9789144129044 by Smakprov Media AB

Det svenska samhället ✥ Klerkernas och adelns tid

800–1720 Thomas Lindkvist Maria Sjöberg

Det svenska samhället 800–1720 Klerkernas och adelns tid

Thomas Lindkvist Maria Sjöberg

Sjätte upplagan

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 7348 ISBN 978-91-44-12904-4 Upplaga 6:1 © Författarna och Studentlitteratur 2003, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Omslagslayout: Sebastian Wadsted, Lyth & Co Omslagsbild: Karta över Stockholm 1550–1625 Printed by Interak, Poland 2019

Innehåll

Inledning Medeltid och tidigmodern tid – en klerkernas och adelns tid 11 Könsrelationernas betydelse för samhällsorganisationen 13 Klerkernas tid – stat och kyrka etableras 17 Adelns tid – den moderna staten tar form 18 Vad var Sverige? 20 Källor och tolkningar 22

Del I Klerkernas tid 800–1520 Thomas Lindkvist

1. Uppkomsten av ett svenskt rike 27 Innan Sverige blev Sverige 27 Sverkrar, erikar och folkungar 1130–1250 39 Staten under medeltiden – fanns den? 58 Några linjer 67

2. Kristnande och kyrka 69 Kristnandet 69 Kontinuitet och diskontinuitet 75 Kyrkans etablering 78 Uppsala blir ärkebiskopsdöme 85 Skänninge möte 87 Helgon 89 Klostren 93

Dominikaner och franciskaner 97 Den heliga Birgitta och hennes kloster 99 Skolor och utbildning 104 Några linjer 107

3. Samhälle och samhällsorganisation 109 Två samhällsbilder 109 Jordbruket och bönderna 111 Städerna 121 Bergsbruket 131 Lag, samhälle och gemenskaper 134 Män och kvinnor 149 Bördor och pålagor 155 Centrum och periferi 161 Några linjer 175

4. Efter digerdöden 179 Pest och kris 179 Staten och kungadömet under senmedeltiden 185 Engelbrektsupproret 201 Riksföreståndare och kungar 208 Sturetiden 218 Några linjer 226

Del II Adelns tid 1520–1720 Maria Sjöberg

5. Kung och statsmakt 231 Makt och motstånd 233 Arvet efter Gustav Vasa 254 Några linjer 282

6. Expansion, kriser och krigsmakt 289 Förrådshushållning och marknad 291 Ståndssamhället 325 Adelns statsprojekt 345 Krigsmakten 354 Några linjer 362

7. Rätt, tro och ideologi 369 Lag och rätt 370 Mekanistisk världsbild 394 Några linjer 415

8. Stormaktens uppgång och fall 421 Dominium maris Baltici 422 Ämbetsmän, förmyndare och klassmotsättningar 432 Det karolinska enväldet 461 Några linjer 490

Bibliografi Referenser i urval 497 Översiktsarbeten 497 Person- och sakregister 531

Samhälle och samhällsorganisation

Två samhällsbilder Rigsthula är namnet på en av de isländska eddadikterna. Där ges en berättelse om hur samhället tänktes vara uppbyggt. Det bestod av tre grupper: jarlar, karlar och trälar. En gud vid namn Rig vandrar runt på jorden och kommer till tre olika gårdar och avlar i tur och ordning tre söner. Tre helt olika sociala miljöer skildras, tre olika hus, tre olika utseenden, tre olika uppgifter och funktioner i samhället. Det högsta skiktet var jarlarna; vi kan kalla dem för hövdingar. De framställs som ägare av många och stora gårdar, 18 stycken, men de har själva huvudsakligen ägnat sig åt krigiska värv av skilda slag. De var också kunniga i runor. De kontrollerade skriften och kunskapen. Men de arbetade inte själva på sina gårdar. Det fanns också en Karl, som representerade bönderna. De framstår som ägare av den jord de brukade. Dessutom fanns trälarna, det var de som fick utföra de smutsigaste och hårdaste sysslorna: vända torv, gödsla åkrar, vakta svin, valla getter. Trälen var smutsig och beskrivs föraktfullt. För varje skikt finns en beskrivning av deras kvinnor. Till den mörke Träl kom den hjulbenta Tir, gyttjig och solbränd. Träl och Tir redde sig sovplats och fick många barn. Den rödhårige Karls kvinna hette Snör, klädd i getskinnskjol, och hon blev ordentligt gift med honom. Snör höljdes i bruddok. Den blonde Jarl låter sändemän fara till en man som hette Herse, vilket var en annan beteckning för en hövding eller storman. Där anhölls om hans vackra, ljusa och kloka dotter, den smalfingrade Erna. Det friades till henne och hon fördes till Jarl, giftes med honom, ”gick under slöjan”. Här finns skildrat ett utförligt ceremoniel hur mannen fick sin kvinna. Det var inte fullt

