9789144131474 by Smakprov Media AB

PSYKISK OHÄLSA I SKOLAN Upptäcka, bemöta och åtgärda

Magdalena Berger

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40318 ISBN 978-91-44-13147-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Ombrytning inlaga: Carina Blomdell Formgivning omslag: Carina blomdell Omslagsbild: Shutterstock.com Delsida (illustrationer): Shutterstock.com Printed by Interak, Poland 2020

Innehåll

Författarens förord 9 Författarpresentation 13

Del I Psykisk ohälsa i skolan Inledning 17 Bokens upplägg 18 Den förändrade idén om elevhälsa 18 Välfungerande arbete 20 Ett alltför förebyggande fokus riskerar att låsa oss 22 Skam och stigma 23 Kunskap i skolan 24 Till dig som går utbildning 25 Utmaningar i arbetet med att främja psykisk hälsa 25 Att prata om psykisk ohälsa 27 Att våga finnas för eleverna 28 Synen på psykisk ohälsa 29 Att hantera sina egna känslor 32 Elevhälsans utmaningar 32 Organisatoriska utmaningar 34

Del II Lyssna på oss Inledning 39 Kevin 41 Brev från en undervisande lärare 41 Möte med Kevin 42 Kommentarer då 43 Reflektioner i dag 43 Erik 45 Bakgrund 45 Möte med Erik 46 Vägen tillbaka 46

Reflektioner i dag 47 Krav och prestation 49 Elias 50 Möte med Elias 50 Kommentarer då 52 Reflektioner i dag 52 Kommentar på Elias egen kartläggning 52 Att diagnostisera 53 Michelle 55 Möte med Michelle 55 Kommentarer då 56 Reflektioner i dag 58 Sara 60 Möte med Sara 60 De vuxnas roll 61 Alva 62 Möte med Alva 63 Reflektioner i dag 64 Marissa 65 Möte med Marissa 66 Reflektioner i dag 67 MI-samtal 68 Kommentar till psykisk ohälsa som norm 70 Alicia 71 Möte med Alicia 72 Mer om Alicia 72 Reflektioner i dag 74 Adam 75 Remiss 75 Reflektioner i dag 76 Skolans rutiner vid akut psykisk ohälsa och suicid 79 Cassandra 81 Möte med Cassandra 81 Åtgärder 82 Kommentarer då 82 Reflektioner i dag 84 Osman 85 Möte med Osman 85 Kommentarer då 86 Reflektioner i dag 86

Amanda 87 Möte med Amanda 87 Kommentarer då 88 Kontakt med vårdnadshavare 89 Reflektioner i dag 89 Nathalie 92 Möte med Nathalie 92 Reflektioner i dag 93 Linn 94 Möte med Linn 94 Reflektioner i dag 94 Varför exemplet med Linn? 95 Lukas 97 Möte med Lukas 97 Reflektioner i dag 98 Nathan 99 Möte med Nathan 99 Reflektioner i dag 100 Sheima 101 Reflektioner i dag 102

Del III Hur gick det sen? Intervjuer 105 Samtalsmetoder 106 Djupintervjuer 108 Samtalsutbildning 109 Michelle 110 Föräldrarna 113 En plan 115 Råd till skolpersonal 116 Psykologkontakt 119 Gamla anteckningar 119 Tankar om framtiden 121 Reflektioner i dag 122 Erik 123 Börjar stanna hemma 125 Omgivningen 126 Vändpunkt 127 Strategier till förändring 128

Vad fungerade i skolan? 129 Orsaker till psykisk ohälsa 130 Extra anpassningar 131 Betydelsefulla erfarenheter 132 Reflektioner i dag 133 Kevin 135 Hjälp och behandling 137 Symtomen 138 Orsaker 139 Åtgärder och schemabyte 140 Det som var bra 143 Reflektioner i dag 144 Lukas 145 Trött och ledsen 147 Gick inte till skolan 148 Vad kan skolan göra? 150 Reflektioner i dag 151

Del IV Hur vi går vidare Lärdomar 155 Närvarofrämjande arbete 158 Sammanfattning 162 KASAM – känsla av sammanhang 163 KASAM i skolan 164 De sju mirakelfrågorna 166 Sammanfattning 167 Måluppfyllelse 168 Sammanfattning 170 Pedagogiska metoder 171 I klassrummet 171 I det dagliga mötet med eleverna 172 Sammanfattning 174 Sömn, kost och fysisk träning 175 Sammanfattning 177 Slutord 179 Litteratur 181

Inledning När jag utbildade mig till specialpedagog i början av nittiotalet och skrev min C-uppsats i specialpedagogik valde jag en fördjupning som var lite ovanlig där och då. Min inriktning kom att handla om depression hos barn och ungdomar, något som redan då var ett orosmoment i skolan men som det aldrig pratades om. Under mina första år som specialpedagog i grundskolan var bristen på kunskap om psykisk ohälsa påfallande. Detta var något jag utan större huvudbry accepterade eftersom kunskapen om psykisk sjukdom hamnade i skuggan av den skam och stigmatisering som funnits kring psykisk ohälsa sedan urminnes tider. Det var så självklart för mig att inte prata om psykisk hälsa eller psykisk sjukdom trots att många ungdomar i högstadiet var drabbade av ångest, depression, OCD (tvångssyndrom) och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Vi pratade om hur vi skulle arbeta med elever som inte kom till skolan. Vi diskuterade hur vi skulle möta upp elever i centrum och hur eventuell hemundervisning skulle kunna se ut, men att oförmågan att ta sig till skolan och oförmågan att prata efter att man som barn genomlevt krig och flykt eller varit med om missförhållanden i hemmet kunde orsakas av psykisk ohälsa nämnde vi inte. Många elever fick bra stöd men det var skolpsykologen som satt på den kunskapen. För i de skolor jag och många med mig arbetade fanns på den tiden så pass omfattande elevhälsoresurser att vi skickade vidare de elever som vi anade var drabbade av någon form av psykisk ohälsa till den person vi ansåg hade den rätta kompetensen. I de flesta fall blev det skolpsykologen. Så gick det till då och så är det många som förväntar sig att det ska gå till även i dag. Det gäller både lärare som arbetar i skolan och föräldrar, men även andra personer utanför skolan.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan Många föräldrar ber mig än i dag att jag i egenskap av specialpedagog ska ta kontakt med skolpsykologen så att deras son eller dotter ska få tala om sina skolsvårigheter. Många har fortfarande en bild av skolpsykologen och hens funktion som skolans psykoterapeut. Men så är skolan inte organiserad i dag vilket jag ska komma till längre fram.

