9789144125046 by Smakprov Media AB

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 32560 ISBN 978-91-44-12504-6 Upplaga 3:1 © Författarna och Studentlitteratur 2006, 2012, 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Jesper Sjöstrand/Metamorf Design Group Ombrytning inlaga: Catharina Grahn Formgivning omslag: John Persson Printed by Interak, Poland 2020

Innehåll

Förord 11 Om författarna 15

Del I

Folkrättens olika delar 1 Folkrätten, staten & statens suveränitet 19 Ulf Linderfalk

Staten som folkrättsligt begrepp 19 Statens suveränitet 22 Rättigheter och skyldigheter knutna till användningen av en stats territorium 23 Rättigheter och skyldigheter knutna till personer och andra med statens nationalitet 25 Rättigheter och skyldigheter knutna till styret 26 Principen om suverän likställdhet 28 För dina fortsatta studier 30

2 Folkrättens källor 31 Ulf Linderfalk

Staternas dubbla roll 31 Internationella domstolens stadga artikel 38, paragraf 1 32 Internationella överenskommelser 34 Internationell sedvanerätt 34 Sedvanerättens kodifiering 36 Allmänna rättsgrundsatser 39 När folkrättsliga regler kommer i konflikt med varandra 40 För dina fortsatta studier 44

3 Statsjurisdiktion & immunitet 45 Ulf Linderfalk

Folkrätten och statsjurisdiktionen 45 Legislativ jurisdiktion 46 Judikativ jurisdiktion 47 Exekutiv jurisdiktion & frågor om utlämning 50 Begreppet immunitet 51 Suverän immunitet 53 Diplomatisk immunitet 55 Immunitet för stats- och regeringschefer & utrikesministrar 58 Immunitetseftergift 60 För dina fortsatta studier 61

Ulf Linderfalk

Havsrätten och dess regler 63 Baslinjer 66 Inre vatten och territorialhav 68 Rätt till oskadlig genomfart 69 Rätt till transitpassage 71 Exklusiv ekonomisk zon (EEZ) 73 Kontinentalsockeln 74 Det fria havet 76 För dina fortsatta studier 77

5 Traktaträtt 79 Ulf Linderfalk

Traktaträtten och dess regler 79 Begreppet traktat 81 Hur traktater ingås 83 En traktat träder i kraft 85 Reservationer till traktater 86 Traktaters ogiltighet 90 Ändring av traktater 91 Avtalsförhållandets fortvaro 92 För dina fortsatta studier 94

4 Innehåll

4 Havsrätt 63

6 Tolkningen av traktater 95 Ulf Linderfalk

Folkrättens regler om tolkningen av traktater 95 Tolkning och förståelse 95 Tolkningens mål och medel 96 Tolkningsprocessen som dialog 97 Mer om tolkningens ”stationer” 100 Konventionellt språkbruk (den gängse meningen) 102 Sammanhanget och traktatens ändamål och syfte 103 Supplementära tolkningsmedel 105 Särskilt om tolkningen av flerspråkiga traktater 106 För dina fortsatta studier 108

7 Statsansvar 109 Ulf Linderfalk

Folkrätten och statsansvaret 109 ARSIWA 110 Statsansvarets uppkomst 111 Mer om hänförbarhet 112 Mer om olaglighet 114 Grunder för ansvarsfrihet 115 Statsansvarets innebörd 116 Statsansvarets implementering 118 För dina fortsatta studier 119

8 Fredlig lösning av internationella tvister 121 Ulf Linderfalk

Folkrätten och dess regler om fredlig lösning av internationella tvister 121 Metoder för tvistelösning 122 De olika metodernas inbördes företräden 124 Tvistelösning enligt FN-stadgan artikel 2, paragraf 3 125 Säkerhetsrådets och generalförsamlingens respektive roller 127 Den Internationella domstolen (ICJ) – en introduktion 129 Den Internationella domstolens ”tvingande” jurisdiktion 130 Den Internationella domstolens rådgivande jurisdiktion 133 För dina fortsatta studier 134

