Innehåll
Förord 9
Författarpresentationer 11
1 Inledning 13
Interaktionsordning – både former och normer för
mänskliga möten 14
Vi väljer oftast att lita på varandra 15
Skolan – mötesplats och arbetsplats 16
Är skolan i kris? 17
Självframställning i vardagslivet 18
2 Mellan kaos och kosmos 21
Klassrummets dramaturgi
Vem är jag, vem är du och vad gör vi här? 22
Roller 22
Definition av situationen 23
Den sociala situationens aktörer 25
Självpresentation i vardagslivet 31
Utsända och överförda uttryck 33
Ansiktsarbete 34
Rolldistans 35
Oordning och osäkerhet i klassrummet 37
För att summera 44
3 Klassrummet som scen 47
Klassrummets interaktionsordning 47
Trygghet och studiero 49
Två idealtypiska klassrumsordningar 51
©Författarna och Studentlitteratur
Idéer om klassrumsledarskap 53
Fel fröken, fel klassrum 56
När situationen faller ur ramen 61
För att summera 63
4 Skolans ansikten 65
Institutionen, organisationen och seminariet
Tre ansikten i skolans styrdokument 66
Skolan som institution – vara och förvara 67
Skolan som organisation och rörelse – redskap för individuell och social förändring 72
Skolan som seminarium – frösådd för framtiden 76
Nyansförskjutningar av skolan – fängelse, karaoke och bildningselitism 78
5 Vad händer här? 83
Skolans platser, interaktioner och situationer
Platser, interaktioner och situationer 86
Plats blir situation genom interaktion 95
6 Skammens dynamik 103
Skam 104
Publiksegregation 107
Skam och stolthet – utesluten och innesluten 110
Känslor som rör och berör 112
Känslornas objekt 114
Känslor i klassrummet – exemplet samhällskunskapsklassrummet 115
Tre känsloladdade klassrum 118
Utmanade ansikten 121
Vad har hänt? 124
Kontroll 126
Sticka ut eller passa in 129
Prästens dotter 134
Studentlitteratur
©Författarna och
Hans pappa sitter i fängelse 138
Ett sätt att se på saken 138
Ett annat sätt att se på saken 139
7 Skolans interaktionsordningar 145
Referenser 155 Register 167
©Författarna och Studentlitteratur
1 Inledning
Skolan är Sveriges största arbetsplats. Varje dag sammanstrålar ungefär en och en halv miljon elever (Skolverket 2021a, 2021b) och 150 000 lärare och annan skolpersonal i skolans korridorer och klassrum. Förutom att vara en utbildningsinstitution som organiserar undervisning och förvarar elever är skolan också en mötesplats. När människor möts börjar de samspela eller, med ett annat ord, interagera. Det är denna interaktion som intresserar oss i den här boken – samspelet mellan skolans människor, och samspelet mellan människor och deras och andras föreställningar om vad som ska ske i skolan. Det innebär att vi intresserar oss för skolan som plats, för människorna som möts där och för de normer som reglerar eller försöker reglera dessa möten. Den sociala interaktionen är alltså i fokus, men också den i dag kanske både ifrågasatta och otydliga ram som skolan skapar för denna interaktion. 2000-talets svenska skola är en omtvistad plats. Samtidigt är det en plats som många små barn längtar till och som både lärare och elever kan omtala med respekt, kärlek och nostalgi.
Vi närmar oss dessa fenomen med den amerikanska sociologen Erving Goffmans socialt interaktionistiska perspektiv, för att med delar av hans begreppsliga verktygslåda (som är rymlig!) rikta blicken mot det som finns bakom den där mer uppenbara föreställningen om skolan som institution och organisation för utbildning och undervisning. I boken beskriver vi och reflekterar, både
©Författarna och Studentlitteratur 13
vetenskapligt och existentiellt, över en del av skolans praktiker och aktörer. Goffmans perspektiv och sätt att tänka kan bidra till att både vårt eget och andras sätt att förstå skolan såväl fördjupas som utmanas. Genom att göra det kan den här boken komplicera diskussionen och hjälpa den som verkligen vill förstå vad som egentligen pågår i skolan att ställa om blicken. Bokens innehåll utmanar den nostalgi och brist på gråzoner som kännetecknar den mer högljudda skoldebatten och erbjuder samtidigt skolans personal och lärarstuderande redskap för att förstå skolans mellanmänskliga förutsättningar och praktik – och sig själva i denna.
