9789144131955 by Smakprov Media AB

M A R T I N A A X M I N G Ö R A N L U N DA H L

Socialförsäkring och arbetslöshetsförsäkring En introduktion till viktiga delar av Sveriges välfärdssystem

KOPI E R I NG SFÖR BU D Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40325 ISBN 978-91-44-13195-5 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Göran Alfred Formgivning omslag: Sebastian Wadsted/Lyth & co Omslagsbild: Shutterstock.com Printed by Eurographic Group, 2020

Innehåll

Förkortningar 11 Inledning 13

Avd. I Socialförsäkringen 1

En introduktion till socialförsäkringen

Övergripande historik och framväxt 19 Socialförsäkringen i välfärdsstaten 23 Juridiken och den lagtekniska lösningen 25 Socialförsäkringens administration och finansiering 28 Tillsynen inom socialförsäkringen 29 2

Grundläggande systematik

Tre försäkringsgrenar 31 Värdesäkrings- och beräkningsmoduler 33 Avdelningens systematik 34 3

Familjeförmåner

Inledning 35 Graviditetspenning 36 Föräldrapenningsförmåner 39 Allmänna bestämmelser 39 Ersättningsnivåer 41 Beräkning av föräldrapenning på sjukpenningnivå 44 Sammanfattande tankeschema och avslutande ord 45

Omvårdnadsbidrag 46 Allmänt om omvårdnadsbidrag 46 Rätten till omvårdnadsbidrag 47 Sammanfattning – familjeförmåner 50

Förmåner vid sjukdom eller arbetsskada

Inledning 51 Sjukpenninggrundande inkomst – SGI 52

Vissa grundläggande krav 52 Behållande av SGI vid förvärvsavbrott (SGI-skydd) 55 Sammanfattande tankeschema 59

Sjukpenning 60 Inledning 60 Sjukdom 60 Nedsatt arbetsförmåga 61 Ersättningsnivåer 66 Beräkning av sjukpenning 68 Ett sammanfattande tankeschema 68

Sjukersättning och aktivitetsersättning 70 Stadigvarande nedsatt arbetsförmåga 71 Försäkringsfall 74 Sjukersättningens nivåer och beräkning 75 Sammanfattande tankeschema 77

Förmåner vid arbetsskada 78 Inledning 78 Arbetsskada 79 Livränta 82 Sammanfattande tankeschema 84

Sammanfattning: förmåner vid sjukdom eller arbetsskada 85 5

Särskilda förmåner vid funktionshinder

Inledning 87 Merkostnadsersättning 87

Rätten till merkostnadsersättning 88

Assistansersättning 90 Personkretsen 91 Personlig assistans 92 Beräkning av assistansersättning 94 Sammanfattande tankeschema 96

Sammanfattning: särskilda förmåner vid funktionshinder 97 6

Förmåner vid ålderdom

Inledning 99 Det allmänna pensionssystemet – en kort bakgrund 100 Huvuddragen i det allmänna pensionssystemet 102 Inkomst – och premiepension 103 Garantipensionen 105 Pensionsåldern 106 Tjänstepensionssystemet 107 Sammanfattning: förmåner vid ålderdom 109 7

Handläggningsfrågor

111

Inledning 111 Ett ärende inleds 112 Försäkringskassans allmänna hantering 112 Beslut i ärendet 114 Omprövning och överklagande och ändring 114 Kontrollverksamhet 118

Avd. II Arbetslöshetsförsäkringen 1

Inledning

Arbetslöshetsförsäkringens administration

123

Bakgrund 125 A-kassorna i dag 127 Tillsyn 127

125

Grundläggande systematik och översikt

129

Omställningsförsäkring med genomslag för arbetslinjen 129 4

Rätten till ersättning

133

Begreppet arbetslös 133 De allmänna villkoren 134 Arbetsvillkoret 136 Medlemsvillkoret 139 5

Ersättning och ersättningsnivåer

141

Förutsättningarna för dagpenning 141 Ersättningens storlek 142 Tankeschema arbetslöshetsförsäkringen 144 6 7

Deltidsarbetslöshet och bisyssla

145

Sanktionssystemet och vad som är lämpligt arbete

147

Lämpligt arbete enligt IAF:s föreskifter 148 Varning, avstängning och frånkännande 151 8

Ersättningsperioden tar slut – vad händer efter de 300 dagarna? 157 Handläggningsfrågor

159

Ett ärende inleds och handläggs 159 Omprövning, överklagande och ändring 161 Kontrollverksamhet 162 10

