AV STEVEN LEVITSKY & DANIEL ZIBLATT
Original title: How Democracies Die
Copyright © 2018 by Steven Levitsky and Daniel Ziblatt.
Published in agreement with the author, c/o BAROR INTERNATIONAL, INC., Armonk, New York, U.S.A.
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 43192
ISBN 978-91-44-14043-8
Upplaga 1:1
©För den svenska upplagan Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se
Studentlitteratur AB, Lund
Översättning: Thomas Andersson
Sakgranskning: Anders Sannerstedt
Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson
Ombrytning inlaga: Carina Blomdell
Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson
Printed by Eurographic Group, 2020
Innehåll Förord till den svenska utgåvan 7
Inledning 13
1 Ödesdigra allianser 23
2 Vakthållning i USA 45
3 Det stora republikanska frånträdet 65
4 Omstörtning av demokratin 85
5 Demokratins skyddsräcken 111
6 Den amerikanska politikens oskrivna regler 133
7 Upplösningen 161
8 Trumps första år: ett auktoritärt betyg 193
9 Att rädda demokratin 223
Författarnas tack 253
Noter 255
Person- och sakregister 317
Inledning
Är vår demokrati i fara? Den frågan trodde vi aldrig att vi skulle ställa. Vi har varit kolleger i femton år och under denna tid haft tankar, skrivit och undervisat studenter om demokratins misslyckanden på andra platser och i andra tider – Europas mörka 1930-tal, förtrycket i Latinamerika på 1970-talet. Sedan lång tid tillbaka har vi undersökt de nya auktoritära styren som växer fram världen över. Hur och varför demokratier dör har för oss, i vårt yrke, blivit något av en besatthet.
Men nu är det vårt eget land vi vänder blicken mot. De senaste två åren har vi kunnat följa hur USA:s politiker sagt och gjort saker som tidigare aldrig förekommit här – men som vi på andra ställen har uppfattat som tecken på demokratisk kris. I likhet med många andra amerikaner känner vi djupa farhågor, samtidigt som vi försöker intala oss att så illa kan det ändå inte vara här. Visserligen vet vi att demokratier alltid är sköra, men den som vi lever i har ju på något sätt lyckats göra det omöjliga. Vår konstitution, vår nationella tro på frihet och jämlikhet, vår genom historien stabila medelklass, våra höga förmögenhets- och utbildningsnivåer och vår stora, diversifierade privata sektor – allt detta borde ha vaccinerat oss mot det slags demokratiska sönderfall som inträffat på andra håll.
Ändå är vi oroliga. Amerikanska politiker behandlar nu sina konkurrenter som fiender, förolämpar den fria pressen och hotar
Inledning
med att underkänna valresultat. De försöker försvaga vår demokratis institutionella buffertzoner, däribland domstolarna, underrättelsetjänsterna och etikmyndigheterna. USA är kanske inte ensamt om detta. Forskarna blir allt oroligare för att demokratin kan vara hotad över hela världen – även där dess existens länge har tagits för given. Populistiska regeringar har gått till angrepp mot demokratiska institutioner i Ungern, Turkiet och Polen. Extremistiska krafter har haft dramatiska valframgångar i Österrike, Frankrike, Tyskland , Nederländerna och på andra håll i Europa. Och i USA har en man utan erfarenhet av offentlig förvaltning, utan nämnvärt intresse för konstitutionella rättigheter och med tydliga auktoritära tendenser blivit vald till president.
Vad innebär allt detta? Är det en av världens äldsta och mest framgångsrika demokratiers nedgång och fall vi upplever?
