9789144138459

Kulturarv

i förändring

Lizette Gradén & tom o’deLL (red.)

Omslagsbild: Uppblåsbar dalahäst framför ASI. Hästen är del av utställningen »extra/ordinary«. Foto: American Swedish Institute, Minneapolis.

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40945

ISBN 978-91-44-13845-9

Upplaga 1:1

©Författarna och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co

Formgivning omslag: Annika Lyth/Lyth & Co

Printed by Eurographic Group, 2020

Förord 7

1. IntroduktIon 9 Museer och kulturarvsskapande i nordiska sammanhang lIzette Gradén & tom o’dell

2. en byGGnads vandrInG 37 Framställning, reproducering och återbördande av en symbol för norsk, norskamerikansk och norskamerikansknorsk identitet thomas a . duboIs

3. »det andas norskhet« 61 Kulturskapande på Vesterheim Norwegian-American Museum a nna rue

4. »alla kan komma och mInnas« 93 Historia och kulturarv på museet i Ulen b. marcus cederström

Museer och kulturarvsskapande i nordiska sammanhang

lIzette Gradén & tom o’dell

I denna bok, Kulturarv i förändring, sammanförs forskare inom etnologi, skandinavistik och folkminnesforskning i en undersökning av hur kulturarv skapas på stora och små museer i Norden och Nordamerika. Den framlidna Barbro Klein, vars arbete var av stor betydelse för folkloristik och etnologi på båda sidorna av Atlanten, definierade kulturarv som »en företeelse i en grupps förflutna som ges ett högt symboliskt värde och därför måste bevaras för framtiden« (Klein 2000: 25). Kulturarv skapas i nutiden men bygger på det förflutna och formar därför hur människor och institutioner förhåller sig till det som väntar i framtiden (Lowenthal 1985, 1996; Kirshenblatt-Gimblett 1998, 2006; Klein 2000; Anttonen 2000). Som sådant handlar kulturarvsbyggande om urval och om något som oundvikligen också förändrar kulturskaparnas självuppfattning när de tar ställning till nya former eller nytt skapande av kulturarv.

Sättet på vilket det förflutna legitimeras och förses med nya ramar i nutiden, delvis genom museer, har debatterats i årtionden, men debatten har fått förnyad kraft sedan 1990-talet. Former av »kulturarv« har använts för att legitimera och främja olika former av kollektiv identitet och för att skapa eller hävda tillhörighet till nationer, platser, familjer, etniska och religiösa grupper, artefakter, ritualer och traditioner. Forskarna har gradvis blivit mer medvetna om hur föreställningar om kulturarv konstrueras och hur sammanflätade dessa konstruktioner är med större system av politisk, social och kulturell maktutövning. Detta fenomen har träffande beskrivits som

»kulturarvssystem« (Bendix 2009; Bendix, Eggert & Peselmann 2013). Frågor om hur kulturarv konstrueras, av vem och för vilka ändamål, har fått en central roll inom ett växande tvärvetenskapligt fält för kulturarvsforskning.

Forskningen på området har visserligen medfört värdefulla kritiska perspektiv på studiet av kulturarv, men mycket av det hittillsvarande arbetet har ett uppifrån-och-ned-perspektiv, där skapandet av kulturarv ses som programmatiskt och drivet av supranationella sammanslutningar, som till exempel UNESCO. I denna bok vill vi komplettera, och på vissa sätt ifrågasätta, dessa teoretiska överväganden genom detaljerade etnografiska beskrivningar av kulturarvsskapande här och nu och nedifrån och upp, det vill säga i kulturarvsskaparnas konkreta arbete och uppfattningar på gräsrotsnivå. Samtliga kapitel bygger på etnografiskt fältarbete med en kritisk hållning till kulturarvsbegreppet som innebär en granskning av vad som sker när någon gör urval för andras räkning samt paketerar och visar upp dessa urval för en publik; en målgrupp som inte sällan även innefattar upphovsmännen (jfr Aronsson & Gradén 2013: 12; Gradén 2013; Kuutma 2013; Larsen 2013; Gradén & O’Dell 2018). Det institutionella kulturarvsskapandet blir på detta sätt en tradition i sin egen rätt, museernas och kulturarvens roll, som kan studeras etnografiskt och tolkas kulturanalytiskt. Författarnas hållning till museer är kritisk och förstående när de undersöker effekterna av olika tillhörigheter, prioriteringar och perspektiv på museernas roller i Norden och Nordamerika. Författarna efterlyser större känslighet för och erkännande av mångfalden hos de institutioner som kallar sig museer.

