9789144127903 by Smakprov Media AB

PRAKTISK SKADESTÅNDSBEDÖMNING

MARCUS RADETZKI

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 32406 ISBN 978-91-44-12790-3 Upplaga 4:1 © Författaren och Studentlitteratur 2005, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Nina_Lisitsyna/Shutterstock Printed by Eurographic Group, 2019

INNEHÅLL

Förord 9 Vissa förkortningar 11

1 Introduktion 13 1.1 1.2 1.3 1.4

Skadestånd – innebörd och syfte 13 Skadeståndsrättens struktur 14 Skadeståndsrättens källmaterial 14 Skadeståndsbedömningens olika moment och den fortsatta framställningen 16

2 Förutsättningar för skadeståndsansvar 19 2.1 2.2

Inledning 19 Objektiva förutsättningar för ansvar 19 2.2.1 Skada 19 2.2.1.1 Personskada 20 2.2.1.2 Sakskada 20 2.2.1.3 Ren förmögenhetsskada 21 2.2.1.4 Kränkning 21 2.2.2 Presumtivt ansvarssubjekt 22 2.2.3 Aktiv handling alternativt ansvarsgrundande passivitet 23 2.2.4 Icke-förekomst av objektiv ansvarsfrihetsgrund 24

Innehåll

2.3

2.2.4.1 Nödvärn 24 2.2.4.2 Nöd 25 2.2.4.3 Samtycke 25 2.2.4.4 Tjänsteplikt 26 2.2.5 Adekvat kausalitet 26 2.2.5.1 Kausalitet 26 2.2.5.2 Adekvans 30 Subjektiva förutsättningar för ansvar alternativt strikt ansvar 34 2.3.1 Det subjektiva kravet 34 2.3.1.1 Översikt 34 2.3.1.2 Person- och sakskada 35 2.3.1.3 Ren förmögenhetsskada 42 2.3.1.4 Kränkning 44 2.3.2 Rent strikt ansvar 47 2.3.2.1 Innebörd 47 2.3.2.2 Vem bär rent strikt ansvar? 48 2.3.3 Arbetsgivares principalansvar 51 2.3.3.1 Innebörd 51 2.3.3.2 Förutsättningar för principalansvar 51 2.3.3.3 Flera arbetsgivare 54 2.3.3.4 Arbetsgivares ansvar för egen oaktsamhet 54 2.3.4 Statens och kommunernas ansvar 55 2.3.4.1 Ansvaret vid myndighetsutövning 55 2.3.4.2 Ansvaret vid felaktiga upplysningar eller råd 57 2.3.4.3 Ansvaret vid överträdelser av EKMR 59 2.3.5 Föräldrars principalansvar 61

3 Skadeståndsberäkning 63 3.1

3.2

Allmänt om skadeståndsberäkning 63 3.1.1 Principen om full ersättning 63 3.1.2 Differensläran 64 De ersättningsgilla posterna 64 3.2.1 Personskada 65 3.2.2 Sakskada 67

Innehåll

3.3

3.4 3.5

3.2.3 Ren förmögenhetsskada 68 3.2.4 Kränkning 69 3.2.5 Generella undantag 69 3.2.5.1 Ideella skador 69 3.2.5.2 Tredjemansskador 70 Skadevärderingen 72 3.3.1 Ekonomiska skador 72 3.3.1.1 Kostnader 72 3.3.1.2 Inkomstförlust/intrång i näringsverksamhet 73 3.3.1.3 Värdeminskning 74 3.3.2 Ideella skador 77 3.3.2.1 Sveda och värk 77 3.3.2.2 Lyte och annat stadigvarande men 77 3.3.2.3 Särskilda olägenheter 78 3.3.2.4 Kränkning 78 Bevisbörda och beviskrav 80 Allmänna begränsningsprinciper 80 3.5.1 Adekvat kausalitet 80 3.5.2 Skadebegränsningsplikten 81 3.5.3 Compensatio lucri cum damno 82

4 Jämkning av skadestånd 83 4.1 4.2

4.3 4.4 4.5 4.6 4.7 4.8

Inledning 83 Medvållande 84 4.2.1 Förutsättningar för jämkning 84 4.2.1.1 Personskada 84 4.2.1.2 Sakskada och ren förmögenhetsskada 86 4.2.2 Jämkningsgraden 87 Omyndiga 88 Psykisk störning 89 Ekonomisk jämkning 89 Försäkringar och försäkringsmöjligheter 92 Föräldrar 93 Arbetstagare 94

Innehåll

5 Några särskilda regler om skadeståndsansvar 97 5.1

5.2

5.3 5.4

Ansvar för miljöskador 97 5.1.1 Allmänt 97 5.1.2 Tillämpningsområdet för 32 kap. MB 97 5.1.3 Avvikelser i förhållande till SKL 98 5.1.3.1 Utgångspunkt 98 5.1.3.2 Ansvarssubjekt 99 5.1.3.3 Beviskrav i fråga om kausalitet 100 5.1.3.4 Rent strikt ansvar 100 Produktansvar 102 5.2.1 Allmänt 102 5.2.2 PAL:s tillämpningsområde 103 5.2.3 Avvikelser i förhållande till SKL 103 5.2.3.1 Utgångspunkt 103 5.2.3.2 Ansvarssubjekt 104 5.2.3.3 Rent strikt ansvar vid skada som orsakats av säkerhetsbrist 104 5.2.3.4 Ansvarsfrihet i vissa fall 105 5.2.3.5 Avräkning vid sakskada 106 5.2.3.6 Medvållande 106 Ansvar för skada till följd av frihetsberövande 106 Ersättning för skada till följd av brott 107