Bokens upplägg • Del 1 Inledning Bokens första del har till syfte att ge dig som läsare bakgrundskunskap kring vad psykisk ohälsa är, hur den yttrar sig i skolan samt lite om skolans förutsättningar och skyldigheter. • Del 2 Lyssna på oss Bokens andra del bygger på 17 samtal med elever på olika gymnasieskolor som alla berättar att anledningen till att de inte når utbildningens mål har att göra med psykisk ohälsa i någon form. Jag har valt ut olika berättelser för att du som läsare ska få möjlighet att ta del av varierande dilemman i skolan. Efter varje samtal reflekterar jag kring dilemmat och ger min syn på saken i dag. • Del 3 Vad hände sedan? Fyra av de elever som är med i bokens andra del har låtit sig intervjuas efter att de gått ut gymnasiet eller skulle ha gått ut. Det är fyra djupintervjuer med Michelle, Erik, Kevin och Lukas som berättar om sin situation i dag och hur de hade önskat att hjälpen skulle ha sett ut när de gick i skolan. De delar också med sig av det som var bra. • Del 4 Hur vi går vidare I bokens sista del vill jag dela med mig av det jag anser att vi behöver tänka på för att upptäcka, bemöta och förebygga psykisk ohälsa.

Den förändrade idén om elevhälsa I dag har vi en annan skollag än när jag arbetade som specialpedagog i grundskolan vid millenniets början. Med skollagen som infördes 20101 förändrades idén om elevhälsan och skolans elevhälsoarbete avsevärt, vilket många i och utanför skolan inte riktigt hängt med i. Ett flertal utgår fortfarande från hur det var när de själva växte upp. 1 SFS 2010:800.

Inledning Många har en bild av skolhälsovården som den avdelning som ligger lite avsides på skolan, där de har ansvar för elevernas somatiska och psykosociala hälsa. Dit hänvisas man som elev om man har huvudvärk, mensvärk eller behöver plåstras om. Man trycker på en knapp intill en dörr och om det visar grönt kan man gå in och visar det rött får man snällt sätta sig på en stol och vänta. Specialpedagogen, vars profession och kompetens numera ingår i de flesta elevhälsoteam (EHT), fungerade tidigare ofta som en undervisande speciallärare för elever i behov av särskilt stöd utanför klassrummet. Det var en yrkeskategori som på den tiden varken hade någon egentlig till hörighet i lärararbetslagen eller det som i dag motsvarar elevhälsoteamet. Den specialpedagogiska kompetensen har på kort tid gått från att vara en speciallärare som undervisar till att vara en person som handleder, ut reder och arbetar övergripande, vilket resulterat i att den gamla special lärarkompetensen på många skolor gått förlorad. I dag är den specialpedagogiska kompetensen uppdelad i två funktioner: specialpedagog och speciallärare. Det har dessvärre inte skolledare och annan personal alltid någon djupare insikt i, vilket förmodligen är en av förklaringarna till att de båda funktionerna inte alltid är representerade i våra skolor. Mindre skolor väljer att ha endast en specialpedagogisk funktion då det i våra styrdokument inte är specificerat exakt vad special pedagogen har för uppdrag. Den nuvarande skollagen betonar att elevhälsoarbetet ska ledas av rektor och bedrivas av samtliga personer som arbetar i skolan. Arbetet ska vara av främjande och förebyggande karaktär.2 Vid minsta misstanke om att en elev inte når sina kunskapskrav ska elevhälsoteamet kontaktas och en utredning om särskilt stöd skyndsamt startas av rektor och utföras av kompetent person (oklart vem). År 2014 kom ett tillägg till skollagen om betydelsen av att undervisande lärare förväntas extraanpassa undervisningen innan en sådan anmälan görs och den 1 januari 2015 kom tillägget om tillgänglighet i diskrimineringslagen.3 Det var nu mycket tydligt för många elever och vårdnadshavare att elever hade laglig rätt till allt stöd de kunde få inom klassrummets väggar, oavsett om där fanns en speciallärare, assistent eller resursperson att tillgå. Skolan hade skyldighet att arbeta förebyggande för att elever med funktionsvariationer och andra utmaningar