En sammanfattning – arbetslöshetsförsäkringen

163

Avd. III EU och den svenska socialförsäkringen 1 2

Inledning

167

Generellt om samordningsförordningen

171

Vem omfattas – samordningsförordningens personkrets 171 Vad omfattas – samordningsförordningens sakområden 172 3

Tillämplig lagstiftning

De grundläggande principerna

175 179

Likabehandling 179 Likställande av omständigheter 180 Sammanläggning 180 Exportabilitet 180 5

Samordningsförordningens sakområden

183

Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner 184 Förmåner vid invaliditet 186 Förmåner vid ålderdom 187 Förmåner vid arbetslöshet 190 Familjeförmåner 191 En jämförelse med förmånerna i socialförsäkringsbalken 193 Sammanfattande tankeschema 194 Avslutningsord och framtidsspaning 195 Sakregister 199

4. Förmåner vid sjukdom eller arbetsskada

Inledning Förmåner vid sjukdom eller arbetsskada regleras i avdelning C i socialförsäkringsbalken (kapitel 23–47) och upptar en mängd olika förmåner, nämligen sjukpenning, rehabiliteringsersättning och reha biliteringsåtgärder, sjukersättning och aktivitetsersättning, arbets skadeersättning, statlig personskadeersättning, krigsskadeersättning, smittbärarersättning och närståendeersättning. De flesta av förmånerna är arbetsbaserade, men det finns även några förmåner – sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning och sjukpenning samt rehabiliteringsersättning i särskilda fall – som är bosättningsbaserade. I detta kapitel behandlas sjukpenninggrundande inkomst, sjukpenning, sjukersättning och aktivitetsersättning (inkomstrelaterad och i form av garantiersättning) samt arbetsskadeersättning i form av livränta. Framställningen koncentrerar sig på förutsättningarna för förmånerna och går endast översiktligt in på hur förmånerna beräknas. Vi tar inte upp hela det regelkomplex som hanterar rehabilitering och inte heller de särskilda ersättningarna statlig personskadeersättning, krigsskadeersättning, smittbärarersättning och närståendeersättning. Bestämmelserna om sjuklön nämns endast mycket översiktligt.

Sjukpenninggrundande inkomst – SGI Vissa grundläggande krav Som vi beskrev i kapitel I:1 är en viktig princip inom socialförsäkringen inkomstbortfallsprincipen. Förmånen ska helt enkelt täcka – eller delvis täcka – det inkomstbortfall som den enskilde har på grund av till exempel sjukdom eller föräldraskap. Det inkomstbortfall som täcks grundas på den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). Det ligger därför i sakens natur att det är oerhört centralt för den enskilda att få en SGI fastställd. En fastställd SGI är alltså en förutsättning för att den försäkrade ska omfattas av vissa delar av socialförsäkringen, och den har betydelse även för förmåner som inte tillhör sjukförsäkringen. En försäkrads SGI ligger till grund för beräkning av sjukpenning, graviditetspenning, föräldrapenning på sjukpenningnivå, tillfällig föräldrapenning, rehabiliteringspenning, livränta, smittbärarpenning och närståendepenning (24 kap. 3 § SFB). Som regel fastställs en SGI för en försäkrad i samband med att hon eller han begär att få en förmån (26 kap. 2 § SFB). Enligt 25 kap. 2 § SFB är SGI den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete antingen som arbetstagare (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av näringsverksamhet). Nyckelordet är att det ska röra sig

5 2 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

Begreppen på detta område är inte alltid lätta att hålla isär. Vi talar övergripande om sjukförsäkringen som ett samlingsnamn för alla de förmåner som hanterar ersättning vid sjukdom – varaktig eller tillfällig. Samtidigt är de olika förmånerna till namnet ibland förvillande lika – som sjukpenning och sjukersättning – men de hanterar olika situationer. Vissa begrepp – som sjukpenninggrundande inkomst – har betydelse inte bara för det man tänker sig – sjukpenning – utan även för andra ersättningsformer. Det gäller alltså att hålla ordning på begreppen.