En omtolkning av begreppet kulturarv i nordiska sammanhang

I det följande uppmärksammar vi några av de utmaningar som västvärldens kulturarvsinstitutioner står inför i dag, och ger en kortfattad beskrivning av konkurrerande kulturarvssystem. I denna introduktion ges en ram för förståelse av den föränderliga intellektu-

ella, politiska och yrkesmässiga miljö som museernas ledningar och personal befinner sig i idag, samt en bakgrund till de fallstudier som presenteras i bokens kapitel. Hur formas kulturarv, avgränsas identiteter och dras gränser genom museernas sätt att välja ut och särskilja?

Det förflutna har givits olika roller i olika sammanhang. Vid mitten av 1800-talet, när de nordiska länderna genomgick en djup social, politisk och ekonomisk omvandling, ökade betoningen av solidaritet och samarbete, vilket skapade nya mål för aktörer som framställde och presenterade kulturarvet. Nya sammanhang skapades för kulturarbetarna, i samband med att museerna och de internationella utställningarna nyttjades som verktyg för att befästa de nordiska ländernas ställning på ett internationellt, geopolitiskt plan. Under 2000-talet har en rad aktörer försökt etablera begreppet »nordiskt kulturarv« bestående av en uppsättning gemensamma kulturella värden samt en rad politiska och sociala tendenser, däribland stark välfärd, miljömedvetenhet, fredsengagemang och jämställdhet. Denna nya syn på kulturarvet går hand i hand med en marknadsföring av design, konst, mode, ny nordisk mat och innovationer i de nordiska länderna (Aronsson & Gradén 2013). Dessa trender i den nordiska museimiljön krockar ibland i en nordamerikansk miljö där kulturarvsskapandet av amerikanska medborgare som väljer att betona en nordisk identitet kan lyfta fram andra kulturella företeelser eller historiska processer, föreställningar och behov. I denna bok undersöks skapandet av nordiskt kulturarv på transnationell nivå. Kapitlen belyser centrala frågor i kulturarvsskapandet med avseende på museer och deras samlingar, utställningar, föreningar och evenemang, program, verksamhetsformer och strategiska utveckling på båda sidorna Atlanten. De är inriktade på hur skapandet av kulturarv är förenat med inkludering, men även med exkludering och med hur den framtida utvecklingen osynliggörs.

Vilken funktion har museer för skapandet och bevarandet av kulturarv i nordiska och nordisk-amerikanska sammanhang? Frågan har ekonomiska aspekter, särskilt i västländer. International Council of Museums (ICOM) kunde visserligen slå fast att »marknadslogiken

inte kan gälla museer« (ICOM News 1970: 49), men under 2000talet har ledning och utveckling av museer alltmer inriktats på förvaltningsfrågor som styrs av mätbara resultat, marknadsföring, kommersiell gångbarhet och sponsorers intressen (jfr Jacobsson 2014; Valtysson 2015). Under de senaste årtiondena har många museer utvidgats för att öka sin lokala och internationella synlighet och locka fler finansiärer (Greub & Greub 2008). Museer och andra kulturarvsaktörer konkurrerar i dag med många andra medier och underhållningsformer. De etablerade aktörerna har i många fall reagerat genom att införliva »edutainment«, sociala medier och nya kommunikationsstrategier i sina verksamhetsplaner, för att bli mer inkluderande i fråga om innehållet och mer lockande för nya målgrupper. I sin strävan efter att bli mer engagerande och inkluderande, och att variera sin framställning av kulturarv, kan museerna dock ha svårt att hantera befolkningsutvecklingen och behovet av att anpassa sig till dagens mångfacetterade och föränderliga samhälle.

