9789144134475 by Smakprov Media AB

Johan Söderberg

Vår världs ekonomiska historia DEN FÖRINDUSTRIELLA TIDEN

DEL I

Denna titel har tidigare givits ut av SNS Förlag och utges från och med den andra upplagan av Studentlitteratur.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37664 ISBN 978-91-44-13447-5 Upplaga 3:1 © Författaren och Studentlitteratur 2007, 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Spectacles, gravyr (ca 1580), ur Nova reperta: Neu Entdeckungen und Erfindungen av Jan van det Straet. Källa: Kungliga Biblioteket. Printed by Dimograf, Poland 2020

INNEHÅLL

Förord till tredje upplagan 7 Vår världs ekonomiska historia 9 1 Inledning 17

Tre sätt att organisera ekonomier 17 Kunskap: motorn i ekonomisk omvandling 20 Våld och ekonomi 24 Institutioner och transaktionskostnader 26 Befolkning och arbetsdelning: Malthus eller Smith? 28 Utveckling och välstånd 30 2 Forntiden 33

Den äldsta ekonomiska historien 33 Det tidiga jordbruket 39 De första staterna: Mesopotamien och Egypten 44 Avslutning 60 3 Antika ekonomier 63

Antikens värld: ekonomier vid havet 63 Det romerska imperiet 65 Jordbruket 66 Slaveriet 67 Handeln 70 Livet i staden Rom 76 Nedgång och fall 79 Avslutning 83 4 Afrika utanför Nildalen 85

Savann, regnskog, öken: ekologiska begränsningar 85 Guldet 88

I n ne h å l l

Slavhandeln 92 Avslutning 97 5 Mellersta Östern 99

Islams tidiga expansion 99 Handel och industri 100 Religiös och kulturell identitet 107 Jordbruket 110 Splittring och nedgång 114 Ett krutimperium: det osmanska väldet 117 Avslutning 118 6 Indien och Sydöstasien 123

Indien: jordbruk och befolkning 123 Kastväsendet 127 Portugiserna kommer till Indien 128 Hantverk och handel 130 Kvinnors och mäns ställning 132 Staters uppgång och fall 133 Sydöstasien 136 Avslutande diskussion 140 7 Kina och Japan 143

Kina 143 Från expansion till reträtt 144 Jordbruket 147 Städer och långväga handel 154 Ny teknologi 157 Qingdynastin 158 Japan 160 Avslutning 164 8 Mongolernas välde 167

Nomadlivet 167 Erövringarna: den tidiga fasen 168 Erövringarna: den sena fasen 171

I nnehåll 5

9 Latinamerika 175

Columbus och Amerika 178 Befolkningskatastrofen 179 Mayakulturen 180 Aztekernas rike 183 Inkariket 186 Det amerikanska silvret 190 Plantager och haciendor 192 Avslutning 197 10 Nordamerika 199

Förkoloniala ekonomier 200 Den tidiga europeiska kolonisationen 204 Befolkningsutveckling 207 Jordbruk och handel 209 Industri 213 Frihetskriget och dess följder 215 Avslutning 217 11 Europa 500–1500 219

Jordbruket 220 Städer och handel 231 Industri och hantverk 241 Kapital och kunskap 246 Våld och ekonomi 251 Den stora divergensen 258 12 Europa 1500–1800 261

Jordbruk och befolkningsutveckling 261 Handel 265 Industri 270 På väg mot en energikris 275 Starkare stater 277 Östeuropa 280 Levnadsnivå och konsumtionsmönster 284 Kunskap och institutioner 289 Ekonomiskt tänkande 295 Avslutning 298

I n ne h å l l

13 Avslutande reflektioner 301

Kunskap: motorn i ekonomisk omvandling 301 Stater, våld och ekonomi 304 Institutioner 305 Välståndsökningen som uteblev 307 Naturmiljön som tillgång och begränsning 311 Efterord 313 Bildkällor 315 Litteratur 319 Sakregister 331

Antikens värld: ekonomier vid havet Med antiken brukar man avse Greklands och Roms historia under tiden från ca 800 f.Kr. till ca 500 e.Kr. Här ska vi särskilt uppmärksamma det romerska imperiet, som existerade under omkring sjuhundra år och därmed är ett av de mest långlivade i historien. Först några ord om den värld som den grekisk-romerska antiken var en del av. Omkring 700 f.Kr. inleddes en urbanisering av Grekland, som ledde till att ett antal självständiga stadsstater bildades. Den främsta staden var Aten, som byggde sin ställning på sjöhandel med oliver, vin och spannmål. Jordbruket var naturligtvis grunden för Atens ekonomi, liksom för alla för industriella ekonomier. Men staden var beroende av importerad spannmål, och invånarna levde huvudsakligen på bröd och gröt. Handeln hängde alltså ihop med en ökad regional arbetsdelning inom Medelhavsområdet. Det nya var att handeln med vardagliga jordbruksprodukter fick stor ekonomisk betydelse. En annan nyhet var att Aten var den första ekonomin där slavar hade en central plats. Slavar hade funnits och fanns även på andra håll i världen. Men det var först i den atenska ekonomin, och därefter i den romerska, som slavar var en väsentlig del av arbetskraften. Det fanns exempelvis slavar i Egypten och Mesopotamien (se kapitlet Forntiden), men de spelade en mindre roll. När de egyptiska och mesopotamiska härskarna behövde arbetskraft till att uppföra monumentala byggnadsverk kunde de kommendera i princip vilken del av befolkningen som helst till det. Slaveriet var inte nödvändigt för att lösa den uppgiften. Det var annorlunda i Aten och Rom, där den privata äganderätten hade en stark ställning och där slavarna var en del i detta ägande. I Aten och Rom uppfattades slaveriet som något alldeles naturligt och självklart av de dominerande grupperna. Exempelvis hävdade Aristoteles, som levde på 300-talet f.Kr. och var den mest inflytelserike av antikens filosofer, att

K A P I T EL 3

Antika ekonomier

K apite l 3 A n tika e konomier

en del redan från födelseögonblicket är bestämda till underkastelse, andra till att härska, [...] krigskonsten är en naturlig erövringskonst, för den inbegriper jakt, en konst som vi bör tillämpa mot rovdjur och mot människor som, fast de av naturen är avsedda att bli styrda, inte vill underkasta sig; för krig av det slaget är av naturen rättfärdiga.

