9789144130538 by Smakprov Media AB

Etnografi Sjösätt, navigera och ro i land ditt projekt Kristina Göransson

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40241 ISBN 978-91-44-13053-8 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Shutterstock.com Bild s. 23, 43 och 179: Shutterstock.com Printed by GraphyCems, Spain 2019

GREPPBAR METOD är en serie böcker om olika sätt att bedriva forskning. Från forskningsfråga till slutsats. Skrivna av erfarna forskare. För dig som är nyfiken. På nya tillvägagångssätt och gamla beprövade metoder. På nya insikter om samhället och hur man kan göra det komplexa och oöverskådliga greppbart.

Fler titlar i Greppbar metod: Netnografi: Att forska om och med internet, av Martin Berg Visuella metoder, av Vaike Fors & Åsa Bäckström Från stoff till studie: Om analysarbete i kvalitativ forskning, av Jens Rennstam & David Wästerfors Fallstudier, av Tommy Jensen & Johan Sandström Enkäter: Att formulera frågor och svar, av Magnus Hagevi & Dino Viscovi Fokusgrupper, av Synneve Dahlin-Ivanoff & Kristina Holmgren Intervjuer, av Anette Hallin & Jenny Helin Problemformulering, av Johan Alvehus Diskursanalys, av Peter Svensson För uppdaterad lista och mer information, se www.studentlitteratur.se/greppbarmetod

Seriens redaktörer Peter Svensson är docent i företagsekonomi och forskar och undervisar på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Hans forskning handlar oftast om språkets roll i organiseringen av relationer, utbyten och arbete. Sara Eldén är fil.dr i sociologi och forskar och undervisar på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Hennes forskningsintressen är familj och nära relationer, som hon studerar utifrån ett intersektionellt perspektiv. Ola Håkansson är förläggare på Studentlitteratur och ansvarig för serien Greppbar metod. www.studentlitteratur.se/greppbarmetod

Innehåll Förord 7 Inledning 9 Del I Etnografi i ett historiskt och vetenskapsteoretiskt sammanhang 1 En historisk skiss 25 Kulturrelativism och det etnografiska fältarbetet 27 Pionjärer på hemmaplan 30 Chicagoskolan och staden som fält 31 Bortom Chicagoskolan 32 Etnografin i gungning 33 2 Etnografiska grundbultar 37 Tolkning och reflexivitet 37 Inifrånperspektiv och utifrånperspektiv 39 Teoretiska spår 40 Del II Det etnografiska hantverket 3 Etnografi och etik 45 Principer och praktiker 46 Konfidentialitet 49 Tillit och gränser 51 Etik som en pågående dialog 54 4 Sjösätta ett etnografiskt projekt 55 Fältarbete och tid 56 Mejsla fram ett problem 57 Skapa ett fält 64 Fält och tillträde 67

I nn e h å ll

5 Navigera på fältet 93 Närhet och distans 93 Bygga relationer i fält 96 Friktioner och påfrestningar 100 Etnografens position 102 6 Lyssna, speja och notera 105 Deltagande observation 106 Etnografiska intervjuer 120 Ting och dokument 140 Visuellt material 148 Etnografi och kvantitativa data 157 Sätta punkt för fältarbetet 157 7 Ro i land 161 Förbereda materialet 162 Ordna materialet 165 Manuellt eller digitalt analysarbete? 167 Lära känna materialet 168 Mejsla fram berättelser och argument 169 Framställning 170 Del III Etnografins framtid 8 Utmaningar och utsikter 181 Etnografi och big data 182 Etnografins utvidgning och distinktion 183 Krav på standardisering 184 Att vada ut i floden 186 Referenser 187 Person- och sakregister 193

Sjösätta ett etnografiskt projekt

Det är nu dags att vända blicken mot det etnografiska hantverket. Hur kan ett fältarbete läggas upp tidsmässigt? Hur formuleras etnografiska forskningsproblem? Vad är ett fält? Vilka utmaningar är särskilt förenade med tillträde? Detta är frågor vi strax ska fördjupa oss i. Först några ord om den etnografiska forskningsprocessen. Vid det här laget står det förmodligen klart att etnografiska studier inte följer en förutbestämd mall, men det innebär inte att etnografen kan agera planlöst. Studien måste förberedas, den kräver systematiskt arbete, ständig reflektion och metodmedvetenhet. Vi kan inte förvänta oss att vi ska formulera ett färdigt forskningsproblem vid skrivbordet, för att sedan gå ut och ”samla in” data som ska testas mot det ursprungliga problemet. Formuleringen av det etnografiska forskningsproblemet är i stället i ständig dialog med det empiriska materialet, vilket innebär att problemet revideras och förfinas under fältarbetet. På samma vis är det vanligt att i analys- och skrivstadiet gå tillbaka till det empiriska råmaterialet för att se om nya detaljer framträder. Den etnografiska processen är cyklisk och över lappande, inte linjär.