En omtolkning av begreppet kulturarv

Framväxten av kulturarvstudier har skapat olika diskussionsnivåer och involverat flera olika discipliner. I den här boken lägger vi till en tredje dimension genom att kritiskt titta även på hur våra egna discipliner har medverkat till utvecklingen av fältet över tid. I Norden var Viktor Rydberg den förste som uttryckligen använde begreppet kulturarv. Rydberg, som är mer känd för en bredare nordisk allmänhet för sin litterära produktion, var professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola (i dag Stockholms universitet) från 1884 till 1888. I sina verk betonade han vikten av att vända sig till det förflutna för att förstå nutiden. I ett föredrag från 1887 använde Rydberg termen kulturarf för att beskriva »en vidare krets av förflutenhet än de traditionella historiska disciplinerna kunde« (jfr Aronsson 2004: 143; Svensson 2005). Genom att betona ordet kultur och att koppla det till arv tycktes Rydberg mena att värderingar, normer och traditioner formas av kulturprocesser.

Rydbergs föreställning om kulturarv utvecklades parallellt med att museer som Norsk Folkemuseum och Skansen etablerades, institutioner som var inriktade på att bevara historiska byggnader, verktyg och redskap, och som demonstrerade tillämpning och hantverksskicklighet för en bred publik. Dessa museer byggdes i städerna och hade som syfte att förmedla kunskap till allmänheten om ett samhälle i förändring. Den största betoningen var på allmogens liv på landsbygden. Museerna visade upp mångfald i form av regionala skillnader och var praktiska hjälpmedel för nationsbyggandet i Norden. Dessa museers uppbyggnad, samlingar och utställningar påverkade många av de museer som senare skapades av nordiska immigranter och deras ättlingar i USA (Gradén 2004, 2010; jfr Rentzog 2007). Som Thomas A. DuBois visar i kapitel 2 började man i Norge redan på 1840-talet uppmärksamma vikten av att bevara materiella spår av det traditionella landskapet, som förändrades snabbt. Detta fick ökad kraft genom grundandet av Foreningen till Norske Fortidsmindesmerkers Bevaring 1844. Föreningens arbete med att bevara och visa upp historiska byggnader gav så småningom upphov till kärnsamlingen i Norsk Folkemuseum. Detta inspirerade i sin tur svensken Artur Hazelius (1831–1901) att 1891 lägga till en friluftsdel, Skansen, till museet Skandinavisk-etnografiska samlingen, som hade öppnat 1873 och som utvecklades till Nordiska museet 1901. Som både Anna Rues och DuBois kapitel visar etablerades liknande museer och friluftsmuseer i USA delvis tack vare norskamerikanska museigrundare och kulturarvsvänner.

En annan föreställning om vad som kan betraktas som kulturarv uppstod i hjärtat av den amerikanska intellektuella högborgen i Cambridge, Massachusetts. År 1888, ett år efter att Rydberg hade myntat begreppet kulturarv i Sverige , avgränsade grundarna av American Folklore Society sitt studieområde i första numret av Journal of American Folklore. I »On the Field and the Work of a Journal of American Folk-Lore« efterlyses »insamling av Amerikas snabbt försvinnande folklore« (American Folklore Society 1888: 3), och kulturarvets karaktär beskrivs bland ättlingar till engelska och

