9789144143408 by Smakprov Media AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 43723 ISBN 978-91-44-14340-8 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Sebastian Wadsted/Lyth & Co Ombrytning inlaga: Anna Åström Formgivning omslag: Anna Åström Författarfoto: Johan Bävman Printed by Dimograf, Poland 2021

I N N E HÅLL

F Ö R O R D 11

1. Inledning

Polisen, demokrati och inkludering

Polisens organisering och mångfald

Bokens fokus och upplägg

Metod

2. Rättsväsendet och homosexualitet

Staten och homosexualitet – från stigma och exkludering till formell inkludering

”Homosexuell” blev identitet – från kriminalisering till sjukdom och moralpanik

En röst för inkludering växer fram, följd av konflikt med polisen  Homosexualitet i polisorganisationer

45   51

Kvinnor som förtrupp för ökad mångfald

Homosexualitet i amerikansk och brittisk polis

Svensk polis och homosexualitet

3. Exkludering  Stigmatiserande ledarskap

69   72

Hatmötet

Spionen

Förhöret

Cruisingterror

Kollegial stigmatisering

Julfesten

Tavlan

Kodspråket

Slutsats

4. Kamp mellan exkludering och inkludering

103

Nedtystning och röst – inkludering som kollektiv process

107

Cancer

107

Affischen

111

Bastun

116

Omvändaren

119

Inkludering och heteronormativitet

123

Stödet

124

Upphaussningen

127

Inga problem

131

Slutsats

136

5. Machobilden av polisen

141

– maskulinitet och inkludering av homosexualitet Macho mot män   Maskulinitetsarbete  Sexualisering och den känsliga manliga heterosexualiteten  Den heterosexuella matrisen  Slutsats

6. Polisarbetets karaktär och inkludering av homosexualitet

144   149   151   159   163

165

Kroppsligt och intimt – polisarbetet som katalysator för sexualitetens relevans

166

Rått men hjärtligt

170

Högt i tak – mental avlastning och inkludering i gruppen    171 Nära till golvet – nedtystning av analys och reflektion  Avheteromaskulinisering

177   182

Icke-heterosexuell närvaro

183

Polisiära praktiker som motverkar machonormen

187

Slutsats

191

7. Inte riktigt polisarbete

195

– om ledningens arbete för inkludering Inkluderingsförsök – vad gör ledningen?

198

Mångfaldsutbildningen

198

Värdegrundsarbetet

209

Kritik – polisernas uppfattningar av ledningsinitiativen

215

Kunskapsbehov

216

Punktinsatser

222

Abstrakt och dumförklarande

224

Problemifierat snarare än resursorienterat

227

Impression management

232

Reflektion – möjliga konsekvenser av särkoppling och impression management

235

En skeptisk analys – tick box-beteende och fel publik på teatern

236

En välvillig analys – formaliserat stöd och långsiktigt identitetsarbete  Slutsats – att beröra och undvika samtidigt

8. Avslutning

241   249

251

Nyckelinsikter

251

Perifer inkludering

257

Svar på frågorna

259

Inkludering, tid och seghet

261

Den ”smala” maskuliniteten i maskulint kodade yrken

266

Tankegods till praktiker

271

Se problemen med formalisering

272

Inte göra för mycket

273

Se utbildningar och policy som potential snarare än avslutade processer

275

Bejaka det kollektiva men ta ansvar

276

Inkludering, demokrati och synen på polisarbete

E F T E R O R D 283 R E F E R E N S E R 287 R E G I S T E R 303

279

FÖ RO R D

Tack ! Jag är ett antal personer och organisationer ett stort tack skyldig. Först av allt vill jag rikta ett varmt tack till alla er homosexuella och bisexuella poliser som lät mig intervjua er. Det var oerhört generöst av er att prata med mig om ett så personligt och känsligt ämne. Flera av er har dessutom hjälpt mig med kontakter och informationssökning. Utan er hade den här boken inte blivit av. Tack! Jag vill också tacka de poliser och civilanställda i Malmö som lät sig intervjuas och lät mig observera mångfaldsutbildningen. Jag vill även tacka dem som bidragit till boken genom att kommentera och/eller läsa: Jon Bertilsson, Emma Jeanes, Susanne Lundholm, Sofie Petersson, Katie Sullivan, Peter Svensson, Åsa Sterner, Nadja Sörgärde, Malin Wieslander och David Wästerfors. Peter och David, jag är skyldiga er ett extra tack. Ni har ägnat åtskilliga timmar åt att läsa och kommentera olika versioner av manuset. Det har hjälpt mig oerhört mycket! Författarskap innebär förvisso ett stort mått ensamarbete, men dialogen med goda läsare och kommentatorer är åtminstone i mitt fall central för såväl kvalitet som progression, motivation och självförtroende i skrivandet. Även min amerikanska kollega Katie Sullivan ska ha ett extra tack. Katie, you couldn’t read and comment on this particular manuscript, but it is nevertheless our joint work with the English publications on the Swedish police that make up its

