9789144130323 by Smakprov Media AB

En strĂ¤van efter sanning Vetenskapens teori och praktik Bengt Kristensson Uggla

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40232 ISBN 978-91-44-13032-3 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Catharina Grahn Formgivning omslag: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Konstverket ”Points of View” av Jan Kenneth Weckman Författarfoto: Satu Karmavalu Printed by Interak, Poland 2019

Innehåll 1. Vetenskap? Vetenskap! 7 Frågor om vetenskap, vetenskapens frågor Vetenskapen är en självklarhet Kognitiv nationalism Plötsligt ifrågasätts vetenskapen! Går det alls att definiera vad vetenskap är? Vetenskap reser frågor och ifrågasätter det självklara Vetenskapen är ett projekt Måste bristen på konsensus vara en brist? Vad förenar vetenskapen vid ”diversitetet”? Vetenskapsteori – bokens struktur Del I Upptäckten:

vetenskapen har en historia

2. Kunskapens äventyr och vetenskapens upptäcktsfärder 31 Berättelsen om den ”nya” världen 1800-talets behov av en berättelse Universiteten i dragkampen mellan kyrka och nationalstat Myten om den oöverstigliga klyftan mellan vetenskap och religion Resan till det naturliga urvalet Bildningsresor inspirerar till kunskapsäventyr Perspektivskiften och intellektuell rörlighet Med positivismen uppstår den moderna vetenskapen På vilket sätt var Columbus ändå en hjälte? Konsten att dela världen vetenskapligt

3. Vetenskapens anakronismer – vetenskapsfilosofi 65 Vad betyder det att vetenskapen har en historia? Vetenskapens historia har också mörka sidor Vårt förhållande till det förflutna präglas av anakronismer Kan man alls tala om vetenskap, vetenskapsmän och en vetenskaplig revolution? Vetenskapens sekulära anakronismer Internationaliseringens översättningsironier förvirrar Anakronismerna i vetenskapliga framställningar Nödvändigheten av vetenskapsfilosofisk reflektion Behovet av ett nytt vetenskapsnarrativ

4. Teorier och praktiker, texter och kontexter 87 Teori och praktik på kunskapens arena Mänskligt handlande och skapande vetande Man kan inte ”samla in” empiri! Att ”läsa” och ”skriva” världen Texter och kontexter Textens kontext: vem lagade egentligen maten åt Adam Smith? Vetenskapen finns alltid redan i samhället – och samhället i vetenskapen En kopernikansk vändning förändrar världen Betydelsen av teorier och ”tyst” kunskap för upptäcktens logik Del II En

vetenskaplig revolution

5. Konsten att upptäcka/uppfinna världen 115 ”Det största undret i världshistorien” Forskare har alltid behövt finansiering Uppfinningen av upptäckten – den moderna vetenskapens födelse Quasi novello Columbus När tiden vänder – från öst till väst Att upptäcka/uppfinna en ”ny” värld Att kartlägga världen är aldrig något oskyldigt Det är väl ingen konst att avbilda världen? Innebar renässanskulturens imitationer upptäckter eller uppfinningar? Mellan upptäckt och uppfinning: det ständiga ekot från antiken och medeltiden

6. Teknologin öppnar – och matematiken förklarar – nya världar 145 Teknologin föregår vetenskapen Teknologin öppnar nya världar När ”nya” matematiska förklaringar hämtades från det förflutna Källor till matematisering: bokföring, konst och arkitektur Matematikernas revolt mot filosoferna En mer komplex bild Den vetenskapliga revolutionen kulminerar: Isaac Newton! En lagbunden värld Forskare har också andra sidor Vetenskapens institutionalisering Det instrumentella förnuftet – när förnuftet självt blir teknologi

7. Alldeles för stora drömmar om Vetenskapen 171 När filosofin kom till Sverige Att (upp)finna en yttersta grund för kunskapen – när ingenting verkar säkert Historiska förutsättningar för skepticism och fundamentism En epistemologisk vändning – och en kvardröjande cartesiansk oro Så delade man världen på Descartes tid: subjekt och objekt Subjektet mellan centrering och decentrering Empirismen som uppgörelse med skolastiken Deduktion/induktion – ett alldeles för uppförstorat antingen-eller Hur är kunskapen alls möjlig? Den svåra konsten att hålla balansen Syntesen bryter samman – positivismen formulerar agendan Drömmar om Vetenskapen Bröderna Humboldt och de två vetenskapliga projekten Del III Tolkningskonflikter:

v etenskapens vardag

8. Positivismen – och dess kritiker – definierar vår tids vetenskap 215 Positivismen som dominerande vetenskapsnarrativ En ny positivism: vetenskap kräver verifikation Vetenskapens enhet – ett nödvändigt ideal Postpositivistiska korrigeringar: falsifierbarhet och paradigm Semmelweis och den hypotetisk-deduktiva metoden Kritisk rationalism: stegvisa framsteg genom falsifierbarhet Vetenskap utvecklas genom kopernikanska vändningar Paradigmets paradigmatiska betydelse för vetenskapen Paradigm och diskurser handlar om praktiker och perception Konstruktionismen och dess gränser

