9789144135373 by Smakprov Media AB

Carina Håkansson

Terapeuten om levd erfarenhet och profession

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40616 ISBN 978-91-44-13537-3 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson Printed by Interak, Poland 2020

Inledning

Kollegan och jag sitter i lobbyn en stund innan vi ska skiljas åt för dagen. Tillsammans med hundratals andra deltagare har vi varit på en konferens där talare avlöst varandra. De har redovisat teorier och specifika tekniker för att behandla klienter med, som det kallas, psykisk ohälsa. Powerpointpresentationer har åskådliggjort siffror, diagnostik och tabeller. Vi har fått höra om en rad olika metoder, bokstavskombinationer och diagnostiska instrument. ”Jag saknar levande beskrivningar av berörda människor”, utbrister jag, och inser i detsamma att nu måste jag skriva den bok jag själv så länge har saknat. En bok som inte primärt utgår ifrån generella metoder och diagnostiska begrepp utan från det unika terapeutiska mötet. Berättelser som synliggör både klienten och terapeuten och som illustrerar betydelsen av vardagskunskap, konst och kärlek i det terapeutiska arbetet. Aktuell psykoterapiforskning bekräftar det många av oss länge vetat: terapeutens egna erfarenheter, personlighet, kompetens och sammanhang spelar en avgörande roll i mötet med klienten. Egentligen är det så självklart, ett möte handlar om subjekt som möter subjekt. Ett möte inbegriper dem som är berörda. Ett möte berör. Terapeutens tankar och känslor spelar roll, liksom dennes hållning. De egna livserfarenheterna sätter sin prägel och påverkar det terapeuten tycker sig se och höra. Egna upplevelser, liksom teoretisk till-

hörighet, påverkar handlande och meningsskapande. Möten mellan människor levandegör minnen. Minns hur jag som barn drabbades av bilderna på svältande barn i Afrika. Ögon som tittade rakt ut i ingenting. På kvällarna läste jag Onkel Toms stuga och grät mig till sömns. Lärde mig att människor kunde köpas och säljas. Att några var mer värda än andra. Såg på tv-serier om rika och fattiga, om herrskap och tjänstefolk. Lärde känna Ketti som bodde i byn med sina sex barn. Mamma var där och lämnade mat en julafton när de inget hade. Andra hade i övermåttan. Två slott fanns i byn. En greve och en baron med tillhörande grevinna och baronessa. De ägde hästar och sirliga fåtöljer. Hemma hos Ketti fanns inte stolar till alla. Hennes man var intagen på sjukhus. Varför var det ingen som visste. Jag visste varför min pappa ibland var på sjukhus, det var något med nerverna. Hon som bodde i det röda huset helt nära mormor hade också något med nerverna. Det var så man sa. Så säger man inte längre. Nu finns det andra ord och begrepp. En rad psykiatriska diagnoser som alla går under samlingsnamnet psykisk ohälsa. Jag är inte säker på att det blivit så mycket bättre, men pappa mår sedan länge bra. Trots psykiatrin. Kriget skrämde. Flygplanen som flög över skolgården på sextio talet. Militära övningar, sa mamma när jag frågade. Jag trodde inte på henne, livrädd att det var tyskarna som kom för att ta oss. Hade sett bilder på lägren. Utmärglade människor som gasades när de trodde de skulle få duscha. Hep Stars som sjöng att alla krig var slut. Jag spelade skivan om och om igen på den röda plastgrammofon som jag fått av pappa och mamma i födelsedagspresent. Alla fick inte presenter. En pojke i klassen hade varken mamma eller pappa. En flicka hade en pappa som slog både henne och mamman. Det var mycket som skrämde och som inte gick att förstå. Som vuxen är det alltjämt mycket som skrämmer och inte går att förstå.