Innehåll

9 Internationell miljörätt 135 Ulf Linderfalk & Britta Sjöstedt

Folkrätten och miljöfrågan 135 Substantiella skyldigheter 140 Vilket slags ansvar är de substantiella skyldigheterna förknippade med? 142 Begreppet miljöskada 144 Procedurella skyldigheter 145 Ansvarets innebörd och implementering 148 För dina fortsatta studier 152

10 Skydd för utländska medborgare och utländska investeringar 153 Varför skydd för utländska medborgare och investeringar? 153 Rätten till diplomatiskt skydd 154 The International Minimum Standard 156 Internationella investeringsavtal 160 Rätt nationalitet 166 Uttömmande av inhemska rättsmedel 168 För dina fortsatta studier 170

11 Internationella mänskliga rättigheter 171 Anna Nilsson

Inledning 171 Varför internationella regler om mänskliga rättigheter? 171 Rättigheternas reglering 172 Konventioner om mänskliga rättigheter 173 Om rättigheterna 175 (O)lika rättigheter 176 Rättigheternas konturer 177 Statens ansvar 178 Övervakning av staternas fullgörande av sina förpliktelser 180 Särskilt om Europadomstolen 183 Flexibilitet och nya utmaningar 184 För dina fortsatta studier 185

6 Innehåll

Ulf Linderfalk

12 Internationellt våld 187 Ulf Linderfalk

Några varningens ord 187 FN-stadgans våldsregleringar – en översikt 188 Det allmänna våldsförbudet 189 Rätten till självförsvar: ”armed attack” 192 ”if an armed attack occurs” 193 ”against a Member” 194 Måste angriparen vara en stat? 194 ”individual or collective self-defence” 195 Självförsvarets former 196 Våld auktoriserat av säkerhetsrådet 197 För dina fortsatta studier 199

13 Internationell humanitär rätt 201 Britta Sjöstedt

Inledning 201 Krigets lagar och den humanitära rätten 202 Huvudsakliga instrument 203 Tillämplighet 205 Grundläggande principer 208 Kombattanter, icke-kombattanter och civila 210 Medel och metoder för krigföringen 211 För dina fortsatta studier 212

14 Internationell straffrätt 213 Christoffer Wong

Internationell straffrätt och internationella brott 213 Core crimes 215 Internationella brottmålstribunaler ad hoc 220 Internationella brottmålsdomstolen (ICC) 222 ICC: allmänna principer för straffansvar 225 ICC: immunitet 227 För dina fortsatta studier 228 Register över relevanta traktater och instrument 229

Innehåll

Frågor, tillämpningar och reflexioner

Del II

1 Folkrätten, staten & statens suveränitet 237 Ulf Linderfalk

Några grundläggande frågor 237 Tillämpningar 238 Frågor för vidare reflexion 241

2 Folkrättens källor 243 Ulf Linderfalk

3 Statsjurisdiktion & immunitet 255 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 255 Tillämpningar 257 Frågor för vidare reflexion 265

4 Havsrätt 267 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 267 Tillämpningar 268 Frågor för vidare reflexion 275

5 Traktaträtt 277 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 277 Tillämpningar 278 Frågor för vidare reflexion 286

6 Tolkningen av traktater 291 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 291 Tillämpningar 292 Frågor för vidare reflexion 297 8 Innehåll

Några inledande frågor 243 Tillämpningar 244 Frågor för vidare reflexion 252

7 Statsansvar 301 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 301 Tillämpningar 302 Frågor för vidare reflexion 310

8 Fredlig lösning av internationella tvister 313 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 313 Tillämpningar 314 Frågor för vidare reflexion 323

9 Internationell miljörätt 325 © F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 325 Tillämpningar 326 Frågor för vidare reflexion 336

10 Skydd av utländska medborgare och utländska investeringar 337 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 337 Tillämpningar 339 Frågor för vidare reflexion 345

11 Internationella mänskliga rättigheter 349 Ulf Linderfalk & Anna Nilsson

Några inledande frågor 349 Tillämpningar 351 Frågor för vidare reflexion 359

12 Internationellt våld 361 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 361 Tillämpningar 363 Frågor för vidare reflexion 374

