9789144151175 by Smakprov Media AB

MELL AN T VÅ T I D E R BRÖDKÖER, PREKÄRA LIV OCH SOCIALT ARBETE

MARCUS HERZ

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 44080 ISBN 978-91-44-15117-5 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Jan Petterson Omslagsbild: Jan Petterson Printed by Eurographic Group 2021

INNEHÅLL

FÖRORD 7

Del 01 Behovet av mat

Natten till torsdag 11 Prekära liv – ett perspektiv på social utestängning 14 Torsdag klockan 09.00 18 Efter välfärdsstaten – ett perspektiv på socialt arbete 20 Torsdag klockan 10.30 22 ”Jag är religiös på torsdagar” – ett perspektiv på civilt socialt arbete 24 Torsdag klockan 12.00 27 13 timmars väntan – ett perspektiv på tid 28 Bokens disposition 33 Del 02 De sociala villkoren

De g(l)ömda brödköerna 37 Fattigdom 40 Skälig levnadsnivå 44 Människor i behov av mat 46 På en prekär arbetsmarknad 50 Ett hårt arbete – att leva på brödlinjen 53 Fusk och hårda tag 56 Möten och avstånd 60 Prekära livsvillkor – brödköernas renässans 63

I nneh å ll

På en prekär bostadsmarknad 67 Hemlöshet och bostadsprekariat 72 Hemlöshetens ”målgrupper” 77 Strukturellt hemlösa och socialtjänsten 80 Aktiveringspolitiken och individualiseringen 84 I bostadsprekariatet – längs med brödlinjen 88 ”Bostadsfrågan tar fokus från socialt arbete” 93 Nyliberalism, deportabilitet och rasism 97 Homogeniseringen av ”de andras” villkor och behov 101 Den paradoxala individualiseringen 105 Att aldrig bli riktigt svensk – att fastna i tid 108 Welfare, workfare och lawfare 113 Policing the poor, att förbli på ”fel plats” 117 Extrem workfare – rasism, anställningsbarhet och integration 121 Extrem lawfare – förtätade gränser på marknadens villkor 125 Deportabilitet – den mest extrema lawfare 129 Deportabilitet och irregularitet i praktiken 131 Rasifiering, marknad och temporalitet 133

I nneh å ll

Del 03 Det sociala arbetet

Civilsamhällets sociala arbete 141 Bedömningar, gränsdragningar och marknadens intåg 144 Marknadifieringen av hjälp 147 Röda eller blå nummerlappar 150 Civilsamhällets professionalisering 153 Ett solidariskt rum 155 Skapandet av ett rum 159 Hopp och hopplöshet 163 Moraliskt säkerhetsvalv och avpolitisering 165 Det sociala arbetets dåtid, nutid och framtid 169 Bilder av det sociala arbetets historia 172 Bilder av en annan historia 174 Bilder av motstånd 179 Produktion av avstånd 182 Produktion av den ovärdiga 189 Produktion av det icke-politiska 191 Behovet av en socialitet 196 Behovet av social infrastruktur och sammanhang 201 Behovet av ett socialt arbete som politisk aktör 202 Behovet av ett socialt arbete som gör upp med sin historia 207 Behovet av ett proaktivt socialt arbete 208

I nneh å ll

Del 04 Mellan två tider

Tiden och det långsamma våldet 215 13 timmar och ”behovet” av aktivering 217 Upprepning, fördröjning och utslitning 220 Administrativ tid, kronisk väntan och tidsstöld 222 Hoppet om en framtid eller förlamande hopp? 226 Långsamt våld och djup tid 229 Byråkratiskt våld och socialt arbete 234 Postpolitik och social förändring 238 En väg bort från långsamt våld – ett perspektiv på socialt arbete i tiden 241 Relationer, levnadsvillkor och social mobilisering 245 Tiden går 249 EPILOG 253 REFERENSER 255 REGISTER 27 7