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

Fältarbete och tid Man brukar säga att observationer på plats över tid är vad som särskiljer etnografi från andra metoder. Det ansågs länge självklart att en riktig etnograf ska stanna i fält ett år eller mer. Myten om det långa fältarbetet lever fortfarande kvar. I Nationalencyklopedin läser jag följande om ”fältarbete”: ”Inom kultur- och socialantropologin innebär fältarbetet i regel en långvarig vistelse (kring ett år) bland det folk eller den grupp man studerar.” För hundra år sedan var ett sådant upplägg kanske begripligt av praktiska skäl. Malinowski kunde knappast pendla mellan Trobrianderna och London. I dag är situationen annorlunda. Den nutida etnografen kan utan alltför mycket krångel resa fram och tillbaka mellan olika fältstudieplatser, och fältet kan vara runt husknuten lika gärna som i cyberrymden ett musklick bort. Därmed inte sagt att etnografiska fältarbeten inte tar tid, men de kan läggas upp på många olika sätt och ha olika tidsramar. Om vi redan är familjära med fältet, eller återvänder till ett fält vi har studerat tidigare, kan fältarbetet förmodligen genomföras på kortare tid. Likaså är det en fråga om hur fokuserat vi kan bedriva fältstudierna. En forskare som får möjlighet att genomföra långa och sammanhängande observationer kan förmodligen generera ett lika omfångsrikt empiriskt material men på kortare tid som en forskare som gör ett längre fältarbete där avbrott av olika slag är vanligt förekommande. Katarina Jacobssons (2014) studie om beslutsfattande i sjukvården är ett exempel på ett fältarbete som bjöd på gott om tillfällen att observera fokuserat. Merparten av materialet genererades genom att under sammanlagt två månader ”skugga” läkare och sjuksköterskor på en kardiologisk klinik, vilket resulterade i 230 sidor fältanteckningar. Utöver fältanteckningar genomfördes också åtta inspelade intervjuer. Fältarbetets karaktär bidrog till att Jacobsson utan större problem kunde föra noggranna och utförliga anteckningar på plats, exempelvis i samband med möten och ronder, vilket resulterade i ett rikt material. Mina fältarbeten har varit annorlunda eftersom de har präglats av en hel del dötid i väntan på tillfällen att observera och intervjua. Som 56

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

doktorand spenderade jag sammanlagt över ett år i Singapore, men eftersom mitt fältarbete inte ägde rum i ett avgränsat sammanhang fanns det perioder av stiltje. Mitt projekt handlade om familjeliv och generationsförhållanden. Det säger sig självt att mina informanter träffade mig när de inte hade annat för sig, som jobb och skola. Att följa efter dem hela dagen lång var inget alternativ. Etnografen måste helt enkelt anpassa sig till fältets rytm och förutsättningar, och det har i sin tur betydelse för tidsramarna. I stället för att stirra oss blinda på antal veckor och månader i fält måste frågan om materialets karaktär och kvalitet vara vägledande för hur långt fältarbete vi gör. En måttstock kan vara hur många sidors fältanteckningar vi har producerat, hur detaljerade de är, hur varierade de är, hur många och långa samtal eller intervjuer vi har genomfört etcetera. Detta handlar i sin tur till stor del om hur skicklig etnografen är på att iaktta, lyssna, notera, bygga relationer och så vidare. En poäng med att låta fältarbetet ta tid är faktiskt att det bjuder på möjligheter att träna sig i just dessa färdigheter. Huruvida fältarbetet genomförs under en sammanhängande period eller uppdelas i mindre sjok handlar förstås delvis om praktiska omständigheter (både forskarens och fältets förutsättningar). Att göra avbrott i fältarbetet kan vara gynnsamt eftersom det ger utrymme för reflektion och preliminära analyser. Jag själv och flera av mina kollegor har goda erfarenheter av att inleda med en pilotstudie, där man sonderar möjligheterna att genomföra ett längre fältarbete. En pilotstudie är också ett sätt att prova preliminära forskningsfrågor. I kontakt med fältet kan det visa sig att de initiala forskningsfrågorna måste omdefinieras eller kanske kasseras till förmån för andra frågor.

Mejsla fram ett problem Bourgois berättar i In search of respect att han egentligen inte hade för avsikt att undersöka droghandel specifikt utan den svarta ekonomin generellt – från barnpassning och bilreparationer till olagligt spel. Droghandel, tänkte han, skulle bara representera en av många pusselbitar.

