9789144137094 by Smakprov Media AB

socialpsykologi Tidens

THOMAS JOHANSSON

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40809 ISBN 978-91-44-13709-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur, 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Ombrytning inlaga: Göran Alfred Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: John MacDougall/tt.se Printed by Interak, Poland 2020

Innehåll

Förord 9 1 Tidens socialpsykologi 11 Samtidsdiagnos 11 Tidens socialpsykologi 17 Cyklisk, linjär och social tid 21 Varat, tiden och berättelsen 23 Disposition 25 2 Var dagsliv, tid, rum och acceler ation 27 Globalisering, vardagslivets rytm och tid 27 Struktureringsteorin och tid 29 Osäkerhetens tid 33 Acceleration och livet i den digitala kapitalismen 36 Struktur, aktör och tid 38

3 Tidsstr ess och psykologisk tid 41 Upplevelsen av tid 41 Snabb och långsam tid 43 Den biologiska klockan och vikten av sömn 46 Utbränd, utmattad eller tidspressad? 50 Den sociala konstruktionen av tid och människans biologiska klocka 53 4 Fr ån taylor ism till flexibel k apitalism 55 När karaktären krackelerar 55 Taylorism 57 Postfordism och flexibel tid 59 Arbetsliv, karriär och tid 62 Taylorismens arv och det flexibla arbetets dubbla ansikte 64 5 Livsk valitet, fa milj och fr i tid 67 Livspusslet och tiden 67 Familjelivet och de olika skiftena 69 ”Pappatid” 72 Skilsmässor och tid 74 Det globala och rationella familjelivet 76 Det moderna familjelivets dilemman 78 6 Utveck ling, gener ation och tid 81 Generationer och tid 81 Unga vuxna och den utsträckta tiden 84 Digitala infödingar och immigranter 86 Generationer, tid och ny subjektivitet 87

7 Utopisk tid och fr a mtid 91 Det förgångna och framtiden 91 Den utopiska mentaliteten 93 Tillbaka till framtiden 96 DIY-utopier och Riot Grrrls kamp mot patriarkatet 98 Homo Sapiens och framtiden 100 Miljökatastrofen – utopins kris? 103 Utopier, dystopier och framtiden 105 8 Med tidens gång 107 Vår tid är nu 107 Att berätta, rekonstruera och skapa livet 109 Vardagslivets strukturer 111 Globalisering och tid 114 Avslutande ord 116 Litteratur 121

1 Tidens socialpsykologi

Samtidsdiagnos Under 1980- och 90-talen fördes en livlig diskussion om vilken typ av samhälle vi lever i och hur olika övergångar mellan till exempel ett hög- och ett senmodernt samhälle borde beskrivas, teoretiseras och förstås. Under 1990-talet förde sedan teoretiker och filosofer som Jean Baudrillard, Zygmunt Bauman och Fredric Jameson fram tanken på att vi nu lever i ett postmodernt samhälle. Föreställningen om denna övergång till ett radikalt nytt samhällssystem får kritik från flera håll. Många samhällsvetare och filosofer vill snarare hålla fast vid tanken på en successiv förändring av moderniteten. Den tyske sociologen Peter Wagner delar till exempel in moderniteten i tre perioder: den begränsande liberala moderniteten, den organi serade moderniteten och den utvidgade liberala moderniteten (Wagner, 1994, 2012; jfr Carleheden, 2011). Under 2000-talet avtog diskussionen i intensitet och man kom att avfärda idén att vi lever i ett postmodernt samhälle. Denna term används numera snarare för att beteckna något ovetenskapligt och flummigt, snarare än att beskriva sociala och kulturella förändringar under en viss epok. Ofta blandas också det postmoderna och diskussionen om postmodernism samman med poststrukturalism, som är ett metodologiskt och teoretiskt perspektiv på samhällsvetenskaplig forskning. Oavsett hur