Interaktionsordning – både former och normer för mänskliga möten
Goffmans sociologi är inte en teori om samhället och inte heller en teori om individen, utan en teori om eller ett perspektiv på en social interaktionsordning som vetter mot både individ och samhälle. Detta tar sig bland annat uttryck i ett ständigt anpassningstryck på individen, ett socialt tvång eller tryck som individer bidrar till att upprätthålla i den mån de anpassar sig till det, ibland försöker motstå och ibland spelar anpassade till.
Interaktionsordningen skapas, återskapas och bryts ner av de interagerande – och styr i någon mening hur individer agerar när de är i omedelbar närhet av andra. Närheten till de andra är på sätt och vis den kraft som får individer att interagera på ett ordnat sätt. Ordning i begreppet interaktionsordning avser både former och normer för interaktionen, ibland överenskomna, ibland inte. Goffman nämner denna interaktionsordning explicit endast i sin doktorsavhandling 1953 och i en av sina sista texter som publicerades 1983, artikeln The interaction order (Goffman 1983). Men interaktionsordningen är ständigt i fokus för hans studier av mänskliga möten. Ibland framställer han den som mellanindividuell, ibland som överindividuell, ibland både och. Förekomsten av en sådan interaktionsordning gör att samspelet mellan individer inte framstår som helt slumpmässigt och därför till viss del kan förutsägas.
©Författarna och Studentlitteratur 14 1 Inledn I ng
Interaktionsordningen fungerar som en anvisning till individen att handla på ett visst sätt och utövar ett visst socialt tvång. Människor är dock inte robotar och kan därför ibland göra oväntade saker som i stället för att upprätthålla ordningen bryter ner den. Sådana brott kan ändra ordningen i grunden eller leda till nya sätt att leva med den. Ett kännetecken för Goffmans sätt att förstå interaktionsordningen är att den står och väger (Persson 2012a). Vi strävar efter jämvikt, och vi gör det i ett kraftfält mellan
å ena sidan ritualisering (upprepning, förutsägbarhet, kontroll) och å andra sidan sårbarhet (risken för att ordningen ska bryta samman).
På analytisk väg är det möjligt att skilja mellan ritualisering och sårbarhet, men i den empiriskt iakttagbara sociala interaktionen hänger de samman. Sårbarhet i sociala interaktionssammanhang innebär i princip att den sociala interaktionen är skör och kan falla samman om inte dess olika deltagare enskilt och tillsammans upprätthåller interaktionsordningen – medvetet, av misstag, eller för att de inte kan styra de andras intryck tillräckligt bra.
Vi väljer oftast att lita på varandra
Goffmans sociologi vilar på två existentiella förutsättningar. Vi delar, för det första, alltid social situation med andra individer och kan, om vi är ensamma, dessutom dela situation med andra i tanken genom att föreställa oss hur andra skulle ha tänkt och gjort i den aktuella situationen. Vi saknar, för det andra, en alltigenom tillförlitlig kunskap om dem vi delar social situation med, men vi väljer nästan alltid att lita på dem. Goffman (2020a) förvandlar dessa existentiella förutsättningar till två kunskapsproblem: definition av situationen respektive social information (Persson 2012a).
Individer behöver kunna definiera och hantera situationer som delas med andra. Individer behöver också kunna läsa situationen och de andra i situationen – samla in social information – för att övertyga sig om att situationen och de andra är som den/de ser ut att vara.
©Författarna och Studentlitteratur 15 1 Inledn I ng
Ett centralt tema i flera av den här bokens kapitel är det som Goffman (2012a) kallar intrycksstyrning och som innebär att aktörer, såväl individer som organisationer, försöker och ofta lyckas styra andras intryck av sig själva. Graden av intrycksstyrning kan variera från de personliga utsmyckningar som vi i interaktion med andra ständigt gör av oss själva, till de utstuderade historier som sol-och-vårare och storbedragare bygger runt sig själva. Intrycksstyrning kan vara ett sätt att framställa sig som ”sig själv” eller att ta en eller annan roll. Intrycksstyrning är också en viktig del av människors och organisationers strävan efter att skydda sin självbild, vare sig det innebär att man i en viss social situation försöker smälta in eller sticka ut.