2 SFS 2010:800. 3 SFS 2008:567.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan skulle klara sina kunskapskrav. Från en dag till en annan förväntades undervisande lärare kunna allt om funktionsvariationer, anpassningar och tillgänglighet i undervisningen. Vartefter de neuropsykiatriska diagnoserna ökade och fler elever inkluderades i den ordinarie undervisningen blev det nu nödvändigt för många lärare och specialpedagoger att skaffa sig specialkunskaper. Lärare skulle arbeta inkluderande och fokus gällande funktionsnedsättningar, som tidigare till stor del handlat om läs- och skrivsvårigheter samt dyskalkyli, förflyttades nu till kunskapsfältet inom NPF-spektret (neuropsykiatriska funktionsvariationer) som var relativt nytt. Debatten har varit rik och mångsidig och många lärare börjar få upp ögonen för vad det innebär för elever att leva med adhd och autismspektrumtillstånd (AST). Dock är det fortfarande relativt tyst gällande elever med psykisk ohälsa trots att elever med NPF är överrepresenterade även när det gäller just psykisk ohälsa. Debatten om psykisk ohälsa förs framför allt utanför skolan, i media. Inom skolan är okunskapen gällande psykisk ohälsa fortfarande anmärkningsvärd. Specialpedagogik betraktas fortfarande som ett tvärvetenskapligt område4 trots kritiska röster. För min del är det en självklarhet att se specialpedagogik som en tvärvetenskap och ha en helhetssyn utifrån andra berörda kunskapsområden. Individens samspel med miljön handlar inte enbart om lärmiljö utan lika mycket om hela skolmiljön, rastmiljön och hemmiljön.5 Individen kan ses ur många aspekter, såsom psykologiska, biologiska medicinska och psykiatriska, och dennes miljö är avgörande i sociologiska och fysiologiska hänseenden. Trots det är det viktigt att specialpedagogiken ligger nära pedagogiken och att dessa funktioner kan samverka i nära samarbete på skolor. Det är en orimlighet att en enda specialpedagog ska kunna arbeta med allt det som i regel definieras av specialpedagogens yrkesroll. VÄ L F U NGER A N DE A R BET E

När jag arbetade som specialpedagog på en nystartad gymnasieskola för ett antal år sedan delegerades jag att utföra så kallade pedagogiska utredningar eller mer korrekt utredningar om särskilt stöd. När utredningen var färdig tog rektorn utifrån min specialpedagogiska bedömning ett beslut om eleverna skulle ha särskilt stöd och i så fall vilken typ av stöd. 4 SPSM.se. 5 Björklid & Fischbein, 1996.

Inledning Till en början träffades jag och rektorn tillsammans med varje elev och vårdnadshavare. Det gällde enbart de elever det fanns oro kring. Fokus i mötet var att finna vägar till hur eleven skulle nå sina kunskapskrav för att i slutändan få sin gymnasieexamen. Vår uppgift var att utreda orsakerna till att det inte gick bra för dem i ett eller flera ämnen. För att effektivisera det hela och för att skolan skulle kunna möta upp så många som möjligt så tidigt som möjligt började jag efter en tid att träffa eleverna på egen hand. Det var smidigare för rektorn och resursbesparande för mig. Varje gång jag kallade en elev kontaktade jag vårdnadshavare per mejl eller telefon för att stämma av i de fall eleven var minderårig. Ofta var föräldrarna lättade över att skolan tog ansvar och att de slapp ta ledigt från jobbet. Detta kom inte bara att bli en framgångsrik metod för snabba kartläggningar och tidiga insatser. Det kom att bli en metod som resulterade i att få elever hamnade mellan stolarna. Med lite träning och utbildning i MI-samtal6 blev jag skicklig i min förmåga att ta emot den verklighet som ungdomarna presenterade för mig. För det visade sig snabbt att orsakerna till att eleverna inte klarade sina kunskapskrav var minst sagt komplexa och många gånger för dem svårhanterliga. Min uppgift som utredande specialpedagog var att ta reda på orsakerna till att ungdomen inte klarade sin måluppfyllelse eller att vara i skolan. Många gånger får vi inom elevhälsoteamet remittera vidare till andra instanser – det är inte skolans uppgift att bedriva psykologisk eller psykiatrisk behandling vilket jag kommer att återkomma till. Dock vet både vi som arbetar i skolan och övriga som följer debatten att många elever i dag är i behov av psykiatrisk behandling.7 När man som specialpedagog både har lärarens bild av vad som inte fungerar och får höra elevernas egna berättelser är det ofattbart att vi kan låta det fortgå. Trots att lärare ofta har ett stort engagemang fungerar det ofta inte för den enskilda eleven. Det här dilemmat ser jag i skolor varje dag. Det leder till att läraren slutligen upplever stor frustration och maktlöshet. Lärare ger av sig själva varje enskild lektion. Lärare engagerar sig utanför lektionstid och finns för eleverna både i och utanför skolan men känner att det inte resulterar i vad de förväntat sig och hoppats på. Lärare förväntas arbeta självständigt som de alltid har gjort i alla tider men i dag är de ofta i stort behov av stöd från sin chef, som i sin tur ska finnas till inte bara för sin personal utan också för elever och vårdnadshavare. 6 Socialstyrelsen, 2018. 7 Akutellt, 3 mars, 2019.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan Min uppfattning är att undervisande lärare inte kan fortsätta att stånga sig blodiga i den här kampen. Så länge elever inte fångas upp tidigt i samlade åtgärder, så länge vi inte förebygger psykisk ohälsa i skolan tillsammans med ökade resurser eller ger de elever som lider av svår psykisk ohälsa den hjälp och det stöd de behöver utanför skolan, kan inte heller lärare förväntas undervisa på ett sätt som gagnar eleverna. Trots det vill jag förmedla att vi alla i skolan behöver finnas där och se att det lilla vi gör betyder något, om så bara något litet. Det är en svår paradox. Vi behöver synliggöra elevernas dilemman och sätta våra egna gränser på en och samma gång. För det krävs professionellt yrkeskunnande på toppnivå. ET T A L LT FÖR FÖR EBYG GA N DE FOK US R ISK ER A R AT T L Å SA OSS