6 Försäkring i stället för skadestånd 109 6.1 6.2 6.3 6.4 6.5

Inledning 109 Trafikförsäkring 109 Patientförsäkring 113 TFA 114 Läkemedelsförsäkring 115

Innehåll

Bilaga 1 – Lagstiftning 117

Brottsskadelag (2014:322) 117 Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder 124 Miljöbalk (1998:808) 127 Patientskadelag (1996:799) 131 Produktansvarslag (1992:18) 136 Skadeståndslag (1972:207) 139 Trafikskadelag (1975:1410) 145 Bilaga 2 – Försäkringsvillkor 157

Ersättning för läkemedelsskada 157 Trygghetsförsäkring vid arbetsskada 177 Källor 185

Åberopade källor 185 Lagstiftning med mera 185 Rättspraxis 190 Annat centralt källmaterial 192 Vissa förarbeten 192 Register 195

KAPITEL 3

Skadeståndsberäkning

3.1

Allmänt om skadeståndsberäkning

I föregående kapitel har de olika förutsättningar som måste vara uppfyllda för att skadeståndsansvar ska uppkomma behandlats. I den mån skadeståndsskyldighet föreligger uppkommer fråga om hur skadeståndet ska beräknas. I avsnitt 3.1.1–3.1.2 presenteras två övergripande principer med stor betydelse vid skadeståndets beräkning. I den därpå följande framställningen, avsnitt 3.2, presenteras vilka förluster och andra förhållanden som äger relevans vid skadeståndsberäkningen. När de ersättningsgilla posterna på detta sätt fastställts uppkommer fråga om hur de ska värderas. Denna fråga behandlas i avsnitt 3.3. Frågor rörande bevisbörda och beviskrav i samband med fastställandet av ersättningsgilla poster och värdering härav behandlas kortfattat i avsnitt 3.4. När värderingen är genomförd återstår slutligen frågan om skadeståndet ska begränsas med stöd av någon begränsningsprincip av allmän natur. Dessa begränsningsprinciper presenteras i avsnitt 3.5. 3.1.1 Principen om full ersättning

Inte sällan framhålls att ett skadestånd ska bereda den skadelidande full ersättning. Principen om full ersättning innebär att den skadelidande ska erhålla ersättning för uppkommen skada i dess helhet. Från ett rättspolitiskt perspektiv måste principen om full ersättning anses vara av stort intresse. Den ger en allmän programförklaring avseende skadeståndets storlek vilken tydligt korresponderar med skadeståndets reparativa syfte (avsnitt 1.1). Däremot ger principen om full ersättning knappast något bidrag till den rättstekniska diskussion som gäller det konkreta tillvägagångssättet vid skadeståndsberäkningen. För detta är principen alltför övergripande. © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

3.1.2 Differensläran

I stället brukar sistnämnda fråga diskuteras med utgångspunkt i differensläran. Enligt denna lära ska skadeståndet motsvara differensen mellan det ekonomiska utfallet av två olika händelseförlopp, det faktiska och ett hypotetiskt. Det faktiska händelseförloppet utgörs av det förlopp som faktiskt utvecklats efter att den skadegörande tilldragelsen inträffat. Det hypotetiska händelseförloppet utgörs av det förlopp som mest sannolikt skulle ha utvecklats om denna tilldragelse inte inträffat. Om det ekonomiska utfallet av det faktiska händelseförloppet är sämre än det ekonomiska utfallet av det hypotetiska händelseförloppet utgår skade stånd med ett belopp som motsvarar differensen. Differensläran är omstridd. Den allvarligaste invändningen mot läran går ut på att den ibland leder till resultat som inte motsvaras av gällande rätt. Som exempel brukar framhållas att differensläran förutsätter att alla ekonomiska fördelar av den skadegörande händelsen – exempelvis försäkringsersättningar – ska avräknas från skadeståndet. Samtidigt står det klart att vissa försäkringsersättningar (exempelvis ersättning ur försäkring mot dödsfall och olycksfall) enligt gällande rätt får kumuleras med skadestånd. Trots det nu sagda kan differensläran emellertid vara av värde vid skade ståndsberäkningen då den klargör den övergripande tankemodell varpå regelverket är uppbyggt. 3.2

De ersättningsgilla posterna

Tre olika bestämmelser i SKL syftar till att fastställa de förluster och andra förhållanden som kan ersättas med skadestånd – de ersättningsgilla posterna. 5 kap. 1–2 §§ SKL tar sikte på personskada (avsnitt 3.2.1). 5 kap. 7 § SKL på sakskada (avsnitt 3.2.2). I fråga om rena förmögenhetsskador (avsnitt 3.2.3) och kränkningar (avsnitt 3.2.4) saknas uttryckliga bestämmelser rörande denna frågeställning. De ersättningsgilla posterna får då fastställas med utgångspunkt i respektive skadebegrepp. Vid sidan om nämnda bestämmelser återfinns även två oskrivna principer att beakta när de ersättningsgilla posterna fastställs (avsnitt 3.2.5). Dels principen om att ideella skador inte ersätts annat än när det finns uttryckligt lagstöd härför (avsnitt 3.2.5.1). Dels principen om att tredjemansskador inte omfattas av skadevållarens ansvar (avsnitt 3.2.5.2). 64