Kanske handlar det terapeutiska arbetet ytterst om att närma sig det obegripliga. Att genom delaktighet och i närvaro av den andre synliggöra och få kraft att handla. Kanske är det ingen tillfällighet att mitt arbete, både i daglig praxis och i forskning, mestadels har rört sig i marginalen, bland dem som sällan får sina röster hörda. Sammanhangen vi befinner oss i sätter sin prägel och påverkar våra liv, det gäller för både klient och terapeut. Lusten, eller ska jag kalla det driften, att förstå mer och att förmedla något av allt jag varit del av under ett långt arbetsliv var den primära anledningen till att skriva avhandlingen The Extended Therapy Room, vilken undersöker terapeutens egna erfarenheter. Några av de människor som gestaltas där finns med i denna bok, tillsammans med en rad andra som jag mött i terapirum, på psykiatriska mottagningar, i offentliga samtal, på universitet, högskolor och i människors hem.1 I boken finns också terapeuter, skådespelare, familjehem, författare, fysiker, socialarbetare, läkare och filosofer som närmar sig det mänskliga livets villkor. Tillsammans berättar vi något om mötets avgörande betydelse.

1 I förekommande fall är namn och vissa detaljer ändrade för anonymitetens skull.

Jag träffar Lars under mitt första arbete som socionom på Stiftelsen Smålandsgårdar. Han var ett så kallat ”hopplöst fall”. Det var i alla fall så han beskrevs i telefon av den socialsekreterare som en morgon ringde och frågade mig om det fanns något familjehem för honom. Nu var det väl inte så att hon fann honom helt hopplös, för då hade hon troligen inte ringt. Det hördes en värme i rösten när hon pratade om honom. Lars hade en psykiatrisk diagnos och var kronisk alkoholist. Så sa hon. Han var tjugoett år och kallades kronisk alkoholist. Det var som att utlösa ett alarm inom mig. Det kunde inte vara rimligt att anses hopplös redan vid tjugoett års ålder. Vi bestämde att ses: socialsekreteraren, Lars och jag. Mötet skedde i våra lokaler i centrala Växjö. Varken Björn Teke eller Kjell Olsson, mina betydligt mer erfarna kolleger, var med den gången. ”Det fixar du”, sa de. Det är måhända överflödigt att kommentera, men deras tilltro där och då var ytterst viktig. För inte kunde vare sig de eller jag veta om jag skulle fixa det eller inte, men det var gott att de sa som de gjorde. Att de trodde på mig. När Lars och socialsekreteraren något försenat hade kommit, satte vi oss ner i sofforna som stod placerade mitt emot varandra i

rummet. Jag inledde med att berätta lite om vad arbetet på Smålandsgårdar innebar. Lars lyssnade avvaktande. ”Om du kommer hit så bor du i en familj och vi kommer att ha mycket kontakt med både dig och familjehemmet.” ”Jaha.” ”Människor som kommer till oss brukar stanna ett år ungefär.” ”Så länge?” ”Ja, de flesta har haft det rejält besvärligt under lång tid. Det brukar ta tid att reda ut saker. När, eller snarare om, det blir bekymmer så får vi reda upp det tillsammans.” Lars, som fram till nu haft blicken riktad mot mattan, tittar upp. Ett försiktigt leende. Det gör mig glad, vill att han ska möta min blick. Att vi ska prata om varför han sitter här i dag. Men det ger sig inte lätt. En trötthet vilar över rummet, Lars ser ut som en farbror som varit med om mycket och ändå ingenting. Händerna vilar på den stora magen, benen rör sig rastlöst från sida till sida. Det är något som träffar mig i mötet med Lars, något som jag känner igen. Minns när pappa kom hem efter att ha varit inlagd på psyket och berättade hur han och de andra patienterna lagt pärlplattor på terapin. Rodnaden som dröjde sig kvar på hans kind, försöket att skoja till det, skammen som inte kunde döljas. Misslyckandet. Kanske skulle jag ha berättat lite om mig själv och hur det kom sig att jag var i Växjö och arbetade som socionom. Kanske skulle jag ha frågat hur det var för honom att frågas ut av en människa som bara var några år äldre än han själv, men så blev det inte. Det var först några år senare som modet och självkänslan fanns att också verbalt inbegripa mig själv i professionella samtal. Alldeles säkert hade det betydelse att jag var så ung, om än på gott och ont. Kanske skämdes han för att visa sin utsatthet just för