9. De två kulturerna: humanism eller naturalism? 247 En ännu ”positivare” filosofi: fenomenologins nödvändighet … men fenomenologi är ändå inte tillräckligt Skilda vetenskapliga kunskapskulturer Kan människan studeras med ”vetenskapliga” metoder? Humanism eller antihumanism? Vetenskapens antropologiska underskott Bokstäver eller siffror, kvalitativa eller kvantitativa metoder? Kontinental och analytisk filosofi Fenomenologi och naturalism Reduktioner eller reduktionism

10. Tolkningslaboratorier: förstå och förklara 285 Den hermeneutiska erfarenheten: underverket och reservationen Relativistiska, teologifixerade, psykologistiska, textfixerade och positivistiska missförstånd Förståelsehermeneutikens två parallella vetenskapligheter Kognitiv balkanisering vid det moderna universitetet Ett kritiskt tolkningsbegrepp Konsten att förklara för att bättre förstå Gränsöverskridande integrativ humaniora Sanningen måste sökas i mötet mellan tolkningar som kommer ”inifrån” och ”utifrån” ”Utan skiljaktiga åsikter är det omöjligt att upptäcka sanningen” Från bibliotek till laboratorier Vetenskapliga tolkningslaboratorier i hermeneutikens tidsålder Del IV Vetenskapen

har en framtid

11. Globalisering och kunskapssamhälle 331 Dialektiken mellan upptäckter och uppfinningar Vetenskapen har gjort enorma framsteg – och förändrats Globaliseringens vetenskap och vetenskapens globalisering Digitala myter och utmaningar Än en gång: vetenskapens samhälleliga kontextualisering När nationalstatens öde också blev vetenskapens öde Konkurrensstatens vetenskapliga utmaningar Har kunskapssamhället någon framtid?

12. Bortom relativism och objektivism: strävan efter sanning 355 Relativism, kognitiv horisontalisering och postsanning Objektivismen och den nya formalismen I stället för att äga Sanningen får vetenskapen nöja sig med evidens I slutändan handlar vetenskaplighet om kollegialitet Vetenskapens implicerade ethos Vad betyder det att vetenskapen har en framtid? Festens vetenskapliga betydelse

Efter orden – tack! 391 Noter 395 Referenser 405 Personregister 413 Sakregister 417

Vetenskap? Vetenskap!

Innehåll Frågor om vetenskap, vetenskapens frågor Vetenskapen är en självklarhet Kognitiv nationalism Plötsligt ifrågasätts vetenskapen! Går det alls att definiera vad vetenskap är? Vetenskap reser frågor och ifrågasätter det självklara Vetenskapen är ett projekt Måste bristen på konsensus vara en brist? Vad förenar vetenskapen vid ”diversitetet”? Vetenskapsteori – bokens struktur

Denna bok handlar om vetenskap. Det är ett flitigt använt ord som du säkert har hört många gånger. Vetenskap är nämligen i dag inte bara ett helt centralt begrepp inom den akademiska världen, det är också en verksamhet som ofta omtalas på ett respektingivande sätt och förknippas med storslagna förhoppningar inom såväl samhälle som näringsliv. Det är emellertid något märkligt med detta fenomen, för samtidigt som vetenskap i alla dessa sammanhang omtalas som om det vore en självklarhet, verkar ingen riktigt kunna förklara vad det är. Och även om det kan sägas finnas en utbredd konsensus kring hur otroligt viktig vetenskapen är, verkar det inte ens i den akademiska världen finnas någon samstämmighet om hur det vi kallar veten-

Frågor om vetenskap, vetenskapens frågor Vetenskap. Smaka på ordet – vetenskap – vad får du för associationer? Känns det bra, förväntansfullt, lustfyllt eller ansträngt, kanske rent av hotfullt? Vad är egentligen vetenskap? Vad kan man förvänta sig av vetenskap? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från något som inte är vetenskap? Vad eller vem bestämmer var vetenskapens gränser går? Finns det endast en vetenskap – Vetenskapen med stor bokstav i bestämd form singularis – eller borde vi i själva verket använda pluralformen och tala om vetenskaper? Hur förhåller sig i så fall dessa skilda vetenskaper till varandra? Finns det en hierarki av vetenskaper, så att vissa är viktigare och bestämmer över andra, eller är alla vetenskaper jämlika? Hur länge har det förresten funnits vetenskap? När började det hela? Har det alltid funnits vetenskap? Och kan man räkna med att det kommer att finnas vetenskap också i framtiden – eller kan det vi kallar vetenskap möjligen vara ett övergående fenomen förknippat med en epok i historien som snart kan vara över? Att vetenskap har en nära relation till forskning är nog de flesta överens om, men kan man tänka sig att även utbildning kan göra anspråk på vetenskap? Vidare, är vetenskap något som universitet och högskolor har monopol på, eller skulle det kunna tänkas finnas vetenskap också på andra håll? Borde vi på allvar försöka göra samhället och hela vår tillvaro mer vetenskaplig? Äger vetenskapen sanningen? Finns det gränser för vad vetenskapen kan förklara? Kan vetenskapen tala om 8 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

skap egentligen ska definieras. Om man frågar olika forskare vad vetenskap egentligen är, riskerar man att få tre, fyra, fem eller rent av fler skilda, inte sällan motstridiga, svar. Detta förhållande skulle av den oinvigde kunna uppfattas som något för vetenskapen komprometterande, men det är faktiskt oftast helt i sin ordning och alls inte så dumt som det först kan låta. Även om det i dag finns mörka krafter som försöker exploatera denna brist på konsensus för att underminera vetenskapens legitimitet, så är det egentligen inget att bekymra sig över – vetenskapen är en värld av tolkningskonflikter, men dessa måste hanteras lika nyskapande och kreativt som rigoröst och ansvarsfullt.

