9789144129358 by Smakprov Media AB

Nya vĂ¤gar i

vĂĽrdetiken

Gunilla Silfverberg (red.)

Nya vĂ¤gar i vĂĽrdetiken

Andra upplagan

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 32341 ISBN 978-91-44-12935-8 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2006, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock Printed by Dimograf, Poland 2019

Innehåll

Förord 9 Förord till andra upplagan 11 Författarpresentation 12

1. Olika aspekter på vårdetik Indelning av vårdetiken Vårdetik och tillämpad etik Avslutande kommentar Bokens uppläggning Referenser

15 16 18 22 22 27

2. En modell för mänsklig värdighet Kapitlets uppläggning

3. Berättelsen och den etiska känsligheten Vad innebär det att berätta?

Förmågemodellen, det teoretiska ramverket Utsatthet och sårbarbarhet i migrationens spår Människors möten med ny teknik i vården Djur som medarbetare i vården Avslutande kommentar Referenser

Människan – ett historieberättande djur

30 31 38 40 44 49 50

53 55

En uppmärksamhetens etik Kan alla berättelser accepteras? Vems perspektiv? Berättelser visar mer än vad orden utsäger De egna berättelsernas betydelse för vår identitet Att skriva sin livsberättelse Avslutande kommentar Referenser

4. Vårdetik ur ett feministiskt perspektiv Ett par terminologiska klargöranden

57 60 61 64 66 71 72 74

77 Feminism – utveckling och uttrycksformer 78 Genussystemet 80 Vad vill feministiska etiker? 81 Några utgångspunkter för feministisk etik 83 En feministisk vårdetik 84 Gilligan, Noddings, Ruddick och omsorgsetikens varianter 85 Feministetiska perspektiv i vård och omsorg: några fall 89 Avslutande kommentar 93 Referenser 94

5. Dialog, reflektion och yrkesetisk utveckling Kapitlets uppläggning Yrkesetik och ett yrkes ethos Människan – en talande förnuftsvarelse Reflektionen synliggör erfarenheter

98 99 101 103 Att representera sig själv, sin uppgift och sin organisation 106 Dialogiska möten för yrkesetisk utveckling – form och innehåll 108 Handledarrollen – att gå på besök i andras verklighet 110 Uppmärksamhetens tukt och vana 111 Föda för tankar 113 Avslutande kommentar 117 Referenser 120

6. Några filosofiska kommentarer till livsåskådningssamtal i vården 123 Några olika livsåskådningssamtal i vården 124 Vad är en livsåskådning? 127 Bör man samtala med patienter om livsåskådningsfrågor? 138

En preliminär modell för autonomistödjande livsåskådningssamtal i vården Avslutande kommentar Referenser

7. Livets mening och hälsans tvetydighet Livsvärden Egenvärden Utlopp för förtvivlan Fasväxling Fasväxling i hälso- och sjukvården Mening i vården Ett vidgat hälsobegrepp Vardagslivets medikalisering Värdeomdömen Moralen och människans natur En normativ syn på »livets mening« Avslutande kommentar Referenser

140 150 152

155

156 157 158 159 161 165 176 177 179 182 183 185 187

Förord

Hur vill vi att en acceptabel sjukvård och social omsorg ska se ut ur ett etiskt perspektiv? Antagligen har vi alla en uppfattning om det. Vi har förmodligen också en föreställning om hur det goda mötet mellan vårdgivare och vårdtagare borde se ut. Vårdetiska frågor angår oss alla, vare sig vi vill det eller inte. Även när vi inte är direkt berörda personligen konfronteras vi oavbrutet i massmedia med frågor om etik i vården. Vi öppnar en dagstidning eller slår på radio eller tv och ställs inför en rad etiska spörsmål av olika karaktär. Ämnet vårdetik omfattar en rad sinsemellan mycket olikartade frågeställningar som har att göra med vad vi lägger in i begreppen hälsa, välbefinnande och livskvalitet. Vem bestämmer över vad de orden betyder för just mig? Hur kan tuffa prioriteringar i sjukvården legitimeras och vad finns det för etisk grund för de prioriteringar som måste göras dagligen inom vårdens olika verksamhetsområden? Andra frågor rör yrkesutövarnas professionella etik och hur den förhåller sig till lagar och förordningar. Någon gång blir de allra flesta av oss orkeslösa, får kanske nedsatt rörelseförmåga genom en sjukdom eller olyckshändelse och behöver behandling och omsorg. Om det inte gäller oss själva just nu, har vi kanske en anhörig eller nära vän som är i behov av vård eller omsorg. Kanske känner vi någon som får reda på att hon eller han bär på genetiska anlag för en allvarlig sjukdom. Var kan den medmänniskan få hjälp med att värdera sin nya livssituation och planera sitt liv? Eller har vi en åldrig mor eller far som har svårt att klara sig själv hemma.

