9789144127545 by Smakprov Media AB

Christer Lundh

Spelets regler Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018

Denna titel har tidigare givits ut av SNS förlag och utges från och med den tredje upplagan av Studentlitteratur.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37613

ISBN 978-91-44-12754-5 Upplaga 3:1

© Författaren och Studentlitteratur 2002, 2010, 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Formgivning omslag: Annika Lyth Omslagsbild: Okänd fotograf, Tekniska museet, Stockholm Printed by Dimograf, Poland 2020

Innehåll

Förord 11

1. Arbetsmarknadens institutioner och den ekonomiska utvecklingen 15 – några teoretiska perspektiv Arbetsmarknadsrelationer 15 Teoretiska perspektiv 18 Institutionernas betydelse 20 Transaktionskostnader 22 Institutionell förändring 27 Sorti och protest 28 Arbetsmarknadens institutioner 31 Ekonomiska strukturcykler 34 Ekonomisk och institutionell förändring 40 Periodindelning, avgränsningar och disposition 42

2. En modern arbetsmarknad 45 1850–1890 Den tidiga industrialiseringen 47 Jordbrukssamhället 47 Den första industriella revolutionen 47 Ekonomisk liberalism 48 Bruk och fabriker 49 Stabilitet och förändring 50 Patriarkala relationer 51

Merkantilismen och regleringen av arbetsmarknaden 52 Jordbrukets tjänstefolk och andra okvalificerade arbetare 53 Städernas hantverkare 56 Gruv- och järnbruksarbetare 58 Typografer 58 Fabriksarbetare 59 Den merkantilistiska arbetsmarknadsregimen 61 Institutionell av- och omreglering 63 Liberalismens idéer 63 Reformerna 1846 och 1864 65 Individuella avtal – ensidig arbetsgivarreglering 67 Förenings- och strejkrätt 70 De individuella avtalens arbetsmarknadsregim – sammanfattning 71 Maktaspekter 72 Effektivitetsaspekter 75

3. Kollektivavtalssystemet 81 1890–1930 Den andra industrialiseringsvågen 82 Fackföreningsrörelsen växer fram 86 Bakgrunden 86 De moderna fackföreningarna 88 Fackförbunden och Landsorganisationen 92 Fackliga organisationsproblem 96 Lantarbetarfrågan 98 Tjänstemännens tidiga intresseorganisationer 101 Tjänstemännen i offentlig sektor 103 Den privata sektorns tjänstemän 107 Arbetsgivarna organiserar sig 108 Nationella arbetsgivareföreningar 109 Svenska arbetsgivareföreningen 111 Föreningsrättsstriden 112 Kollektivavtalssystemets genombrott 116 De första kollektivavtalen 116

Verkstadsavtalet 1905 118 Decemberkompromissen 1906 119 Avtalens innehåll 120 Arbetsgivarnas riksavtalspolitik 123 Kollektivavtalens täckningsgrad 126 Arbetsfredsfrågan 128 De kollektiva förhandlingarnas arbetsmarknadsregim – sammanfattning 136 Maktaspekter 136 Effektivitetsaspekter 142

4. Den svenska modellen 145 1930–1975 Industriell omvandling och tillväxt 146 Storföretag och ägarkoncentration 151 Två industriella rationaliseringsrörelser 154 Taylorismen och mellankrigstidens rationaliseringar 154 Fordismen och den fortsatta rationaliseringsverksamheten 159 Arbetslöshetsfrågan 164 Arbetsfreden 169 Arbetsdomstolen i praktiken 169 Saltsjöbadsavtalet 171 Fred på arbetsmarknaden 173 En facklig tjänstemannarörelse 173 Samförståndsandan 179 Bakgrunden 179 Rationaliseringsfrågan 181 Arbetarskyddsfrågan 182 Frågan om företagsdemokrati 183 Strejkbryterifrågan 186 Centraliseringen inom fackföreningsrörelsen 189 Den solidariska lönepolitiken 194 En solidarisk lönekostnadspolitik 203 Samordnade centrala förhandlingar 207

Den svenska modellen och fordismen 212 Den centraliserade lönebildningens arbetsmarknadsregim – sammanfattning 219 Maktaspekter 219 Effektivitetsaspekter 222 En ny historieskrivning 226