Här hinner Aristoteles hänvisa till »naturen« tre gånger, trots att det tidigare inte hade funnits något samhälle där slaveriet var av lika stor betydelse som i det Aten han själv levde i. Han förknippar slaveriet med krig där segraren tar fångar, och det är säkert en riktig iakttagelse att slavar i första hand togs bland krigsfångar. Detta gav slavägaren makt över slavens liv enligt det förhärskande synsättet. Slaveriet sågs som ett slags uppskjuten död; slavens liv hade skonats då han eller hon togs som krigsfånge, men detta kunde slavägaren när som helst ändra på. Att slaveriet kunde få en så stor roll i det klassiska Aten och Rom hänger troligen samman med att krigen blev vanligare. Detta förutsatte i sin tur att jordbruket kunde leverera ett växande överskott som gjorde det möjligt att föda fler yrkessoldater. Att städerna växte i Medelhavsområdet visar likaså att landsbygdens befolkning kunde få fram större överskott av livsmedel än tidigare. Allt större mängder jordbruksprodukter måste föras till städerna, och detta var en drivkraft bakom handelns utveckling. Den höjda produktionen beror bland annat på att konstbevattningen byggdes ut i Egypten och västra Asien under århundradena före vår tideräkning, vilket ledde till kraftigt ökad avkastning på torra jordar. Egypten var en kornbod för området runt Medelhavet, och ryktet om en dålig skörd där drev upp priset på spannmålsmarknaderna i de grekiska städerna. Aten kan, liksom romarriket, betecknas som ett slavsamhälle, även om majoriteten av befolkningen inte var slavar. I världshistorien har det bara funnits ett fåtal utpräglade slavsamhällen. Förutom Aten och romarriket brukar USA, Brasilien och Västindien under nyare tid räknas som sådana samhällen. Ekonomierna vid Medelhavet bands samman av detta hav enligt en enkel ekonomisk logik: sjötransporter var det enda sättet att genomföra ett byte av varor över längre avstånd. Landtransporter var naturligtvis ofrånkomliga på korta sträckor, men över längre distanser blev de orimligt dyra. Man har beräknat att det omkring år 300 e.Kr. kostade mindre per viktenhet att föra vete över Medelhavet från Syrien till Spanien än att frakta det i kärra omkring 120 kilometer till lands. Därför är det inget märkligt i att städer växte fram på öar och uddar runtom i Medelhavet och hade kontakt med varandra genom sjöfarten. Grekerna grundade kolonistäder på olika håll: på Sicilien och i Syditalien, © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apitel 3 Antika ekonomier 65

vidare till Marseille i södra Frankrike och Spanien i väster. Även vid Svarta havet anlade grekerna kolonier som producerade ett överskott av spannmål som Aten och andra städer importerade. Kolonierna deltog i sjöhandeln och bidrog till att sprida grekiska varor. I ett senare skede grundades bland annat Alexandria, som blev den främsta handelsstaden på Medelhavets södra kust. Detta skedde då den makedonske kungen Alexander på 300-talet f.Kr. byggde upp ett rike som under en kortare tid innefattade Egypten, hela det östra Medelhavsområdet och sträckte sig ända bort till Indus i öster. Handeln växte ytterligare under denna period, som brukar kallas den hellenistiska. Det var i den grekiska ekonomin som man först började använda mynt. Detta skedde omkring 600 f.Kr. Mynten hade ett garanterat värde genom att överheten satt sitt märke på dem, och detta gjorde det lättare att ange värden i jämförbara belopp. Mynten förenklade på så sätt handelsutbytet. Tidigare hade det varit vanligt att använda stycken av ädelmetall som betalnings medel, när man inte bytte vara mot vara.

Det romerska imperiet Den lilla stadsstaten Rom lade under århundradena före vår tideräkning under sig Italien, och utvidgade därefter sitt herravälde till andra delar av området runt Medelhavet. På 200-talet f.Kr. besegrades Karthago, en stor handelsstad i nuvarande Tunisien. Snart lade romarna även Grekland och Mindre Asien (som motsvarade större delen av dagens Turkiet) under sig. Så småningom behärskade romarna hela området runt Medelhavet. Dessutom kontrollerade de ett stort landområde från nuvarande England och Frankrike i väst över Centraleuropa till Armenien och Mesopotamien i öster. Perioder i romarrikets historia Republiken (ca 450–30 f.Kr.) Stadsstaten Rom utvidgade sin maktsfär. I slutet av republiken hade Medelhavet blivit ett romerskt innanhav. Kejsartiden (även kallad principatet, ca 30 f.Kr–500 e.Kr.) 1 De två första århundradena e.Kr. var en tid av militär dominans och ekonomisk blomstring. 2 Under 200-talet e.Kr. hamnade riket i ekonomisk kris och fick svårare att försvara gränserna i norr och öster. Kristendomen blev statsreligion år 391. På 400-talet invaderades imperiet. 3 Kejsardömet levde efter 476 vidare i Östrom, den östra riksdelen, där Konstantinopel var huvudstad.