Sådana situationer ställer oss inför frågor som har att göra med både individen och med samhällets ansvar och åtaganden. Det är lätt att konstatera att frågor av det här slaget sällan eller aldrig har några enkla eller entydiga svar. De diskuteras kontinuerligt i litteratur som rör vård, etik och samhälle, i den politiska debatten och inte minst på vårdgolvet. Antologin Nya vägar i vårdetiken vill fokusera frågorna snarare än att tillhandahålla lösningar. Boken vill också ge en inblick i aktuell forskning inom området vårdetik. Här finns texter av forskare som företräder olika inriktningar. Det som förenar bokens författare är en bred uppfattning om ämnet vårdetik samt engagemanget för vardagsnära etiska frågor, sådana som rör mötet och relationen mellan vårdtagare och vårdgivare. Kapitlen kan läsas oberoende av varandra. De synsätt vi presenterar handlar om etikens förankring i berättelser, reflektioner och i en persons livsåskådning liksom i hennes föreställningar och fördomar om kvinnligt och manligt. Kort sagt: hela vår livshållning, den tradition och den sociala omgivning vi ingår i har betydelse för hur vi tänker och handlar i vården, om vården och även om oss själva som vårdgivare, patienter eller blivande patienter. Vi vänder oss till studenter och lärare vid vårdutbildningar på högskole- och universitetsnivå, redan yrkesverksamma inom vård och social omsorg samt till var och en som intresserar sig för de allmänmänskliga frågor som vårdetiken aktualiserar. Vi hoppas att boken kommer att stimulera egna tankar och väcka livliga diskussioner. Stockholm i mars 2006 Författarna

Förord till andra upplagan

Till föreliggande utgåva av Nya vägar i vårdetiken är kapitlen»En modell för mänsklig värdighet« och »Vårdetik ur ett feministiskt perspektiv« nyskrivna. Ett kapitel, »Att studera en yrkesetik«, har utgått. Kapitlet »Berättelsen och den etiska känsligheten« är oförändrat. Övriga kapitel är reviderade. Stockholm i januari 2019 Gunilla Silfverberg redaktör

Författarpresentation

Rebecka Andersen är doktorand i social välfärd med inriktning mot civilsamhället inom Ersta Sköndal Bräcke högskolas forskarut bildning Människan i välfärdssamhället. I avhandlingen studerar hon en uppfostringsanstalt för unga kvinnor från början av 1900-talet ur ett idéhistoriskt perspektiv. I avhandlingen arbetar Andersen med olika kontraktsteoretiska perspektiv samt teoribildningar om genus. Lars Andersson är teologie doktor och lektor vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Han forskar i livsåskådningsfrågor i en vårdkontext. Mats J Hansson är docent i teologisk etik vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Han är prefekt för Institutionen för diakoni, kyrkomusik och teologi och forskar bland annat i frågor som rör kunskap och kompetens i vårdprofessioner. Henrik Lerner är filosofie doktor och lektor vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Han forskar om djurunderstödd terapi, människa– djurrelationer samt globala strategier för att främja hälsa för både människor och djur.