109

110 � Klerkernas tid 800–1520

så komplicerat beträffande Karl och hans Snör, och i ännu mindre utsträckning för det oformella trälsamboförhållandet. Rigsthula är en dikt och texten är bevarad från 1200-talet, och det är dessutom osäkert var och när den tillkommit. Eventuellt är den från de nordiska bygderna på de brittiska öarna. Syftet torde vara att beskriva de sociala skillnader som en gång fanns under vikingatiden. Beskrivningen passar förhållandevis väl med vad som kan beläggas utifrån det arkeologiska och kulturgeografiska materialet. Under vikingatid fanns stora gårdar på vilka jarlar eller hövdingar satt i sina stora hallar. Uppenbarligen har deras gårdar kunnat drivas med hjälp av trälar. Men dessutom fanns, i detta stratifierade samhälle, mindre gårdar och det är där som bönderna eller karlarna satt. De kan ha stått i varierande grad av beroendeförhållande till hövdingar, de har kunnat uppbådas för strid, kan ha deltagit i den kult hövdingen förestod och de kan ha avkrävts avgifter i skilda sammanhang. Men i Rigsthula är det inte underordningsförhållandet som är det väsentliga. Karlen framstår som självständig. Karl och Jarl möts aldrig i dikten. Denna nordiska, vikingatida bild kan kontrasteras med en genom kyrkan formulerad tredelning av samhället som blev vanlig under medeltiden. Enligt denna bestod samhället av oratores (bedjare), bellatores (krigare) och laboratores (arbetare). Denna bild av samhällets uppdelning blev vanlig i Frankrike på 1000-talet. Den är äldre än så, men det var då som den började spela en väsentlig roll för hur man uppfattade samhället, vars ordning sågs som given av Gud. Det fanns tre stånd. De två förstnämnda var prästerskapet och riddarna, det vill säga adeln (och till detta räknades även kungamakten). Varje grupp hade sina uppgifter, och de var bestämda av Gud. Varje funktion var nödvändig för att samhället skulle fungera och överleva. Dessutom skulle man inte försöka sig på att förändra samhället; det var ett brott mot Guds ordning. Prästerna var de som genom sina böner och sin liturgi upprätthöll kontakten med Gud, varigenom allt hade sin existens. Krigarnas, riddarnas och kungamaktens uppgifter bestod i att upprätthålla ordning och att skydda samhället mot inre och yttre fiender. Det innebar att vara krigare, men också att straffa förbrytare och de som på något sätt var ett hot mot samhällsordningen. Resten av befolkningen var arbetarna, varmed främst avsågs bönderna. Det var

de som genom sitt arbete skulle försörja de övriga stånden. Denna bild slog genom kyrkan igenom även i Sverige. Den återfinns till exempel på svenska i ett tämligen fritt återberättande av de fem Moseböckerna (Pentateukparafrasen) från 1300-talet. Denna bild återfinns också hos den heliga Birgitta. Den var väsentlig för hur hon uppfattade det ideala samhället. Det var ett samhälle där alla hade sin givna plats, precis som i Rigsthula. Men här ställs grupperna klart i relation till varandra. Och framför allt majoriteten av befolkningen var uttryckligen indragen i ett underordningsförhållande gentemot en privilegierad och specialiserad minoritet. Det var denna minoritet som var den socialt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt ledande. Samhällets elit i det medeltida Europa var delad i två: kyrkan och den världsliga (och krigiska) aristokratin.

