9789144128771 by Smakprov Media AB

PROFESSIONELLA

SAMTAL

MED BARN – förhållningssätt, metoder och övningar

Magnus Nilsson Tapper

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40160 ISBN 978-91-44-12877-1 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Sebastian Wadsted/Lyth & Co Ombrytning inlaga: Helena Jansson formgivning Formgivning samt omslagsillustration: Helena Jansson formgivning Printed by GraphyCems Spain 2021

I N N E HÅLL

1. Inledning

Teoretiska utgångspunkter

Om boken

Samtalsledaren

Barnkonventionen

2. Allmänt om barnsamtal

Samtalets syfte

Tre faser

Viktiga aspekter att ta hänsyn till vid barnsamtal

Betydelsen av tid i barnsamtal

Öppna frågor i barnsamtal

Maktbalansen i barnsamtal

Att skapa kontakt med barnet

Vikten av tydlighet i barnsamtal

Att göra barnet delaktigt

Att så frö i barnets tankevärld

Lojalitet

3. Att utveckla barn genom samtal

Affektiv erfarenhet

Kommunikation

Mentalisering

Förstå missförstånd

Olika nivåer av känslomässigt reflekterande

Skapa narrativ

Agens

Inre eller yttre förändring

Samtalsledaren

4. Barns utveckling

Utvecklingspsykologi

Kognitiv utveckling

Exekutiva funktioner

Social kognition

Språklig utveckling

Språkfärdigheter

Narrativ

Barn med inlärningssvårigheter

Känslomässig utveckling

Anknytning och anknytningsmönster

Trygg anknytning

Ambivalent anknytning

Undvikande anknytning

Desorganiserad anknytning

Personlighetsstruktur

Psykosnivå

Borderlinenivå

Neurotisk nivå

Utvecklingspsykologins betydelse för samtal med barn

5. Samtalsprocessen och förhållningssätt

Inledningsfasen

Arbetsfasen

Avslutningsfasen

6. Metoder

Samtalstekniska begrepp

Allmänna metoder

Frågetecknet

Humör

Hjärtat

Nätverkskartor

Rita sig själv som barn och vuxen

Måla mandalor eller pyssla

100

Nallekort

100

Att skapa kontakt

101

Turritning I

103

Rita av huset eller rummet

103

Namnlek

104

Spela spel

104

More than one story

105

Picture this

105

Barn som bråkar

106

Seriesamtal

107

Kamratkompassen

107

Måla känslor i kroppen

108

Volymknappen

109

Tysta barn

110

Rita vad man tycker bäst om i hela världen

111

Turritning II

111

Foto i en cirkel

111

Gissningslekar

112

Trepartssamtal

112

Barn som undviker skolan

7. Barn med trauma  Vad är trauma?  Traumats olika faser

113

117   119   121

Effekter av traumatiska upplevelser

123

Trauma och utvecklingspsykologi

125

Barns tankar och känslor kring ett trauma

128

Behandling av barn med traumatiska upplevelser

129

Barn med PTSD

130

Barn med komplex traumatisering

130

Metoder vid trauma

133

Tidslinje

133

Helping hands

134

Psykoedukation

135

Dis-integration grid

135

Trepartssamtal

136

Påminnelser

138

Exempel på traumabehandling

139

8. Barn med sorg

143

Barnets ålder vid förlusten

146

Barns sorg

148

Barn reagerar olika

149

Att hjälpa barn genom sorgen

150

9. Barnintervjuer

155

Att inleda intervjun

159

Strukturerade och ostrukturerade intervjuer

162

Lögn eller sanning?