hur vi ska leva våra liv, styra våra samhällen och leda organisationer? Kan vetenskap ta fel? Är vetenskap alltid bra? Kan vi förvänta oss idel framsteg, livsbejakande och människovänliga resultat av vetenskapen? Om vetenskapen faktiskt förorsakar problem, kan då samma vetenskap hjälpa oss att komma till rätta med dem? Gör vetenskapen oss lyckligare, klokare och godare? Kan det bli för mycket vetenskap? Frågorna hopar sig. Varför väcker vetenskapen så många frågor? För att förstå detta måste man påminna sig om att vetenskap i allmänhet och forskning i synnerhet har ett särskilt intresse för det vi inte vet. Och för att utforska sådant som man inte vet krävs en förmåga att artikulera kvalificerade frågor. Är det kanske rent av denna förmåga att generera kvalificerade frågor – också om det som verkar så självklart att man ibland till och med ifrågasätter den egna självförståelsen i grunden – som utmärker en framgångsrik vetenskaplig verksamhet?

Vetenskapen är en självklarhet Det är ingen tillfällighet att vetenskapen har blivit en självklarhet i ett samhälle som inte bara i grunden präglas av vetenskapligt tänkande, utan som också rent materiellt utformats i enlighet med vetenskapliga rön. I dag gör de flesta större offentliga institutioner, företag och andra organisationer anspråk på att vara vetenskapsbaserade. Samhället är genomträngt av vetenskap och har således också i hög grad vetenskapliggjorts. Inom ramen för en sådan samhällsform riskerar man att exkluderas och hamna i något av ett kognitivt utanförskap om man anklagas för att vara ”ovetenskaplig”. För ytterst sett är det till vetenskapen vi sätter vår tillit när vi tar vår medicin, åker med flygplan, lämnar våra barn till förskolan, läser historiska skildringar, passerar över broar och besöker nya byggnader. Vetenskapen har bidragit till att bygga fabriker, transportsystem och affärsprocesser, men också till den praktiska utformningen av våra kök, badrum och annat i våra bostäder, liksom våra mat- och motionsvanor. Det är vetenskapen som gör att vi i dag enkelt kan bota sjukdomar som för bara ett par generationer sedan hade inneburit en dödsdom, att vi har kunskaper om svunna civilisationer och andra galaxer, att vi 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 9

10 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

på goda grunder kan skilja på och värdera olika slag av information, att vi kan använda datorer och smartphones för att med hjälp av digital informationsteknologi såväl sköta vårt arbete som vardagligt kommunicera med släkt och vänner – och det är vetenskap vi använder för att granska och undersöka vilka oönskade effekter detta kan komma att få för oss själva, våra samhällen och vår miljö. Det verkar med andra ord finnas vetenskap lite överallt. Man kan forska om stamceller, mänskliga rättigheter, sophantering, bibelböcker, fotboll, svarta hål, omvårdnad och verbformer. Vetenskap väcker nämligen vitt skilda frågor om allt mellan himmel och jord. Den som sysslar med vetenskap kommer således förr eller senare i närkontakt med den kognitiva infrastruktur som bär upp hela det moderna samhället. Att vetenskapen inte bara är en rent akademisk angelägenhet, utan också har blivit en viktig fråga i det omkringliggande samhället, blir tydligt till exempel genom frågor om hur vi i dag ska hantera de utmaningar som är förknippade med motståndet mot vaccinationer. På sätt och vis gör ju vaccineringsmotståndarna precis det som upplysningens valspråk uppmanar oss att göra som myndiga människor, nämligen att tänka själva och lita på vårt eget förstånd. Men hur ska man förhålla sig till att förmågan att tänka själv och vara kritisk ibland verkar kunna leda till en överdriven skepsis mot vedertagna vetenskapliga resultat och rent av genererar ett motstånd mot den evidens som forskning kunnat framvisa? Ska man se det nymornade motståndet mot vaccinering som ett uttryck för en antimodern skepsis till vetenskapligt tänkande – eller är det i själva verket att betrakta som ett resultat av de komplikationer som är förknippade med att hantera vetenskaplig evidens? Det mått av osäkerhet som är förknippat med både bedömningen av vilket skydd som vaccinationerna faktiskt ger och vaccinationsmedlens eventuella biverkningar visar på vilka utmaningar vetenskapen i dag står inför. Och risken är stor att tilltron till vetenskapen undergrävs i en tid av kognitiv polarisering, när det framstår som om de enda alternativ som finns att välja mellan är tvärsäker objektivism och godtycklig relativism. Till de mer ironiska konsekvenserna av vetenskapens segertåg hör hur kunskapens spridning i hela samhällskroppen, tillsammans med