Jordbruket och bönderna Medeltiden var inte bara klerkernas tid. Den var också och inte minst böndernas. Bönderna var de huvudsakliga ”arbetarna” i den medeltida samhällsordningen. Huvuddelen av befolkningen levde, verkade och dog på landsbygden; de var sysselsatta med jordbruk och boskapsskötsel. Ibland har även jakt och fiske spelat en viktig roll för hushållningen. I några områden var bergsbruk en viktig del av bondeekonomin. Jordbruket hade en gammal historia bakom sig när Sverige gick in i medeltiden. Det första jordbruket kan dateras till omkring 4000 f.Kr. Jordbruk med boskapsskötsel var den viktigaste näringsgrenen från uppkomsten av jordbruket under övergången till yngre stenålder och medeltiden igenom, och vidare ända fram till slutet av 1800-talet. Men i jordbruket skedde stora omvandlingar, såväl teknologiskt som organisatoriskt och socialt. Inte minst har frågor om jordägande och dess förändringar spelat en stor roll. Jordbruket har dessutom alltid uppvisat stora regionala skillnader. Det medeltida jordbruket var vanligen småskaligt. Det är den bild som vi får av såväl skriftliga källor – vad lagar och andra regler föreskrev, vad som kan slutas utifrån räkenskaper och beskrivningar i diplom – som från vad arkeologer och kulturgeografer kan rekonstruera utifrån bevarade fysiska lämningar. Småskaligheten innebar att jordbruk bedrevs inom ramen för ett bondehushåll. Det var i allt väsentligt 3. Samhälle och samhällsorganisation � 111

112 � Klerkernas tid 800–1520

ett familjejordbruk, centrerat kring en tvågenerationers kärnfamilj; eventuellt med tillägg av trälar (under den äldre delen av medeltiden) eller legohjon, vilka var lönearbetare. En stor del, hur stor vet vi inte, av befolkningen och arbetarna på landsbygden ingick inte i bondefamiljer utan var just lönearbetare. Ibland omtalas löskerkarlar som vandrade från arbete till arbete. Legohjon hade anställning ett år i sänder och den lön de skulle ha var fastställd; männen skulle ha dubbelt så mycket som kvinnorna. Legohjon och löskerkarlar var egendomslösa; de förfogade inte över jord och om de ägde mindre än tre marker penningar, vilket motsvarade värdet på två kor, var de skyldiga att ta arbete. Många av gårdarna låg i byar. Större delen av de medeltida bönderna var bybor. Det gällde åtminstone för de centrala jordbruksbygderna på slätterna i Mälardalen och i Västergötland och Östergötland. Byarna var som regel små, kanske en fem–sex gårdar. Men det förekom stora regionala variationer. Byarna var i Sverige mindre än de var i de mer tättbefolkade områdena i Västeuropa. I andra regioner i Sverige dominerade däremot ensamgårdsbebyggelse, det gäller till exempel i skogsbygderna i Småland och södra Västergötland, men även på Gotland. Vad som kännetecknade det medeltida jordbruket är också att bönderna har avkrävts avgifter av skilda slag (se vidare avsnittet om skatter och avgifter). En del av jorden ägdes av frälset, det andliga såväl som det världsliga. Generellt, som man kan se utifrån det skriftliga källmaterialet från åtminstone 1200-talet, fanns två skilda kategorier av bönder, landbor och skattebönder. De förstnämnda var de som brukade jord som de själva inte ägde. Den tillhörde i regel kronan eller frälset. Därför gjordes ibland skillnad mellan krono-, kyrko- och frälselandbor. Dessutom fanns en kategori av bondelandbor. Andra, självägande bönder kunde ha jord utlejd till andra bönder. Skillnaden mellan skattebönder och landbor var att de sistnämnda hade en svagare formell förfoganderätt till den jord de brukade. Däremot förefaller det inte ha funnits några generella ekonomiska olikheter mellan dem, inte heller vad gäller storleken på gårdarna eller i rättsligt avseende. Ett viktigt särdrag i den sociala agrara strukturen i Sverige var böndernas fria ställning. Till skillnad från i andra delar av Europa, till exempel i England och Frankrike, utvecklades aldrig former av

Herdar – dopfunten i Gerum. Boskapsskötsel hade stor betydelse i det medeltida jordbruket. Här avbildas herdar på en dopfunt från Gerum på Gotland från senare delen av 1100-talet. Motivet är herdarnas bebådelse vid Jesu födelse, men är också en illustration av medeltida herdar. Foto: Lennart Karlsson (Statens historiska museer).