Innehåll

13 Internationell humanitär rätt 379 Ulf Linderfalk & Britta Sjöstedt

Några inledande frågor 379 Tillämpningar 380 Frågor för vidare reflexion 390

14 Internationell straffrätt 393 Ulf Linderfalk

Några inledande frågor 393 Tillämpningar 394 Frågor för vidare reflexion 405

15 Frågor och tillämpningar av blandad karaktär 407

Del III Bilagor

10 Innehåll

Ulf Linderfalk

Förord

Jag hade kört fast. I fyra år hade jag varit huvudlärare i folkrätt på kursen ”Internationell och komparativ rätt”. I storföreläsningens form hade jag undervisat juriststudenter i havsrätt, traktaträtt, statsansvar och så vidare. I grund och botten var mina föreläsningar mycket baserade på kurslittera turen. Det var ingen slump att de hade rubricerats ”Traktaträtt”, ”Havsrätt” och ”Statsansvar”, för det var precis den kapitelindelning som kursboken använde sig av. Vad jag hade tagit på mig var att, som det brukar heta, ”systematisera och göra begripligt kurslitteraturens innehåll”. Min uppgift var byggmästarens. Jag skulle se till att byggarbetarna (= studenterna) hölls med typgodkända lecablock, som de kunde foga samman till ett hus enligt ritning och gällande byggnorm. Lecablocken var de generella regler och principer som kurslitteraturen beskrev. Ritningen – det var mitt bidrag, det som så att säga gav lecablocken mening och funktion. Under föreläsningarna hade fokus väldigt mycket kommit att ligga på det generella. Visst använde jag mig i undervisningen av konkreta fall, som problematiserade och knöt ihop det speciella regelkomplex som jag för dagen talade om. Och visst – jag använde också en mängd konkreta exem pel, för att illustrera vad jag ansåg vara regelkomplexets mest angelägna aspekter. Men den pedagogiska tanken var fortfarande till syvende och sist att det var just genom kunskap om folkrättens olika generella regler och principer som studenterna skulle förstå rättssystemet. Först skulle reglerna och principerna betraktas var och en för sig, och sedan skulle de monteras ihop och studeras sammantaget, och då plötsligt skulle byggdammet lägga sig och en stilfull, rappad skånelänga framträda. Detta var en tanke som jag kände inte riktigt fungerade. Och det var därför som jag nu ville prova någonting nytt. Jag hade länge varit fascinerad av seminariet som undervisningsform.

12 Förord

På kursen ”Internationell och komparativ rätt”, liksom på mina tre för djupningskurser i folkrätt, ingick en förhållandevis stor portion seminarier. Dessa var upplagda på lite olika sätt, men en flitigt anlitad modell var att studenterna fick en räcka mer eller mindre specificerade frågor, som de skulle fundera kring i anslutning till ett eller flera konkreta internatio nella rättsfall eller en eller flera problemsituationer. Vid dessa seminarier upplevde jag att det rent didaktiskt ofta hände mycket spännande saker. Rättsfallet utgör en berättelse, som konkretiserar juridiken och gör den lättare att ta till sig. Studenterna engagerar sig på ett annat sätt än under traditionella föreläsningar, särskilt om jag använder aktuella fall och situ ationer nyligen uppmärksammade i nyhetsmedia. Lärarens roll blir inte så mycket att presentera färdiga åsiktspaket, som att leda studenternas egna resonemang och diskussioner i en konstruktiv och kreativ riktning. Fokus i undervisningen förskjuts helt automatiskt, från uppgiften att bara förstå folkrättens regler och principer, och deras funktioner och menings sammanhang, till helt andra uppgifter. Så blir det till exempel helt plötsligt viktigt att kunna förklara skillnaden mellan olika rättsfall och att kunna använda rättsfall som källa till nya konkreta folkrättsliga argument. Det blir viktigt att kunna tillämpa generella regler och principer på nya kon kreta fall och problemsituationer. Det blir viktigt att kunna värdera etable rade folkrättsliga normer och argument och kunna säga om de är bra eller inte och framför allt varför. Det blir viktigt att kunna förklara sambandet mellan existerande folkrättsliga regleringar och den samhälleliga kontext som regleringarna skapats för eller förutsätts verka i. Och det blir i viss mån viktigt att kunna formulera motiverade förslag på nya begrepp och principer, nya tolkningar och kanske också ny internationell lagstiftning. Med erfarenheter som dessa i bagaget blev seminariet ett naturligt ideal för mig att eftersträva. Jag ville alltså göra mina föreläsningar mer seminarielika. Jag ville fylla mina föreläsningar med konkreta rättsfall och konkreta juridiska problem, som då inte bara skulle aktivera studenternas minne, utan också skulle stimulera andra typer av kognitiva processer och kanske också känslor. Jag ville få studenterna att läsa folkrätt, höra folk rätt, men också tänka folkrätt i bemärkelsen intellektuellt och emotionellt bearbeta den. I och med detta förutsatte jag förstås någonting nytt. Jag förutsatte att studenterna skulle komma till föreläsningarna med något