Merete Mazzarella är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hon har publicerat en rad självbiografiska och essäistiska böcker och några romaner. Hon är intresserad av humanistisk medicin och har hållit kurser i skönlitteratur och kreativt skrivande för läkarstudenter vid Uppsala universitet och seminarier för lärare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Gunilla Silfverberg är professor i vårdetik vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Silfverberg har skrivit böcker och artiklar i ämnet vårdetik och varit redaktör för en rad antologier. Hon har särskilt uppmärksammat dialogens och dygdens betydelse för etiska förhållningssätt. Silfverberg har också intresserat sig för etiska aspekter på djur, särskilt hästen, som medarbetare i vård och socialt behandlingsarbete.

Kapitel 3.

Berättelsen och den etiska känsligheten Merete Mazzarella

Sjukdomar får hon och erfar djupt inne i sig. Inte är det lätt att berätta om dem och inte heller om hur hon fick barnen, hur hon blödde och våndades för att få dem. Men hon lever sin berättelse, hur svår den än är. Något annat kan människan inte. Hon får svar på den av andra människor. Det sa jag åt honom: ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi berättat om det och fått svar på vår berättelse. ur Kerstin Ekman, Guds barmhärtighet © Kerstin Ekman licensierat genom ALIS

Temat för detta kapitel kan formuleras i en fråga: Vad innebär det egentligen att berätta? Mina resonemang kretsar kring den betydelse berättelsen kan ha ur etisk synpunkt. Med hänvisning till litteraturvetare, skönlitteratur, medicinetiker och filosofer resonerar jag om förtjänster och tillkortakommanden i det narrativa perspektivet på etik. Frågor som står i fokus är: Kan berättelsen öka vår etiska känslighet? Gäller det alla berättelser? Och berättandet, våra egna livsberättelser, vilken betydelse har de för vår självreflektion och vår identitet?

Vad innebär det att berätta? Slår vi upp verbet berätta i Svensk ordbok från 1986 finner vi följande definition: »meddela väsentliga omständigheter (om ngt) i tidsföljd

Går vi tillbaka till Svenska Akademiens Ordbok för att söka oss tillbaka till ordets ursprung finner vi att verbet ’berätta’ kommer från lågtyskans berichten vars betydelse grundar sig på adjektiven ’rätt’ eller ’rät’. Verbet ’berätta’ hänger alltså historiskt samman med moraliska och didaktiska handlingar som ’göra vad som är rätt’ och ’visa till rätta’. Värt att notera är också dess släktskap med verben ’inrätta’ och ’upprätta’.2

Tyrberg analyserar ett skönlitterärt material, närmare bestämt romaner av fyra som han uppfattar det sinsemellan besläktade författare: Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta Trotzig och Torgny Lindgren.

1 E.M. Forster, Aspects of the Novel (1949) s. 82. 2 Anders Tyrberg, Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik (2002), s. 32.

Merete Mazzarella

el. orsaksföljd el. annan naturlig ordning; vanl. med avs. på händelse förlopp e.d.« Nationalencyklopedins ordbok (1995) ger exakt samma förklaring. I sin allra mest elementära form kan en berättelse låta som när mitt tvååriga barnbarn Amelia avlade rapport för sin pappa om hur hon fått ett finger i kläm mellan trallarna i en bänk: »Melias finger fastnade. Farmor hjälpte loss fingret. Melia grät och farmor blåste på fingret. Melia slutade gråta.« Här radas några händelser på varandra utan att orsakssambanden blir mer än antydda. I själva verket är orsakssambanden väsentliga för det vi i mer kvalificerad mening kallar en berättelse. Vi tänker oss ju att en berättelse ska ha en intrig. Den engelske romanförfattaren E.M. Forster skiljer mellan å ena sidan den elementära berättelsen (eng. story) och å andra sidan intrigen (eng. plot). Om vi säger: »Först dog kungen, sedan dog drottningen« har vi en elementär berättelse. Men om vi säger: »Först dog kungen, sedan dog drottningen av sorg«, har vi redan börjat bygga upp en intrig.1 En som inte nöjt sig med de enklaste ordboksdefinitionerna av berättandet är litteraturvetaren Anders Tyrberg. Han skriver:

Tyrberg intresserar sig då i första hand för tre frågor. För det första: »Vilka etiska förhållningssätt och vilken livsförståelse skriver författarna in i sina estetiska kompositioner?« För det andra: »Hur gestaltas denna värdegrund?« För det tredje: »Hur kommunicerar författarna vilken sorts uppmärksamhet och vilken sorts läsakt de förväntar sig av läsaren?« 3 Tyngdpunkten hos Tyrberg – liksom i det citat av Kerstin Ekman jag själv valt som inledande motto – ligger alltså på berättandet som kommunikation: Berättelsen är ett anrop som ställer krav på mottagarens (an)svar.