fundament.1 Many, many thanks for our rewarding discussions and for our co-authorship that have led to long-lasting cooperation! Tack också till Mareike Persson och Studentlitteratur för att ni vill publicera min bok, för er uppmuntran och för att ni gjorde slutfasen av arbetet med boken trevlig. Sist vill jag även tacka Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse, som har finansierat forskningsprojektet Managing diversity in the Swedish police och inom vars ram boken är skriven. Tack för ert förtroende!

Som läsare kommer du att märka att boken är försedd med en förhållandevis omfattande notapparat. Det har genomgående varit min ambition att skriva en huvudtext som är rak och lättförståelig, utan för mycket teoretiska utvikningar, och som det går att begripa utan att läsa fotnoterna. Noterna är till för den som är mer teoretiskt intresserad, önskar fördjupning och vill veta vilka texter jag refererar till. Genom detta skrivsätt möjliggörs läsning av boken på (åtminstone) två sätt: som en empiriskt illustrerad lärobok (här är noterna av underordnad vikt) och som en avrapportering av en forskningsstudie (här är noterna viktiga). Välj det sätt som passar dig bäst! Jens

Se Rennstam & Sullivan (2016, 2018) i referenslistan.

F ör or d

L ä sa n v isning

K apitel 1

Inledning

År 2010 följde jag en mångfaldsutbildning inom polisen och intervjuade Susanne1, en av utbildarna, som jobbat som polis i Skåne sedan början av 1990-talet. En bit in i vårt samtal nämnde Susanne att hon är lesbisk. Hon sa också att hon har arbetat aktivt med hbtq-frågor2 inom polisen i många år, men ändå inte känner till en enda öppet homosexuell polisman i hela Skåne. Skåne hade då, och har fortfarande, cirka 2 000 polismän. Min studie fokuserade inte just då på sexuell läggning men jag kunde ändå inte riktigt släppa Susannes påstående. Även om hon naturligtvis inte kände alla poliser i Skåne så verkade det ändå lite märkligt att en så erfaren polis, som dessutom jobbade aktivt med hbtq-frågor inom polisen, inte kände till en enda öppet homosexuell polisman i sin egen region. Hon sa att hon kände till ett tiotal i Stockholm – då borde hon väl känna till dem som är öppna i Skåne också? Och hon sa att hon kände till två homosexuella polismän i Skåne som inte var öppna med sin läggning. De borde

1 2

Susanne heter egentligen något annat. Alla namn på intervjuade personer eller personer som hänvisas till i intervjuerna är fingerade. Hbtq står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera. (För en begreppsordlista, se RFSL: https://www.rfsl.se/hbtqi-fakta/begreppsordlista.) Jag använder genomgående i boken den vedertagna termen hbtq (t.ex. ”hbtq-frågor” eller ”hbtq-personer”) som en allmän beteckning för frågor som rör sexuell läggning och sexuella uttryck. Ibland skriver jag även termen ”hbt”, men då beror det på att jag hänvisar till intervjupersoner eller andra författare som har använt denna beteckning.

Gaypolisföreningen bildades år 2000 och lades ner år 2016. Den dåvarande ordföranden i föreningen kommenterade nedläggningen så här: ”Någonstans kände vi i styrelsen att landets största myndighet nog ska driva de här frågorna på egen hand, med egen personal och myndighetens mandat.” (Polistidningen 2016). Gaypolisföreningen var ideell och fristående från Polismyndigheten, även om myndigheten lät enstaka poliser gå ner i arbetstid för att arbeta i föreningen.