FÖRORD

Detta är den tredje boken i en trilogi om samtida socialt arbete, ett ämne som jag på olika sätt mött genom praktik, forskning och undervisning. Den första boken var en antologi, Kritiskt socialt arbete, som kom ut 2012 och i ny utgåva 2021. Syftet med den var främst att närma sig utmaningarna med ett socialt arbete som r iskerar att reproducera en individualisering av social utestängning. Med boken ville vi bidra till att skapa teoretiska och praktiska verktyg för att utmana och problematisera denna trend. Den andra boken, Levande socialt arbete, gavs ut 2016. Där försökte jag ta ett samlat grepp om ett antal empiriska studier om socialt arbete som bedrivits på olika nivåer, med olika utförare och riktat till olika grupper av människor. Framför allt var det ett sätt att teoretiskt omvärdera det sociala arbetets mening och syfte. I denna bok, som avslutar trilogin om socialt arbete, får vi delvis möta konsekvenserna av det sociala arbete som behandlades i de två tidigare böckerna. Vi får möta de människor som utestängts till följd av förskjutningen mot ett individualiserat socialt arbete och de strukturella förändringarna av det sociala arbetets förutsättningar. Det empiriska material som används i boken har hämtats från ett forskningsprojekt, Söka hopp i gränsland: En etnografisk studie av hoppets sociala dimensioner i den svenska asylmottagningen, finansierat av Vetenskapsrådet (2017–01562). Matutdelningen tar emot många människor som befinner sig i, som tidigare befunnit sig i, eller som förväntas lämna asylmottagningssystemet i Sverige. Som vi ska se i boken är detta dock endast en del av de människor som besöker matutdelningen. Utan de människor jag mött i anslutning till matutdelningen i en © FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR

F örord

kyrka – personal, frivilliga och besökare – skulle det inte ha varit möjligt att skriva den här boken. Stort tack för allt ni delat med er av. Min förläggare Johan Lindgren och Studentlitteratur förtjänar ett särskilt tack för allt stöd. Jag vill även tacka min kollega och vän Philip Lalander för en genomarbetad läsning av manuset, och Thomas Johansson, Hanna Wikström och Tina Mattsson som tillsammans med Philip var medförfattare till den första utgåvan av Kritiskt socialt arbete. Den boken satte tonen. Tack också till Torun Elsrud och Jesper Andreasson som också ingår i VR-projektet, Paula Mulinari och Linda Lill för diskussioner om tid och forsknings ansökningar, och Carin Cuadra för diskussioner om mat. Tack till min före detta kollega och vän som lät mig låna ett citat från vårt samtal, tyvärr kan jag inte namnge dig här men stort tack för att du bjuder på dig själv. Slutligen vill jag också tacka min vän Ida Svensson som har läst delar av boken och Mirna som låter mig försvinna in i texten och som hela tiden tvingas svara på frågor om socialtjänsten. Per Mark förtjänar förresten också ett tack eftersom han är besviken över att han aldrig blev tackad i min avhandling, som skrevs under en tid då vi ännu inte kände varandra. Göteborg 2021 Marcus Herz

Natten till torsdag Klockan är 23.00 på onsdag kväll när Fredrik tar på sig kläderna för att gå ut. Det är tyst på gården och kallt trots att det sägs att våren har kommit. Fredrik har klätt sig i lager på lager för att klara kylan. Han tar sin rullator och börjar sakta röra sig bort mot kyrkan. I dag tänker han att han ska komma först. Fredrik bor nära så han borde ha en bra chans. Fredrik är pensionär och är nu på väg att bege sig till kyrkan för att få en kasse med mat så att han klarar veckan. Han brukar inte gå hit riktigt så tidigt, men vill försöka komma först denna vecka. Väl framme sätter han sig på sin rullator och tittar på klockan, det är ungefär tio timmar kvar tills kyrkan öppnar och släpper in dem som väntar. Fredrik tittar sig omkring, i dag är han först. Vid midnatt, ungefär 24 kilometer längre bort, tar Ashia, Dalia och Fatina sällskap. De möts på gården för att gå mot håll platsen. Ibland är också Dalias syster med, men inte i dag. De tre är p åpälsade för att stå emot kylan som väntar. De har var sin vagn med sig för att slippa bära kassarna med mat. Exakt 00.39 rullar spårvagnen in och de sätter sig för att åka till stan. Väl där får de vänta en stund innan de byter spårvagn. Efter totalt 82 minuter kommer de fram till hållplatsen för att gå av. De går genom ett bostadsområde för att till slut vid 02-tiden komma fram till kyrkan. Där möts de av Fredrik och Aban, som också hunnit ta sig dit. Som © FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR

0 1 / B eho v et a v m at

ni märker är tidsangivelserna relativt exakta. Anledningarna är två: dels kan tilldelningen av mat påverkas av när man hunnit fram,1 dels kommer jag använda tid som ett analytiskt redskap i denna bok, jag återkommer till det senare. Aban brukar vara en av de första, ofta först av alla, men i dag hann Fredrik före. Han har sin permobil som han sitter på. Också han har klätt sig i lager på lager för att inte frysa. Under natten och morgonen fylls det på med allt fler människor utanför kyrkan och kön växer. De flesta har med sig sina vagnar så att de slipper bära de kassar med mat de ska hämta. Medelåldern är relativt hög och för många börjar en lång väntan utan toalett i en kylslagen natt. Fredrik, Ashia, Dalia, Fatina och Aban är några av dem som varje vecka ställer sig i kö till kyrkans matutdelning, det som internationellt ibland kallas för brödköer. Under de senaste åren har denna form av socialt arbete kommit att öka i Sverige. I takt med att klyftorna och segregationen har ökat har också den ekonomiska och sociala utsattheten hos vissa grupper i Sverige ökat. Detta är en bok om dem. Vad dessa, som vi ska se, olika grupper har gemensamt är just att de befinner sig antingen under brödlinjen, det vill säga i en extremt utsatt position som innebär att de inte har mat för dagen, eller på brödlinjen, i en prekär situation där de från dag till dag, vecka till vecka, månad till månad balanserar på fattigdomens gräns. En annan sak som dessa människor ofta delar är osynliggörandet. När Fredrik och Aban lämnar sina hem eller när Ashia, Dalia och Fatina sitter på spårvagnen är det troligen få som skulle uppmärksamma att de gör något annat än att vara ute och gå eller åka spårvagn. Få skulle troligen uppfatta deras livsvillkor, förstå vart de är på väg eller vad de egentligen gör. Ofta finns det starka före ställningar om hur ”den fattiga” eller ”den utsatta” ser ut eller agerar. Ett syfte med den här boken är att visa att det sällan behöver vara på det sättet. Även om det finns vissa gemensamma strukturella 1 Detta förändras dock senare, då kösystemet i stället lottas fram för de som regelbundet kommer dit.

N atten till torsda g

orsaker till varför just dessa människor befinner sig i en situation där de inte klarar sig från dag till dag – på exempelvis bostads marknaden – skiljer de sig också från varandra på många punkter. En viktig lärdom är därför att detta kan drabba vem som helst. Detta är också en bok om det sociala arbetet, eller kanske om avsaknaden av det kommunala välfärdsstatliga sociala arbetet och om hur det frivilliga, civila sociala arbetet tvingas täcka upp för den offentliga välfärden. Det frivilliga, civila sociala arbetet är ett arbete som präglas av osäkerhet, välvilja och engagemang. Ett arbete som i sig är prekärt organiserat. I det här fallet är det i första hand kyrkans matutdelning som står i fokus, men jag kommer också diskutera detta arbete i relation till det civilsamhälleliga sociala arbetet. Slutligen är det också en bok om Sverige, om hur ett land med en tidigare relativt stark välfärdsstat valt att släppa tanken om solida ritet och välfärd till förmån för konkurrens och marknadsorientering, med följden att allt fler människor faller utanför. Ett land som valt att prioritera budget framför människors behov och rätt. Ett land som låtit nationalism och rasism snarare än medmänsklighet och sörjbarhet leda vägen framåt. Boken bygger på etnografiska betraktelser där jag som forskare försökt att tillbringa tid tillsammans med människor, där jag rört mig i olika miljöer. Kyrkan är en sådan miljö, men jag har också befunnit mig i människors hem. Det innebär också att jag arbetat med att följa olika spår. Spår som jag sett i mina möten med människor, som människor upplyst mig om och som jag därför valt att följa vidare i syfte av att försöka förstå den situation som människor lever i. Etnografi tar och ger tid, det tar ofta lång tid för forskaren men det innebär också att det är möjligt att ge människor, skeenden och berättelser tid. Syftet med denna bok är att försöka förstå vad som sker under cirka ett års tid på en matutdelning som besöks av de människor som av olika anledningar har behov av skänkt mat för att få sin vardag att gå ihop. Boken är ett nedslag i tiden, men pekar också mot en utveckling som skett över tid.