K apite l 3 A n tika e konomier

Den romerska ekonomin var militariserad. Krigen pågick så gott som oavbrutet, och de slukade oerhörda resurser. Solden till armén var den dominerande statsutgiften. Men krigen skulle inte ha kunnat föras om de inte också hade gett intäkter från erövrade områden. I ett tidigt skede av expansionen var troligen erövringen av nya jordbruksmarker och plundringståg det viktigaste för romarna. Många romare, rika och fattiga, var ivriga att skaffa sig jordbruk i erövrade territorier. Romarna tog även ut stora krigsskadestånd från underkuvade städer och riken. Jakten på slavar var en viktig källa till inkomster både under den tidiga och under den sena fasen av romarrikets expansion. Sammantaget måste det ha varit miljontals människor som togs som krigsfångar och gjordes till slavar. Det fanns också andra intäkter. Man utnyttjade systematiskt de spanska silvergruvorna, som lämnade stora bidrag till statskassan. Så småningom tog romarna mer systematiskt ut skatter från imperiets olika delar. Dessa intäkter användes inte bara till militärapparaten utan också till offentliga byggen av vägar och annan infrastruktur.

Jordbruket Det romerska samhället dominerades under hela sin historia av en jord ägande aristokrati. Toppskiktet kallades senatorer. Närmast nedanför dem kom den grupp som benämndes riddare. Dessa båda grupper inom aristokratin omfattade sammantaget aldrig mer än några tusen familjer. De rika romarna levde av avkastningen från sina jordagods. Bland jord

Britannica GERMANIEN

Gallia

Noricum Illy

ÅR 117 ÅR 14

Hispania

Rom

Sardinia

Kaspiska havet

Dacia

ric

Svarta havet

Italia

Thracia

Armenia

Macedonia

Sicilia

Athen

Cilicia

Syria

PARTHERRIKET

sop

ota

Karthago

r sy

Pergamum

Mauretania

Cappadocia

Asia

Cyprus

Medelhavet

Judaea

Cyrene

Alexandria

Cyrenaika

Arabia

Aegyptus

Det romerska imperiet år 14 och 117.

K apitel 3 Antika ekonomier 67

ägarna fanns ett skikt med mycket stora egendomar. En av dem hette Isidorus och dog år 8 f.Kr. Han ägde då 7 200 oxar, 257 000 andra djur och över 4 000 slavar, plus stora summor i kontanter. De stora godsägarna ägde vanligtvis flera separata jordegendomar. De arrenderade ofta ut sin jord och levde i Rom eller på annat håll. Man har beräknat att en senator under kejsartiden hade en årlig inkomst som var två tusen gånger högre än existensminimum för en bondefamilj. Jordbruket var inte stillastående. Under de första århundradena av vår tideräkning spreds vinodlingen i Gallien (nuvarande Frankrike). Nyodlingar ägde rum, och tekniska förbättringar förekom. Nya och effektivare typer av olje- och vinpressar utvecklades.

Slaveriet På 100-talet f.Kr. började Rom importera mängder av förslavade krigsfångar till Italien och Sicilien. Ökningen i antalet slavar var en följd av att imperiet lade under sig en rad nya landområden. Även under de två första århundradena av vår tideräkning, då krigen var mindre omfattande än annars, hämtades slavar inom imperiet eller vid dess gränser. Exempelvis tog romarna ett stort antal slavar i kriget mot judarna år 66–70, som ledde till Jerusalems förstörelse. Romarna såg det som självklart att upproriska folk skulle tas som slavar, såvida de inte dödades. Romarna nöjde sig inte bara med att föra hem fångar som tagits i krig. De bedrev också en handel med slavar som sträckte sig långt utanför imperiets gränser. Exempelvis importerades slavar från Gallien i utbyte mot vin, och en samtida iakttagare häpnade över hur otroligt billiga slavarna var i förhållande till det vin som romarna levererade. Slavar kunde hämtas från så avlägsna områden som Kaukasus och nuvarande norra Somalia. Marknadsplatser för slavhandeln fanns på många håll i imperiet. I staden Rom pågick handeln varje dag i centrum, vid ett tempel på Forum Romanum. Där hörde man ständigt rop i stil med »Sardinier till salu!« från slavhandlarna. Jordbruket var den dominerande sektorn i romarriket, och det var där flertalet slavar sattes i arbete. Slavarbetet var mest utbrett på den Apenninska halvön och på Sicilien, medan det däremot inte var vanligt i Egypten. Slavar användes för alla slags göromål. De kunde sättas till att plöja, gräva diken, vakta djur, driva åsnor, sköta höns, bära vatten, göra keramik, smida järn, mala säd, baka bröd, vara förman för andra slavar, och mycket annat. En hel del slavar var skickliga hantverkare. Några var till och med läkare och arkitekter. I slaveriet fanns ett inbyggt hinder för effektivt arbete: oavsett hur mycket slaven arbetade fick han eller hon ändå sin föda av sin ägare. Denne ville ju © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apite l 3 A n tika e konomier