163

Att vara snäll

165

Intervjuarens språkbruk

166

Att få fram barnets röst

168

Att avsluta intervjun

169

Metoder vid barnintervjuer

170

10. Barnets röst i familjesamtal

173

Att skapa kontakt

176

Problembeskrivning

178

Det manifesta och det latenta

180

Att uppmuntra kommunikation genom cirkulära frågor

182

Fler övningar och metoder

183

11. Föräldrasamtal

187

Att minska konfliktområden

190

Reglera, relatera och reflektera

191

Att hålla fokus som samtalsledare

192

Skuld och skam

193

Det svåra i att söka hjälp

194

Förälderns historia

195

Mentalisering och föräldraskap

198

Stress inverkan på mentaliseringsförmågan

200

Mentaliseringstrappan

202

Att ingjuta hopp

204

12. Professionell utveckling  Samtalsövningar

207   210

Fria associationer och fria associationer med ”stone face”    211 Att utgå ifrån sig själv som barn

212

Första samtalet

212

Relationsmönster

213

Handledning som professionell

214

Slutord

215

R E F E R E N S E R 217 R E G I S T E R 223

K apitel 2

AllmĂ¤nt om barnsamtal

I det ta k a pi t el pr esen t er a s allmänna tankar kring barnsamtal som är av vikt för den professionella. En stor skillnad mellan att samtala med ett barn och en vuxen är det utvecklingspsykologiska perspekt ivet vilket kommer att redogöras för mer ingående i kapitel 4.

Samtalets syfte De övergripande målen med barnsamtal är att hjälpa barnet in på en gynnsam utvecklingsbana och att relationen till viktiga personer (inte minst föräldrarna) stärks. Över huvud taget är utveckling ett viktigt perspektiv att tänka kring när man arbetar med barn och tonåringar. Vad krävs för att detta barn eller denna tonåring ska kunna utvecklas och mogna på ett gynnsamt sätt? En liten förändring nu eller ett frö som man lyckas så kan i det långa loppet betyda mycket för ett barns utveckling och därmed framtida liv. Detta är mycket hoppfullt och stärkande att ha med sig i sitt dagliga arbete med barn och ungdomar. Samtalets syfte spelar såklart en avgörande betydelse för hur man utformar upplägget kring samtalskontakten. Vill man få fram information kring specifika saker vid ett tillfälle behöver man göra på ett sätt och ska man ha en terapeutisk samtalskontakt behöver man göra på ett annat. Detta behöver man såklart ha med sig när man träffar barnet för första gången. Överlag kan man säga att man sannolikt behöver ha planerat samtalet på ett tydligare 21

sätt om man vill få fram särskild information vid ett samtal med ett barn. Ibland finns det då inte tid för öppna frågor utan man får vara mer direkt i kontakten med barnet.

Generellt brukar man något förenklat dela in en samtalsbehandling i tre faser. Dessa faser finns även med i en intervjusituation men är då mer komprimerade och kan ses i det enskilda samtalet. Den första fasen handlar om att skapa en allians med barnet och om att få hen att känna sig trygg i samtalsrummet. Det allianskapande arbetet sker såklart kontinuerligt men är som mest intensivt under de inledande samtalen. Allt arbete som man gör för att stärka relationen och kontakten med barnet kan sägas vara alliansskapande. Man kan skilja på känslomässig allians och arbetsallians. Den känslomässiga delen av alliansen kan sägas vara hur det är att vara tillsammans i rummet, hur samspelet fungerar mellan klienten och behandlaren samt hur den affektiva stämningen i samtalen är. Arbetsalliansen handlar däremot om hur klienten samarbetar kring de mål man satt upp för samtalen. En god arbetsallians kännetecknas av att klienten kämpar på mellan samtalen för att prova nya vägar och hantera situationer på ett mer adekvat sätt, medan en dålig arbetsallians kännetecknas av att klienten agerar destruktivt utanför samtalsrummet och inte vågar pröva nya vägar. Med en dålig arbetsallians tenderar det att bli många akuta situationer runt klienten. I den andra fasen ingår allt det praktiska arbete man gör gällande klientens bekymmer eller svårigheter. Den tredje och sista fasen handlar om avslutet och hur det känns för klienten att man inte längre ska ses. Det kan här vara viktigt att diskutera med barnet hur det har varit för hen att gå i samtal, vad barnet har lärt sig och vad man har samtalat om. De tre faserna kommer att beskrivas mer ingående i kapitel 5, som handlar om samtalsprocessen och förhållningssätt.