1 Tidens socialpsykologi

vi ser på den intensiva diskussion som fördes under denna tid och på debatten om samhällsförändring och olika stadier i samhällsutvecklingen, fyller dessa metadiskussioner en viktig funktion för vår självförståelse. Samtidigt kommer samtidsdiagnoser av denna typ givetvis alltid att präglas av ofullständighet och lida av en hel del brister. Under 1990-talet kom fokus till exempel att hamna på västerländska samhällsstrukturer och på den växande medelklassen i väst. Trots att medelklassen inte visar samma tillväxt i dag, sätter detta sociala skikt fortfarande ofta agendan för hur vi ser på modernitet och utveckling. Även om de kunskaper vi når genom denna typ av teoretiserande om samtiden är begränsade och partiella, kan teoretiserandet således sägas ge underlag för att fundera i lite större banor om samhällsutveckling och det samtida identitetsskapandet. Någon form av övergång – från ett modernt industrisamhälle till ett samhälle präglat av postindustrialisering, medialisering och nya politiska konstellationer – verkar utan tvekan äga rum under den tidsperiod som sträcker sig från 1970-talet och fram till i dag. Vi ser samtidigt också allt fler försök att fånga denna samhällsutveckling, vilket resulterar i mängder av nya begreppsligheter: det nyliberala samhället, nätverkssamhället, risksamhället, det digitala samhället och singulariteternas samhälle (Reckwitz, 2019), för att bara nämna några. Den tyske kultursociologen Andreas Reckwitz (född 1970) tecknar, på ett liknande sätt som teoretikerna Ulrich Beck och Anthony Giddens gjorde när de identifierade en övergång till ett senmodernt samhälle på 1980- och 90-talen, bilden av en övergång till singulariteternas samhälle. Med detta begrepp syftar han på den kulturalisering som han menar äger rum under denna senmoderna tid och som innebär att människor, varor, städer och kollektiva sammanhang laddas med symboliska och kulturella betydelser och att vi i det senmoderna samhället i allt större utsträckning ”dyrkar” det singulära och unika. Det är framför allt västvärldens medelklass som

1 Tidens socialpsykologi

driver på denna utveckling, men fenomenet breder samtidigt ut sig allt mer även i andra delar av världen. Grundtesen är att det allmännas logik förlorar i betydelse och i allt större utsträckning ersätts av ett hyllande av det säregna, unika och singulära. Medan industrisamhället präglas av rationalisering, standardisering och uniformitet, ersätts detta i det senmoderna samhället av en kulturalisering och estetisering. Teorin om det singulära samhället lyfter fram digitaliseringens och de elektroniska mediernas betydelse för den symboliska laddning och värdering som sker av ständigt nya objekt, miljöer, kollektiv och mänskliga handlingar. Denna samhällsutveckling leder givetvis också till att det produceras både vinnare och förlorare. Förlorarna är de människor, ting och fenomen som kan kopplas till en homogen, standardiserad, uniform, essentiell och jämställd kultur. Reckwitz avslutar också sin bok med att förutspå en acceleration i denna utveckling, som han menar kommer att resultera i att välbalanserade personligheter, samt strävan efter homogenitet och jämlikhet, i framtiden kommer att betraktas som uttryck för ren nostalgi. Samtidsdiagnoser kan som sagt aldrig bli helt precisa och kommer förmodligen alltid sakna viss sociologisk skärpa – de är ju till sin själva beskaffenhet svepande och framåtriktade. Uppenbart är hur som helst att samhällsvetare och filosofer under 1990-talet engagerade sig starkt i frågan om samhällsutveckling och förmodade brott i denna. Detta engagemang resulterade också i ett starkt intresse för tid. År 1992 bildades tidskriften Time & Society, med sociologen Barbara Adams (född 1945) som huvudredaktör. Adams var tidigt ute med att utveckla sina tankar om tid och samhälle (Adams, 1990). Hon var också mycket influerad av den brittiske sociologen Anthony Giddens. Tidskriften har nu funnits i snart tre decennier. Den behandlar frågor om tid och samhälle och har ett ganska brett fokusområde. I de första årgångarna hittar vi en del mer