inte att slavarna, en dyrbar investering, skulle svälta ihjäl. Den fria bonden eller arrendatorn, å andra sidan, var tvingad att arbeta självmant för att försörja sig och sin familj. Slaveriet förde alltså med sig kostnader för övervakning. Men detta uppvägdes av något annat: slavarna kunde tvingas till hårdare arbete än den fria arbetskraften. Fria bönder eller arbetare kunde i princip bege sig någon annanstans om de pressades för hårt, men det kunde inte slavarna (såvida de inte flydde, vilket var mycket riskfyllt). Genom att slavarna fick arbeta mer kunde de odla större ytor än fria arbetare, vilket gynnade storgodsdriften. Arbetsstyrkan kunde anpassas till tillfälliga växlingar i arbetskraftsbehovet genom att slavägare kunde hyra grupper av slavar av andra ägare, och de kunde även hyra in fria lönearbetare. Romarna var medvetna om att det krävdes effektiv övervakning för att få ut det mesta möjliga av slavarna. De strävade efter att ge slavarna specialiserade uppgifter. Columella, romarrikets ledande författare av jordbrukslitteratur, ansåg att man så långt möjligt skulle hålla slavarna individuellt ansvariga för det arbete de var satta att göra. På så sätt kunde slavägaren ställa de slarviga eller lata till svars. Arbetsuppgifterna borde därför renodlas, och plöjarens arbete fick inte blandas samman med den vanlige lantarbetarens. Med tanke på att slaveriet fungerade ekonomiskt under hundratals år, och uppenbarligen gav betydande ekonomiska överskott åt den jordägande aristokratin, verkar det som om slavägarna kunde hantera kostnaderna för övervakning. En del av lösningen var alltså avgränsade göromål med individuellt ansvar. Det fanns också andra möjligheter till kontroll. Ett sätt var att kedja ihop grupper av slavar under arbetet, så att de inte kunde fly. Columella rådde godsägarna att inte ha mer än tio slavar i varje arbetslag – i större grupper kunde de upplevas som hotfulla av förmannen, som också fick svårt att övervaka dem. Han manade slavägarna att uppmuntra ömsesidigt angiveri, tävlan och konkurrens mellan slavar. Han var heller inte främmande för morotens metod: manliga slavar kunde belönas med mera mat eller kläder om de arbetade hårdare, eller ges tillstånd att sammanleva med kvinnliga slavar. Till dessa kontrollmetoder kom fysiska bestraffningar. Läkaren Galenos skrev på 100-talet e.Kr. att det var vanligt att slavar blev slagna med knyt nävarna eller sparkade, att de kunde få ögonen utstuckna och att han själv en gång hade sett en man sticka en slav i ögat med en penna. Han mindes sin egen mor, som lätt tappade humöret och då brukade bita sina kvinnliga slavar. Galenos ansåg att det var ett tecken på dålig självbehärskning att slå en slav i plötslig vrede. Dessutom kunde slavägaren göra illa handen om han slog med knytnäven. I stället borde han vänta och använda sig av en käpp eller piska för att slå så många slag han önskade. Det var alltså inte den brutala © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apitel 3 Antika ekonomier 69

behandlingen Galenos vände sig mot, bara sättet att handla i vrede utan att först tänka igenom situationen. Slavarna hade inga rättigheter och kunde behandlas hur som helst av sina ägare. Kriget var slaveriets ursprung, som romarna såg saken. En lagkommentar förklarade: Slavar kallas så därför att generaler har för vana att sälja sina fångar och därmed bevara dem snarare än döda dem: och de sägs därför vara mancipia, eftersom de är fångar i händerna (manus) på sina fiender.

Liv eller död för slaven låg alltså bokstavligen i ägarens händer. Denna grundsyn gällde inte bara enskilda krigsfångar, utan hela folk, vars liv kejsaren rådde över. Slavarna var väl synliga i det ekonomiska livet i romarriket. Tiotusentals slavar arbetade under hårda villkor i silvergruvor i Spanien. Ett av de få arbeten som en slav inte kunde ha var att bli soldat. De var utestängda från armén, och vi kan lätt föreställa oss varför romarna inte ville ha vapenövade slavar. Många ekonomiska funktioner fylldes alltså av slavar. De var också statusföremål. Att ha många och vackra slavar i sitt hushåll gav social prestige, En slavflicka säljs År 142 e.Kr. såldes den tioåriga slavflickan Abaskantis i staden Side vid nuvarande Turkiets Medelhavskust. Hon kom från Galatien i norr, och såldes alltså långt från sin födelseort. Kanske skulle hon nu skickas till Egypten, eftersom hennes nye ägare var från Alexandria. Dokumentet nedan följer ett rutinmässigt formulär. Enligt romersk lag skulle säljaren uppge om slaven hade någon sjukdom eller något fysiskt fel som kunde vara till nackdel för köparen. Så görs också här. Lagen krävde att denna information skulle stå nedskriven på en skylt som hängde på slaven medan försäljningen ägde rum. Att sälja slavar var som att sälja boskap. • Under L. Cuspius Rufinus och L. Statius Quadratus konsulskap i Side, inför L. Claudius Auspicatus, demiurg och gudinnans Romas präst, den 26 Loos.* Pamphilos, annars känd som Kanopos, son till Aigyptos från Alexandria, har på marknadsplatsen av Artemidoros, son till Aristokles, köpt slavflickan Abaskantis, eller vilket annat namn som helst som hon är känd under, tio år gammal och från Galatien, för en summa om 280 silverdenarer. M. Aclius Gavianus står som säkerhet för och garanterar försäljningen. Flickan är frisk, i enlighet med Aediles påbud [...] är fri från defekter i alla avseenden, är inte benägen att vare sig irra omkring eller fly, och har inte epilepsi [...] * Loos var årets nionde månad i den makedonska kalendern. Källa: Bradley (1994), s. 2.