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Tre faser

Viktiga aspekter att ta hänsyn till vid barnsamtal Samtal med barn skiljer sig åt från samtal med vuxna. I det följande presenteras några centrala och viktiga aspekter som är nödvändiga att tänka på i kontakten med barn.

Betydelsen av tid i barnsamtal Som nämnts tidigare så är tid något som är mycket viktigt att fundera kring i relation till barnsamtal. Detta gäller både tid till förberedelser inför samtalet och under själva samtalet. Man kan som behandlare behöva återvända med barnet flera gånger till samma ämne fast med något olika infallsvinklar och förklaringsmodeller. Barn behöver hjälp med att kunna uttrycka och formulera sig eftersom de inte har samma förmåga som oss vuxna att förstå och uppfatta saker och ting. Detta är speciellt viktigt för de barn som inte har ett tydligt sammansatt narrativ och som tidigare inte haft möjlighet att öva på att uttrycka sig (mer om detta kommer i senare kapitel). I vår samtid är tid en bristvara och aldrig tidigare har boken Momo eller kampen om tiden (Ende, 2007) varit mer aktuell. Jag tror att ett utslag för vår bristande tillgång på tid i samhället är det stora antal biologiskt orienterade diagnoser som ställs på barn vid landets BUP-mottagningar. Bristen på tid gör att vi alltför snabbt fokusera på barnets tillkortakommanden. Det alltför stora individfokuset gör att man riskerar missa vilket sammanhang som barnet finns i och inte sällan hur föräldrarna mår. Föräldrarnas mående och lärares bemötande påverkar barnen fundamentalt. Jag är säker på att diagnoserna hade minskat i antal om vi vuxna varit mer närvarande och haft mer tid med barnen i skolan, i hemmet, inom socialtjänsten och på BUP. Bristen på tid gör att det blir svårt för behandlaren eller intervjuaren att få fram barnets berättelse. Följande citat ur ovan nämnda bok sammanfattar denna tankegång rätt väl:

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade på tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av den saken, hur tydligt som helst, för numera var det ingen som hade tid med dem heller. Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.

Genom att spara in och effektivisera i organisationer ökar man alltså risken för att barnets historia inte kommer fram. Det gör att vår bild av en besvärlig situation blir förenklad och ofta baseras på de vuxnas åsikter och inte på barnets upplevelser vilket känns besvärande för alla som har ett barnperspektiv. Vi behandlare måste därför slå vakt om vår tid – speciellt i relation till utsatta barn. När jag arbetade inom vuxenhabiliteringen noterade jag en påtaglig skillnad gällande detta. Där hade man som organisation lyckats stå emot omvärldens press på effektiviseringar och tids besparande vilket gjorde att klienterna som kom till mottagningen möttes av en organisation som var anpassad efter deras takt och behov av tid. Detta var något väldigt fint, tyckte jag. När jag arbetade inom barnpsykiatrin var det helt omvända förhållanden trots att behovet var detsamma hos många barn. Att organisationer som arbetar med barn ger tidsutrymme för sina medarbetare som samtalar med barn är något som är viktigt. Man behöver också som enskild professionell skapa utrymme för att få till så bra barnsamtal som möjligt. En annan utmaning när man samtalar med barn är att man jobbar med olika tidsperspektiv. Detta innebär att man hela tiden försöker förstå vad det är barnet berättar utifrån sin historia och hur man kan benämna eller göra något användbart av detta för barnet i nuet och hur det kan hjälpa barnet vidare i framtiden. Man behöver alltså hela tiden förhålla sig till såväl dåtid som nutid

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

(Ende, 2007, s. 85)

och framtid, vilket kan var mycket krävande. Detta blir speciellt viktigt vid terapeutiska samtal med barn. Som en enkel tumregel för mig själv gällande detta brukar jag tänka kring frågorna varför, vad och hur. Dessa frågor blir speciellt användbara i en pedagogisk kontext, det vill säga en situation där man behöver lära barnet något explicit, men är också rent generellt viktiga att ha med sig när man samtalar med barn. • •

•

Varför gör barnet på det här sättet? Vad vill barnet veta och vad behöver jag lära hen? Hur ska jag lära barnet detta?