0 1 / B eho v et a v m at

Prekära liv – ett perspektiv på social utestängning I stället för att uteslutande tala om fattigdom, arbetslöshet eller hemlöshet som skilda kategorier med olika effekter kommer jag i denna bok i huvudsak använda mig av begreppet prekära liv(svillkor). Som det ska visa sig är det endast en del av de som besöker matutdelningen som lever i konstant fattigdom, vilket inte innebär att de har mindre behov av mat. Vad samtliga dock har gemensamt är att de antingen befinner sig ”under brödlinjen” eller ”på brödlinjen”, det vill säga att de som nämnts balanserar på en hårfin gräns mellan fattigdom och att tillfälligt klara sig ekonomiskt. Vad dessa människor dessutom har gemensamt är att de lever under prekära liv(svillkor) eller vad Anne Allison (2013) kallar social prekaritet (se också Khosravi, 2017). Judith Butler (2011) talar om prekära livsvillkor som en fråga om utsatthet och beroende. Det kan enligt hennes definition handla om en avsaknad av arbete eller bostad, men också om annat som drabbar vissa grupper av människor mer än andra, till exempel olika former av våldsutövning. Butler menar att en sådan våldsutövning leder till att ”den andres” ansikte utplånas. ”Den andre” som försätts under prekära villkor förblir helt enkelt osynlig för ”oss”, varför livets osäkerheter inte heller förnims. Ett exempel kan vara hur betraktaren kan uppfatta spårvagnsresan som en tur på stan snarare än vägen mot att köa för att få mat. Utan en förnimmelse av livets osäkerheter skjuts den ansiktslöses sörjbarhet upp på obestämd tid, hävdar hon, varför dessa ansikten behöver synliggöras och släppas in i offentligheten. Ansiktslösheten tillåter att våld kan utövas mot dessa människor utan att de sörjs. För denna bok skulle dessa ”ansiktslösa” kunna vara alla de som ställer sig i kön för att få en matkasse, som delar en preliminär uppgift där och då. De står i samma preliminära kö, men gör det på grund av olika former av prekära livsvillkor och olika utestängningsmekanismer. De delar därmed upplevelsen och erfarenheten av att leva under prekära livsvillkor. 14

N atten till torsda g

Prekariatet som begrepp populariserades av Guy Standing (2013), som använder det för att förklara hur en ny social klass med prekära arbetsvillkor som gemensam nämnare har växt fram. Prekariat har dock använts långt tidigare inom delar av den europeiska fackför eningsrörelsen och anammades först senare av akademin, då främst av franska sociologer (Listerborn, 2018). Om proletariatet saknar makt över produktionen och säljer sin arbetskraft för överlevnad, saknar prekariatet säkerhet och tvingas därför ägna mycket av sin tid på att få tillträde till jobbmarknaden (Standing, 2013). Den som tillhör prekariatet lever följaktligen ett liv präglat av osäkerhet, prekära villkor, på grund av låglönejobb och osäkra arbetsvillkor. Det kan handla om bemanningsföretag eller om företag såsom Uber och Foodora som i stället för anställningar erbjuder så kallade gig – det vill säga korta uppdrag. Loïc Wacquant menar till skillnad från Guy Standing att prekariatet inte kan ses som en ny klass eftersom prekariatet till skillnad från exempelvis proletariatet vill (och kanske även måste) fly från sig självt. Prekariatet måste till skillnad från proletariatet upplösas för att överleva (Wacquant, 2008), medan proletariatet genom sin gemensamma klassmedvetenhet historiskt har ansetts kunna upplösa själva klassamhället och därigenom sig självt (se t.ex. Lukács, 1971). Även Wacquant pekar dock på att heterogeniteten hos det som han kallar en ny avancerad marginalitet, där exempelvis både arbetslösa och arbetande fattiga ingår, försvårar enighet, gemensamt motstånd och mobilisering. Carina Listerborn (2018) tydliggör även relationen mellan dessa prekära villkor och den bostads ojämlikhet som växt fram i Sverige och övriga Europa. Hon talar om ett bostadsprekariat kännetecknat av ”en avsaknad av säkerhet som ett resultat av höga bostadskostnader i relation till inkomster, dålig bostadskvalitet, socialt instabila bostadsområden, trångboddhet eller hemlöshet” (s. 199). Termen prekariat har därmed rört sig bort från att enbart handla om arbetsmarknaden till att innefatta allt fler delar av människors sociala liv. Samhället blir som helhet mer prekärt och

