9789144140568

Ett år av akademiskt skrivande

ERFARENHETER

OCH ARBETSTEKNIKER

FÖR UNGA FORSKARE

David Larsson Heidenblad

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 43202

ISBN 978-91-44-14056-8

Upplaga 1:1

©Författaren och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson

Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB

Formgivning omslag: John Persson/Artstory

Printed by Dimograf, Poland 2020

Innehåll

Introduktion 9

Ett år av akademiskt skrivande 11

Andraboken 11

Finish On Time 13

Ventileringsdokument 15

Färdiga texter och förskrivande 16

Inledningskapitlet och andraboken som genre 18

Vad ska boken göra? (synopsis del 1) 20

Planera, men när och hur? 23

Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang 25

Samskrivande. Del 1 27

Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen 30

First things first (synopsis del 2) 32

Källaren 34

Modelltexter 36

Vad forskare kan lära sig av spelare 38

Tillbaka till bokskrivandet 40

Att hantera granskningskommentarer 41

Dags för historikermöte! 44

Samskrivande. Del 2 46

Skrivmod 49

Cv:n av misslyckanden 51

Gränser och ledigheter 53

Text och stil 55

Stanna upp 56

Skrivplan och tajming 59

Spelar läsning någon roll? 61

Färdighetsmål 63

Varför antologier? 65

Mobilitet 67

Forska från scratch 69

Vad kan man göra när det kör ihop sig? 71

Win some, lose some 73

Samskrivande. Del 3 75

Digital minimalism 78

Provföreläsning i Lund 80

Skriva om undervisning och lärande 82

Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi 84

Kapitel 6 och 7 86

Femårsplanen från 2014 revisited 88

Glastaket 90

Reflektioner från ett knappt års bloggande 92

Vad forskare kan lära sig av pokerspelare 94

Vilka fördelar har forskare som är föräldrar? 96

Måndagsklubben 98

Att sätta punkt 100

Blogginläggen som inte blev skrivna 103

Listan 103

Bedömningar och värderingar 105

Less but better 107

Fyraveckorsplanering 109

Lyssna, lyssna inte 111

Från jag till vi 114

Efterord 117

Tematiskt register över inläggen 121

Rekommenderad vidare läsning 125

Introduktion

Den här boken började sitt liv som en blogg om akademiskt skrivande, forskarvardag och postdoktorala erfarenheter. Den skrevs i symbios med min monografi om miljöfrågornas genombrott i Sverige under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Bloggens syfte var att dokumentera min skriv- och arbetsprocess. Den användes också till att reflektera kring, och dela med mig av, saker jag lärt mig under åren efter disputation. När texterna nu samlats kan de ses som ett vittnesmål från min tid som postdoc under 2010-talets andra hälft. Bloggen gick live den 1 februari 2019 och det sista inlägget publicerades exakt ett år senare. Under terminstid uppdaterades bloggen varje tisdagsmorgon. Ibland oftare.

Jag som skrev bloggen presenterade mig för läsarna som docent i historia, småbarnsförälder, magicspelare och Lundabo. I januari 2013 disputerade jag i historia vid Lunds universitet på avhandlingen Vårt eget fel . Samma år fick jag och min fru vårt första barn. Två år senare föddes vårt andra. Under de år som bloggen behandlar bedrev jag forskning i en rad olika projekt av kunskapshistorisk karaktär. Ett särskilt tack vill jag rikta till Crafoordska stiftelsen för att de gav mig möjlighet att under totalt tre år utveckla mina idéer och växa som forskare. För generöst stöd vill jag också tacka Birgit och Gad Rausings stiftelse, Ebbe Kocks stiftelse, Erik Philip-Sörensens stiftelse, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, Inga och John Hains stif-

telse, Karl Staaffs stiftelse, Helge Ax: son Johnsons stiftelse, Ridderstads stiftelse, Wahlgrenska stiftelsen och Åke Wibergs stiftelse.

Boken innehåller, utöver lätt redigerade bloggtexter i kronologisk ordning, sektionen ”Blogginläggen som inte blev skrivna” vilken består av sex nyskrivna inlägg. Därutöver återfinns rekommendationer för vidare läsning inom olika områden samt ett tematiskt register över blogginläggen. Det faktum att bloggen nu finns som bok gläder mig oerhört mycket. Jag hoppas att du som läsare ska finna den inspirerande och lärorik. Om jag får drömma så hoppas jag också att den ska kunna ligga till grund för en större förståelse för, och bättre diskussioner kring, unga forskares villkor och tillvaro.