Dessvärre kommer vi ingen vart med vårt främjande och förebyggande fokus som skollagen hänvisar till om vi har tiotals, kanske tjugotals elever i varje klassrum med symtom på psykisk ohälsa. Ansvaret kan inte läggas på lärarnivå, det måste alltid ligga på lednings- och huvudmannanivå. Vi kan inte genom ensidigt främjandefokus nonchalera elever som inte förstår vad som händer med dem. Det handlar om elever som lider av kraftig ångest och aldrig fått den förklarad för sig. Det handlar om elever som har aggressionsproblem och självmordstankar, som oroar sig för faktorer utanför klassrummet eller mest sitter och försöker hålla sig vakna för att de har kroniska sömnsvårigheter, elever som likt zombies tar sig till och från skolan efter nattens mardrömmar. Många mår sämre än vad pedagoger och annan personal i skolan kan föreställa sig. På vissa skolor har några få elever en gräddfil till kuratorn eller skolsköterskan. Andra vågar sig inte i närheten av den hemliga undanskymda avdelning där de vet att skolhälsovården ibland sitter gömda bakom stängda dörrar. Andra väljer ut en mentor de kan anförtro sig åt men det stora flertalet har ingen vuxen att prata med – ingen alls. Vi ska inte plåstra om och behandla i skolan. Vi ska upptäcka, kartlägga i tid, ge rätt sorts stöd och på ett effektivt sätt lita till vår kompetens. Vad vi än har för profession ska vi agera utifrån denna i enlighet med skollagen och aktuell forskning. I de fall vi inte kan hantera ohälsan ska vi hänvisa till rätt instans. Vi ska vara medmänniskor och bemöta, vi ska prata och lyssna, men inte nödvändigtvis om problemen. Vi ska samarbeta med varandra och vi ska ha en samsyn. Vi ska samarbeta med hemmet – om möjligt – och med psykiatrin, socialtjänsten, psykologer och psykoterapeuter för att få

Inledning kunskap om vilken kravnivå vi ska hålla oss på. Ett kort mejl eller samtal från ansvarig behandlare kan ge oss en fingervisning. Vi ska inte ha långa och upprepade möten med och för några få elever; vårt arbete får inte bygga på godtycklighet. Vi kan inte uppmärksamma dem vi känner för sådär lite på måfå eller dem vars handläggare eller föräldrar skriker högst och mest. Även sjukhusens akutmottagningar har en kö där alla snällt får vänta på att korrekta prioriteringar görs. Alla elever som misstänks vara i behov av stöd har laglig rätt till extra anpassningar och en utredning om särskilt stöd men vi måste vara professionella och empatiskt gränssättande trots att många av oss är hårt överbelastade. SK A M OC H ST IGM A

Många går i dag omkring med föreställningen om att stigmatisering av personer med psykiatriska diagnoser har upphört eller minskat så pass kraftigt att det inte längre är problem att prata om psykisk sjukdom. Att vi har en tolerant syn och att skammen kring psykisk ohälsa börjar lägga sig. Den som själv har en psykiatrisk diagnos vet att så inte är fallet. Kanske börjar fördomarna luckras upp gällande depression, nedstämdhet och ångest. Att drabbas av utmattning är inget som någon höjer på ögonbrynen för i dag även om många fortfarande har svårt att förstå hur diagnosen och sjukdomstillståndet verkligen yttrar sig. Vuxna personer kan i begränsade kretsar tala öppet om ångest, depression och antidepressiv medicinering. De kan berätta för sina vänner att de går i psykiatrisk behandling men fortfarande blir personer diskriminerade på arbetsplatser i brist på kunskap och tolerans. I det stora hela är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt för i stort sett samtliga drabbade. Så även för många ungdomar i skolan vars föräldrar gjort gällande att det inte är ett acceptabelt tillstånd att vara i. Trots det vill jag förmedla engagemang och optimism. Jag vill förmedla att ämnet visserligen är tungt och diagnoserna många gånger svåra att förstå för den som inte själv är drabbad men att vi kan skapa förändring bara genom att vara lyssnande medmänniskor. Jag vill att vi arbetar vidare med frågor som handlar om ungdomars förutsättningar. På samma sätt som vi i dag talar om förutsättningar för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsvariationer vill jag att vi börjar prata om psykiatriska funktionsvariationer och börjar sätta oss in i hur psykisk ohälsa påverkar barn och ungdomar.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan

K U NSK A P I SKOL A N

En förhoppning är att vi börjar agera professionellt i skolan när det kommer till att bemöta elever med psykisk ohälsa. Då menar jag inte att vi ska agera psykoterapeuter. Jag vill att vi ska vara professionella i vilken yrkesprofession vi än har. Jag vill att alla som arbetar i skolan i dag – både i grundskolan och i gymnasiet – ska inse att det är allas vårt ansvar att bry oss om samtliga barn och ungdomar. Med ganska små medel och utan några radikala metoder kan vi påverka den psykiska hälsan bland ungdomar i en positiv riktning. Visst, det skulle behövas fler vuxna i skolan, det går det inte att komma ifrån och det är nog de flesta som arbetar i skolan relativt eniga om, men det gäller inte alla skolor, det inte är inte alltid där skon klämmer och låt oss inte fastna där. Låt oss inte fastna i att skylla på alla brister i organisation och de förändringar som många av oss anser måste till. För min uppfattning är att vi ofta fastnar just där. Detta synsätt förlamar oss och riskerar att göra oss som arbetar i skolan maktlösa och därmed också oförmögna att handla. Många lärare anser sig i dag ha nog. Samtidigt får jag ständigt signaler från lärare att de inte har tillräcklig kunskap, att de vill lära sig mer. Vi kan med hjälp av en tämligen lättläst bok komma att förstå att vi med enkla medel har möjlighet att påverka betydligt mer än vi anar. Det är viktigt att vi alla skapar en samsyn gällande detta. I regel hamnar denna elevgrupp på kuratorns eller skolsköterskans bord – resurser och kompetenser som det många gånger dras ned på. Det är inte ovanligt i dag att en kurator arbetar 30–40 procent av en heltid på en skola med flera hundra gymnasieelever. Om det finns en skolpsykolog att tillgå är denna i bästa fall på skolan en eller ett par dagar i veckan, och på många skolor finns ingen alls att tillgå. På många skolor arbetar skolpsykologen och skolkuratorn, så som sig bör, förebyggande. De ska inte sitta i samtal med elever så som skollagen är utformad i dag, utan de ska bidra till att förebygga psykisk ohälsa och främja hälsa. På vissa skolor är resurserna väl tilltagna, organisationen välfungerande och personal stannar kvar. Ansvaret ska inte vila på en enskild yrkesgrupp. Ansvaret ska vila på var och en att våga se och upptäcka elever som inte mår bra. Det är också viktigt att samhället därigenom får upp ögonen för skolans begränsningar. Vi kan inte som enskilda individer lösa problematiken med den eskalerande psykiska ohälsan i skolan men vi har heller inte rätt att blunda för den. En tystnadskultur skapar inga samhälleliga förändringar.

Inledning Däremot kan vi göra små och för oss obetydliga handlingar som för vissa elever kan betyda allt. T I L L DIG SOM GÅ R U T BI L DN I NG

Att arbeta med barn och ungdomar är bland det mest givande arbete man kan ha enligt många av oss. Jag har omskolat mig men kommit tillbaka av den anledningen. Men i den kontext skolan befinner sig i dag står den inför stora utmaningar. Den behöver därför ännu fler kvalificerade lärare, skolledare och yrkespersonal än någonsin. Skolan behöver nya tankar och idéer från lärarhögskolorna – nya initiativ, nya strukturer och nya arbetssätt. Vi behöver ny energi. Personer som kommer med nya moderna metoder som bygger på forskning utifrån skolans nuvarande uppdrag. Vi behöver nya synsätt och värderingar. Jag har haft förmånen att samarbeta med många nyblivna lärare och jag blir både imponerad och hoppfull av kraften, energin, deras bemötande av elever och deras höga kompetens och självklarhet i synen på inkludering. Lärare som kommer i dag har en helt annan och mycket viktig kunskap om vad elever lever med och i för värld genom internet. Den kunskapen är ovärderlig i skolan. Att få arbeta med barn och ungdomar och bygga relationer med dessa individer är ett privilegium. Vi lämnar till skolan det käraste vi har är titeln på en skrift om samarbetet mellan föräldrar och skola. Vi får aldrig glömma det – hur viktigt det är att vi är rädda om varje enskild individ.

Utmaningar i arbetet med att främja psykisk hälsa Så många som var femte person i Sverige har fått diagnosen depression någon gång i livet.8 Nedsatt psykiskt välbefinnande är allra vanligast bland unga, i synnerhet bland unga kvinnor. I åldersgruppen 16–29 år angav en tredjedel av kvinnorna och en femtedel av männen att de hade ett nedsatt psykiskt välbefinnande. Om vi inte gör någonting åt den psykiska ohälsan vet vi också att den kan leda till döden. I dag dör dagligen fyra personer i suicid i Sverige9 och ändå görs förhållande lite för att förhindra detta i jämförelse med hur vi hanterar andra akuta livshotande tillstånd. I Svt:s Aktuellt i mars 201910 uppgav endast fyra landsting att de kunde leva upp till regeringens mål om att barn och unga med psykisk ohälsa 8 Folkhälsomyndigheten, 2019. 9 Folkhälsomyndigheten, 2019. 10 Svtplay.se 3 mars, 2019.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan skulle kunna få tid i Barn- och ungdomspsykiatrin inom en månad. I stället dröjde det uppåt ett år i flera regioner. I programmet vittnade en förälder till en pojke med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och svår psykisk sjukdom med självskadebeteende, om att väntetiden överstigit ett år och att sonen trots det inte klassades som ett prioriterat fall. Vi borde fråga oss hur det kommer sig att vi bedriver dyr och exklusiv intensivvård för hjärtpatienter, kvalificerad hjärnkirurgi och cancer behandling men fortfarande har så stor brist på personal inom psykiatrin. Enligt en artikel som Folkhälsomyndigheten publicerat är suicid den näst vanligaste dödsorsaken bland unga i åldern 15–29 år globalt sett. 2015 var siffran 788 000 döda i världen, och i Sverige avled totalt 1 268 personer av suicid 2018.11 Av dessa var 9 barn under 15 år. Det är extrema siffror. Ofattbara. Men alldeles nödvändiga att prata om när man arbetar med ungdomar varje dag. Ungdomar försöker begå självmord på skoltid. Därför är det viktigt att vi börjar prata om hur ungdomar mår i skolan och inte bara utanför skolan. Vi behöver prata om hur vi kan arbeta förebyggande för att nå bättre mental hälsa genom känsla av sammanhang, KASAM (som beskrivs mer ingående i bokens del 4).12 Alla människor behöver begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i sin tillvaro för att må bra, så också barn och ungdomar som i dag ofta lever i en verklighet långt ifrån den vi vuxna upplever som begriplig. Genom att bidra till att skapa KASAM och stärka självkänslan hos ungdomar, bygga relationer, anpassa uppgifter i god tid och därigenom reducera stress kan vi göra så mycket mer än vi många gånger är medvetna om men vi behöver ha god ledning i detta arbete. Trots att elevhälsouppdraget är ett av skolans viktigaste uppdrag tillsammans med utbildningsuppdraget pratar vi förvånansvärt lite om psykisk hälsa jämfört med vad som behandlas i media. I jämförelse med den litteratur som finns om elevhälsa, specialpedagogik, neuropsykiatri och skolutveckling finns i stort sett ingen färsk litteratur på området psykisk ohälsa i skolan. Enligt Ingmar Engström, professor i barn- och ungdomspsykiatri13 finns det förklaringar till att vi arbetar så begränsat med psykisk ohälsa som vi gör, och att dessa bland annat har att göra med skolan som organisation. Skolans utmaningar på elevhälsoområdet har att göra med att de personalkategorier som arbetar i skolans värld har traditioner av att

