9789144127323 by Smakprov Media AB

Självframställning i vardagslivet ERVING GOFFMAN

Denna titel har tidigare givits ut av Norstedts förlag och utges från och med den sjätte upplagan av Studentlitteratur. Originalets titel: The Presentation of Self in Everyday Life Originalets förlag: Doubleday & Company, Inc., New York © Erving Goffman, 1959

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37997 ISBN 978-91-44-12732-3 Upplaga 7:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Sven Bergström, revidering av Henrik Gundenäs Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Metamorf/Jesper Sjöstrand Omslagsbild: © 2020. Digital image, The Museum of Modern Art, New York/Scala, Florence Printed by Interak, Poland 2020

Innehåll

Introduktion till Erving Goffmans sociologi 7 Anders Persson

Förord 47 Inledning 49 1. Framträdande 67 Tro på rollen 67 Fasad 72 Dramatiskt förverkligande 81 Idealisering 86 Att upprätthålla uttryckskontrollen 105 Förvrängning 113 Mystifikation 123 Verklighet och konstgrepp 127

2. Lag 135 3. Regioner och regionbeteende 169 4. Motstridiga roller 209 5. Kommunikation i strid med rollgestalten 239 Behandling av de frånvarande 242 Iscensättningsjargong 248 Lagmaskopi 249 Rollomkastning 265

6. Konsten att styra intryck 287 Försvarsattribut och försvarsåtgärder 292 Beskyddande åtgärder 310 Taktfull takt 316

7. Sammanfattning 321 Ramen 321 Det analytiska sammanhanget 322 Personlighet – interaktion – samhälle 325 Jämförande studier 327 Att uttrycka sig är att förmedla jagintryck 333 Iscensättning och jaget 336

Författarens tack 341

Framträdande

Tro på rollen När en individ spelar en roll förutsätter han att hans observatörer ska ta det intryck som frammanas inför dem på allvar. De förväntas med andra ord tro på att den person de ser framför sig verkligen besitter de egenskaper som han förefaller besitta, att den uppgift han utför får de konsekvenser som underförstått görs gällande och att saker och ting på det hela taget är vad de synes vara. I linje med detta har vi den populära uppfattningen att individen gör sitt framträdande och spelar sitt spel ”till förmån för andra människor”. Det kan vara lämpligt att börja en genomgång av framträdandet med att kasta om frågan och se på individens egen tro på det intryck av äkthet som han söker skapa hos dem han befinner sig bland. Vid den ena ytterligheten finner vi att aktören kan bli fullständigt duperad av sitt eget agerande; han kan bli uppriktigt övertygad om att det intryck av äkthet som han iscensätter är tvättäkta vara. När även hans publik låtit sig övertygas av det skådespel som han visar upp – och detta tycks vara det typiska – är det åtminstone för ögonblicket bara sociologen eller den socialt missnöjde som ställer sig tvivlande till det framställdas ”äkthet”. Vid den andra ytterligheten finner vi att aktören kanske inte alls låter sig övertygas av sitt eget nummer. Den möjligheten är begriplig, eftersom ingen har bättre förutsättningar att genom67

1 Bondfångarens verkliga brott är kanske inte att han stjäl pengar av sina offer, utan att han tar ifrån alla oss andra tron på att den som uppträder och uppför sig som en medelklassperson måste komma från medelklassen. Den illusionslöse yrkesutövaren kan ha en cyniskt fientlig inställning till den servicerelation som hans klienter förväntar sig att han ska upprätthålla; bondfångaren å sin sida kan innesluta hela den ”renhåriga” världen i sitt förakt. 68 � 1. Framträdande