K apite l 3 A n tika e konomier

något som romarna lade stor vikt vid. Somliga hade slavar som hämtats ända från Indien, och det gav en särskild signal om rikedom och lyx. De rika kunde hålla sig med hundratals slavar i sina hushåll. Slavarna fick specialiserade uppgifter som att sköta om husbondfolkets hår eller att vika vissa slags kläder på ett särskilt sätt. Det ansågs tarvligt att försöka spara pengar genom att ge en slav mer än en enda arbetsuppgift. På 300-talet blev det populärt bland en del rika i Rom att hålla sig med ett följe av ett femtiotal slavar i militär utstyrsel. Detta demonstrerade makt och styrka för omgivningen. Vissa slavar hade ansvarsfulla funktioner, som att förestå en butik eller verkstad för sin herres räkning, och kunde i sin tur äga slavar. Handelsfartygens besättningar, från sjömännen upp till kaptenerna, kunde vara slavar. Det fanns alltså sociala hierarkier bland slavarna. Även ganska fattiga hushåll kunde äga slavar. När det bara fanns en eller ett fåtal slavar i hushållet fick de naturligtvis mer varierade göromål, alltifrån att laga mat till att städa och väva.

Handeln När imperiet stod på höjden av sin makt, på 200-talet e.Kr., hade Rom omkring en miljon invånare. Det var den särklassigt största staden i Europa och i området runt Medelhavet. Rom hade ökat kraftigt i folkmängd under de föregående århundradena. I den förindustriella världen är det i stort sett bara i Kina som man finner lika stora städer. De styrande såg som sin uppgift att försörja Roms befolkning. Detta var i grund och botten ett politiskt beslut, men det hade genomgripande ekonomiska verkningar. Det fordrades ett ständigt tillflöde av livsmedel och andra förnödenheter från de olika provinserna i imperiet. Odlingarna på den Apenninska halvön var otillräckliga. Spannmål hämtades i stora mängder från Egypten, övriga Nordafrika och Sicilien. Spanien levererade vin och olivolja, som tillsammans med brödet utgjorde basen i romarnas kost. Det andra stora försörjningsproblemet var att förse armén med förnödenheter. Armén uppgick till 300 000–400 000 man under de två första århundradena av vår tideräkning. Krigsmakten utnyttjade de lokala resurserna i de provinser där den var utplacerad, men de räckte inte till. Till England fördes exempelvis stora mängder vin och olivolja från Spanien. För att lösa dessa båda uppgifter måste de styrande samverka med privata producenter och köpmän. Myndigheterna delade ut gratis spannmål till delar av befolkningen i Rom. Denna spannmål kom till stor del från naturaskatter som tagits ut från provinserna och från de överskott som producerades vid statligt ägda storgods på olika håll i imperiet. Men de ransoner som delades ut var inte tillräckliga för försörjningen, © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apitel 3 Antika ekonomier 71

utan måste fyllas på med leveranser på andra vägar. Den privata marknaden spelade en stor roll. Det ledande skiktet i Rom var stora jordägare, som förde in sin egen produktion till staden. Staden måste även tillföras många andra varor, exempelvis vin och kött, och där grep inte staten in på samma sätt som i fråga om spannmålen. Här var alltså privata marknader ännu viktigare. Den romerska staten höll sig heller inte med någon egen handelsflotta, utan fick använda sig av privatägda fartyg. Den statliga omfördelningen av resurser (redistributionen) var alltså en bärande del av ekonomin, men vid sidan av den fanns en omfattande marknad där privata aktörer kunde göra sig gällande. Dessa båda ekonomiska sektorer var tvingade att samverka. Rom exporterade ingenting av betydelse. Men som en gigantisk marknad hade staden stora ekonomiska verkningar på sin omgivning. En effekt var att provinserna i ökad grad specialiserade sig på de produkter som de hade särskilda förutsättningar att framställa. Exempelvis ökade vinodlingen i Gallien och Spanien som ett svar på efterfrågan från Rom. Roms omättliga efterfrågan ledde till att en fungerande transportsektor skapades, framför allt för frakter över havet. Frakterna över Medelhavet var av avgörande betydelse för Roms försörjning. Romarna lärde sig att bygga för sin tid mycket stora fartyg. Den normala fartygsstorleken för att frakta skrymmande varor som spannmål och vin låg på 300–400 ton. Transportsektorn var subventionerad av staten, som betalade för en stor del av frak-

Ett romerskt fartyg har just kommit in i hamnen i Ostia, Roms hamnstad. På fartygets övre däck offrar man till gudarna som tack för den lyckade resan. Till höger om seglet ses ett fyrtorn med en eldslåga som ska vägleda sjöfararna. Något till höger om mitten ses havsguden Neptunus. Ovanför honom dras en vagn av elefanter, kanske en symbol för romarnas makt över avlägsna områden.

K apite l 3 A n tika e konomier

terna till Rom. Rhen, Rhône och andra floder utnyttjades för en livlig trafik med varor och förnödenheter, inte minst för arméns räkning. Krigen ledde till en blomstrande slavhandel. Enbart erövringen av den grekiska staden Epirus år 187 f.Kr. medförde att 150 000 människor blev slavar. Caesars erövring av Gallien under det första århundradet före vår tideräkning uppges ha lett till att romarna tog en miljon människor som slavar, en siffra som inte bedöms som osannolik av moderna forskare. Slavhandeln var lönsam och välorganiserad. En så omfattande långväga handel hade tidigare inte funnits i någon del av världen. Det fanns tre förutsättningar för dess existens. 1. Den långa perioden av relativ fred under de två första århundradena e.Kr. brukar kallas Pax Romana (den romerska freden). Rom utövade under denna tid ett våldsmonopol i imperiet. Sjöfarten på Medelhavet gjordes säkrare genom att romarna framgångsrikt ingrep mot piraternas verksamhet (se textrutan Piraterna och våldsmonopolet). Sjöhandeln utvidgades, samtidigt som romarna byggde ut infrastrukturen med hamnar och kanaler. 2. Institutionell förändring. I kapitel 1 använde vi begreppet transaktionskostnader som benämning på de kostnader som handeln för med sig, utöver kostnaderna för att producera och transportera varorna. Till transaktionskostnaderna räknas kostnaderna för att ingå avtal (förhandlingskostnader) och kostnaderna för att övervaka att avtalen efterlevs. I en småskalig ekonomi kan man tänka sig att transaktionskostnaderna hålls nere genom att