Människan – ett historieberättande djur Moralfilosofen Alasdair MacIntyre hör till dem som menar att berättandet är en grundläggande mänsklig aktivitet, att människan en gång för alla är ett historieberättande djur. Med instämmande citerar han litteraturvetaren Barbara Hardy då hon skriver följande: Vi drömmer i berättelser, vi dagdrömmer i berättelser, vi minns, vi känner förväntan, vi hoppas, vi förtvivlar, vi tror, vi tvivlar, vi planerar, vi ändrar oss, vi kritiserar, vi konstruerar, vi skvallrar, vi lär oss, vi hatar och vi älskar i berättelser.4

Berättelser kan vi antingen lyssna på eller läsa. De kan vara antingen skönlitterära eller mer vardagliga och då också mer förment autentiska. Att jag väljer att skriva »förment« beror på följande: Dels är det i praktiken så gott som omöjligt att skilja mellan fakta och fiktion; att berätta är alltid att åtminstone välja och välja bort fakta, att tolka, att både medvetet och omedvetet tillrättalägga. Dels är det också så att den så kallade autentiska livsberättelsen alltid uppvisar drag

3 Tyrberg, s. 16 f. 4 Hardy citerad i Alasdair MacIntyre, After Virtue (1984), s. 212. Alla översättningar av engelska citat i detta kapitel är gjorda av mig.

3. Berättelsen och den etiska känsligheten

som förknippas med ett skönlitterärt berättande – hur vi berättar en berättelse beror i hög grad på vilka berättelser vi känner till. MacIntyre menar att vi behöver kunna den skatt av traditionella berättelser som hör till vår kultur:

Det narrativa perspektivet har på senare år fått plats inom flera olika discipliner. Många samhällsvetare intresserar sig i dag för livsberättelser. Ett exempel är Annika Lillrank, finlandssvensk forskare i socialpolitik, som genom en skrivtävling med namnet »Ryggraden i mitt liv« samlat in berättelser om ryggont. I en artikel presenterar hon en sjukdomsberättelse av en medelålders finsk bondmora, Kaisa, vars liv förbittrats av att sjukvården i åratal vägrat ta henne på allvar.6 Redan som liten flicka fick denna Kaisa ibland värk, därför att hon ständigt förväntades göra rätt för sig genom olika sysslor som att gallra och skörda sockerbetor och rovor. I trettioårsåldern drabbades hon av ryggsmärtor som efterhand blev så starka att hon fullständigt tappade livslusten. De läkare hon träffar – och hon hinner träffa många – hittar emellertid ingen fysiologisk förklaring och nöjer sig därför med att lite förstrött ordinera sjukgymnastik, massage och smärtstillande medel eller att ge henne beskäftiga synpunkter på vad den lämpliga höjden på skrivbord och skrivbordsstolar är, synpunkter som får Kaisa själv att förtretat fnysa: »Ska jag då lyfta upp kossorna på stolen eller på bordet?« Men det är först när läkarna allt tydligare låter henne förstå att hennes lidande måste vara »något psykiskt« – »Om du låter bli att tänka på värken så försvinner den«, förklarar försäkringskassans läkare – som hon på allvar blir kränkt i djupet av 5 MacIntyre, s. 216. 6 Annika Lillrank, Sosiaalilääketieteellinen aikakauslehti, 2005:42, s. 5–17.