skåda spelet än den som står för det. Aktören kan också känna sig föranledd att styra sin publiks uppfattning och övertygelse bara som ett medel att uppnå andra syften utan att vara särskilt intresserad av dess uppfattning om honom eller av situationen. När individen inte tror på sitt eget agerande och inte har något djupare intresse för sina åhörares uppfattningar, kan vi beteckna honom som ”cynisk” och reservera beteckningen ”uppriktig” för individer som tror på det intryck som skapas av deras fram trädande. Vi bör emellertid ha klart för oss att den cyniske, med all sin professionella lidelsefrihet, kan få ut ett rent privat nöje av sin förställning, uppleva ett slags aggressiv upprymdhet när han får leka som han vill med någonting som hans publik måste ta på allvar.1 Vi utgår naturligtvis inte från att alla cyniska aktörer har intresse av att lura sin publik för vad man kallar ”egennyttiga” eller privata syften. En cynisk individ kan lura sin publik för vad han anser vara dess eget bästa, för samhällets bästa och så vidare. För att belysa detta behöver vi inte hänvisa till sådana svårmodigt bildade och upplysta aktörer på historiens scen som Marcus Aurelius eller Xun Zi. Vi vet att somliga utövare av serviceyrken i vanliga fall brukar vara uppriktiga, men att de ibland tvingas lura sina kunder eller klienter eftersom de senare nästan tigger om det. Läkare som drivs att ge sina patienter placebopiller, servicemän vid bensinstationer som resignerat kontrollerar däcktrycket åt ängsliga kvinnliga bilister, skobutiks biträden som säljer skor åt kvinnliga kunder som passar dem precis men som uppger den storlek för dem som de helst vill höra – alla dessa är cyniska aktörer vilkas publik inte tillåter dem

att vara uppriktiga. På samma sätt tycks förstående patienter på mentalsjukhus ibland låtsas att de har vissa bisarra symptom så att sköterskeeleverna inte ska bli förvirrade och besvikna på att de beter sig precis som normala människor.2 Och när personer i underordnad ställning ger en överordnad som kommer på besök ett översvallande mottagande behöver det främsta motivet inte vara självisk strävan att skaffa sig fördelar; den underordnade försöker kanske bara på ett taktfullt sätt få den överordnade att känna sig väl till mods genom att efterbilda den tillvaro som han tror att den överordnade tar för given. Jag har pekat på två ytterlighetsfall: en individ kan bli helt duperad av sitt eget agerande eller ha en cynisk inställning till det. Dessa fall är inte riktigt bara slutpunkter på ett kontinuum. De ger var och en på sitt sätt individen en position med egna säkerhets- och försvarsmekanismer, så att det uppstår en benägenhet hos den som dras mot någon av de två polerna att ta steget fullt ut. När individen väl börjat tvivla på sin egen rolls trovärdighet, är det troligt att han följer den naturliga utveckling som Park beskrivit: Det är förmodligen inte bara en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller 2 Se Taxel, Authority Structure in a Mental Hospital Ward (1953), s. 4. Harry Stack Sullivan har påpekat att taktfullheten hos institutionaliserade aktörer kan verka åt andra hållet, vilket leder till ett slags noblesse oblige-friskhet. Se hans ”Socio-Psychiatric Research”, i American Journal of Psychiatry årgång 10 (1931), s. 987–988: ”En studie av ’socialt tillfrisknande’ utförd för några år sedan på ett av våra större mentalsjukhus lärde mig att patienterna ofta inte behövde hållas under uppsikt eftersom de hade lärt sig att inte visa upp sina symptom för omgivningen; de hade med andra ord integrerat sig tillräckligt med miljön för att få klart för sig vilka förutfattade meningar som rådde om deras hjärnspöken. Det föreföll nästan som om de blivit tillräckligt förnuftiga för att visa tolerans mot den imbecillitet som omgav dem sedan de äntligen kommit underfund med att den berodde på dårskap och inte på elakhet. De kunde då få glädje av kontakterna med andra, samtidigt som de befriade sig från en del av sina starkaste behov med hjälp av psykofarmaka.” 1. Framträdande � 69

mindre medvetet, spelar en roll. […] Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva.3

Detta kan belysas med ett exempel från Shetlandsön.5 Under de senaste fyra–fem åren har öns turisthotell ägts och drivits av ett gift par med torparursprung. Redan från början måste ägarna bortse från sina egna uppfattningar om hur livet borde levas. De införde på sitt hotell alla de serviceinslag och bekvämligheter som en medelklasspublik kunde efterfråga. På senare tid tycks emellertid hotellägarna ha blivit mindre cyniskt inställda till det framträdande som de iscensätter; de är själva på väg att bli medelklass och blir alltmer förälskade i de jag som deras gäster tillskriver dem. Ett annat belysande exempel kan ges av den gröne rekryten, som till en början följer arméetiketten för att undvika fysisk bestraffning, men som så småningom följer reglerna för att inte vanhedra sin organisation och för att hans officerare och soldatkollegor ska respektera honom. Som nämnts kan cykeln från tvivel till tro följas åt det omvända hållet, varvid det som börjar med övertygelse eller famlande strävan slutar med cynism. Yrken som allmänheten 3 Robert Ezra Park, Race and Culture (Glencoe, Illinois: The Free Press 1950), s. 249. 4 Ibid., s. 250. 5 Goffman, Communication Conduct in an Island Community (1953). 70 � 1. Framträdande