Öppna frågor i barnsamtal Vid de tillfällen som jag håller föreläsningar brukar det alltid bli diskussioner om värdet av öppna frågor. Eftersom jag generellt inte känner mig så bekväm med att diskutera teknikaliteter och för det mesta tycker att dessa är mindre väsentliga, är min hållning att öppna frågor är bra men att de förutsätter att den som får frågan kan besvara den på ett adekvat sätt. Att svara adekvat på öppna frågor är ibland något som barn inte kan på grund av deras bristande personlighetsstruktur och narrativ. Detta innebär att barnet på grund av att sin utvecklingsposition inte har en till räcklig intrapsykisk struktur för att kunna prata fritt och beskriva saker på egen hand. Barnet kan alltså inte svara adekvat på öppna frågor eftersom det inte har en tillräckligt utvecklad förmåga att sätta ord på känslor eller tankar och förstå meningssammanhang. Detta stämmer såklart inte på alla barn men hos många av de barn som vuxit upp i en otillräcklig miljö förhåller det sig så. Det är – och har alltid varit – en rimlig hållning att försöka kommunicera med barnet på olika sätt men att hela tiden lämna utrymme för barnet att formulera sig själv. Det är viktigt att man inte lägger orden i munnen på barnet och kväver hen med sina egna upp levelser och tankar. Ibland får man gissa eller ställa direkta frågor

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Maktbalansen i barnsamtal Barn som kommer för samtal är i en utsatt position, dels för att barnet är ett barn och behandlaren en vuxen person, dels för att barnet är i behov av hjälp och ska prata med någon professionell om svåra saker. Det är därför viktigt för behandlaren att hålla i huvudet att det kan vara en stor sak för barnet att komma till en mottagning för samtal. Det är viktigt att försöka fundera kring sitt eget kroppsspråk och hur man sitter i förhållande till barnet. I en del filmer jag spelat in när jag samtalat med barn har det blivit tydligt att man inte alltid lyckas med detta. Till exempel har jag haft samtal med barn som suttit på golvet och lekt i sandlådan medan jag suttit på en stol. Detta förstärker verkligen känslan av en ojämn maktbalans. Man bör försöka anpassa sig efter barnets placering. Sitter hen på golvet bör man själv också göra det. Genom att sitta bredvid barnet kan man också minska känslan av ojämlikhet hos barnet och samtidigt bygga in en känsla av gemensamt fokus, ett samarbete och ett vi. Den makt man har som behandlare kan man använda som en kraft för att hjälpa barnet i det yttre, det vill säga i det sammanhang där barnet lever sitt vardagliga liv, som i skolan, på fritids eller i familjen. När man väl är trygga med varandra kan det vara 26

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

för att barnet över huvud taget ska ha förutsättning att kunna kommunicera, men man behöver då hela tiden vara lyhörd för hur barnet reagerar och skanna av eventuella känslomässiga avvikelser eller förändringar i kroppsspråket. Barnets svar på vår fråga ger en fingervisning om hur bra vår fråga var. Ibland kan det till och med vara skönt för barnet att få direkta och ledande frågor i början av en kontakt. Att få frågor kring skolan, ålder, intressen och vem som bor hemma kan till exempel vara en fin inledning på ett samtal. Barnet känner sig då kompetent att svara på frågorna man ställer vilket är en förutsättning för ett fortsatt gott samarbete.