att jag var så nära i ålder. Kan föreställa mig att han retade sig på min präktighet, att jag satt där och trodde mig veta något om världen. Men jag tror också att han i mig såg en frände, någon som kanske trots allt inte var helt olik honom själv. För även att jag inte med ord berättade om egna privata erfarenheter, så märktes de nog i mitt sätt att vara. Lars drack stora mängder ren sprit varje dag. Ibland T-sprit, men som oftast brännvin eller vodka. Hur han fick pengar till det ville han inte svara på när socialsekreteraren frågade. Men när hon frågade om han ville sluta dricka svarade han ett tydligt ja. Och så lade han till: ”Annars dör jag.” Det hade läkarna talat om för honom, och det ville han inte. I alla fall inte alla dagar, och i dag var en dag då han ville leva. Kommen till slutet av samtalet föreslog jag att vi alla skulle fundera till nästa dag på om vi skulle påbörja ett arbete. Minns min förhoppning om att Lars skulle säga ja. Det gjorde han, och redan efter några dagar träffades vi igen på kontoret. Socialsekreteraren hade också sagt ja, så nu var det bara att sätta igång. ”Vad är det egentligen vi ska göra och hur ska det gå till?” Lars ställde frågan så snart han kom in genom dörren, och jag svarade att jag inte visste exakt hur han skulle bära sig åt för att sluta dricka alkohol. Det behövde vi tala om och hitta sätt att tillsammans klara av. Det andra hade jag en idé om. Jag skulle hitta ett familjehem där Lars skulle kunna bo. Han och jag skulle ses några gånger i veckan och tala med varandra. Det skulle finnas bestämda tider för både det ena och det andra.

”Jag ser till att ordna ett bra familjehem till dig. Du och jag träffas ofta och pratar med varandra. Och du ser till att hålla dig nykter.” ”Det låter bra.” Det gick bra i nästan en vecka, men sedan drack Lars flera dagar i sträck. Jag var hemma hos honom och bankade på dörren. Han släppte in mig. Bakrusig, svettig och med skakande händer sa han att nu skulle det bli annorlunda. Vi avtalade att ses nästa dag på kontoret, han kom och då var han nykter. Vi pratade om hur livet var just alldeles nu och hur det varit för Lars under en räcka av år. Vi talade om ensamhet. Längtan. Om skam. Han berättade om skulden han bar på inför dem han gjort illa. Det fanns plågsamma minnen av våld. Saknad efter en pappa. Jag lyssnade. Lirkade och försökte hitta sätt att motivera honom. Lars ville ha hjälp med att sluta dricka alkohol, och det skulle jag försöka vara till hjälp med. Han kunde inte sätta ord på exakt vad han behövde från mig och inte heller från det tänkta familjehemmet, men jag tyckte mig ana att han önskade att vi skulle stå ut när det blev svårt för honom. Han sa saker som att ”ingen brukar stå ut med mig i längden” och ”ni kommer säkert att försvinna som alla andra har gjort”. Jag tänkte att motiveringen handlade om att i handling visa att både jag och det väntande familjehemmet skulle finnas där för honom när så behövdes. Det skulle kunna hjälpa honom att kämpa sig igenom svåra perioder utan att börja dricka. Han höll sig nykter, och jag hittade sätt att prata så att han inte skulle känna sig alltför obekväm. Frågade hur han ville ha det och hur jag kunde vara till hjälp på bästa sätt. Det gick bra ett tag, sedan började han dricka igen. Nu lirkade jag inte längre, utan var närmast rasande för att han inte höll sin del av överenskommelsen. Ställde frågan till både kolleger och mig själv