På sätt och vis, och i samma mån som masken representerar den uppfattning vi bildat oss om oss själva – den roll som vi strävar att leva upp till – är den vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara. Till slut blir vår uppfattning om vår roll till en andra natur och en integrerande del av vår personlighet. Vi kommer till världen som individer, förvärvar en karaktär och blir personer.4

betraktar med religiös vördnad låter ofta sina rekryter följa utvecklingsförloppet åt det hållet, men om rekryterna ofta utvecklas i denna riktning så beror det inte på en långsam insikt om att de för sin publik bakom ljuset – för enligt vedertagna sociala normer kan deras anspråk vara fullt giltiga – utan på en insikt om att de kan använda cynismen som ett medel att isolera sina inre jag från all kontakt med publiken. Det kan till och med vara något för trosbanan typiskt att individen börjar med ett visst slags engagemang för det framträdande man avkräver honom och sedan flera gånger växlar fram och tillbaka mellan uppriktighet och cynism innan han passerat alla de självtillitens faser och vändpunkter som hör till en person i hans ställning. Läkarstuderande menar till exempel att idealistiskt lagda noviser vid de medicinska fakulteterna i allmänhet lägger sina ädla aspirationer på hyllan för en tid framåt. Under de två första åren finner de att de måste skjuta intresset för medicinen åt sidan för att kunna ägna all sin tid åt uppgiften att lära sig hur de ska kunna klara sig igenom alla sina examina. Under de närmaste två åren är de alltför upptagna av att lära sig allt om olika sjuk domar för att hinna visa något större intresse för de personer som är sjuka. Först sedan de avslutat sin medicinska utbildning kan de återgå till sin idealistiska syn på läkaryrket.6 Även om vi kan vänta oss att finna naturliga växlingar fram och tillbaka mellan cynism och uppriktighet, får vi ändå inte utesluta den form av övergångsstadium som kan upprätthållas med hjälp av lite självbedrägeri. Vi kan till exempel finna att individen försöker förmå publiken att bedöma honom och situationen på ett visst sätt och att han eftersträvar den bedömningen som ett självändamål, och ändå kan han inte helt och hållet tro på att han förtjänar den värdering som individ vilken han själv ber om eller att det äkthetsintryck som han skapar överensstäm6 Howard S. Becker och Blanche Greer, ”The Fate of Idealism in Medical School”, i American Sociological Review årgång 23, nr 1 (1958), s. 50–56. 1. Framträdande � 71

Sedan har vi den gamla frågan om bluff och bedrägeri. De flesta shamaner eller medicinmän runt om i världen använder förmodligen taskspelarkonster när de botar sjuka och framför allt vid maktuppvisningar. Dessa taskspelarkonster är ibland avsiktliga; i många fall ligger medvetenheten kanske inte djupare än det förmedvetna. Vare sig det förekommit bortträngning eller ej, tycks det röra sig om ett fromt bedrägeri. Fältetnograferna verkar tämligen allmänt övertygade om att även shamaner som vet med sig att de är bluffmakare samtidigt tror på sin trolldomskraft, och framför allt på andra shamaners magiska kraft: de konsulterar dem när de själva eller deras barn blir sjuka.7

Fasad Jag har använt termen ”framträdande” som beteckning för all den aktivitet som en individ visar upp under en period av kontinuerlig närvaro inför en viss grupp av observatörer och som har ett visst inflytande över dessa. Det kan vara lämpligt att som ”fasad” beteckna den del av individens framträdande som regelmässigt fungerar på ett allmänt och fastställt sätt för att definiera situationen för dem som observerar framträdandet. Fasaden är således den expressiva utrustning av standardtyp som individen avsiktligt eller omedvetet använder under sitt framträdande. För preliminära syften kan det vara lämpligt att särskilja och benämna vad som tycks vara fasadens standarddelar. Först och främst har vi då ”scenmiljön”, som inbegriper möbler, dekor, fysiskt arrangemang och andra bakgrundsinslag 7 A. L. Kroeber, The Nature of Culture (Chicago: University of Chicago Press 1952), s. 311. 72 � 1. Framträdande

mer med verkligheten. En annan blandning av cynism och tro har Kroeber gett exempel på i sin studie av shamanismen:

som tillhandahåller sceneriet och rekvisitan för den ström av mänsklig aktivitet som utspelas framför eller inom den. En scenmiljö är platsbunden, så att de som vill använda en viss miljö som en del av sitt framträdande inte kan börja sitt nummer förrän de tagit sig till den för ändamålet lämpliga platsen och måste avsluta sitt framträdande när de lämnar den. Det är bara under exceptionella omständigheter som scenmiljön kan sägas följa med aktörerna; exempel är begravningskorteger, stadsparader och de drömlika processioner som bär fram kungar och drottningar. I stort sett tycks dessa undantag erbjuda ett slags extra skydd för aktörer som är eller tillfälligt blivit högt upphöjda. Sådana potentater ska naturligtvis inte blandas samman med de helt profana aktörer ur gårdfarihandlarnas klass som flyttar sin arbetsplats mellan olika framträdanden, ofta därför att de är tvungna till det. I fråga om att ha en fast plats för sin scenmiljö kan en härskare vara alltför upphöjd och en gårdfarihandlare alltför profan. När vi granskar fasadens sceniska aspekter, brukar vi ofta tänka på vardagsrummet i ett visst hus och det fåtal aktörer som helt kan identifiera sig med det. Vi har däremot inte tillräckligt uppmärksammat de olika uppsättningar av teckenutrustningar som ett stort antal aktörer kan göra till sina under kortare tidsperioder. Det är karakteristiskt för de västeuropeiska länderna, och utan tvekan ett inslag som bidrar till deras stabilitet, att påkostade scenmiljöer finns att hyra för vem som helst ur de rätta kretsarna som har råd. Ett belysande exempel på detta kan hämtas ur en studie av högre statstjänstemän i Storbritannien: Frågan om i vad mån de män som når toppositioner inom statsförvaltningen anlägger en ”ton” eller ”stil” som präglar en annan klass än den de tillhör av födsel är ömtålig och svår. De enda bestämda uppgifter som har samband med den frågan är de siffror som redovisar medlemsantalet i de stora Londonklubbarna. Mer än tre fjärdedelar av de högt uppsatta 1. Framträdande � 73

Ett annat exempel kan hämtas från den senaste utvecklingen inom läkarprofessionen, där det blivit allt viktigare för läkare att ha tillgång till den sofistikerade vetenskapliga scen som de större sjukhusen håller sig med, vilket leder till att allt färre läkare kan uppleva att deras scenmiljö är en plats som de kan bomma igen efter sig när de går hem för dagen.9 Om vi använder termen ”scenmiljö” för att beteckna de sceniska inslagen i en expressiv utrustning, kan vi använda beteckningen ”personlig fasad” för de andra detaljerna i den expressiva utrustningen, de detaljer som vi mest intimt identifierar med aktören själv och som vi naturligtvis väntar oss ska höra samman med aktören var han än befinner sig. Till den personliga fasaden kan vi räkna tecken på ämbete eller rang; kläder; kön, ålder och raskarakteristika; storlek och utseende; hållning; talmönster; ansiktsuttryck; gester och liknande. En del av dessa medel för teckenförmedling, till exempel rasegenskaper, är relativt bestående och skiftar inte från den ena situationen till den 8 Harold Edward Dale, The Higher Civil Service of Great Britain (Oxford: Oxford University Press 1941), s. 50. 9 David Solomon, Career Contingencies of Chicago Physicians (doktorsavhandling, sociologiska institutionen, University of Chicago 1952), s. 74. 74 � 1. Framträdande

ämbetshavarna tillhör en eller flera klubbar med hög status och avsevärd lyx, där inträdesavgiften kan vara minst tjugo pund och årsavgiften varierar mellan tolv och tjugo pund. Dessa institutioner är överklassbetonade (således inte ens av övre medelklassnitt) i fråga om sina lokaler, sin inredning, den livsstil som utvecklas där, i hela sin atmosfär. Även om många av medlemmarna inte kan betecknas som förmögna, skulle bara en förmögen man på egen hand kunna ge sig själv och sin familj en miljö, mat och dryck, service och andra livets bekvämligheter av samma standard som han erbjuds på sådana klubbar som Union, Travellers’ eller Reform.8