1 Tidens socialpsykologi

programmatiska artiklar om tidens sociologi. Vi ska titta närmare på två av dessa. Den tyske sociologen Werner Bergman (född 1950) har framför allt skrivit om antisemitism i Tyskland under efterkrigstiden. Bland annat för han fram tesen om en privat och latent antisemitism som successivt ökade i styrka och odlades bland många tyskar under efterkrigstiden, inte minst till följd av att det var förbjudet att uttrycka vissa åsikter offentligt. I sin artikel i Time & Society lämnar Bergman emellertid sitt huvudspår för att istället fokusera på vår uppfattning om tid. I artikeln går han systematiskt igenom hur tid behandlas i samhällsvetenskaplig litteratur mellan år 1900 och 1982. Han finner några centrala och återkommande teman. • Framtidsperspektiv: många studier fokuserar på hur arbetarklass- respektive medelklassbarn ser på tid och framtid. Resultaten från olika studier tyder på att arbetarklassbarn är mer fokuserade på vad som händer här och nu, medan medelklassbarn planerar framåt. Vidare ser socialantropologisk forskning skillnader i tidsperspektiv mellan människor i urbana miljöer och landsbygdsbefolkning i vissa delar av världen. Människor i urbana miljöer lägger större vikt vid att planera sin framtid, än de som lever på landsbygden. • Standardiserad och ordnad tid: Inom detta tema riktas fokus mot hur människors tidsuppfattning förändras i det moderna industrisamhället. Vad händer med människors tidsuppfattning när man successivt inför en standardiserad global tid? Fokus ligger på hur människor organiserar sin tid och hur det inverkar på deras syn på tidsplanering, vardagslivets tid och den ökade kontrollen över tid i det kapitalistiska samhället. • Organisatorisk tid: Bergmans metaanalys tyder på att olika organisationer och subsystem har olika temporala strukturer.

1 Tidens socialpsykologi

Människor som ingår i subkulturella subsystem – till exempel kriminella miljöer – har till exempel en annan tidsuppfattning än den som råder i samhället i stort; på så sätt skapas det också olika parallella tidsuppfattningar. • Social förändring och tid: Den forskning Bergman redovisar visar att samhällssystem kan differentieras på basis av hur de förhåller sig till förfluten tid, nutid och framtid. Modernitetsteorin visar hur tiden dels accelererar, dels hur fokus riktas allt mer på framtid och social förändring. • Tid och metodologi: Inom olika vetenskapsteoretiska skolor och metodologiska perspektiv behandlas frågan om tid på olika sätt. Medan fenomenologin fokuserar på tiden som processuell, finner vi inom funktionalismen mer evolutionära perspektiv på tid och social förändring. Bergmans noggranna genomgång av samhällsvetenskaplig litteratur om tid ger en bra grund för att fundera vidare kring tid och samhällsutveckling. Många av de tidiga artiklarna i Time & Society har också satt agendan för den fortsatta samhällsvetenskapliga diskussionen om tid och samhälle. En av veteranerna inom detta forskningsfält, den österrikiska samhällsvetaren Helga Nowotny (född 1937), skrev 1992 en stilbildande artikel om tid och samhälle. I den argumenterar Nowotny för att det bör finnas en plats för ett begrepp om social tid inom samhällsvetenskapen. Hon pekar bland annat på hur ett sådant begrepp framträder redan i Émile Durkheims författarskap och framför allt i en klassisk artikel av Sorokin och Merton från 1937, Social Time: A Methodological and Functional Analysis. I den diskuteras bland annat hur social tid ordnas och struktureras och på så sätt också skiljer sig från cyklisk tid. Nowotny pekar mot hur social tid är skiktad, varierad och framför allt socialt strukturerad. Hon lyfter vidare fram betydelsen av att studera tid som ett sampel mellan

1 Tidens socialpsykologi

individ och samhälle. I många studier av tid och samhälle faller aktörerna bort, menar Nowotny. Hon avslutar med följande ord: I takt med att tid blir ett allt mer framträdande problem i olika delar av såväl samhället som våra enskilda liv, kommer vi att se ett ökat tryck mot att inte bara överbrygga klyftan mellan sociologisk teori och de begrepp om tid som används och blir relevanta inom andra discipliner, utan också mot att föra fram en mångfacetterad sociologisk teori om tid. (Nowotny, 1992, s. 447) (vår översättning)