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

”I was forced into crack against my will” (1995/2003 s. 1), skriver han. Utan tvekan var tidpunkten för fältarbetet avgörande för vilken riktning studien sedermera tog. Samtidigt som Bourgois bosatte sig i Harlem eskalerade missbruket av crack-kokain: I had never even heard of crack when I arrived in the neighborhood – no one knew about this particular substance yet […]. By the end of the year, however, most of my friends, neighbors, and acquaintances had been swept into the multibillion-dollar crack cyclone: selling it, smoking it, fretting over it. (Bourgois 1995/2003 s. 1)

Upptrappningen var så påtaglig att Bourgois så småningom vinklade hela fältarbetet mot droghandeln. Nu kan det framstå som om etnografer slumpartat snubblar över sina forskningsproblem. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Alla projekt – även etnografiska – tar avstamp i en eller annan idé om vad som ska undersökas, och varför. I vissa fall kan det handla om en relativt precis och avgränsad fråga som leder oss ut i fält, i andra fall kan det handla om en mer allmän riktning, något som förbryllar oss. Oavsett ingång är den initiala etnografiska forskningsfrågan föremål för ständiga revideringar. En etnografisk problemformulering utvecklas, förändras och förfinas i kontakt med det empiriska materialet. Nu undrar kanske läsaren om det inte krävs några förberedelser vid skrivbordet innan vi ger oss ut på fältet. Behöver vi inte läsa in oss på tidigare forskning inom området? Eller bekanta oss med möjliga teorier och analysmodeller? Här råder det delade meningar. En del skulle säga att det är nödvändigt att vara väl bevandrad i tidigare forskning för att kunna formulera ett relevant forskningsproblem och att en litteratur översikt bör göras innan fältarbetet inleds. Andra, jag själv inräknad, menar att man bör låta empirin vara vägledande för vilka frågor som formuleras. Tidigare forskning kan visserligen hjälpa oss att identifiera kunskapsluckor, men den kan också förblinda och hindra oss från att mer förutsättningslöst ställa frågor till vårt empiriska material. Ur det perspektivet är det mer fruktbart att ge sig ut på fältet i ett tidigt skede, och att låta empirin ligga till grund för vilken tidigare forskning och

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

vilka teorier som man i ett senare skede använder sig av för att analysera materialet. Det är sällan forskare i efterhand redogör för hur ett forskningsproblem har växt fram, förkastats eller reviderats under fältarbetets gång. Kanske för att det, när projektet väl är avslutat, ter sig oviktigt eller ointressant, eller kanske för att man gärna lägger snåriga omvägar bakom sig när man väl har ”hittat rätt”. Oavsett så har vi mycket att lära av exempel på hur etnografiska forskningsproblem (om)formuleras. Antropologen Rosalie Wax klassiska bok Doing fieldwork: Warnings and advice (1971) bygger på hennes erfarenheter från tre olika fältarbeten. Hennes fältstudier genomfördes för över ett halvt sekel sedan, men de metodologiska erfarenheterna är minst lika intressanta för dagens etnografer. Genom hennes tre berättelser får läsaren inblick i en rad utmaningar som etnografen kan ställas inför, däribland hur ett etnografiskt forskningsproblem växer fram och slutligen besvaras. I kapitlet ”How does one find and work on a problem?” redogör Wax i detalj för hur ett forskningsproblem tog form under ett långt fältarbete i ett indianreservat i USA. Wax berättar att allt började med att hon och en kollega arrangerade en workshop för högskolestudenter med indiansk bakgrund. De märkte snart att studenterna saknade den studievana och de förkunskaper som krävs för att klara av studier på avancerad nivå. En del av dem kunde inte prata flytande engelska. De hade uppenbara svårigheter att tillämpa även de enklaste begrepp. Framför allt slogs Wax av studenternas osäkerhet. När hon ställde frågor eller försökte initiera en diskussion tittade de oftast ner i bordet och förblev tysta. Merparten av dessa studenter hade fått sin grundskoleutbildning i skolor som drevs av Bureau of Indian Affairs, skolor som enligt trovärdiga källor var väl utrustade och hade kompetenta lärare. Hur kom det sig då att även de mest högpresterande och samvetsgranna studenterna var så dåligt förberedda och rent av okunniga? Wax och hennes kollega bestämde sig för att gräva vidare i denna fråga. De fann inga givna svar i tidigare forskning, och inte heller på annat håll. Men för att kunna genomföra en egen etnografisk studie behövde de finansiering. Vid ungefär samma tidpunkt öppnade sig en möjlighet att söka forskningsfinansiering för

