska system. Det kan dock inte nog betonas att skillnaden mellan demokratier och autokratier är den mest centrala inom statsvetenskapen. Enligt Dahl (1971) kombineras politisk konkurrens med politisk inklusion i demokratiska system. Det innebär att det finns olika alternativ som tävlar med varandra om makten (politisk konkurrens), samtidigt som medborgarna har möjligheter att delta i politiska processer (politisk inklusion). I autokratiska system saknas politisk konkurrens eller politisk inklusion. En del © Författarna och Studentlitteratur

1 Introduktion

autokratiska system saknar båda, medan andra system har begränsningar inom en av dimensionerna. Där politisk konkurrens saknas är makten koncentrerad till ett enda politiskt alternativ. Om däremot politisk inklusion saknas kan medborgarnas möjligheter till politiskt deltagande vara begränsade eller kontrollerade. Vi kan alltså konstatera att det är graden av politisk konkurrens och graden av politisk inklusion som skiljer samtliga demokratiska system från samtliga autokratiska system. Att skillnaden mellan demokratier och autokratier är en fråga om grader av politisk konkurrens och politisk inklusion innebär att det också finns variationer inom de två grupperna. Exempelvis finns det demokratiska regimer som inte har den högsta graden av politisk konkurrens eller politisk inklusion. En del av dessa regimer kallas för valdemokratier och utmärks av att de förvisso genomför val där de vuxna medborgarna har rösträtt och kan välja mellan flera partier som tävlar utan förekomst av fusk, men där brister i de politiska fri- och rättigheterna mellan valen begränsar medborgarnas möjligheter till att delta i och påverka politiska processer. Sammantaget ska dock demokratiska institutioner förekomma i tillräcklig utsträckning för att regimen ska vara närmare demokrati än autokrati. I boken illustreras denna regimtyp av Kenya. Valdemokratier är annars vanligt förekommande i länder som tidigare varit autokratier och som påbörjat demokratisering, men där demokratiseringen inte är slutförd ännu. Efter denna introduktion till politiska system och styrelseskick går vi nu vidare in på de fem dimensioner som utgör ramen för kapitlens beskrivningar av de olika ländernas politiska system. Dessa dimensioner uppmärksammar grundläggande egenskaper hos de politiska systemen som är viktiga att känna till för att förstå hur systemen fungerar. Förenklat är det samspelet mellan de olika dimensionerna som påverkar hur de politiska systemen fungerar.

Politisk historia Politiska system tar tid att utveckla, samtidigt som de mer eller mindre befinner sig i ständig förändring. Flera politiska företeelser som betraktas som självklara och stabila är i själva verket resultatet av lång tids utveckling. Det framgår inte minst när tre grundläggande strukturer hos politiska system studeras: statsbildning, politiska regimer och konfliktdimensioner.

Statsbildning Stater kännetecknas av att det finns en institutionell ordning (statsstyrelsen) som med monopol på våldsutövning har förmågan att auktoritativt

