9789144128993 by Smakprov Media AB

Det professionella

MÃ&#x2013;TET EN GRUNDBOK

MARCUS HERZ THOMAS JOHANSSON

Det professionella mötet En grundbok ANDRA UPPL AGAN

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38878 ISBN 978-91-44-12899-3 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 och 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Sebastian Wadsted/Lyth & Co Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Keystone/Georgios Kefalas/TT, © Alberto Giacometti estate / Bildupphovsrätt 2019 Printed by GraphyCems, Spain 2019

I N N E HÅLL

FÖRORD 9

1. Introduktion till det professionella mötet

Ett professionellt möte

Kommunikation och samtalsmetodik

Det formaliserade mötet

Bokens disposition

2. Mötets socialpsykologi

Spegeljaget och rollövertagande

Från beteende till interaktion

När människor möts

Sociala band

Möjligheter till deltagande

Det professionella mötets sociala ontologi

3. Professionella möten och terapeutiska samtal   43 Pratkuren och samtalsteknik

Terapeutiska skolor och olika metoder

Psykodynamiska samtal

Motiverande samtal

Från känsla till teknik?

4. Det lärande samtalet

Lärande och samtal

Skolan och det lärande samtalet

Aktiva värderingar

Lösningsfokuserade samtal

Lärande som filosofi och teknik

5. Normkritiska möten

Det individualiserade mötet

Feministiska och antirasistiska möten

Det dekonstruktiva samtalet

Intersektionella möten

Att skapa rum för kritisk reflektion

Positioner, makt och normkritik

6. Mötet med samhället och med de institutionella villkoren  …|

Institutionella diskurser

Institutionella villkor

Det modellerade och mätbara mötet

Om att bli ”den andre”

Strukturer, institutioner och professionella möten

7. På möte i praktiken

Institutioner och regelverk

102

Diskurser och konstruktioner

103

Relationer och historicitet

104

Makt och motmakt

105

Det professionella mötets implikationer

106

8. Att arbeta med mötet

109

Professionell handledning

110

Pedagogiska frågor

111

Forskningscirklar

112

Den professionelle och institutionernas makt

114

9. Det digitala mötet

115

Digitaliserade möten och socialpsykologi

116

Sociala rum och övervakning

118

”Virtual communities of practice” och ICT

120

Relationer och digitalisering

122

Digitaliseringens villkor för professionella möten

126

10. ”Det goda samtalet”

129

Ansiktet, relationen och ansvaret för den andre

130

Mötets väsen

133

Dialogen och mötet med den andre

136

Det instrumentella och kommunikativa förnuftet

137

Det goda mötets villkor

139

11. En modell för professionella möten

141

Mötets olika nivåer

141

Att göra möten

145

Att lyssna till mötets olika nivåer

147

På väg mot ett professionellt möte

148

L I T T E R AT U R 1 5 1 REGISTER 161

FÖ RO R D

Mötet mellan människor – social interaktion – utgör en central utmaning i det dagliga professionella arbetet inom en rad olika yrken, till exempel för den som arbetar inom skola eller sjukvård, med socialt arbete eller med terapeutiskt arbete. När det professionella mötet beskrivs i litteraturen handlar det dock oftast om samtalsteknik och inte så mycket om det som avhandlas och äger rum i själva mötet mellan människor. Hösten 2014 fick vi höra att utdrag från andra bokprojekt och texter vi arbetat med användes på utbildningar rörande samtal och professionella möten, vilket ledde till att vi påbörjade arbetet med denna bok. Boken utgör ett resultat av flera års arbete med böcker och artiklar som mer eller mindre explicit har berört det professionella mötet. Framför allt har våra ambitioner varit att beskriva och att ge en teoretisk form åt hur man inom en rad professioner kan arbeta med sociologiskt och kritiskt inspirerade tankar om det mänskliga mötet. Redan 2006 skrev Thomas en artikel som blev startskottet för våra interna diskussioner och vårt arbete med en modell för professionella möten, där mer än det manifesta samtalet ingår. Dessa diskussioner har dykt upp i vårt arbete inom socialt arbete och pedagogik, men till den första upplagan av denna bok satte vi oss ner och samlade och uppdaterade våra tankar om det professionella mötet i bokform. Vi är tacksamma för att vi fått chansen att revidera boken och att lägga till två nya kapitel (kapitel 9 och 10). Vi hoppas att detta ska ytterligare öka värdet av boken och dess bidrag till diskussio-

nen om professionella möten och samtal. I mötet med studenter har vi också förstått att det finns ett stort behov av en mer kritisk diskussion om professionella möten och samtal. Det var också från dessa studenter idéerna till denna andra utgåva kom. Vi tror och hoppas att boken kan fortsätta att vara en viktig inspirationskälla för alla som arbetar med mänskliga möten i en professionell kontext.