3 Skadeståndsberäkning

3.2.1 Personskada

Enligt 5 kap. 1 § SKL omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för a) sjukvårdskostnad och andra kostnader, b) inkomstförlust samt c) fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur eller av bestående art samt särskilda olägenheter till följd av skadan. Kostnader kan naturligtvis vara av en mängd olika slag. Exempel på sjukvårds kostnader utgörs av utgifter för sjukhusvård, läkare, röntgen, sjukg ymnastik, eftervård, medicin, protes, rullstol samt resor i samband med vården. I stor utsträckning ersätts kostnader av detta slag från annat håll. Sjukvården bekostas exempelvis till mycket stor del av allmänna medel. Skadeståndet omfattar då endast de delar som den skadelidande själv har betalat. Exempel på andra kostnader utgörs av utgifter som syftar till att underlätta för den skadelidande att utföra förvärvsarbete, som merkostnader för arbetsresor, särskilda kostnader för mathållning och utgifter för särskilda anordningar på arbetsplatsen och för olika rehabiliteringsåtgärder. Andra exempel utgörs av kostnader för tillsyn eller för underhåll av bostad eller annan egendom som den skadelidande till följd av skadan inte kan utföra själv. Ett särskilt kostnadsslag utgörs slutligen av skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära. Vad som avses är de kostnader som den skadelidande har för att täcka närståendes utgifter och/eller inkomstförlust i samband med sjukbesök. Begreppet inkomstförlust tar sikte på den förtjänst som den skadelidande förlorat till följd av skadan. Dels avses förlust av arbetsförtjänst, dels förlust av annan icke yrkesmässig inkomst, exempelvis inkomst av hobbyverksamhet. Med inkomst likställs i detta sammanhang enligt 5 kap. 1 § tredje stycket SKL värdet av hushållsarbete i hemmet vilket innebär att den skade lidande som till väsentlig del har skött hushållsarbetet i hemmet i stället för att ägna sig åt förvärvsarbete kan kompenseras för den händelse skadan medför att detta arbete inte längre kan utföras. För det fall att skadelidanden är företagare anger 5 kap. 1 § tredje stycket SKL att med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet, det vill säga den resultatförsämring som till följd av skadan uppkommit i den skadelidandes rörelse. I den mån verksamheten drivs genom bolag som utgör juridisk person (exempelvis © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

aktie- eller handelsbolag) kan emellertid det försämrade resultatet utgöra en icke ersättningsgill så kallad tredjemansskada (avsnitt 3.2.5.2). Fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur benämns även sveda och värk. Mera konkret avses smärta, ångest och annat lidande under den akuta sjukdomstiden. Fysiskt och psykiskt lidande av bestående art benämns även lyte och annat stadigvarande men. Härmed avses bland annat vanprydande ärrbildning, hälta, förlust av kroppsdelar, nedsatt syn eller hörsel, försämrat lukt- eller smaksinne, talfel, försämrad potens samt förlust av fertilitet. Särskilda olägenheter till följd av skadan avser i första hand särskild anspänning i arbetet eller andra påtagliga besvär eller svårigheter att fungera i arbetet. Även besvär i det dagliga livet kan ersättas inom ramen för denna post liksom, i undantagsfall, förlust av möjlighet att utöva viss fritidssysselsättning. Om personskada lett till döden fastställs de ersättningsgilla posterna med stöd av 5 kap. 2 § SKL. Enligt detta stadgande omfattar skadeståndet a) begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet, b) förlust av underhåll samt c) personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Skadestånd avseende begravningskostnad omfattar bland annat utgift för dödsannons, transport av den avlidne, kista med dekorationer, begravningsbil, bärare, begravningslokal, begravningsförrättare, kremering, gravsten samt begravningsmåltid. Däremot omfattas inte kostnad för framtida vård av gravplats, inte heller boupptecknings- eller boutredningskostnader. Rätten till ersättning för begravningskostnad tillkommer den som har svarat för kostnaden, dödsboet eller annan. Annan kostnad till följd av dödsfallet avser bland annat sorgkläder och resor i samband med begravningen. Det fordras härvid att den som kräver skadestånd står i nära relation (make, sambo, förälder eller barn) till den avlidne. Skadestånd avseende förlust av underhåll utgår i första hand till den som enligt lag ägde rätt till underhåll från den avlidne, det vill säga make i bestående eller tidigare äktenskap samt barn (inklusive styvbarn). I särskilda fall kan skadestånd emellertid utgå även till annan som var beroende av den 66

3 Skadeståndsberäkning

avlidne för sin försörjning, exempelvis sambo. Beträffande båda katego rierna fordras att underhåll utgått vid tiden för dödsfallet eller skulle ha utgått inom en nära framtid. Slutligen kan skadeståndet vid dödsfall omfatta personskada som till följd av dödsfallet åsamkats den som till följd av släktskap eller samman boende stod den avlidne särskilt nära. Denna ersättningspost tar i första hand sikte på personskada av psykisk natur. Och enligt rättspraxis sträcker sig rätten till skadestånd i denna typ av fall rent av ännu längre än vad 5 kap. 2 § tredje punkten SKL uttryckligen ger vid handen. I NJA 2006 s. 181 utdömdes sålunda skadestånd avseende psykiska besvär som åsamkats modern till en ung man som utsatts för försök till dråp och därvid åsamkats skador vilka under åtminstone 14 dagar var livshotande. Eftersom skadeståndet i nu ifrågavarande typ av fall avser personskada som drabbar särskilt närstående kan, i fråga om de förluster och andra förhållanden som kan bli föremål för ersättning, hänvisning göras till 5 kap. 1 § SKL. 3.2.2 Sakskada

