9789144136233 by Smakprov Media AB

Nyanser av grammatik Gränser, mångfald, fördjupning R EDA K TÖR ER

JOHAN BR ANDTLER MIKAEL KALM

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40722 ISBN 978-91-44-13623-3 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Henrik Hast Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock.com Printed by Dimograf, Poland 2021

Innehåll

Förord 13 Författarpresentation 17

Del I Enhetlighet och mångfald 1. Ordklasser – finns de? 23 Mikael Kalm Varför har vi de ordklasser vi har? 26 Vad räknas som en ordklass? 27 Kriterier för ordklassindelning 28 Particip – med drag av flera ordklasser 30 När formkriteriet inte räcker till 33 Olika språk – samma ordklasser? 37 Avslutning 40 Mer att läsa 41 Referenser 41

2. Adverb eller adjektiv? 43 Pernilla Hallonsten Halling Gränser mellan adjektiv och adverb 45 När gränserna suddas ut 49 Egenskaper – hos vad? 53 Bestämning – av vad? 56

Avslutning 57 Mer att läsa 58 Referenser 59

3. Objekt eller adverbial? 61 Johanna Prytz Form och funktion 62 Bundna och fria bestämningar 63 Referens och semantiska roller 66 Dubbelobjekt eller objekt plus adverbial 68 Syntaktiska tester 70 Passivtestet 70 Ledföljdstestet 71 Inget vanligt adverbial 73 Avslutning 76 Mer att läsa 77 Referenser 77

4. Hjälpverb och huvudverb 79 Maria Bylin Vad hjälper hjälpverbet till med? 80 Hjälpverbfrasens syntaktiska struktur 82 Relationen till subjektet 84 Relationen till objektet 85 Hur blev det så här då? 91 Avslutning 94 Mer att läsa 94 Referenser 95

5. Grejen med verbfraser 97 Om frasstrukturer och språkets hierarki David Håkansson Fraser 98 Men verbfraserna då? 101 Linjära strukturer – och hierarkiska 102 Verbfrasens struktur 107 Hierarki och rekursivitet 110 Bestämningar på olika nivåer 113 Avslutning 115 Mer att läsa 116 Referenser 117

6. Huvud- och bisaker om huvud- och bisatser 119 Johan Brandtler Satshierarki 120 Satser – och andra satser 124 Semantisk och syntaktisk hierarki 128 Inbäddad V2 128 Orsak och konsekvens 129 Avslutning 132 Mer att läsa 133 Referenser 133

7. Språkhandlingar och satstyper 135 Johan Brandtler Språkhandlingar 137 Huvudsatstyper 140 Grundläggande satstyper 140 Övriga satstyper 144

Språkhandlingar och huvudsatstyper 146 Språkhandlingar i grammatikböcker 148 Avslutning 151 Mer att läsa 151 Referenser 152

8. Hur mycket variation tål en generalisering? 155 Maia Andréasson Satsschemat 156 Regelbundna oregelbundenheter 158 Adverbet som ville fortsätta vara ett verb 158 Mittfältare som springer om varandra 161 Objekt som är så lätta att de flyger 164 Enkelhet eller detaljrikedom? 168 Avslutning 173 Mer att läsa 174 Referenser 174

Del II Nedslag och fördjupningar 9. Fundamentet 179 Syntaktisk struktur möter textgrammatisk funktion Josefin Lindgren Vad brukar stå i svenskans fundament? 180 Principer och preferenser för valet av satsled i fundamentet 181 Princip 1: Känd före ny information 182 Princip 2: Textbindning 184 Princip 3: Tyngdprincipen 185 Skillnader mellan genrer 186

Speciella typer av fundament 187 När fundamentet lämnas tomt 187 Fundamentsdubblering med så 189 Avslutning 191 Mer att läsa 191 Referenser 192

10. Finithet och finitlösa satser 193 Det kanske du aldrig trott om svenskan! Ida Larsson Vad är finithet, egentligen? 196 Finitlösa satser 202 Begränsningar på finitlöshet 204 Ha-lösa satser är finita 206 Avslutning 210 Mer att läsa 211 Referenser 212