Göteborg och Malmö den 18 januari 2019, Marcus Herz och Thomas Johansson

F ör or d

k apitel 2

Mötets socialpsykologi Jaget är inte något som först existerar och sedan inträder i relationer till andra, utan det är, så att säga, en virvel i den sociala strömmen och därför fortfarande del av strömmen. Det är en process i vilken individen ständigt anpassar sig själv i förväg till den situation han tillhör och reagerar tillbaka på. Så att ”I” och ”me”, detta tänkande, denna medvetna anpassning blir alltså en del av hela den sociala processen och gör ett mycket högre organiserat samhälle möjligt. Mead, 1934/1976:138

Den berömde socialpsykologen George Herbert Mead (1863–1931) betraktas ofta som grundare av den moderna socialpsykologin och av vetenskapen om ”människan i samhället och samhället i människan”. Mead var assistent till och vän med filosofen John Dewey (1859–1952), som är en central person i pedagogikens historia. I början av 1900-talet, när den moderna samhällsvetenskapen på allvar växte fram och konstituerades, var gränserna mellan olika discipliner inte lika skarpa som i dag. Dessutom präglades denna tid av nära och närmast symbiotiska relationer mellan filosofi och samhällsvetenskap. Många av de frågor som man diskuterade handlade också om hur vi ska närma oss och förstå själva grundvalen för människans sociala existens. Om vi tittar närmare på citatet ovan, som är hämtat ur Meads postumt utgivna bok Medvetandet, jaget och samhället från social behavioristisk ståndpunkt (1934/1976), kan vi snabbt konstatera några saker. Först och främst slår Mead fast att självet inte har någon självständig existens, utan att individen eller självet, som är en

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

mer filosofisk term för att beteckna individens uppfattning om sig själv, endast existerar i samhället. Samtidigt och genom att använda ett rikt metaforiskt språkbruk pekar Mead på hur individen/självet kan ses som en virvel i den stora vattenströmmen. För att förstå människan måste vi alltså hela tiden sätta individens beteende, attityder och reaktioner i relation till samhället. Mead använder termerna I och me för att analysera det komplexa sambandet mellan individens självuppfattning och beteende och den sociala process som innebär ett ständigt subjektivt införlivande av samhällets sätt att närma sig och se på individen. Detta innebär dels att individ och samhälle alltid bör ses som sammanlänkade, dels att individ och samhälle inte är identiska. På ett sätt kan detta tyckas självklart. Man kan också tycka att i den tidiga socialfilosofin, pedagogiken och sociologin gick väldigt mycket energi åt till att konstatera det självklara – att individ och samhälle är sammanlänkade och att det inte går att förstå det ena utan det andra. Men denna rörelse inom socialfilosofin måste förstås mot bakgrund av 1800-talets mer biologiskt orienterade förståelse av människan. I början av 1900-talet fick ”det sociala” en alltmer unik och särskild plats i förståelsen av människans villkor i det moderna samhället. Detta var en parallell intellektuell process och rörelse, som inbegrep tänkare som Mead, Dewey och den ryske psykologen Lev Vygotskij (1896–1934). För att förstå människan måste vi alltså sätta beteenden, attityder och reaktioner i relation till samhällets organisation och struktur. Dessutom intar språket och symbolskapandet en central position i denna förståelse av människan i hennes samtid. Applicerat på mötet som fenomen och det vi valt att kalla mötets socialpsykologi innebär detta socialfilosofiska synsätt på människa/samhälle att ett möte aldrig enbart kan ses som ett tillfälle då två separata individer möts och interagerar utifrån sina självständiga förutsättningar och subjektiva positioner. I stället för att starta med individen och försöka förstå individens psykologi, måste vi först titta på mötets sociala dynamik. Detta innebär att vi