om det vi höll på med verkligen skulle fungera. Sökte upp honom på stan och ställde frågan: ”Är det verkligen någon mening att fortsätta?” ”Jag vill fortsätta.” ”Hur ska jag kunna tro på det?” ”Det vet jag inte.” ”Det måste du veta, hur ska jag annars kunna tro att det ska funka?” Min röst darrade, det gjorde hans också. Han ville inte ge upp. Det ville inte jag heller, så nu behövde jag påminna oss båda om vikten av att stå ut. Att ta en dag i taget. Att tillsammans försöka klara av det som måste klaras av. Därefter kom han nästan alltid till våra avtalade tider, om han inte var alltför full för då höll han sig borta. Vi träffades intensivt under en period. Jag hörde mig för bland några av våra familjehem om någon av dem hade utrymme för Lars i sina liv. En familj svarade att de hade både plats och tid, så vi bestämde att träffas tillsammans med Lars. Minns tydligt känslan av att det nu skulle ordna sig. Samma dag gick jag efter arbetet på stan för att handla kläder. Det var fredag eftermiddag och helgen väntade. Jag kände mig glad och tillfreds med veckans arbete och att Lars hållit sig nykter. Det fanns ett familjehem och om besöket hos dem ihop med Lars slog väl ut skulle han snart kunna flytta dit. Blir avbruten i mina funderingar av att jag ser någon längre fram på gatan som ligger ner. Det står tre poliser omkring denne ”någon”. Jag ökar på stegen och tar mig dit. Det är Lars som ligger på marken alltmedan han får rejält med stryk av en av poliserna. ”Vad håller ni på med?!”

Jag skriker rakt ut. Ingenting händer varpå jag tar tag i den polis som sparkar på Lars kropp. Hans kollega tar omgående grepp på mig och slänger in mig mot väggen. Oerhört upprörd kraxar jag fram: ”Vet ni vem jag är?” ”Om du så är drottningen av Saba så har du inte med detta att göra.” ”Ni får inte göra så här!” ”Lägg dig inte i.” ”Ni gör honom illa.” ”Vi vet vad vi gör.” ”Snälla, sluta. Jag jobbar med Lars och han vill inte ha det så här. Han är på väg att göra en stor förändring.” Polisen släpper sitt grepp. Som genom ett Guds under släpper de också Lars efter en stund, och låter honom gå. ”Gå hem och nyktra till så ses vi på måndag.” Han nickar mot mig och lommar iväg. Måndag morgon står Lars och väntar när jag kommer till kontoret: ”Jag är redo att åka.” Familjehemmet ligger ute i skogen. Det är långt till busshållplatsen och jag tänker att det är en fördel att det är svårt för Lars att ta sig ifrån dem. Han är ganska lat och det ska vi dra nytta av nu. Det ska vara svårt att ta sig ifrån familjehemmet när ”suget kommer”. Familjen består av mamma, pappa och tre barn i åldrar mellan sju och sjutton. Det är en bra familj. Både mannen och kvinnan har varit med om en del svårigheter i sina egna liv och de vet att det av och till

kan vara riktigt tufft att vara människa. Det är första gången de tar emot en klient i sitt hem, så i det avseendet har de ingen erfarenhet att luta sig emot. Det de har till sin hjälp är en nyutbildad socionom som bara är några år äldre än Lars. Vi pratar om det och de säger att de väl också får ta hjälp av kollegerna Björn och Kjell om jag inte räcker till. Precis så uttrycker de det. Det känns skönt att de vet att det finns andra i stunder då jag inte räcker till. Så kommer det sig att Lars flyttar till en familj långt in i skogen. En familj som under drygt ett år blir en del av hans liv. Allteftersom tiden går blir Lars alltmer delaktig i familjens vardagliga liv och arbete. När han flyttar till familjehemmet har han ytterst lite erfarenhet av djur: ”Jag vet knappt hur en ko ser ut och än mindre hur det går till att mjölka.” Det är mycket på gården som är annorlunda från Lars tidigare liv, och många saker som inte ger sig självklart, vare sig för honom eller för familjehemmet. När jag kommer på besök talar vi om det vardagliga livet ihop, men också om hur han hade det tidigare. Lars berättar om svårigheter i skolan och om en tillfällig fosterhemsplacering. Alltmer drickande. Periodvis varje dag. Mer och mer. Stapplande formuleras en berättelse om mamman som vill honom allt gott i världen men som inte kan freda vare sig honom eller sig själv. ”Hon hade inte kraft nog.” Lars berättar att det blir allt svårare att klara livet, både för honom och för mamman. Känslan av värdelöshet växer sig allt starkare:

”De pratade om mig som om det var kört. Som om det enda som fanns kvar var förtidspension. Eller att jag söp ihjäl mig.” ”Vilka menar du när du säger de?” ”Det har varit så många, jag minns inga namn.” Han hejdar sig: ”Jo, jag minns vad fosterföräldrarna hette, men det var länge sedan vi hade någon kontakt.” Min uppgift är att finnas för både Lars och familjehemmet som någon som både är med och en bit ifrån. Jag lyssnar, ställer frågor, problematiserar och hjälper ibland till med praktiska saker som Lars under lång tid har underlåtit att göra. Ibland pratar Lars och jag själva, ibland pratar jag bara med familjehemmet. Som oftast sitter vi alla tillsammans. Samtalen handlar om det som sker nu, men också om saker som har hänt i Lars liv. Ibland berättar familjehemsföräldrarna om egna erfarenheter och vad de gjort innan de mötte Lars. Det händer att Kjell är med när vi ses och då blir det något annat. Då blir jag lite tryggare och vågar utmana både mig själv och de andra mer. Jag litar mycket på Kjells omdöme och det han varit med om. Jag tror att de andra påverkas av detta. Också de blir tryggare och modigare. Efter några månader tar Lars ett återfall. Då behövs Kjell mer än någonsin, för nu misströstar jag: ”Varför gör han så här?” ”Hur då menar du?” ”Ger sig iväg utan att berätta vart han tagit vägen. Jag som trodde att han hade det bra här.” ”Det har han säkert också.” ”Men varför gör han då så här?”

Carina Håkansson är fil.dr, socionom och legitimerad psykoterapeut. Hon är en uppskattad lärare och föreläsare vid sidan av sitt terapeutiska arbete. Sedan många år är hon delaktig såväl i Sverige som inter nationellt för att synliggöra och beskriva konsekvenser av den stadigt ökande psykiatriska diagnosticering och medicinering som sker både gentemot barn och vuxna.

Terapeuten – om levd erfarenhet och profession Som psykoterapeut är jag del av rika upplevelser och djupt meningsfulla ögonblick, men det är också av och till ett svårt arbete som oundvikligen är förenat med tvivel, osäkerhet och en rad valsituationer. Jag vill närma mig det terapeutiska arbetet inifrån och dela erfarenheter, tankar och känslor med dig som läsare. Till min hjälp finns ett band av människor från när och fjärran. Från då och nu. Människor med skilda erfarenheter och olika teoretiska referenser. Det innebär tidvis motsägelsefulla uppfattningar och ibland direkta motsättningar. Du kommer att se hur jag stundtals vacklar, tvivlar och måste börja om i en ny ända. Du kommer att förundras över att människor tar sig igenom svåra livshändelser och du kommer att häpna över den slump som ibland avgör våra öden. Du kommer också att ställas inför människor som inte orkade. De som inte mäktade med och som gav upp. Men framför allt kommer du att få ta del av rika och starka ögonblick som jag har glädjen att vara del av. Boken vänder sig till såväl en bred allmänhet som till studenter och yrkesverksamma som i sina arbeten möter människor i kritiska livssituationer. Författarens förhoppning är att boken ska bidra till ökad uppmärksamhet och kunskap om vad som är väsentligt när livet ställs på sin spets och de egna krafterna inte räcker till.

Art.nr 40616

studentlitteratur.se