Även om det med andra ord funnits ett intresse för tid och för relationen mellan tid och samhälle under hela 1900-talet, accentueras och fördjupas detta intresse på 1990-talet (Hassard, 1990). Det ökade intresset för tid sammanfaller också med ett ökat fokus på samtids analys, som i sin tur hänger samman med utvecklingen av internet och ett antal viktiga kommunikativa plattformar. Även om det faktiskt var möjligt att kommunicera via e-post redan på 1960-talet, var antalet användare mycket litet. De senaste 30 åren har dock inneburit en revolution i hur människor kommunicerar och socialiserar med varandra. Under denna tid har också vår relation till tid och rum förändrats i grunden. Människan har anpassat sig snabbt till dessa förändringar, men samtidigt väcks en rad frågor kring hur det mänskliga psyket hanterar denna enorma omställning. Syftet med denna bok är att skissera det jag vill kalla tidens social psykologi. Boken har en explorativ ansats, vilket innebär att vi kommer att närma oss vårt ämne steg för steg. Tillvägagångssättet blir därmed aningen mer cirkulärt än linjärt. Särskilt fokus kommer att riktas mot hur människor upplever, uppfattar och orienterar sig i samtiden. Två begrepp som kommer att förekomma flitigt är identitet och sub jektivitet. Medan identitetsbegreppet hör hemma inom sociologi och psykologi och används för att tala om hur människor både definieras

1 Tidens socialpsykologi

av andra och definierar sig själva, är begreppet subjektivitet av en mer filosofisk karaktär. Här används detta begrepp för att fånga mer radikala förändringar av hur människor uppfattar sig själva och sin tid. Jag nöjer mig här med denna inringning av ämnet för boken, men återkommer i sista kapitlet till frågan om hur vi ska avgränsa tidens socialpsykologi.

Tidens socialpsykologi I breda drag saknas det en akademisk litteratur kring tidens socialpsykologi. Mycket av det som publiceras under beteckningen ”tid och samhälle” eller ”tidens sociologi” ligger förstås nära mitt fokus i den här boken (jfr Heidegren, 2014). Som jag ser det ligger också sociologi och socialpsykologi mycket nära varandra. Det som kanske är specifikt för just socialpsykologin är att det inom denna disciplin inte anses räcka med att studera övergripande strukturer i samhället, utan intresse måste också riktas mot hur struktur och aktör samspelar och bildar olika komplexa mönster. I min undersökning av tidens socialpsykologi ämnar jag ta avstamp i tre centrala studier. Socialpsykologen Johan Asplund (1937–2018) ägnar flera kapitel i sin bok Tid, rum, individ och kollektiv (1983) åt relationen mellan tid och rum. Inspirerad av såväl Torsten Hägerstrands (1916–2004) som Giddens tidsgeografi, använder Asplund begreppet tidrummet. I tidsgeografin betraktas tid och rum som begränsade resurser. Det Hägerstrand och hans kollegor gjorde var att konstruera en geografisk avbildning av tidrummet, med axlar, volym och linjer. Till stora delar liknar denna geografiska avbildning ett akvarium. Asplund skriver: ”Hägerstrand liknar gärna tidrummet och trajektorierna i detsamma vid en väv, en väv som oavbrutet växer fram, allteftersom nulinjen glider uppåt i diagrammet” (s. 193). Individerna rör sig i trajektorier, rörelser i tidrummet, och passerar olika stationer – där

1 Tidens socialpsykologi

rörelsen tillfälligt avstannar – såsom hem, arbetsplats, biografen, sjukhuset och så vidare. Enligt Asplund söker tidsgeografin framför allt efter begränsningar och faktorer som begränsar människors rörelser i tidrummet. Trajektorierna avbildar en aktiv existens – människor som rör sig i tid och rum. Individerna genomför olika typer av projekt i tidrummet. Detta innebär att individen måste budgetera sin tid och även förflytta sig mellan olika stationer. Asplund återkommer till Hägerstrands metaforer, bland annat akvariet. När Torsten Hägerstrand betecknar tidrummet som ett akvarium, så kan detta se ut som en likhetsassociation, vilket det väl också är. Men djupare sett rör det sig likväl om ett uttryck för en metonymisk förståelseform. Akvariet har väggar i tre dimensioner och innesluter sina varelser, vilka nödgas trängas med varandra och konkurrera om tider och platser. (s. 200)