Lund, 1 februari 2020

David Larsson Heidenblad

©Författaren och

2019-02-01

Ett år av akademiskt skrivande

Andraboken

De senaste åren har jag delat kontor med Cecilia Riving. Hon är psykiatri historiker och – liksom jag själv – småbarnsförälder. Hösten 2016 var vi båda föräldralediga och passade då på att ta en barnvagnspromenad i Dalby. Samtalet kom att kretsa kring ”andraboken”, den som kommer efter avhandlingen. Cecilia skrev på sin andrabok. Själv skrev jag på en vetenskaplig artikel i taget. Jag uppskattade, och argumenterade för, det kortare formatet. Framförallt tryckte jag på att det var skönt att bli klar med saker och att inte behöva hålla stora och komplicerade tankar i huvudet under lång tid. Samtidigt förstod jag Cecilias val. Böcker tillåter utforskandet av stora ämnen och ger utrymme för kreativa grepp. Böcker kan bli lästa av en bredare publik. Och vill det sig väl kan de dessutom bli lästa under riktigt lång tid. En spaning som kom upp under vårt samtal var hur ovanligt det var med kvinnliga historiker som skriver – eller rättare sagt publicerar – andraböcker. Särskilt gäller detta kvinnor med barn under 10. Under vår promenad hade vi svårt att komma på någon. Det slog oss också att många av de mest framstående yngre kvinnliga historikerna ännu inte hade skrivit någon andrabok. Med män förhöll det sig annorlunda. För dem tycktes bokskrivande och småbarnsliv vara möjligt att kombinera. Promenaden mynnade ut i att vi kom fram till

Larsson Heidenblad

att vi – efter våra föräldraledigheter – skulle anordna ett seminarium om andraboken, dess status och villkor. Frågor vi ville diskutera var när en andrabok egentligen skrivs. Hur går det praktiskt till? Vem är det som skriver den? Och under vilka finansieringsformer?

Seminariet kom att gå av stapeln tidig vår 2017. Vi bjöd in en panel av andraboksförfattare: Peter K. Andersson, Ulrika Holgersson och Johan Östling. Det var ett välbesökt seminarium med kloka inlägg och goda diskussioner. En aspekt som togs upp var de systematiska förändringar som skett inom forskningsfinansieringen efter 2010. Fram till dess utlystes regelbundet fyraåriga forskarassistenttjänster som ofta resulterade i docentmeriterande andraböcker. Denna tjänsteform kom att ersättas av tvååriga postdoctjänster och biträdande lektorat (vilka inom historieämnet har utlysts sparsamt). Det vanligaste är dock att unga forskare finansierar sin forskning med externa medel och då i bästa fall på treåriga projekt från Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet eller motsvarande. Dessa projekt resulterar sällan i monografier, men ofta i ett antal artiklar och bokkapitel. Lägger vi till genus- och småbarnsdimensionerna är utfallet än tydligare.

För mig väckte seminariet tankar om att starta den här bloggen. Min idé var att en forskarblogg skulle kunna bli ett intressant sätt att föra diskussionen vidare på. Därefter har jag – det ska erkännas – haft betydande tvivel. Hur ska jag kunna skriva en andrabok om jag samtidigt skriver en blogg? Vad händer med skrivtiden och prioriteringarna? Jag har dock landat i att även dessa frågor skulle vara spännande att lyfta i bloggform. För detta med att balansera olika skrivprojekt – ansökningar, artiklar, recensioner, böcker, redaktörskap och essäer – är en helt ofrånkomlig del av ett aktivt forskarliv. Men hur gör man det då? Och hur lär man sig det? Vad finns det för vägar, goda som dåliga? Det är frågor som jag tänker återkomma till framöver.

©Författaren och

Finish On Time

För en dryg vecka sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga PM-internat i Höör. Jag ingick i blocket ”Perspektiv på livet som doktorand” och min uppgift var att tala om hur kursen Finish On Time har påverkat mitt eget sätt att arbeta. Jag gick denna kurs vintern 2011/2012, ungefär ett år innan jag disputerade. Det är den kurs som har haft störst praktiskt betydelse för mig. Därför var det väldigt roligt att få prata om den för, och med, en ny doktorandgeneration.