ett digitalt informationssystem utan den kvalitetskontroll som kunskapshierarkier erbjuder, har resulterat i en horisontalisering av alla ståndpunkter. Vetenskapen har därmed alltmer kommit att reduceras till en röst bland andra. Kunskapsgeografin har också öppnats mot alternativa kunskapskällor. I dag möter man kunskapsanspråk på de mest oväntade ställen, i ett spektrum som sträcker sig från tradition och religion till anekdotisk evidens och förekomsten av vetenskapliga rön som avviker från huvudlinjen. Vaccinationsmotståndet är bara ett fall i mängden som visar att frågan om vetenskaplighet, och vilken tilltro det finns skäl att visa till vetenskapliga rön, inte på något sätt låter sig begränsas till en intern akademisk angelägenhet. Vi möter liknande utmaningar i den populärvetenskapliga hälsolitteraturen, hos politiker som utan referenser hänvisar till forskning som en entydig sanningsinstans och på webbsajter som levererar tvärsäkra kostråd med kvasivetenskapliga argument helt utan någon form av oberoende faktagranskning av forskare med kompetens på området. Ändå är det nog främst universitet och högskolor som man vanligtvis förknippar med vetenskaplig verksamhet. Antalet personer som är sysselsatta med vetenskap, i denna institutionellt begränsade mening, är i vår tid långt många fler än det har funnits vetenskapare i hela mänsklighetens samlade historia. På orter där det finns akademiska institutioner utgör de i dag inte sällan en av de största arbetsgivarna i lokalsamhället. Högskolan är Sveriges största statliga arbetsgivare; den sysselsätter mer än 75 000 personer, ungefär 30 procent av de statligt anställda, och därtill kommer de 400 000 personer som just nu är involverade i högskoleutbildning samt alla de som tidigare har undervisats. För Finlands del är motsvarande siffror: 65 000 anställda och 300 000 studerande. Totalt räknar man med att 41,9 procent av befolkningen i Sverige och 44,3 procent i Finland är högskoleutbildade. Om man därtill väljer att inbegripa andra vetenskapsbaserade verksamheter, samt alla de sammanhang där man träffar på de kunskaps- och forskningskomponenter som genererats av vetenskapligt arbete och som i dag finns utspridda i samhällets minsta porer, växer den grupp personer i samhället som kan sägas ha en nära anknytning till vetenskapen dramatiskt. Kanske berörs snart sagt alla i vår samtid, så att vetenskapen inte 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 11

Kognitiv nationalism En viktig del av vetenskapens villkor bestäms i dagens värld av nationalstaten, vars betydelse för att finansiera – och ofta också fungera som huvudman för – akademiska institutioner sedan ett par sekler blivit helt dominerande. Det moderna universitet, som såg dagens ljus under 1800-talet, formades som en integrerad del av det nationella projektet, och därför var nationalismen ofta också en självklar del av dess kulturella inramning. Men trots de starka historiska band av ömsesidiga beroenden som binder samman vetenskap och nationalstat har akademiker i dagens Sverige inte sällan haft en minst sagt komplicerad relation till det nationella komplexet. På detta område är kontrasten stor till Finland, där man med självklarhet sjunger nationalsången i akademiska sammanhang, och där Helsingfors universitet i (den nya huvudstad som växte fram under 1800-talet) haft en viktig, nationsbyggande funktion – på samma sätt som återskapandet av Åbo Akademi haft en helt avgörande betydelse för det 12 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

längre kan sägas vara en exklusivt akademisk angelägenhet. Mycket talar faktiskt för att vetenskapens position på senare år massivt förskjutits: från att ha varit en extern kraft bakom samhällsutvecklingen (när akademiska institutioner haft monopol på vetenskaplig kunskap som sedan exporterats till det omgivande samhället), har vetenskapen i dag blivit till en intern kraft som finns inbyggd i snart sagt hela samhället.1 Samhället har vetenskapliggjorts – samtidigt som vetenskapen har normaliserats och integrerats i professioner, varor, tjänster och funktioner i hela samhällets infrastruktur. Eftersom vetenskapen på så vis har blivit en angelägenhet som i princip berör alla medborgare kan uppgiften för vetenskapen inte heller längre bara vara att överföra vetenskaplig kunskap från akademin till samhället. I stället för en sådan ensidig kunskapstransfer handlar samverkansuppgiften för universiteten om att bygga ömsesidiga relationer med kompetenta partners i det omgivande samhället. Vetenskapens närmast universella närvaro i dagens värld skulle också kunna vara en förklaring till varför det blivit allt svårare att enkelt definiera vad vetenskap är och var den står att finna.