0 1 / B eho v et a v m at

prekära villkor riskerar att omfatta människors hela liv (Khosravi, 2017). Det kan handla om arbete, men också om bostadsmarknaden, migration, skola, sociala villkor och familj, vilka alla är faktorer som skär in i varandra och skapar närmast ett grundtillstånd av osäkerhet. Shahram Khosravi (2017) menar att en form av prekära villkor kan spridas till fler livsområden, vilket ”underminerar och skapar osäkra livsvillkor”. I takt med att prekära villkor sprider sig över flera parallella sociala kontexter och villkor, skapas också en heterogen prekaritet. Detta gör att vi lättare kan förstå den ansiktslöshet som Judith Butler pratar om och som jag menar kan upprätthållas av prekariatets otydlighet och heterogenitet. Multipla prekära villkor kan skapa olika vägar in och ur specifika gemensamma levnadsvillkor, som exempelvis behovet av mat. Det försvårar en mobilisering och en känsla av gemensam kamp. Människor tvingas i stället kämpa individuellt, var och en på sitt håll, och konkurrerar därmed också med varandra om knappa resurser. Det gör också att de för många förblir en otydlig massa, de riskerar att förbli ansiktslösa. Ansiktslös heten, menar både Zygmunt Bauman (1991, 2011) och Butler (2009, 2011), riskerar att bidra till att människor uppfattas som mindre mänskliga. Därigenom innebär ansiktslösheten även att övergrepp och våld glöms bort (Honneth, 2008). ”De ansiktslösas” betydelse för skapandet av den sociala världen utplånas men deras konkreta bidrag – såsom det arbete som utförs i prekära yrken – existerar och syns trots allt bland oss alla (jfr Jay, 2008). Ansiktslösheten innebär närmast ett förtingligande som i sin tur möjliggör lidande och våld utan att människor behöver bemötas eller uppfattas som sörjbara, där det de offrar glöms bort och kan bortses från. När jag talar om prekära liv(svillkor) avser jag alltså en heterogen grupp av människor som delar osäkerheten som livsvillkor. De delar erfarenheter av social utestängning, antingen över lång tid eller från dag till dag. Detta påminner delvis om den vidare definition av begreppet som bland annat Anne Allison (2013), Judith Butler (2011) och Shahram Khosravi (2017) med flera använder sig av. Jag menar 16