om en prognos – en uppskattning av vad personen kommer att tjäna i framtiden, vilket framgår av formuleringen ” kan antas” i lagtexten. Socialförsäkringsbalken innehåller detaljerade regler om vad som anses vara en inkomst i socialförsäkringens mening. Socialförsäkringen har alltså ett eget inkomstbegrepp, som inte är detsamma som till exempel det skatterättsliga. Inkomstbegreppet regleras relativt detaljerat i lag – i 25 kap. SFB – men framgår också delvis av domstolspraxis. En grundläggande förutsättning för att en inkomst ska vara sjukpenninggrundande är att den kommer av eget förvärvsarbete. I detta ligger dels att endast förvärvsinkomster räknas in, och således inte till exempel kapitalinkomster, dels att inkomsten i fråga ska vara direkt kopplad till den egna arbetsinsatsen.1 Lagstiftningen skiljer mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete – näringsverksamhet, delägare i handelsbolag med mera. Vissa inkomster är inte sjukpenninggrundande.2 Inkomsten måste vara stadigvarande och den försäkrades avsikt ska vara att arbeta. Kravet på varaktighet innebär att inkomsten ska komma från arbete som kan antas vara under minst sex månader eller vara årligen återkommande (25 kap. 3 § 2 SFB). Tillfälliga inkomster som inte är årligen återkommande kan alltså inte ligga till grund för SGI. Kravet på sex månader innebär inte att det de facto måste föreligga en anställning på minst sex månader när prognosen ska göras. Det avgörande är den försäkrades avsikt att vilja fortsätta sitt arbete. Visserligen är avsikten möjligen lättare att visa om det redan finns en anställning som varar i minst sex månader, men i praktiken innebär detta att det inte alltid krävs en så lång faktisk anställningstid för att få en SGI fastställd. Att bedöma avsikten att förvärvsarbeta kan dock vara svårt. Det kräver ofta att det även finns en utredning om olika omständigheter utöver en anställning, som om personen gått igenom 1 Prop. 1995/96:209. Se även t.ex. RÅ 2009 ref. 101. 2 Exempelvis pension och semesterersättning (se 25 kap. 7 och 17 §§ SFB). Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande kommit fram till att avgångsvederlag inte ska räknas med, se RÅ 2004 ref. 145.

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

3 En utgångspunkt är att uppbyggnadsskedet inte sträcker sig längre än i vart fall 36 månader, jfr 25 kap. 9 § SFB.

5 4 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

och avslutat en utbildning, varit arbetslös och sökt arbete etc. Genom åren har det vuxit fram en riklig rättspraxis inom området. Hänsyn kan också tas till hur situationen ser ut på arbetsmarknaden. Med hänsyn till dagens utveckling, som innebär att det har blivit vanligt med kortvariga anställningar, har man exempelvis godtagit att en person som hoppar mellan korta vikariat har en avsikt att arbeta varaktigt och därför som regel får en SGI fastställd från första dagen man arbetar. Utöver kravet på varaktighet måste också de förväntade inkom sterna nå upp till viss nivå. För att inkomsten ska vara tillräcklig för att få en SGI fastställd måste den uppgå till minst 24 procent av prisbasbeloppet på årsbasis (25 kap. 3 § SFB). Det finns också ett krav att inkomsten ska komma från arbete i Sverige, men detta krav kan dock behöva åsidosättas vid inkomster från arbete i annat EU-land. SGI som baseras på inkomst av en anställning från ett annat medlemsland ska beräknas utifrån inkomsten från ett jämförbart arbete i Sverige. Vid en sådan situation ska jämförelsen göras med en person vars yrkeserfarenhet och yrkeskvalifikationer är jämförbara med sökandens (se HFD 2012 ref. 44). Vi återkommer till EU-rättens inverkan på SGI i kapitel III:4–5. För egenföretagare kan det uppstå särskilda problem i ett uppbyggnadsskede.3 Om till exempel en frisör som startat sin verksamhet blir sjuk innan hon eller han har hunnit arbeta upp en kundkrets blir prognosen särskilt vansklig. Lagstiftaren har förutsett sådana situationer och har ett ganska omfattande regelverk kring det (25 kap. 7 a och 9 §§ SFB) som förenklat kan sägas innebära att man ska jämföra med vad en anställd kan förväntas tjäna med motsvarande arbetsuppgifter. Samtidigt som det finns krav på att inkomsten måste nå upp till en viss nivå finns det också en begränsning – ett intjänandetak. Vid beräkningen av SGI ska bortses från inkomster som överstiger 8 prisbasbelopp (25 kap. 5 § SFB).