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

sociologiska och antropologiska studier av utbildning. De skickade in en relativt kortfattad och koncis ansökan. Ansökan fick avslag med motiveringen att den saknade tydliga frågeställningar, en detaljerad projektplan och förankring i tidigare forskning. I nästa omgång formulerade de därför en ingående projektbeskrivning på tjugoen sidor, med en nio sidor lång bilaga. Denna ansökan beviljades finansiering, och projektet kunde sjösättas. Nu kanske det ter sig överflödigt att ta upp frågan om forsknings finansiering i en diskussion som ska handla om formuleringen av etnografiska forskningsproblem, men det finns en viktig koppling. Forskningsansökningar (och för den delen även uppsatsplaner) förväntas följa en rigid mall och i detalj redogöra för syfte och frågeställningar, projektets relevans, dess relation till forskningsläget, teoretiska perspektiv, genomförande och metod, förväntade resultat och så vidare. Samtidigt går detta stick i stäv med hur etnografisk forskning görs i praktiken. Etnografiska forskningsproblem (om)formuleras i mötet med empirin, inte vid skrivbordet. Men i en ansökan förväntas forskaren formulera tydligt avgränsade frågor, genomförandeplan, teoretiska utgångspunkter och förväntade resultat. Wax påpekar en intressant men potentiellt negativ konsekvens av strikt formaliserade projektplaner, nämligen att de i slutändan kan vara hämmande. I sin ansökan hade Wax mejslat fram förslag på olika teorier som skulle kunna förklara de indianska barnens svaga skolprestationer. Det skulle kunna bero på ”kulturell disharmoni”, i den meningen att barn som hade växt upp i traditionella indiansamhällen hade svårt att anpassa sig till skolmiljön och upplevde den som skrämmande och obegriplig, och att lärarna, med sin amerikanska medelklassbakgrund, uppfattade de indianska barnen som odisciplinerade och ointresserade. En annan teori de framförde i ansökan handlade om strategier för att bevara identitet, och med det menade de att de indianska barnens föräldrar möjligen såg skolan som ett hot mot deras identitet och traditionella kultur (barnen blir ”omvända” eller ”amerikaniserade” i skolan). Dessa på förhand formulerade förklaringsmodeller dröjde sig envist kvar och skymde sikten, skriver Wax: 60

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

Once formulated and written down, these theories stayed stubbornly with us. Even in the turmoil and anxiety of our first weeks at Trashing Buffalo, we saw and heard many things which we thought might help to explain why the Indian children did poorly in school. But whenever we tried to relate these initial observations to our stated theories or to whatever else we saw going on around us, we found that the faint gleam of understanding had vanished. Indeed, very little that we heard or saw during our first weeks on the reservation could logically be related to any of the theories or ideas so explicitly stated in our research proposal. (Wax 1971 s. 251)

Det etnografiska fältarbetet var omfattande. Fältet var relativt tydligt avgränsat rent geografiskt (reservatet), men själva forskningsfrågan spände över flera platser, sammanhang och människor: observationer i klassrum, skolmiljöer och personalmöten, intervjuer och samtal med lärare, föräldrar, barn, övriga familjemedlemmar och alla möjliga invånare i reservatet som kunde tänkas bidra med kunskap. Wax började sina observationer i lågstadieklasser. Vad hon såg där förvånade henne; de små barnen verkade trivas i skolan. De var uppmärksamma och lydiga och föreföll rent av förtjusta när läraren undervisade dem i räknelära och läs- och skrivförståelse. När Wax fortsatte sina observationer i mellanstadieklasser blev hon förbryllad. Eleverna gav ingen som helst respons när läraren ställde frågor utan var fullt upptagna med annat (prata med varandra, bläddra i böckerna, vässa pennan). Det var nästan som om läraren inte existerade. Wax noterande följande i sina fältanteckningar: It would look as if the disintegration of the Indian child as student is beginning right here in the fourth grade, age about ten. […] Is it because the teacher doesn’t ”keep things running” and thus permits the children to become disruptive? Or is it because the children have reached an age where they may choose for themselves whether or not they want to pay attention. The latter I really doubt. (Wax 1971 s. 254)