11 Folkhälsomyndigheten, 2019. 12 Antonovsky, 1987. 13 Engström, 2017.

Inledning arbeta väldigt självständigt. Vägen till att arbeta mot ett gemensamt elevhälsomål blir därför betydligt mer komplex än om vi arbetade aktivt med en gemensam samsyn. Undervisande lärare har på senare år fått allt fler arbetsuppgifter och behöver ha kvalificerad kunskap på många fler områden än sin ämneskunskap, varpå maktlösheten att hantera heterogena grupper kan innebära att läraryrket blir så pass påfrestande att man till slut tvingas skärma av och skydda sig själv för att klara av sin lärarroll. Framför allt i gymnasiet ägnas mycket tid och energi åt att försöka hjälpa, stötta och hitta lösningar för de elever som drabbats hårdast av psykisk ohälsa. All den oro och energi det innebär att hjälpa ungdomar som befinner sig i akut psykisk ohälsa behöver användas konstruktivt. AT T PR ATA OM PSY K ISK OH Ä L SA

Frågan är om vi pratar om ungdomar med psykisk ohälsa eller med ungdomar om psykisk ohälsa. Enligt författarna till en kvalitativ studie vid Institutionen för Socialt arbete vid Stockholms Universitet talar vi alltför mycket om ungdomar med psykisk ohälsa och för lite med dem.14 Författarna menar att det lagts alltför mycket fokus på att kartlägga hur många som drabbas och vilka som drabbas. Orsaker till uppkomst av psykisk ohälsa och ovilja att söka hjälp har dessvärre ofta diskuterats över de ungas huvuden. Eriksson och Halabya15 menar att unga kan bidra med viktig kunskap för att förstå vad som gör att så många inte söker hjälp. Författarna skriver att forskningen tycks ha missat eller ignorerat de ungas perspektiv, vilket leder till en problematisk kunskapslucka inom forskningsfältet. Det är dags att forskare slutar prata om psykisk ohälsa bland unga och börjar prata med unga om psykisk ohälsa.16

Ungdomarna själva har inte bara kommit till tals för lite inom forskningen17, de har också kommit till tals på tok för lite i debatten om psykisk ohälsa i media, vilket till viss del kan ha att göra med att ungdomar som

14 Eriksson & Halabya, 2016. 15 Eriksson & Halabya, 2016. 16 Eriksson & Halabya, 2016, s. 6. 17 Eriksson & Halabya, 2016.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan mår dåligt varken har den kraft eller den distans som krävs för att kunna tala om sin sjukdom. För att få veta mer om hur ungdomar mår behöver man som vuxen bara ta sig en rundtur på sociala medier så förstår man snabbt hur allvarligt problemet med psykisk ohälsa är. De sociala medierna har blivit ungdomarnas röst ut när vuxensamhället svikit. AT T VÅGA F I N NA S FÖR EL E V ER NA

Som lärare ska vi inte gå in i en psykologroll. Vi ska lyssna och vi ska prata med elever men vi ska inte inleda en terapeutisk relation. Det är bra att ha i sitt medvetande att elever ofta är skickliga på att manipulera oss vuxna i syfte att lugna och skydda. Av den orsaken är det viktigt att ställa frågor. De lugnande fraserna är mycket sällan orsaken till den omfattande frånvaron eller det faktum att elever inte når sina kunskapskrav. Därför kan vi ha i åtanke att fråga elever vad de egentligen har på hjärtat. Att ställa frågor är ingen konst men att på ett empatiskt sätt ställa utmanande frågor och våga ta emot det som följer kan vara skrämmande om vi inte skaffar oss träning. Den träningen får vi genom att utmana oss själva. För att inte riskera att bli missförstådd menar jag inte att vi ska intervjua ungdomar. Vi ska inte gå in i ett förhör där vi vill veta allt och sen vända ryggen till när det blir jobbigt och svårt. Vi ska fråga av intresse för att visa att vi finns där och lotsa vidare om det skulle behövas. Den vetskapen kan betyda oerhört mycket för en elev som är ensam med sina svåra tankar. Det är inte vår uppgift att lyssna på långa historier och ge lillfingret för att sen inte orka ta emot resten när det blir tungt och jobbigt. Vår uppgift är inte att behandla depressioner, ångest eller sociala problem, men bara genom att visa att vi bryr oss om kan den outtalade kommunikationen, förståelsen och empatin få en ung människa att hoppas, tro och få motivation till att vilja försöka. Genom en liten ansats kan vi som lärare vara den som får en elev att återfå sin tro på framtiden. Genom att föreslå alternativ och anpassa uppgifter till att inte vara exakt som vi hade tänkt oss men som kanske skulle kunna vara lättare att genomföra kan vi ha skapat nyckeln till framgång. Framgång till ökad hälsa. Genom att vi visar hur vi kan nå och finna en gemensam lösning ger vi också eleven redskap och strategier att klara även andra utmaningar. Vår uppgift som pedagoger, skolkuratorer, skolsköterskor, studievägledare och annan skolpersonal är inte att ta hand om psykiskt sjuka elever. Det är inte vår uppgift att behandla den psykiska ohälsan. Men i dag går alltför många individer tre år i gymnasiet utan att få varken hjälp, hjälp till självhjälp eller vidare remittering till psykiatri och primärvård.