positivt för barnets utveckling att arbeta med nätverket, det vill säga viktiga personer runt barnet, för att hjälpa barnet att lättare kunna förändra saker som det kämpar med eller våga pröva nya vägar. I nätverket behöver man som behandlare vara barnets försvarsadvokat och försvara barnets intressen och skapa rum för växt och utveckling. Det kan till exempel vara positivt för barnet att man är med på skolmöten, möten på socialtjänsten eller liknande. Det viktiga är att man är överens med barnet om detta och om vad man får och inte får säga till de andra personerna i nätverket. Historiskt sett har vi behandlare tenderat att stänga in oss i samtalsrummet i stället för att använda vårt mandat och vår kraft för barnets bästa i det yttre. Den obalans som finns i maktförhållandet kan påverka barnet på olika sätt. Många barn har en förvånansvärt god förmåga att läsa av och förstå vad vi vuxna är ute efter vilket kan göra att de hittar på saker för att göra oss nöjda. Ett barn som i de inledande samtalen hittar på historier och berättelser skapar en relation och ett gemensamt fokus som byggs på något falskt. Detta kommer förr eller senare att leda till att kontakten rasar eller rinner ut i sanden. Det blir jobbigt för barnet att upprätthålla denna falska fasad vilket smärtar barnet och leder till en ovilja att fortsätta med samtalen. Den vuxnas uppgift blir därför att vara lyhörd för barnets signaler. Men det är förstås också viktigt att lyssna på det som inte sägs. Det är inte ovanligt att man träffar barn som ljuger och ibland har frågan om hur behandlare ska förhålla sig till detta dykt upp på föreläsningar. Ofta är man rädd för att avslöja barnet med följden att hen känner skam. En hållning är att man som vuxen och behandlare behöver stå för verkligheten. Genom att vara ”snäll” och låta barnet fabricera och blanda verklighet med fantasi får hen inte hjälp att förstå världen och andra människors reaktioner, vilket gör barnet sårbart i längden. Man gör alltså inte barnet en tjänst genom att gå med på historier som är orimliga. Det är dock viktigt att man står för verkligheten på ett taktfullt och icke-värderande sätt. 2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Man kan bemöta barnet genom att utgå från sig själv och säga till exempel ”Jag har svårt för att tro att det är sant” eller ”Jag tycker att det du berättar låter osannolikt”. Kanske blir barnet först indignerat, men i längden kommer hen ändå att må bra av att verkligheten stått fram som något fast och konkret och inte som något flyktigt som man enkelt kan manipulera. En viktig fråga att ställa sig som behandlare är: ”Hur hade jag gjort om det var mitt eget barn som sa så här?” Saker och ting brukar bli tydligare då.

I den amerikanska litteraturen pratar man om att det är viktigt med LUV (uttalas ”love”) när man träffar barn. LUV står för ”listen, understand and validate”. Att lyssna, förstå och bekräfta är grundläggande färdigheter för att kunna skapa en kontakt med ett barn och gör man det tillräckligt länge tenderar en kontakt förr eller senare att etableras med barnet. Det är såklart viktigt att man som samtalsledare samtidigt signalerar vänlighet och nyfikenhet genom kroppsspråk och ansiktsuttryck. Visuella intryck är mycket viktiga för barn. Ett bra sätt att skapa kontakt med ett barn är annars att dela en känsla. Detta kan man med fördel göra genom en neutral aktivitet som gör att man har ett gemensamt fokus. Att till exempel spela ett spel eller rita tillsammans kan underlätta kontaktskapandet avsevärt. När man delar en känsla skapas en samhörighet och en vi-känsla automatiskt och detta kan trygga barnet vilket man senare har nytta av när man ska närma sig barnet känslomässigt. En del barn är mycket aktiva och man kan då behöva anpassa aktiviteten efter det. Inom barnpsykiatrin hade vi ett aktivitetsrum där man kunde spela innebandy och liknande med barnen. Detta var ett mycket använt och uppskattat rum. Med de barn som har svårigheter med att reglera sin aktivitetsnivå behöver man vara tydlig och nästan lite fyrkantig vad gäller regler och ramar, speciellt vid denna typ av aktiviteter. 28

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Att skapa kontakt med barnet