5. Mot en mer flexibel lönebildning 229 1975–2018 På väg mot det postindustriella samhället 229 Ökat omvandlingstryck – lägre tillväxttakt 229 Den ekonomiska politiken 233 Strukturomvandling och globalisering 235 Den informationstekniska revolutionen 237 Från fordism till toyotaism 242 Mager organisation 243 Flexibel arbetsorganisation 244 Arbetstidsflexibilitet 245 Numerär flexibilitet 247 Funktionsflexibilitet 249 Distansflexibilitet 250 Nya kontraktsformer 251 Förändrade kompetenskrav 253 Gränslöst arbete 254 En ny segmentering på arbetsmarknaden? 255 Kritiken mot det centraliserade förhandlingssystemet under 1970-talet 258 Mot en mer flexibel lönebildning: 1980- och 1990-talen 268 Förbundsförhandlingar 269 De offentliganställda 270 Statens roll 271 SAF:s principbeslut 272 Stabiliseringsaktionen 273 Industriavtalet 275

Medlingsinstitutet 277 Den statliga arbetsgivarrollen 279 Lokal lönebildning, individuell lönesättning och vinstdelning 280 Löneformer 281 Medarbetaravtal 284 Gamla och nya utmaningar: 2000-talet 284 En ny modell för lönebildningen? 284 Företagsflytt och fackligt medlemsras 288 Arbetskraftsinvandring och utländska tjänsteföretag 294 Strejker och proportionalitet 299 Misslyckandet med ”Saltsjöbaden 2.0” 304 Den flexibla lönebildningens arbetsmarknadsregim – sammanfattning 305 Maktaspekter 306 Effektivitetsaspekter 311

6. Framtiden i historiens ljus 315 Noter 325 Källor och litteratur 341 Person- och sakregister 373

Kollektivavtals systemet

1890–1930

Industrialiseringen innebar ökad mekanisering och att fabrikssystemet slog igenom i stor skala. Under 1800-talets tre sista decennier ökade antalet fabriker och industriarbetare kraftigt och storindustrin spelade en avgörande roll för industrisysselsättningen. Strukturkrisen 1890/95 inledde den andra industriella revolutionen där förbränningsmotorn och elkraften kom att bli lika betydelsefulla nya basinnovationer som en gång ångkraften och järnvägarna. Viktiga inslag i den industriella omvandlingen var också genombrottet för massproducerade tidningar och telefoni samt storstädernas ökade betydelse. Omvandlingen var förknippad med ökade investeringar i en andra industrialiseringsvåg, som bars fram av nya och mer kapitalintensiva branscher med högre förädlingsvärde, till exempel pappers- och massaindustrin och verkstadsindustrin. Också på det institutionella området efterföljdes strukturkrisen av nyordning, till exempel genom bankväsendets utveckling och genom att aktiebolagsstiftningen omarbetades för att passa de nya förhållandena. Vid denna tid skedde också en omfattande institutionell förändring på arbetsmarknaden. Ökningen av antalet arbetare och fabriker och koncentrationen av arbetare till storföretag och städer bidrog till att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare förändrades. Kvarlevande patriarkaliska mönster tenderade att successivt försvinna och relationerna mellan arbetsgivare och arbetare kom att få en alltmer 81

ekonomisk prägel. Förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare kom också att avpersonifieras genom att det bildades särskilda intresse organisationer. Arbetarna hade börjat organisera sig på 1870-talet och arbetsgivarna något senare, men det var först under 1890-talet som organisationerna fick någon större betydelse. Efter omfattande konflikter på arbetsmarknaden etablerades kring sekelskiftet en ny arbetsmarknadsregim, som byggde på kollektiv reglering av löner och andra arbetsvillkor. Arbetsgivarna erkände fackföreningarna som arbetarnas representanter och likvärdiga förhandlingsparter, och kollektiva avtal slöts som var normgivande för de enskilda anställningsavtalen.