Enligt 5 kap. 7 § SKL omfattar skadestånd med anledning av sakskada ersättning för a) sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, b) annan kostnad till följd av skadan samt c) inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Skadestånd med anledning av sakskada syftar uppenbarligen till att återställa det värde som den skadade egendomen representerade före skadan. Vid totalskada (skada som inte kan repareras) ska skadeståndet motsvara den skadade egendomens värde före skadan. Vid partiell skada (skada som kan repareras) finns två alternativ. Antingen är den skadelidande berättigad till skadestånd motsvarande den skadade egendomens värde före skadan med avdrag för dess restvärde (det efter skadan återstående värdet). Eller är den skadelidande berättigad till skadestånd med ett belopp som motsvarar kostnaden för reparation av den skadade egendomen jämte eventuell kvarstående värdeminskning. Inte bara kostnaden för reparation av den skadade egendomen kan bli © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

föremål för ersättning enligt 5 kap. 7 § SKL utan även annan kostnad till följd av skadan. Som exempel kan nämnas kostnad för transport, besiktning och värdering av det skadade föremålet samt utgifter som varit nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna. Vidare kan tidsspillan för återanskaffning av förstörd egendom utgöra en ersättningsgill kostnad. Likaså torde exempelvis ägaren av en skadad bil kunna få ersättning för hotellkostnader om han nödgas övernatta på skadeorten i stället för att återvända till sin bostad. Ytterligare ett exempel utgörs av kostnaden för att under reparationstiden hyra egendom som motsvarar den skadade. Ersättningen härför benämns traditionellt stilleståndsersättning. Slutligen omfattar ett skadestånd avseende sakskada inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet. Precis som vid personskada kan en inkomstförlust avse förlorad arbetsförtjänst eller förlust av annan icke yrkesmässig inkomst. Vid sakskada kan förlust av arbetsförtjänst exempelvis uppkomma för den händelse en arbetstagare som ska hålla sig med egna arbetsredskap får sin arbetsinkomst minskad till följd av att redskapen på grund av skada blivit obrukbara. Som exempel på en icke yrkesmässig inkomstförlust kan nämnas att en villaägare till följd av brand går miste om inkomsten från uthyrningen av ett rum i villan. Om det skadade föremålet nyttjas i den skadelidandes näringsverksamhet kan skadeståndet avse intrång i näringsverksamhet. Ett exempel på detta är att en näringsidkare till följd av skada på en maskin drabbas av driftavbrott med åtföljande intäktsbortfall i en industriell rörelse. 3.2.3 Ren förmögenhetsskada

En ren förmögenhetsskada är som framgått (avsnitt 2.2.1.3) en skada av renodlat ekonomisk natur, innebärande att den inte har sin orsak i skada på person eller sak. I det stora flertalet fall utgörs ren förmögenhetsskada av inkomstförlust och/eller intrång i näringsverksamhet samt kostnader av olika slag. I syfte att illustrera detta kan nämnas det i det nyss nämnda avsnittet anförda exemplet i vilket en nyetablerad revisor genom förtal konkurrerar ut en sedan tidigare etablerad revisor. I denna situation åsamkas den skadelidande revisorn inkomstförlust alternativt intrång i näringsverksamhet (beroende på hur hans verksamhet är organiserad). Även kostnader torde kunna drabba den skadelidande revisorn, exempelvis för att i en annonskampanj dementera de oriktiga uppgifter som spridits om dennes person och/eller förehavanden. 68

3 Skadeståndsberäkning

3.2.4 Kränkning

Vid kränkning är det inte möjligt att på samma sätt som vid övriga skadetyper utpeka olika poster vilka, med uteslutande av andra, kan ersättas med skadestånd. Det har framgått i avsnitt 2.2.1.4 att en kränkning föreligger så snart någon gör sig skyldig till handling eller underlåtenhet som typiskt sett framkallar känslor av visst slag hos någon annan, närmare bestämt känslor av rädsla, förnedring, skam eller liknande. Om de olika förutsättningarna för skadestånd är uppfyllda omfattar skadeståndet kränkningen som sådan. Ersättningen kan därför sägas syfta till att kompensera den negativa upp levelse som typiskt sett orsakas av den kränkande gärningen. Detsamma torde kunna sägas gälla i fråga om sådan, med kränkningsersättning mycket nära besläktad, ersättning för annan ideell skada som kan utdömas med stöd av 3 kap. 4 § SKL. 3.2.5 Generella undantag 3.2.5.1 Ideella skador

En viktig skiljelinje vid skadeståndsberäkningen går mellan skador av ekonomisk respektive ideell natur. En ekonomisk skada kan uppskattas i pengar efter en allmän värdering måttstock, det vill säga med stöd av en annan måttstock än den skade lidandes egen värdering. Uppenbara exempel på ekonomisk skada utgörs av kostnader, inkomstförluster samt intrång i näringsverksamhet. En ideell skada kan inte på motsvarande sätt värderas med stöd av objektiva kriterier. Exempel på ideell skada utgörs sålunda av sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men, särskilda olägenheter samt kränkning. En skada som består i värdeminskning på egendom kan anses vara av ekonomisk art så länge det värde som åsyftas baseras på objektiva kriterier. Är det värde som gått förlorat däremot av renodlat subjektiv natur, varvid det benämns affektionsvärde, får skadan anses vara ideell. Person- och sakskador kan sålunda vara av såväl ekonomisk som ideell natur. Ren förmögenhetsskada utgör däremot alltid ekonomisk skada, medan en kränkning inte kan vara annat än ideell. Vid ideell skada är det svårt att fastställa skadeståndets storlek på ett rättvist sätt. Det finns ju, som framgått, ingen objektiv norm på vilken © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