Skolan – mötesplats och arbetsplats
Alla som går eller arbetar i skolan har ett schema. Enligt detta börjar skolan en bestämd tid, ofta klockan 8.00 eller lite senare. Men för både lärare och elever börjar skoldagen egentligen tidigare än så. Det pågår enskilda förberedelser hemma: Vad ska jag ha på mig? Vad ska jag ha med mig? Kan jag läxan? Har jag förberett min lektion? Och möten sker på olika platser redan före den där första lektionen. Barn och vuxna i samma område slår gående följe till skolan, de träffas vid busshållplatsen eller cykelstället, i korridoren eller personalrummet. Jag håller en plats till dig på bussen! Vi ses klockan 7.23 vid eken! Jag väntar på dig utanför hemkunskapen! Sätter du på kaffet när du kommer, så hinner vi ta en kopp!
När lärare och elever möts för att börja dagens första lektion, har skoldagen alltså i praktiken redan pågått en stund. Och när första lektionen eller dubbellektionen är till ända gör själva skoldagen ingen paus. Eleverna är för en stund mindre övervakade och kan närma sig varandra på sätt som inte är möjliga under lektionstid. Beroende på ålder och intresse kanske de leker, spelar fotboll, småpratar, sitter och läser, tar en fika eller pluggar inför eftermiddagens prov. Läraren, som ofta varit den enda vuxna i klassrummet, kan under rasten umgås med sina kollegor i lärar-
©Författarna och Studentlitteratur 16 1 Inledn I ng
2 Mellan kaos och kosmos
Klassrummets dramaturgi
I det här kapitlet ska vi närma oss det som pågår i skolans klassrum, med hjälp av Goffmans dramaturgiska perspektiv (Goffman 1959). Detta lånar begrepp från teaterns värld och studerar människor som om de vore rollspelare på och bakom en scen. På scenen gör aktörerna vad de kan för att styra publikens upplevelse av det rollspel som framförs. Bakom scenen kan de gå ur sina respektive roller och bli något annat.
I klassrummet möts olika aktörer, framför allt lärare och elever. En viktig del av mötet är deras ömsesidiga försök att styra varandras uppfattningar om det som pågår i syfte att skapa en gemensam definition av situationen. Interaktionen i detta skolans mikrokosmos kan samtidigt ses som ett uttryck för en större ordning: idén om vad skolan är, vad skolan ska vara och vad de olika aktörerna gör där.
Vi inleder kapitlet med att presentera Goffmans dramaturgiska perspektiv och introducera några av dess centrala begrepp. Parallellt med att begreppen introduceras ger vi exempel på hur de kan användas för att förstå vissa aspekter av den svenska skolan. Syftet är tudelat: dels att synliggöra vissa sociala processer i den samtida skolan, dels att visa hur perspektivet kan användas för att fördjupa förståelsen av social interaktion i skolan. I kapitel 3 tar vi sedan ännu ett steg närmare klassrummet som scen för att
©Författarna och Studentlitteratur 21
visa vad ett sådant synsätt kan göra för vår förståelse av det sociala livet i skolan.
Vem är jag, vem är du och vad gör vi här?
När vi möter andra människor kan vi inte uppträda hur som helst. Åtminstone inte om vi vill bli tagna på allvar och slippa göra bort oss. Varje social situation har sina uppföranderegler. Goffman kallar det, som vi redan berört, för situationens interaktionsordning.
ROLLER
En del av interaktionsordningen består av roller, som människor antar för att upprätthålla en gemensam ordning.1 Dessa roller kan inte väljas helt fritt, utan är avhängiga den aktuella sociala situationen. Rollerna är också en sorts självframställning, där rollspelarna försöker övertyga andra om vilka de i den aktuella situationen är – och vad det är för typ av situation. De flesta roller står i en både kontextuell och institutionaliserad position och relation till övriga roller – och är på så vis mer situationsbundna än det vi brukar beskriva som den personliga identiteten. Tänk exempelvis rollen som rektor, som i sin tur står i relation till rollerna som lärare, elever och vårdnadshavare. Eller rollen som fotbollsmålvakt i förhållande till medspelare, motspelare, domare och fans.
Persson (2012a) urskiljer två olika rollbegrepp hos Goffman: funktionsroller och interaktionsroller. Till funktionsrollerna hör några av de roller vi just nämnde, exempelvis lärare och vårdnadshavare. Det är roller som fungerar som manuskript för rollinne-
1 Rollbegreppet uttrycker något annat än det i dag oftare använda ”identitet”. En viktig skillnad är att roller är en sorts sociala positioner, och finns i situationen före individerna (jfr uppsättningen roller i en teaterpjäs), medan identitet mer handlar om självförståelse och självframställning och på så vis är något som den enskilda tar med sig in i en social situation. För en diskussion om rollteorier, Goffmans rollbegrepp och förhållandet mellan roll och identitet, se Persson (2012a).