N atten till torsda g

också att framväxten av prekära liv(svillkor) är en produkt av den nyliberala 2 ekonomiserande, kapitalistiska hegemonin (Bauman, 2012; Harvey, 2011; Sassen, 2014; Wacquant, 2008). Det är en form av avancerad marginalitet som inkluderar bland annat hemlösa, människor med tillfälliga hyreskontrakt, arbetslösa, migranter, flyktingar, fattiga, sjuka, människor med osäkra arbetsvillkor eller låglönearbetare (Wacquant, 2008). Saskia Sassen (2014) menar att den ökande ojämlikheten mellan de människor och länder som har resurser och de som saknar resurser handlar om en uteslutning eller en utestängning (expulsion). Övergången till en globaliserad ”era av privatiseringar, avregleringar, öppna gränser för en del”, har inneburit att människor pressas ut i en avancerad osäkerhet (Sassen, 2014, s. 211; se också Wacquant, 2008). I takt med att rikedomar koncentrerats på ett extremt sätt, samtidigt som omfördelningspolitik hamnat allt längre ned på dagordningen, har fler och fler människor utestängts från platser, arbete, hälsa, resurser etc. (Sassen, 2014, jfr också Fraser, 2003, s. 175 ff.). Prekära livsvillkor kan drabba människor födda och uppvuxna i Sverige, människor som nyligen flytt hit och människor som levt här länge. Det kan röra sig om kvinnor och män, unga och gamla, sjukskrivna och ”arbetsföra”, utbildade och icke-utbildade. Samtliga delar de dock erfarenheter av social utestängning, av att inte få ta del av samhällets resurser. Men även om prekära livsvillkor i någon form kan drabba oss alla, tycks de drabba vissa av oss i större utsträckning än andra.

2 Enligt David Harvey (2007, s. 22f, förf. översättning) är nyliberalism en ”teori om en politisk ekonomisk praxis som föreslår att människans välbefinnande bäst kan främjas genom maximering av entreprenörernas friheter inom en institutionell ram som kännetecknas av privat äganderätt, individuell frihet, obelastade marknader och frihandel. Statens roll ska bestå av att skapa och bevara en institutionell ram som är lämplig för en sådan praxis [...] Om marknader inte finns (inom områden som utbildning, hälso- och sjukvård, social trygghet eller miljöföroreningar), måste de skapas av staten vid behov.”

0 1 / B eho v et a v m at

Torsdag klockan 09.00 Kön utanför kyrkan har nu vuxit sig lång. Jag står där också nu. Dörrarna öppnas, det är hetsigt. Många vill in. För många har det varit en lång natt av väntan i kylan. Vissa ”fuskar”, de lägger en sten, ställer sin vagn eller något annat för att markera ”sin plats” i kön och går hem igen. Några av dem orkar inte stå kvar, andra måste hem för att väcka barnen och ge dem frukost, få iväg dem till skolan innan de kan gå tillbaka till kyrkan igen. Det grymtas i kön om fusk. De som har möjlighet och klarar av att köa hela tiden tittar snett på dem som markerar sin plats. En gång blev det så hetsigt att två äldre män ramlade. I dag är det inte lika illa, men det är tydligt att alla vill in i värmen – snabbt. Köandet innebär att de som står där intar positionen som någon som köar. Att köa innebär därför inte bara att vänta, det innebär att andra ser vad du gör. Andra i kön bedömer och dömer, de håller ett öga så att de själva inte missgynnas i kön. Men det kan också uppstå en gemenskap, som när någon håller en plats åt någon annan. Människor köar tillsammans med andra människor, som plötsligt delar målet att komma fram. Tiden går i kön, att köa innebär per definition att behöva vänta. Det är mot bakgrund av detta det går att förstå hur viktig platsen i kön blir, den kan avgöra vilken plats du sedan får i nästa kö. Kön till mat. Det går därför också att tala om en påpasslighet i kön, där människors blickar behöver tolkas och förstås, där det gäller att köa på ett korrekt och passerbart sätt. När man går in tilldelas man en nummerlapp i turordning. Aban brukar, eftersom han ofta är en av de första som anländer, få i uppdrag att sitta längst bak i kyrkan och dela ut lapparna till de som kommer dit senare. Jag sätter mig bredvid honom. Han pratar dålig svenska, men vi använder tecken, ord och rörelser för att prata med varandra. ”Vad kallt det var i dag”, säger jag. Han visar att han har lager på lager på sig. Det är så han håller värmen. Ibland går någon förbi honom och då ropar han ”Hallå, hallå”. Personen vänder sig om och Aban viftar med rullen med nummerlappar, drar sakta av 18