skadeståndsberäkningen kan baseras. En utgångspunkt är därför att ideell skada inte medför rätt till skadestånd annat än i de fall i vilka ansvar för sådan skada stadgas uttryckligen i lag. Sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men, särskilda olägenheter samt kränkning utgör exempel på sådana ersättningsgilla ideella skador. Annorlunda förhåller det sig med förlorade affektionsvärden. I avsaknad av uttryckliga lagbestämmelser som anger motsatsen får 5 kap. 7 § första punkten SKL tolkas så att skadestånd avseende sakens värde endast omfattar ekonomiska värden, med följd att affektionsvärden inte kan bli föremål för ersättning. Gränsdragningen mellan affektionsvärden och andra ekonomiska värden får sålunda stor betydelse vid skadeståndsberäkningen. Inte minst när skönhetsvärden gått förlorade kan denna gränsdragningsfråga ställas på sin spets. En individs uppfattning om skönhet behöver ju ingalunda delas av andra varför slutsatsen att förlust av ett skönhetsvärde utgör ideell skada ligger nära till hands. Även den motsatta slutsatsen är emellertid fullt möjlig. I NJA 1898 s. 290 hade A olovligen fällt 81 björkar som X planterat på en fastighet som tillhörde honom. X:s krav på skadestånd omfattade inte endast trädens vedvärde utan även deras värde som prydnadsträd, vilket angavs uppgå till 300 kr. Enligt Högsta domstolen var det klarlagt att björkarna jämte vedvärdet haft ett värde som prydnadsträd varför X:s talan skulle bifallas. Även om det inte framgår uttryckligen torde utgången kunna förklaras med att avverkningen minskat den ifrågavarande fastighetens marknadsvärde. Om de träd som gått förlorade inte haft någon inverkan på detta värde hade det förlorade skönhetsvärdet nämligen utgjort ett icke ersättningsbart affektionsvärde. 3.2.5.2 Tredjemansskador

Vid person- och sakskada skiljs som framgått (avsnitt 2.2.1.1–2.2.1.2) mellan den initiala fysiska (eller psykiska) skadan å ena sidan och de följdskador för vilka skadestånd utgår å den andra. I de flesta fall är den som drabbas av sådana följdskador densamme som den som åsamkats den fysiska (eller psykiska) skadan. Det förekommer emellertid att fysisk (eller psykisk) skada som åsamkas A medför att någon annan än A, exempelvis B, åsamkas ekonomisk skada av det slag som anges i 5 kap. 1–2 och 7 §§ SKL, exempelvis kostnader eller inkomstförlust. B drabbas sålunda inte av något annat än 70

3 Skadeståndsberäkning

ekonomisk skada. Någon ren förmögenhetsskada är det emellertid inte fråga om. B:s skada är ju trots allt en följd av den fysiska (eller psykiska) skada som träffat A. Skadan utgör sålunda en ekonomisk skada som uppkommit till följd av annans fysiska (eller psykiska) skada. Med en annan term är det fråga om tredjemansskada. Som exempel kan nämnas att en bil som nyttjas i ägarens (X) arbete skadas. Åtskilliga andra än X kan då komma att d rabbas av kostnader och/eller inkomstbortfall, exempelvis (a) X:s arbetsg ivare, genom att X inte kan utföra sitt arbete när han saknar tillgång till bilen, (b) den som har pengar att fordra av X, genom att X inte tjänar tillräckligt för att betala sina skulder eller (c) den som utför arbete för X:s räkning, genom att X till följd av skadan inte kan lämna honom arbetstillfällen. På motsvarande sätt kan naturligtvis tredje man åsamkas förlust till följd av att någon annan drabbats av ren förmögenhetsskada. Ett exempel skulle kunna vara att X blir utsatt för brott (exempelvis bedrägeri) och därigenom åsamkas en ersättningsgill ren förmögenhetsskada. I förlängningen kan bedrägeriet naturligtvis få till följd att också någon annan än X drabbas av ekonomisk förlust, exempelvis X:s leverantör som till följd av det inträffade inte får betalt eller en av X anställd person som förlorar sin anställning. Om alla tredje män skulle äga rätt att få förluster av nu ifrågavarande slag kompenserade skulle den skadegörande handlingen kunna få oöverskådliga konsekvenser. En viss begränsning följer visserligen av det i avsnitt 2.2.5 omtalade kravet på adekvat kausalitet. Denna begränsning har emellertid inte ansetts tillräckligt effektiv. Som huvudregel gäller därför att endast den som åsamkats den initiala skadan äger rätt till skadestånd. Förmögenhetsförlust som drabbar tredje man omfattas sålunda inte av skadevållarens ansvar. Ett rättsfall som illustrerar den nu presenterade huvudregeln utgörs av NJA 1975 s. 533. I detta fall hade en optiker skadats vid en halkolycka. Han yrkade skadestånd för att det bolag vari han var anställd, och vars samtliga aktier han ägde, hade tvingats anställa en vikarie under hans frånvaro. Den fysiska skadan hade träffat optikern. Den kostnad för vilken skadestånd yrkades i målet hade däremot åsamkats det ifrågavarande aktiebolaget. Skadan utgjorde sålunda en tredjemansskada varför Högsta domstolen inte kunde döma ut det yrkade skadeståndet. Ett snarlikt avgörande utgörs av NJA 1988 s. 62. I detta fall hade en gräv maskinist (A) genom oaktsamhet skadat en elkabel som tillhörde B vid grävning strax utanför företaget X:s industriområde. Kabeln användes för att förse X med © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