Mitt på dagen den 11 september 1973, efter månader av ökande spänningar på gatorna i Santiago i Chile , gick brittisktillverkade Hawker Hunter-jaktplan till blixtangrepp och fällde bomber över La Moneda, det nyklassicistiska presidentpalatset mitt i staden. Bomberna fortsatte falla, och La Moneda brann. President Salvador Allende , som tre år tidigare hade blivit vald som ledare för en vänsterkoalition, hade barrikaderat sig inuti byggnaden. Under hans period hade Chile drabbats hårt av social oro, ekonomisk kris och politisk förlamning. Allende hade sagt att han inte tänkte lämna sin befattning förrän hans jobb var avslutat – men nu hade sanningens ögonblick kommit. Under general Augusto Pinochets befäl tog Chiles väpnade styrkor kontrollen över landet. Tidigt på morgonen
denna ödesdigra dag hade Allende hållit ett trotsigt tal i en nationell radiosändning i hopp om att hans många anhängare skulle ge sig ut på gatorna och försvara demokratin. Men något motstånd uppbådades aldrig. Militärpolisen som vaktade Monedapalatset hade
övergivit honom; radiotalet möttes av tystnad. Inom några timmar var president Allende död. Det var även den chilenska demokratin.
Så brukar vi tänka oss att demokratier dör: i händerna på väpnade män. Under kalla kriget föranleddes nästan tre av fyra demokratiska sönderfall av statskupper. Demokratierna i Argentina , Brasilien , Dominikanska republiken, Ghana, Grekland, Guatemala, Nigeria, Pakistan, Peru , Thailand, Turkiet och Uruguay gick alla under på detta sätt. Mera nyligen störtades den egyptiske presidenten Mohamed Mursi 2013 och den thailändske premiärministern Yingluck
Shinawatra 2014 i militärkupper. I alla dessa fall upplöstes demokratin på iögonfallande sätt, genom militära makt- och tvångsingripanden. Men det finns en annan metod att krossa en demokrati. Den är mindre dramatisk men lika destruktiv. Demokratier kan dö i händerna på generaler men även i valda ledares våld – presidenter eller premiärministrar som undergräver just den process som förde dem till makten. Vissa av dessa ledare avvecklar demokratin snabbt, så som Hitler gjorde i efterdyningarna av riksdagsbranden i Berlin 1933. Men oftare urholkas demokratier långsamt, i knappt märkbara etapper.
Till exempel var Hugo Chávez i Venezuela en politisk outsider som rasade mot vad han framställde som en korrumperad styrande elit, och han lovade att skapa en mer ”autentisk” demokrati som skulle använda landets väldiga oljerikedomar för att förbättra livet för de fattiga. Chávez utnyttjade skickligt ilskan hos många vanliga venezuelaner som kände sig åsidosatta eller illa behandlade av de etablerade politiska partierna, och 1998 valdes han till president. Som en kvinna i Chávez hemdelstat Barinas uttryckte det under valnatten: ”Demokratin är infekterad. Och Chávez är den enda antibiotika vi har.”
När Chávez inledde sin utlovade revolution gjorde han det demokratiskt. 1999 höll han ett fritt allmänt val till en ny konstituerande
församling, och hans allierade vann en överväldigande majoritet. Detta gjorde det möjligt för chavistas att på egen hand skriva en ny författning. Det var emellertid en demokratisk författning, och för att stärka dess legitimitet hölls nya president- och parlamentsval år 2000. Chávez och hans allierade vann även dessa. Chávez populism väckte kraftig opposition, och i april 2002 störtades han tillfälligt av militären. Men kuppen misslyckades, och en segerjublande Chávez kunde hävda en än större demokratisk legitimitet.