1 Introduktion

reglera befolkningen inom ett territorium.6 Det ger stater tre utmärkande egenskaper: politiska institutioner (statsstyrelse), befolkning och territorium (Weber 1977, 1992). Dessa tre egenskaper utvecklas över tid. De stater som tas för givna i dag är därför resultatet av historiska processer. Det finns historiska stater som har utvecklats under långa perioder, och ofta har de formats och förändrats genom krig. I anslutning till krig har stater såväl erövrat som förlorat kontrollen över territorier. Med krig har också behovet av centrala statsinstitutioner för att samla in skatt och organisera arméer uppkommit. Flera av dagens stater har existerat under mycket lång tid. Frankrike har sin grund i riken som existerade under 900-talet och Storbritannien har sin historiska grund i det engelska rike som bildades under 800-talet. Ännu längre statshistoria har Iran och Kina, som vuxit fram ur riken som bildades under 500-talet f.Kr. respek tive 200-talet f.Kr. De flesta av dagens stater har dock bildats genom avkolonisering, det vill säga nya stater har bildats när kolonier har blivit självständiga. Avkolonisering är därför en viktig del av många staters politiska historia. Exempelvis bildades USA år 1776 när tretton kolonier förklarade sig självständiga från Storbritannien. Med USA som förebild frigjordes under 1800-talet flera kolonier i Latinamerika, bland annat Brasilien, som blev självständigt från Portugal år 1822. Sydafrika blev självständigt år 1910, men för den stora majoriteten av befolkningen innebar självständigheten ingen förbättring av levnadsvillkoren. Det skulle dröja ända till 1994 innan den svarta befolkningen fick samma rättigheter som den vita minoriteten. En bättre förebild för koloniers frigörelse är Indien. Landet erhöll sin självständighet från Storbritannien år 1947 och därmed började en period då många kolonier omvandlades till självständiga stater. Belgien, Frankrike, Storbritannien, Portugal och Spanien hade kolonier som blev självständiga främst under perioden 1950–1980. En del kolonier blev självständiga efter fredliga förhandlingar, men många andra fick självständighet först efter våldsamma konflikter med kolonialmakten. Kenya är ett exempel på en tidigare koloni som blev självständig från Storbritannien efter perioder av konflikter. Om de flesta stater som bildades under kalla kriget (1946–1989) var tidigare kolonier, har stater efter kalla kriget bildats främst genom statsdelning (secession), som inträffar när en del av en tidigare stat frigör sig och bildar en ny stat. Ett historiskt exempel på secession är Norge som blev självständigt år 1905 från den svensk-norska unionen. Andra exempel är de stater som bildades när de tidigare kommuniststaterna 6 Statsbildningar och staters utveckling diskuteras mer utförligt i Anckar m.fl. (2019 kap. 2).

1 Introduktion

Jugoslavien, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien upplöstes i början av 1990-talet, vilket resulterade i tjugotvå nya stater. Flera stater har utvecklats genom perioder av integration och delning av befintliga stater. Detta kan Tysklands statshistoria illustrera. År 1866 förenades ett antal tyska riken till Tyskland, som senare (1871) blev kejsardömet Tyskland. Efter andra världskriget (1945) blev Tyskland ockuperat av de allierade staterna. När kalla kriget började delades Tyskland år 1949 i Västtyskland och Östtyskland. De två staterna återförenades dock år 1990 i den nuvarande staten Tyskland. Sammanfattningsvis har dagens stater bildats genom olika processer som kallas för statsformation. Dessa processer har skapat de enheter – stater – vars territorium och befolkning politiska system reglerar. Staternas gränser är därmed de politiska systemens territoriella avgränsning. Det är inom statens gränser som de politiska systemen har legitimitet att styra. Staters gränser har dock förändrats över tid, vilket har varit en framträdande utveckling som påverkar relationer mellan stater, men också samhällslivet inom stater.

Politiska regimers utveckling Det är inte enbart stater som har utvecklats över tid – även de politiska institutioner som tillsammans styr landet utvecklas med tiden. Flera av de stater som i dag betraktas som stabila demokratier har genomgått demokratisering under en lång tidsperiod. De demokratiska institutionerna utvecklades stegvis i exempelvis Frankrike, Storbritannien och USA, vilket bland annat avspeglas i hur rösträtten gradvis har utvidgats till nya grupper. Översiktligt kan man säga att rösträtten infördes i slutet av 1700-talet för en begränsad grupp av män, under 1800-talet utvidgades den till att omfatta allt fler män, för att slutligen under 1900talet även gälla kvinnor. I reformer under 1900-talet har rösträttsåldern successivt sänkts, vilket gett även yngre medborgare rätten att rösta i val. I Sydafrika var dock rösträtten under nästan hela 1900-talet på det hela taget förbehållen den vita minoriteten. Det första fria valet i landet ägde rum år 1994. Utvecklingen av de politiska institutionerna har inte varierat enbart i tempo utan också i stabilitet. En del länder har haft en stabil utveckling där politiska institutioner har införts och sedan blivit etablerade. I andra länder har försök att införa politiska institutioner misslyckats. Ett exempel på detta är Brasilien, som under en period efter andra världskriget införde demokratiska institutioner. Dessa institutioner kollapsade dock när militären övertog makten 1965. Militärstyret varade fram till 1985, då det nuvarande demokratiska systemet infördes. Ett annat exempel på