tillämpar en specifik social ontologi, det vill säga att vi utgår från en filosofisk grundfigur som innebär att vi förutsätter att individen måste förstås i relation till och som sammanvävd med samhället, att språket utgör en förutsättning för studier av mänsklig interaktion och möten, och slutligen att vi alltid väljer att inleda våra undersökningar av mötet med att studera den sociala dynamiken och samspelet mellan individer, inte med individens unika psykologi (Johansson, 2002; Johansson & Lalander, 2018). Det sistnämnda innebär dock inte att vi är totalt ointresserade av individens inre värld eller symbolskapande. För att förstå det mänskliga mötets socialpsykologi måste vi kunna se några av de mest centrala aspekterna av hur detta möte konstitueras. Vi kommer därför att fortsätta vår undersökning av mötets sociala ontologi med att introducera några viktiga socialpsykologiska begrepp och därefter vända oss till den kanske mest kända socialpsykologen, Erving Goffman, och hans tankar om några centrala pusselbitar i mötets socialpsykologi. Andra frågor som vi ska beröra i kapitlet är hur mötet påverkas av medier och olika former av medierad interaktion. Slutligen återkommer vi till bokens tema, det professionella mötet, och drar några preliminära slutsatser kring vad den sociala ontologin innebär för vår förståelse av det professionella mötet.

Spegeljaget och rollövertagande En socialpsykolog som starkt betonade det ömsesidiga beroendet mellan individ och samhälle och som föregick Mead, var Charles Cooley (1864–1929). Cooley är kanske mest känd för sitt begrepp spegeljag. I stora drag handlar spegeljaget om att vi människor kan spegla oss i andras bilder av oss själva och på så sätt närma oss en förståelse av oss själva och den inverkan vi har eller kommer att ha på andra. När vi möter andra människor möter vi därför alltid vår egen bild och våra föreställningar om den andre. Detta spegeljag består enligt Cooley (1970/1983) av tre element: föreställningen av

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

hur vi framstår i den andres ögon, föreställningen om de känslor denna framställan skapar och slutligen en känsla hos oss själva, antingen i former av stolthet eller av skam. Även om spegeljaget inte längre är ett särskilt välanvänt teoretiskt verktyg, har det både fungerat som en central grundval för en utveckling mot en mer sofistikerad socialpsykologisk begreppsapparat och kommit att inspirera Mead och andra socialpsykologers arbete. Samtidigt skapar begreppet fortfarande en lättöverskådlig bild av mötets betydelse för vår självuppfattning och av de många föreställningar som påverkar mötets utformning och utfall. Det kan handla om rena känslor av skam och skuld eller stolthet och glädje som kan uppstå i tolkningen av den andres bild av dig. Ett konkret exempel kan vara att du tänker att den du möter ser dig som attraktiv, vilket leder till att du tänker att denne är intresserad av dig och slutligen till att din självkänsla påverkas så att du själv tycker att du är vacker. Cooley bidrar på så sätt till en förståelse av både vad som kan uppstå i mötet mellan människor och att detta möte är oskiljbart från oss som sociala varelser. För socialpsykologin har detta sätt att förhålla sig till individ, identitet och andra levt vidare och utvecklats av en rad forskare och teoretiker. Det viktiga att ta med sig är poängen att mötet enligt socialpsykologin påverkas av en synlig interaktion mellan människor, men också av föreställningar relaterade till vårt sätt att framställa oss själva och hur detta antas mottas av den andre. Ett närbesläktat begrepp, om än något mer komplicerat, är vår rollövertagande förmåga. Denna förmåga handlar om vår möjlighet att ställa oss ”utanför” oss själva och därmed sätta oss in i den andres känsloregister. En stor skillnad mot spegeljagsteorin är att denne andre uttryckligen kan vara del i en direkt och pågående interaktion, men även förekomma i termer av den andre som någon eller något mer abstrakt och som inte är en del av den pågående interaktionen. Det kan med andra ord vara specifika personer men likväl en konstruerad bild av andra: en förmåga som gör att vi som människor har möjligheten att föreställa oss hur