Spannmål lastas på en flodbåt i Ostia för vidare transport på Tibern upp till Rom. Väggmålning, 100- eller 200-talet e.Kr. En bärare kommer med en säck på en planka upp till båten, medan en annan bärare tömmer sin säck. En tredje bärare har satt sig ned bredvid sin säck, som det står ’feci’ (‘jag är färdig’) på. Till höger om rorsmannen står en statlig inspektör med en olivkvist i handen, och till höger om honom ser vi båtens ägare (han hette Abascantus). Ostia växte i betydelse som hamnstad efter det att kejsar Claudius hamn byggdes under det första århundradet e.Kr.

K apitel 3 Antika ekonomier 73

Piraterna och våldsmonopolet Piraternas härjningar var länge ett stort hinder för sjöfarten på Medelhavet. Sjöröveriet hotade till och med Roms försörjning med spannmål, ända tills romarna under första århundradet f.Kr. tog itu med saken. Den populäre generalen Pompejus utsågs år 67 f.Kr. till överbefälhavare för en stor flotta med uppdraget att göra slut på sjöröveriet. Så snart han hade utsetts föll priserna på varumarknaderna i Rom, eftersom folk nu väntade sig att försörjningsläget skulle förbättras. Pompejus insåg att han måste ta ett samlat grepp för att få bort piraterna från hela Medelhavet. Han började i väster, för att säkra transportlederna från de spannmålsproducerande provinserna Sardinien, Sicilien och Afrika. Tidigt på våren satte han fart med sin flotta och drev bort piraterna från deras baser, där han placerade ut egna starka flottenheter. Efter 40 dagar var våldsmonopolet säkrat i väst. Pompejus begav sig nu till Syditalien, samlade sin huvudflotta och seglade vidare till östra Medelhavet. Där brände han över 1 300 piratskepp och förstörde sjörövarnas bosättningar. De överlevande tvingades flytta till andra platser, där de inte kunde göra någon skada. Hela kriget mot piraterna var avklarat på några månader. Det skulle dröja flera hundra år innan organiserade pirater dök upp på Medelhavet igen.

aktörerna litar på varandra. Formella instanser som domstolar behövs inte. Men när handeln bedrivs i större skala eller över stora avstånd måste man kunna göra affärer även med personer som man inte känner. Detta har historiskt sett drivit fram uppkomsten av rättssystem och kontrollorgan som får ersätta avsaknaden av personlig tillit. Den romerska rätten var inriktad på ekonomiska transaktioner. Handelslagstiftningen reglerade hur tvister skulle hanteras. Exempelvis var det möjligt att få ut ersättning vid kontraktsbrott. Juristerna utarbetade regler för vad som skulle hända om en utlovad vara inte levererades till köparen vid den tidpunkt som var avtalad. Ett viktigt drag i den romerska rätten var att rättegångarna skulle vara offentliga. En annan åtgärd som sänkte transaktionskostnaderna var införandet av pengar. Pengar förenklar det ekonomiska bytet. Marknaderna i äldre tid byggde ofta på byten in natura, vara mot vara. Sådana naturabyten för med sig högre transaktionskostnader än byten mot pengar. Det gäller att hitta en köpare som vill ha den vara in natura som säljaren erbjuder, och som dessutom har en vara som säljaren är beredd att byta sin vara mot. Som vi såg ovan var det grekerna och inte romarna som uppfann bruket av mynt. Men det var i det romerska imperiet som pengar för första gången spreds i stor skala, vilket skedde från och med mitten av det första århundradet e.Kr. Den romerska denaren blev det dominerande myntet i imperiet. Detta var en kraftig förenkling jämfört med hur det var i det klassiska © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apite l 3 A n tika e konomier

Grekland, då det fanns över tusen städer som präglade olika mynt. Arkeologerna har gjort många fynd av ansamlingar av små växelmynt i olika delar av det romerska imperiet, vilket tyder på att mynt spelade en roll i vardagliga transaktioner. Bruket av pengar gjorde det även lättare att värdera olika varor gentemot varandra. På så sätt reducerades förhandlingskostnaderna. Romarna införde standardiserade mått och vikter, vilket förenklade handeln och ökade säkerheten. Även detta var en åtgärd som sänkte transaktionskostnaderna. Det fanns banker och krediter i det romerska riket. De professionella bankirerna var relativt småskaliga företagare och stod helt vid sidan av de ledande klasserna av senatorer och riddare. De senare lånade ut pengar genom mellanhänder och agenter, och var vana vid att ha ränteintäkter. Men penningutlåning hade låg status och det skulle aldrig ha fallit någon i eliten in att identifiera sig med sådan verksamhet. Aristokratin föraktade både fysiskt arbete och kommersiellt arbete. Den romerske författaren Cicero gav uttryck för denna syn: Vi fördömer skatteförpaktarens och ockrarens motbjudande sysselsättningar, och grovarbetarens tarvliga och låga sysslor; för själva den lön som arbetarna uppbär är ett slavmärke. Lika föraktlig är detaljhandlarens verksamhet, för han kan inte ha framgång utan att vara ohederlig, och ohederlighet är det mest skamlösa av allt i världen. Hantverkarens arbete är också förnedrande; det finns ingenting ädelt och upphöjt över en verkstad.