©Författarna och Studentlitteratur 22 2 Mellan kaos och kos M os
havarens framträdande. Interaktionsroller är i stället de roller som uppstår i ett faktiskt möte mellan människor i en viss situation. Om funktionsrollen kan beskrivas som situationsbestämd och avhängig situationens ram, är interaktionsrollen i stället relationell. Persson (2012a, s. 84–85) exemplifierar skillnaderna mellan de två rollerna med det som brukar sägas känneteckna skillnaden mellan chef och ledare. En chef är en person som innehar en viss position, vilket inte självklart gör personen till ledare. En ledare är i stället en person som i interaktion med andra givits rollen att leda. Den första rollen är alltså mer institutionaliserad, och den senare mer situationell.
Rollen som lärare är både en funktionsroll och en interaktionsroll, eftersom det är svårt och ibland omöjligt att utöva funktionsrollen som lärare, det vill säga undervisa och leda aktiviteter i klassrummet, om inte eleverna samtidigt ger personen interaktionsrollen lärare.
Rollerna i skolan är vidare huvudsakligen diskrepanta (Goffman 2020a/1959). Om man är det ena, exempelvis lärare, kan man svårligen i samma situation och inför samma publik också vara det andra, det vill säga elev. Vad det betyder att vara elev eller att vara lärare, och hur det reglerar det gemensamma framträdandet, är däremot föränderligt och öppet för förhandling. Relationen mellan lärare och elever har förändrats genom historien. Från att ha varit klassrummets oomstridda maktutövare har lärarrollen sedan 1960-talet demokratiserats.
DEFINITION AV SITUATIONEN
En viktig aspekt av Goffmans blick på människor som möts, är intresset för deras samarbetsvilja. I många sociala sammanhang samverkar de interagerande med varandra, för att skydda vars och ens rollframställning (ingen ska behöva förlora ansiktet inför de andra). Interagerande människor strävar för det mesta efter att etablera en gemensam definition av situationen som kan fungera som ram och vägledning för interaktionen. Det innebär att den roll en person har, anpassas till övriga personers roller
©Författarna och Studentlitteratur 23 2 Mellan kaos och kos M os
samtidigt som alla deltagare fungerar som publik till varandras rollframställningar.
Samhället är organiserat efter den principen att varje individ som besitter vissa sociala egenskaper har en moralisk rätt att vänta sig att andra värderar och behandlar honom på ett tillbörligt sätt. Till den principen är en annan princip knuten, nämligen att en individ som underförstått eller uttryckligt låter förstå att han har vissa sociala egenskaper också bör vara den han utger sig för att vara. (Goffman 2020a/1959, s. 62)
Med andra ord, när människor möts och interagerar i ett gemensamt sammanhang, förhandlar de om innebörden av detta och den roll de här själva spelar. Det är denna förhandling som Goffman, med ett begrepp lånat från den amerikanske sociologen William
I. Thomas och den polsk-amerikanske filosofen och sociologen Florian Znaniecki (1918), kallar definition av situationen (Goffman 2020a/1959).
Goffman ser ”definition av situationen” som en viktig del av intryckstyrningen, eftersom den påverkar hur individer (och andra aktörer) agerar och interagerar inom situationens ram.
Vissa gånger kan det för personer som befinner sig i varandras fysiska närhet, vara uppenbart vad det är för situation och vad den betyder. Andra gånger kan den behöva förhandlas. Aktörerna kanske, för att ta ett enkelt men ändå inte helt lättmanövrerat exempel, definierar den situation de befinner sig i som en kö. En sådan definition innebär att de därefter förväntas agera i enlighet med de normer som finns för köbildning. De vaktar på sin egen köplats men även på andras. Alla ska få avancera framåt, men ingen ska få tränga sig före.
En annan välbekant situation är den som dagligen upprepar sig i ett klassrum: lärare, elever och eventuella lärarassistenter, åhörare och andra besökare inträder i rummet och definierar gemensamt formerna för den sociala interaktionen. Mycket är givet på förhand, men, som vi ska se, inte allt. I förutsättning-
©Författarna och Studentlitteratur 24 2 Mellan kaos och kos M os
arna för en fungerande situationsdefinition ingår att aktörerna, när så behövs, undertrycker en del egna åsikter och hjälps åt att upprätthålla en åtminstone tillfälligt fungerande konsensus, det vill säga ett provisoriskt samförstånd (Goffman 2020a/1959, s. 36).