Spår efter ett svenskt flyktingläger 1944–1946

Kulturarvsprocesser i rörelse

brItta zetterström GeschwInd

I takt med att stora skaror av människor på flykt rör sig mot och inom Europa mobiliseras det förflutna både som tillhyggen på ett politiskt slagfält och som en samlande katalysator och mötesplats. I Sverige har kulturpolitiken blivit ett laddat territorium, där invandringens historier på olika sätt länkas till »svenska värderingar« och demokrati inom ramen för en nationell självbild. Denna situation måste nu de statliga svenska museerna bemöta (Hyltén Cavallius & Svanberg 2017). Runt om i Europa uppmärksammas flyktingskapets kulturarv och nya migrationsmuseer växer fram. I Sverige planeras ett demokrati- och migrationsmuseum i Malmö och frågan om ett statligt museum över förintelsen är under utredning (Johansson & Bevelander 2017; Labadi 2017; Janes & Sandell 2019; Kommittédirektiv 2019:36). 1 Andra världskriget kan ses som ett emblematiskt tidsrum 2 som i samtidens migrationskontext aktiveras affektivt. Inom såväl samhällsinstitutioner och politik som i de digitala mediernas vardagsrum har andra världskriget länge fungerat som en prisma för frågor om etik, medmänsklighet och demokrati.

I och med att allt fler människor är i rörelse och vistas i flyk-

1 Se även Gradén om Migration på museum (2017), samt Gradéns utredning om Rörelsernas museum (2018).

2 Med emblematiskt tidrum menar jag en epok som blivit ett identitetsskapande emblem för en grupp eller en idé och som har vid spridning på skilda verksamhetsfält (Geschwind 2017: 73, efter Hammarlund 1990).

tingläger runt om på jorden, 3 ökar det vetenskapliga intresset för lägerinstitutioner, såväl samtida som i en andra världskrigskontext (Katz, Martin & Minca 2018; Agier 2011). Andra världskrigets svenska flyktingläger, i synnerhet de civila, är ännu ett relativt outforskat fält.4

Det här kapitlet är del av ett tvåårigt forskningsprojekt som dels undersöker de svenska civila flyktinglägrens institutionella vardag i andra världskrigets slutfas, dels följer de materiella minnen som lämnats i lägrens spår och hur dessa mobiliseras och tillskrivs mening i samtiden. I det följande undersöks hur utgrävda föremål från det så kallade »Lovö utlänningsläger« införlivas i Historiska museets samlingar och utställningar. Bidraget kan läsas som en appell för källhybriditet; etnologins metodik att sammanföra källor som talar från olika positioner och med olika röster. Lägerplatsen grävdes ut av arkeologistudenter i början av 2000-talet, men föremålen blev sedan liggande på arkeologiska institutionen och har bara nyligen accederats5 av museet. Lovölägret hyste först estniska familjer och senare unga rumänska kvinnor som räddats ur koncentrationslägret Bergen-Belsen.

Flyktens minnesspår

Miljontals människor befann sig på flykt i ett krigshärjat Europa under andra världskriget och strax därefter. Av dessa kom omkring 200 000 människor till Sverige. Beroende på när de kom, varifrån, och vilka de var, placerades de i olika former av förläggningar. Flyktingarna kom från Danmark, Norge, Baltikum, Tyskland, Finland och Polen, men också från andra europeiska länder (Åsmark i Byström & Frohnert 2013: 40ff; Byström 2012: 23ff). Under krigets

3 Enligt UNHCR var 70,8 miljoner människor på flykt i slutet av 2018. Det är det högsta antalet sedan andra världskriget. Den största ökningen har skett de senaste fem åren.

4 De slutna interneringslägren har uppmärksammats i högre grad (Berglund & Sennerteg 2008; Lundgren 2008; Lihammer 2006; Rehn 2002).