Industrialiseringen från 1870-talet och fram till första världskriget kännetecknas av stor produktionstillväxt och en kraftigt ökande sysselsättning inom industrisektorn. Mellan 1870 och 1910 ökade till exempel antalet sysselsatta i industri och hantverk med över en miljon människor, vilket kan sättas i relation till en total befolkning på omkring fem miljoner.1 Under 1870- och 1880-talen hade den industriella expansionen burits fram av de branscher som under den föregående omvandlingsfasen avreglerats och för vilka järnvägarna och ångkraften varit viktiga basinnovationer. Inom järnhanteringen hade avregleringen inneburit att produktionen av stångjärn och tackjärn kunnat öka och inriktas på export. Expansionen hade möjliggjorts av den internationella frihandeln och av att järnvägarna underlättat transporterna inom och från Bergslagen. Järnvägarna hade för övrigt också varit en viktig inhemsk avsättningsmarknad för järnproduktionen. Även antalet mekaniska verkstäder hade ökat under 1870-talet, och den större efterfrågan på maskiner hade bidragit till att öka den inhemska efterfrågan på järn. Avregleringen av skogsavverkningen hade varit en viktig förutsättning för sågverksindustrins expansion. Ångsågarna hade nu slagit igenom och mekaniseringen inom branschen hade fortgått. Också inom textiltillverkningen hade det skett en expansion av tillverkningen av bomullstyger som baserats på en fortskridande mekanisering av verksamheten. Till skillnad från inom järnframställningen och såg82 � 3. Kollektivavtalssystemet

Den andra industrialiseringsvågen

verksindustrin hade verksamheten huvudsakligen varit inriktad på hemmamarknaden. Under perioden 1874–1890 hade världspriserna på industrivaror sjunkit, vilket hade skärpt konkurrensen och påskyndat mekaniseringen och andra försök att rationalisera verksamheten. Strukturkrisen 1890/95 och den därpå följande strukturomvandlingen gav den industriella utvecklingen en delvis ny inriktning. Tekniska innovationer möjliggjorde för gamla branscher att expandera inom nya områden och för nya branscher att växa fram. Som ett resultat av de kraftiga nysatsningarna ökade industrins investeringskvot från 1890-talets mitt fram till världskrigets utbrott. Industrialiseringen blev nu alltmer förenad med en urbanisering och koncentrerad till de större städerna. Central betydelse för investeringsverksamheten under den andra industriella revolutionen hade nya basinnovationer som förbränningsmotorn och elmotorn. Från denna tid har elkraften kommit att spela en viktig roll som kraftkälla i den svenska industrin. Andra tillväxtskapande faktorer under den andra industrialiseringsvågen var genombrottet för en basal informationsteknik (massproduktion av tidningar och telefoni) som minskade informationskostnaderna och storstädernas ökade betydelse för kunskapsackumulation och kreativitet. I sammanhanget måste också nämnas att många snillrika svenska uppfinningar under dessa år förvandlades till innovationer som blev avgörande för nybildade företags framgångar på världsmarknaden, till exempel Gustaf de Lavals separator (Alfa Laval) eller Sven Wingquists kullager (SKF). Strukturomvandlingen innebar att förädlingsgraden i industrin ökade, men också en ökad inriktning på den växande hemmamarknaden. Inom järnhanteringen skedde en fortsatt förnyelse och nya expansiva branscher var till exempel pappers- och massaindustrin, verkstadsindustrin samt konsumtionsvaruindustrierna. De verksamheter som bar fram den andra industriella revolutionen var mycket mer kapitalkrävande än vad den första industrialiseringsvågen hade varit. Inriktningen på mer förädlade produkter samt uppbyggnaden av nya fabriker och anläggningar medförde stora kapitalkostnader, och detsamma kan sägas om utbyggnaden av infrastruktur och städernas expansion. En viktig förutsättning för den andra industriella revolutionen var därför att kreditmarknaden expanderade, vilket skedde genom aktiebolagsformens genombrott 1890–1930 � 83

Gustafsbergs porslinsfabrik grundades 1825 och ligger på Värmdö i

Stockholms skärgård. Länge var Gustafsberg ett isolerat brukssamhälle, präglat av patriarkala förhållanden. Verksamheten bedrevs hantverksmässigt, men på 1880-talet mekaniserades porslinsformningen och förlades till ett nybyggt verkstadshus på tre våningar. Därmed möjliggjordes massproduktion av porslin. Antalet arbetare ökade och var på 1890-talet runt 800, varav omkring 40 procent kvinnor. Fotot visar tallriks tillverkningen vid Gustafsbergs fabriker på 1890-talet. Foto: Nordiska museets arkiv.