N atten till torsda g

en nummerlapp och ger den till personen som precis kommit in i kyrkan. Personen tar nummerlappen utan att säga ett ord, han går vidare och sätter sig i en kyrkbänk. Det är ganska avmätt stämning i dag. Några sitter dock och pratar med varandra. Det skapas små grupperingar i kyrkan. Ibland på basis av språk, ibland på basis av kön, och ibland är grupperna mer blandade. Några vankar av och an, som ett sätt att hålla sig vakna på, men det finns också de som har behov av att få vara lite ifred. Jag räknar till ett åttiotal som köat i dag och fler kommer dit allt eftersom. Ungefär en halvtimma senare kommer diakonen och två frivilliga ut med pärmar med papper och sätter sig längst fram vid ett bord i kyrkan. De börjar ropa upp nummer efter nummer och människor kommer fram till bordet, en i taget. Väl framme bockas de av och tilldelas ännu en nummerlapp. Det finns tre sorter. De med röd nummerlapp är de som först tilldelas mat, de har lämnat in sina ekonomiska uppgifter till kyrkan för bedömning och anses därför ha störst behov. De som ännu inte lämnat in sina uppgifter eller som har tillfälliga behov eller kanske är där för första gången får en blå nummerlapp. Därtill finns en nummerlapp till diakonimottagningen som delas ut till dem som behöver rådgivning eller stöd. Det kan handla om allt från råd om skulder och hjälp med kontakter med myndigheter, till stöd vid hemlöshet.3 När du fått din röda eller blåa nummerlapp, eller den särskilda nummerlappen från diakonen, går du vidare in i ett rum som ligger i anslutning till kyrkorummet. Där kan man sätta sig ner i väntan på att ropas upp för att hämta sin mat. Under tiden serveras det kaffe, te och smörgås, ibland vid speciella tillfällen har det också serverats en kaka eller smågodis eller annat beroende på vilken högtid det varit i anslutning till. Här brukar jag sitta och prata med de människor som kommer hit. Ibland blir väntan lång även här, ibland går det lite fortare. Det beror på hur mycket mat som kommer, när 3 Arbetssättet förändras över tid och anpassas hela tiden. Detta ska läsas som ett exempel på hur det kan gå till. Systemet med nummerlappar röstades fram av deltagarna själva.

0 1 / B eho v et a v m at

den kommer och hur många som för dagen arbetar bakom kulisserna. Vi ska återkomma till det senare i boken. Kösystemet som uppstår i väntan på kan läsas som något högst konkret. Människor tvingas in i väntan. De väntar på att komma in i kyrkan, de väntar på sin nummerlapp, de väntar på sin mat. Kanske väntar de också på myndighetskontakter, på sina pengar, på en bostad. Kösystemet betyder att tiden går åt till väntan. På så sätt kan kösystemet också läsas som en metafor. Det är en väntan på något bättre, något bortom människors egen möjlighet till påverkan, en väntan på ett sörjbart liv – ett liv värt att sörja för, som Judith Butler (2009, 2011) skulle benämna det. Kösystemet och köandet blir på så sätt en metafor för de liv som inte sörjs, de liv som tvingas in i väntan. De liv som sätter sitt hopp till att något bättre är på väg.

Efter välfärdsstaten – ett perspektiv på socialt arbete Förutsättningarna för socialt arbete har ständigt förändrats, kanske särskilt sedan de politiska förändringarna från mitten på 1980-talet och framåt. I boken Manifest – för ett socialt arbete i tiden samman fattar redaktörerna Magnus Dahlstedt och Philip Lalander (2018) vad 36 forskare i socialt arbete ser för samtida utmaningar för välfärden i allmänhet och socialt arbete i synnerhet. De menar att socialt arbete genomgått en individualisering. Människors sociala utsatthet omvandlas på så sätt till individuella brister, som förväntas lösas av individen själv (se också Herz, 2012b). Effekterna av detta blir en klientifiering, där människor objektifieras och ses som ett problem, samt att globala och sociala strukturer mer eller mindre förbises, vad gäller både orsaker och potentiella lösningar. Till detta skulle jag också vilja lägga att det riskerar leda till en avpolitisering av det sociala arbetet eftersom individen antas kunna lösa sin situation på egen hand inom ramen för redan befintliga sociala förhållanden. Socialt arbete påverkas också av ökande sociala ojämlikheter. Det handlar om olika sociala klyftor, baserade på bland annat bostadens 20