livegenskap här. Landborna betraktades som rättsligt sett lika fria som skattebönderna. De var inte bundna i ett personligt och bindande beroendeförhållande till jordägarna. Landborna satt på jorden genom ett kontraktsförhållande och det normerades i lagarna att de förfogade över jorden sex eller åtta år i taget. I praktiken har de ofta suttit på jorden med ärftlig rätt. Landborna betalade årligen en avgift, avrad, till jordägaren för rätten att bruka jorden. Den kunde delvis erläggas av det som landbon producerade eller i pengar. Även dagsverken, arbete direkt för jordägaren, kunde förekomma. Dagsverksskyldighet förefaller inte ha varit speciellt omfattande och betungande. Av bestämmelser i Östgötalagen från sent 1200-tal framgår att det kunde röra sig om högst ett par dagsverken årligen. Under 1400-talet föreskrevs i stadgor att landborna kunde vara skyldiga att utföra sex till åtta dagsverken 3. Samhälle och samhällsorganisation � 113

per år; dessutom kunde ett par körslor tillkomma. Förutom avraden, vars storlek var föremål för en överenskommelse mellan jordägare och brukare, skulle landbon betala en annan avgift, städja, när han påbörjade en kontraktsperiod.

Under den tidiga medeltiden skedde förändringar som grundlade en struktur som kännetecknade jordbruket under många århundraden framöver. Det var förändringar i själva organisationen av jordbruket och av jordbruksteknologin. Nya och bättre redskap, liksom effektivare bruknings- och arbetsmetoder medförde en påtaglig produktions ökning. Dessa tekniska förändringar gjorde sig gällande under den tidiga medeltiden, från omkring 1000 och framöver. Jordbruket och utnyttjandet av marken blev mer intensivt. Det skedde en expansion av den odlade arealen; detta märks inte minst i områden som då började bli viktiga för järnhanteringen, som Dalarna, Gästrikland, Medelpad och Jämtland. Där skedde en betydande nyodling. En kraftig expansion av bebyggelsen genom nyodling förekom också i skogsbygderna, inte minst i Småland och södra Västergötland. Byarna anses till stor del ha uppkommit under den yngre järnåldern och framför allt den tidiga medeltiden. Men här fanns stora regionala skillnader. På Öland kan en bybebyggelse konstateras redan under järnåldern. I andra områden uppkom byn gradvis under tidig medeltid. I Uppland låstes under den tidiga medeltiden en tidigare ofta rörlig bosättning fast. Större gårdar delades upp på mindre brukningsenheter som låg i ett byläge med husen samlade och med åkrar och ängar runt omkring. Den odlade arealen var uppdelad i olika tegar och lotter. I norra Uppland har större gårdar splittrats upp under den tidiga medeltiden. Stora enheter har fått en rad mindre gårdar eller torp i sina utkanter. Den troliga förklaringen till detta är att trälar har frigivits eller fått en halvfri ställning och gjorts till torpare, vilka med tiden kan ha blivit landbor. I centrala Småland uppkom nyodlingar i skogsområden genom att trälar flyttades ut från stora gårdar och gjordes till nyodlare. Det medeltida godssystemet bestod ofta av en huvudgård, på latin 114 � Klerkernas tid 800–1520

Jordbrukets omvandling

vanligen kallad curia, och kring den låg landbogårdar. Huvudgårdarna, där jordägaren själv eller hans förvaltare eller syssloman bodde, var i regel större, men inte så väsentligt mycket större än landbogårdarna. Gårdar med drift i stor skala var sällsynta under medeltiden. Dessutom kunde en godsägare ha gårdar spridda över ett stort område. Åtminstone från slutet av 1200-talet fanns en form av jordmarknad. Jord kunde köpas, bytas och säljas och genom bland annat gåvor, köp, arvskiften kunde stora godsinnehav byggas upp. Detta var av betydelse för kyrkliga och andliga institutioner, liksom för aristokratiska släkter. Det vanliga var att man av förvaltningsmässiga och uppbördstekniska skäl sökte samla jordinnehavet till vissa områden. För Sko kloster i Uppland finns en godsförteckning bevarad från tidigt 1300-tal som visar att klostret ägde huvudgårdar på vilka satt en fogde och att dessa var omgivna en rad mindre landbogårdar. När det gäller godsdrift brukar man i internationell forskning skilja mellan två olika typer, vilka brukar betecknas med de tyska termerna Gutsherrschaft och Grundherrschaft. Med den förstnämnda termen avses ett system som bestod av en större gård, domän eller avelsgård, med stordrift under ledning av ägaren eller en fogde, med mindre bondejordbruk eller torp runt omkring. De underlydande bönderna fullgjorde ofta dagsverken på domänen. Grundherrschaft innebar att godset mer var uppdelat på bondejordbruk som var förpliktade att betala avgifter till godsägaren; stordrift under ägaren spelade en mindre roll. Även om det under perioden fram till och med 1200-talet fanns stora gårdar av domäntyp kom den förhärskande formen att vara godsdrift av typen Grundherrschaft. Stora gårdar, vilka kanske en gång drivits med hjälp av trälar, splittrades upp. Produktionen låg till största delen i händerna på bönderna och deras hushåll, men de grupper som bar upp avgifterna – kyrkan, frälset, kungamakten – lade sig sällan i själva produktionen. De teknologiska förbättringarna och investeringarna i produktionen gjordes i allt väsentligt av bönderna själva. Ett högt räntetryck, vilket jordägarna strävade efter, innebar mindre möjligheter till förbättringar av jordbruksproduktionen. Under medeltiden hände att huvudgårdar flyttades ut från byn och den övriga bebyggelsen till ett enskilt och avskilt läge. Tillbyggnader 3. Samhälle och samhällsorganisation � 115