ett beteende kommer att tolkas baserat på hur vi tror att andra i liknande situationer skulle ha uppfattat oss. Mead (1934/1976) skiljer på olika typer av ”andra”, dels den signifikante andre – kortfattat, de som betyder särskilt mycket för oss – och dels den generaliserade andre – vilket kan beskrivas som en generell, normativ uppfattning av ett fenomen. I mötet med andra, menar Mead, bär vi med oss dessa bilder av hur andra uppfattar oss. Det kan vara bilder påverkade av dem som är signifikanta för oss, exempelvis våra föräldrars, våra idolers eller kanske våra närmaste vänners förväntade reaktion. Det kan också vara en generaliserad bild kopplad till våra normativa uppfattningar om kön, klass, etnicitet eller kanske ålder. Tanken med detta avsnitt är inte att gräva ner oss djupare i denna mylla av socialpsykologiska teoretiska begrepp utan att lyfta fram några exempel för att synliggöra hur föreställningar om mötet påverkar detsamma och hur mötet också formar vår syn på oss själva. Det finns dock anledning att fortsätta följa socialpsykologins väg från handling till interaktion och vidare till vad som sker när människor möts.

Från beteende till interaktion Socialpsykologin vänder sig mot en förklaring där människors handlingar och ageranden deterministiskt är förutbestämda; i stället menar man att det rör sig om en konstant ström av handlingar orsakade av val som sker i sociala situationer. Det rör sig alltså, för att använda ett något enklare språk, om en mycket komplex verklighet där val görs baserade på vår egen upplevelse och andras reaktioner, vilket i sin tur leder vidare till nya upplevelser och nya reaktioner, och så börjar det om och om igen. Herbert Blumer (1966) talar om denna ström närmast tematiskt i form av först en målidentifikation som följs av att ett syfte skapas, därefter prospekterar man, tolkar andras reaktioner och handlingar, gör en jämförelse med den egna situationen för att

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

slutligen föreställa sig olika utfall. Det handlar, precis som i diskussionen om rollövertagande, om att i socialt samspel föreställa sig egna och andras reaktioner, både historiskt, i nutid och genom att måla upp möjliga framtider. I relation till både dessa teorier om människors handlande och om människors interaktion med varandra har emotionsforskningen växt sig allt starkare, vilket vi återkommer till nedan. Mänskligt handlande ses inom delar av socialpsykologin som en förutsättning för social interaktion. Denna teoretiska inriktning brukar kort och gott kallas för den symboliska interaktionismen. De teoretiker och forskare som lutar sig mot den menar att mänsklig interaktion är ett handlande som inte enbart formas som vilken annan social handling som helst, utan att interaktionen även påverkar hur handlandet tar sig uttryck. I förlängningen påverkar därför den sociala interaktionen även våra identiteter, vårt symbolskapande och hela vår sociala omvärld (Charon, 2007). För socialpsykologin är mänsklig interaktion social per definition, det handlar kortfattat om att vi svarar på hur den andre svarar oss eller på hur vi tolkar den andres reaktioner. Det kan också handla om att vi svarar på hur vi förväntar oss att vi bör svara eller hur vi tror att den andre förväntar sig att vi bör svara; oavsett vilket handlar det alltid om ett samspel mellan människor och mellan individ och samhälle. Detta samspel pågår kontinuerligt och skapar nya förväntningar och mål. Den sociala interaktionen formar därför våra identiteter och vårt samhälle. Framför allt är det viktigt att förstå ”det sociala” i socialpsykologins teorier om mänsklig interaktion. Det bidrar till en förståelse där samspelet mellan människor, över tid och under tidens gång, spelar roll för hur interaktionen tar sig uttryck och vart den leder. Interaktion går enligt detta synsätt därför inte att helt frikoppla från den samhälleliga kontexten.