Bakom Finish On Time står filosofen Åsa Burman. Hon gjorde under sin egen doktorandtid en längre utlandsvistelse vid Berkeley.

Där var det en självklarhet att gå på kurser och workshops där praktiskt akademiskt arbete stod i fokus. Genom detta kom hon i kontakt med produktivitetstekniker, tidshanterings- och planeringsverktyg. Det var en värld som var totalt främmande för en svensk doktorand i praktisk filosofi. David Allens Getting Things Done (2001) och Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People (1989) må vara skåpmat för företagsledare och entreprenörer. Men de är ingen typisk kvällslektyr för forskare. Särskilt inte inom humaniora.  För Åsa kom mötet med det okända dock att bli fruktbart. Hon prövade teknikerna och upplevde att många av dem gav goda resultat. Inte minst kände hon att kontrollen över avhandlingsarbetet ökade och att hon därmed mådde bättre. Hon undrade varför ingen hade lärt henne något av det här? Därur föddes idén om att själv starta upp något. Efter sin disputation, och ett par år som konsult på McKinsey i Köpenhamn, gjorde hon slag i saken och grundade företaget Finish

On Time. Jag och mina doktorandkollegor i Lund var en av de första grupperna som fick möjlighet att gå kursen.

För mig var Finish On Time en ögonöppnare. Jag hade även tidigare analyserat hur jag arbetade. Men i mötet med Åsa blev det

Larsson Heidenblad

uppenbart för mig att jag hade saknat ett språk för att tänka och tala om detta. Dessutom var min verktygslåda liten. På kursen uppmuntrades vi att prova nya sätt att arbeta. En del av dem använder jag fortfarande. Det var om dessa jag berättade på internatet i Höör. Grunden för mitt arbete är att jag särskiljer planering från utförande. Jag kommer aldrig till kontoret på morgonen och funderar på vad jag ska göra. Nej, det är bestämt långt tidigare. Därmed kan dagen användas till att göra det jag föresatt mig. Det kan låta stelt, men jag upplever att det ger mig frihet och kontroll. Jag känner inte att någon annan hindrar mig från att göra det jag ska. Nyckeln är att veta vad som är dagens viktigaste uppgift. För mig är det nästan alltid någon form av skrivande. Det är där jag börjar. Övriga saker får anpassa sig efter detta.

Rent praktiskt använder jag sedan unit-metoden, vilket innebär att jag arbetar i koncentrerade 40-minuterspass. Jag ställer mobilen, lägger den utom synhåll och när den ringer tar jag paus och lämnar kontoret. Detta oavsett om jag just då har flyt eller inte. Jag dricker därefter lite vatten eller går ut och tar luft. Får jag till fyra sådana skrivpass så är det en riktigt bra arbetsdag. Men även dagar fyllda av möten, seminarier och mailande brukar det gå att få till en eller två units.

Detta arbetssätt tar tid att vänja sig vid och kräver dessutom fortlöpande planering, på såväl kort som lång sikt. På internatet i Höör talade jag om – och visade upp – min årsplanering, terminsplanering, fyraveckorsplanering, veckoplanering och dagsplanering. Därtill finns såklart en femårsplan (som jag inte visade upp). Men allt detta kräver ett eget inlägg, eller kanske flera. Fortsättning följer.

©Författaren och Studentlitteratur

2019-02-12

Ventileringsdokument

Jag läser gärna, och ofta, böcker om akademiskt skrivande och arbete. Därför kommer jag då och då ägna bloggposter åt att tipsa om böcker i denna genre som jag funnit särskilt intressanta. För mig blir detta en anledning så god som någon att återvända till klassiker som Robert Boices Professors as Writers (1990) och Howard S. Beckers Writing for Social Scientists (1986). Men jag vill börja med att tipsa om en betydligt nyare bok: Joli Jensens Write No Matter What (2017).

Jensen förordar, likt de allra flesta inom genren, att akademiskt skrivande bör göras till en daglig vana. Det är en myt, menar hon, att akademiker behöver tomma skrivbord och stora sjok av tid för att skrivprojekt ska röra sig framåt. Vare sig det gäller författandet av ansökningar, artiklar eller böcker så är det korta, dagliga och stressfria skrivpass som är nyckeln. Men hur får man till det?