andra. Andra teckenbärare däremot, till exempel ansiktsuttryck, är ganska rörliga eller kortvariga och kan variera från det ena ögonblicket till det andra under ett framträdande. Det kan ibland vara lämpligt att dela upp de stimuli som tillsammans bildar den personliga fasaden i ”uppträdande” och ”uppförande” alltefter funktionen hos den information som dessa stimuli förmedlar. ”Uppträdandet” kan då beteckna de stimuli som för ögonblicket upplyser oss om aktörens sociala status. Dessa stimuli upplyser oss också om individens tillfälliga rituella tillstånd, det vill säga om han är inbegripen i en formell social aktivitet, arbete eller informell rekreation; om han firar det nyas ingång i världen eller det egna livet eller ej. ”Uppförandet” kan beteckna de stimuli som för ögonblicket ger oss besked om den roll i interaktionen som aktören räknar med att spela i den situation som är under utveckling. Ett överlägset, aggressivt uppförande kan således ge intryck av att aktören räknar med att bli den som tar initiativet till den verbala interaktionen och styr dess förlopp. Ett saktmodigt, undfallande uppförande kan ge intryck av att aktören är inställd på att låta sig ledas av andra eller åtminstone att han kan förmås till det. Vi förväntar oss naturligtvis ofta att finna en överensstämmelse mellan uppträdande och uppförande; vi förväntar oss att skillnaderna i social status mellan de interagerande individerna på något sätt ska uttryckas genom motsvarande skillnader i de indikationer som ges på en förväntad interaktionsroll. Den typen av sammanhängande fasad kan illustreras av följande beskrivning av en mandarinprocession genom en kinesisk stad: Strax efter […] kommer mandarinen i sin praktfulla bärstol, buren av åtta bärare, och den tar upp allt det lediga utrymmet på gatan. Han är stadens borgmästare och i alla väsentliga avseenden dess högste makthavare. Han har ett idealiskt utseende för en hög ämbetsman, för han är stor och tjock och har en bister och avvisande uppsyn, som om han var på väg 1. Framträdande � 75

Men uppträdandet och uppförandet kan naturligtvis råka i strid med varandra, till exempel när en aktör som av allt att döma har högre ställning än sin publik agerar på ett sätt som är oväntat jämlikt, förtroligt eller undfallande, eller när en aktör iförd en kostymering som hör samman med en hög ställning framställer sig inför en individ med ännu högre status. Förutom den förväntade överensstämmelsen mellan uppträdande och uppförande, förväntar vi oss naturligtvis också ett visst sammanhang mellan scenmiljö, uppträdande och upp förande.11 Detta sammanhang utgör en idealtyp som stimulerar oss att rikta uppmärksamheten och intresset mot undantagen. I det avseendet är forskaren hjälpt av journalisten, för undantag från den förväntade överensstämmelsen mellan scenmiljö, uppträdande och uppförande ger pikanteri och glamour åt många karriärer och säljande lockelse åt många tidskriftsartiklar. I en artikel i New Yorker om Roger Stevens (fastighetsmäklaren som ordnade med försäljningen av Empire State Building) gör man till exempel en stor affär av att Stevens själv bor i en liten obetydlig villa, har ett litet påvert kontor och inte ens håller sig med ett brevhuvud på sitt brevpapper.12 10 J. Macgowan, Sidelights on Chinese Life (Philadelphia: Lippincott 1908), s. 187. 11 Jfr Kenneth Burkes anmärkningar om förhållandet mellan scen, nummer och aktör i A Grammar of Motives (New York: Prentice-Hall 1945), s. 6–9. 12 E. J. Kahn, Jr., ”Closings and Openings”, i The New Yorker den 13 och 20 februari 1954. 76 � 1. Framträdande

till avrättningsplatsen för att närvara vid halshuggningen av en brottsling. Det är det uttryck som alla mandariner anlägger när de framträder offentligt. Efter många års erfarenheter på området kan jag intyga att jag aldrig sett någon enda av dem, från den högste till den lägste, kosta på sig ett leende eller en välvillig blick mot folket medan han bärs i officiell procession genom gatorna.10