Inledning På pedagogisk väg med skolan som en trygg institution och lärandet som en helande kraft kan vi – om vi skalar bort de mest stressande och prestationskrävande elementen – vara delaktiga i att skapa psykisk hälsa. Gör vi detta på ett tidigt stadium arbetar vi förebyggande. Anpassar vi lärmiljön så att den passar samtliga elever och innebär minskad stress, reducerade prestationskrav och lär oss mer om vad som fungerar för alla elever arbetar vi elevhälsofrämjande. När vi talar med elever har vi möjlighet att använda vårt kroppsspråk för att förmedla välvilja och trygghet. Detta innebär inte att vi måste röra vid eleven. Vi går fram till eleven även när eleven inte räcker upp handen. Många lärare är rädda för elever som sluter sig i sitt – ibland mycket hårda – skal och undviker dem. Detta gör att elever som känner sig värdelösa bekräftas ännu mer i sin negativa självbild. Vi får aldrig någonsin glömma vem som är vuxen även då eleven fyllt 18 år. Genom att tala i personliga Jag-budskap ( jag tycker om att resa, jag tycker om att laga mat …) och ha ett uppriktigt förhållningssätt där vi bjuder in, sår vi frön och öppnar upp till en relation. I och med detta kan vi inleda relationsbyggande. Det krävs ofta inte mer än att vi uppmärksammar elever som i regel suger åt sig uppskattning som svampar. Vi stärker elever genom att berömma när vi kan, bekräfta och lyfta. De små detaljerna. En ny mobil, att eleven gjort läxan, ett plagg vi inte sett förut. SY N EN PÅ PSY K ISK OH Ä L SA

Det dör människor i psykisk ohälsa. Därför kan vi inte laborera med människor på det sätt som vi tror är bäst för dem. Elevhälsoarbetet ska vila på vetenskaplig grund och ledas av rektor. Elever ska inte behöva betala med sin hälsa och sina liv för att skolan inte lyckats organisera det elevhälsoarbete skollagen uppmanar till. Att många i dag saknar adekvat kunskap om psykisk ohälsa går enligt Eriksson och Halabya 18 att förstå utifrån ett resonemang om att fenomenet är komplext och måste betraktas utifrån sin sociala och kulturella kontext. Författarna refererar till Robert Ohlsson19, doktor i pedagogik, som förklarar detta med att forskare ständigt upptäcker nya diagnoser och sjukdomar allteftersom samhället utvecklas och vi börjar betrakta tidigare normala fenomen som avvikande20. Han menar att de nya diagno-

18 Eriksson & Halabya, 2016, s. 11. 19 Eriksson & Halabya, 2016. 20 Eriksson & Halabya, 2016.

Del 1 Psykisk ohälsa i skolan serna leder till en ny syn på tillstånd hos människor som resulterar i nya patientgrupper och behandlingar och att människan på så vis har skapat en social konstruktion av vad som definieras som psykisk ohälsa. Därför kan psykisk ohälsa ses som något föränderligt enligt Ohlsson. Oavsett vad man anser om Ohlssons teori får vi här inte glömma bort förändringen av skolsystemet på senare år. Den goda inkluderingstanke som kommit att genomsyra skolan världen över har inneburit att elever med grava autismspektrumtillstånd (som tidigare gått i specialklasser, i smågrupper eller med en resursperson vid sin sida) ofta och mycket hastigt tvingas anpassa sig till att gå i en traditionell klass i gymnasiet utan något som helst stöd. Det är förvisso en god tanke att skapa en lärmiljö som ska passa samtliga elever men med stora klasser, outbildad personal, sparkrav och omsättning i elevhälsoteam och ledning kan det bli minst sagt utmanande för de individer som utsätts för en ogenomtänkt inkludering. Detta leder inte sällan till lång och utdragen psykisk ohälsa. I stället för att elever ska hamna i den akuta kris de ofta hamnar i i dag önskar jag att personer som arbetar i skolan ska förstå hur vi med i stort sett obefintliga uppoffringar kan förhindra att elever hamnar där. Vi kan med små medel bemöta våra elever framgångsrikt bara vi har kunskapen. Vi kan långt ifrån göra allt som krävs och vi kan inte bromsa alla från att insjukna men vi kan hindra en, kanske två. Utan att själv bli alltför involverad i elevens privata dilemman, behandling och eventuella omhändertagande kan vi hindra att elever hamnar i ohälsa. Vi kan lindra bördan så att de med ohälsa orkar fullfölja sin skolgång. Kanske inte med en examen men att de åtminstone kan komma till skolan och göra good enough. Prestationer och resultat får aldrig komma före hälsan. Fokus ska alltid vara på skolan och lärande som en läkande kraft och inte, som i många fall, en källa till ännu mer stress och ohälsa. Med stöd av Aron Antonovskys teori21 om det komplementära förhållandet mellan patogenes och salutogenes kan vi enkelt välja att fokusera på det som fungerar för eleverna, det friska, det som leder till hälsa. Vi kan inge hopp utan att avvisa individens oro, visa intresse för det som är viktigt för eleven, det som spelar en stor och betydelsefull roll i elevens liv. Det kan vara spel, sport, musik, djur och bland vissa elever kan det handla om existentiella frågor de behöver prata med någon om. Kanske kan vi ge förslag på litteratur och följa upp.