och bankväsendets utveckling. Riksbankens ställning som centralbank kom nu att renodlas och affärsbankerna kom att få en viktig roll, dels som förmedlare av kapital till industrin, dels genom att själva äga aktier i industrin och kring sig bygga sfärer av industriella företag, vilkas verksamhet man i stor utsträckning kontrollerade. Detta fenomen har i den ekonomisk-historiska litteraturen betecknats som finanskapitalism. Under 1910- och 1920-talen skedde den industriella tillväxten inom ramen för den struktur som vuxit fram efter strukturkrisen 1890/95. Före första världskriget hade svenska industriföretag påbörjat en inter84 � 3. Kollektivavtalssystemet

nationell expansion, vilken hade avbrutits av kriget men återupptagits igen efter krigsslutet. På olika sätt förhindrade kriget att vinsterna av den förnyelse och de investeringar som gjorts under de föregående decennierna kunde ”tas hem”, och samtidigt försvårade kriget framväxten av nya institutioner på den internationella kreditmarknaden. Den svenska industrin kom under 1920-talet att utsättas för en allt hårdare internationell konkurrens. Det omvandlingstryck som industrin utsattes för resulterade förutom i olika rationaliseringsförsök (se kapitel 4) i en ökad innovationsverksamhet i industrin. Nya produkter som bilar, vitvaror och kontorsmaskiner började exempelvis introduceras på den svenska marknaden. Med det andra industriella genombrottet tilltog mekaniseringen. Produktionen kom nu i allt större utsträckning att bedrivas med hjälp av maskiner och maskintillverkade specialverktyg. Kring 1870 hade arbetarna inom järn- och träindustrin, liksom en stor del av de övriga fabriksarbetarna, varit verksamma med att framställa råvaror eller halvfabrikat, medan hantverksmässiga metoder spelat en stor roll i framställningen av färdigvaror. Mekaniseringen innebar att de hantverksmässiga inslagen i fabriksproduktionen minskade, även om arbetet i vissa yrken och branscher ännu på 1910-talet bedrevs på samma sätt som inom det rena hantverket. Samtidigt medförde mekaniseringen att det vid sidan av de gamla yrkesarbetarna, hantverksarbetarna, växte fram en ny kategori yrkesutbildad arbetskraft, till exempel mekaniker och elektriker, som hade till uppgift att underhålla och reparera maskinparken. Vidare uppstod en stor grupp av upplärda arbetare som betjänade maskinerna och som trots att de saknade hantverksarbetarnas genuina yrkesutbildning kunde uppnå en viss yrkesskicklighet. Slutligen krävde mekaniseringen att antalet okvalificerade arbetare, hantlangare och grovarbetare, ökade för att det maskinella arbetet skulle kunna löpa friktionsfritt.2 Industrialiseringen innebar också att fabrikssystemet slog igenom i stor skala. Före 1870-talet hade antalet hantverkare och hemarbetare varit stort i förhållande till antalet fabriksarbetare, och fabrikerna hade med några undantag (t.ex. textil- och tändsticksfabriker) varit små och sysselsatt ett litet antal arbetare. Mellan 1872 och 1912 sjudubblades antalet fabriker och fabriksarbetare. Under hela perioden var omkring 1890–1930 � 85

Fackföreningsrörelsen växer fram Bakgrunden

Principen om arbetets frihet hade som vi sett etablerats redan vid mitten av 1800-talet, och när det industriella genombrottet skedde några decennier senare kunde både arbetsgivare och arbetare utnyttja liberaliseringens möjligheter för att sluta anställningsavtal som inte längre styrdes av de gamla merkantilistiska regleringarna. Den ökade friheten för arbetskraften att ta anställning, säga upp sig och flytta innebar emellertid inte att arbetarna automatiskt fick det bättre. I fabrikerna var arbetstakten och arbetsintensiteten ofta högre än i jordbruket, samtidigt som arbetsdagarna var lika långa. Nattarbete och skiftarbete fanns över huvud taget inte i jordbruket, men tillämpades i vissa fabriker. Arbetsmiljön i de tidiga fabrikerna var dålig – sanitära 86 � 3. Kollektivavtalssystemet