11. Inkongruent tempus 215 När tid och tempus inte matchar Per Klang Inkongruent preteritum 216 Värderande preteritum 216 Modifierande preteritum 218 Preteritum med osannolik eller irreell innebörd 219 Inkongruent presens 221 Historiskt presens 221 Annalistiskt presens 222 Avslutning 223 Mer att läsa 223 Referenser 224

12. Konjunktioner 225 De binder samman likadana led, ochSusanna Karlsson Samordning och samordning och samordning 227 Det talade och det skrivna 228 Åter till konjunktionerna! 229 Avslutning 233 Mer att läsa 234 Transkriptionsnyckel 235 Referenser 235

13. Flätor och strandningar 237 Var börjar en sats och slutar en fras? Filippa Lindahl Satsflätning 239 Data från spontant språkbruk 242 Flyttningar hur som helst? 244 Öar 246 Avslutning 248 Mer att läsa 248 Referenser 249

14. Dubbla verbformer 251 Efterapare eller betydelseskapare? Anna-Lena Wiklund Dubbelsupinum i talspråket 252 Ett gammalt fenomen 254 Hypotetiskt sett 255 Dubbel imperativ 257

Avslutning 259 Mer att läsa 261 Referenser 261

15. Aspekter som sällan uppmärksammas 263 Kristian Blensenius Tempus och aspekt i svenskan 265 Aspektens två komponenter 266 Komponent 1: situationstyp 267 Komponent 2: synvinkel 269 Aspekt: kompositionen av 1 och 2 270 Avslutning 273 Mer att läsa 273 Referenser 274

Del III Grammatikens gränser 16. Grammatik i skolan: till hjälp för skrivande? 277 Philippe Collberg Talspråk och skriftspråk 278 Grammatik för skrivutveckling 283 Grammatik för språkriktighet 288 Avslutning 292 Mer att läsa 293 Referenser 294

17. Valens och konstruktioner 295 Om samspelet mellan lexikon och grammatik Benjamin Lyngfelt Valens: ordens umgängesvanor 296 Semantisk och syntaktisk valens 298 När den lexikala valensen blir överkörd av den syntaktiska kontexten 301 Argumentstruktur och satsens struktur 302 Valens i ordböcker (och grammatikor) 304 Varken fågel eller fisk – semigenerella konstruktioner 306 Avslutning 311 Mer att läsa 311 Referenser 312

18. Vems grammatik, och vilken? 315 Gustav Bockgård Grammatikforskningens fokus och avgränsningar 316 En normativ eller deskriptiv grammatik? 319 Samtalsspecifika konstruktioner 329 Avslutning 332 Mer att läsa 333 Referenser 334 Register 335

Förord

I grammatiskt hänseende är svenskan troligen ett av världens mest välbeskrivna språk. Få språk har exempelvis förärats en så omfattande och djuplodande grammatikbeskrivning som den som återfinns i Svenska Akademiens grammatik (SAG; Teleman m.fl. 1999). Och naturligtvis kan ett sådant referensverk inte uppstå ur tomma intet: förutsättningen är den långa tradition av grammatisk forskning som bedrivits i Sverige sedan 1600-talet. Sedan SAG gavs ut har dessutom ett flertal större verk om svensk grammatik publicerats, utöver det stora antal forskningsartiklar som producerats vid lärosäten i Sverige och utomlands. Den tillgängliga kunskapen om svenskans grammatik är i dag alltså närmast överväldigande. Det är därför en märklig ironi att denna kunskap i så liten utsträckning förmedlas utanför universitets väggar. Alldeles oberoende av vad de olika kursplanerna för svenska inom grundskola och gymnasium stipulerar, är det ett faktum att de flesta studenter påbörjar sina språkstudier vid universitet och högskola med nästintill obefintliga förkunskaper i svensk grammatik. Det innebär i sin tur att grammatikundervisning på universitetsnivå måste börja från grunden: ordklasser, primära satsdelar, grundläggande ledföljdsmönster o.s.v. Det finns i dag en rik flora av introduktioner till svenskans grammatik, både för dem som redan talar och skriver svenska och för dem som står i begrepp att lära sig. Däremot saknas fördjupande läroböcker i grammatik nästan helt, d.v.s. böcker 13