Jensen lyfter fram tre tekniker. Den första är att varje projekt ska ha en egen projektlåda. Där samlas planer, mål, utkast och färdig text. Lådan kan vara digital, men hennes är fysisk. Den andra är att lova sig själv att skriva femton minuter på projektet varje dag. Även en mycket upptagen akademiker kan frigöra det. Den tredje är att varje projektlåda ska innehålla en ”ventilation file”. Detta dokument används de dagar då man varken vill, eller kan förmå sig själv, att skriva på projektet. Istället ska man då ägna sina femton minuter åt att skriva ner varför man inte vill, eller kan, skriva just i dag. Efter en kvarts ventilering är man fri. Då är skrivbetinget avklarat.

Ett ventileringsdokument fyller olika funktioner. Dels kan det avdramatisera den dagliga kontakten med projektet. För hur eländig man än känner sig – ja kanske speciellt då – så är det fullt möjligt att ägna femton minuter av dagen åt att klaga av sig i skrift. Dels möjliggör dokumentet introspektion och analys. Detta gäller särskilt för projekt som sträcker sig över längre tid och där de svåra

2019-02-19

Larsson Heidenblad

skrivperioderna visar sig återkommande. Genom att gå igenom sitt ventileringsdokument kan man upptäcka mönster i vilka känslor, tankar och idéer det är som skapar motvilja mot att skriva. Lever inte projektet upp till de förväntningar som man har på sig själv, språkligt och intellektuellt? Är man rädd för att förlora sina kollegors respekt? Känns det som att projektet inte innehåller en enda ny tanke utan bara bekräftar det som alla redan vet?

Min egen erfarenhet är att så gott som alla skriv- och forskningsprojekt omgärdas av rädslor. Det gäller även korta texter som blogginlägg och recensioner. Vad jag har i dag – som jag inte hade för några år sedan – är tekniker för att hantera den olusten. Jag kan inte ta bort den jobbiga känslan i magen, men jag kan välja att skriva och forska ändå. Men när det gäller stora projekt – som att skriva en andrabok – då är jag mer osäker. Jag vet ärligt talat inte om, och i sådana fall hur, jag ska göra för att hantera de negativa känslorna som förr eller senare lär dyka upp.

Vad jag dock ska prova det här året, det är att ha ett ventileringsdokument.

Färdiga texter och förskrivande

Akademiskt skrivande är inte vad det ser ut att vara. Det beror på att vi vanligen möter det i form av färdig text. Vi läser böcker och artiklar som det tagit år för forskare att skriva. Texterna har i olika omgångar kommenterats av kollegor. De har kritiserats av granskare och stramats upp av redaktörer. Inte sällan har texterna på ett sent stadium strukturerats om. Ibland har den smarta huvudpoängen

tillkommit allra sist, kanske på inrådan av en klok läsare.

I våra färdiga texter är denna långsamma och kollektiva tillkomstprocess i princip osynlig. Visst tackar vi varandra, i förord och under asterisker. Men dessa korta meningar gör knappast själva

©Författaren och

skrivprocessen rättvisa. Den krokiga vägen från forskningsidé till färdig text känner bara författaren själv till. Om denne nu kommer ihåg. Ibland vill man ju helst bara glömma och gå vidare.

Men det faktum att vi känner akademiskt skrivande genom färdiga texter är riskabelt för vårt skrivande. Det är en grogrund för destruktiva jämförelser, inte minst med oss själva. Våra ofullkomliga worddokument ställs mot våra tryckta alster. Vår första projektansökan inom ett nytt fält ställs mot slutprodukter från ett nyss avslutat. Den här typen av jämförelser är ett effektivt sätt att förlama en skrivprocess. De ger oss goda argument att avstå från att försöka. Eller att skjuta upp skrivandet till en annan dag, vecka, termin eller år.

Men motmedel finns. Många finns samlade i Joli Jensens Write No Matter What (2017), som jag skrev om förra veckan. En teknik som fungerat bra för mig är så kallad ”prewriting” eller ”förskrivande”. För mig är detta ett sätt att dela in skrivande i två faser: planering och utförande. Det förstnämnda handlar om att hitta struktur och innehåll, det andra om att hitta ord och effektiva sätt att kommunicera.