Vikten av tydlighet i barnsamtal Ett barn som saknar inre struktur och ordning behöver en yttre struktur som är tydlig, fast och förutsägbar. Detta ställer krav på behandlaren eftersom man behöver vara mer fyrkantig och sträng än när man träffar blyga barn, vilket inte är så lätt för många av oss behandlare. Behandlaren behöver med dessa barn vara loket som drar tåget framåt längs ett bestämt spår och visar vägen. Tanken och förhoppningen är att barnet ska kunna ta till sig den yttre strukturen och göra den till sin inre vilket på sikt kan skapa en stabilitet inom barnet som hen sedan kan bygga vidare på med hjälp av andra erfarenheter. Genom att gå från en aktivitet till en annan får man dessutom möjlighet att hjälpa barnet att bättre klara av övergångar från en aktivitet till en annan och reglera sin aktivitetsnivå. Många aktiva barn har svårt att stå ut med jobbiga känslor som oro, ledsnad och otrygghet och det kan därför vara skönt för dem att efter eller under ett samtal få utlopp för sitt inre känsloliv. Det viktiga som behandlare är att man gör detta med eftertanke och en tydlighet så att aktiviteten inte spårar ur med kaos som följd. Med en del barn kan det vara bra att vara tydlig med hur lång tid det är kvar på sessionen och att säga till fem minuter innan det är slut för att underlätta övergången från samtal till det ”vanliga” livet. Detta skapar en struktur i samtalet som hjälper barnet att känna sig tryggt. Barnet kan ge sig hän utan att riskera att glömma tiden eller att plötsligt bli avvisat – något som många av de barn vi träffar tidigare har erfarit många gånger i sitt liv. Det är speciellt viktigt att skapa en struktur för de barn som är aktiva, impulsiva och som har svårt för att reglera sin aktivitetsnivå. Barn som kommer för samtal är ofta i en utsatt position. De känner sig i regel otrygga i samtalssituationen och inte sällan i sig själva. Genom att försöka vara sig själv och dela med sig av tankar och erfarenheter som gör en till en verklig person i barnets ögon kan man som samtalsledare trygga barnet. Barnet förstår

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Att göra barnet delaktigt Barn mellan sex och tolv år tenderar att trivas med att få uppgifter och vill gärna vara duktiga (Erikson, 1975). Denna ålder är enligt 30

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

att man är snäll och inte en person med onda avsikter. Jag svarar alltid så ärligt som möjligt på de frågor som barnen ställer till mig av just denna anledning. Om man är för neutral kan detta väcka fantasier hos barnet vilket kan göra hen mer orolig och otrygg i situationen. Barn har också en begränsad förmåga att hålla personer i sitt medvetande (objektskonstans) vilket innebär att man behöver vara en så verklig person som möjligt för dem för att de ska komma ihåg en (en förutsättning för trygghet och allians). Detta är också en förutsättning för att man ska kunna starta en process mot förändring och utveckling hos barnet. Här spelar såklart också samtalsfrekvensen och tiden som passerar mellan samtalen in. Att visa för barnet att man har tänkt på hen sedan förra gången och återknyta till något som man pratat om kan vara mycket värdefullt. Det är viktigt att förmedla att barnet har gjort ett intryck och att man har haft hen i tankarna. Att människor lever kvar i tankevärlden fastän man inte ses fysiskt skapar en känsla av sammanhang då saker och ting hänger ihop och finns kvar. Alltför många barn vi träffar har erfarenheter av att inte vara viktiga eller bortglömda och detta kan vi motverka med våra samtal. Många barn tenderar att se världen och olika händelser som isolerade öar som inte hänger ihop eller skapar mening, vilket kan vara viktigt att tänka på i kontakten med barnet. Som ett led i att vara tydlig och en verklig person bör man vara tydlig med samtalets syfte och vad man ska göra under sessionen. Om man till exempel vill hjälpa barnet att utveckla sin förmåga att tänka kring andra är det viktigt att man uttrycker det. Man kan också formulera rubriker som speglar sessionernas innehåll för att skapa trygghet och tydlighet. Barnet förstår då syftet och kan lättare se vad hen har för uppgift.