Detta fördömande hindrade inte Cicero från att själv låna en stor summa pengar till 6 procents ränta för att köpa sig ett praktfullt hus. Här diskuterade han inte ekonomisk praktik, utan han formulerade en moralisk ståndpunkt som var utbredd i romarriket. Köpmän hade låg status i samhället och sak-

Romerska mynt från kejsar Commodius regering (180–192) med avbildningar av spannmålsskepp.

K apitel 3 Antika ekonomier 75

nade i stort sett tillträde till den politiska arenan. Sedan var det en annan sak att Cicero och den aristokrati som han tillhörde inte kunde klara sig utan långivare, handelsmän och hantverkare. Handeln och det finansiella livet gav alltså lågt socialt anseende. Den rådande normen var att förmögenheter skulle investeras i jordbruk, inte i handel, som ansågs som en riskabel verksamhet. Det var jorden som gav trygghet. Den självförsörjande jordherren, som lugnt drev sitt jordbruk år från år utan att ta några onödiga risker, idealiserades. Räntan låg för det mesta mellan 4 och 12 procent om året, och varierade med det ekonomiska läget. Julius Caesar skrev att räntan alltid steg i krigstid på grund av de extra skatter som då togs ut. Vid slaget vid Actium på den grekiska västkusten år 31 f.Kr. besegrade den romerska flottan den egyptiska. Segern innebar att det romerska herraväldet utvidgades till Egypten och att stora rikedomar fördes över till Rom, där de delvis omvandlades till pengar. Resultatet blev att räntan föll kraftigt, från 12 till 4 procent. Vi vet inte om räntefallet främst har att göra med den kortsiktiga effekten av att egyptiska skattkistor fördes till Rom, eller om det snarare är knutet till att imperiet nu utsträckte sin makt till kornboden Egypten. 3. Teknologisk förändring. Inom byggnadskonsten var romarna förnyare. Skickliga ingenjörer byggde mil efter mil av akvedukter för att förse Rom med vatten, och kompletterade dem med väldiga dammbyggen som fungerade som vattenreservoarer. Romarna utnyttjade valvslagningstekniken och byggde broar som var så välkonstruerade att många används än i dag. De kunde gjuta i betong, till och med under vatten, och de lärde sig att producera tegel och keramik i stor skala. Romarna uppfann inte konsten att blåsa glas – den tekniken hämtade de från Mellersta Östern – men de gjorde mycket för att sprida den. Landtransporter var, som alltid i förindustriella ekonomier, mycket dyrare än sjöfrakter. Runtom i imperiet satsade man på att bygga vägar av hög kvalitet, som kunde klara transporter med stora vagnar. Sammanlagt byggdes större vägar med en längd av omkring 90 000 kilometer, vilket är mer än två gånger jordens omkrets. Många av dessa vägar är fortfarande i bruk. De underlättade både transporter av varor och militära förflyttningar. Några av de mest betydelsefulla innovationerna under romersk tid har att göra med att man lärde sig utnyttja vattenkraften. Vid sidan av seglet är vattenkvarnen den tidigaste uppfinning där människan använder sig av naturkrafter för att utföra mekaniskt arbete. Vattenkvarnen utvecklades i två former: skvaltan, som hade ett horisontellt vattenhjul, och hjulkvarnen, med ett vertikalt ställt vattenhjul. Båda dessa typer av kvarnar uppfanns troligen i Egypten på 200-talet f.Kr., där © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apite l 3 A n tika e konomier

de sattes i bruk i stora bevattningsprojekt. Under romersk tid spreds de på kort tid till olika delar av imperiet, från Palestina i öster till Britannien i norr. Kvarnar som drevs med åsnor eller andra djur är av äldre datum, och de fortsatte att användas vid sidan av vattenkvarnen. Den stora nyheten med vattenkvarnen var att den kunde ge så mycket större kraft, kanske tio gånger så mycket som en djurdriven kvarn. Bruket av vattenkraften gjorde det möjligt för staten att ta ut ännu mer från jordbruket i form av skatter och avgifter. Romarna kunde också bygga skovelhjul som drog nytta av vattenkraften för att lyfta vatten till en högre nivå. I gruvor sattes pumpar och vattenhjul in för att man skulle komma långt ner i berget, 200 meter under grundvattennivån. Liknande vattenhjul kom senare att spela en stor roll i bevattningstekniken i den islamiska världen. Mycket tyder också på att romarna använde sig av mekaniska hamrar för att krossa malmen i guld- och silvergruvor. Den romerska arméns behov av anläggningar för att mala stora mängder spannmål medverkade till att vattenkvarnen fick så stor spridning. I vissa fall leddes vatten från akvedukter för att driva vattenkvarnar, i vad som var den antika världens mest omfattande mekaniska kraftsystem. Stora vatten kvarnar användes runt staden Rom, där det fanns uppenbara behov av att kunna mala effektivt. Handeln över Medelhavet var alltså grundläggande för imperiets överlevnad. Den romerska överklassen var tillräckligt köpstark för att ge upphov till en handel med sidentyger, kryddor och andra exotiska och dyrbara varor ända från Indien och Kina. Transportleden från Kina till Svarta havet och Medelhavet brukar kallas Sidenvägen, och den var i bruk åtminstone från 100-talet f.Kr. Den långväga handeln bedrevs även sjövägen mellan Indien och Röda havet, med omlastning och karavantransporter vidare till Medelhavet. Det kunde vara ett hundratal fartyg som varje år löpte ut från Röda havet till Indien. Det som romarna framför allt kunde lämna i utbyte var mynt av silver eller guld – stora mängder sådana mynt har påträffats i södra Indien. Eftersom lasterna var dyrbara måste denna sjöhandel ha ställt stora krav på försörjningen med kapital.