När människor möts Erving Goffman (1922–1982) är i Sverige kanske mest känd för sin bok Jaget och maskerna (1959/2014). I denna bok utvecklar han en dramaturgisk teori om mänskliga möten. Genom att filtrera och tolka människors agerande via teatermetaforen – där vi har en scen, varierande presentationer av självet, bakre och främre regioner och inte minst manuskript – ger han oss analytiska redskap för att förstå mänskliga möten. Goffman hämtar sin inspiration från flera håll, bland annat från den franske filosofen Jean-Paul Sartre och hans berömda exempel med kyparen. I detta exempel beskriver Sartre hur kyparen leker att han är en kypare, det vill säga att det finns ett visst manuskript och vissa mallar för hur han ska agera i sin roll. Dessa mallar föreskriver hur han ska gå, röra sig, bära sin bricka, ta emot beställningar och så vidare. Sartre beskriver hur människan är fångad i detta spel, denna lek, och i sina roller, och hur de sociala manuskripten fungerar som ett slags tvångströja, som strukturerar individens tankar, rörelser och agerande. Goffman fångar upp Sartres tankar och infogar dessa i en teori om hur människans beteende är strukturerat, både tidsmässigt och rumsligt. Återigen är det inte i första hand individer som möts, utan situationer, möten och manuskript som definierar individer och deras roller i det sociala samspelet. Med hjälp av en omfattande begreppsapparat visar Goffman på mekanismerna kring hur sociala möten konstitueras. Han skiljer till exempel mellan bakre och främre regioner. I de bakre regionerna kan individen släppa på självkontrollen och bete sig mer ”fritt”, göra saker som inte är tillåtna i de främre regionerna. I de främre regionerna handlar det i stället om kontrollerade rörelsemönster och ageranden. Individerna följer manuskripten och blir på så sätt del av ett socialt drama. Goffman trycker här på individens presentation av självet. I ett alltmer komplext och differentierat modernt samhälle blir det allt viktigare att kunna läsa av koder, symboler och normer och regler för hur man bör agera. Det är denna nya sociala dynamik

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

Goffman analyserar och hjälper oss att förstå. Att bli människa är också att lära sig en omfattande mängd regler, normer och föreskrifter för hur man ska och bör leva sitt liv. Därför tar det också många år av socialisation innan människan kan ta steget från barn till vuxen samhällsmedlem. Det Goffman beskriver som dramaturgisk disciplin är själva grundpelaren i det mänskliga mötet. Själva kärnpunkten i den dramaturgiska disciplinen ligger kanske ändå i konsten att behärska röst och ansiktsuttryck. Där utsätts vi för det avgörande provet i fråga om vår skicklighet som och ersättas med ett passande uttryck. Goffman, 1959/2014:189

Det som beskrivs är centrala mekanismer i hur vi reglerar och arbetar med självpresentation. När vi träder in i ett möte med andra människor sker detta ofta i institutionella sammanhang, på jobbet, under utbildningen eller i olika typer av offentliga sammanhang. Reglerna för hur människor kan och bör agera skiftar en del, varje social situation har sina specifika regler och normer för vad som betraktas som lämpligt och möjligt (Goffman, 1967). När Goffman pratar om ”verkliga känsloreaktioner” handlar det kanske framför allt om det som sker i de bakre regionerna, där vi kan släppa på kontrollen. Men frågan är om det verkligen är möjligt att helt släppa på kontrollen, att bli ”mer oss själva”. Goffman utvecklar på flera sätt den grundfigur och sociala ontologi som sociologins klassiker påbörjat. Framför allt placerar Goffman mänskliga möten i institutionella sammanhang. Han studerar bland annat hur människor möts på mentalsjukhus, hur det uppstår specifika rollfördelningar och hur professionella möten konstitueras. I sin berömda studie av mentalsjukhus visar han hur det uppstår intrikata maktspel mellan vårdare och patienter (Goffman, 1961/2014). I mångt och mycket är studien en kritik av 34

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

rollframställare. Verkliga känsloreaktioner måste skylas över

den tidens mentalvård. Mentalskötarnas cyniska hållning till sitt arbete och deras av emotionell distans präglade förhållningssätt till patienterna förhindrar på många sätt läkande processer. Denna insikt om att ett ”hjälpande” system och en professionell roll kan slå över i något kontraproduktivt hjälper oss i bästa fall att utveckla ett professionellt förhållningssätt som inbegriper en etisk hållning till hur man närmar sig och kommunicerar med andra människor.

Sociala band Teorin om sociala band utarbetades av Thomas J. Scheff (f. 1929) och baseras på klassisk socialpsykologisk litteratur av exempelvis Mead, Cooley och Goffman som alla i någon form har berört känsloregistret av stolthet och skam. Kortfattat menar Scheff att vi alla är beroende av sociala band och att dessa band konstrueras i relation med andra. Banden kan försvagas, förstärkas eller klippas helt. För att känna sociala band till andra människor krävs att människor upplever sig vara delaktiga i den sociala världen (Johansson & Lalander, 2013/2018). Stabila sociala band kan oftast förklaras med ömsesidighet, förtroende och tillit. Vad har då dessa sociala band med stolthet och skam att göra? Jo, enligt Scheff (1988) finns det ett inbyggt problem i teorier som Cooleys spegeljag ovan, för att nämna ett exempel, eftersom de förutsätter att människor uppvisar sin känsla av antingen stolthet eller skam i samspelet med andra. Scheff menar att dessa känslor sällan visar sig öppet över huvud taget, utan kan vara svåra för andra att upptäcka. Trots att de inte upptäcks eller synliggörs bidrar de till en anpassning gentemot yttre normer. Detta kan förstås på två sätt. För det första bidrar det till att skam inte alltid synliggörs för den andre och att denne därför inte kan respondera på denna känsla. För det andra kan det bidra till att sociala band försvagas. Scheff menar nämligen att en känsla av skam leder till att sociala band försvagas, medan en känsla av gemensam stolthet leder till att banden stärks. Men detta förhål-