14 � Förord

som kan överbrygga gapet mellan grundkursens läroböcker och referensverk som Svenska Akademiens grammatik. Vi hoppas att denna antologi kan fungera som just en sådan bok. Utan tvekan är det så att en grundläggande lärobok måste utgå från en starkt idealiserad bild av språkets – och därmed grammatikens – väsen. Följaktligen riskerar båda att reduceras till något förhållandevis statiskt, där grammatiken primärt ses som redskap för den tämligen kontextlösa klassificeringsexercis som av nöd utgör en betydande del av en grundkurs i grammatik. Grammatikens övriga syften framkommer inte lika enkelt. Det är genom grammatisk analys vi kan komma åt språkets övergripande mönster och principer, d.v.s. synliggöra all den omedvetna kunskap som vi som språkbrukare redan besitter om hur ord, fraser och satser kombineras. Det är genom grammatisk analys vi kan förstå vad som är svenska, och på vilket sätt vårt språk liknar och skiljer sig från andra språk. Det är genom grammatisk analys vi kan börja förstå det mest unikt mänskliga som finns – vår språkförmåga. Grammatisk fördjupning innebär därför att i viss mån slå sönder flera av de ”sanningar” och föreställningar som den grundläggande grammatiska beskrivningen förmedlar. För det första är många grundläggande termer och begrepp inte alls så välavgränsade och enkla att definiera som de först kan framstå. Gränsdragningsproblem är i högsta grad utmärkande för all slags språklig beskrivning, på alla nivåer. Språket låter sig sällan enkelt fångas i skarpt avgränsade kategorier. För det andra förekommer många konstruktioner i vardagligt standardspråk som ofta inte kan ges utrymme i en introduktionskurs. Vissa av dessa är fullt accepterade i såväl tal som skrift, andra hör mer till det informella talspråket, eller till språkvarieteter som ligger närmare eller längre bort från standardspråket, såsom dialekter och multietnolekter. Utmärkande för flera av dessa konstruktioner är att det saknas konsensus om hur de ska analyseras grammatiskt, d.v.s. de ger upphov till svårigheter av det

slag som nämndes i första punkten. För det tredje bygger de flesta grundläggande grammatikböcker på en förhållandevis traditionell syn på grammatisk beskrivning, som främst utgår från det offentliga skriftspråket. Det ges sällan tid eller utrymme att reflektera över grammatikbeskrivningens tillkortakommanden, eller dess praktiska och teoretiska nytta. Vi har med denna antologi strävat efter att i möjligaste mån täcka in dessa tre aspekter. Följaktligen är boken uppbyggd av tre större delar, var för sig bestående av flera kapitel. Del I utgår från motsättningen mellan den grammatiska beskrivningens enhetlighet och språkets mångfald, medan del II gör nedslag i en rad fenomen i svenskans grammatik som sällan uppmärksammas i grundläggande läroböcker. Den avslutande del III problematiserar själva utgångspunkten för en antologi av detta slag, nämligen hur grammatikbeskrivningen ska avgränsas: vad ska beskrivas, hur ska det beskrivas, och till vilken nytta? Naturligtvis finns flera beröringspunkter mellan de olika delarna; exempelvis kan orsaken till att ett fenomen inte uppmärksammas stå att finna i att det ligger utanför det område som en viss grammatiktradition ser som sin uppgift att beskriva. Boken riktar sig främst till studenter på fortsättningskurser i svenska/nordiska språk, inklusive blivande ämneslärare. Vissa kapitel kan även läsas på grundkurser för att problematisera eller belysa någon enskild grammatisk aspekt. Tanken är att boken på så sätt kan följa studenten genom utbildningen, från grundnivå till avancerad nivå. Bidragen har författats av forskare med spetskompetens inom det område som kapitlet behandlar. Det har varit ett uttalat syfte att i möjligaste mån utgå från senare års forskning, d.v.s. forskning publicerad efter Svenska Akademiens grammatik. Flera av bidragen bygger på avhandlingar som lagts fram under de senaste åren. Samtidigt ska understrykas att kapitlen inte är vetenskapliga rapporter eller artiklar. Det övergripande syftet med varje kapitel är att problematisera och fördjupa en viss grammatisk aspekt, inte att argumentera för Förord � 15