Den första sidan av inledningskapitlet i min andrabok kan tjäna som exempel. Syftet med denna sida är att ringa in det problem som boken ska handla om, det vill säga hur det gick till när miljöfrågorna fick sitt stora genombrott i Sverige. I bästa fall ska sidan väcka intresse och tydligt visa varför min forskning är angelägen. Hur ska jag då göra det? Ja, det är en svår fråga med många tänkbara svar. Ett bra sätt att göra den fullkomligt omöjlig att svara på är att samtidigt kräva av mig själv att jag ska skriva eleganta och tryckfärdiga meningar. Det förmår jag inte.

Vad jag dock klarar av är att lägga några 40-minuterspass på att förskriva och prova olika strukturer. Det jag då till slut fastnade för var följande fyra stycken:

2019-02-26

Larsson Heidenblad

1. Börja med Stockholmskonferensen 1972. Fotografiet på jorden från rymden. Den hotade planeten och mänskligheten.

2. Lyft fram att detta var självklart för många människor 1972. Europeiska naturvårdsåret 1970, Gröna vågen myntas i Land 1971. Kunskap om en global miljökris cirkulerade i samhället

3. Fem år tidigare såg det helt annorlunda ut. Sommaren 1967 tänkte de allra flesta inte i dessa banor. Inte heller politiker och vetenskapsmän. Kunskap fanns hos individer och små grupper, men cirkulerade inte.

4. Frågebatteri: Hur gick förändringen till? När hände det? Vad gjorde att det hände? Vem eller vilka verkade för att det skulle hända? Denna bok kretsar kring dessa frågor. Jag kommer att ...

Dessa fyra förskrivna stycken är långtifrån någon färdig text. Men jag vill mena att merparten, eller i alla fall den svåraste delen, av skrivandet är gjort. Det här är en struktur som kan omvandlas till en logiskt sammanhängande text på ungefär en sida. Dessutom finns det en naturlig brygga vidare till nästa.

Är det världens bästa inledning? Nej. Är det säkert att den står sig hela vägen till tryck? Nej. Men är den bra nog för att jag ska kunna gå vidare i skrivprocessen. Ja.

Och det är allt man kan begära av sig själv i det här stadiet.

Inledningskapitlet och andraboken som genre

Jag tillhör den skara forskare som skriver texter från start till mål. Därefter arbetar jag vanligen om inledningen, så att den passar bättre ihop med helheten. Likväl klarar jag inte av att börja någon annanstans än från början. Jag behöver skriva en provisorisk inledning för

©Författaren och

att staka ut riktningen och hitta rätt ton. Arbetet med inledningen är en viktig del av min skrivprocess – även om själva texten inte alltid överlever.

För några veckor sedan skrev jag klart första versionen av min andraboks inledningskapitel. Det blev en kort text, endast nio sidor lång. Säkerligen kommer den behöva ändras. Möjligen behöver den byggas ut. Men inget av detta går att göra nu. Jag vet ju ännu inte exakt vad inledningskapitlet är en inledning på.

Strukturen för min bok är förvisso i grova drag given. Jag har utarbetat ett synopsis bestående av åtta kapitel. Vad dessa ska handla om och vilka poänger jag vill göra i dem vet jag. Därtill vet jag vilka större poänger som jag vill göra med boken som helhet. Men exakt hur jag ska kommunicera och underbygga det hela återstår att se. Till stor del är detta också en fråga om vilken genre som jag väljer att skriva i, och vilka läsare som jag vänder mig till. Här behöver jag bestämma mig.

Andraböcker i ämnet historia kan, men behöver inte, vara skrivna ungefär som en avhandling. De kan ha långa teori- och metodavsnitt, ingående källdiskussioner och utförliga forskningslägen. De kan, likt en tysk habilitationsskrift, vara 500 sidor långa och sprängfyllda med fotnoter. Empirin kan vara fullödig, ja närmast total.

Men andraböcker kan också vara mer flyhänt skrivna. De kan ställa författaren och några centrala argument i fokus. Relationen till tidigare forskning och vetenskapliga vägval kan vara implicita. Inom anglosaxisk historievetenskap är detta skrivsätt idealet. Svenska historiker som väljer detta spår strävar ofta efter att nå en bredare publik. De vill tala till fler än kollegorna och forskarsamhället. Ibland lyckas det.