Livet i staden Rom Bröd och skådespel är två begrepp som brukar förknippas med livet i världsstaden Rom. De styrande var angelägna om att bevara politiskt lugn och förebygga hungerkravaller. En stor del av befolkningen i Rom var i det närmaste arbetslös och var beroende av det offentliga understöd de fick genom utdelningen av spannmål eller bröd. Ibland delades även vin, olivolja och pengar ut. © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

K apitel 3 Antika ekonomier 77

Härskarna var medvetna om att den stora staden var imperiets ansikte utåt. Det var viktigt för dem att manifestera sin makt, bland annat genom satsningar på praktfull monumental arkitektur. Väldiga resurser lades på överdådiga fester och offentliga skådespel som var bekostade av staten. På så sätt kunde den politiska ledningen göra sig populär. Det kunde handla om hästkapplöpningar med fyrspann, teater (mest komedier), akrobatik och trollkonster, gladiatorkamper och offentliga avrättningar av brottslingar. Stora amfiteatrar byggdes runtom i imperiet, och flera av dem hade liksom Colosseum i Rom plats för över 50 000 åskådare. Den mest berömda arenan för hästkapplöpningar, Circus Maximus, var ännu större och kunde troligen ta 350 000 åskådare under den tid då imperiet stod på sin höjdpunkt. Med tiden reserverades allt fler dagar för festspel. Vid mitten av 300-talet var nästan varannan dag i den officiella kalendern en sådan dag. De gigantiska utgifterna för skådespel och tävlingar var en uppvisning i iögonfallande konsumtion för att skapa social stabilitet och befästa härskarens anseende. Privata bolag bildades för att ställa upp med körsvenner och hästar i kapplöpningarna. Under högsäsong körde man 24 lopp om dagen med sju varv i varje lopp. Vadhållning och idolkult hörde ihop med dessa arrangemang, och de segrande ekipagen kunde ta hem stora pengar. Tävlingarna skapade gemenskap och entusiasm över alla sociala gränser. Här, liksom i försörjningen av staden med spannmål, fanns alltså både statliga och privata aktörer. Varken staten eller den fria marknaden kunde ensam hantera vare sig livsmedelsleveranserna eller anordnandet av skådespel. Gladiatorspelen, där människor drabbade samman med varandra eller med vilda djur, var populära och gynnades av statsmakten. Även här fanns en privat marknad för att rekrytera, utbilda och hyra ut gladiatorer. De entreprenörer som skötte uthyrningen kunde få sina rekryter från staten, som dömde vissa brottslingar till att bli gladiatorer. De kunde också köpa gladiatorer på slavmarknaden, oftast människor som tagits som krigsfångar eller kidnappats. Efter hand kom allt fler av gladiatorerna att vara avlönade på kontraktsbasis, med andel i de prispengar de vann. Skickliga gladiatorer kostade mycket och kunde ta hem stora pengar, åt sig själva och åt sina ägare. En förmögen romare vid namn Atticus, som köpte en gladiatortrupp, fick tillbaka hela sin investering efter bara två matcher. Den som ägde eller hyrde ut en dyrbar gladiator ville givetvis undvika att han dog på arenan, men när detta ändå emellanåt hände tyckte publiken att det gjorde skådespelet särskilt sevärt. Senare tog staten över rekryteringen och utbildningen av gladiatorer i Rom. Romarna såg sig själva som ett krigarfolk, och man menade att det var nyttigt för medborgarna att se blodiga och dödliga skådespel. Det gick åt © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Johan Söderberg är professor emeritus i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Vår världs ekonomiska historia DEN FÖRINDUSTRIELLA TIDEN Vår världs ekonomiska historia – den förindustriella tiden ger en bred översikt av de stora dragen i världens ekonomiska historia under flera tusen år, från mänsklighetens begynnelse fram till 1800. Vi följer hur ekonomierna i de olika världsdelarna formades och förändrades, och hur de med tiden kom att mötas och samspela med varandra. För tusen år sedan var Europa en glesbefolkad och ganska primitiv del av världen. I Kina och Mellersta Östern fanns då mer utvecklade ekonomiska system. Först under medeltiden började Europa att förändras på ett sätt som gav kontinenten ett ekonomiskt och militärt försteg gentemot andra delar av världen. Praktiskt tillämpad kunskap började spela en större roll i ekonomin. Med boktryckarkonsten blev det mycket billigare att lagra och sprida kunskap. Kunskapen bidrog till att driva fram tekniska, kulturella och ekonomiska nyheter. Den förändrade också människors anspråk på livet och efterfrågan på en mängd varor ökade. Kolonialvaror som bland annat socker, kakao och kaffe fick stor betydelse i den internationella handeln. På andra sidan Atlanten ledde denna handel till uppkomsten av plantager som drevs med slavar som tagits som fångar i Afrika. Ekonomierna i de olika världsdelarna påverkade varandra alltmer, men på ett ojämlikt sätt. Tredje upplagan

Del I: Den förindustriella tiden av Johan Söderberg

Del II: Den industriella tiden av Lennart Schön Art.nr 37664

studentlitteratur.se