Äganderätt Det kan antas att inte minst genom kyrkan infördes ett nytt ägande rättsbegrepp som möjliggjorde donation och försäljning av jord. Äganderättsbegreppet är komplicerat och ofta har sentida begrepp och föreställningar tillämpats på äldre samhällen. Problemet är att ägande sällan uttrycktes i skrift. Först från medeltiden finns skriftlig dokumentation för att bekräfta och dokumentera jordtransaktioner. Genom de kyrkliga institutionerna vann alltså en ny syn på äganderätt insteg. Inte minst viktigt var att dessa institutioner kunde förvärva jord, nödvändigt för deras försörjning. De kyrkliga institutionerna blev också betydelsefulla jordägare. Det inskärptes i den kyrkorätt som introducerades i det svenska samhället; genom den betonades att alla hade rätt – för att inte säga skyldighet – att skänka för sin själs skull till kloster eller kyrka. Men det världsliga frälset byggde också sin ställning på jordägande och godsinnehav med gårdar som drevs av landbor. Från 1200-talet kan man räkna med en uppdelning av jorden i frälsejord, den som tillhörde kyrkliga institutioner och det världsliga frälset, kronojord som tillhörde kronan eller kungamakten, samt skattejord. Fördelningen mellan dessa så kallade jordnaturer var, som de kan beräknas i början av 1500-talet vid Gustav Vasas makttillträde, att på drygt 60 procent Mer på webben Torpa stenhus (illustration)

116 � Klerkernas tid 800–1520

gjordes och huvudgårdarna kunde under senmedeltiden bli fästningslika. Syftet med detta var inte nödvändigtvis militärt; det fanns inte alltid ett behov att försvara sig. Snarast var det ett sätt för gårdsinnehavaren, frälsemannen, att visa och markera sin sociala ställning, en statusmarkering mot resten av samhället. En sätesgård skulle framför allt vara något som påtagligt skilde sig från den övriga bebyggelsen. Stormannen Bo Jonsson (Grip) lät till exempel på 1380-talet anlägga sitt Gripsholm vid Mälaren i Södermanland som en representativ sätesgård. Efter hans död blev det ett av kungamaktens slott. Senare om- och tillbyggnader gör att föga är bevarat av den medeltida anläggningen.

Den grävande Adam i Härkeberga. Många kyrkorum försågs under senmedeltiden med stenvalv och ofta målades dessa. Ett exempel på detta är Härkeberga kyrka i Uppland. Ett motiv som ofta återkommer är den grävande Adam. Detta återger ett vanligt talesätt: ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman.” Detta uttryck hade troligen sitt ursprung i England och användes inte minst under ett stort uppror 1381. Då ifrågasattes de etablerade hierarkierna i samhället och de aristokratiska och adliga privilegierna. Här återges Adam som en typisk bonde från senmedeltidens Sverige. Hans spade är järnskodd. Järn användes för många redskap i jordbruket för att göra dem bättre och mer effektiva. Foto: Lennart Karlsson (Statens historiska museer). 3. Samhälle och samhällsorganisation � 117