1 . I n l e dn i ng

ju vara svårare att känna till än de som är öppna. Jag gick något fundersam från intervjun, men gjorde inte mer av saken. Några år senare började jag tänka mer och mer på intervjun med Susanne. Om det ligger något i det hon säger, hur kan det komma sig att det finns så få öppet homosexuella polismän? Även det tiotal som sades jobba i Stockholm kändes tämligen få med tanke på att Stockholm har en bra bit över 3 000 polismän. Ett hundratal skulle vara mer rimligt om det skulle spegla andelen homosexuella i befolkningen. Visst kunde jag föreställa mig lekmannaförklaringar till detta, men jag tyckte att frågan var värd en mer systematisk undersökning för att begripa hur exkludering och inkludering av homosexuella och homosexualitet går till i polisen. Inte minst eftersom det formellt sett inte finns några hinder – polisen välkomnar alla, formellt sett. Eventuella hinder för homosexuella män ligger rimligen på det informella planet, tänkte jag. Det vore därför intressant att lära sig mer om hur homosexuella poliser upplever att jobba som polis, men det visade sig finnas få studier av detta. Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare genom att prata med homosexuella poliser. Med hjälp av Susanne och Gaypolisföreningen3 fick jag kontakt med några poliser som identifierade sig som homosexuella. De ställde upp på intervju, och via deras kontakter hittade jag nya respondenter, och till slut hade jag gjort tjugotre intervjuer med arton poliser och en civilanställd som identifierade sig som homo- eller bisexuella: elva män och åtta kvinnor, verksamma på olika platser i Sverige. Dessa intervjuer utgör fundamentet för den här boken. Jag har även intervjuat andra poliser vars sexuella läggning jag inte känner till, studerat

dokument från polisen och observerat operativt polisarbete, men de homo-och bisexuella polisernas erfarenheter är basen. På ett generellt plan handlar boken om inkludering och exkludering i polisen, med särskilt fokus på exemplet sexuell läggning. Inkludering avser i bred bemärkelse den process genom vilken någon eller något blir en del av en grupp, i det här fallet en yrkesgrupp.4 Exkludering avser följaktligen motsatsen: den process genom vilken någon eller något motas bort från en grupp. Historiskt sett kan man säga att det har skett en rörelse mot inkludering av homosexualitet i polisorganisationen. Homosexuella utgjorde från 1864 en kriminell grupp som polisen hade i uppgift att lagföra, men år 1944 var det slut med detta. Homosexualitet legaliserades. Stigmatiseringen av homosexualitet upphörde emellertid inte, och homosexuella poliser höll ofta tyst om sin sexuella läggning (se kapitel 2). Tystnaden bröts internationellt 1979 när den första organisationen för homosexuella poliser bildades i New York, men antagandet att homosexuella inte jobbar inom polisen fortsatte att dominera under 1980- och 1990-talen – inte minst i Sverige, som inte hade någon organisation som indikerade motsatsen. Situationen började förändras i slutet av 1990-talet. År 2000 bildades en gaypolisförening även i Sverige, vilket gjorde det svårare att anta att polisen som organisation är homogent heterosexuell. Strax efter detta började den formella polisorganisationen att agera för en inkluderande syn på homosexualitet. I likhet med många andra organisationer utvecklade polisen likabehandlingspolicyer och 4

Jag förstår alltså inkludering som en process eller aktivitet. Se t.ex. Doerfel m.fl. (2020 s. 13) eller Tyler (2019) för ett liknande synsätt. Man kan också förstå inkludering som en individuell erfarenhet, baserat på hur mycket en person känner sig inkluderad. Shore m.fl. (2011) beskriver t.ex. inkludering som den utsträckning i vilken en individ känner tillhörighet till en grupp, och samtidigt värderas för sina unika attribut: [inkludering handlar om] ”the notion that individuals want to feel a sense of belonging, as well as feeling valued, for their unique attributions” (s. 1271). Jag fokuserar mest på aktiviteten, eller på hur inkludering går till, medan den grad i vilken enskilda individer upplever sig vara inkluderade inte betonas lika mycket. Jag återkommer till detta i kapitel 4.

1 . I n l e dn i ng

5 Med homofobi avses här, och genomgående i boken, beteenden och handlingar som på olika sätt uttrycker en negativ hållning gentemot homosexualitet eller homosexuella. Jag ser homofobi som ett socialt fenomen, alltså något som skapas genom interaktion mellan människor, snarare än ett individuellt attribut. Men om man förstår termen homofobi ordagrant ger den vid handen att det skulle handla om en individuell rädsla eller en sorts sjukdom (fobi). Det gjorde det också när begreppet myntades – psykologen Weinberg (1972 s. 4) definierade homofobi som ”the dread of being in close quarters with homosexuals”. Men begreppet har fått en mer omfattande innebörd och, som genusforskaren Eva Borgström (2011 s. 13) skriver i boken Den nya homofobin, ”[i]dag väcker ordet nog associationer till fördomar, aggressivitet och förtryck snarare än rädsla”. Borgström definierar homofobi som ”olika former av motstånd mot hbt-personer” (ibid.). Även på engelska är denna bredare definition vedertagen. Polis- och genusforskaren Heather Panter (2018 s. 37) beskriver homofobi som ”negativity towards gay sexualities in general”, och New Oxford American Dictionary definierar homophobia som ”dislike of or prejudice of homosexual people”. Alternativa termer skulle kunna vara homonegativism eller homofientlighet, men homofobi är den term som oftast används.