Skulle de inte göra det, skapas inte heller en gemensam definition av situationen. Då kan det bli kaos i stället för ordning.
DEN SOCIALA SITUATIONENS AKTÖRER
Aktörerna i en social situation består av roller, skådespelare och publik (Goffman 2020a/1959). Skådespelarna är de som gestaltar rollerna och publiken är de som iakttar rollframträdandet. Dessutom finns det ofta någon som fungerar som regissör. Det kan vara en rollinnehavare med en särskilt framskjuten roll, men det kan också vara någon som befinner sig i situationens periferi. Goffman exemplifierar bland annat med prästen vid en vigsel och domaren under en basebollmatch (Goffman 2020a, s. 157). I det sociala livet är dessa funktioner komprimerade till två, genom att aktörerna på en och samma gång fungerar som varandras motspelare och publik (Goffman 2020a/1959, s. 47).
När en individ framträder inför andra, försöker hen vara både rollinnehavare, det vill säga en sorts skådespelare (presentera sig själv och sin tolkning av rollen, för att styra publikens tolkning av vem de har framför sig och i vilken situation de befinner sig) och regissör (kontrollera övriga rollinnehavares agerande) (jfr Goffman 2020a/1959). I denna process eftersträvas en harmonisering av aktörernas agerande så att ingen av misstag råkar framföra en opassande roll eller rolltolkning. Det handlar för aktörerna om att både framhäva och dölja sidor av sig själva.
I kontakt med andra uppför människor sina roller mer eller mindre manustroget. Deras framträdanden sker i miljöer som genom sin scenografi kan ge information om vad det är för typ av situation och vilka roller som kan vara lämpliga. Ibland omges också situationen av starka traditioner, rutiner och ritualer som stödjer en gemensam definition. Andra gånger är det mer öppet och en enskild aktör eller grupp av aktörer (ett team) kan genom-
©Författarna och Studentlitteratur 25 2 Mellan kaos och kos M os
driva sin idé om vad det är för situation, ibland på bekostnad av andras idéer.
Team
Enligt Goffman (2020a/1959) sker rollframträdanden ofta i team, där flera aktörer samarbetar för att framställa en viss uppgift. Teamen hänger intimt samman med situationens roller och kan ibland bestå av en enda representant för teamet, exempelvis en lärare inför en klass, eller många teammedlemmar samlade på samma plats, exempelvis lärare i fikarummet när en elev knackar på dörren.
Teammedlemmarnas framträdanden syftar till att ge en vederhäftig bild av teamets förmåga att lösa sin uppgift. Utåt behöver teamet därför hålla ihop om eventuella svagheter eller inbördes oenigheter. Goffman (2020a/1959) omtalar det någon gång som en konspiration . Och att ingå i en konspiration kan i sin tur inom teamet skapa både en ömsesidig förtrolighet och ett ömsesidigt beroende. Teamet måste dock inte bygga på vänskap eller andra former av informella relationer; den viktigaste funktion teammedlemmarna har i förhållande till varandra – och utåt – är att samverka dramaturgiskt för att skapa en gemensam definition av en viss situation.
Två givna team i skolan är lärare och elever. Andra exempel är vuxna i förhållande till barn, lärare i förhållande till rektor, lärare inom ett visst ämnesområde i förhållande till lärare inom ett annat ämnesområde. Team kan också vara kvinnor i förhållande till män, elever av en etnisk bakgrund i förhållande till elever av en annan etnisk bakgrund, elever som siktar på höga betyg i förhållande till elever med fokus på annat än skolprestationer och så vidare. Det som kännetecknar teamen är att de i förhandlingar om situationsdefinitioner brukar uppträda samfällt, i syfte att gemensamt projicera sin definition av situationen. Det är också möjligt att tänka sig att det är andra som definierar en grupp som ett team, trots att de inte själva ser sig så och inte heller själva samverkar för att upprätthålla en sådan fasad.
©Författarna och Studentlitteratur 26 2 Mellan kaos och kos M os
När det finns en fungerande överenskommelse om hur relationerna i en viss social inrättning ska se ut, flyter den sociala interaktionen på nästan av sig själv. När det saknas en sådan överenskommelse, eller när den är otydlig eller utmanad, krävs det mer förhandling. Någons tolkning av situationen måste få genomslag och gälla. Ibland kan det vara lärarens i ett klassrum; då kommer situationen i klassrummet sannolikt att likna de idéer om lärare, elever och undervisning som skolan traditionellt bygger på. Men ibland är det någon annans – eller ingens – situationsdefinition som slår igenom; då blir det lätt oordning, och i värsta fall kaos, eftersom det uppstår en konflikt om vad interaktionen ska handla om.