Stockholm i februari 2021 Johan Brandtler & Mikael Kalm

16 � Förord

eller emot ett visst synsätt, eller att torgföra egna hypoteser och ställningstaganden. Av denna anledning har vi också strävat efter att göra texterna deskriptivt neutrala genom att undvika begrepp och termer från enskilda grammatiska teoribildningar. För att göra texterna mer läsvänliga har även antalet löpande referenser begränsats. I stället avslutas varje kapitel med avsnittet ”Mer att läsa”, där den intresserade får litteraturtips för vidare efterforskningar på egen hand. I utformandet av en antologi av detta slag finns alltid ett ofrånkomligt inslag av godtycklighet. Ämnena för dessa 18 kapitel utgör naturligtvis endast ett urval av möjliga ämnen; listan ska varken ses som definitiv eller uttömmande. Vår förhoppning är dock att boken som helhet väcker läsarens nyfikenhet och intresse för alla de egenheter och märkligheter som ryms i vårt språk – liksom insikten att det fortfarande finns mycket kvar att kartlägga och förstå, även i ett så välbeskrivet språk som svenska.

Enhetlighet och mångfald Del I

Det övergripande temat för denna del är motsättningen mellan grammatikbeskrivningens krav på och strävan efter konsekvens och enhetlighet och språkets mångskiftande karaktär. Svårigheten med grammatisk klassificering framgår redan i det inledande kapitel 1, ”Ordklasser – finns de?”. Kapitlet utgår från den vanliga (miss)uppfattningen att ordklasser är relativt välavgränsade språkliga kategorier. Men faktum är att det inte råder någon konsensus beträffande hur många – och vilka – ordklasser som bör urskiljas i svenskan och andra språk, och hur denna urskiljning i sin tur bör göras. Ska form ges företräde framför funktion, eller tvärtom? De nästföljande tre kapitlen kan ses som fallstudier som fördjupar det inledande kapitlets övergripande problemställning. Den grundläggande frågan rör gränsdragningen mellan närliggande kategorier: adjektiv och egenskapsbetecknande adverb i kapitel 2, objekt och bundna adverbial i kapitel 3 och hjälpverb och huvudverb i kapitel 4. I kapitel 5 och 6 ställs ett traditionellt, linjärt synsätt på språket mot ett mer hierarkiskt. Båda dessa kapitel lyfter fram problem med det linjära synsättet vid analysen av verbfrasen och bisatser, och argumenterar för att den verkliga relevansen av dessa begrepp endast kan förstås i ett hierarkiskt system. Kapitel 7 återkommer till frågan om kopplingen mellan form och funktion, men den här gången på satsnivå. Temat för kapitlet är relationen mellan olika språkhandlingar och de huvudsatstyper som används för att uttrycka dem, något som sällan brukar ges utrymme i grundläggande läroböcker. Del I avslutas med en reflektion om motsättningen mellan generaliserbarhet och uttömmande beskrivning (kapitel 8). Svenskans grundläggande ledföljdsmönster brukar ofta illustreras med hjälp av olika slags satsscheman. Samtidigt döljer dessa scheman en relativt stor regelmässig variation, vilket riskerar att göra grammatikbeskrivningen för grund och delvis missvisande.

Mikael Kalm

Ordklasser – finns de?

Ordklasserna hör verkligen till grammatikens grundbultar. Även den som inte kommer ihåg särskilt mycket av skolans övriga grammatikundervisning brukar kunna rabbla upp ett antal ordklasser, som substantiv, adjektiv och verb. Och alla som studerar språk, vare sig det är svenska, engelska, franska eller något annat språk, kommer troligtvis i kontakt med ordklasser. Därför framstår de som en så självklar del av grammatiken att vi sällan reflekterar över dem. Men den som börjar skrapa på ytan märker snart att ordklasserna inte är riktigt så självklara eller ens så entydigt avgränsade som vi kan förledas att tro. I detta kapitel tittar vi därför närmare på ordklasserna. Det är ett allmänmänskligt behov att försöka organisera och systematisera omvärlden så att den blir begriplig för oss. Det gäller inte minst inom biologin, där växt- och djurriket sedan lång tid ordnats i familjer och släkten. Även vår vilja att förstå språket och dess uppbyggnad har lett fram till olika sätt att systematisera det på. Ett viktigt exempel på detta utgörs av just ordklasserna, som kan förstås som ett slags etiketter vi kan sätta på ord för att visa vilka som hör ihop med varandra. Ord som delar vissa egenskaper brukar föras till en och samma ordklass. I svenskan finns en relativt lång grammatiktradition, och ordklasser har alltid utgjort ett centralt inslag i beskrivningar av svenskans grammatik. Men den som jämför ordklassindel23