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

Wax projektpartner, som observerade högstadieklasser, var lika konfunderad. Skillnaden var att högstadieeleverna inte förde något oväsen; i stället satt de knäpptysta, trots lärarens ihärdiga försök att engagera dem. Samtidigt som Wax och hennes kollega i ett tidigt skede noterade den påtagliga vändningen, från nyfikna och engagerade lågstadieelever till totalt oengagerade mellan- och högstadieelever, kunde de varken begripa eller förklara den. Men frågan kom att bli vägledande för det fortsatta fältarbetet. Wax försökte hitta ledtrådar genom att intervjua lokalbefolkningen om deras tolkningar av varför barnen började bete sig så annorlunda i tioårsåldern. Svaren hon fick tycktes inte ha någon analytisk relevans. Hon bestämde sig för att fortsätta med observationerna i klassrummen. När hon frågade barnen själva vad de tyckte om skolan, svarade de oftast att de gillade skolan. Hon frågade vidare: ”Hur kommer det sig att en del barn inte svarar när läraren ställer direkta frågor? Och när de väl svarar, varför mumlar de?” Här replikerade barnen: ”För att de är rädda!” Detta skulle visa sig vara en viktig pusselbit. Wax hade antagit att eleverna var rädda för läraren, men när hon sonderade djupare förstod hon att de var rädda för de andra barnen. Rädda för att deras kamrater skulle reta eller skratta åt dem om de gjorde fel. Nu började Wax komma någonvart. Barnen var alltså oroliga för att bli retade. Men varför? Och hur kom det sig att de yngre barnen inte verkade bekymrade över att bli retade? Hon fortsatte att söka efter en förklaring och blev alltmer klar över att det handlade om ett slags socialiseringsprocess: Reduced to its bare essentials, the ”solution” was that the little Indians, like all little children, were oriented to adults, parents, grandparents, teachers, or older siblings. Thus, when their parents told them to learn, they tried very hard to do what their parents and teacher told them to do. […] But by the time they reached the age of nine or ten, the ”agent of socialization” had shifted from the older person, parent, teacher, or older sibling, to the peer group. Now when the children were teased, especially by their peers, they ”cared” very much indeed. The teachers, not understanding the native language, never seemed to catch on to what was going on,

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

and the parents never saw what was going on in the classroom. […] In consequence, the peers in the classroom were able, from about the fifth grade on to do just about as they pleased. (Wax 1971 s. 264)

Wax uppfattade detta beteende som en extrem variant av vad som utspelar sig i nästan alla klassrum med barn i samma ålder. De flesta barn utvecklar kamratgrupper som fungerar disciplinerande, och de flesta kamratgrupper tenderar att försöka kringgå olika former av påtvingad auktoritet. Det som utmärkte barnen i Wax studie var att de var så uppenbart isolerade från meningsfull kontakt med vuxna. Kamrat gruppen kunde då växa sig stark. Därtill har kamratgruppen historiskt sett haft en central funktion i den traditionella kulturen. Tidigare etno grafiska studier av den amerikanska ursprungsbefolkningens socialisering vittnar om betydelsen av just åldersbaserade kamratgrupper. Individer som inte anpassade sig till dessa blev retade eller på andra sätt ”straffade”. Kamratgruppen i skolan fungerade alltså enligt samma princip: det primära målet för eleverna var att anpassa sig till gruppen. Elever som avvek från gruppens normer, exempelvis genom att prestera väl akademiskt eller på andra sätt utmärka sig, uppfattades som svikare. Det var alltså först nu som Wax lyckades mejsla fram en empiriskt grundad förklaring till problemen i skolorna i indianreservaten och barnens svaga prestationer.1 Vi förstår av hennes redogörelse att såväl forskningsproblemet som de teoretiska antaganden som låg till grund för studien reviderades flera gånger under fältarbetets gång. Det är också tydligt att det tog tid och innebar ett idogt arbete. Insikten här är att etnografiska studier alltid omdanas under arbetets gång och att vi måste ifrågasätta våra antaganden när det empiriska materialet visar på något annat. I detta avseende kan vi använda oss av begreppet baklänges arbete.2 David Wästerfors (2008) använder detta begrepp för att belysa det analytiska arbetet i kvalitativ forskning, men eftersom analysarbetet och problemformuleringen är delar i samma cykliska process är det rele1 Den slutliga analysen publicerades senare i Wax m.fl. (1964). 2 Wästerfors (2008) idé om baklängesarbete är inspirerad av Howard Beckers analytiska knep i Tricks of the trade: Yrkesknep för samhällsvetare (1998/2008).

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

vant att ta upp redan här. ”Baklängesarbete” innebär enkelt uttryckt att vi låter det empiriska materialet vara avgörande för vilka frågor vi ställer, i stället för tvärtom. Motsatsen till baklängesarbete, vad vi skulle kunna kalla framlängesarbete, bygger på idén om en mer linjär process där vi först formulerar en forskningsfråga väl förankrad i tidigare forskning, och därefter samlar in ett material som sedan analyseras för att besvara den ursprungliga frågan. Om vi hårdrar det bygger framlängesarbete på antagandet att vi förväntas veta vilka frågor vi ska ställa och hur frågorna ska besvaras och analyseras innan vi egentligen har någon aning om vad vår datainsamling kommer att frambringa. En sådan strategi kan inte tillämpas i etnografisk forskning. Som Wästerfors påpekar innebär baklängesarbetet inte att vi rutinmässigt ska sträva efter att kassera våra initiala forskningsfrågor, utan att vi ska vara lyhörda och öppna för det empiriska materialet: Om nu empiri ska studeras måste det också märkas – och den egna överraskningen är ett tydligt tecken. Om du inte är beredd på nyheter från de intervjuade, varför då intervjua? Om du redan visste allt, varför då samla in material överhuvudtaget? (Wästerfors 2008 s. 70)