slags grundkunskap i bagaget. Man kan inte kräva av en student, att han eller hon ska delta i resonemang och diskussioner kring tillämpningen av folkrättsliga regelkomplex, om vederbörande inte också har åtminstone ett visst hum om vad samma regelkomplex innehåller. Det var här som tanken på ett ny lärobok kom in i bilden. Att inför varje särskild föreläsning be studenterna knoga sig igenom kursbokens 30 à 40 sidor högtravande, eng elsk juridisk sakprosa, kändes som att kräva för mycket. Men det mentala motståndet, resonerade jag, borde väl typiskt sett vara mindre, om jag i stället serverade dem 10 à 12 sidor lättläst svensk nötskalstext. I förordet till den första upplagan av Folkrätten i ett nötskal spekulerade jag kring bokens möjliga, framtida användning. Jag medgav att Folkrätten i ett nötskal ursprungligen hade skräddarsytts för att passa den svenska juristutbildingen, och då särskilt det pedagogiska upplägget av undervis ningen i folkrätt på Juristprogrammet i Lund. Men jag ville också gärna tro, deklarerade jag, att boken skulle kunna fylla ett bra mycket vidare syfte än så. Eftersom folkrätt är ett ämne som intresserar många människor – även utanför juristernas snäva krets – och eftersom Folkrätten i ett nötskal är relativt lättillgänglig och fri från juridisk jargong, borde boken kunna användas på i princip vilken folkrättslig introduktionskurs som helst. Så skrev jag år 2006. Jag vet nu att jag hade rätt. De tidigare två upplagorna har använts som litteratur på det svenska juristprogrammet, men också på universitets- och högskoleutbildningar i rättsvetenskap, internationell affärsjuridik, mänskliga rättigheter, och freds- och konfliktkunskap. Jag hoppas att lärarkollegor och studenter runt om i landet kommer att finna den tredje upplagan lika användbar. Skillnaden mellan den tredje upplagan av Folkrätten i ett nötskal och de tidigare två är framför allt substantiell. Boken har återigen genomgått en allmän uppfräschning. Alla kapitel har uppdaterats, i linje med den folkrättsliga utvecklingen sedan 2006, vissa kapitel med mer påtagliga resultat än andra. I några enstaka delar där jag upptäckt att studenter har haft svårare att ta till sig stoffet har jag kompletterat texten. Förhoppnings vis har det gjort den tydligare och mer lättförståelig. Boken innehåller två nyskrivna kapitel om internationell straffrätt och internationell humanitär rätt. I den nya upplagan av boken finns numera, i anslutning till vart och ett av bokens kapitel, ett batteri frågor. Frågorna är indelade i tre katego