ström. Strömtillförseln bröts vilket medförde avbrottsförlust för X. Den fysiska skadan hade träffat B. Det intrång i näringsverksamhet för vilket skadestånd yrkades hade emellertid träffat X. Skadan utgjorde sålunda en tredjemansskada varför Högsta domstolen inte kunde bifalla X:s skadeståndsyrkande. Regeln om att tredjemansskador inte omfattas av skadevållarens ansvar har emellertid undantag. De viktigaste är lagreglerade. Som redan framgått (avsnitt 3.2.1) äger särskilt närstående till den som drabbats av personskada enligt 5 kap. 1 § första stycket SKL rätt till ersättning för vissa kostnader och inkomstförluster som uppkommit med anledning av skadan. Vidare äger efterlevande till den som avlidit till följd av personskada enligt 5 kap. 2 § första stycket SKL rätt till skadestånd avseende bland annat begravningskostnader och förlust av underhåll. Vid sidan om dessa lagreglerade undantag från den presenterade principen rörande tredjemansskador förekommer det att särskilda skäl anses motivera att principen bryts utan stöd i lag. Sådana undantag är sällsynt förekommande. Ett exempel utgörs emellertid av NJA 2009 s. 16. I detta fall hade en byggnad som ägdes av en bostadsrättsförening skadats. Till följd av skadan drabbades en av bostadsrättsinnehavarna av kostnader för ersättningsboende. Enligt Högsta domstolen ägde bostadsrättsinnehavaren rätt till skadestånd från den som orsakat skadan på bostadsrättsföreningens fastighet. Till stöd härför uttalades att en bostadsrättsinnehavare i många avseenden intar en ägarliknande ställning samt att en bostadsrätt som för mögenhetstillgång är nära besläktad med äganderätten till en fastighet. 3.3

Skadevärderingen

Vid skadevärderingen är såväl tillvägagångssättet som komplikationsgraden i hög grad beroende av vilken typ av skadeföljd som är i fråga. I den följande framställningen behandlas skadeföljder av ekonomisk natur i avsnitt 3.3.1 och ideella skador i avsnitt 3.3.2. 3.3.1 Ekonomiska skador 3.3.1.1 Kostnader

Att storleksbestämma ett skadestånd som avser kostnader medför som regel inga större svårigheter. Skadeståndet ska ge den skadelidande full kostnads täckning. Den skadelidande har att styrka förekomsten av kostnader och 72

3 Skadeståndsberäkning

deras storlek. När det gäller kostnader i förfluten tid sker detta enkelt med hjälp av kvitton och dylikt. I vissa fall, inte minst vid personskada, kan det vid skadeståndsberäkningen stå klart att kostnader till följd av skadan kommer att uppkomma också i framtiden. Även dessa kostnader ska naturligtvis ersättas av skadevållaren. Att storleksbestämma skadeståndet härför kan vara besvärligt. Ofta blir det fråga om en skönsmässig uppskattning varvid kostnaderna i förfluten tid kan vara till vägledning. 3.3.1.2 Inkomstförlust/intrång i näringsverksamhet

I SKL återfinns en bestämmelse gällande värderingen av skada som består i inkomstförlust. Bestämmelsen återfinns i 5 kap. 1 § andra stycket och tar sikte på inkomstförlust som utgör personskada. Inget torde emellertid hindra att den princip som här kommer till uttryck tillämpas också med sikte på inkomstförlust som utgör sak- eller ren förmögenhetsskada. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket SKL ska ett skadestånd avseende inkomstförlust motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå. Det blir sålunda fråga om en differensbedömning. Utgångspunkten vid differensbedömningen utgörs av den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inte skadats. Så länge det är fråga om vad den skadelidande skulle ha kunnat uppbära i förfluten tid uppkommer som regel inga större svårigheter när detta hypotetiska inkomstunderlag ska bestämmas. Är det fråga om inkomst av förvärvs arbete utgörs utgångspunkten naturligtvis av den skadelidandes grundlön. Härutöver beaktas exempelvis ackordstillägg, risktillägg, naturaförmåner, tillägg för obekväm arbetstid och sjukförmåner men även löneavdrag för sjufrånvaro. Traktamente beaktas bara om det är avsett att utgöra ett öppet eller dolt lönetillskott. Vid personskada förekommer det att den skadelidande blir arbetsoförmögen under lång tid. Då kan bestämningen av det hypotetiska inkomstunderlaget vara besvärlig. Möjliga förändringar, exempelvis avseende lön och avancemang till bättre betald tjänst måste beaktas. Särskilt besvärlig blir denna bedömning om den skadelidande ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden. Och för den händelse skadelidanden är ett barn, som vid © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