Provisoriskt samförstånd
Människor som befinner sig i ett gemensamt socialt sammanhang eftersträvar vanligtvis struktur och förutsägbarhet. De söker sig mot ordning. Denna ordning kan vara tillfällig eller mer permanent, och den kan också vara mer eller mindre sårbar. För de flesta av oss är det skönt att befinna sig i ett förutsägbart sammanhang. Det ger vägledning om hur vi ska uppträda. Vi slipper göra fel och risken för konflikt eller att vi gör bort oss och tappar ansiktet är liten. För andra kan det förutsägbara upplevas som kvävande; då kan ordningen i stället utmanas, ibland i syfte att upprätta en alternativ ordning, ibland i syfte att bara undkomma. Att medvetet lyckas förändra definitionen av en situation är, enligt Goffman (2020a/1959), att utöva makt.
I processen då en gemensam definition av en situation ska upprättas, växlar de inblandade personerna mellan att se situationen ur sitt eget perspektiv och ur övriga aktörers perspektiv. De gör det som filosofen George Herbert Mead (1976/1934) beskriver som rollövertaganden. Genom att se en situation både ur det egna och ur övrigas perspektiv samtidigt eller växelvis, kan de anpassa sina handlingar till varandras (förväntade) agerande.
Till sin hjälp har de också olika typer av ledtrådar: förutom den egna förförståelsen, kan platsens setting, alltså den fysiska
©Författarna och Studentlitteratur 27 2 Mellan kaos och kos M os
inramningen inklusive rekvisita, och de inblandade aktörernas personliga fasad (kön, ålder, klädsel, frisyrer, uppträdande, språk, mimik etc.) vara till hjälp. Ibland är aktörer intresserade av att styra övrigas definition av situationen i riktning mot den egna för att exempelvis framställa sig själva i bättre dager eller för att uppnå ett eget syfte med situationen. Ibland vill de bara förstå vad som pågår för att kunna jämka sitt agerande med övrigas och undvika att göra bort sig.
Situationsdefinitionen är alltid i någon mening tillfällig. Och sårbar. Den bygger inte, menar Goffman, på ett verkligt samförstånd, utan snarare på att var och en undertrycker det som kan utmana situationen. På så vis står situationen och väger (Persson 2012a). Samförståndet är provisoriskt och olika deltagare kan tillfälligt få beslutanderätt i sådana frågor som är viktiga för just dem men inte så viktiga för övriga. Goffman beskriver det som ett slags modus vivendi.
Deltagarna bidrar gemensamt till att en enda allmän definition av situationen upprättas. Detta innebär i regel inte att reell samstämmighet råder i deltagarnas uppfattningar, utan snarare att man kommit överens om vems eller vilkas anspråk i den ena eller den andra frågan som tillfälligt ska gynnas. Det finns också en överenskommelse om att öppen konflikt om situationsdefinitionen ska undvikas. (Goffman 2020a/1959, s. 59)
För den som riktar blicken mot interaktionen i ett klassrum erbjuder detta intressanta perspektiv. Vad är det som vem har makten att bestämma över? Bestämmer läraren allt? Eller har även eleverna möjlighet att hävda sina anspråk på situationen? Och i så fall, i vilka avseenden har eleverna denna möjlighet? Är det elevgruppen eller kanske vissa delar av gruppen som kan göra anspråk på att få definiera situationen?
©Författarna och Studentlitteratur 28 2 Mellan kaos och kos M os
Skolans interaktionsordning
Aktörer i skolan, liksom aktörer på andra ställen, interagerar inom ramen för och med stöd av en viss situations interaktionsordning, det vill säga det sociala regelverk som reglerar den typ av situation som de befinner sig i och som anger hur man förväntas uppföra sig i en sådan. Interaktionsordningen skiftar beroende på situation. Den interaktionsordning som råder på exempelvis en teater eller i ett klassrum är inte densamma som den som råder på en bank eller en fotbollsplan.
Interaktionsordningen kan fungera som ett socialt manuskript som hjälper deltagare att uppträda och samspela i enlighet med manus. Men den kan också uppfattas som ett fängelse, genom att kräva ett uppträdande som känns hämmande eller alltför svårt för vissa aktörer.