två tredjedelar av industriarbetarna sysselsatta i företag med mer än 100 anställda. Storindustrin spelade alltså en viktig roll för industrisysselsättningen under det sena 1800-talets industrialisering. Även om antalet arbetare per företag inte ökade, vilket berodde på att antalet nybildade småföretag var mycket stort, så kom efter hand allt fler arbetare att vara anställda i stora företag. År 1912 arbetade närmare 200 000 arbetare i företag med mer än 100 anställda, medan motsvarande antal i början av 1870-talet endast varit 30 000.3 Industrialiseringen och fabrikssystemets utbredning innebar alltså att antalet industriarbetare mångdubblades och koncentrerades till stora företag och i städerna. Detta medförde att relationen mellan arbetsgivare och anställda avpersonifierades, vilket i sin tur undergrävde den patriarkalism som präglat den tidiga industrialiseringens företag. Till detta bidrog även att antalet fabriker ökade, vilket gav arbetarna större valmöjligheter på arbetsmarknaden. Industrialiseringsprocessen i sig själv var på så sätt en viktig förutsättning för arbetarnas fackliga och politiska organisering. Processens hastighet och omfattning ska dock inte överskattas. Patriarkala relationer kom att leva kvar i industrin långt in på 1900-talet, men i delvis nya former (t.ex. i form av företagsanknutna tjänstepensioner och sjukkassor, tjänste bostäder, företagshälsovård osv.).4

anordningar saknades ofta och olycksrisken var stor. I vissa branscher utsattes man för farliga ämnen som framkallade yrkessjukdomar och kunde vara dödliga, till exempel bly och fosfor. Också barnarbetet bör nämnas i detta sammanhang som ett exempel på risken för exploatering av arbetskraften under industrialismens tidiga skede.5 Den industriella expansionen innebar emellertid inte bara att dessa problem uppstod och tilltog, utan också att de uppmärksammades och åtgärdades. Den tekniska utvecklingen bidrog nämligen med tekniska alternativ och den ekonomiska tillväxten med resurser för reformer. Barnarbetet utreddes till exempel under 1870-talet och förbjöds 1881. Då hade emellertid redan omfattningen av barnarbetet minskat och under resten av 1800-talet ökade åldern på de nyanställda arbetarna successivt, delvis på grund av de krav den tekniska utvecklingen förde med sig.6 Också arbetsmiljöproblemet uppmärksammades och utreddes av en statlig kommitté under 1880-talet. Resultatet blev den så kallade yrkesfarelagen 1889, vilken angav hållpunkter för arbetarskyddet i industrin och innebar att Yrkesinspektionen inrättades som statlig tillsynsmyndighet. Det problem som de första yrkesinspektörerna kom att inrikta sig på var olycksfallsriskerna. Olycksfrekvensen i de tidiga fabrikerna var stor och problemet lätt att identifiera. Vid sidan av att de ålade vissa arbetsgivare att förbättra arbetarskyddet, resulterade den uppmärksamhet som problemet fick i en lag om frivillig olycksfallsförsäkring 1901.7 Näringsfrihetsförordningen 1864 hade garanterat medborgarna rätten att fritt sluta sig samman för att tillgodose sina ekonomiska intressen. Även om den främst varit avsedd att underlätta företagsbildande, hade lagen också undanröjt alla legala hinder för facklig organisering. Organisationsfriheten stod i överensstämmelse med de liberala principer som burit fram näringsfrihetsreformen, men oroade dem som fruktade att friheten skulle kunna utnyttjas för att skapa politiska oroligheter i samhället. Från statens sida ingrep man för att inskränka de liberala friheterna på två sätt, dels genom lagstiftning till skydd för strejkbrytare, dels genom de så kallade socialistlagarna som var riktade främst mot den framväxande arbetarrörelsens politiska gren. På det stora hela förhöll sig staten neutral under den period som 1890–1930 � 87

De moderna fackföreningarna Som nämnts hade hantverksarbetarna bildat nya organisationer efter det att skråsystemet avskaffats, till exempel bildningscirklar, sjuk- och begravningskassor och arbetarföreningar. Men dessa organisationer var inga fackföreningar i modern mening, även om gränsen är svår att dra. Med en modern fackförening avses en frivillig och demokratisk sammanslutning av löntagare som företräder sina medlemmar gentemot arbetsgivaren och staten i frågor som rör löne- och anställningsförhållanden och övriga intressefrågor. Genom att agera kollektivt upphäver löntagarna konkurrensen mellan olika anställda, och motivet att agera är att man upplever att det finns en grundläggande intresse konflikt i förhållande till arbetsgivare. Därför är fackföreningen också oberoende av arbetsgivaren. På så sätt skiljer sig de moderna fackföreningarna från tidigare nöjes- och bildningssällskap eller från yrkes- och självhjälpsföreningar som ibland kan karakteriseras som intresseorganisationer.9 Typografiska föreningen i Stockholm hade till exempel bildats redan 1846, men var till sin karaktär länge en bildningsoch nöjesförening. Endast vid enstaka tillfällen behandlades lönefrågor. År 1873 agerade dock föreningen kraftigt gentemot arbetsgivarna i 88 � 3. Kollektivavtalssystemet