finlandssvenska projektet. Det är däremot långtifrån självklart att man sjunger nationalsången vid universitet i Sverige – även om man under ytan på dagens akademiska anti-nationalism ibland kan ana en nog så stark implicit nationalism i praktiker och strukturer. I och genom den hyperkonkurrens som globaliseringen gett upphov till har kunskapens betydelse för en nations konkurrenskraft och en gynnsam ekonomisk tillväxt oväntat gett upphov till en kognitiv nationalism, som präglar mycket av den politiska retoriken kring skola och högskoleutbildning, vidareutbildning och forskning, då man inom detta område även i Sverige kan träffa på en nationalism som annars endast verkar ha en motsvarighet inom idrotten. Här finns emellertid en inbyggd spänning, som alltför sällan uppmärksammas men som förr eller senare måste hanteras, mellan å ena sidan nationalstatens förväntningar på avkastningar på sina investeringar med sikte på att bli en konkurrenskraftig kunskapsnation och å andra sidan vetenskapens transnationella ursprung, universella anspråk och gränsöverskridande kollegialitet. Den vetenskapliga verksamheten vid universitet och högskolor är i dag för sin finansiering helt beroende av support från nationalstaten, och denna förväntar sig också att få utdelning för sina stora investeringar. Den utbildningspolitiska och forskningsstrategiska policyretoriken är marinerad i nationalism. Men i denna situation måste man fråga sig om universiteten bara är till för det egna landet. Universiteten lever med en universell kunskapshorisont, som inte bara innebär konkurrens utan också förutsätter transnationell rörlighet och samarbete över nationsgränserna i dagens globala värld. De komplikationer som är förknippade med den kognitiva nationalism som i dag i hög grad formar förväntningarna på vetenskapen blir därför alltmer allvarliga i en tid då världen tenderar att slitas itu mellan nationalism och globalism. Denna spänning kommer med all sannolikhet att bli en av de stora utmaningarna för det vetenskapliga projektet i framtiden. Den strategi som hittills förhindrat att också universitet slitits uti har varit framgångsformeln global excellens and local participation2 – men frågan är hur excellens och deltagande i längden kan hållas samman och om det inte behövs såväl excellens i det lokala som globalt deltagande? 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 13

Vetenskapen förknippas i vår tid med en enorm prestige. Den förväntas bidra till allt från ökad konkurrenskraft och höjd livskvalitet till bättre skolor, social inkludering, demokratiutveckling och handfasta strategier för att förhindra klimatförändringar. Våra traditionella kunskapsinstitutioner, och särskilt då universitet och högskolor, placerar sig inte sällan i täten på olika förtroendebarometrar. På samma sätt har nobelprisen bidragit till att förläna vetenskapen en aura av prestige och upphöjdhet som i ett historiskt perspektiv varit allt annat än självklar. Samtidigt har vetenskapen på senare år börjat ifrågasättas. Det handlar då inte bara om den typ av allmän skepsis mot vetenskapen som väl alltid har funnits, utan också om en växande tendens att offentligt nonchalera, kritisera och rent av avvisa vetenskapliga rön. Det är alls inget nytt med vetenskapskritiker, människor som inte litar på vetenskapliga resultat och som av olika skäl kanske inte ens vill bli övertygade om vetenskapens förträfflighet. Vetenskapsföraktets historia är lika lång som vetenskapens egen historia. Så har det ofta också funnits en folklig misstänksamhet mot vetenskapliga eliter, och denna har på sätt och vis sin naturliga förklaring i och med det gap som sedan den vetenskapliga revolutionen ständigt expanderat mellan vår omedelbara upplevelse av världen i det konkreta vardagslivet och de abstrakta kunskaper som vetenskaperna över århundradena utvecklat med hjälp av avancerade instrument och analyser. Ibland kan det också vara riktigt sunt – och rent av vetenskapligt motiverat – att man är kritisk mot vetenskap, om man betänker sådant som att lobotomeringskonsten belönades med nobelpris 1949 och att kirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska Sjukhuset och Karolinska Institutet, som vidlyftigt opererade in konstgjorda luftstrupar med risk för patienternas liv, faktiskt var en del av en vetenskaplig spetsforskningssatsning som startade 2010. Det är på intet sätt heller något nytt att externa aktörer försöker begränsa och på ett otillbörligt sätt styra vetenskapen. Inte sällan har det handlat om mäktiga intressen som försökt påverka, och ibland rent av tysta, vetenskaplig verksamhet som man upplevt som 14 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

Plötsligt ifrågasätts vetenskapen!

hotande eller helt enkelt inte uppskattat. Tidigare rörde det sig ofta om kyrkliga företrädare, på senare tid har det blivit allt vanligare att företag och politiker på olika sätt försöker påverka vetenskapen. Exemplen är legio och sträcker sig från tobaksindustrins medvetna förfalskningar av forskningsresultat och försök att muta korrupta forskare, till auktoritära regimers ambitioner att med hot och våld, nedskärningar och avskedanden försöka begränsa och eliminera oönskade vetenskapliga röster och forskningsresultat. Men nu hörs också nya slags röster, när politiker – utan några argument och med direkta hot om nedskärningar av akademisk verksamhet – offentligt ifrågasätter vetenskapliga rön och schablonmässigt avvisar vetenskapliga resultat man inte uppskattar som fake science. Vi befinner oss plötsligt i en situation där vetenskapen börjat ifrågasättas i grunden. Kanske är det ett uttryck för vetenskapens förändrade ställning i samtiden att USA:s president Donald Trump inte bara ignorerar utan också starkt ifrågasätter klimatforskarnas vetenskapliga legitimitet och förmåga att fungera som mer än bara en röst bland andra när det gäller att förstå det allmänna tillståndet i världen och i synnerhet sådant som människans påverkan på klimatet – samtidigt som påven Franciscus understryker nödvändigheten av att lyssna till vetenskap och klimatforskning när man utvecklar en handlingsstrategi och policy för framtiden. Bland alla de faktorer som man i dag måste beakta för att förstå hur denna situation kunnat uppstå sticker en särskilt ut, nämligen hur traditionella massmedier, sociala medier och den nya digitala informationsgeografin håller på att förändra vetenskapens villkor i grunden. Det gäller då inte bara vetenskapens ”inre” villkor, i form av nya publikationsformer och utvärderingsmekanismer, utan också hur vetenskapens ”yttre” relationer till det omgivande samhället i grunden håller på att omförhandlas. Medier av olika slag har alltid spelat en viktig roll för vetenskap och universitet. I ett historiskt perspektiv finner man många exempel på både ömsesidigt stöd och illasinnad konkurrens mellan medier och akademisk verksamhet. Boktryckarkonsten gav upphov till en ny informationsvärld vars förbättrade kommunikationsformer på oväntade sätt förändrade maktordningen i världen. Det tryckta ordet var också en viktig för1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 15