21 Antonovsky, 1987.

Inledning Vi kan med hjälp av elevens intressen bjuda in och ge valmöjligheter, såsom val av uppgift och val av bok i ämnet, även då vi som lärare tänkt oss något annat. Diskutera vad som är viktigast med dina kollegor och med rektorn. Ta upp frågan om flexibilitet i förhållande till kursmatrisen gemensamt i ett elevhälsoperspektiv på ett personalmöte eller APT. Att intressera sig för elevers intressen, familj, djur och hobbier är vanligare bland lärare i låg- och mellanstadiet men minst lika viktigt på gymnasiet. Gymnasieelever är fortfarande små på många sätt och kan behöva ha någon att samtala med om sina intressen. Någon som är nyfiken på vem som döljer sig bakom den hårda ytan. De vill också prata om rymden, om klimatet, jordens undergång, Game of Thrones eller matlagning. Vare sig elever håller sig för sig själva eller ingår i en grupp kan de känna sig oerhört ensamma. Att ha ett salutogent förhållningssätt innebär inte att vi ska utesluta eller förneka svårigheter eller att vi ska sluta lyssna till den oro som finns kring studier. Ett salutogent fokus innebär att vi – istället för att fokusera på det sjukliga, det patogena – funderar på vad det är som gör att människor håller sig friska och välmående.22 Vi behöver fundera på hur vi ställer frågor, hur vi bemöter elever i korridoren och inte minst hur vi talar om och med elever under ett möte. Pratar vi om det som fungerar eller pratar vi enbart om problem? Viktigt är att vi påminner oss själva och varandra att prata om det vi vill uppnå. Om maktperspektivet och vad vi gör när elever gråter. Hur känslig är eleven? Vet vi det eller har vi dömt eleven utifrån dennes yttre fasad? Utan frågor ingen kunskap och utan kunskap får vi den skola vi förtjänar med elever som upplever stor brist på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Detta i sig bidrar till frånvaro och oförmåga att nå kunskapskrav, vilket leder till ännu fler ofullbordade kunskapsmål. Frånvaron leder sedan till ännu sämre fysisk och psykisk hälsa. Det går snabbt och det går utför om inte skolan arbetar aktivt med tidig upptäckt, tidig kartläggning, tidiga insatser och en samsyn kring vad som ska göras och när. Vi får inte avstå från att upptäcka ohälsa i tid som resultat av att vi har en föreställning om att samhället i övrigt inte fungerar. Genom att lära oss bygga relationer med elever på ett sätt som innebär att de inte blir alltför beroende av oss kan vi som vuxna komma långt. Vi finns vid behov men det är elevens behov som står i fokus och inte våra egna. Alltför många gånger har jag sett mentorer försumma en klass medan hen ägnar sig åt en enskild elev. 22 Antonovsky, 1987.

Magdalena Berger är leg. F–9-lärare och har en fil.kand. i specialpedagogik. Dessutom är hon utbildad handledare, MI-coach, HR-konsult och anlitad föreläsare. Hon har varit verksam specialpedagog och speciallärare i skolan i mer än två decennier. Under lika lång tid har hon varit aktiv och engagerad i frågor som rör personer med psykisk ohälsa.

PSYKISK OHÄLSA I SKOLAN Upptäcka, bemöta och åtgärda Media rapporterar att psykisk ohälsa hos ungdomar ökar och kanske tror vi oss veta vad detta beror på. Men lyssnar vi på vad ungdomarna själva har att säga om psykisk ohälsa? Psykisk ohälsa i skolan är en bok som lyfter ungdomarnas egna röster, och låter dem komma till tals om sina olika erfarenheter. Gemensamt för ungdomarnas berättelser är att psykisk ohälsa är anledningen till att skolan inte blev som de hade tänkt sig. Boken består dels av kortare samtal mellan författaren och enskilda elever i gymnasieskolan, dels av längre intervjuer med unga vuxna som ser tillbaka på sin gymnasietid. Samtalen och intervjuerna följs av författarens sammanfattande observationer och reflektioner, vilka vägleder läsaren genom boken och gör den lättillgänglig. Genom pedagogiska beskrivningar om hur psykisk ohälsa kan yttra sig får läsaren verktyg för att upptäcka, bemöta och till viss del åtgärda psykisk ohälsa inom skolans organisation. Psykisk ohälsa i skolan riktar sig främst till blivande och verksamma lärare samt annan personal i grundskolan och gymnasieskolan. Skolledare och elevhälsoteam, liksom andra som kommer i kontakt med psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, kan ha god nytta av boken. Dessutom kan Psykisk ohälsa i skolan ge intresserade vårdnadshavare ett lättillgängligt inifrånperspektiv om skolans elevhälsoarbete.

Art.nr 40318

studentlitteratur.se