Själv hade jag den typen av ambitioner redan med min avhandling. Jag var fostrad i ett ideal av att den goda vetenskapen på samma gång kunde tala både till forskarsamhället och till offentligheten. Det är

Tematiskt register över inläggen

Andraboken

Andraboken, s. 11

First things first (synopsis del 2), s. 32

Forska från scratch, s. 69

Inledningskapitlet och andraboken som genre, s. 18

Kapitel 6 och 7, s. 86

Tillbaka till bokskrivandet, s. 40

Vad ska boken göra? (synopsis del 1), s. 20

Arbetstekniker

Att hantera granskningskommentarer, s. 41

Att sätta punkt, s. 100

Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen, s. 30

Dags för historikermöte! s. 44

Digital minimalism, s. 78

Finish On Time, s. 13

Less but better, s. 107

Lyssna, lyssna inte, s. 111

Måndagsklubben, s. 98

Reflektioner från ett knappt års bloggande, s. 92

Larsson Heidenblad

Spelar läsning någon roll? s. 61

Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi, s. 84

Vad forskare kan lära sig av pokerspelare, s. 94

Vad kan man göra när det kör ihop sig? s. 71

Varför antologier? s. 65

Hantera motgångar

Cv:n av misslyckanden, s. 51

Källaren, s. 34

Provföreläsning i Lund, s. 80

Vad forskare kan lära sig av spelare, s. 38

Vad forskare kan lära sig av pokerspelare, s. 94

Win some, lose some, s. 73

Jämställdhet och föräldraskap

Andraboken, s. 11

Digital minimalism, s. 78

Glastaket, s. 90

Mobilitet, s. 67

Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang, s. 25

Vilka fördelar har forskare som är föräldrar? s. 96

Win some, lose some, s. 73

Planering

Att sätta punkt, s. 100

Femårsplanen från 2014 revisited, s. 88

Finish On Time, s. 13

Fyraveckorsplanering, s. 109

122

Färdighetsmål, s. 63

Listan, s. 103

Planera, men när och hur? s. 23

Skrivplan och tajming, s. 59

Stanna upp, s. 56

Samarbete

Från jag till vi, s. 114

Måndagsklubben, s. 98

Samskrivande. Del 1, s. 27

Samskrivande. Del 2, s. 46

Samskrivande. Del 3, s. 75

Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang, s. 25

Varför antologier? s. 65

Skrivande

Färdiga texter och förskrivande, s. 16

Modelltexter, s. 36

Samskrivande. Del 1, s. 27

Samskrivande. Del 2, s. 46

Samskrivande. Del 3, s. 75

Skriva om undervisning och lärande, s. 82

Skrivmod, s. 49

Text och stil, s. 55

Ventileringsdokument, s. 15

Larsson Heidenblad

Utmaningar för unga forskare

Andraboken, s. 11

Bedömningar och värderingar , s. 105

Glastaket, s. 90

Gränser och ledigheter, s. 53

Lyssna, lyssna inte, s. 111

Mobilitet, s. 67

Spelar läsning någon roll? s. 61

Vilka fördelar har forskare som är föräldrar? s. 96

Win some, lose some, s. 73

124

David Larsson Heidenblad är docent i historia, verksam som forskare och lärare vid Historiska institutionen, Lunds universitet. Han är medarbetare i Finish On Time och biträdande föreståndare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK).

Ett år av akademiskt skrivande

Unga forskare som vill göra akademisk karriär står inför många utmaningar. Deras tillvaro präglas av osäkra anställningar, motstridiga krav och begränsade erfarenheter av att stå på egna ben. Många befinner sig dessutom i familjebildande ålder. Kunskap om hur man kan göra för att må bra och nå framgång på sina egna villkor är sällsynt – få forskare låter andra få en inblick i deras forskartillvaro, och i hur den känns.

Med Ett år av akademiskt skrivande lyfter David Larsson Heidenblad på locket till sin egen forskartillvaro. Boken började sitt liv som en populär blogg om akademiskt skrivande och arbete. Här följer vi ett år av hans forskarliv och får ta del av tankar kring den akademiska karriären och vad en sådan innebär, reflektioner om skrivandets former och förutsättningar samt tankar om föräldraskap och jämställdhet.

Boken riktar sig till unga forskare som vill bemästra sin yrkesroll, men också till deras mentorer och andra som är intresserade av forskarlivets många olika aspekter.