Behållande av SGI vid förvärvsavbrott (SGI-skydd) Huvudregeln är alltså att den enskilde för att kunna få en fastställd SGI måste arbeta. En person som inte längre har någon inkomst av arbete omfattas därför som regel inte av den arbetsbaserade försäkringen, det vill säga personen får inte längre behålla sin SGI. Det finns dock ett antal situationer – där den enskilde inte längre har en årlig inkomst av pengar – som lagstiftaren har ansett skyddsvärda. I socialförsäkringsbalken benämns detta SGIskydd. Därutöver finns, som nämnts i kapitel I:2, en allmän regel som bygger på att försäkringen är arbetsbaserad och som innebär att SGI:n är skyddad under tre månader oavsett orsaken till att den enskilde upphör att förvärvsarbeta. SGI-skydd innebär att SGI för tid då den försäkrade gör avbrott i sitt arbete av vissa särskilda skäl – som anges i 26 kap. 11–18 a §§ SFB – beräknas med utgångspunkt i förhållandena närmast före avbrottet, om den sjukpenninggrundande inkomsten därigenom blir högre än om den hade beräknats med beaktande av förhållandena under avbrottet. Man har alltså då rätt att ha kvar en högre SGI trots att ens nuvarande förhållanden skulle ha lett till en lägre SGI. Det är viktigt att erinra om att dessa regler är just undantag från huvudregeln och ska således tolkas restriktivt. Uppräkningen i 26 kap. 11–18 a §§ är uttömmande även om situationerna kan bli föremål för tolkning i praxis. För att en försäkrad som avbrutit förvärvsarbete ska få behålla en tidigare fastställd SGI krävs således att någon grund för SGI-skydd föreligger. Situationerna anges i 26 kap. 11–18 a §§ SFB. Olika grunder kan avlösa varandra. I princip får det inte finnas något avbrott mellan perioder med olika grunder för SGI-skydd. Enligt 26 kap. 11 § SFB gäller SGI-skydd under tid då den försäkrade avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete för att bedriva studier för vilka hon eller han uppbär studiestöd enligt studiestödslagen. Bestämmelsen om SGI-skydd var tidigare knuten till det sätt på vilket studierna finansieras och det krävdes beviljat studiestöd. Så är det inte

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

4 HFD 2015 ref. 67. 5 Prop. 2017/18:168 s. 39.

5 6 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

längre. Enligt bestämmelsen så föreligger numera SGI-skydd även utan studiestöd om man bedriver studier på minst halvtid för vilka studiemedel får lämnas enligt studiestödslagen. I ett avgörande från HFD utifrån den tidigare lagstiftningen konstaterades att eftersom den studerande hade så höga inkomster att studiemedlet reducerades gällde inte SGI-skyddet.4 Med den nuvarande formuleringen i lagstiftningen torde kravet i den delen bara innebära att studierna i sig ska bedrivas på halvtid och berättiga till studiemedel. Något krav på bedömning av rätten till studiemedel i det enskilda fallet bör inte längre kunna ställas upp.5 Om man har arbetat sedan tidigare och gör förvärvsavbrott på grund av studier fastställs en särskild studietids-SGI om den försäkrade har inkomst från förvärvsarbete under studietiden, till exempel genom att arbeta på kvällar eller helger (26 kap. 19 § SFB). Den SGI man hade innan man började studera är då vilande. Vilken SGI som ska tillämpas vid ett sjukfall när den försäkrade fortfarande studerar beror på sjukfallets omfattning. Ytterst faller det tillbaka på om den enskilde fortsätter studierna eller inte. Handlar det om en tillfällig sjukdom används som huvudregel studietids-SGI:n men om studierna behöver avbrytas är det den vilande SGI:n som träder in. SGI-skydd gäller också vid arbetslöshet (26 kap. 13 § SFB) under förutsättning att den försäkrade deltar i arbetsmarknadspolitisk åtgärd och får aktivitetsstöd, utvecklingsersättning eller etableringsersättning, eller står till arbetsmarknadens förfogande. Vilka som omfattas av bestämmelsen definieras i förordningen (2000:1418) om tillämpningen av vissa skyddsbestämmelser för sjukpenninggrundade inkomst. Där framgår (3 §) att skyddet gäller endast när den försäkrade är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten samt aktivt söker sådant arbete och är anmäld som arbetssökande hos