16 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

utsättning för framväxten av nya undervisningsformer vid sidan av föreläsningen samt utvecklingen av nya meriteringssystem byggda kring publikationer. Med tiden har det sedan vuxit fram en hel förlagsindustri som lever på att få gratis producerat material från offentligt finansierade forskare, för att sedan sälja de färdiga publikationerna tillbaka till samma akademi för dyra pengar. Sedan länge är också akademiska verksamheter sammanflätade med läromedelsindustrin i ett komplext nätverk som främst agerar på individnivå. Därtill finns i dag en hel ackrediterings- och rankningsindustri, för att inte tala om den omfattande konsultbransch som de växande HR-avdelningarnas rekryterings- och personalutvecklingsaktiviteter dragit in, som också de livnär sig på universitetens budgetar. Dessa aktörer har blivit alltmer frestade att låta ekonomiska hänsyn påverka den vetenskapliga kommunikationens prioriteringar. I syfte att släppa fram de forskningsresultat man själv finansierat har nationella forskningspolitiska direktiv pressat in denna industri i nya former av open access, men det har i sin tur bara lett till att man börjat ta betalt för att publicera! Vetenskap har alltid haft mer med pengar att göra än vad vetenskapsteoriböckerna har velat låtsas om och i dag ser vi hur vetenskap och ekonomi binds samman på nya sätt. Om inte vetenskapsteorin inkluderar också dessa ekonomiska realiteter i sin självförståelse kommer vetenskapen att sakna en realistisk uppfattning om villkoren för den egna verksamheten. I vår tid håller den digitala informationstekniken i grunden på att förändra villkoren för vetenskap och vetenskapskommunikation, och vi kan bara ana de långsiktiga konsekvenserna av att den nya informationsteknologin också medför en tyngdpunktsförskjutning från text till (rörlig) bild, tillsammans med dess interaktiva potential. Dataavdelningar, hård- och mjukvaruleverantörer tillsammans med internets utveckling bestämmer i dag inte bara vetenskapens yttre villkor, de styr och kontrollerar också de akademiska verksamheterna på mikronivå. Innebär den horisontalisering av världen som blivit en följd av det nya digitala informationssystemet lika mycket en nivellering som en demokratisering, så att det i längden kommer att bli svårt, för att inte säga omöjligt, att upprätthålla akademins kunskapshierarkier och vertikala kvalitetskriterier? Om alla påståenden

om verkligheten ska samsas på samma nivå, och om vetenskaplig kunskap oavsett evidens ändå riskerar att drunkna i en tsunami av information (och desinformation), vad är då sanning? Och vad händer med vetenskapen i en värld där var och en anser sig äga rätten till sin ”egen” sanning? Denna typ av brännande utmaningar måste var och en som sysslar med vetenskap i dag ta på allvar.

Går det alls att definiera vad vetenskap är? Trots att vetenskapen i dag tycks genomtränga minsta por i det moderna samhället, i och med att den utgör en avgörande beståndsdel i allt från terapi och tågtrafikplanering till tandborstar och telekommunikationer, råder det ingen konsensus om vad vetenskap är så att man skulle kunna enas kring en entydig definition. Alla definitioner har sina begränsningar. Om man använder ”smala” definitioner som tar sikte på den utbredda användningen av matematisk kalkylerbarhet inom vetenskaplig verksamhet, faller inte bara de flesta human- och samhällsvetenskaper utan också många andra discipliner utanför vetenskapens domäner. Om man kräver av vetenskapen att den ska arbeta experimentellt faller samma fakultetsområden till stor del utanför vetenskapens domäner, men faktiskt också sådana discipliner som astronomi, där man av naturliga skäl tvingas begränsa sig till observationer. Om man i stället väljer att använda ”breda” definitioner, som utgår från att vetenskap handlar om verksamheter med en ambition att åstadkomma representationer av verkligheten, blir det svårt att förstå varför man i vetenskaplig verksamhet inte också skulle inbegripa landskapsmålare och fotografer – samtidigt som många etablerade akademiska discipliner i dag skulle ifrågasätta att det alls är möjligt att avbilda verkligheten – och dessutom arbetar inte alla vetenskaper direkt med empiriska material. Om någon vidare skulle hävda att vetenskaplig kunskap förutsätter någon form av verifierbarhet, så menar åter andra uttryckligen att vi nog i verkligheten får nöja oss med att tala om vad vetenskap inte är och att vi i avsaknaden av möjlighet att verifiera får låta vetenskapen avgränsas till sådana frågor som faktiskt låter sig falsifieras. 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 17