Erikson den tid då barnen förbereder sig för vad som komma ska i vuxenvärlden. Att klara av uppgifter som man får i skolan och passa in socialt med kompisar blir viktiga moment i denna fas. Detta är något som man kan använda sig av i samtalen genom att ge barnet ansvar för olika områden eller delar av samtalen. Vad barnets uppgift ska vara begränsas endast av behandlarens fantasi och oavsett vilken uppgift man väljer är det ett effektivt sätt att få barnet engagerat i samtalen. Kanske ska barnet ansvara för att man håller tiden, att man tillsammans försöker kommer ihåg vad man gjorde förra gången, att barnet får bestämma vilket spel man ska spela och så vidare. Detta kan vara särskilt viktigt när man ska prata med barnet om känsliga saker där man är rädd för att barnet ska påverkas negativt av samtalet. Genom att ge barnet mandat att styra eller begränsa frågorna kan man själv bli friare och barnet kan också känna sig tryggare – de har ju någon form av kontroll. Metoder för detta kommer längre fram i boken men frasen ”sanningen strukturerar tänkandet” kan vara hjälpsam att ha med sig. Det innebär att ett barn behöver få veta sanningen för att kunna tänka kring, förstå och gå vidare från det som hänt. Om barnet inte får veta sanningen riskerar man att utelämna hen till sina fantasier vilket sällan eller aldrig påverkar barnet positivt. Barn som har oroliga fantasier och tankar snurrande i huvudet blir ofta oroliga barn som har svårt för att sitta stilla och för att reglera sina känslor eller sin aktivitetsnivå.

Att så frö i barnets tankevärld Vi som arbetar som behandlare är representanter för vuxenvärlden och sår frön hos de barn och tonåringar vi möter. Tanken att vi sår frön i de ungas liv kan ge en sorts lugn när vi möter omvärlden och dess krav på omedelbara beteendeförändringar hos individen vilka kan var rätt så tunga att bära emellanåt. Vissa saker som man pratar om kanske inte får en direkt effekt på barnets beteende men kan så småningom bli något som barnet kan ta till sig och 2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Kevin var en kille i 12-årsåldern som mådde dåligt. Han hade en mycket hög skolfrånvaro och vägrade i princip att gå till skolan. Kevin levde med sina separerade föräldrar. Han var en mycket klok och begåvad kille som hade ett stort intresse för litteratur och fotboll. Kevins båda föräldrar var lärare och han själv närde en dröm om att bli fotbollsproffs. Kevin var i mångt och mycket i konflikt med sina föräldrar och vägrade att delta i aktiviteter som de tyckte var viktiga, inte minst skolan. Innan vår samtalskontakt upphörde pratade vi en del om framtiden och Kevins planer på att bli fotbollsproffs. Han började ana att det kanske inte var helt lätt att bli en framgångsrik fotbollsspelare och vi pratade om olika alternativ för honom. I samtalet skojade jag med honom (även om det också fanns ett allvar i min kommentar) kring att han kanske skulle bli lärare för att ha något att falla tillbaka på. Efter två år återupptogs vår samtalskontakt. Kevin hade då börjat gå till skolan och hade tagit igen mycket av det som han tidigare missat. Drömmen om fotbollsproffs fanns fortfarande kvar men han uttryckte till min förvåning också planer på att utbilda sig till lärare i framtiden. Exemplet visar på vikten av att vissa saker behöver bli sagda något som framför allt gäller i samtalskontakter med barn och tonåringar. Ibland kan de inte göra något med det som sägs precis i stunden men har det ändå med sig senare i livet som vägledning. Detta beror på att barn eller tonåringar ibland inte riktigt förstår vad man menar eller också är de så fast i den livssituation de befinner sig i att de inte kan göra något för att förändra sin situation i nuläget. Det som aldrig sagts har heller aldrig hörts.