5 Accedera betyder att formellt införliva objekt i en permanent samling.

slutskede anlände omkring 30 000 människor som räddats ur nazistiska koncentrations- och arbetsläger, så kallade »repatriander« (A.a. 2013: 48). Termen från latinet, re: åter, patria: fosterland, visar att staten såg dem som tillfälliga besökare som skulle återföras till sina hemländer så snart det var möjligt.6

Lägerinstitutionerna har lämnat olika former av materiella spår: i myndighetsarkiv, i det svenska landskapet, och även i liten grad som arkeologiskt fyndmaterial. På Riksarkivet i Stockholm finns enskilda arkiv efter 180 läger av olika slag, i ringa grad utforskade.7 Spår efter lägren kan även återfinnas i många andra mindre arkiv runtom i landet. Några lägerinstitutioner har genererat materialiseringar lokalt i form av minnesplaketter, ristade stenar, kartor och gravstenar, vilka pekar mot ett minnande som skett genom mer eller mindre delade ritualer och praktiker av individer med egna eller ärvda minnen. Begreppet materialiseringar ringar in det materiellas processuella och performativa aspekter (Damsholt & Simonsen 2009: 13).

Vissa lämningar från andra världskriget har blivit besöksmål, medan andra underkommunicerats och glömts.8 De spår som medvetet bevarats åt eftervärlden kan förstås med begreppet kulturellt minne, som det utvecklats av arkeologen Jan Assmann och kulturvetaren Aleida Assmann efter den franske sociologen Maurice Halbwachs. Tillblivelsen av ett kulturellt minne innebär ett moraliskt perspektiv på dåtiden, genom att det utgör en identitetsformerande referensram för samhället. Medan ett kommunikativt minne upprätthålls genom interaktioner mellan grupper av människor och relativt flyktigt kan överleva under cirka tre generationer, (det kommunikativa minnet av andra världskrigets skeenden är i sin sista skälvande

6 Forskning har påvisat hur en svensk antisemitism spelade in i hanteringen av repatriander (se Andersson & Kvist Geverts 2008; Byström 2012; Byström 2006).

7 Vissa arkiv har gallrats. Det största rymmer 174 volymer, andra endast ett fåtal dokument (Hallberg 2017: 226).

8 Jfr det av Riksbankens Jubileumsfond stödda projektet »Genus och nation i kalla krigets spår: Skapandet av ett svenskt militärt kulturarv«.

minut), menar de att det kulturella minnet skapas mer långvarigt (Assman, J. 2008; Assman, A. 2008). Det materialiseras genom nationella minnesinstitutioner som arkiv, bibliotek och museer, vilka gör att det kan förlängas i tiden och rummet. I enlighet med sociologen Bruno Latours tänkande är materiella förlängningar nödvändiga för att göra minnet hållbart. Han menar att det materiella alltid är komponenter i sociala nätverk och att det materiella har relationell agens, det genererar effekter (Latour 2012: 145ff).

Aleida Assmann har betonat dynamiken mellan glömska och minne. Glömskan, liksom minnet, kan vara passiv eller aktiv. Aktiv glömska kan vara medveten förstörelse av arkiv eller kulturarvsplatser, medan passiv glömska kan vara långsamt nedbrytande försummelse. Det aktiverade, normativa kulturella minnet kallar Assman för kanon. Ett exempel på detta är föremål som får representera kulturella företeelser genom att visas i de statliga museernas urval och benämnas kulturarv. Det oaktiverade, passiva kulturella minnet kallar hon arkiv. Det kan vara omfattande arkivsamlingar ingen läser och tolkar, eller föremål i magasin som aldrig visas. Detta slags minnesspår kallar Assman för referensminne. Det är materiella lämningar som har potential att väckas till liv och kanoniseras. Det är just det aktiva minnandets institutionalisering eller möjliga kanoniseringsprocess som detta bidrag handlar om (Assman, A 2008: 101).

Materiella spår efter flyktinglägret på Lovö har nyligen börjat införlivas i myndigheten Statens historiska museer (SHM), där Historiska museet ingår. SHM tar emot merparten av allt arkeologiskt material som årligen grävs fram i Sverige.9 Det sker genom ett tvingande regelverk i myndighetens instruktion att vårda de fornfynd som Riksantikvarieämbetet beslutar om. Hur förvärven ska gå till är reglerat, men i praktiken är de omständigheter som styr urvalen komplexa och beroende av en mängd aktörer. Vilka ting som samlas och hur, påverkar vad som ställs ut och berättas.