1 . I n l e dn i ng

mångfaldsplaner, gick med i prideparader, klargjorde att man är mot diskriminering på grund av sexuell läggning och att polisen ska vara en attraktiv arbetsplats för alla. Formellt råder alltså en inkluderande hållning. Även informellt har en rörelse mot inkludering skett. Homosexuella polisers ”röst” har stärkts och exkluderingsförsök möter ofta motstånd (se kapitel 4). Men samtidigt med ökande inkludering fortsätter exkluderande normer och beteenden att leva bakom kulisserna, vilket bland annat min studie visar. Chefer kan fortfarande uttrycka sig homofobt – det vill säga negativt gentemot homosexualitet5 – till exempel genom att uppmuntra till att terrorisera cruisingområden (se ”Cruisingterror” i kapitel 3), eller kalla en kollega ”den jävla bögen” i informella sammanhang (se ”Bastun” i kapitel 4), och kollegor kan kalla homosexuella en cancersvulst på samhället utan att ledningen reagerar nämnvärt (se ”Cancer” i kapitel 4). Kollegor kan också förlöjliga och sabotera försök att skapa nätverk för hbt-poliser (se ”Affischen” i kapitel 4). Det förekommer alltså

fortfarande försök att tysta ner och exkludera uttryck för homosexualitet från polisorganisationen. En av bokens huvudpoänger är att polisens förhållningssätt till homosexualitet kan förstås som en kamp mellan exkludering och inkludering, mellan nedtystning och röst (voice),6 en kamp som ter sig på ett speciellt sätt om man beaktar det poliskulturella sammanhanget. Man kan säga att det som tidigare inom polisen var en kamp för exkludering av homosexualitet har utvecklats till en kamp för inkludering av detsamma. Det är denna kamp jag vill ge inblick i, huvudsakligen genom att utgå från homosexuella, bisexuella och lesbiska polisers erfarenheter (hädanefter ”hbl-poliser”).7 Den övergripande frågan som präglar boken är följande: Hur och under vilka förhållanden sker exkludering och inkludering av homosexuella och homosexualitet inom polisen? Genom att fördjupa mig i denna fråga söker jag även svar på min undran hur det kan komma sig att det finns så få öppet homosexuella polismän och hur eventuella hinder för inkludering kan förstås. Syftet med att ställa och försöka svara på dessa frågor är att bidra med ökad förståelse för de problem och de aktiviteter som är förknippade med mångfaldsfrågor, inkludering och exkludering inom polisen. Detta gäller i synnerhet med fokus på sexuell läggning, men även i allmänhet eftersom många av insikterna i boken kan användas för att förstå inkludering och exkludering av andra sociala grupper. Insikterna torde dessutom vara användbara för dem som jobbar med eller är intresserade av mångfald, inkludering och likabehandling inte bara inom polisen, utan förmodligen även i andra organisationer.

6 7

Jag använder svenskans ”röst” som översättning av engelskans voice. Det ska förstås i bemärkelsen ”göra sin röst hörd”. Se kapitel 4 där jag utvecklar detta. Min studie är baserad på poliser som definierar sig som homosexuella eller lesbiska, och i två fall bisexuella. Jag använder mig därför av beteckningen ”hbl-poliser” för att indikera när det rör sig om dessa personer. De mer vedertagna termerna hbt eller hbtq vore missvisande eftersom inga transpersoner deltog. Jag använder däremot, som jag noterade tidigare, hbtq som allmän beteckning för frågor som rör sexuell läggning och sexuella uttryck.

1 . I n l e dn i ng

I synnerhet i liknande maskulint kodade organisationer8 som försvaret och vissa idrottsorganisationer.