tidpunkten för skadevärderingen inte ens valt utbildning, finns det knappt något alls som bedömningen kan baseras på. Att det hypotetiska inkomstunderlaget i sådana fall måste bestämmas schablonmässigt är uppenbart. Det hypotetiska inkomstunderlaget får sedan jämföras med den skade lidandes faktiska inkomst i förfluten tid samt, i de fall skadelidanden vid skadevärderingen ännu inte återfått sin arbetsförmåga, den inkomst som han kan förväntas uppnå i framtiden. Även i detta sammanhang upp kommer naturligtvis de verkligt stora svårigheterna när en bedömning av den skadelidandes framtida arbetsförmåga erfordras. Frågan om hur skador som utgörs av intrång i näringsverksamhet ska värderas behandlas inte uttryckligen i SKL. Inte heller lagens förarbeten berör denna frågeställning. I avsnitt 3.2.1 har intrång i näringsverksamhet definierats som en försämring av en rörelses resultat. Ett rörelseresultat påverkas primärt av rörelsens intäkter och kostnader. Mot denna bakgrund torde ett skadestånd avseende intrång i näringsverksamhet kunna storleks bestämmas genom en beräkning av förlorade intäkter och uppkomna kostnader i rörelsen till följd av skadan eller, vid ren förmögenhetsskada, den skadegörande handlingen. Det bör framhållas att ett skadestånd avseende intrång i näringsverksamhet sålunda omfattar inte bara intäktsbortfall utan även kostnader till följd av skadan. I den mån skadestånd avseende kostnader till följd av skadan redan utgivits (med stöd av exempelvis 5 kap. 1 § första punkten eller 7 § andra punkten SKL) bör ersättningen avseende intrång i näringsverksamhet reduceras i motsvarande mån. I annat fall blir den skadelidande överkompenserad. 3.3.1.3 Värdeminskning

Kostnader, inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet kan uppkomma vid såväl person- som vid sak- och ren förmögenhetsskada. Värdeminskning däremot, tar sikte på skadad egendom och utgör därför alltid sakskada. Enligt 5 kap. 7 § SKL omfattar skadeståndet det skadade föremålets värde alternativt reparationskostnad och värdeminskning. Det värde som åsyftas utgörs av den skadade egendomens dagsvärde. Dagsvärdet definieras härvid med stöd av 6 kap. 2 § försäkringsavtalslagen som kostnaden för återanskaffning av ny motsvarande egendom med avdrag för ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet. 74

3 Skadeståndsberäkning

Utgångspunkten utgörs sålunda av den skadade egendomens nyvärde (kostnaden för återanskaffning av ny motsvarande egendom). Om skadeståndet motsvarade hela detta värde skulle emellertid den skadelidande många gånger bli överkompenserad. I syfte att undvika detta får ersättningen reduceras med hänsyn till sedvanlig förslitning (ålder och bruk) samt extraordinär värdeminskning (nedsatt användbarhet och annan omständighet), exempelvis att egendomen till följd av vanvård inte längre kan användas för sitt ändamål. Att dagsvärdesprincipen äger tillämpning vid den skadeståndsrättsliga skadevärderingen illustreras tydligt av NJA 1936 s. 693. I detta fall hade en bil skadats i samband med en kollision. Enligt Högsta domstolen kunde skadeståndet inte bestämmas till högre belopp än det värde som bilen med hänsyn till ålder, befintligt skick och brukbarhet hade före sammanstötningen. Ytterligare ett rättsfall utgörs av NJA 2011 s. 576. A och B hade stulit byggnadsställningar från en byggarbetsplats. Ställningarnas ägare (X) köpte nytillverkade ställningar motsvarande de som stulits för 40 000 kr och krävde att A och B skulle utge skadestånd med detta belopp. A och B invände att de stulna byggnadsställningarna var begagnade, att avdrag därför borde ske med hänsyn till ålder och bruk samt att skadeståndet sålunda borde bestämmas till 15 000 kr. Att de stulna ställningarna var begagnade var ostridigt mellan parterna. Däremot saknades det i målet utredning om de stulna ställningarnas ålder och förslitningsgrad. Högsta domstolen slog fast att det X tillkommande skadeståndet skulle reduceras med hänsyn till ålder och bruk. Avdragets storlek fastställdes efter en skälighetsbedömning till 10 000 kr med följd att det skadestånd som A och B dömdes att utge bestämdes till 30 000 kr. Vid skada på unik egendom, exempelvis konstföremål, antikviteter och andra föremål som inte kan ersättas med nytillverkad egendom och som till skillnad från annan egendom typiskt sett inte förlorar i värde i takt med att egendomen åldras, bestäms skadeståndet av allt att döma i stället med utgångspunkt i egendomens marknadsvärde. Ett visst stöd härför ges av NJA 2015 s. 199. I detta fall hade en person olovligen avverkat fyra uppvuxna tallar på en annan persons villatomt. Det ansågs inte vara möjligt att återanskaffa likvärdiga träd. Skadeståndet bestämdes därför, utöver vedvärdet, med utgångspunkt i en uppskattning av den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommit genom avverkningen. © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