Asplund verkar tveksam till tidsgeografin. Det han förmodligen vänder sig mot är det starka fokus som läggs vid just regelbundenheter och rutiner. Han filosoferar vidare kring relationen mellan trajektorier och individualitet. När han tittar närmare på sin egen släkt, finner han en stark platsbundenhet hos sin farmor och farfar, medan han finner mer av individualitet hos sin far. På långt avstånd ter sig både individ och samhälle som relativt homogena enheter. Om vi zoomar in finner vi dock ett större myller och variationer. Asplunds bok utgör i mångt och mycket en betraktelse över moderniteten och hur tidrummet förändras i övergången från bondesamhälle till industrisamhälle. Det som intresserar Asplund är hur relationen mellan individ och samhälle skiftar och tar sig olika skepnader. Resonemangen om tidrummet blir till en integrerad del av hans socialpsykologiska betraktelser. År 1988 publicerade den amerikanske socialpsykologen Joseph E. McGrath (1927–2007) volymen The Social Psychology of Time: New

1 Tidens socialpsykologi

Perspectives. I den beskriver han fem olika perspektiv på tid. Perspektiven är delvis överlappande och går att slå samman till tre övergripande perspektiv, varav det första handlar om vardagslivets struktur och rytm. Här tar McGrath fasta på hur människor rör sig i vardagslivet: deras rytm, flöden och rörelser i tid och rum. I storstäder rör sig människor snabbare, det är exempelvis mer hektiskt och stressigt i trafiken, medan småstadslivet kännetecknas av en lugnare takt och av att allt finns inom räckhåll. Det andra perspektivet rör strukturering och användning av tid. Människor strukturerar sina liv utifrån arbete, fritid och familjeliv. För att hinna med och kunna balansera mellan dessa olika arenor krävs i dag ofta en planering och strukturering av tiden. Den elektroniska eller fysiska kalendern utgör sinnebilden för detta perspektiv på tidens socialpsykologi. Slutligen rör det tredje perspektivet de utvecklingscykler som individer respektive samhällen genomgår. Utveckling – på såväl individ- som samhällsnivå – kännetecknas av både kontinuitet och förändring. På individnivå har vi teorier och forskning om livscykeln och människors livsplaner, medan vi på samhällsnivå fokuserar på hur olika typer av samhällssystem avlöser varandra. Med dessa tre perspektiv på tidens socialpsykologi rör vi oss också mellan en subjektiv och upplevd nivå och en samhällsstrukturell nivå. Socialpsykologins uppgift är i mångt och mycket att överbrygga och länka samman dessa två nivåer. En tredje studie vi tar avstamp i för att kunna resonera kring tid, individ och samhälle är skriven av den tyske sociologen och statsvetaren Hartmut Rosa (född 1965). I sin bok Social Accelera tion: A New Theory of Modernity (2015) argumenterar han på ett övertygande sätt för vikten av att inkludera ett temporalt perspektiv på moderniteten. Med acceleration avser Rosa hastighet och rörelse i tid och rum och han skiljer i boken mellan tre former av acceleration. Teknologisk acceleration handlar om teknik som möjliggjort nya sätt att kommunicera och att resa. Bioteknologi och robotik

1 Tidens socialpsykologi

bidrar successivt till att förändra människors möjlighetshorisonter. Social acceleration handlar om förändringar i livsvärlden, till exempel omvandlingar av intimitets- och familjemönster. Skilsmässor och nya samlevnadsformer har bidragit till mer osäkrade och föränderliga relationsmönster. Den tredje formen av acceleration handlar om människors upplevelse av ett accelererat liv, där allt rör sig allt snabbare. Vi hör ganska ofta människor säga att de har ”ont om tid” eller ”att livet går allt fortare”. Människors subjektiva uppfattning om tid kan ta sig många olika uttryck. Upplevelsen av ökad hastighet och av att det gäller att hänga med i den allt snabbare utvecklingen kan antingen leda till stress eller till ett bejakande av denna tidsyrsel. Alla människor upplever inte tid på samma sätt. Vi finner stora skillnader mellan till exempel arbetslösa, som inte har ett arbete som strukturerar deras tid, och börsmäklare som lever i ett konstant flöde av kursändringar och snabba beslut. På samma sätt präglas också olika samhällssektorer av olika tidsrytmer. Rosa skriver bland annat att man inom juridiken, där kvarnarna maler långsamt, riskerar att fatta beslut som inte alls är synkroniserade med den snabba utvecklingen inom till exempel biotekniken eller på internet. De tre formerna av acceleration är sammanlänkade och bildar en rad olika mönster. Internet bidrar till snabbare kommunikation och skapar i förlängningen nya relations- och kommunikationsmönster i vardagslivet. Det nya medielandskapet bidrar också till förändringar i människors upplevelser av tid. Genom att kombinera resonemang om teknologisk och social förändring med tankar om hur det också skapas nya former av subjektivitet och identitet, ger Rosa ett viktigt bidrag till det socialpsykologiska tänkandet om vår samtid. Som ett första steg i mitt utforskande av tidens socialpsykologi tar jag med mig tanken om att tiden kan studeras på åtminstone tre nivåer. I boken har jag valt att röra mig från den upplevda och subjektiva nivån, via vardagslivets sfärer och tidsuppfattningar till