N atten till torsda g

placering och människors sociala bakgrund, men också om rasism och sexism. Socialstyrelsen (2010) talar om multipla former av social utsatthet, det vill säga att människor i allt större utsträckning drabbas av flera parallella former av social utestängning. Exempelvis kan de sakna bostad, inkomst och samtidigt hotas att utvisas om de inte får fast jobb inom en viss tid. Men det handlar också om direkta effekter av olika politiska beslut, som det så kallade fria skolvalet (Trumberg, 2011; Dahlstedt m.fl., 2019), och om ekonomiska prioriteringar inom socialtjänsten som lett till exempelvis samlokaliseringar och centralisering (Herz, 2016a). Inte sällan talas det om att välfärdsstaten dragit sig tillbaka från vissa områden i staden (jfr Wacquant, 2008; Sernhede, 2009; Herz, 2016a). En annan viktig påverkansfaktor är den marknadsorientering i socialt arbete som på allvar tog fart under 1980-talet. Ett exempel på detta är implementeringen av new public management (NPM) som styrform i den offentliga välfärden, som inneburit ett ökat fokus på mätbarhet och ekonomisering av social utsatthet och utestängning. Men NPM har också inneburit en maktförskjutning från exempelvis socialarbetare till chefer högre upp i hierarkin och till personal som befinner sig längre ut i eller längre bort från organisationen. De som befinner sig längre ut i eller längre bort från organisationen kan vara datatekniker som är ansvariga för att bedömningssystem fungerar men också chefer i konsultföretag som anlitas och andra som inte befinner sig i den egna organisationen (Herz & Lalander, 2018). En annan del av marknadsorienteringen är implementeringen av så kallad evidensbaserad praktik, det vill säga att olika mer eller mindre vetenskapligt prövade verktyg, metoder och system upphandlas och köps in (Herz, 2012a; Lauri, 2016; Härnbro, 2021). Till detta kan läggas en förflyttning av uppgifter från den offentligt finansierade välfärden till civilsamhället och till olika vinstdrivande aktörer. Eftersom olika vinstdrivande aktörer agerar uteslutande på en marknad för socialt arbete blir civilsamhället både en konkurrent på samma välfärdsmarknad och en aktör som tvingas parera när den offentliga välfärden brister.

Marcus Herz är docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hans forskning och tidigare publikationer handlar om socialt arbete, migration, kön, maskulinitet och ungdomar.

M E L L A N T VÅ T I DE R B RÖDK ÖE R , P R E K Ä R A L I V OC H S OC I A L T A R B E T E I den här boken möter vi människor som är i behov av skänkt mat för att klara dagen. De lever under prekära livsvillkor och tycks därför fastna mellan två tider. Dels förväntas de lägga sin begränsade tid på att vänta på stöd och hjälp, dels ska samma begränsade tid användas för att de på egen hand ska kunna ta sig ur sin situation. Den tid de tvingas lägga på att köa och vänta gör dock att det inte blir någon tid över till något annat. Tiden som passerar och det arbete som de lägger ner värderas sällan. I stället anses de behöva ”aktiveras” för att kunna förändra sin sociala situation. Författaren diskuterar den tid, väntan och prekaritet som människor i behov av mat för dagen utsätts för, men också hur det sociala arbetet behandlar dessa frågor och hur ansvaret för människors grundläggande sociala rätt alltmer har överlåtits på civilsamhället. Vidare beskrivs hur socialt arbete skulle kunna utvecklas från att vara reaktivt till att bli proaktivt genom att den tid som går åt för människor att upprätthålla minsta möjliga levnadsstandard och bidra till en social förändring på sina egna villkor värderas annorlunda. Mellan två tider vänder sig till socionomstudenter, yrkesverksamma socialarbetare och politiker, samt till studerande och yrkesverksamma inom skola, vård och omsorg och andra som intresserar sig för social rättvisa och social förändring.

Art.nr 44080

studentlitteratur.se