9 Mer precist, merparten av det material som tas om hand och inte har gallrats bort i fält, vilket ibland kan vara mer än hälften (Se Holmqvist & Wendt 2018).

I förlängningen påverkar det vilka och vilkas historier som tillhör, eller inte tillhör, offentligheten och vilka fenomen som legitimeras och räknas in i nationens kulturarv (Hyltén Cavallius & Svanberg 2016; Svanberg 2009).

Skattefinansierade museer fungerar som moraliska, ideologiska och intellektuella förebilder. Att de är producenter av kollektiv kultur, menade att åstadkomma något i samhället, gör dem till värdefulla studieobjekt för att analysera hur normer kring vem som tillhör detta kollektiva skiftar (Geschwind 2017: 12; Aronsson 2010; Svanberg 2009: 10ff). Historiska museet hyser en av de största arkeologiska samlingarna i Europa. Samlingen förutsätter värderingar, urval och prioriteringar på samma sätt som museiutställningar gör, men detta är, för att tala med Bruno Latour och Michel Callon, svartlådat. Begreppet hänvisar till en förenklingsprocess av komplexa samband som blivit osynliga, (som komponenterna i ett flygplans färdskrivare, vilket begreppet lånats ifrån). Samlandets sammansättningar har alltså blivit så pass stabilt ordnade att de agerar som en helhet och verkar »självklara« och »naturliga« (Latour & Callon 1998: 19f). Medan museers utställningspraktiker grundligt har analyserats, har färre museistudier intresserat sig för samlandets praktik och politik. Samlingen framstår som mer »objektiv« och statisk än utställningarnas representationer. Därtill studeras sambanden däremellan sällan (Nystrand von Unge 2019a: 18; Svanberg 2009: 9–36).

Flyktinglägret i myndighetsarkiven

Innan vi följer hur de arkeologiska föremålen från »Lovö utlänningsläger« införlivats i det statliga museets värdegemenskap, ska vi närma oss andra världskrigets svenska lägerinstitutioner med hjälp av arkivet.

Arkivmaterialet som skapats ur de många svenska lägren är rikt och innehåller utsagor på flera olika nivåer. Byråkratin som krävdes för att placera de omkring 200 000 människor som kom till Sverige har avsatt sig i Andra världskrigets flyktingarkiv på Riksarkivet

Lizette Gradén är docent i etnologi och verksam som forskare vid Lunds universitet. Tom O’Dell är professor i etnologi vid Lunds universitet. I boken medverkar också Thomas A. DuBois, B. Marcus Cederström, Mattias Frihammar, Britta Zetterström Geschwind, Lars Kaijser, Maja Lagerqvist och Anna Rue.

Kulturarv i förändring

Denna bok undersöker hur kulturarv skapas, i naturlandskap och i stora och små museer i Norden och Nordamerika. Nio forskare inom etnologi, skandinavistik och folkminnesforskning visar utifrån sitt etnografiska fältarbete hur kulturarv formas och omformas i dynamiska processer över tid.

Kulturarv formas i nuet, men bygger på det förflutna och besitter kraften att både göra motstånd och staka ut förändringar för framtiden. Författarna visar att kulturarv är något som människor och institutioner skapar, men också något som förändrar kulturskaparnas självuppfattning när de tar ställning till nya former av kulturarv: Vad ska betraktas som ett kulturarv? Av vem? För vem? Och för vilka syften?

Kulturarv i förändring vänder sig till studenter i etnologi och kulturvetenskap, till verksamma inom museer och kulturminnesvård, samt till övriga som intresserar sig för frågor om vad kulturarv är och hur det förändras.