Relevansen av att studera hur polisen förhåller sig till exkludering och inkludering av särskilda samhällsgrupper vilar ytterst på demokratisk grund. Enligt första paragrafen i polislagen är polisens arbete ”ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet”.9 Rättvisa i ett demokratiskt samhälle innebär bland annat att alla har likvärdig tillgång till polisen, både som anställd, potentiell anställd och som medborgare.10 Beträffande medborgarna präglas polisens arbete av en ambivalens. Polisen ska å ena sidan skydda och tjäna medborgarna och värna om deras frihet, men å andra sidan, om medborgarna uppfattas bryta mot lag och ordning, kan polisen utöva våld mot och bedriva övervakning av samma medborgare och därmed begränsa

”Maskulint kodade organisationer” betecknar organisationer som associeras med traditionell maskulinitet, i synnerhet i de fall som de innehåller element av fysiskt arbete och risk (Collins 2015). Jag utvecklar begreppet ”maskulint kodad” vidare i kapitel 8. 9 SFS 1984:387, 1 §. 10 Likvärdig tillgång till och möjlighet till deltagande i samhällets institutioner har att göra med alla medborgares grundläggande friheter och rättigheter, vilket är centralt i en demokrati. Regeringsformen (SFS 1974:152) uttrycker detta: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”, och ”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”, och ”det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället”, samt ”det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person” (1 kap. 2 § om statsskickets grunder). För diskussioner om polisens roll i en demokrati, se Loader & Walker (2007), Manning (2010), Sklansky (2005, 2008), Skolnick (2011).

1 . I n l e dn i ng

Polisen, demokrati och inkludering

deras frihet.11 Denna ambivalens mellan att värna och begränsa medborgarnas frihet är relaterad till de olika lagliga samhällsgrupper som polisen interagerar med. Som medborgare ska man varken utsättas för överdriven kontroll eller få otillräckligt skydd för att man tillhör en viss samhällsgrupp.12 När det gäller potentiellt anställda eller anställda inom polisen ska grupptillhörighet inte utgöra ett hinder för att söka jobb eller arbeta inom polisen. Detta understryker vikten av att polisen inte utvecklar normer och värderingar som exkluderar eller marginaliserar särskilda samhällsgrupper, varken i relation till medborgarna eller till de egna anställda. Ett sätt att begränsa risken för en exkluderande polis grundar sig i vad man kan kalla för speglingsidén. Tanken med speglingsidén är att polisen som en stor central statlig myndighet ska representera alla (lagliga) samhällsgruppers intressen, och för att göra detta på bästa sätt – till exempel undvika överdriven kontroll av eller otillräckligt skydd till vissa samhällsgrupper13 – bör dessa grupper finnas representerade inom polisen. Det handlar om att undvika framväxten av en alltför homogen, och därmed potentiellt partisk, maktutövande elit.14 Forskare betonar att det i en demokrati är 11 Se t.ex. Nyzell & Larsson (2016) för en beskrivning av denna ambivalens i polisens maktutövning. Se även Loader & Walker (2007) för en diskussion om statens och polisens roll som legitim våldsutövare. Det finns olika sätt att förstå denna roll, där extrempositionerna utgörs av synen på polisens maktutövning som en förutsättning för trygghet och synen på densamma som orsaken till otrygghet. 12 Se Finstad (2016) om överdriven kontroll och otillräckligt skydd som potentiella konsekvenser av en ”vinklad” poliskår. Överdriven kontroll handlar om att polisens tvångsmedel används för mycket och inte enligt lag. Otillräckligt skydd kan t.ex. handla om att polisen inte ger samma skydd till alla grupper, eller att de inte utreder brott mot medlemmar av vissa grupper lika noggrant som medlemmar av andra grupper. 13 Se Finstad (2016), som skriver om överdriven kontroll och otillräckligt skydd som grunder till legitimitets- och tillitsproblem för polisen. 14 Se t.ex. Loader & Walker (2007), som i sin bok Civilizing security bl.a. framhåller risken för att polisen blir partisk och därigenom reproducerar orättvisa sociala relationer och gynnar vissa (ofta redan privilegierade) gruppers intressen. Till