1 Tidens socialpsykologi

mer övergripande frågor om hur relationen mellan samhälle och kultur är strukturerad. Innan vi avslutar detta kapitel och går vidare till nästa ska vi därför ägna ett ögonblick åt att reflektera kring dessa tre nivåer och relationen mellan cyklisk, linjär och social tid.

Cyklisk, linjär och social tid Det finns en rad olika sätt att betrakta tid. En stor del av vår tidsuppfattning är cyklisk. Dygnet, månaden och året återkommer, varv efter varv. Vår kropp är också uppkopplad i ett cykliskt förlopp med vakenhet och sömn. När dessa mönster tillfälligt sätts ur spel, som vid det vi kallar jetlag, upplever vi ofta stora kroppsliga besvär och svårigheter att hamna i rätt cykel igen. Kroppen försöker förtvivlat hålla fast vid en viss dygnsrytm, men denna slås sönder av diverse tidsförskjutningar och omställningar av klockan. Det kan ta flera veckor att återskapa ett regelbundet dygnsmönster, men svårigheterna varierar också mellan olika människor. Den linjära tiden rör sig framåt, med sekunder, minuter, timmar och dygn. Den linjära tiden har en början och ett slut: liv och död. I det moderna samhället regleras människors vardagsliv – via klockor, tidmätningar och kalendrar – och det går att mäta tiden exakt. Cykliska och linjära perspektiv på tid genomsyrar stora delar av människans liv, något som blir tydligt inte minst i de olika världsreligionerna. Medan de österländska religionerna – hinduismen och buddhismen – präglas av ett cirkulärt tidsperspektiv och tron på den eviga återkomsten, är den västerländska världsbilden mer linjär, med en livslinje som börjar med födelse och slutar med död och en möjlig fortsatt existens i en annan dimension. Innan människor tillverkade klockor, skapade effektiva tidmätningar och utvecklade tidsstudier styrdes människors tidsuppfattning i större utsträckning av solen och naturens rytm. Utvecklingen

1 Tidens socialpsykologi

av ett globalt system med timmar, veckor och månader skedde relativt sent i människans historia. Det var till exempel först under 1800-talet, närmare bestämt år 1847, som systemet med Greenwich Mean Time (GMT) infördes. Under 1800-talet samordnades alltså den globala tidmätningen (Eriksen, 2000). Om tiden tidigare hade varit ett svårfångat fenomen och upplevts som en ström eller ett flöde, blev den nu allt mer objektiv och mätbar. Utvecklingen av global tid och samordningen av tid mellan och inom olika länder är en intressant historia i sig själv. I Sverige fick vi en standardtid eller normaltid 1879. Denna utveckling var nära sammankopplad med utbyggnaden av järnvägsnätet och de förbättrade kommunikationerna mellan olika landsdelar i Sverige. Den nya infrastrukturen var i många avseenden beroende av att tiden inte varierade mellan olika städer. Beslutet om en standardtid föregicks av intensiva debatter om hur denna normaltid skulle konstrueras. Svensk normaltid följer sedan 1879 nollmeridianen, med en timmes tidsskillnad från Greenwich. Utvecklingen mot en koordinerad global tid har tagit lång tid. Historien rymmer också en del intressanta försök att definiera tid på andra sätt. Under den franska revolutionen försökte man till exempel fastställa ett system med tre veckor per månad, där varje dag omfattade tio timmar och varje timme 100 minuter. Detta försök blev dock kortvarigt (Eriksen, 2000). I takt med att våra samhällen blivit allt mer komplexa och differentierade har tidmätningen blivit allt mer sofistikerad, eftersom behovet av att koordinera människors arbetsaktiviteter också skapar ett behov av en effektiv och noggrann tidmätning. I Norbert Elias Civilisationsteori (1987) är den sociala tiden central. Det ökade behovet av att skapa koordination mellan en yttre samhällelig ordning och inre självkontroll, leder också till en samordnad och effektiv tidmätning. Det är först i det moderna industrisamhället som denna samordning och rationella tidmätning växer fram och organiseras