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

Möjligheter till deltagande I och med socialpsykologins starka fokus på relationer mellan människor och samhälle, uppehåller sig många teoretiker vid vad som händer om människor av olika anledningar inte har eller ges möjlighet att anpassa sig, inte kan läsa av andra människor eller följa samhälleliga regler. I det här avsnittet kommer vi kort att beröra ett antal av dessa aspekter som påverkar själva mötesdeltagarnas möjligheter till deltagande. En sådan infallsvinkel är naturligtvis känslan av skam, vilket berördes i föregående avsnitt. Andra sådana faktorer är förekomsten av kulturellt kapital och om en av deltagarna anses vara eller ser sig själv som avvikande i någon form. Ett begrepp som används för att beskriva förutsättningar för deltagande är Pierre Bourdieus (1930–2002) kulturellt kapital. Det är ett begrepp som står för de resurser individen fått med sig från 36

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

lande är också omvänt, det vill säga att sociala band som stärks leder till en känsla av stolthet och att sociala band som försvagas leder till en känsla av skam. Scheffs emotionssociologi är inte möjlig att ta upp i detalj här, men det finns några saker att ta med sig från denna korta introduktion. För det första behöver människor sociala band. För att sociala band ska uppstå krävs möten där man tillåts vara delaktig och där man synliggörs, vilket leder till en känsla av stolthet. För det andra är känslor av skam, som kan uppstå när sociala band inte möjliggörs, sällan synliga annat än genom en kanske ibland överdriven anpassning till sociala normer. För det professionella mötet finns det alltså, i enlighet med Scheffs teorier och studier, anledning att försöka skapa möjligheter till starka sociala band baserade på delaktighet och att samtidigt vara uppmärksam på eventuella dolda skamkänslor. Genom att kunna läsa av och tydligare se uttryck för skam, kan vi också fokusera och förhoppningsvis undanröja källorna till skam och på så sätt utveckla och förbättra det professionella samtalet.

familjen, utbildningen och interaktionen i andra grupper: en sorts repertoar av identitetssymboler relaterad till den position som individen har i termer av exempelvis klass eller som medlem av en bestämd grupp. Kulturellt kapital kan ta sig uttryck på en rad sätt, bland annat genom språkbruk, smak, stil och det sätt en individ ”rör sig” i det sociala och kulturella rummet. Det handlar om en ”känsla för spelet”, det vill säga en förmåga att läsa av och tolka symboler, handlingar och sammanhang. Människor som av olika anledningar inte anses ha ”rätt” kulturellt kapital stöter därför på hinder i mötet med andra grupper eller individer som innehar ett annat kapital – ett förhållande som kan gå så långt att personer mer eller mindre helt utesluts. Individer som blir uteslutna ur en grupp måste då söka sig till andra sociala sammanhang, där individen upplever känslor av tillhörighet och acceptans. Här är det möjligt att knyta an till stämplingsteorin, som i stora drag handlar om att den som anses vara avvikande övertar samhällets definition om sig själv och på så sätt internaliserar rollen som avvikande. Det hela sker processuellt och uppstår inte som en blixt från klar himmel. Edwin Lemert (1967) förklarar denna process genom att skilja mellan en primär och sekundär avvikelse, den primära är faktorer utanför individen, exempelvis kulturella eller sociala faktorer. Avvikelsen ses snarast initialt som en normal variation av ett beteende som uppfattas som sanktionerat av samhället, men när avvikelsen når en viss punkt som aldrig helt kan specificeras, leder det till att avvikelsen övergår till att bli sekundär. Då internaliseras i stället avvikelsen och personen identifierar sig med den. Exempelvis är det troligen möjligt att relativt länge rationalisera vissa beteenden, som att dricka alkohol, innan detta övergår till en form av ”missbrukaridentitet”. Enligt Lemert (1967) påverkar detta så småningom den enskildes hela liv och allt kommer att kretsa kring alkoholismen, vilket troligen är lite av en överdrift. Stämplingen är på så sätt fullbordad. Det är problematiskt att tala i termer av att någon är ”avvikande”. Vad det handlar om är snarare hur användandet av ett exis-