Vetenskap reser frågor och ifrågasätter det självklara Ställda inför dessa motstridiga vetenskapsuppfattningar – i en tid som dessutom präglas av växande kritik och skepsis mot vetenskapen – är det viktigt att påminna om att denna typ av frågor på intet vis är främmande för vetenskapen själv. Tvärtom har de skarpaste invändningarna och den allvarligaste kritiken mot vetenskapen oftast formulerats av just vetenskapen. De flesta vetenskapskritiker i historien har faktiskt varit vetenskapsmän.3 Att det ryms så olika åsikter och vitt skilda kunskapstraditioner med positioner som bekämpar varandra inom det fenomen vi kallar vetenskap är i själva verket konstitutivt för vetenskapen, och det säger också något viktigt om vad vetenskap är och hur vetenskaplig verksamhet fungerar. Detta förhållande skulle också kunna sägas vara en viktig förklaring till vetenskapens ständiga framsteg. Ibland förknippas vetenskap med tvärsäkerhet, som om all nyfikenhet var försvunnen, så att det nästan framstår som om vetenskap bara handlar om att statiskt försvara ett redan etablerat vetande. Men vetenskapen är ett projekt, den är ständigt på väg och den har sitt primära intressefokus på det vi inte vet – eller rättare sagt det vi ännu inte vet. Visst är det nödvändigt och värdefullt att slå vakt om vetandet, vetenskapens landvinningar och framkomna rön, men en vetenskap som slår sig till ro med sitt vetande och bara ängsligt försvarar vad den redan uppnått har knappast någon framtid: ”Vetenskapen är föränderlig, vetandet däremot ett passivt resultat.”4 18 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

Samtidigt skulle en sådan vetenskapsdefinition utestänga en stor del av forskningen inom till exempel humaniora och teologi. Om man i stället förutsätter att vetenskaplig kunskap ska äga en metareflektion, så att man självständigt kan redogöra för det egna tänkandets teoretiska status, blir det svårt att inkludera mycket av den specialiserade naturvetenskapliga forskning som genomförs i stora megaprogram – trots att denna verksamhet i dag ironiskt nog tillhör den del av akademin som ofta tillskrivs den högsta vetenskapliga prestigen.

Framväxten av en modern vetenskap var faktiskt inte resultatet av en vetenskaplig revolution präglad av ”sanningsfetischism”, utan snarare resultatet av vad som har kallats en okunnighetsrevolution. I sin stora berättelse om mänsklighetens historia understryker Yval Noah Harari att det verkligt egenartade och framåtsyftande hos den moderna vetenskapen just är att den ”öppet erkänner en kollektiv okunnighet om de viktigaste frågorna”.5 Vetenskaplig verksamhet förutsätter med andra ord en vilja att erkänna att man faktiskt inte vet allt – i kombination med den därmed sammanhängande strävan att genom empiriska observationer och matematiska beräkningar utveckla ny kunskap så att man inte bara formulerar teorier utan också förvärvar nya förmågor. I varierande grad gäller detta fokus på ny kunskap också för hela spektret av olika samhälls- och humanvetenskaper, där det handlar om att utveckla ny förståelse, ofta med hjälp av nya källor, förklaringsmodeller och teoribildningar. Det är sannolikt denna beredvillighet att erkänna okunskap – ignoramus, ”vi vet inte” – som har gett den moderna vetenskapen dess dynamiska och starkt omvälvande karaktär. Forskningen är ju inte endast upptagen av sina landvinningar, utan intresserar sig främst för det vi ännu inte vet (på en universell nivå) – på motsvarande sätt som utbildning har fokus på att erövra något som de studerande (på individnivå) ännu inte vet.

Vetenskapen är ett projekt Hur kan vi då veta något om det vi inte vet? Vetenskapens kungsväg för att möta denna utmaning handlar om konsten att ställa frågor, kvalificerade frågor som kan bidra till att öppna och utforska nya kunskapsvärldar. Annars riskerar vi att fastna i en sluten cirkel, där vi frågar med svaren och svarar med frågorna. Det räcker ju inte heller att inte veta – också det måste man nämligen veta. Hans-Georg Gadamer har formulerat denna insikt, som finns artikulerad i olika varianter i filosofihistorien, på följande pregnanta vis: ”För att kunna fråga måste man vilja veta, d.v.s. veta att man inte vet.”6 Vetenskapen blir aldrig färdig. Det handlar inte bara om att steg för steg utforska ett givet kunskapsområde – och till slut bli 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 19

20 � 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p !