När personer förhandlar om hur en viss situation ska definieras, till exempel hur de ska ha det tillsammans i sitt klassrum, kommer förhandlingen om definitionen av situationen också att handla om vilken interaktionsordning som ska råda. På så vis blir det sociala samspelet och enskilda aktörers uppförande i klassrummet en bild av den ordning eller oordning som utanför det enskilda klassrummet råder i uppfattningarna om vilka normer som ska reglera det sociala livet i skolan.
Om det på makronivå finns en tydlig tradition med starka ritualer för hur lärare och elever ska mötas, uppträda och samspela i ett klassrum, kommer det också i de allra flesta fall att avspeglas i den ordning som utvecklas i det enskilda klassrummet. Goffman benämner den yttre ordningen för situationens ram och beskriver ramen som en sorts handlingsanvisning (Goffman 2020a/1959; Persson 2022). Vi skulle också kunna beskriva det som personernas förförståelse, baserad på både personlig och kulturell erfarenhet och på den definition av situationen som upprättas mellan ingående aktörer.
Ramen innehåller ett visst socialt tvång, men eftersom de allra flesta sociala situationer är öppna, i så måtto att de kan ta olika form beroende på hur de aktuella aktörerna definierar dem, är
©Författarna och Studentlitteratur 29 2 Mellan kaos och kos M os
det ändå möjligt att tänka sig att exempelvis lärare och elever i ett klassrum inte bara förhandlar om hur situationen ska definieras, utan också om huruvida den definitionen ska göras inom ramen för exempelvis den interaktionsordning som gäller när det är lektion eller den interaktionsordning som gäller när det är rast. Sannolikt finns det också tillfällen när elever är så upptagna av en situation bestående av dem själva och en mindre grupp andra, att de trots att de befinner sig i klassrummet inte överhuvudtaget är redo att omdefiniera situationen och släppa in exempelvis läraren i den.
Det finns alltså en tydlig relation mellan ram, definition av situationen och interaktionsordning. Ett sätt att beskriva denna relation är att ramen hjälper de enskilda aktörerna att tolka vad det är för typ av situation de befinner sig i (teater, lektion, fest, lek, begravning etc.). Definitionen av situationen handlar om att aktörerna har möjlighet att komma överens om vilken tolkning som ska råda i den aktuella situationen och upprätta en åtminstone tillfälligt fungerande konsensus. Interaktionsordningen speglar de regler för en sådan situations sociala samspel som ramen bidrar med och baseras på vad som är socialt förväntat att göra i en situation som den aktörerna befinner sig i.
Främre och bakre region
Goffman drar ett radikalt streck som delar den sociala världen i platser där individen är varsebliven av andra och platser där individen inte är det. Fasaden, eller den främre regionen (eng. front) är den del av framträdandet som iscensätts för att avsiktligt definiera den situation som delas med andra. Den bakre regionen eller bakom kulisserna (eng. backstage) är den plats där ”det anses som en självfallen sak att med vett och vilja bestrida det intryck som har uppammats av framträdandet” (Goffman 2020a, s. 176).
Dessa begrepp beskriver således ett slags intrycksstyrningens geografi eller rumslighet. I den främre regionen är individen sedd, hörd, ja, varsebliven på alla möjliga sätt av andra och den kan liknas vid teaterns scen. Den bakre regionen svarar mot platser
©Författarna och Studentlitteratur 30 2 Mellan kaos och kos M os
som på teatern brukar kallas bakom kulisserna, där individen inte är sedd av dem som ser henne/honom i den främre regionen.
Självpresentation i vardagslivet
När Goffman introducerar sitt dramaturgiska perspektiv i The presentation of self in everyday life (1959), framkallar han en vardagsvärld lika bekant som ny. All empiri, alla exempel ur skönlitteratur, biografier och filmer liksom ur författarens egen vardag och forskning, är lättillgängliga och lättigenkännliga. Vi (de flesta av oss i alla fall) har ju själva varit där. Vi har ordnat anletsdragen innan vi tagit klivet från korridoren till klassrummet. Vi har gjort narr av en frånvarande person på ett sätt som vi aldrig skulle göra om vederbörande varit närvarande. Vi har låtsats att vi inte gillar något vi gillar (för att det i sammanhanget verkat lite genant att erkänna att vi gillar det – eller tvärtom). Vi har hoppat ur välskräddade stadskläder när vi kommit hem och pustat ut i mysbyxor och något gammalt urtvättat. Vi har dragit in magen på badstranden, lagt papper i toaletten för att det inte ska skvala och plaska, samt noggrant valt bakgrundsmusik och vilken tidning vi låter ligga kvar framme på soffbordet när vi väntar en viktig gäst. Det nya är Goffmans blick på det välbekanta, att han, för den som för första gången läser The presentation of self in everyday life, sätter ord på det självklara, nämligen att vi inte är desamma när vi framträder inför andra som när vi befinner oss bakom scenen och är dolda för publiken. Och att vi på scenen gör vad vi kan för att få kontroll över situationen, våra teamkamrater och oss själva.