För att mer fullständigt kunna undersöka relationerna mellan de olika inslagen i den sociala fasaden, kan det vara lämpligt att här ta en närmare titt på ett utmärkande drag hos den information som förmedlas genom fasaden, nämligen dess abstrakta och generella karaktär. Hur specialiserat och unikt ett nummer än är, tenderar dess sociala fasad med vissa undantag att hävda sakförhållanden som man lika väl kan hävda med andra, något annorlunda beskaffade nummer. Många serviceyrken erbjuder till exempel sina kunder ett framträdande som utsmyckas med dramatiska uttryck för renlighet, modernitet, kompetens och integritet. Medan dessa abstrakta normer i själva verket har olika innebörd i olika yrkessammanhang, uppmuntras observatören att lägga huvudvikten vid de abstrakta likheterna. För observatören är detta en stor men ibland ödesdiger fördel. I stället för att hålla sig med ett speciellt mönster av förväntningar och svarsbeteenden för varje aktör och framträdande, som bara skiljer sig en smula från varandra, kan han placera situationen i en vid kategori kring vilken det är lätt för honom att mobilisera sina tidigare erfarenheter och sitt stereotypiska tänkande. Han behöver då bara vara förtrogen med en liten och därmed hanterlig uppsättning av fasader och veta hur han ska reagera på dem för att kunna orientera sig i en mängd skiftande situationer. Den nuvarande tendensen bland Londons skorstensfejare13 och parfymbutiksbiträden att arbeta i vita laboratorierockar tenderar sålunda att ge klienten eller kunden en uppfattning om att de delikata uppgifter som utförs av dessa personer kommer att verkställas på vad som har blivit ett standardiserat, kliniskt och förtroendeingivande sätt. Det finns anledning tro att tendensen att framföra ett stort antal nummer under ett begränsat antal fasader är en naturlig utveckling i en social organisation. Radcliffe-Brown framkastade 13 Se Mervyn Jones, ”White as a Sweep”, i The New Statesman and Nation den 6 december 1952. 1. Framträdande � 77

14 A. R. Radcliffe-Brown, ”The Social Organization of Australian Tribes”, i Oceania årgång 1, nr 4 (1931), s. 440. 78 � 1. Framträdande

den tanken när han hävdade att ett ”deskriptivt” släktskapssystem, som ger varje individ en unik ställning, kan fungera i mycket små lokalsamhällen, men att klansegmentering blir ett nödvändigt medel att uppnå ett mindre komplicerat system av identifikationer och behandlingssätt när antalet individer ökar.14 Vi kan se belysande exempel på den tendensen i fabriker, kaserner och andra stora sociala inrättningar. De som organiserar dessa inrättningar finner det omöjligt att införa en speciell kafeteria, speciella avlöningsmetoder, speciella semesterrättigheter och speciella sanitära anordningar för varje linje- och stabskategori i organisationen, men anser samtidigt att individer av olika status inte bör klumpas samman utan åtskillnad eller klassificeras på samma sätt. Som en kompromiss har variationsvidden i fråga om de personliga olikheterna klippts av på några avgörande punkter, och alla inom en viss kategori är tillåtna eller tvungna att anlägga samma sociala fasad i vissa situationer. Utöver det förhållandet att man kan använda samma fasad i olika nummer, bör det påpekas att den enskilda sociala fasaden tenderar att bli institutionaliserad i så måtto att den ger upphov till abstrakta, stereotypiserade förväntningar och tenderar att anta mening och stabilitet oberoende av de specifika uppgifter som för tillfället råkar utföras i dess namn. Fasaden blir en ”kollektiv representation” och ett faktum av egen kraft. När en aktör träder in i en etablerad social roll, finner han oftast att en speciell fasad redan har upprättats för den. Oavsett om aktörens inträde i rollen ursprungligen motiverades av en önskan att utföra den givna uppgiften eller av en önskan att upprätthålla den fasad som motsvarar den, finner han snart att han blir tvungen att göra bådadera. Och om individen åtar sig en uppgift som inte bara är ny för honom, utan ännu inte är etablerad i samhället, eller om han för-