Förord

Ulf

14 Förord

rier: Inledande frågor, tillämpningar och frågor för vidare reflexion. De inledande frågorna är enkla instuderingsfrågor. De hjälper studenten att summera bokens nötskalskapitel och fungerar som en kontroll på att han eller hon verkligen tillägnat sig essensen av den juridiska materia som boken behandlar. Tillämpningsfrågorna ger studenten tillfälle att i första hand tillämpa generella regler och principer på konkreta fall och problem situationer, men också mer generellt fördjupa den kunskap som kommer med en läsning av bokens nötskalskapitel. De avslutande frågorna har en mer reflekterande karaktär. De stimulerar studenten att närma sig folkrät ten mer kritiskt och kreativt. Med detta sagt finns det väl egentligen bara en sak som jag känner att jag måste få uppta läsarens tid med, innan vi kastar oss in i den alldeles speciella värld som är folkrättens. Och det är det tack som jag vill rikta till mina kollegor Anna, Britta och Christoffer. Ett stort tack till er, för att ni ville hjälpa mig att förverkliga idén om en ”folkrätt i ett nötskal 3.0”. Och naturligtvis – ett än större tack för de kompetenta och väl avvägda nötskalskapitel som ni presterade. Utan dem hade det inte blivit någon bok.

Om författarna

Ulf Linderfalk är professor i internationell rätt på Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Christoffer Wong är lektor i straffrätt på Juridiska fakulteten, Lunds uni versitet. Han är en hejare på internationell straffrätt. Britta Sjöstedt är lektor i miljörätt på Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Hennes forskning rör skydd för den naturliga miljön i väpnade konflikter. Britta är den kollega jag gärna konsulterar om jag behöver veta något om internationell miljörätt eller internationell humanitär rätt. Anna Nilsson är post-doktor i folkrätt vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Hon har skapat sig en profil som forskare med intresse för mänskliga rättigheter för funktionshindrade. Anna har tidigare arbetat hos Diskrimineringsombudsmannen, och för Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och har således stor kunskap om mänskliga rättig heter i såväl praktik som teori.

Kapitel 12

Internationellt våld

Ӽ U L F L I N DE R FA L K

Några varningens ord Vi ska nu titta lite närmare på det rättsområde som folk i allmänhet mest förknippar med folkrätten (möjligen med undantag för mänskliga rättig heter), nämligen folkrättens regleringar av staters internationella använd ning av militärt våld. Innan vi fortsätter skulle jag emellertid först vilja passa på att utfärda en liten varning. När vi talar om staters internationella användning av militärt våld, så är naturligtvis detta ett område där poli tiska intressen spelar en ovanligt stor roll. Det är politiska hänsyn som styr de tongivande aktörerna snarare än rent juridiska – det måste också en jurist kunna erkänna. Det intressanta är emellertid att stater ändå nästan alltid – åtminstone hittills – har försökt att rättfärdiga sina militära opera tioner genom åberopande av folkrättsliga argument. Härvidlag har de också visat prov på en ovanligt stor uppfinningsrikedom. Sett till hur stater argu menterar är det därför ofta väldigt svårt att säga vad som rättsligt egentligen gäller. Snarare än ett sammanhängande mönster tar sig praxis formen av ett stort antal, ofta oförenliga påståenden, av vilka få omedelbart kan avfärdas som uppenbart orimliga. Vi vet att stater på just detta område har

187

varit extremt obenägna att lösa sina tvister på judiciell väg. Samtidigt som aktörer förespråkar en mängd olika åsikter om vad folkrätten innehåller, så har vi således också väldigt få riktigt auktoritativa uttalanden att luta oss tillbaka mot. Allt sammantaget gör att en beskrivning av folkrätten och dess våldsregleringar lika mycket måste bli en fråga om att skildra möjliga tolkningar som att redogöra för vad som allmänt anses gälla. Med detta sagt kan vi nu gå över och titta på det regelverk som folk rätten ställer upp.

Enkelt uttryckt kan vi säga om folkrättens våldsregleringar att de tar sig formen av en huvudregel och två undantag. Huvudregeln är det så kallade allmänna våldsförbudet, som kommer till uttryck i FN-stadgan artikel 2, paragraf 4: All Members shall refrain in their international relations from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of any state, or in any other manner inconsistent with the Purposes of the United Nations.