den offentliga arbetsförmedlingen, eller söker arbete på det sätt som Försäkringskassan föreskriver. Det uppställs alltså ett formellt krav på att den försäkrade ska vara anmäld till Arbetsförmedlingen – att Försäkringskassan skulle föreskriva hur arbete ska sökas torde vara mycket ovanligt. Det krävs att den arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande i samma omfattning som när hon eller han arbetade, det vill säga innan arbetslösheten inträdde. Dessutom finns ett krav på den enskilde att aktivt söka arbete. Vad det närmare innebär får bedömas från fall till fall. Det finns dock inte någon koppling till att hon eller han uppbär arbetslöshetsersättning för att skyddet ska gälla. SGI-skyddet vid arbetslöshet har tolkats i praxis utifrån olika situationer. Det har godtagits att en försäkrad får behålla sitt SGI-skydd under kortare tid då hon eller han gjort ett avbrott i pågående arbetssökande på grund av semester (se FÖD 1986:27 och RÅ 2003 ref. 93). SGI-skyddet har också ansetts omfatta situationen när en försäkrad tagit semester i direkt anslutning till en kortare sjukperiod, respektive en sex veckor lång föräldraledighet, som infallit under pågående arbetslöshet, det vill säga när man är inskriven vid arbetsförmedlingen (se RÅ 2010 ref. 107 och HFD 2012 ref. 3). Däremot har Högsta förvaltningsdomstolen inte ansett att detta utvidgade SGI-skydd skulle omfatta andra än arbetssökande, det vill säga då man väntat med att anmäla sig till arbetsförmedlingen (se HFD 2014 ref. 11). SGI:n är även skyddad vid förvärvsavbrott med anledning av graviditet och föräldraledighet. Enligt 26 kap. 14 § SFB har en gravid möjlighet att avbryta eller inskränka sitt arbete tidigast sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten för födelsen utan att SGI:n påverkas. SGI:n är även skyddad för den som avbryter eller minskar sitt arbete för vård av barn som är under ett år enligt 26 kap. 15 § SFB. Man behöver inte ta ut någon föräldrapenning för att omfattas av bestämmelsen. När barnet fyller ett år upphör det lagreglerade SGI-skyddet vid vård av barn. Enligt praxis fortsätter SGI-skyddet att gälla även från och med barnets ettårsdag om den försäkrade i

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

6 Se närmare Försäkringskassans allmänna råd RAR 2002:2 till 26 kap. 15 § SFB.

5 8 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

oavbruten följd är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete och under den tiden får föräldrapenning.6 Det innebär alltså att de som har ekonomiska möjligheter kan förlänga sin föräldraledighet genom att vara hemma det första året utan att ta ut ersättning men ändå därefter få föräldrapenning baserad på sin tidigare SGI. Om någon inte förvärvsarbetar eftersom hon eller han är arbets oförmögen på grund av sjukdom och har rätt till ersättning i form av sjukpenning, ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning, rehabiliteringsersättning eller ersättning från arbetsskadeförsäkringen är SGI:n skyddad under den tid den försäkrade har rätt till sådan ersättning (26 kap. 17 § SFB). Skyddsbestämmelsen har i praxis tolkats så att det inte är nödvändigt att förmånen faktiskt utges för att skyddet ska gälla. Därutöver är SGI:n även skyddad under tid med periodiskt ekonomiskt stöd enligt särskilda avtal mellan arbetsmarknadens parter (26 kap. 12 § SFB), under tid då den försäkrade fullgör plikttjänstgöring eller annan militär utbildning och tjänstgöring (26 kap. 16 § SFB) samt då den försäkrade deltar i korttidsarbete enligt lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete (26 kap. 18 a § SFB). Sistnämnda situation syftar på det system som innebär att vid mycket allvarliga konjunktursituationer kan företag som möter en vikande efterfrågan bevara arbetstillfällen genom att deras anställda tillfälligt går ner i arbetstid och lön. Slutligen regleras det i 26 kap. 18 § SFB att SGI-skydd gäller under högst tre månader i följd för en försäkrad som avbryter sitt förvärvsarbete, oavsett om avsikten är att förvärvsavbrottet ska pågå längre tid. Den SGI-skyddade tiden sammanfaller alltså med den generella efterskyddstiden för att omfattas av den arbetsbaserade försäkringen som regleras i 6 kap. 8 § SFB.

Sammanfattande tankeschema Vid bedömningen av sjukpenninggrundande inkomst måste man som framgått beakta en rad olika omständigheter – försäkringstillhörighet, inkomster etc. Systematiken underlättas möjligen av tankeschema 2. 1. Har personen inkomst av anställning/annan näringsverksamhet? Nej

Ja 2. Kommer inkomsten från arbete i Sverige (26 kap. 3 § andra stycket SFB)?

5. Föreligger SGI-skydd? Jfr 26 kap.

Nej

Ingen sjukpenninggrundande inkomst 3. Kommer inkomsten från arbete som kan antas vara i minst sex månader i följd eller vara årligen återkommande (25 kap. 3 § andra stycket 2 SFB)?