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

terande regelverk leder till att handlingar, sociala mönster eller till och med något fysiskt drag stämplas som avvikande av samhället omkring individen. Detta är en process som så småningom kan internaliseras och slutligen leda till att allt kretsar kring ”avvikelsen”. Ibland talas det också i termer av självstämpling när rådande sociala normer är kända för individen och individen begränsar sig själv genom att försöka upprätthålla normerna. För den som utsätts skapas och upprätthålls på så sätt också olika former av kulturellt kapital, som påverkar samtal, möten och relationer. Goffman (1963/2014) använder i stället begreppet stigma för att beskriva stämplingen, eller stigmatiseringen, som enligt honom kan bestå av tre olika typer: kroppsliga ”missbildningar”, karaktärsmässiga såsom psykiska problem eller missbruk samt ”stambetingade” såsom nation eller religion. Beroende på synligheten av stigman använder den stigmatiserade olika strategier för att förhålla sig till dem. Det kan handla om att försöka normalisera ett synligt stigma, exempelvis genom att inte låtsas om det. De med icke-synliga stigman kanske snarare försöker gömma undan dem, fokus hamnar då på att försöka styra den andres intryck av dessa personer. Stämplingen innebär att man degraderas från högre till lägre statuspositioner, vilket påverkar personens självvärderingssystem. Denna förändring kallar Goffman för moralisk karriär. Ytterligare en form av ”avvikelse” kan det finnas anledning att fundera på i relation till just det professionella mötet. Det handlar om så kallade residuala avvikelser som sker då människor bryter mot residuala regler, normer som vi i vårt sociala samspel tar så för givna att vi troligen aldrig tänker på dem: det vill säga så länge inte någon bryter mot dem, först då brukar de uppmärksammas. Residualbrott hänger nära samman med tid och rum, vad som är accepterat på en plats kan vara oacceptabelt på en annan. När det sker spelar tid också en viktig roll, samt vem som utför handlingen och i vilken kontext det sker. Alla möten påverkas av våra sociala positioner, vilket teorier om stämpling, kulturellt kapital och stigma gör oss uppmärksamma på.

Dessa teorier bidrar också till en förståelse för hur bemötande kan påverka människors faktiska och upplevda status och känslor av skam. Stämplingsprocesser är nära sammanbundna med makt, där de som innehar maktpositioner har större möjligheter att definiera vem som avviker. Dessa definitioner kan användas för att avväpna motståndaren, de som känner sig hotade definierar nämligen den andre nedsättande och förminskar på så sätt personen. En avperso nifiering sker då som följd, vilket exempelvis kan reducera personer till medlemmar av en specifik grupp eller klass. För vissa människor kan dessa sociala regler dessutom vara svårare att följa än för andra, det kan exempelvis handla om människor med funktionsvariation. Vad dessa teorier har gemensamt är att de används för att förstå hur människors möjlighet till delaktighet reduceras, men också att de kan hjälpa oss att analysera varför människor själva inte anser sig ha rätt till eller möjlighet att delta. Det professionella mötet impregneras av dessa socialpsykologiska processer.

Det professionella mötets sociala ontologi Vårt övergripande axiom lyder: Människan är en socialt responsiv varelse. Detta betyder att människan ”lever upp” i närvaro av andra. Samvaron är hennes ”rätta element”. Upplivningen kan ta sig olika former, men den form som kanske är lättast att iaktta och registrera består bara i förhöjd aktivitetsnivå. Individens aktivitetsnivå blir högre i närvaro av andra än i ensamhet. Asplund, 1987:226

Vilken roll får då det professionella mötet i denna socialpsyko logiska kanon? Framför allt pekar socialpsykologin på relationernas och det sociala sammanhangets betydelse för våra möten. I citatet ovan pekar Asplund på den sociala samvaron som en sorts bas för socialpsykologin och vad som nästan kan beskrivas som ett behov hos människan. Det professionella mötet påverkas inte bara av den direkta interaktionen och känslor kopplade till att ”få