Skapa ett fält Något som hänger nära samman med forskningsproblemet är var vi ska generera de data vi (tror att vi) behöver. Var ska vi börja leta? Hur avgränsar vi fältet? Låt mig ta hjälp av ett konkret exempel. Christel Avendal, doktorand i socialt arbete, gör en etnografisk studie om hur plats och mobilitet strukturerar ungdomars vardagsliv på den svenska landsbygden. I hennes text ”En forskares ovissa sökande” (2017) presenterar hon reflektioner från en pilotstudie. Här är frågan om hur etnografen definierar sitt fält central. Avendal berättar hur hon inledningsvis antog att ungdomarnas sociala liv var relativt bundet till den lokala orten. Hon föreställde sig en fältstudie som omfattade fritidsgården, skolan och gatan, platser som traditionellt förknippas med ungdoms tiden. Men det blev snart uppenbart att dessa platser inte var lika cen-

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

trala som hon antagit. Efter att ha spenderat några veckor med att hänga runt i byn kunde hon konstatera att gator och torg inte verkade utgöra någon samlingsplats för ungdomarna. Hon provade fritidsgården. Där fanns visserligen en del ungdomar men ändå förvånansvärt få. Dessutom var det hopplöst att hitta öppningar till samtal med ungdomarna på fritidsgården. Det kunde gå timmar utan att hon lyckades starta ett samtal med någon av dem. Avendal delger ett utdrag ur sina fältanteckningar: Jag samlar mod till mig och går fram till bordet där tjejen som har suttit hela kvällen och tagit foton på sig själv med mobilen sitter. Två killar sitter bredvid henne. De pratar alla tre med varandra, jag hör inte vad de säger. De ler och skrattar ofta. Alla har sin telefon i handen. Jag sätter mig ner på en stol bredvid en av killarna. Tjejen sitter snett framför mig på andra sidan bordet och den andra killen snett framför mig, ca en halv meter bort. Jag frågar om jag får ställa en fråga till dem. Killen till höger tittar på mig men säger ingenting. De andra två tittar på sina mobiler. Jag säger att jag forskar om hur det är att vara ung och växa upp på landsbygd. Tjejen och killen till vänster tittar ner på sina mobiler och ger ingen respons. Killen till höger ser mig i ögonen men säger ingenting. Jag känner viss panik inom mig eftersom jag inte vet vad jag ska säga och eftersom de känns avståndstagande. Jag fortsätter och säger att man hör ibland att ungdomar flyttar från landsbygden. Tror ni att det är så? frågar jag. Vad finns det här att göra för ungdomar? Jag tittar på dem. Killen till höger fortsätter att titta på mig men han säger ingenting. Killen till vänster tittar ner i mobilen. Tjejen, som sitter snett framför mig, halvligger på bordet med framsidan av kroppen vänd mot mig. Hon har ena armen utsträckt över bordet och håller sin mobil med handen. Hon lutar nästan sitt huvud mot axeln på samma arm och har ansiktet vänt ner i mobilens skärm så att jag inte ser det. Jag är tyst. Det är helt tyst runt bordet. (Avendal 2017 s. 55)

Det är lätt att föreställa sig etnografens osäkerhet och frustration. Ställde jag frågan på ett dumt sätt? Varför vill ingen prata med mig? Tänk om min studie är helt omöjlig att genomföra? Utdraget illustrerar också en annan aspekt av etnografiska fältarbeten, nämligen väntan.