1 . I n l e dn i ng

exempel kopplas ofta det faktum att det har funnits så få kvinnor inom polisen, särskilt bland dem som har strategiskt inflytande, ihop med att våld i nära relationer fram till nyligen har fått oproportionerligt låg uppmärksamhet (se t.ex. Sklansky 2005). 15 Manning (2010 s. 22). 16 Manning (2010 s. 62). 17 Petersson (2016 s. 136). Se även Goldsmith (2005 s. 444), som skriver: ”When the public views police as legitimate (or trustworthy), public co-operation with the police in ways that assist effectiveness is more likely.” Se även Finstad (2016) om vikten av polisens legitimitet i ett demokratiskt samhälle. För ett aktuellt legitimitetsrelaterat exempel, se Eterno m.fl. (2017), som har analyserat New York-polisens strategi att bekämpa brott genom att stoppa och kontrollera (stop and frisk) unga män, framför allt för att hitta vapen. Studien visade att etniska minoriteter i utsatta bostadsområden kände sig orättvist behandlade och att förtroendet för polisen minskade som ett resultat av strategin. Författarna drog slutsatsen att polisens legitimitet hotades av strategin, rekommenderade att New York-polisen framöver fokuserar på att återupprätta sin legitimitet och underströk hur viktiga goda relationer med det omgivande samhället är för ett fungerande polisarbete. Eller som Eterno sa när han intervjuades i SVT:s

1 . I n l e dn i ng

viktigt att polisen inte domineras av enskilda samhällsgrupper. Polisforskaren Peter Manning konstaterar till exempel, i sin bok Democratic policing in a changing world, att auktoriteter inom forskningen om demokrati och polisarbete menar att polisen kan bidra till en demokratisk stat genom att rekrytera brett från olika samhällsgrupper.15 På liknande sätt pekar han ut att icke-demokratiska stater bland annat karakteriseras av en polis som domineras av enskilda samhällsgrupper och deras intressen och synsätt.16 Strävan efter mångfald i termer av en någorlunda jämn representation av olika samhällsgrupper hänger samman med vikten av polisens samhälleliga legitimitet, vilken i sin tur är relaterad till polisens effektivitet. Ett polisväsende som saknar legitimitet och förtroende hos befolkningen i stort får svårt att effektivt utföra sitt arbete. Polisforskaren Otto Petersson skriver till exempel att argumentet för att polisen ska eftersträva mångfald är att ”det anses viktigt att polisens sammansättning återspeglar det samhälle som polisen är satt att tjäna. Större mångfald förväntas alltså öka polisens legitimitet”.17 Om till exempel homosexuella (eller

någon annan samhällsgrupp) upplever att polisen särbehandlar dem negativt så är de sannolikt mindre benägna att vända sig till polisen för att anmäla brott, eller hjälpa polisen att utreda brott,18 vilket försvårar för polisen att utföra sitt uppdrag att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, och skydda allmänheten. Detta gör att inkluderingsfrågor inom polisen är relaterade till ett större socialt sammanhang där kamp för lika rättigheter samexisterar med strävan efter effektiv brottsbekämpning. Representationen av befolkningen inom polisen är också relaterat till den i en demokrati centrala kontrollen av polisen. Kontrollen präglas av ett dilemma. Å ena sidan vill man i en demokrati ha kontroll över polisen för att undvika utvecklingen av en ”polisstat”, där polisen blir alltför autonom och auktoritär. Å andra sidan kräver komplext polisarbete en förhållandevis hög grad av självbestämmande inom polisen, eftersom det (precis som i andra organisationer) är svårt att hantera komplexa arbetsuppgifter när man är underordnad alltför strikt kontroll.19 Mångfald är relevant såtillvida att en demokratisk representation av befolkningen inom polisen rimligen minskar behovet av övervakning av polisen: ju mer polisen är som (den lagföljande delen av) befolkningen, desto större är sannolikheten att den handlar i folkets intresse. reportageserie Den svenska välfärden: ”Policing can’t be done without having a partnership with the community” (SVT 2018). 18 Se t.ex. Colvin (2012 s. 11), som menar att kostnaden för att inte ha en mångfaldig och inkluderande poliskår är ”inability to effectively, efficiently, or equitably conduct police work”. 19 Denna spänning mellan lagföljande och autonomi är central i polisarbete. Juridikprofessorn Jerome Skolnick (2011 s. 5) skriver t.ex.: ”This tension between the operational consequences of ideas of order, efficiency, and initiative, on the one hand, and legality, on the other, constitutes the principal problem of police as a democratic legal organization.” Med andra ord, poliser ska följa lagen, samtidigt som deras arbete kräver ett relativt stort mått av självbestämmande och initiativ. Det senare gör att vikten av att polisen anses legitim accentueras. Se även Sklansky (2008 kap. 4) och Johnston (1988 s. 52), som kallar konflikten mellan regelföljande och självbestämmande för ett ”nyckeldilemma” när det gäller kontrollen av polisen.

1 . I n l e dn i ng