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi

hjälp”, det påverkas även av ”det sociala” i den sociala relationen. Detta gäller både i termer av den direkta och konkreta relationen mellan två eller fler människor, och i termer av människors relation till sociala normer och regler. Socialpsykologin kan här bidra med teoretiska verktyg för att professionellt kunna tillvarata det sociala och relationella inom ramen för det sociala. Med hjälp av dessa redskap och insikter går det att skapa möjligheter för samtalspartnerns deltagande och delaktighet i sociala sammanhang. Det handlar något förenklat om att väga in den sociala kontextens betydelse i samtal och möten på professionell basis. Samtidigt uppvisar den mer ”klassiska” socialpsykologin vissa brister, vilket till stor del hänger ihop med hur kontexten såg ut då teorierna formulerades och hur den skiljer sig från i dag. Men, det hänger också ihop med hur interaktionen värderas i relation till andra faktorer. Interaktionens betydelse för socialpsykologin är traditionellt mycket stark, exempelvis inom den symboliska interaktionismen, och detta trots att det sociala sammanhanget och relationerna hela tiden betonas. Det kan exempelvis ta sig uttryck i analyser av hur de sociala banden och relationerna tolkas och baseras på just interaktion mellan människor. Nu ska interaktion inte enbart ses i språklig mening – det kan naturligtvis även handla om annan form av interaktion – men trots det innebär det vissa begränsningar i vad professionella möten behöver ta hänsyn till. Med ett starkt fokus på den konkreta interaktionen är det lätt hänt att strukturella förhållanden och mänsklig positionering i termer av maktförhållanden får stå tillbaka för exempelvis rena konversationsanalyser (CA). Även om delar av den klassiska socialpsykologin är öppen för förändringar i exempelvis vem eller vilka som får rollen av signifikant andre, för att ta ett exempel, har vår syn på familj och relationer kraftigt förändrats. Det gör att exempelvis familjen inom vissa former av socialpsykologi inte problematiseras i tillräckligt hög utsträckning (Johansson & Lalander, 2018). Hur en familj ser ut, eller kanske i än högre utsträckning hur en familj bör se ut,

är föränderligt och skiljer sig baserat på klass, etnicitet, sexualitet, tid, plats och rum. Det finns därför anledning att tillföra en ”modernare” analys av familj, relationer och andra maktpositioner som påverkar vårt sociala samspel och i slutändan också våra professionella möten. Vad som utgör ett möte har också kommit att förändras. I kapitel 9 kommer vi att gå in mer i detalj på digitaliseringen av möten, men redan nu går det att konstatera att även om digitaliseringen av vårt sociala liv inte har förändrat förutsättningarna för mänskliga möten riktigt så radikalt som tidiga studier och teoretiker förutspått, har den i allra högsta grad påverkat oss. Digitaliseringen har lett till att själva förekomsten av möten har förflyttats, åtminstone delvis, i både tid och rum. Det är i dag möjligt att på olika sätt helt dölja skamkänslor och därmed kan det också vara svårare att tolka in förväntade responser: en typ av främre region skulle kanske parallellt kunna sägas vara en annan typ av bakre region. Har detta inneburit att socialpsykologin spelat ut sin roll? Troligen inte, men det innebär definitivt att den behöver anpassas och kompletteras. Å ena sidan kan det hävdas att klassisk socialpsykologi får svårt att hävda sig i en digitaliserad värld, eftersom den ofta utgår från fysiska sociala möten, å andra sidan bekräftas den nästan per automatik i vår strävan efter att synas och bli erkända av andra även digitalt. Syftet med det här kapitlet har varit att ge läsaren en första inblick i hur man resonerar kring mänskliga och professionella möten inom socialpsykologi. Med detta som grund kommer vi nu att röra oss mot hur man inom olika terapeutiska skolor och psykologiska inriktningar har definierat och talat om det professionella mötet. Samtidigt kommer vi att successivt utveckla den figur och teoretiska utgångspunkt som formulerats i detta kapitel. Vi har också antytt och pekat på en rad teman som kommer att utvecklas i boken. Det handlar om mötets olika nivåer, om förändrade institutionella villkor och om mediernas roll i att omdefiniera mänskliga och professionella möten.

2 . Mö t e t s s o c i a l p s y kol o gi