Sjukpenninggrundade inkomst (Obs! Taket för SGI – olika antal prisbasbelopp beroende på förmånsslag)

Nej

Ingen sjukpenninggrundande inkomst = 0 kr

Nej

Ingen sjukpenninggrundande inkomst 4. Uppgår inkomsten till minst 24 procent av prisbasbeloppet (25 kap. 3 § andra stycket 3 SFB)? Ja

Nej

Sjukpenninggrundade inkomst (Obs! Taket för SGI – olika antal prisbasbelopp beroende på förmånsslag)

Ingen sjukpenninggrundande inkomst = 0 kr

Tankeschema 2

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

Sjukpenning En försäkrads SGI ligger till grund för beräkningen av sjukpenning men dessutom krävs det att man har en fastställd SGI för att över huvud taget ha rätt till sjukpenning. Sjukpenningen är alltså arbetsbaserad. Till skillnad från många arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner finns det inte för sjukpenning någon garanterad lägre nivå som är bosättningsbaserad. För att ha rätt till sjukpenning måste arbetsförmågan dessutom vara nedsatt med minst en fjärdedel till följd av sjukdom (27 kap. 2 § SFB). För en arbetstagare samspelar reglerna om sjukpenning med reglerna i lagen om sjuklön (1991:1047). Enligt lagen betalar en arbetsgivare de första 14 dagarna av sjukfallet sjuklön till den anställde förutsatt att anställningen har en varaktighet av minst en månad. Det är först därefter som den enskilde får ersättning från det allmänna socialförsäkringssystemet och även för viss tid därefter – fram till 90 dagar kan sjuklön baserad på kollektivavtal under vissa förutsättningar läggas till sjukpenningen och på så sätt höja ersättningen. Reglerna om sjuklön är inte socialförsäkring i rättssystematisk mening utan civilrättslig lagstiftning med anknytning till arbetsrätten. Samtidigt är lagstiftningen förstås en del av det sociala välfärdssystemet. Den behandlas inte ytterligare i denna bok.

Sjukdom Begreppet sjukdom är centralt för hela sjukförsäkringen men är inte legaldefinierat. Som utgångspunkt har i praxis tagits uttalanden i ett kommittébetänkande från 1944 om att vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning bör vara vägledande. Som sjukdom kan enligt kommittén betecknas varje ”onormalt kropps- eller själstillstånd vilket inte sammanhänger med den normala livsprocessen”.7 Dessa utta7 SOU 1944:15 s. 162.

6 0 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

Inledning

landen gäller alltjämt, även om det faktiska innehållet inte är kristallklart. En positiv effekt av att uttalandena är allmänt hållna är dock att innehållet kan följa med samhällsutvecklingen. Sjukdomsbegreppet har utvecklats successivt. Exempel på detta är synen på störningar under graviditeten, som tidigare inte gav rätt till sjukpenning (RÅ 2009 ref. 102 I). Ett annat exempel är att uttalade sorgetillstånd, stresstillstånd och trötthetstillstånd numera kan vara att betrakta som sjukdom (se RÅ 2009 ref. 102 II). Alla sådana tillstånd är förstås inte att bedöma som sjukdom i lagens mening. Bedömningen av om ett tillstånd är så uttalat att det kan anses som en sjukdom får alltid avgöras från fall till fall. Orsaken i sig till besvären är inte avgörande för frågan om sjukdom föreligger. Det är i stället graden av besvär och besvärens konsekvens för funktionstillstånd och arbetsförmåga som ska vara vägledande.

Nedsatt arbetsförmåga Det är inte tillräckligt att vara sjuk för att få rätt till ersättning. Det andra centrala begreppet som ska bedömas är arbetsförmågan, som måste vara nedsatt. Inte heller begreppet arbetsförmåga är definierat i lagtexten. Med uttrycket arbetsförmåga avses i vilken utsträckning den försäkrade, trots en sjukdom, kan försörja sig själv genom att arbeta.8 Arbetsförmågan kan förstås vara nedsatt av andra skäl än på grund av sjukdom, till exempel på grund av att arbetsmarknaden är dålig eller av sociala skäl. Lagstiftaren valde i mitten av 1990-talet att strama upp lagstiftningen genom att uttala att det är bara sjukdom som räknas vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt och att arbetsmarknadsmässiga, sociala och liknande förhållanden är inte sjukdom.9 Sjukpenning lämnas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån, beroende på den omfattning i vilken arbetsförmågan är ned8 Prop. 1996/97:28 s. 10. 9 Prop. 1994/95:147 s. 19 ff.