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

göra något av. Det är mycket hoppfullt och positivt att arbeta med barn eftersom en liten förändring eller tanke kan göra ganska stor skillnad i barnets liv över tid. Ett tydligt exempel på detta är en pojke som jag hade en kortare samtalskontakt med och som jag senare fick kontakt med igen:

Lojalitet När man träffar barn som är familjehemsplacerade är det inte ovanligt att de hamnar i lojalitetskonflikter med sina biologiska föräldrar och sina nya familjehemsföräldrar. Många kan känna sig pressade och vara rädda för att göra någon besviken. Detta ökar självklart stressnivån markant inom barnet och man behöver hjälpa dem att uttrycka sina känslor på ett empatiskt sätt. Det finns inte någon tydlig eller enkel lösning på denna situation för barnet men genom att de vuxna pratar med barnet och sätter ord på just denna ansträngda situation och konflikten inom barnet kan bördan kännas lättare att bära för barnet. Någon ser barnet och tänker på hen vilket kan göra situationen mer hanterbar för barnet. Det bästa är såklart om alla vuxna runt barnet förstår barnets utsatta position och inte lägger press på hen att tycka det ena eller det andra. Starka lojalitetsband till ursprungsfamiljen och påtryckningar från deras sida kan utan tvekan äventyra barnets möjligheter att anpassa sig till sitt nya liv i familjehemmet, vilket på sikt kan beröva barnet möjligheter att få växa i en mer gynnsam miljö. Den omvända situationen med ett kritiskt familjehem är inte heller bra för barnets framtida möjligheter till en mer positiv utvecklingsbana. Man riskerar nämligen då att barnet i alltför hög utsträckning tar den biologiska familjens parti och inte låter den nya familjen komma nära. Det viktiga är att de vuxna runt barnet har barnets bästa för ögonen och kan lägga skam eller skuld och egna värderingar åt sidan för att hjälpa barnet att utvecklas i lugn och ro. Socialtjänsten bör arbeta för att nätverket runt barnet har barnets bästa för ögonen. Barns lojalitet visar tydligt på det mycket viktiga faktum att barn är i ett sammanhang. Den engelska psykoanalytikern Donald Winnicott (1960) uttryckte det som att man aldrig kan se till bara barnet utan man måste också inkludera modern i denna observation. Det han menade var att vi inte kan bortse från

2 . A l l m ä n t om b a r ns a m t a l

Magnus Nilsson Tapper är leg. psykolog och leg. psykoterapeut med inriktning på barn och ungdomar. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar inom psykiatri, skola och socialtjänst och är också föreläsare på psykologprogrammet vid Lunds universitet.

PROFESSIONELLA SAMTAL MED BARN – förhållningssätt, metoder och övningar Att samtala med barn kan vara stimulerande och roligt men också utmanande. Som samtalsledare måste man ta hänsyn till barnets kognitiva, språkliga och känslomässiga utvecklingsnivå, och anpassa samtalet därefter. I Professionella samtal med barn – förhållningssätt, metoder och övningar ges en översikt över vad man som samtalsledare bör ta hänsyn till avseende barnets utvecklingsnivåer, men också hur detta kan göras konkret i samtalet. Boken presenterar samtalets olika faser och hur samtalsledaren kan förhålla sig i varje fas. Stor vikt läggs vid konkreta metoder som kan användas i samtalet. Författaren presenterar tillvägagångssätt för att skapa kontakt och göra barnet delaktigt. Barn i sorg och barn med trauma behandlas i egna kapitel. Författaren visar också hur barn kan utvecklas genom samtal och på vikten av att det finns vuxna som möter barn i samtal. Detta gäller såväl inom skola och socialtjänst som inom barnoch ungdomspsykiatri. Fokus ligger på terapeutiska samtal men också samtal med föräldrar samt barnintervjuer tas upp. Mycket av det som beskrivs kan användas i alla verksamheter där barn finns. Målgruppen är således alla som möter barn i professionella samtal samt studerande till yrken där barnsamtal förekommer.

Art.nr 40160

studentlitteratur.se