1 Tidens socialpsykologi

på ett mer systematiskt sätt, även om det finns en lång förhistoria (Hassard, 1990). Enligt Crosby (1997) påbörjas denna utveckling redan på 1300-talet. Den rationella moderna kulturen växer fram stegvis och klockor och kartor får successivt en allt större betydelse för hur samhällsliv och handel koordineras och utvecklas. Elias beskriver också hur denna långa civilisationsprocess resulterar i framväxten av en ny, modern människa. Att kunna internalisera tid och att utveckla en noggrann känsla för tidens betydelse för arbete och livsplaner är en viktig aspekt av att bli modern. Simonetta Tabboni (2001) argumenterar för att Elias teori om tid skapar möjligheter att analysera relationen mellan social och individuell tid. Hon resonerar också kring hur en teori om tid kan skapa en brygga mellan hur vi ser på strukturella begränsningar och individers intentioner och handlingar. Från Elias till tidens socialpsykologi är steget därmed inte långt. Genom att titta närmare på tidens betydelse för samhällsvetenskapligt tänkande rör vi oss också automatiskt mot just tidens socialpsykologi.

Varat, tiden och berättelsen Inom filosofin finns det en lång tradition av att studera tid. Även om jag inte kommer att ägna något större utrymme åt den filosofiska diskussionen om varat och tiden, kan det vara värt att här nämna några centrala arbeten. Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889– 1976) är mycket omtvistad, främst på grund av sina sympatier för och sitt engagemang i den nazistiska rörelsen, men hans filosofi har trots det haft ett enormt inflytande på den existentialfilosofiska traditionen. Hans huvudverk Varat och tiden (1981) har en central ställning inom den västerländska filosofin. Tiden intar en framskjuten plats i detta verk, inte minst genom diskussionen om dödens roll i tillvaron.

1 Tidens socialpsykologi

Att människans liv är ändligt och att medvetenheten om döden också präglar livet och tillvaron, är ett centralt spår i Heideggers verk. Döden såsom tillvarons slut är tillvarons innerligaste egna, förbehållslösa, visa och såsom sådan obestämda, oförbikomliga möjlighet. Döden är, såsom tillvarons slut, i detta varandes vara till/i riktning mot/sitt slut. (s. 40)

Heidegger resonerar kring människans starka tendens att förneka döden. Genom att till exempel säga: ”Visst ska vi alla dö, men inte än på ett tag”, undviker människan att hantera tanken att döden kan komma plötsligt. En annan tänkare i vars filosofi tid utgör en central kategori är den franske filosofen Emmanuel Levinas (1906–1995). Hans bok Tiden och den andre (1992) inleds med följande ord: Syftet med dessa föredrag är att visa att tiden inte tillhör ett isolerat och ensamt subjekt utan att den just utgör subjektets relation till nästan. (s. 29)

Att tiden ”utgör subjektets relation till nästan” är en central tanke inom tidens socialpsykologi. Tid måste alltid betraktas i relation till andra människor och sociala sammanhang. Relationen till den andra är av central betydelse i Levinas filosofi. I den andres ansikte finner vi oss själva, men vi får också kontakt med något mer universellt och andligt. I Levinas filosofi utgör döden och människans förhållande till döden centrala spår. Även den franske filosofen Jean Paul Sartre (1905–1980) är sysselsatt med tidens betydelser. I Varat och Intet (1983) skriver han följande om temporalitet: Men just genom att den andre temporaliserar sig, temporaliserar han mig tillsammans med sig själv; i och med att han kastar sig mot sin egen tid, framträder jag för honom såsom den universella tiden. I den mån den andres blick uppfattas av mig, skänker den min tid en ny dimension. (s. 170)