1 Introduktion

misslyckade försök till demokratisering är Ryssland, där demokratiska institutioner infördes efter Sovjetunionens fall. Trots dessa försök demokratiserades inte landet, utan de politiska institutionerna utvecklades i stället till en autokratisk regim. De utmaningar som finns med att etablera politiska institutioner har också varit aktuella i de stater som betraktas som stabila. Exempelvis anses Indien vara en relativt stabil demokrati, men landets politiska institutioner har etablerats och utvecklats under ibland svåra förutsättningar för demokratisering. På motsvarande sätt kämpar Kenya nu med en ny konstitution som avser att införa demokratiska institutioner. Arbetet med detta försvåras dock av att politiska aktörer inte alltid följer konstitutionens spelregler, vilket skapar en oviss framtid för det politiska systemet i ett samhälle präglat av motsättningar och ojämlika förhållanden. Med instabilitet kan olika former av politiska regimer följa. Tyskland betraktas i dag som en stabil demokrati, men landet har under drygt hundra år upplevt fem former av politiska regimer. I början av 1900-talet var Tyskland ett kejsardöme. Efter första världskriget ersattes monarkin av en demokrati (Weimarrepubliken) som var instabil och ineffektiv i flera avseenden. Denna demokratiska period följdes av den nationalsocialistiska diktaturen (1933–1945) som slutade med ockupationen av Tyskland. Med ockupationen följde också delningen av landet, vilket resulterade i att Västtyskland införde demokrati, medan Östtyskland inrättade en kommunistisk regim. Med Tysklands återförening infördes dock demokratiska institutioner även i den östra delen av landet. Utvecklingen av politiska regimer påverkar också samhällslivet, inte minst när nya former av politiska regimer införs. Så var det exempelvis när den islamiska republiken ersatte den tidigare monarkin i Iran. Med den islamiska republiken infördes en samhällsideologi som påverkade olika delar i samhället såväl som människornas vardagsliv. Det tar som sagt tid för politiska institutioner att utvecklas. Utvecklingen kan gå stegvis med varierande tempo och vara mer eller mindre stabil. För att institutioner ska bli stabila förutsätts att politiska aktörer agerar i enlighet med institutionerna. Det förutsätter att aktörerna – politiska eliter och medborgare – utvecklar politiska förhållningssätt som är förenliga med institutionerna och de beteenden som förutsätts. När aktörernas politiska kultur och beteende överensstämmer med institutionerna kan rutiner utvecklas som ger stabilitet.

Bokens författare är forskare som studerar komparativ politik och politiska system utifrån olika perspektiv. Redaktörerna Thomas Denk och Carsten Anckar är verksamma vid Örebro universitet respektive Åbo Akademi.

Komparativ politik Elva politiska system Hur fungerar politiska system? Hur är de utformade och hur skiljer de sig åt länder emellan? I denna bok beskrivs hur politiska system är uppbyggda i elva länder: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA, Brasilien, Indien, Kenya, Ryssland, Kina, Iran och Sydafrika. För varje land presenteras den politiska historien, regeringsform, statsform, partisystem och partier samt valsystem och val, vilket möjliggör och underlättar jämförelser. Texterna beskriver också den politiska utvecklingen och pågående förändringar. I denna tredje upplaga har samtliga kapitel uppdaterats och ett nyskrivet kapitel om Sydafrikas politiska system har tillkommit. I boken tillämpas de begrepp och modeller för politiska system som presenteras i Komparativ politik: Institutioner och beteende (Studentlitteratur 2019). Tillsammans ger dessa böcker studenten en fördjupad förståelse för komparativ politik utifrån empiriska och teoretiska perspektiv. Boken riktar sig till studenter i statsvetenskap och andra ämnen där en förståelse för politiska system har en central roll.

Tredje upplagan

Art.nr 38274

studentlitteratur.se