söker ändra den belysning i vilken hans uppgift betraktas, finner han sannolikt att det redan finns flera väletablerade fasader som han måste välja mellan. När en uppgift förses med en ny fasad, finner vi alltså sällan att den fasad den ges i sig själv är ny. Eftersom fasaderna brukar vara valda och inte skapade, måste vi räkna med att det uppstår svårigheter när de som ska utföra en viss uppgift tvingas välja en lämplig fasad åt sig själva bland de många olika alternativen. I till exempel militära organisationer dyker det alltid upp uppgifter som (enligt vad man anser) kräver för mycket auktoritet och yrkeskunnande för att kunna utföras under den fasad som upprätthålls av innehavarna av en viss befälsgrad, men för lite auktoritet och yrkeskunnande för att kunna utföras under den fasad som upprätthålls av nästa grad i hierarkin. Då det är ganska stora hopp mellan de olika graderna, kräver sådana uppgifter antingen ”för hög rang” eller för låg rang. Ett intressant exempel på dilemmat med att välja en lämplig fasad bland flera inte helt passande fasader finner vi inom den amerikanska sjukvården och på narkosgivningens område.15 På en del sjukhus ges narkosen fortfarande av sköterskor bakom den fasad som sköterskor tilldelas oavsett vilka uppgifter de utför – en fasad som inbegriper ceremoniell underordning under läkarna och relativt låg lönenivå. För att få anestesiologin erkänd som en specialitet för utbildade läkare hade praktikerna intresse av att ge stöd åt uppfattningen att narkosgivning är en så komplicerad och viktig uppgift att de som utför den bör ha rätt till den ceremoniella och pekuniära belöning som ges till läkare. Skillnaden mellan sköterskans och läkarens respektive fasader är stor. Många uppgifter som är acceptabla för sjuksköterskorna är infra dignitatem för läkarna. En del läkare anser att en sköterska 15 Se Dan C. Lorties grundliga behandling av problemet i Doctors without Patients. The Anesthesiologist, a New Medical Specialty (doktorsavhandling, sociologiska institutionen, University of Chicago 1950). Se också Mark Murphys porträtt av dr Rovenstine i tre delar, ”Anesthesiologist”, i The New Yorker den 25 oktober samt den 1 och 8 november 1947. 1. Framträdande � 79

16 På en del sjukhus brukar AT-läkare och läkarstuderande utföra uppgifter som ligger under läkares och ovanför sköterskas nivå. Sådana uppgifter kräver förmodligen inte något större mått av erfarenhet och praktisk utbildning, för även om denna mellanställning utgör en fast roll på sjukhusen, är de blivande läkarna bara tillfälliga rollinnehavare. 80 � 1. Framträdande

har för låg rang för att ge narkos och att en läkare har för hög rang för att göra det; om det hade funnits en status mitt emellan sköterskan och läkaren kunde man kanske ha funnit en enklare lösning på problemet.16 Och för att ta ett liknande exempel: om kanadensiska armén hade haft en rang halvvägs mellan löjtnant och kapten, två och en halv stjärna i stället för två eller tre stjärnor, kunde Tandvårdskårens kaptener, varav många har ett lågt etniskt ursprung, ha getts en rang som kanske skulle ha tett sig lämpligare i arméns ögon än den kaptensgrad som de försågs med. Jag vill här inte behandla problemet ur den formella organisationens eller samhällets synpunkt; individen, som har en begränsad variationsvidd i sin teckenutrustning, tvingas för sin del till mindre lyckliga val. I det lilla torparsamhälle som författaren har studerat brukade värdarna fira en väns besök genom att bjuda honom på ett glas sprit, vin, någon hembryggd dryck eller en kopp te. Ju högre rang eller tillfällig ceremoniell status hos besökaren, desto troligare att han fick en fråga i närheten av spritänden av skalan. Ett problem som hängde samman med variationsvidden i teckenutrustningen var att en del torpare inte hade råd att hålla sig med en flaska starksprit på lager och att deras flottaste gest därför brukade sträcka sig till att bjuda på vin. Men en vanligare svårighet var kanske att vissa besökare med sin varaktiga och tillfälliga status stod för högt i rang för ett visst dryckjom och för lågt i rang för nästa dryckesvara på skalan. Det fanns ofta en risk att besökaren skulle bli en smula stött i kanten eller att värdens dyrköpta och begränsade teckenutrustning på området skulle komma att missbrukas. Inom vår egen medelklass uppstår en liknande situation då en värdinna måste besluta sig för om hon ska använda det finaste silvret eller inte,

eller om hon lämpligen bör sätta på sig sin finaste visitklänning eller sin enklaste aftonklänning. Jag har hävdat att den sociala fasaden kan indelas i vissa sedvanliga element, såsom scenmiljö, uppträdande och uppförande, och att den specifika karaktären hos ett visst framträdande kanske inte alltid passar in i den generella socialiserade form i vilken vi möter det (eftersom olika nummer kan framställas bakom samma fasad). Dessa båda omständigheter tillsammans får oss att inse att vissa inslag i den sociala fasaden i ett visst nummer inte bara påträffas i de sociala fasaderna i en hel rad nummer, utan också att de nummer i vilka ett inslag ur tecken utrustningen påträffas skiljer sig från de nummer i vilka ett annat inslag i samma sociala fasad kan påträffas. Så kan till exempel en advokat tala med en klient i en social miljö som han använder enbart för ändamålet (eller som arbetsrum), men de korrekta kläder som han är iförd vid sådana tillfällen använder han också, med samma uppfyllande av korrekthetens krav, vid en middag tillsammans med kollegor eller när han går på teatern med sin fru. På samma sätt kan reproduktionerna som hänger på väggarna och mattan som ligger på golvet i hans arbetsrum påträffas i vanliga hemmiljöer. Vid speciellt ceremoniella tillfällen kan naturligtvis scenmiljö, uppträdande och uppförande allesammans vara unika och förbundna med en enda typ av nummer, men sådant exklusivt bruk av teckenutrustningen är snarare undantag än regel.