118 � Klerkernas tid 800–1520

av gårdarna i det svenska riket (inklusive Finland) satt skattebönder. Kyrkliga institutioner och det världsliga frälset ägde drygt 17 procent vardera av gårdarna och kronan endast cirka 3–4 procent. De regionala skillnaderna var stora. I Finland, Norrland, Dalarna och Värmland dominerade skattejorden. Men den var också omfattande i stora delar av Närke och i de nordligare delarna av Uppland. Kyrkan och det världsliga frälset hade sina gods och gårdar huvudsakligen i de tätast bebyggda områdena, som slätterna i Västergötland, i Östergötland och vid Mälaren. Det världsliga frälset hade också många gårdar i Småland och södra Västergötlands skogsområden. Dessa sydsvenska bygder koloniserades till stora delar under den tidiga medeltiden och den senare jordfördelningen är ett indicium på att frälset spelade en aktiv roll i kolonisationen. Dessa proportioner mellan jordnaturerna växlade naturligtvis över tid. Från slutet av 1300-talet sökte företrädare för kungamakten genom olika åtgärder se till att frälsejorden inte expanderade alltför mycket eftersom detta minskade skatteintäkterna. De stora förändringarna inom jordfördelningen skedde i allt väsentligt före slutet av 1300-talet. Det var fram till den tidpunkten som kyrkans och det världsliga frälsets jordinnehav expanderade, genom donationer, genom nyodlingar och genom förvärv – köp, byten – av jord som tillhörde kronan eller (skatte)bönder. Stora markområden var utan ägare. Allmänningar var den mark som nyttjades kollektivt av bönderna i en by, en socken, ett härad eller ett land (landskap). Under medeltiden hävdade kungamakten i tilltagande utsträckning anspråk på och herravälde över allmänningarna. Genom detta kunde avgifter uppbäras från dem som använde allmänningarna, bland annat för nyodlingar. Senast under tidigt 1200tal förefaller kungamakten ha kunnat hävda rätten till en tredjedel av härads- och landsallmänningarna i åtminstone Götalandskapen. Senare under medeltiden hävdades av de politiskt maktägande rätt till fler allmänningsområden och de naturresurser som fanns och kunde utvinnas där; kronans överhöghet över bergsbruk och obebodda eller glest befolkade områden i Norrland framhölls också. Under den tidiga medeltiden var kolonisationen omfattande. Nya områden befolkades. Men det skedde också en förtätning av bebyggel-

sen. Den nya bebyggelsen i tidigare ouppodlade områden går delvis att rekonstruera med hjälp av ortnamn. Namn som slutar på -röd och -ryd, -torp eller -måla anger vanligen bosättning som uppstod under vikingatid och tidig medeltid. Sådana namn är speciellt vanliga i södra Sveriges skogsbygder. Det var där som mycket små byar uppkom, men framför allt ensamgårdar. Bakom denna kolonisation stod delvis frälset och kyrkliga institutioner. De kunde initiera och uppmuntra nyodlingar, men delvis var det också fråga om bondekolonisation. Initiativet togs inom bondehushåll eller byalag. En anledning till nyodling var en påtaglig befolkningsökning. Västeuropa hade fram till början av 1300-talet ett mycket gynnsamt klimat. Därigenom blev skördarna bättre och en större befolkning kunde livnäras, vilket i sin tur drev på en bebyggelseökning. Behov av odlad jord ökade och de jordar som lades under plogen under den sena vikingatiden och den tidiga medeltiden var ofta den som var sämre än i slättbygderna. Men det fanns också sociala orsaker. Trälar frigavs, eller gjordes halvfria och fick möjlighet att bli nyodlare.

Trälar Under tidig medeltid fanns fortfarande trälar i Sverige. Ofria omnämns i nästan alla de svenska landskapslagarna; det enda undantaget är Hälsingelagen. I landslagen från 1300-talets mitt nämns de däremot över huvud inte. Under det tidiga 1300-talet försvann träldomen gradvis. En tydlig social skillnad gjordes dessförinnan mellan fria och ofria. Trälarna stod utanför samhället, de var någon annans egendom. Träl kunde man bli på många sätt. Arv var ett av dessa; ofrias barn förblev ofria. Trälar anskaffades också genom rov. Under vikingatidens räder i främmande områden togs fångar och gjordes till trälar. Det var vanligt i hela Nordeuropa under den tiden. Det fanns också en inhemsk rekrytering. Ofrihet kunde vara en form av straff. En så kallad gävträldom är också känd; det innebar att någon till följd av skuldsättning blev träl för en viss tid. Fattiga, som inte kunde försörja sig själva, kunde genom flatföring göra sig till trälar. Trälarna har nog många gånger utfört ett hårt och smutsigt arbete, som inga fria ville göra. Det var trälarna som till stor del utförde arbe3. Samhälle och samhällsorganisation � 119