Han visar också hur själva rörelsen mellan den ena regionen och den andra är en självklar del av våra vardagsliv (Goffman 2020a, s. 169–208). Gränsen mellan den främre och den bakre regionen finns där, men är flytande – och, skulle vi vilja tillägga, relationell.
För en lärare kan klassrummet vara en främre region (inför eleverna) och lärarrummet en bakre region. Men i relation till kollegorna kan lärarrummet i stället vara främre region och då är det kanske i stället klassrummet, toaletten eller bilen på väg
©Författarna och Studentlitteratur 31 2 Mellan kaos och kos M os
Skolsociologi
Studier av social interaktion i skolan
Vad är det som pågår i skolan mellan människor? Och vad för slags mötesplats är skolan? Sådana frågor intresserar vi oss för i den här boken. Med utgångspunkt i sociologisk teori, särskilt Erving Goffmans sociala interaktionism och dramaturgiska perspektiv, försöker vi förstå skolans mellanmänskliga förutsättningar och praktik.
med den förälskade högstadieeleven ovan, vara det uppenbart överdrivna i vårt uppträdande. Vårt skrikskrattande, våra alltför lättavslöjade försök att uppträda som om killen med de mörka lockarna vore luft. Det där kan kanske ses som typiskt för den unga, ännu inte så slipade rollspelaren. Men tänker vi efter ser vi det även hos andra, betydligt mognare karaktärer: klädsnobben som lite för genomskinligt låtsas att han inte är medveten om att han är klädd i en scarf för tusentals kronor, den självförtroendesvaga kollegan som bara inte kan låta bli att framhäva sina egna meriter när tillfälle ges, eller den auktoritetssvaga läraren som försöker göra dygd av nödvändigheten genom att hävda att hon gillar att eleverna tar för sig, hörs och inte bara sitter tysta och lyder.
I boken reflekterar vi över skolan på två olika nivåer: för det första klassrummet där själva skol- och elevarbetet, läraruppdraget och lärarpraktiken görs av lärare och elever. För det andra skolan som en politiskt styrd verksamhet med tre olika ansikten: institutionens, organisationens och seminariets.
Vår förhoppning är att boken ska erbjuda analytiska redskap till dem som vill fördjupa sin förståelse för skolan som social arena – i lärarutbildningen, i forskningen och i skolpraktiken.
Barn och skolelever kan vara experter på att uppmärksamma och även högt avslöja den här typen av motstridigheter. Mycket humor med barn i huvudrollen handlar om just det. Av barn och dårar får vi höra sanningen, säger ju talesättet. Barn avslöjar förälderns vita lögner (”Varför säger du att tröjan inte passade? Det är ju inte därför vi ska byta den, utan för att den är ful”), de inte bara iakttar utan kommenterar också högt frökens röda flammor på halsen och ådern som börjar pulsera vid tinningen när tyskalärarens tålamod är på upphällningen. Och de kan ibland, skoningslöst, driva med NO-lärarens ihåliga förklaring när han får en fråga om fysikalisk lagbundenhet som är så komplicerad att hans kunskaper är otillräckliga.
ANSIKTSARBETE
Med växande mognad och social anpassning lär sig de flesta av oss att bita ihop om sådant som utmanar det provisoriska samförståndet, och vi börjar i stället försöka skyla över och hänsynsfullt se åt ett annat håll när någons överförda uttryck krockar med det intryck personen försöker skapa av sig själv. Att skydda varandra från att tappa ansiktet, blir en del av det gemensamma ordnandet av situationen. Goffman beskriver det som en sorts terrorbalans; om du visar mig och mitt ansikte respekt, visar jag dig och ditt ansikte respekt (Goffman 1970/1967).
Art.nr 43214
©Författarna och Studentlitteratur 34 2 Mellan kaos och kos M os
studentlitteratur.se