Dramatiskt förverkligande När individen befinner sig tillsammans med andra, brukar han fylla sin aktivitet med tecken som dramatiskt belyser och framhäver de bekräftande omständigheter som i annat fall skulle vara dolda eller otydliga. För om individens aktivitet ska bli meningsfull för andra, måste han mobilisera den så att den under interaktionen uttrycker det han vill förmedla. Det krävs kanske 1. Framträdande � 81

Sådant som en sjuksköterska gör för en opererad patient på kirurgavdelningen är ofta av påtaglig betydelse, också för patienter som är främmande för verksamheten på ett sjukhus. Patienten ser till exempel sköterskan byta bandage eller aptera ortopediska hjälpmedel och kan förstå att det rör sig om en målmedveten aktivitet. Även om hon inte kan sitta vid hans sida hela tiden, så kan han i varje fall respektera hennes målmedvetna aktiviteter. 17 Se Ralph Arthur Pinelli och Joe King, Mr. Ump (Philadelphia: Westminster Press 1953), s. 75. 82 � 1. Framträdande

av aktören att han uttrycker sin föregivna kapacitet inte bara vid något tillfälle under interaktionen, utan under bråkdelen av en sekund. Om till exempel en basebolldomare ska ge intryck av att han är säker i sin bedömning, måste han avstå från det ögonblicks eftertanke som skulle ge honom säkerhet i bedömningen; han måste fatta ett ögonblickligt beslut så att publiken blir övertygad om att han är säker i sin bedömning.17 Det bör påpekas att dramatiseringen inte utgör något problem i en del statuspositioner, eftersom vissa av de handlingar som är väsentliga för fullbordandet av positionens huvuduppgift är beundransvärt välanpassade ur kommunikationssynpunkt, så att de klart förmedlar de egenskaper och attribut som aktören gör anspråk på att äga. Proffsboxarens, kirurgens, violinistens och polisens roller kan tjäna som lämpliga exempel. Sådana aktiviteter ger utrymme för så mycket dramatiskt självförverkligande att exemplariska utövare av rollerna – vare sig de är verkliga eller fiktiva – blir berömda och ges en speciell plats i nationens kommersiellt organiserade föreställningsvärld. Men i många fall utgör dramatiseringen av ens arbete ett problem. Ett belysande exempel på detta kan hämtas från en sjukhusstudie i vilken sköterskorna på den medicinska avdelningen visar sig ha ett problem som kirurgavdelningens sköters kor inte besväras av:

Erving Goffman (1922–1982) var professor i antropologi och sociologi vid olika amerikanska universitet. Han var en internationellt erkänd auktoritet inom socialpsykologisk och sociologisk forskning. Hans styrka låg framför allt i förmågan att kartlägga människors samspel i olika mikrosociala situationer och att på ett levande och åskådligt sätt förmedla sina iakttagelser.

Självframställning i vardagslivet Självframställning i vardagslivet (tidigare titel: Jaget och maskerna) är den svenska översättningen av Erving Goffmans klassiska bok The Presentation of Self in Everyday Life (1959). I denna bok anlägger Goffman ett dramaturgiskt perspektiv på den sociala interaktionsordningen. Vi spelar alla teater, och liksom skådespelaren på scenen vill vi göra intryck på vår publik. När vi presenterar oss själva och vårt agerande inför andra människor försöker vi allt som oftast kontrollera och styra den information vi överför. Denna information ligger till grund för de andras intryck av oss. Djupare sett handlar det också om hur vi bygger upp och befäster våra ”jag” och identiteter i denna process. Inför denna nyutgåva har Sven Bergströms översättning reviderats av Henrik Gundenäs. Boken har även försetts med en introduktion till Goffmans liv och tänkande av Anders Persson, professor vid Lunds universitet.

Sjunde upplagan

Art.nr 37997

studentlitteratur.se