120 � Klerkernas tid 800–1520

tet på de stora hövdingagårdarna. I lagarna från Uppland och Södermanland fanns i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet vad som betecknats som en ”reformerad träldom”, som skilde sig från ett äldre system. Frivillig träldom eller träldom som straff fanns inte; det var vidare förbjudet att sälja trälar och det rådde en större likhet mellan fri och ofri i straffrättsligt avseende. Kung Magnus Eriksson utfärdade i Skara 1335 en stadga där det föreskrevs att ingen kristen, som var född i lagsagan, skulle vara träl. Detta gällde för Västergötlands och Värmlands lagsaga, men troligen har motsvarande regleringar förekommit på annat håll. Här fanns möjligheten att icke-kristna som rövats i andra länder kunde vara trälar, men de torde ha varit få. Skarastadgan innebar att resterna av träldomen skulle dö ut med den då existerande generationen. Från slutet av 1200-talet och början av 1300-talet finns testamenten, där det uttalades ett önskemål av utfärdarna att trälar skulle friges. Det sista exemplet är från 1310. Att frige en eller flera trälar betraktades som en from gärning. Troligen fanns även mer krassa och materiella överväganden. De trälar som frigavs gjordes ofta till nyodlare. De fick ett eget bruk och på det sättet har de fått en friare ställning. Ett sådant förhållande i södra Uppland återges i ett testamente som upprättades 1268 av Johan Eriksson. Johans far hade tidigare frigivit sin träl Härmod och nu fick denne en liten gård med byggnader och betesmarker. Detta skulle Härmod och hans arvingar äga i all framtid. Han blev först förklarad fri och därefter fick han en liten brukningsenhet att försörja sig på. Träldom var det sätt som man kunde kontrollera arbetskraft på under vikingatid och äldre medeltid. Den grupp av hövdingasläkter som tillgodogjorde sig andras arbete ägde själva arbetskraften. I och med att trälar fick egna torp eller gårdar, antingen i närheten av ägarens huvudgård eller längre bort som nyodlingar, fick de en gradvis friare ställning. De fick sköta sin försörjning själva, men de fick utföra dagsverken på den stora gården eller betala en avgift. En speciell grupp av trälar var brytarna. Termen kommer av att de bröt och fördelade brödet. En bryte var en betrodd förman över andra trälar, men blev senare beteckning på en fri föreståndare eller fogde på en större gård.

Städerna Medeltiden var den period då städerna växte fram. Det kan diskuteras hur man ska definiera en stad, speciellt under medeltiden. Ett viktigt kriterium är att staden hade en annan form av bebyggelse; det bodde fler människor där; det var en tätare bebyggelse, tydligt avgränsad från den omgivande landsbygdsbebyggelsen. Ett annat kriterium är att i en stad förekom en mer specialiserad aktivitet än på landsbygden. Där bedrevs hantverk och handel. Och staden var ofta centrum för administration och förvaltning. Birka och kanske även Sigtuna hade som de äldsta städerna i det medeltida Sverige ett annat ursprung än de städer som senare växte fram. Birka var inte minst ett led i ett vittomfattande varuutbyte men Sigtuna mer en stödjepunkt för kungamakten. I Sigtuna residerade också biskopar under den tidiga medeltiden. Och där uppfördes under tidig medeltid fler kyrkor än i någon annan stad i det medeltida Sverige. Dessa kyrkor låg utanför det äldsta stadsområdet; vilka som byggt dem är i stort sett obekant. Sigtuna hade främst en administrativ, ideologisk och för en framväxande överhet (kung + kyrka) representativ funktion. I Sigtuna slogs de första mynten i Sverige. Där förekom varuproduktion; senare under medeltiden blev Sigtuna en liten och ur ekonomisk synpunkt ganska obetydlig stad. Lödöse (Gamla Lödöse) vid Göta älv var också en av de första städerna i Sverige. Det blev en betydelsefull stad, inte minst genom att det var den enda medeltida stad i Sverige som hade tillgång till Västerhavet och därmed en viktig utskeppningshamn mot Västeuropa. Den långväga handeln var en väsentlig förutsättning för den stadens framväxt. Senare upphörde den att existera som stad, vilket är relativt unikt i svensk historia. De flesta städer som uppkom under medeltiden har nämligen levt kvar. Lödöse går tillbaka till 1000-talet och även där förekom tidigt en myntning. Från Västergötland och Vänerområdet var detta den naturliga in- och utförselsorten. Där anlades en borg på 1100talet och den hade stor strategisk och politisk betydelse. Där residerade exempelvis flera gånger Magnus Eriksson. Lödöse hade för honom ett gynnsamt läge eftersom han var kung i såväl Norge som Sverige. Lödöse låg långt upp längs Göta älv. Det var så långt norrut som 3. Samhälle och samhällsorganisation � 121