Merete Mazzarella

Beröva barn berättelser och du gör dem till manuskriptlösa, ängsliga stammare både i ord och handling. Det finns med andra ord inget sätt att ge oss en förståelse av något som helst samhälle – inte heller vårt eget – utom genom dess förråd av berättelser.5

sin gammalmodigt strävsamma, pliktmedvetna själ. Vändpunkten, som också är ett triumfens ögonblick, kommer när hon plötsligt blir förlamad och i ilfart måste föras till sjukhus för operation. Från det ögonblicket är det nämligen inte längre någon som kan tvivla på att hon verkligen är sjuk, och när hon äntligen blir undersökt visar det sig mycket riktigt att hon faktiskt har en skada på ryggraden. Annika Lillrank kallar denna berättelse »En historia om lidande och moralisk status«. Kaisas seger består alltså i att hon till slut lyckas göra sig gällande på de villkor som biomedicinen dikterar. Men också smärtpatienter som inte kan göra sig gällande på biomedicinens villkor kan hoppas att åtminstone göra sig sedda och hörda genom att berätta. Också inom medicinen finns i dag det narrativa perspektivet: narrativ medicin är ett sätt att synliggöra patientens livsvärld, hennes subjektiva upplevelse av sjukdomen, det som på engelska motsvaras av illness – i motsats till det mer biomedicinskt bestämda disease. Att synliggöra patientens subjektiva perspektiv har blivit desto viktigare i och med att modern medicinsk teknologi har tenderat att reducera patienten till objekt: teknologin ger i dag de svar som läkaren förr var beroende av att skaffa sig genom samtal med patienten. Att tänka sig patienten som »text«, som något man läser, är däremot problematiskt. Det innebär att objektifiera patienten, att tänka bort hennes kroppslighet, att göra skillnaden mellan läkare och patient till en artskillnad.

En uppmärksamhetens etik Utvecklar det vår etiska känslighet att höra eller läsa berättelser? I så fall hur? Jag vill hävda att berättelser kan lära oss att känna igen etiska problem. Att kunna förhålla sig till ett etiskt problem förutsätter med nödvändighet att man först blivit varse att något är ett etiskt problem. Det är emellertid ingalunda självklart att berättelser utvecklar vår 3. Berättelsen och den etiska känsligheten

7 Frågan om förhållandet mellan litteraturläsning och empati har jag utvecklat i min bok Där man aldrig är ensam – om läsandets konst (1999). 8 R ita Charon och Martha Montello (red.) (2002), Stories Matter. The Role of Narrative in Medical Ethics, s. 39.

Merete Mazzarella

empati.7 Att ta del av berättelser kan innebära verklighetsflykt, att ta del av berättelser kan också vara en inlevelse som är fullständigt amoralisk. Men berättelser lär oss åtminstone att det som gäller i mötet med medmänniskan kanske inte i första hand är Bibelns gyllene regel – den som går ut på att bemöta andra som vi själva skulle vilja bli bemötta – utan snarare den silverne regeln: att komma ihåg att andra människor kan vara helt annorlunda än vi och vilja bli bemötta på ett helt annat vis. Bland filosofer är det framför allt de som företräder en nyaristotelisk inriktning som har betonat att berättelser kan hjälpa oss att utveckla ett slags uppmärksamhetens etik. »Nyaristoteliker« är ingen enhetlig benämning men används ofta för filosofer som utvecklar sitt tänkande kring Aristoteles begrepp fronesis. Fronesis var den förnämsta dygden i antik filosofi och står för en praktisk kunskap, en förmåga att urskilja det unika i en situation, att kunna ta hänsyn till och bedöma de konkreta omständigheterna i varje särskilt fall. Flera filosofer som arbetar i Aristoteles efterföljd menar att berättelser gynnar den praktiska klokheten, fronesis. Bland medicinetiker märks till exempel Hilde Lindeman Nelson, som förespråkar ett synsätt byggt på fronesis. Hon tar avstånd från det slag av etiska bedömningar som bygger på att man väljer en eller annan formell princip att utgå ifrån utan att de berörda parternas sociala kontext får vara vägledande vid valet av princip. Den narrativa infallsvinkeln betonar att de sociala kontexterna är avgörande både för individens självbild och för andras bild av henne. En narrativ infallsvinkel har också fördelen att den kan ta hänsyn till fallets tidsmässiga dimensioner.8 Etiska dilemman har alltid en förhistoria och man kan, som indianordspråket säger, aldrig förstå en medmänniska om man inte först har gått några mil i hennes mockasiner. Moraliska överväganden