1 Tidens socialpsykologi

Interaktion verkar således vara nyckelordet för tidens filosofi. Jag har som sagt ingen ambition att reda ut kopplingen mellan tidens filosofi och tidens socialpsykologi här. Avsikten med detta korta avsnitt är enbart att visa på den långa diskussionen om tid som förts inom i synnerhet existentialfilosofin. Avslutningsvis kan det vara värt att nämna den franske filosofen Paul Ricoeurs (1913–2005) ambitiösa trebandsverk om tid och narrativ (1984, 1985, 1990). För Ricoeur är tid, berättande och identitet sammanvävda storheter som endast kan förstås i relation till varandra. Allt berättande har en tidslig struktur och utan en sådan blir berättelser nästintill omöjliga. Berättelser rör sig också ofta mellan förfluten tid, nutid och framtid och Ricoeur använder sig av litteratur och poesi för att utforska just denna temporala strukturering av berättandet. Skönlitterära verk som laborerar med alternativa sätt att skriva fram tid kan exempelvis vara svåra att ta till sig. Ett tydligt exempel på det finner vi i James Joyces bok Odysseus från 1922. Romanen är skriven som ett tidsflöde, utan mycket av vare sig struktur eller tidsangivelser, vilket gör den relativt svårtillgänglig. De problem som många läsare haft med att avkoda denna komplexa berättelse visar också hur central den narrativa och tidsliga struktureringen av romaner och biografier är för vår förståelse. Vi tar med oss dessa reflektioner in i de följande kapitlen.

Disposition I kapitel 2 kommer några centrala teorier och resonemang om tid och samhälle att presenteras. Framför allt kommer jag att diskutera relationen mellan social tid och subjektiv eller individuell tid. Hur ser detta möte ut och vad kan olika teoretiker bidra med till vår förståelse av relationen? Kapitel 3 riktar ljuset mot hur människor upplever tid i dagens samhälle. Där kommer jag att diskutera tidsstress,

Thomas Johansson är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet med inriktning på barn- och ungdomsvetenskap. Han har publicerat närmare 300 arbeten om ungdomar, ungdomskultur, familjeforskning, urbana studier, socialpsykologi, kritisk mansforskning och kroppsstudier.

Tidens socialpsykologi De senaste 30 årens utveckling av medie- och kommunikationsteknologin har inneburit en revolution i hur människor kommunicerar och socialiserar med varandra. Under denna tidsperiod har också vår relation till tid och rum förändrats i grunden. Människan har anpassat sig snabbt till dessa förändringar, men samtidigt väcks en rad frågor kring hur det mänskliga psyket hanterar denna enorma omställning. Vi lever våra vardagsliv i tidens tecken. Även om vi inte längre har en stämpelklocka som jagar oss, består vardagen av en rad viktiga tidpunkter och tillfällen då vi förväntas göra vissa saker. Det kan handla om arbetsmöten, husvisningar, servicebesök hos kunder, tandläkar tider, barnhämtning och andra saker som reglerar vårt vardagsliv. Det är i dag svårt att hitta människor som säger sig vara helt och hållet nöjda med sin tidstilldelning: tidens knapphet är ett återkommande tema i våra vardagliga samtal. Ofta handlar otillfredsställelsen om att vi känner oss stressade på jobbet, har för lite tid för barnen eller inte hinner återhämta oss efter jobbet. Dessa ”problem” kan, om vi för en stund zoomar ut och ser på de större frågorna om globala miljökatastrofer och människans hotade existens, te sig futtiga. Tidens fördelning och hur vi resonerar om tid i vardagslivet handlar om rättvisa, jämställdhet och ett värdigt liv; dessa frågor länkar samman med de större frågorna om människans överlevnad och ett värdigt liv för alla människor. Syftet med denna bok är att skissera det författaren vill kalla tidens socialpsykologi. Särskilt fokus kommer att riktas mot hur människor upplever, uppfattar och orienterar sig i samtiden. Art.nr 40809

studentlitteratur.se