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

När vi gör deltagande observationer kan vi inte själva diktera tempo. Alla etnografer har förmodligen liknande erfarenheter. Fältstudier kan periodvis vara långsamma och rent av långtråkiga – en känsla av att ”inget händer”. Nu är det naturligtvis så att även perioder av väntan säger oss något, och även när ”inget händer” så händer det faktiskt något. Men detta blir oftast uppenbart först i efterhand. Avendal skriver att bristen på ungdomar blev ett problem. Hur skulle hon kunna göra en etnografisk studie om ungdomar om hon aldrig träffade några som var villiga att prata med henne? Hon bestämde sig för att prova skolans värld i stället, där finns ju garanterat ungdomar. Men även här blev det svårt. Hon besökte en klass i årskurs sju och försökte rekrytera deltagare till studien. Endast fyra ungdomar anmälde sig frivilligt. Dessutom krävdes föräldrarnas skriftliga medgivande, vilket i sig innebar ett extra moment för ungdomarna: ta med lappen hem, få den påskriven, ta med den till skolan, lämna den till rätt person inom utsatt tidsram. ”Det är inte svårt att föreställa sig att deltagandet blev begränsat till enbart vissa ung domar, något som var problematiskt för mig. Jag vill ju nå en bred skara ungdomar”, skriver Avendal (2017 s. 56). Därtill insåg hon så småningom att skolan inte var den samlande plats för ortens alla ungdomar som hon hade antagit. Det fria skolvalet innebär att många ungdomar går på andra skolor långt bort. Fältet visade sig alltså vara svårfångat eftersom ungdomarnas vardag utspelar sig på platser både i och utanför bostadsorten, och både online och offline (fältanteckningen ovan vittnar om hur centrala arenor online är bland ungdomarna). I själva verket rör sig ungdomarna i flera olika geografiska, sociala och virtuella fält. Med denna nya insikt bestämde sig Avendal för att fokusera på situationer och ungdomars rörelser genom olika fält, ett slags ”multi-sited ethnography” (se Marcus 1995) där hon följer ungdomarnas aktiviteter snarare än begränsar sig till etablerade ungdomsinstitutioner eller geografiska platser. Avendals erfarenheter från pilotstudien är ett bra exempel på hur forskaren kan tvingas ompröva var och hur data kan genereras. Härnäst ska vi fördjupa oss ytterligare i olika slags fält och, mer specifikt, tillträdesprocesser. 66

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

Fält och tillträde Frågan om tillträde hänger ihop med vilken typ av fält man tänker undersöka, vilka forskningsfrågor man är intresserad av och vilken relation man har till fältet och individerna. I många fall är forskaren beroende av grindvakter (gatekeepers), det vill säga personer som kan underlätta tillträdet till fältet. En grindvakt kan vara en officiell eller inofficiell ledare, alltså någon som har direkt inflytande över vilka som släpps in eller stängs ute (exempelvis chefen på företaget, föreningens ordförande eller byns hövding), men det kan också vara någon som helt enkelt förmår övertala andra att ge forskaren tillträde. I vissa fall är det tydligt vem eller vilka som kontrollerar tillträdet, i andra fall är det mer diffust, och forskaren kan behöva förhandla om tillträde med flera olika individer och vid flera olika tidpunkter. Detta hänger ihop med att det finns olika former och grader av tillträde. Bara för att man får ett formellt tillträde till ett visst sammanhang eller en viss plats, betyder inte det att man automatiskt får tillträde till ”gemenskapen”. Avendals (2017) fältarbete på fritidsgården, som jag berättade om tidigare, är ett tydligt exempel. Avendal fick tillåtelse av fritidsledaren att vistas på fritidsgården för att observera och prata med besökarna, men det visade sig vara en långdragen och arbetsam process att få ungdomarna att faktiskt vilja prata med henne. Oftast tog de ingen notis om henne, och när hon ställde frågor svarade de sällan uttömmande. Frågan om tillträde är särskilt väsentlig i ett tidigt skede, men det är egentligen en process som pågår under hela fältarbetet. Tillträdet är sällan (eller aldrig) definitivt, utan något vi behöver förhålla oss till även efter att vi (tror att vi) har ”släppts in”. Det är därför viktigt att reflektera över vilka villkor eller antaganden som tillträdet vilar på, och vad man kan och inte kan göra inom ramen för dessa. För att illustrera olika praktiska och etiska utmaningar som hör tillträdesprocessen till så kommer jag att diskutera tillträde till fyra olika slags fält: formella organisationer, informella fält, privata fält och virtuella fält. Gränserna mellan dessa fält är givetvis inte knivskarpa. Ett fält kan till exempel vara informellt och virtuellt på samma gång. Dessutom kan det mycket väl vara så att även formella fält rymmer

D E L I I D e t e t nog r afiska h an t v e r k e t

informella fält och tvärtom. Låt säga att vi gör fältarbete i en formell organisation men börjar intressera oss för fikarumskulturen, som ju är informell snarare än formell. För att få tillträde till fikarumsgemenskapen måste vi utan tvekan använda andra strategier än vi gjorde för att få tillträde till organisationen som sådan. Med dessa reservationer i minnet kommer jag för tydlighetens skull att diskutera tillträde till ovan nämnda typer av fält.