Tabell 1.1 Ordklasser i några grammatiska översiktsverk Framställning

Ordklasser

Sundén (1869)

(7) substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, partikel

Beckman (1952)

(9) substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner, konjunktioner, interjektioner

Wessén (1969)

(10) substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner, konjunktioner, interjektioner, svarsord

Thorell (1977)

(11) substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, interjektioner, infinitivmärke

Svenska Akademiens grammatik (1999)

(13) substantiv, egennamn, adjektiv, pronomen, räkneord, verb, particip, adverb, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, infinitivmärke, interjektioner

Josefsson (2009)

(14) substantiv, adjektiv, pronomen, artiklar, räkneord, verb, particip, verbpartiklar, adverb, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, infinitivmärke, interjektioner

24 � Mikael Kalm

ningen i ett antal grammatikböcker märker snart att olika framställningar ofta räknar med delvis olika ordklasser. Indelningen är alltså varken given eller konstant, vilket framgår av den sammanställning över ordklasser i ett antal läroböcker i grammatik från mitten av 1800-talet till i dag som återfinns i tabell 1.1 nedan. Om vi först ser till antalet ordklasser kan vi konstatera att det skett en fördubbling mellan den tidigaste och den senaste framställningen. Medan Sundén endast identifierar sju ordklasser, räknar Josefsson med hela fjorton stycken! Det är emellertid inte riktigt så enkelt att de yngre framställningarna bygger vidare

på de äldre enbart genom tillägg av nya ordklasser. Vid en närmare anblick ser vi nämligen att det finns en del skillnader också mellan de yngsta verken i sammanställningen. Jämför t.ex. de tretton ordklasserna i Svenska Akademiens grammatik (Teleman m.fl. 1999; hädanefter SAG) med Josefssons fjorton, så märker du snart att det bara är tolv av dem som är gemensamma. Även om man på detta sätt kan framhålla skillnader mellan grammatikorna, ska man heller inte förringa de stora likheter som finns. Vid en närmare jämförelse framgår nämligen att det finns ett slags kärntrupp bland ordklasserna som återfinns hos samtliga författare, nämligen substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb och adverb. Om vi bortser från Sundén, räknar alla dessutom med prepositioner, konjunktioner och interjektioner.1 Totalt alltså nio ordklasser om vilka det – mer eller mindre – tycks råda konsensus. De resterande åtta får kanske betraktas som ordklasskandidater om vilka det råder delade uppfattningar: artiklar, egennamn, infinitivmärke, particip, partiklar, subjunktioner, svarsord och verbpartiklar.2 Frågan vad dessa olikheter mellan framställningarna beror på infinner sig naturligt. Och om vi ser bortom svenskan blir saken ännu mer komplicerad. Är ordklasserna gemensamma för alla världens språk? Och kan vi verkligen veta att vi menar samma sak med en viss ordklass när vi jämför olika språk med varandra, om forskare inte ens kan komma överens om hur indelningen ska göras för svenskan? I det som följer ska vi fördjupa oss dels i de svenska ordklasserna, dels i frågan om ordklassernas 1 Indirekt inkluderar emellertid Sundén även dessa ordklasser i sin grammatik, men han samlar dem under paraplytermen partiklar som ska förstås som oböjliga ord. 2 Wessén väljer att särskilja svarsord som ja och nej från interjektionerna, dit de annars brukar föras. Till skillnad från interjektionerna används svarsorden normalt som svar på frågor och Wessén ser dem som ett slags ”pronominella satsord” som ersätter hela satser: ”Ett ja som svar på frågan Kommer han imorgon? betyder: Han kommer imorgon” (Wessén 1969, s. 138). Jämför även diskussionen om pronomen runt exempel (8–9) nedan. 1. Ordklasser – finns de? � 25

status i språkvetenskapen som helhet och ordklassindelningens universalitet. Vi börjar i likheterna som bäst förstås genom en kort historisk återblick på ordklassindelningens ursprung i de klassiska språken. Därefter försöker vi att skapa oss en uppfattning om skillnaderna mellan ordklassindelningarna och ser närmare på indelningsgrunderna.