Det var inte förrän 2003 som Chávez tog sina första tydliga steg mot ett auktoritärt styre. När stödet från allmänheten började svikta fördröjde han en oppositionsledd folkomröstning som skulle ha avsatt honom från hans post – till ett år senare, då de skyhöga oljepriserna hade stärkt hans ställning så pass mycket att han kunde vinna den. 2004 svartlistade regeringen dem som hade undertecknat avgångskravet och fyllde på landets högsta domstol med partiska medlemmar, men Chávez jordskredsseger i valet 2006 gjorde att han kunde upprätthålla en demokratisk fernissa. Efter 2006 ökade chavista-regimens förtryck. Man stängde en av de stora tv-kanalerna, grep eller landsfördrev oppositionspolitiker, domare och mediepersonligheter på tvivelaktiga grunder och hävde begränsningen av presidentens mandatperiod så att Chávez kunde sitta kvar vid makten på obestämd tid. När Chávez, som nu var döende i cancer, omvaldes 2012 skedde det i fri men ej rättvis konkurrens: den chavistiska rörelsen kontrollerade en stor del av medierna och mobiliserade den väldiga statsapparaten till sin egen fördel. Efter Chávez död ett
år senare vann hans efterträdare, Nicolás Maduro, ytterligare ett tvivelaktigt återval och 2014 fängslade hans regering en framträdande oppositionsledare. Ändå tycktes oppositionens storseger i 2015 års parlamentsval vederlägga kritikernas påståenden om att Venezuela inte längre var demokratiskt. Det var inte förrän en ny, enpartistyrd konstituerande församling tog makten över parlamentet
2017, nästan tjugo år efter det att Chávez vann sitt första presidentval, som Venezuela allmänt kom att betraktas som en autokrati.
Så dör demokratier numera. De uppenbara diktaturerna – fascistiska, kommunistiska eller militärstyrda – har försvunnit på många håll i världen. Militärkupper och andra våldsamma maktövertaganden är sällsynta. De flesta länder håller val regelbundet. Demokratier dör fortfarande, men det går till på andra sätt. Sedan kalla krigets slut har de flesta demokratiska sönderfall inte orsakats av generaler och soldater utan av de valda regeringarna själva. På samma sätt som Chávez i Venezuela har valda ledare underminerat demokratiska institutioner i Georgien, Ungern, Nicaragua, Peru, Filippinerna , Polen, Ryssland , Sri Lanka, Turkiet och Ukraina. Dagens demokratiska urspårning börjar med valsedeln.
Det farligt bedrägliga är att vägen till sönderfall kan gå via val. Efter en klassisk statskupp, som i Pinochets Chile, inträder demokratins död omedelbart och är tydlig för alla. Presidentpalatset brinner. Presidenten mördas, fängslas eller sänds i landsflykt. Författningen sätts ur spel eller avskaffas helt. När vägen går via val händer ingenting av detta. Det syns inga stridsvagnar på gatorna. Författningar och andra formellt demokratiska institutioner blir kvar. Folk röstar fortfarande. Valda autokrater upprätthåller en fasad av demokrati samtidigt som de urvattnar dess innebörd.
Många ansträngningar som regeringar gör för att undergräva demokratin är ”lagliga” i den meningen att de har bifallits av den lagstiftande församlingen eller godtagits av domstolarna. De kan till och med framställas som försök att förbättra demokratin – att göra den dömande makten mer kompetent, att bekämpa korruptionen eller att förbättra vallagen. Tidningarna kommer fortfarande ut men har mutats eller tvingats till självcensur. Medborgarna fortsätter att kritisera regeringen men får ofta skatteproblem eller andra bekymmer med rättvisan. Detta sår förvirring bland allmänheten. Folk
inser inte genast vad som håller på att hända. Många fortsätter tro att de lever i en demokrati. När venezuelanerna i den årliga enkätundersökningen Latinobarómetro 2011 ombads att betygsätta sitt eget land från 1 (”inte alls demokratiskt”) till 10 (”fullständigt demokratiskt”) gav 51 procent av de tillfrågade sitt land betyget 8 eller högre.
Eftersom det inte finns något enskilt ögonblick – ingen kupp, inget införande av militärt undantagstillstånd, inget upphävande av författningen – då regimen tydligt ”går över gränsen” in i diktaturen kan det tänkas att samhällets varningsklockor inte börjar ringa. De som pekar ut myndighetsmissbruk kan avfärdas med argumentet att de överdriver eller ropar på vargen. Demokratins urholkning sker för många nästan omärkligt.