Som utgångspunkt gäller förstås att bestämmelsen i artikel 2, paragraf 4 bara är bindande för de stater som är medlemmar i FN (vilket i och för sig näst intill alla stater är). Men även i den internationella sedvanerätten existerar ett våldsförbud. Dess innehåll är mer eller mindre identiskt med det som slås fast i FN-stadgan artikel 2, paragraf 4 – något som bekräftats av den Internationella domstolen i det så kallade Nicaraguamålet (1986). Enligt många kommentatorer, bland annat FN:s folkrättskommission (ILC), är våldsförbudet dessutom tvingande (jus cogens). Om en stat igångsätter en militär operation, som innebär en överträ delse av det allmänna våldsförbudet – antingen det som uttrycks i FN- stadgan eller det som följer av internationell sedvanerätt – så är det möjligt att operationen ändå bör betraktas som laglig. Förutsättningen är att ett dera av de två undantag som folkrätten uppställer är tillämpligt. Enligt det ena undantaget har en stat som blivit utsatt för ett väpnat angrepp rätt att under vissa förutsättningar använda våld i självförsvar. Rätten till

188

Kapitel 12 Internationellt våld

FN-stadgans våldsregleringar – en översikt

Kränkning av det allmänna våldsförbudet? [FNSt art. 2 § 4] JA

Åtgärd auktoriserad av säkerhetsrådet? [FNSt art. 42]

Lagligt utövande av rätt till självförsvar? [FNSt art. 51]

NEJ

Folkrättsstridigt

Figur 12.1

självförsvar kommer till uttryck i FN-stadgan artikel 51 men existerar även det (konsekvent nog) i internationell sedvanerätt. Enligt det andra undan taget har en stat rätt att använda våld, om FN:s säkerhetsråd, med stöd av bestämmelserna i FN-stadgan artikel 42, har beslutat att godkänna (eller auktorisera) detsamma. Vi ska nu börja med att titta lite närmare på de olika rekvisit som vålds förbudet förutsätter. Efter detta ska vi ägna en hel del tid åt att grundligt analysera den så ofta åberopade rätten till självförsvar, varefter vi slutar med en kort redogörelse för vad FN-stadgans sjunde kapitel innehåller, och då i synnerhet bestämmelserna i artikel 42.

Det allmänna våldsförbudet Ett första centralt rekvisit i FN-stadgan artikel 2, paragraf 4 är uttrycket våld (eng. force). Vad stater ska avhålla sig ifrån är inte krig eller krigs handlingar utan bruket av våld (use of force). Detta stämmer bra överens med den internationella humanitära rätten, som inte heller den utgår ifrån förekomsten av krig, utan i stället talar om väpnade konflikter. Det finns en anledning till att man i modern folkrätt undviker att tala om krig, vilket kanske ofta är den term man använder i vardagslag; termen krig har i folk