fackföreningsrörelsen formerades, vilket internationellt sett var ovanligt. Den svenska statsmaktens neutrala hållning under den tid som fackföreningsrörelsen formades är för övrigt ett faktum man bör hålla i minnet då man diskuterar bakgrunden till den svenska modellens formering (se nästa kapitel). ”Socialistlagarna” innebar inskränkningar i mötes-, demonstrations-, yttrande- och tryckfriheten. Utvecklingen på kontinenten, till exempel Pariskommunen 1870 och Bismarcks socialistlagar, bidrog förmodligen till detta avsteg från den pågående liberaliseringen. Det krävdes nu tillstånd för att få anordna offentliga möten och demonstrationer, och uppmaningar till lagtrots och ohörsamhet mot myndigheterna kriminaliserades. Socialistlagarna kom emellertid endast att användas i ett fåtal fall, medan man mot strejkande arbetare i skärpta lägen som till exempel Sundsvallsstrejken 1879 utnyttjade tjänstehjonsstadgans försvarslöshetsregler.8

boktryckarbranschen för att påverka lönevillkoren och bör därefter betecknas som en fackförening.10 Den moderna fackföreningsrörelsens rötter var dels den organisationsverksamhet som huvudsakligen hantverksarbetarna stod för, dels strejkerna som oftast uppstod spontant och ledde till tillfälliga organisationer och endast undantagsvis leddes av hantverksfackföreningarna. Det första kända kollektivavtalet slöts 1869 mellan en arbetsgivare och en nybildad facklig organisation i samband med en murarstrejk i Stockholm. Under högkonjunkturen i början på 1870-talet framfördes lönekrav och strejker genomfördes, ibland under ledning av hantverksarbetarnas äldre föreningar (sjuk- och begravningskassor, Typografiska föreningen, gesällföreningar) eller genom att nya organisationer bildades. Nu uppvisade man en annan inställning till lönekrav och strejker än tidigare och sammanslutningarna kan betecknas som tidiga fackföreningar eller embryon till sådana. De flesta föreningarna var dock av tillfällig karaktär och lades ner efter kort tid. Mot slutet av 1870-talet gick den fackliga rörelsen tillbaka och endast Typografiska föreningen skulle komma att leva kvar som fackförening.11 År 1880 bildades Stockholms snickeriarbetareförening, vilken kom att spela en stor roll i den så kallade utearbetarstrejken i Stockholm året därpå. Detta utgjorde inledningen till den lokala fackliga rörelsens definitiva genombrott. Under den första halvan av 1880-talet bildades ett hundratal fackföreningar i södra och mellersta Sverige, huvudsakligen i storstäderna. Först började hantverksarbetarna organisera sig, vilket var naturligt eftersom de hade organisationstraditioner. Vid mitten av 1880-talet började även de okvalificerade arbetarna, till exempel grovarbetare och transportarbetare, att organisera sig. År 1885 fanns 73 hantverksfackföreningar och 29 grov- och fabriksfackföreningar. Antalet medlemmar 1886 var mellan 8 000 och 9 000. Vid denna tid fick ungefär 850 000 personer sin försörjning från hantverk och industri.12 Om man antar att kvinnor, barn och åldringar utgjorde två tredjedelar av denna grupp och att endast de återstående männen var yrkesverksamma, betyder det att endast 3 procent av industriarbetarna var fackligt organiserade. Även om det socialistiska ideologiska inflytandet i den fackliga rörelsen ännu var litet under 1880-talet, var socialisternas insatser 1890–1930 � 89