Hur sårbar är den amerikanska demokratin för denna form av urspårning? Vår demokratis grundvalar är utan tvivel starkare än de som finns i Venezuela , Turkiet eller Ungern. Men är de tillräckligt starka? För att besvara en sådan fråga måste vi lägga dagliga rubriker och färska nyhetsrapporter åt sidan, vidga vår horisont och dra lärdom av andra demokratiers erfarenheter världen över och genom historien. Att studera andra demokratier i kris ger oss en bättre insikt om vilka svårigheter som vår egen demokrati står inför. Till exempel har vi, utifrån andra nationers historiska erfarenheter, utvecklat ett lackmustest som kan hjälpa oss att identifiera blivande autokrater innan de kommer till makten. Vi kan lära av de misstag som demokratiska ledare i det förflutna gjorde när de öppnade dörren
för blivande auktoritära härskare – och, omvänt, av de sätt på vilka andra demokratier har hållit extremister borta från makten. En jämförande metod klargör även att valda autokrater i olika delar av världen använder anmärkningsvärt likartade strategier för att undergräva demokratiska institutioner. När dessa mönster synliggörs blir vägen mot sönderfallet mindre svårtolkad – och lättare att motverka.
Kunskap om hur medborgare i andra demokratier framgångsrikt gjort motstånd mot valda autokrater, eller varför de sorgligt nog misslyckades med det, är oumbärlig för dem som i dag vill försvara den amerikanska demokratin.
Vi vet att extremistiska demagoger av och till dyker upp i alla samhällen, även i friska demokratier. USA har haft sin beskärda del av dem, däribland Henry Ford , Huey Long , Joseph McCarthy och George Wallace . Ett utslagsgivande test för demokratier är inte huruvida sådana figurer dyker upp, utan huruvida politiska ledare, och särskilt politiska partier, arbetar för att hindra dem från att gripa makten från första början – genom att utesluta dem från mainstreampartiernas kandidatlistor, genom att vägra att stödja eller alliera sig med dem och, när det behövs, genom att göra gemensam sak med konkurrenter som stöder demokratiska kandidater. Att isolera populära extremister kräver politiskt mod. Men när rädsla, opportunism eller felbedömningar får etablerade partier att bjuda in extremister i värmen är demokratin i fara.
När en blivande auktoritär ledare lyckas ta makten står demokratierna inför ett andra, avgörande test: Kommer denna autokrat att bryta ned de demokratiska institutionerna eller att hindras av dem? Enbart institutioner räcker inte för att hålla tillbaka valda diktatorer. Författningar måste försvaras – av politiska partier och organiserade medborgare, men även av demokratiska normer. Utan stabila normer fungerar inte den konstitutionella maktdelningen som det demokratiska bålverk vi tror att den är. Institutionerna blir politiska vapen, och de som har makten över dessa vapen svingar dem med kraft mot dem som inte har makten över dem. Så undergräver valda diktatorer demokratin – de ”beväpnar” domstolar och neutrala myndigheter genom att utse partiska medlemmar till dem, de köper och mutar medierna och den privata sektorn (eller tvingar dem med hot till tystnad) och de skriver om politikens regler så att de får en slagsida
som missgynnar motståndarna. Det sorgligt paradoxala med den parlamentariska vägen till ett auktoritärt styre är att demokratins lönnmördare använder demokratins egna institutioner – steg för steg, utstuderat och rent av lagligt – för att ta död på den.
USA fick underkänt i det första testet i november 2016, när vi valde en president vars efterlevnad av de demokratiska normerna är tvivelaktig. Donald Trumps överraskande seger möjliggjordes inte bara av allmänhetens missnöje utan även av det republikanska partiets oförmåga att hindra en extremistisk demagog i de egna leden från att bli nominerad som presidentkandidat.