Det är inte bara i svenskan som ordklasserna är djupt rotade i det grammatiska metaspråket. Den som studerat ett främmande språk, som tyska, franska eller ryska, vet att man även i dessa språk talar om t.ex. substantiv, verb och adjektiv. Ordklassindelningen går nämligen ytterst tillbaka på grammatiska beskrivningar av de klassiska språken (d.v.s. klassisk grekiska och latin) som gjordes redan under antiken. Det antika arvet framgår inte minst av att de flesta ordklassbenämningarna är latinska. I (1) nedan återges de ordklasser som de romerska grammatikerna Donatus och Priscianus räknade med redan under antiken (citerade efter Josefsson 2005, s. 68). (1)

nomen, verbum, pronomen, adverbium, interiectio, participium, conjunctio, praepositio

Med undantag av nomen (som i svensk terminologi skulle motsvaras av substantiv och adjektiv) är samtliga ordklasser lätta att känna igen: verb, pronomen, adverb, interjektioner, particip, konjunktioner och prepositioner. Från frasläran känner vi också igen latinets nomen ’namn’ som ingår i nominalfras, liksom i engelskans noun ’substantiv’. När de första försöken att systematiskt beskriva svenskans grammatik gjordes, plockade man helt enkelt upp den beskrivningsmodell för latin som redan förelåg och anpassade den 26 � Mikael Kalm

Varför har vi de ordklasser vi har?

för svenska förhållanden. Och på samma sätt gjorde man vid beskrivningen av andra europeiska folkspråk, som franska, tyska och engelska. På så vis kom de grekisk-latinska ordklasserna att omvandlas till en gemensam europeisk beskrivningsmodell för språk i allmänhet. Till en början förhöll man sig relativt okritisk till ordklassindelningen och applicerade, i stort sett, den färdiga latinska modellen på svenskan. Detta okritiska förhållningssätt levde kvar under ganska lång tid, och det är exempelvis mycket ovanligt att det förs några som helst resonemang om vad en ordklass är eller hur en indelning i ordklasser görs i äldre grammatiska arbeten. Eftersom man bygger på ett i förhand definierat antal kategorier, behövs inga sådana förklaringar. Den äldsta grammatikern i tabell 1.1, Sundén, framhåller visserligen att ”Orden […] indelas efter betydelsen i sju ordklasser” (Sundén 1869, s. 25), men redogör inte för grunderna bakom denna uppfattning eller för konsekvenserna av detta synsätt. Av de arbeten som inkluderas i tabell 1.1 är det först i Thorell 1977 som det finns en diskussion om ordklassindelningen. I Josefsson 2009 och i synnerhet i SAG är resonemangen mer fördjupade. Det förefaller alltså som att ju fler resonemang som förs om ordklassindelningens grunder, desto fler blir också brotten med den traditionella indelningen, framför allt genom tillskott av nya ordklasser.

Vad räknas som en ordklass? I skolans grammatikundervisning har många fått ta del av enkla ramsor eller andra minnesregler för att lära sig att känna igen vanliga ordklasser, såsom ”substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring, adjektiven sen oss lär, hurudana tingen är” och ”verb är sådant som man gör, till exempel tuta, kör”. Den här typen av ramsor utgår ofta från (vad vi uppfattar som) den proto typiska betydelsen hos ord av olika ordklasser (jfr citatet från Sundén 1869 ovan). Men tvärtemot vad sådana minnesregler 1. Ordklasser – finns de? � 27

Kriterier för ordklassindelning Över tid blir alltså bundenheten vid vad vi skulle kunna kalla för den grammatiska traditionen mindre påtaglig vid ordklassindelningen. Även om kärnan förblir densamma (jfr tabell 1.1 ovan), blir skillnaderna stora i periferin. Och parallellt med detta blir det allt viktigare att motivera den indelning som man gör genom att redogöra för de kriterier som den bygger på. För svenskans del brukar man (numera) tala om tre sådana kriterier: 1. Form, d.v.s. om och hur orden böjs. Ord med böjning (t.ex. lyssnar) kan vidare indelas efter hur de böjs, medan detta inte är möjligt för ord som inte kan böjas (t.ex. inte och eftersom).