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

10 Prop. 1996/97:28 s. 24.

62 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

satt (27 kap. 4 § SFB). Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, och således rätten till sjukpenning, sker stegvis enligt på förhand fastställda tidsramar. Detta – att olika bedömningar ska ske inom vissa tidsintervall – kallas för rehabiliteringskedjan. Rehabiliteringskedjan regleras i 27 kap. 46–49 §§ SFB. Arbetsförmåga är inte heller ett statiskt tillstånd, utan måste bedömas i förhållande till ett visst arbete eller vissa arbetsuppgifter. Under de första 90 dagarna av sjukperioden bedöms om den försäkrade kan klara av sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder (27 kap. 46 § SFB). Bedömningen görs i förhållande till hur mycket den försäkrade arbetade innan hon eller han blev sjuk. Det innebär att om en försäkrad arbetade deltid görs arbetsförmågebedömningen utifrån det, men om en försäkrad arbetar mer än heltid, det vill säga längre tid än åtta timmar per dag, görs bedömningen i förhållande till det. Efter dag 90 har den försäkrade bara rätt till sjukpenning om hon eller han inte kan göra något arbete alls hos sin arbetsgivare (27 kap. 47 § SFB). Man är alltså då tvungen att acceptera en omplacering hos arbetsgivaren, förutsatt att en sådan omplacering kan genomföras. Från och med dag 90 ska bedömningen dessutom göras i förhållande till högst ett heltidsarbete. Detta gäller oavsett hur mycket den försäkrade arbetade innan hon eller han blev sjuk. Orsaken till det är att det inte har ansetts rimligt att betala ut sjukpenning till en försäkrad som trots sin sjukdom kan arbeta heltid.10 Begreppet heltidsarbete är inte alltid enkelt. Även om den faktiska arbetstiden understiger 40 timmar per vecka, kan ett arbete ändå anses utgöra ett heltidsarbete. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i HFD 2015 ref. 74 att bedömningen av vad som utgör ett heltidsarbete i första hand bör utgå från gällande kollektivavtal. Om kollektivavtal saknas bör det utredas vilken arbetstid som är gällande praxis i branschen, och om det typiskt sett finns någon anledning till att arbetstiden brukar understiga 40 timmar per vecka.

Om den försäkrade fortfarande har nedsatt arbetsförmåga efter 180 dagar vidgas prövningen till att avse förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den enskilde (27 kap. 48 § SFB). Då ska alltså arbetsförmågans nedsättning bedömas mot en betydligt vidare sfär. Att kraven på den försäkrade ökar successivt under tiden med sjukpenning är ett uttryck för arbetslinjen, och det faktum att den försäkrades arbetsförmåga efter en tids sjukdom ska relateras inte endast till det arbete som hon eller han har utan även till en vidare krets av arbeten, har gällt sedan lång tid tillbaka. Däremot har kretsen av arbeten som prövningen ska relateras till skiftat över tid. Numera ska alltså bedömningen göras av om den försäkrade har förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete som är ”normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Det är värt att notera att arbetsmarknadsbegreppet som tillämpas vid bedömningen av rätt till sjukersättning inte är detsamma, mer om det nedan. Vad innebär det då att ett arbete är normalt förekommande på arbetsmarknaden? Viss ledning kan hämtas från rättsfallet HFD 2018 ref. 51. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att ”det ska röra sig om vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Anställningar som på något sätt subventioneras av det allmänna kan inte anses ingå i begreppet. Med arbetsmarknaden avses den nationella arbetsmarknaden.” Om den försäkrade faktiskt kan få ett arbete som förekommer på arbetsmarknaden eller inte ska inte inverka på bedömningen.11 Domstolen betonade i ovan nämnda avgörande att Försäkringskassan inte måste hänvisa till konkreta typer av arbeten som den försäkrade kan anses ha förmåga att utföra. Även om bedömningen inte görs i relation till konkret angivna typer av arbeten, så måste den dock ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. 11 Prop. 1996/97:28 s. 17 f. och RÅ 2008 ref. 15 samt RÅ 2012 ref. 22 I och II.

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

12 Prop. 2007/08:136 s. 68 f. 13 Ibid.

64 | Av de l n i n g I K a p i t e l 4

Inslaget av en fiktiv bedömning, det vill säga att det bara behöver finnas en teoretisk möjlighet att utföra ett visst arbete och inte en praktisk möjlighet att verkligen få ett sådant arbete, har ofta kritiserats i den allmänna debatten. Det är lätt att förstå att det kan te sig svårförklarligt för den enskilde att få avslag på fortsatt sjukpenning med hänvisning till att hon eller han kan ta ett arbete som inte finns. Så är emellertid regelverket uppbyggt. I det här skedet – det vill säga dag 180 till dag 365 – finns det dock fortfarande en möjlighet att inte behöva bedöma sin arbetsförmågenedsättning mot hela arbetsmarknaden. Bestämmelsen har en ventil som innebär att den inte ska tillämpas ”om det finns särskilda skäl mot det eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. Orsaken till undantagen är att det inte har ansetts rationellt att tillämpa bestämmelsen strikt utan möjlighet till undantag, vare sig för den försäkrade eller ur ett samhällsperspektiv.12 En försäkrad som inom kort kan återgå i arbete hos arbetsgivaren ska inte behöva säga upp sig och anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen i avvaktan på att hon eller han kan börja arbeta hos sin arbetsgivare igen. Exempel på sådana situationer har ansetts vara att den försäkrade väntar på en operation eller nyligen genomgått en sådan som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet med stor sannolikhet leder till att arbetsförmågan återställs.13 I sådana fall görs bedömningen alltjämt i förhållande till den försäkrades vanliga arbete. Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att det ställs höga krav på den medicinska utredningen – såväl den ställda diagnosen som att prognosen för återgång i arbete ska vara väl underbyggda (se HFD 2016 ref. 10). Rehabiliteringskedjans alla delar tillämpas endast för den som har en arbetsgivare eller är egenföretagare. För den som är arbetslös bedöms arbetsförmågans nedsättning i förhållande till ett på arbets-