inför ett vårdetiskt fall liknar våra moraliska överväganden i förhållande till berättelser, konstaterar medicinprofessorn Rita Charon och etikern Laurie Zoloth. I varje fall, menar de, är det bäst att inte genast fråga sig »Vilken handling är nu den rätta?« utan snarare »Vilken värld har jag stigit in i?« Också i övrigt uppmuntrar berättelser till eftertanke. Vi frågar oss vilka förhållanden berättelsen skapar. Hur påverkas vi av berättelsen? Vad har förändrats genom att berättelsen berättats? Hur kan vi nånsin veta vad en berättelse betyder?9 Rita Charon är i första hand intresserad av det skönlitterära berättandet. Det samma gäller Martha C. Nussbaum, professor i rätt och etik, kanske en av de mest kända företrädarna för en nyaristotelisk etik i dag. Om och om igen återkommer hon till skönlitteraturens betydelse för att utveckla fronesis, den praktiska klokheten. Det skönlitterära verket förmår något annat och mera än det filosofiska exemplet, förklarar hon i ett av sina huvudverk Love’s Knowledge. Essays on Philosophy and Literature: En livssyn berättas. Själva berättandet – valet av genre, form, meningsbyggnad, ordförråd, hela sättet att förhålla sig till läsarens sätt att se – uttrycker [---] en uppfattning om vad som är viktigt och vad som inte är viktigt, om vad det innebär att komma till insikt och att kommunicera.10

Nussbaum är mån om att ge känslorna en central roll i etisk reflektion: Känslans skärpa, tankens inlevelse lyder den stillsamt provokativa titeln på ett urval av hennes essäer i svensk översättning.11 Våra känslor är, menar hon, inlärda och i första hand lär vi oss dem genom berättelser. Och inte nog med det: våra känslor är berättelser, de ingår alltid i en kontext. Det finns inte »sorg«, menar Nussbaum, däremot kan det finnas människor som begråter döda anhöriga. På 9 R ita Charon, »Like an open book: reliability, intersubjectivity and textuality in bioethics« i Teaching Literature and Medicine (red. Hunsaker Hawkins et al. 2002). 10 Nussbaum, Love’s Knowledge (1990), s. 5. 11 Nussbaum, Känslans skärpa – tankens inlevelse (1995).

3. Berättelsen och den etiska känsligheten

liknande sätt finns inte heller »oro« men det kan finnas föräldrar som vankar fram och tillbaka i sina vardagsrum mitt i natten därför att deras tonåringar inte har kommit hem.

Kan alla berättelser hjälpa oss till den uppmärksamhetens etik jag beskrev ovan? Det är inte säkert. Den skönlitterära berättelsen kan problematisera själva frågan om vilka berättelser vi över huvud taget ska acceptera som etiska vägvisare. Amerikanen Ring Lardners novell »Haircut« (»Klippningen«) består av en enda lång monolog som en barberare i ett litet sydstatssamhälle håller för en nyinflyttad kund.12 Han berättar om en av sina kumpaner, ortens rolighetsminister Jim, som nu är död, skjuten, visar det sig till slut. Men samtidigt som barberaren uttrycker sin egen av allt att döma obegränsade beundran för Jim, förstår läsaren så småningom att denne Jim i själva verket varit en regelrätt mobbare och sadist. När han på sina affärsresor kom till nya orter brukade han på måfå anteckna olika butiksägares namn och adresser och sedan skicka dem anonyma kort som lät förstå att deras fruar bedrog dem. När han var förargad på sin hustru, kunde han hitta på att straffa henne genom att lova bjuda henne och barnen på cirkus och sen låta dem alla stå och vänta förgäves på honom utanför ingången, gråtfärdiga och utan en enda slant på fickan. När han fått nys om att en ung kvinna var förälskad i ortens läkare, inbillade han henne att doktorn kallat henne till sig och när hon förväntansfullt skyndat sig till dennes hus och förgäves ringde på, stod han sedan själv utanför med sina kumpaner och skrattade ut henne. Novellen har uttryckligen formen av ett direkt tilltal. Därför skulle man som läsare om och om igen vilja avbryta historien med indignerade invändningar men det kommer man naturligtvis inte åt att göra. Samtidigt tvingas man till något slags identifikation 12 Novellen publicerades första gången 1926 i The Love Nest and Other Stories.