28 � Mikael Kalm

kan förleda oss att tro är det långt ifrån oproblematiskt att låta betydelsen vara utgångspunkten för ordklassindelningen. Om man tar ett substantiv som bok och ett verb som läsa fungerar ramsorna bra; bok betecknar verkligen ett ting och läsa står för någonting man gör. Men ofta är det inte fullt så enkelt. Grammatiker är till exempel tämligen överens om att läsning är ett substantiv trots att det knappast betecknar ett ting i konkret bemärkelse utan en aktivitet, någonting man ägnar sig åt. Om man aldrig fått lära sig att substantiv inte bara är benämningar på ”sådant man kan ta på” utan också på abstrakta företeelser, som aktiviteter, kan man gå i fällan och tro att läsning är ett verb. I det som följer ska vi fördjupa oss i hur man kan resonera vid en ordklassindelning. Först tittar vi närmare på de ordklasskriterier som numera i regel används, och därefter gör vi några nedslag för att illustrera hur man kan komma till olika resultat vid en indelning beroende av vilket kriterium man lägger störst vikt vid.

2. Funktion, d.v.s. hur orden används. Ordet inte har t.ex. som funktion att negera ett satsinnehåll: Han är inte frisk, medan ordet eftersom används för att inleda bisatser: Han stannade hemma eftersom han var sjuk. 3. Betydelse, d.v.s. gemensamma semantiska drag hos ord. Ord som gammal, lång och fransk betecknar egenskaper hos individer, föremål eller abstrakta företeelser. Låt oss titta närmare på de tre kriterierna för ordklassindelning med utgångspunkt i ytterligare några exempel. Med formkriteriets hjälp blir det uppenbart att två till innebörden ganska skilda ord som blomma och känsla faktiskt hör samman eftersom de böjs på precis samma sätt: blomman – känslan; blommor – känslor; blommans – känslans etc. Ord som böjs på detta sätt (fast med lite olika ändelsevariationer), d.v.s. i bestämd form, plural och i genitiv, är substantiv. Det är också lätt att se hur ordet läsning på detta sätt ansluter till substantiven: läsningen, läsningar, läsningens. Substantiv utmärks dessutom av sitt inneboende genus, en kategori som inte framgår av substantivet i sig utan genom formen på bestämningsord och tillbakasyftande pronomen, som i följande exempel: ”Det var en fin blomma. Den ska jag sätta i en vas.” Man kan inte säga: ”Det var ett fint blomma. Det ska jag sätta i en vas”, men däremot: ”Det var ett fint kalas. Det ska vi minnas länge.” Man säger att substantivet blomma har genus utrum, medan substantivet kalas har genus neutrum. Ordens genus framgår också av substantivens bestämda form i singularis som ser olika ut för utrala och neutrala ord: blomman men kalaset. Man kan nu notera att inte bara substantiv utan också adjektiv, t.ex. fin, kan böjas i både bestämd form och pluralis; det heter ju en fin blomma, den fina blomman, två fina blommor. Men det är ändå helt klart att vi har att göra med två skilda ordklasser. Adjektivets ändelser skiljer sig från substantivets och valet av adjektivform är beroende av substantivets form. Adjektiv i 1. Ordklasser – finns de? � 29

Particip – med drag av flera ordklasser Ett närmast klassiskt problem i svensk grammatiktradition utgörs av ord som springande och skriven, d.v.s. presens- respektive perfektparticip. I tabell 1.1 ovan ser vi att Josefsson och SAG urskiljer particip som en egen ordklass. I de andra (äldre) grammatikorna betraktas de i stället som (infinita) verbformer. När man analyserar participen som verbformer, tar man i huvudsak fasta på ett formkriterium: de är bildade av verb efter ett (relativt) regelbundet mönster som påminner om böjning. 30 � Mikael Kalm