90 � 3. Kollektivavtalssystemet

stora för att stärka den fackliga organiseringen, och agitationen bör ha bidragit till att konfrontera arbetarintresset med arbetsgivarintresset. Agitationen resulterade i att socialdemokraterna under 1890-talet fick övertaget inom fackföreningsrörelsen, men den organisatoriska åtskillnaden mellan parti och fackföreningar behölls. Det socialistiska budskapet framfördes inte heller särskilt starkt inom fackföreningarna och de fackliga ledarna på central nivå var i allmänhet moderata i sin socialdemokratiska framtoning. Man kan diskutera vid vilken tidpunkt som fackföreningar i modern mening egentligen uppstod. Ibland hänvisas i litteraturen till 1869 då det första kända kollektivavtalet undertecknades, men det har också framhållits att den första tidens hantverksfackföreningar skilde sig mycket från de föreningar som framträdde efter mitten av 1880-talet.13 De tidiga hantverksfackföreningarna var i stor utsträckning yrkesprotektionistiska och inriktade på samarbete i stället för strid med arbetsgivarna. Av de 40 strejker som är kända från perioden 1880–1885 leddes endast fem av fackliga organisationer, resten var spontana. För övrigt var hantverksarbetarna över lag betydligt mindre strejkbenägna än grov- och fabriksarbetarna. Att bildandet av hantverksfackföreningar kom att få ett uppsving under 1880-talet berodde i stor utsträckning på att hantverksarbetarna fruktade konkurrens från den okvalificerade och billiga arbetskraft som flyttade in till städerna. Genom facklig organisering och krav på full yrkesutbildning ville man utestänga outbildade arbetare från medlemskap och i samarbete med arbetsgivarna också utestänga dem från de arbetstillfällen man konkurrerade om.14 Från mitten av 1880-talet började så fackföreningarna få karaktären av moderna kamporganisationer, vilket delvis kan förklaras av socialdemokratins ökade inflytande. Samarbetsinriktningen övergavs och föreningarna blev mer inriktade på intressekamp och mer riktade mot arbetsgivarna, vilket också innebar att strejkerna nu betraktades som ett självklart stridsvapen i lönekampen. När den ekonomiska intressekampen sköts i förgrunden, tonades yrkesprotektionismen ner i hantverksfackföreningarna och restriktionerna för medlemskap mildrades successivt.

De flesta fackföreningar var från början organiserade efter yrkesprincipen. Under 1900-talets lopp har man inom LO övergått till att bilda branschvisa industri

förbund som inrymt olika yrkesgrupper, varvid antalet förbund har minskat. Inom byggnadsbranschen fanns i början av seklet särskilda yrkesfackföreningar för till exempel målare, snickare, murare, kakelugnsmakare, plåtslagare, elektriker medan rörarbetare, grovarbetare och anläggningsarbetare tillhörde andra förbund. År 1949 bildades Svenska byggnadsarbetareförbundet genom att en del mindre förbund slogs samman och medlemmar i byggbranschen överfördes från andra förbund. Murareförbundet anslöt sig 1961. Fortfarande var dock elektrikerna och målarna organiserade i separata förbund. Foto: Hélène Edlund, Nordiska museets arkiv. 1890–1930 � 91

Vid ett skandinaviskt fackföreningsmöte 1886 beslöt man att uppmana fackföreningarna att bilda centraliserade fackförbund, och redan samma år bildades de två första nationella fackförbunden, Svenska typografförbundet och Svenska postmannaförbundet. Under återstoden av seklet bildades ytterligare ett trettiotal förbund som vid sekelskiftet organiserade omkring 40 000 arbetare, nästan uteslutande män.15 Det betyder att drygt 10 procent av arbetskraften i den industriella sektorn var fackligt organiserad vid denna tid. De allra flesta fackföreningarna och förbunden organiserade vid denna tid hantverksarbetare och fabriksarbetare, medan organiseringsbenägenheten var betydligt lägre bland arbetare inom handel, jordbruk och skogsbruk. Som nämnts var hantverksarbetarna först med att organisera sig och de flesta tidiga föreningarna byggdes upp efter yrkestillhörighet. Detta påminde om förhållandena under skråsystemet, men yrkessplittringen var inte fullt lika stor. Några förbund organiserade outbildade arbetare och grovarbetare, till exempel Grovarbetareförbundet och Transportarbetareförbundet. Det förstnämnda bytte snart namn till Grov- och fabriksarbetareförbundet och blev ett blandat förbund som organiserade även fabriksarbetare. Det finns också exempel på förbund som tidigt organiserade sig som moderna industriförbund, till exempel Sågverksindustriarbetareförbundet (tidigare Sågverks- och brädgårdsarbetareförbundet) och Textilarbetareförbundet.16 Som framgår av tabell 3.1 skedde det en omfattande organiseringsverksamhet genom att nya fackförbund bildades, men organiseringsarbetet innebar också att förbund slogs ihop eller uppgick i andra förbund. Det finns också exempel på splittringar som berodde på specialiseringar, till exempel då Kommunalarbetareförbundet bildades som en utbrytning ur Grov- och fabriksarbetareförbundet.17 Det främsta motivet bakom förbundsbildandet hade varit att stärka de lokala fackföreningarnas ställning gentemot arbetsgivarna. I de strejker som nu hade börjat bli vanliga, hade det nämligen visat sig att de lokala fackföreningarna saknade ekonomiska resurser att hålla ut liksom medel att förhindra strejkbryteri. Genom att samverka nationellt inom yrket hoppades man kunna uppnå en starkare position. Samma motiv fanns för övrigt bakom strävan till samarbete mellan de 92 � 3. Kollektivavtalssystemet