Merete Mazzarella

Kan alla berättelser accepteras?

med barberarens egentliga åhörare, den nyinflyttade kunden, som ju i princip faktiskt skulle ha förutsättningar att avbryta men som låter bli. Ring Lardner har skapat en otillförlitlig berättare som han – underförstått – inbjuder oss att distansera oss ifrån. Men han har gjort mer än så. Man kommer att tänka på historien om hur den gamle sovjetledaren Chrustjov, när det begav sig, höll ett föredrag och sedan uppmanade publiken att lämna in skriftliga frågor. På en av lapparna stod det: »Hur överlevde du Stalins terror?« När Chrustjov läst upp frågan tittade han ut över publiken och frågade i sin tur: »Vem har skrivit detta?« En pinsam tystnad bredde ut sig i salen och efter någon minut svarade Chrustjov: »Så överlevde jag terrorn.« Genom att Lardners novell också rent konkret innehåller en tyst åhörare kommer den på ett plan också att handla om åhörarens roll. Den erinrar oss om att de värderingar som var Jims (och som av allt att döma delas av barberaren och av många andra i det lilla samhället) har möjlighet att bestå och härska uttryckligen därför att ingen öppet tar sig för att ifrågasätta dem. Ansvar förutsätter som sagt svar.

Vems perspektiv? Berättelser lär oss att våra etiska ställningstaganden kan styras av vem det är som berättar. Det är sannolikt att vi uppfattar och bedömer ett triangeldrama mycket olika beroende på om det är den äkta mannens, hustruns eller den andra kvinnans version vi får höra. Man kan börja med Albert Camus Främlingen från 1942. I romanen heter berättarjaget Mersault. Han är lägre tjänsteman i den franska kolonialadministrationen i Algeriet och framför allt är Mersault en människa som flyter omkring i en tillvaro som varken styrs av en Gud eller av något förnuft.13 13 Exemplen med litteraturläsning som etisk träning är delvis hämtade från min bok Där man aldrig är ensam (1999).

3. Berättelsen och den etiska känsligheten

Gunilla Silfverberg (red.) är professor i vårdetik vid Ersta Sköndal Bräcke högskola i Stockholm.

Nya vägar i vårdetiken Vårdetik är ett av de största och mest vitala ämnena inom den tillämpade etiken. I denna antologi bearbetas olika vårdetiska frågor, som till exempel utsatthet i migrationens spår, människors möte med ny teknik i vården och djur som medarbetare i vården. Författarna till bokens kapitel presenterar olika synsätt på hur man kan ta sig an vårdetiska frågeställningar. Ett kapitel presenterar den så kallade förmågemodellen, ett ramverk för förutsättningarna för ett värdigt liv. I ett annat handlar det om hur vår etiska fantasi kan tränas med hjälp av skönlitteratur. Den feministiska etikens bidrag till vårdetikens utveckling återges i ytterligare ett kapitel. Betydelsen av att föra en äkta dialog och att få reflektera i gemenskap framhålls som grunden för etisk utveckling i ett annat. Etiska ställningstaganden och förhållningssätt har också att göra med livsåskådning och människosyn, vilket är temat för ett kapitel. I avslutningskapitlet diskuteras hur frågor kopplade till livsmening angår vården. Boken vänder sig till studenter och lärare vid vårdutbildningar, till yrkesverksamma inom vård och social omsorg samt till alla som är intresserade av etiska frågor i vård och social omsorg.

Andra upplagan

Art.nr 32341

studentlitteratur.se