marknaden normalt förekommande arbete från och med första dagen i sjukperioden.14 Efter dag 365 ska arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden beaktas om det inte är oskäligt (27 kap. 49 § SFB). Då är det alltså inte längre möjligt att skjuta upp bedömningen mot ett normalt förekommande arbete på grund av särskilda skäl. Däremot kan, som just nämnts, bedömningen mot ett normalt förekommande arbete skjutas upp med hänvisning till att det är oskäligt att göra en sådan bedömning. Under lagstiftningsprocessen angav socialförsäkringsutskottet ett antal exempel på situationer när det kan anses vara oskäligt.15 De flesta av de exempel som ges i betänkandet tar sikte på fall då en försäkrad trots en allvarlig sjukdom har viss arbetsförmåga i ett annat arbete än det ordinarie, men denna arbetsförmåga inte bedöms vara bestående. Även vid långvarig rehabilitering till följd av omfattande brännskador, förlamningar, förlust av en kroppsdel eller av förmågan att se eller tala kan oskälighetsrekvisitet tillämpas. Rekvisitet ska dock tillämpas restriktivt. Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att om det är fråga om en sådan skada eller funktionsnedsättning som räknas upp i förarbetena, eller som till sin art och svårighetgrad klart kan anses jämförbar med de uppräknade, ska oskälighetsrekvisitet tillämpas, men inte annars (se HFD 2019 ref. 14). När den försäkrade gör en sjukanmälan befinner den sig oftast på den första dagen i rehabiliteringskedjan. Men om den försäkrade mellan två sjukperioder har arbetat en kortare tid än 90 dagar läggs dessa perioder ihop. Detta kan betyda att arbetsförmågan kan bedömas i förhållande till andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren eller mot hela arbetsmarknaden redan från början (27 kap. 51 § SFB). I en period om 90 dagar räknas även helgdagar med.

14 Prop. 2007/08:136 s. 59. 15 Bet. 2009/10:SfU13 s. 8 f.

F ör m å n e r v i d s j u k d om e l l e r a r be t s s k a da |

Martina Axmin är jur.dr i socialrätt vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Under drygt tio år arbetade hon på förvaltningsdomstol och på Försäkringskassan. Martina har även omfattande under visningserfarenhet i socialförsäkringsrätt, både vid universitet, för domstolsanställda och i andra uppdragsutbildningar. Göran Lundahl är numera tingsrättslagman, tidigare chefsrådman och lagman på förvaltningsdomstol. Han har varit rättssakkunnig, expert och särskild utredare för Socialdepartementet och har i mer än tio år varit statlig representant i styrelsen för olika arbetslöshetskassor.

Socialförsäkring och arbetslöshetsförsäkring En introduktion till viktiga delar av Sveriges välfärdssystem Socialförsäkringen är en central del i den utvecklade välfärds staten. Det är ett rättsområde som har utvecklats i takt med samhället och som också har använts för att forma det. Det har inneburit – och innebär fortfarande – att socialförsäkringen är ett rättsområde där politiken spelar en mycket stor roll. Detta leder i sin tur till att lagstiftningen ändras ganska ofta, även om grunddragen är beständiga. Boken består av tre avdelningar. Avdelning I ger en introduktion till socialförsäkringsområdet som helhet och till de vanligaste förmånerna. Systematiskt följs upplägget av den mest centrala lagstiftningen – socialförsäkringsbalken. I avdelning II följer en introduktion till ett rättsområde som i Sverige inte ses som socialförsäkring men som behandlas så i många andra länder: arbetslöshetsförsäkringen och reglerna om arbetslöshetskassor. Slutligen tar boken i avdelning III upp dessa rättsområdens samverkan med den EUrättsliga regleringen. Boken vänder sig till alla som på ett översiktligt sätt vill få ett grepp om ett ganska oöverskådligt område. Främst riktar den sig till studenter vid juristprogrammen och utbildningar i socialt arbete.

Art.nr 40325

studentlitteratur.se