färdig med det. Snarare är det så att ju mer vi vet, desto mer anar vi hur mycket vi ännu inte känner till. När Dmitrij Mendelejev 1869 lade fram det periodiska systemet med de då 60 kända atomerna, så bestod det verkligt geniala med vad han presenterade ändå i det som inte fanns med, det vill säga att han i sitt schema lämnat ”hål” där något saknades – vilket indikerade existensen av nya, ännu okända, grundämnen. Också drömmen om att finna tillvarons minsta beståndsdel, den odelbara atomen, har visat sig vara fåfäng. När man ger sig djupt ner i atomkärnan öppnar sig nämligen ett mikrokosmos av oändlighet – motsvarande det makrokosmos som på en och samma gång tycks oändligt och vidgar sig. Universum är ingen färdig låda som man uttömmande skulle kunna utforska, utan såväl så mycket större som så mycket mindre än vi för inte så länge sedan trott – oändligheten öppnar sig i alla riktningar.7 Detta är en verklighet som också visar på de grundläggande villkoren för andra discipliner när man ska utforska världen. Ju mer vi vet, desto mer inser vi hur mycket vi (ännu) inte vet. Vetenskapen är ett projekt som – med varierande betoning – syftar till att utforska, upptäcka, uppfinna och omforma verkligheten. Vetenskapligt tänkande rör sig därför hela tiden fram och tillbaka över gränsen mellan det verkliga och det möjliga. Detta är den djupare innebörden i att vetenskapen måste vara kritisk. Vetenskaplig ”kritik” handlar nämligen inte om att vara allmänt missnöjd, negativ i största allmänhet eller att använda vetenskapen som en täckmantel för ideo logisk verksamhet. I stället handlar det, i Immanuel Kants mening, om konsten att tänka allt annorlunda, förmågan att vända upp och ner på världen. Som Friedrich Hegel understrukit, bör man uppställa som grundvillkor för den som vill bedriva filosofi att denne först ställer sig på huvudet! Så även om vetenskapen har blivit en självklarhet i det moderna samhället, ifrågasätter den också hela tiden mycket av det som detta samhälle betraktar som självklart. Det är denna pendling mellan att etablera självklarheter och att ifrågasätta det självklara som driver vetenskapen framåt med sådan oerhörd kraft. Vetenskapens framtid i vår turbulenta samtid hänger också i hög grad samman med förmågan att balansera vetenskapens stabiliserande respektive destabiliserande funktioner.

Måste bristen på konsensus vara en brist? Men, invänder någon, man stöter ju faktiskt av och till på tvärsäkra människor som vet hur det ligger till och som presenterar klara och entydiga definitioner av vad vetenskap är. Oftast kommer nog sådana påståenden visserligen från personer som har sin hemvist utanför akademin, men ibland hör man också sådant från vetenskapliga institutioner, inte minst när vetenskapliga rön ska presenteras som nyheter i media. Vår tendens att som forskare lita på tvärsäkra uttalanden från andra forskare tenderar dock att avta ju närmare vårt eget kompetensområde frågorna kommer. När jag själv lyssnar till vetenskapsnyheter från forskningsområden som jag bara äger ringa kunskap om, som till exempel astrofysik eller biologi, är jag mycket mindre kritisk och mer benägen att betrakta det som entydiga fakta än när det handlar om samhällsvetenskap och humaniora, filosofi och teologi, där jag ofta kan vara nog så skeptisk, väga alternativen och inta en problematiserande hållning. De pedagogiska utmaningarna inom akademisk utbildning tvingar oss också ibland att förenkla till den grad att man som forskare emellanåt kan uppleva förenklingen och reduceringen av komplexitet som en besvärande balansgång mellan sanning och lögn. Vetenskaplig entydighet är akademiskt problematiskt, redan av det skälet att de akademiska ”gudarna” verkar vara förvånansvärt lokala. Det som deklareras som vetenskap kan variera i betydande grad mellan olika vetenskapliga miljöer. Man finner sällan någon konsensus om man rör på sig i tid och rum: uppfattningar och ortodoxier varierar stort i skilda akademiska kontexter. Det finns ett gammalt talesätt som, i Gustaf Frödings variant, lyder så här: ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”8 Det är dock inte självklart hur man ska förstå detta uttalande – om det ska tolkas som en plädering för en vag relativism som öppnar för att vad som helst kan sägas vara sant eller om det ska tolkas som ett uttryck för att det i själva verket borde råda konsensus inom vetenskapssamfundet? Själv skulle jag vilja se det som en beskrivning av vetenskapens faktiska läge och på en och samma gång som en startpunkt för det slags disputerande och argumenterande som 1 . V e t e ns k a p ? V e t e ns k a p ! � 21

En strävan efter sanning Vetenskapens teori och praktik I en tid då vetenskapen förknippas med de mest storslagna förhoppningar – och samtidigt i grunden ifrågasätts – behöver vi åter ställa de grundläggande frågorna: Vad är kunskap? Vad är vetenskap? Hur går det till när man vetenskapar? Vilken betydelse har vetenskapen i ett kunskapssamhälle där man börjat tala om post-sanning och ”alternativa fakta”? En strävan efter sanning introducerar vetenskapsteorin med utgångspunkt från de praktiker som präglar vetenskapens vardag. Vetenskapen beskrivs som ett projekt, med upptäckten som drivkraft och med en historia – och en framtid – som utmanar. För att förstå hur vetenskapen konkret fungerar måste man ta sig bortom de stereotyper som ofta ställt positivism och hermeneutik, induktion och deduktion, empirism och rationalism, kvantitativa och kvalitativa metoder mot varandra som antingen-eller-alternativ, för att i stället intressera sig för tolkningskonflikter. Om det vetenskapliga projektet ska hållas vid liv och ha en framtid kan man inte resignerat plädera för en godtycklig relativism, men inte heller hävda att man redan äger absolut kunskap.

Art.nr 40232

studentlitteratur.se