FINNMARK

LAPPMARKEN

Atlanten

oklara gränser

ttn i

ska

vik en

oklara gränser

NORGE

Nordsjön

Östersjön stad grundad före 1350 stad grundad efter 1350

Städer i det medeltida Sverige. Stadsväsendet växte fram i Sverige under medeltiden. Bland de äldsta städerna hörde Sigtuna och Lödöse. Under senare delen av 1200-talet uppkom en rad städer i framför allt Mälardalen och Östergötland samt andra delar av östra Sverige. Under senmedeltiden uppkom en rad små städer i bland annat Västergötland.

122 � Klerkernas tid 800–1520

det gick att segla med större båtar. Strax norr om Lödöse finns de stora forsarna vid Fuxerna (Lilla Edet). Lödöse upplevde sin storhetstid som stad fram till digerdöden vid mitten av 1300-talet. När Götaholm (senare Nya Lödöse) anlades som stad längre ned, där Säveån flyter ut i Göta älv, och fick privilegier 1473 kom nedgången för Lödöse. År 1646 förlorade Lödöse definitivt sina privilegier som stad. Året dessförinnan hade den bränts ned under krig. Städer växte också fram kring biskopars residens. Skara är det äldsta exemplet på detta, något yngre är Linköping. Den kyrkliga administrativa funktionen drog till sig andra. Men stadsväsendet, staden som företeelse, uppkom huvudsakligen under 1200-talet och hade sina orsaker i den ekonomiska utvecklingen. Städer uppstod spontant eller anlades medvetet som marknadsplatser, och dit koncentrerades hantverk. Detta gjorde också att administrativa funktioner flyttade dit. Uppsala och Åbo blev stiftsstäder och biskopssäten under senare delen av 1200-talet genom att biskoparna flyttade till redan existerande städer. Städer hade en viktig funktion för det närmaste omlandet. Det var där som varor och produkter kunde köpas, säljas och bytas. Allt fler grupper drogs gradvis in i handelsutbyte och penningekonomi. Etablerandet av ett ekonomiskt system med avrad, skatter, tionden och andra avgifter gynnade omsättningen av varor och handel och därmed även framväxten av ett stadsväsende. Vissa städer spelade en viktig roll i ett mer långväga varuutbyte. Det är påfallande att denna urbaniseringsprocess var som starkast i östra Sverige. Bland de städer som växte fram och etablerades under senare delen av 1200-talet märks Arboga, Enköping, Kalmar, Linköping, Norrköping, Nyköping, Skänninge, Stockholm, Strängnäs, Söder köping, Uppsala (Östra Aros), Västerås (Västra Aros), Åbo och Örebro. På 1100-talet fanns inom det medeltida Sveriges gränser tre orter som skulle kunna betecknas som städer: Sigtuna, Skara och Lödöse. Senare under medeltiden uppstod drygt 40 städer inom det medeltida Sveriges gränser, inklusive Finland. Till detta ska påpekas att omkring 30 städer uppstod i områden som var danska och norska under medeltiden. Den stad som blev den mest betydelsefulla var Stockholm. Staden började växa fram vid mitten av 1200-talet. Det finns inga vare sig 3. Samhälle och samhällsorganisation � 123

Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg är professorer vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

Det svenska samhället 800–1720 Klerkernas och adelns tid I den här boken behandlas svensk historia från Ansgars ankomst 829 till nedgången för det karolinska enväldet och stormakten Sverige. Samhällets utveckling skildras i två större tidsavsnitt. Perioderna benämns ”Klerkernas tid” (800–1520) och ”Adelns tid” (1520–1720). Beteckningarna är valda för att tydligt betona de grupper som socialt, politiskt och ekonomiskt var tongivande under dessa århundraden. Författarna skildrar utvecklingen från både klass- och könsperspektiv. Denna sjätte upplaga av boken är reviderad och uppdaterad. En fortsatt skildring av det svenska samhällets framväxt finns i Det svenska samhället 1720–2018 av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström. Det svenska samhället 800–1720 är främst avsedd för studenter i historia på universitet och högskolor. Till boken finns ett omfattande webbmaterial med miniföreläsningar, kartor, illustrationer, källtexter och diskussionsfrågor. Tillgång till detta får du genom en kod på omslagets insida.

Sjätte upplagan

Art.nr 7348

studentlitteratur.se