Hur allvarligt är hotet nu? Många observatörer söker tröst i vår konstitution, som är utformad just för att stävja och tygla demagoger som Donald Trump. Vårt madisonska maktdelningssystem har bestått i mer än två hundra år. Det överlevde inbördeskriget, den stora depressionen, kalla kriget och Watergate. Då måste det också kunna överleva Trump.
Vi är inte lika säkra. Historiskt sett har vårt maktdelningssystem fungerat ganska bra – men inte, eller inte helt, tack vare det konstitutionella system som grundlagsfäderna utformade. Demokratier fungerar bäst – och överlever längre – när författningarna befästs av oskrivna demokratiska normer. Två grundläggande normer har bevarat USA:s maktdelningssystem på ett sätt som vi har kommit att ta för givet: den ömsesidiga toleransen, eller överenskommelsen om att konkurrerande partier erkänner varandra som legitima motståndare, och besinningen, eller principen att politiker bör vara måttfulla när de utnyttjar sina institutionella prerogativ. Dessa båda normer bar upp den amerikanska demokratin under större delen av 1900-talet. Ledarna för de två stora partierna erkände varandra som legitima konkurrenter och motstod frestelsen att använda sin tillfälliga kontroll över institutionerna för att gynna det egna partiet så mycket som
möjligt. Toleransens och måttfullhetens normer fungerade som ett slags skyddsräcken i den amerikanska demokratin och bidrog till att den lyckades undvika det slags partistrid till döds som har ödelagt demokratier på andra håll i världen, exempelvis i Europa på 1930-talet och i Sydamerika på 1960- och 1970-talen.
I dag håller emellertid den amerikanska demokratins skydd på att försvagas. Urholkningen av våra demokratiska normer började på 1980- och 1990-talen och tilltog på 2000-talet. När Barack Obama blev president ifrågasatte i synnerhet många republikaner sina demokratiska motståndares legitimitet och hade övergivit besinningen till förmån för en strategi som gick ut på att vinna med alla medel. Donald Trump har möjligen påskyndat denna process, men han var inte upphovet till den. De svårigheter som den amerikanska demokratin står inför går djupare än så. Försvagandet av våra demokratiska normer har sina rötter i en extrem partipolarisering som går utöver de politiska skillnaderna och ytterst berör en existentiell konflikt om kultur och etnisk härstamning. USA:s ansträngningar för att uppnå etnisk jämlikhet samtidigt som vårt samhälle blir alltmer mångskiftande har gett näring åt en smygande reaktion och en allt starkare polarisering. Och en sak står klar när man har studerat sönderfall genom historien, och det är att extrem polarisering kan ta död på demokratier.
Det finns därför skäl att slå larm. Inte nog med att USA valde en demagog 2016, utan vi gjorde det i ett läge då de normer som en gång skyddade vår demokrati redan hade naggats i kanten. Med lärdom av andra demokratier i kris presenterar vi i den här boken ett antal strategier som medborgarna bör, respektive inte bör, följa om de vill försvara vår demokrati.
Många amerikaner är på goda grunder förskräckta över det som händer i vårt land. Men försvaret av vår demokrati kräver mer än bara förskräckelse eller ilska. Vi måste vara både ödmjuka och djärva.
Inledning
Vi måste dra lärdom av det som inträffat i andra länder så att vi kan se varningstecknen – och känna igen de falska larmsignalerna. Vi måste vara medvetna om de ödesdigra felsteg som har fått andra demokratier att gå under. Och vi måste ha en klar föreställning om hur medborgarna växte med uppgiften och redde ut de stora demokratiska kriserna i det förflutna, hur de övervann sina djupliggande skiljaktigheter för att undvika sönderfall. Historien upprepar sig inte. Men den rimmar. Historiens löfte, och den här bokens förhoppning, är att vi kan finna rim och reson innan det är för sent.
Steven Levitsky är professor i statsvetenskap vid Harvard University, specialiserad på auktoritärt styre och demokratisering i Latinamerika. Daniel Ziblatt är professor i statsvetenskap vid Harvard University och forskar bland annat om demokratins utveckling i Europa.