Fackförbunden och Landsorganisationen

Tabell 3.1 Arbetarfackförbund bildade 1886–1910.

Förbund

Typografförbundet Postmannaförbundet Måleriarbetareförbundet Järn- och metallarbetareförbundet Skoarbetareförbundet Träarbetareförbundet Skrädderiarbetareförbundet Tobaksarbetareförbundet Handskarbetareförbundet Murareförbundet Kakelugnsmakareförbundet Grovarbetareförbundet Tunnbinderiarbetareförbundet Bokbindareförbundet Bleck- och plåtslagareförbundet Gjutareförbundet Sadelmakare- och tapetserare förbundet Bruks- och gruvarbetareförbundet Bageriarbetareförbundet Repslagareförbundet Transportarbetareförbundet Stenhuggareförbundet Sågverks- och brädgårdsarbetareförbundet Kemisk-tekniska arbetareförbundet Läderarbetareförbundet Glasarbetareförbundet Textilarbetareförbundet

Bildat år

1886 1886 1887 1888 1888 1889 1889 1890 1890 1890 1891 1891 1892 1893 1893 1893 1894 1895 1896 1897 1897 1897 1897 1897 1898 1898 1898

Förbund

Sockerbagareförbundet Bryggeriarbetareförbundet Spårvägsförbundet Järnvägsmannaförbundet Tullmannaföreningen Förgylleri- och glasmästeri arbetareförbundet Skorstensfejeriarbetareförbundet Maskinist- och eldareförbundet Korkarbetareförbundet Telegraf- och telefonmanna förbundet Kvinnornas fackförbund Sjömans- och eldareförbundet Hattarbetareförbundet Litografiska förbundet Slakteri- och charkuteri arbetareförbundet Stuckatörförbundet Frisörbiträdesförbundet Varuutkörare- och handels arbetareförbundet Elektriska arbetareförbundet Lokomotivmannaförbundet Hospitalpersonalförbundet Lantarbetareförbundet Småbruks- och skogs arbetareförbundet Kommunalarbetareförbundet

* Enligt källan saknas exakt datum för bildande. Källa: Hansson 1923, s. 28, 30–31, 34–35.

1890–1930 � 93

Bildat år

1899 1899 1899 1899 1899 1900 1900 1900/01* 1901 1901 1902 1903 1903 1904 1904 1904 1906 1906 1906 1908 1908 1908 1909 1910

Christer Lundh är seniorprofessor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet.

Spelets regler Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018 I dag krävs från olika håll att regelverket på arbetsmarknaden ska ändras. Spelreglerna sägs hämma arbetskraftens rörlighet, leda till en alltför stel lönebildning, motverka nyanställningar och ge upphov till orättvisor mellan dem som har arbete och dem som står utanför arbetsmarknaden. Regelverket framställs som föråldrat såväl ur social som ekonomisk synvinkel. Och förändringar är förvisso på gång – sedan 1980-talet upplever vi en utveckling mot ökad flexibilitet, företagsanknuten lönebildning och individuell lönesättning. Det är visserligen inte första gången i historien som spelreglerna på arbetsmarknaden ändras i grunden. Sedan mitten av 1800-talet har vi haft fyra skiften mellan olika arbetsmarknadsregimer, som alla varit lika omvälvande som den förändring som sker i dag. Spelets regler är en lättläst skildring av hur institutionerna på arbetsmarknaden och lönebildningen har förändrats under den industriella epoken. Den bärande tanken i analysen är att nya spelregler har skapats allt eftersom de tekniska, organisatoriska och ekonomiska förhållandena har förändrats och de befintliga maktrelationerna har påverkat regelverkets utformning.

Tredje upplagan

Art.nr 37613

studentlitteratur.se