singularis uppvisar dessutom, som vi sett, två genusformer som fin och fint. Till skillnad från substantiv har adjektiv alltså inte något bestämt genus utan rättar sig även i detta avseende efter substantivet. Man säger att adjektivet kongruensböjs när det böjs i genus, numerus och species i enlighet med substantivets genus, numerus och species. Det är också helt tydligt att substantiv och adjektiv har olika funktioner. Medan substantiven blomma och känsla utgör huvudord i nominalfraser (som i sin tur kan fungera som bl.a. subjekt och objekt), fungerar adjektivet fin i stället som bestämning i sådana nominalfraser: Det var [en fin blomma] resp. Det var [en fin känsla]. Såväl form som funktion visar alltså klart vad som är ett substantiv och vad som är ett adjektiv. Det kan vara svårare att utgå ifrån betydelsen, åtminstone om man tar hjälp av ramsor av det slag som citerades ovan, som t.ex. inte fångar in abstrakta substantiv som känsla och läsning. Trots att t.ex. både SAG och Josefsson uttryckligen skriver att deras respektive ordklassindelning bygger på form-, funktionsoch betydelsekriteriet, har de emellertid kommit till olika resultat på vissa punkter. Kriterierna är alltså inte någon garanti för att indelningen blir helt identisk. I nästa avsnitt ska vi se närmare på hur gränserna mellan olika ordklasser kan dras på olika sätt.

De flesta verb kan nämligen bilda participformer. Man kan dock invända mot denna indelning med ett annat formargument, nämligen att perfektparticip kongruensböjs som adjektiv efter det substantiv de beskriver i såväl genus som numerus och (ibland) species. Jämför exemplen nedan: (2)

a. Boken är skriven på ett vardagligt språk. b. Brevet är skrivet på ett vardagligt språk. c. Böckerna är skrivna på ett vardagligt språk. d. Den välskrivna boken utgår från ett vardagligt språk.

Med utgångspunkt i böjningen av perfektparticip kunde man kanske därför snarast betrakta dem som adjektiv. Om vi inkluderar presensparticip blir det emellertid svårare att ta böjningen som argument för att participen skulle vara adjektiv; presensparticip är nämligen oböjliga: (3)

a. En gråtande pojke. b. Ett gråtande barn. c. Två gråtande barn. d. Det gråtande barnet.

Som exemplen i (2–3) visar används alltså participen i funktioner som normalt tillkommer adjektiv (d.v.s. som attribut i nominalfras respektive som predikativ). Borde vi av den anledningen betrakta dem som adjektiv? Även om vi ser till funktionen skaver emellertid jämförelsen med adjektiven, särskilt vad gäller presensparticip. För i tillägg till de funktioner som de delar med adjektiv används nämligen presensparticip också på sådana sätt som exemplifieras i (4) nedan. (4)

a. Han kom springande ner för trappen. b. Det var ett jävla springande i trapporna! c. Visslande sprang han ner för trapporna. 1. Ordklasser – finns de? � 31

Redaktörer för antologin är Johan Brandtler och Mikael Kalm, båda verksamma som lärare och forskare på Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet. Medverkar gör också Maia Andréasson, Kristian Blensenius, Gustav Bockgård, Maria Bylin, Philippe Collberg, Pernilla Hallonsten Halling, David Håkansson, Susanna Karlsson, Per Klang, Ida Larsson, Filippa Lindahl, Josefin Lindgren, Benjamin Lyngfelt, Johanna Prytz och Anna-Lena Wiklund.

Nyanser av grammatik Gränser, mångfald, fördjupning Det är välkänt att grundläggande läroböcker i grammatik av pedagogiska skäl behöver utgå från en starkt idealiserad bild av språket och grammatiken. Men efter det alldeles nödvändiga tragglandet av form, funktion och klassificering väcks också nyfikenheten för vad som kan finnas mer att förstå om språkets mönster och principer. Grammatisk fördjupning innebär därför att i viss mån slå sönder flera av de ”sanningar” och föreställningar som den grundläggande grammatiska beskrivningen förmedlar. I 18 kapitel problematiserar författarna en rad olika aspekter av svenskans grammatik och diskuterar grammatikbeskrivningens praktiska och teoretiska nytta. Hur många ordklasser finns det, egentligen? Hur kan man skilja mellan adverb och adjektiv, eller huvudverb och hjälpverb? Och hur gör man med konstruktioner som förekommer i vardagligt språk? Nyanser av grammatik är avsedd för universitetskurser i svenska och nordiska språk samt för ämneslärarutbildning i svenska.

Art.nr 40722

studentlitteratur.se