Tillträde till formella fält Det säger sig självt att den första kontakten med fältet kan se väldigt olika ut. Om vi har för avsikt att göra fältstudier på en skola måste vi förmodligen gå formenligt till väga och först kontakta rektor och/eller ansvarig lärare. Detsamma gäller om vi vill göra en fältstudie på ett större företag, ett sjukhus eller ett socialkontor, det vill säga organisationer där vi måste förhålla oss till en formell struktur och hierarki (”Vem är chef?”). Om vi inte redan har någon relation till organisationen är sannolikt ett brev, mejl eller telefonsamtal det bästa sättet att först ta kontakt, inte att dyka upp oinbjuden. Låt oss titta närmare på två exempel: tillträde till ett internationellt IT-företag och tillträde till socialtjänst och sjukvård.

IT-företaget

Christina Garsten gjorde under 1990-talet en etnografisk studie på företaget Apple Computer. Syftet med studien var att undersöka kulturella processer i transnationella och högteknologiska företag, och mer specifikt relationen mellan kärna (företagets högkvarter) och periferi (filialer världen över). Garsten genomförde ”multi-sited ethnography”. Medan merparten av fältarbetet koncentrerades till Apples kontor i Kista, norr om Stockholm, genomfördes även kortare perioder av fältarbete på Apples högkvarter i Cupertino, Kalifornien, liksom på företagets europeiska högkvarter i Paris. Apple är ett företag som hanterar en hel del konfidentiell information, och att som forskare få tillträde till ett sådant fält är inte självklart. Garsten skriver så här om tillträdesprocessen: 68

K A P I TE L 4 S jö sät ta e t t e t nog r afiskt p roj e kt

[…] to gain access I had to have a legitimate reason for being there. After a few rounds of discussions over the phone and through letters, I had an interview with the Human Resources Manager and later also with the Service Manager, who agreed to let me work there on a temporary basis during the summer. This time, they told me, was to be seen as a trial period, during which I could attempt to establish rapport with the employees and the cultural milieu. When summer had passed, it was agreed that I present my research interests to the General Manager of the Swedish subsidiary. So I did. After some hesitation, the GM agreed to let me do my study. But he made it clear I was on my own, I could not expect any active support, and I was trusted not to break the confidence put in me. (Garsten 1994 s. 34)

Garsten var alltså tvungen att gå formellt till väga för att få tillträde till företaget, en process som involverade telefonsamtal, brev, intervju med personalavdelningen och slutligen klartecken från generaldirektören. Det förlopp Garsten beskriver liknar egentligen på många sätt en anställningsprocess: först en ”ansökan”, som följs av ”intervju”, ”provanställning” och slutligen ”fast anställning”. För att få tillträde till företagsvärlden, eller liknande stängda och formella fält, behöver etnografen anpassa sina strategier till de byråkratiska rutiner och kommunikationskanaler som råder inom organisationen. Det hävdas ibland att ju svårare det är att få tillträde till ett fält, desto mer givande brukar det vara när man väl är ”inne”. Detta tycks stämma i Garstens fall. Hon skriver att när hon hade fått tillträde var det ytterst sällan hon blev hindrad i sitt fältarbete. Under hennes femton månader långa fältarbete på Apple i Kista deltog hon i det dagliga arbetet som vilken anställd som helst. Hon var med på möten, konferenser, sociala tillställningar och fester. Hennes fältarbete i Kista innebar dessutom att hon med viss enkelhet fick tillträde till Apple i Paris och Cupertino. Det är emellertid långt ifrån alltid som tillträdet är så tydligt knutet till en viss tidpunkt, som i Garstens fall. Många gånger är tillträde något som förhandlas successivt, och det kan vara oklart vilka sammanhang etnografen får eller inte får ta del av.

Kristina Göransson är fil.dr i socialantropologi och docent i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hon har bedrivit etnografisk forskning om familj, föräldraskap och generationer i Singapore sedan 2002.

Etnografi Sjösätt, navigera och Ro i land ditt projekt Etnografi är en enastående metod för den som vill utforska sociala och kulturella meningssystem och praktiker. Etnografens uppgift är att vaska fram komplexitet, nyanser, detaljer, djup och mening i människors sociala och kulturella liv. Förmågan att nyfiket lyssna och observera är grundläggande inslag, men också analytisk noggrannhet och stringens. Men hur gör vi då etnografi? Boken är en introduktion till den etnografiska forskningsprocessen och de verktyg och strategier som etnografen kan använda sig av. Med hjälp av konkreta exempel belyser författaren olika sätt att göra etnografi, från planeringsfasen till fältarbetet och den färdiga framställningen. Särskild uppmärksamhet ägnas åt observationer och intervjuer, samt åt betydelsen av dokument, ting och visuella data i etnografisk forskning.

Art.nr 40241

studentlitteratur.se