3 Skadeståndsberäkning

Det är vanligt att egendom också i skadat skick betingar ett visst värde. Att ett sådant restvärde måste uppskattas och dras av från den skadelidandes ersättning är uppenbart. I annat fall blir den skadelidande överkompenserad. Alternativt kan emellertid skadeståndet vid sådan partiell skada enligt 5 kap. 7 § SKL bestämmas till ett belopp som motsvarar kostnaden för reparation av den skadade egendomen. Åtskilliga rättsfall, däribland NJA 1971 s. 126 som gällde ett krav på skadestånd motsvarande kostnaden för att reparera en skadad bil, ger emellertid vid handen att reparationskostnad inte ersätts i den mån den överstiger det skadade föremålets värde. Undantag kan emellertid förekomma. I exempelvis NJA 2001 s. 65 I och II har sålunda Högsta domstolen vid skada på hund respektive katt (som i skadeståndsrättslig mening utgör saker) dömt ut skadestånd avseende kostnader för veterinärvård, trots att dessa kostnader kraftigt översteg de skadade djurens värde. Ett annat exempel utgörs av NJA 2016 s. 945 där Högsta domstolen dömde ut skadestånd avseende kostnaden för reparation av en stallbyggnad som brandskadats, trots att denna kostnad kraftigt översteg den skadade byggnadens värde. Vidare torde det vara ganska vanligt att skadad egendom trots fullgod reparation förlorar en del av sitt värde. Under förutsättning att den skade lidande kan styrka förekomsten av sådan kvarstående värdeminskning äger denne, enligt det uttryckliga stadgandet i 5 kap. 7 § första punkten SKL rätt att, vid sidan om reparationskostnadsersättningen, erhålla ersättning avseende sådan värdeminskning. Omvänt kan det naturligtvis vara så att den skadade egendomens värde efter genomförd reparation överstiger värdet före skadan. Detta kan exempelvis vara fallet när begagnade reservdelar inte funnits att tillgå med följd att gamla slitna delar bytts ut mot nya. NJA 1955 s. 89 II ger tydligt vid handen att en sådan värdehöjning kan medföra att skadeståndet reduceras. Ett sådant resultat framstår också som väl förenligt med den nyss nämnda dagsvärdesprincipen (som föreskriver att avdrag ska göras för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och annan omständighet). För den skadelidande kan detta medföra besvärliga konsekvenser såtillvida att denne kan tvingas att göra ett kapitaltillskott för att reparation ska vara möjlig.

3 Skadeståndsberäkning

3.3.2 Ideella skador 3.3.2.1 Sveda och värk

Sveda och värk avser, som framgått (avsnitt 3.2.1), den smärta, ångest och annat lidande som den skadelidande fått utstå under den akuta sjukdomstiden. Att på objektiva grunder fastställa ett skadestånd avseende sådan skada är inte möjligt. Det är sålunda fråga om skada av ideell natur. I syfte att möjliggöra en skadeståndsberäkning som inte i alltför stor utsträckning bygger på skönsmässig bedömning har Högsta domstolen i NJA 1972 s. 81 principiellt godtagit grundsatsen att skadestånd avseende sveda och värk får baseras på schabloner. Följaktligen nyttjas i mycket stor utsträckning de tabellverk rörande omfattningen av skadestånd avseende sveda och värk som skapats av Trafikskadenämnden. En faktor som i hög grad styr ersättningen för sveda och värk enligt detta tabellverk utgörs av den aktuella vårdformen. Sjukhusvård ger särskilt hög ersättning. I den mån sjukhusvård utgör intensivvård eller innebär annan särskilt krävande behandling höjs ersättningen ytterligare. Vid annan vård än sjukhusvård blir ersättningen lägre. En annan viktig faktor utgörs av skadans art. Tabellverket skiljer mellan svår fysisk respektive psykisk skada som ger särskilt hög ersättning och annan skada som ger ersättning på ordinär nivå. Till svår fysisk skada hänförs bland annat allvarliga fall av dubbelsidig syn eller hörselnedsättning samt allvarliga förlamningstillstånd. Till svår psykisk skada hänförs exempelvis tillstånd med avskärmning från omgivningen genom exempelvis stumhet samt minnesförlust. Slutligen påverkas ersättningen av vårdtidens längd. Ersättningen är högst under de första sex månaderna för att därefter med tiden bli allt lägre.

3.3.2.2 Lyte och annat stadigvarande men

Lyte och annat stadigvarande men avser som framgått (avsnitt 3.2.1) fysiska och psykiska defekter som kvarstår efter den akuta sjukdomstiden, däribland vanprydande ärrbildning, hälta, förlust av kroppsdelar, förlorad eller nedsatt syn eller hörsel, försämrat lukt- eller smaksinne samt talfel. Att på objektiva grunder fastställa ett skadestånd avseende sådan skada är naturligtvis inte möjligt. Det är sålunda fråga om skada av ideell natur. I likhet med ersättning som avser sveda och värk bestäms ersättning avseende lyte och © F ö rfat taren oc h S t uden t li t t erat ur

Marcus Radetzki är professor i civilrätt vid Stockholms universitet och specialist på försäkrings- och skadeståndsrätt. Vid sidan av forskning och undervisning bedriver han även konsultverksamhet och anlitas flitigt som exempelvis sakkunnig eller skiljeman.

PRAKTISK SKADESTÅNDSBEDÖMNING I Praktisk skadeståndsbedömning ger författaren en överblick över skadeståndsrättens olika problemområden och det skadeståndsrättsliga regelverket . Dessutom får läsaren en grundläggande kunskap om tillvägagångssättet vid skadeståndsbedömning i konkreta fall. Framställningen, som är uppbyggd kring en modell för praktisk skadeståndsbedömning, är i första hand avsedd för läsare utan förkunskaper rörande det skadeståndsrättsliga regelverket. Bokens övergripande karaktär och dess klara inriktning mot metodiken vid praktisk skadeståndsrättslig problemlösning medför emellertid att den likväl kan nyttjas vid fördjupade studier i skadeståndsrätt. Den kan också användas av jurister och andra befattningshavare med behov av ett säkrare handlag vid skadereglering på skadeståndsrättslig grund. Den här fjärde upplagan är uppdaterad med hänsyn till lagändringar och nytillkommen rättspraxis. Praktisk skadeståndsbedömning ges ut i samarbete med IFU, en del av Executive Education vid Handelshögskolan i Stockholm.

Fjärde upplagan

Art.nr 32406

studentlitteratur.se