Kapitel 12 Internationellt våld

189

190

Kapitel 12 Internationellt våld

rätten av tradition uppfattats som liktydig med förklarat krig. Om man i artikel 2, paragraf 4 hade talat om krig, så hade bestämmelsen blivit mer eller mindre verkningslös, eftersom stater för länge sedan har slutat med att förklara varandra krig. Med våld (force) menas militärt våld. Enbart påtryckningar av ekonomisk eller politisk art, till exempel ett avbrytande av diplomatiska förbindelser eller ett konsekvent genomfört handelsembargo, faller således utanför tillämpningen av det allmänna våldsförbudet. Den bild som man kanske spontant hämtar fram ur hjärnbarken, när man läser texten till artikel 2, paragraf 4 är den av en stat som med luft-, sjö- och landbaserade militära trupper invaderar och ockuperar en annan stats territorium. (Jfr Iraks ockupation av Kuwait 1990–1991.) Men mellan statliga konflikter kan också vara mer indirekta. I den så kallade Friendly Relations Declaration (FRD) nämns som exempel att en stat rekryterar och skickar irreguljära trupper, som sedan utför operationer i och mot en annan stat. (Värdet av Friendly Relations Declaration har vi redan berört i kapitel 8.) Ett annat exempel som tas upp är att en stat understödjer en rebell- eller gerillarörelse – eller, för att använda en mer neutral term, en väpnad opposition – i en annan stat. Observera att ett understöd från en stat (A) till den väpnade oppositionen i en annan stat (B) inte alltid är oförenligt med bestämmelserna i FN-stadgan artikel 2, paragraf 4. Det krävs för det första att den understödda väpnade oppositionen ägnar sig åt storskaligt våld, det vill säga agerar på ett sätt som hade varit oförenligt med artikel 2, paragraf 4, om det i stället hade varit staten A själv som agerat. (Jfr FRD.) För det andra brukar man säga att understödet från staten A måste ha en viss karaktär eller koppling till väp nade aktioner. Om en stat A enbart finansiellt understödjer den väpnande oppositionen i en annan stat B, så är förmodligen artikel 2, paragraf 4 inte tillämplig. (Men principen om non-intervention kan förstås fortfarande tillämpas.) Däremot är förmodligen artikel 2, paragraf 4 tillämplig, om staten A förser rebellrörelsen med vapen och annan militär utrustning, eller med militära underrättelser och militär rådgivning. (Jfr Nicaraguamålet.) Artikel 2, paragraf 4 ålägger stater att avhålla sig från att bruka våld i sina internationella relationer. Våldsförbudet befattar sig däremot inte med inbördeskrig. Detta är principiellt viktigt. Om vi återigen tar exemplet att en intern väpnad konflikt råder i en stat B: en väpnad opposition försöker

med militära medel störta den sittande regeringen i staten B. Och om vi vidare antar att en annan stat A blandar sig i konflikten, men i stället för att stödja den väpnade oppositionen stödjer den sittande regeringen. Då är det helt plötsligt inte längre fråga om en situation som kan hanteras genom til� lämpning av det allmänna våldsförbudet. (Bedömningen blir en annan om rebellrörelsen företräder ett folk som har rätt till självbestämmande. Enligt FRD ska även då staten A:s stöd till regeringen i staten B betraktas som en kränkning av våldsförbudet.) Våldsförbudet förutsätter mellanstatligt våld. Det är bara när ett bruk av våld omfattar två stater på var sin sida i en konflikt som artikel 2, paragraf 4 kan tillämpas (återigen med reservation för att rätten till självbestämmande kan förändra bedömningen). Uttrycket ”against the territorial integrity and political independence” verkar fungera som en precisering av staters förpliktelser enligt FN-stadgan artikel 2, paragraf 4. Om en stat A brukar våld mot en annan stat B, så är detta våld folkrättsstridigt bara så länge det riktar sig mot staten B:s territoriella integritet eller politiska oberoende – det är vad artikeltexten antyder. Frågan är vad detta egentligen innebär. Har till exempel en stat rätt att ensidigt och utan samtycke gå in på en annan stats territorium med militära trupper, om det enda syftet med operationen är att förhindra grava och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter? Finns det med andra ord en rätt till humanitär intervention? Två tolkningar av artikel 2, paragraf 4 har förespråkats. Enligt den ena är en rätt till humanitär inter vention inte förenlig med artikel 2, paragraf 4. Varje militär intervention som en stat A företar på en annan stat B:s territorium, utan denna stats samtycke, kränker statens territoriella integritet och politiska oberoende. Enligt den andra tolkningen kan en militär intervention som en stat A före tar i en annan stat B aldrig innebära en kränkning av staten B:s territoriella integritet och politiska oberoende, så länge inte staten A har som syfte att förvärva eller ta kontrollen över staten B:s territorium, eller lägga sig i den politiska makt som staten B:s regering utövar. Eftersom detta inte är syftet med en humanitär intervention, så kan en sådan rätt inte vara oförenlig med artikel 2, paragraf 4. Den förra tolkningen stämmer bäst överens med tanken på stater som suveräna subjekt. Suveränitet för en stat innefattar ju bland annat territoriell överhöghet. (Se kapitel 1.) Den senare tolkningen förespråkas i dag (2020) relativt sällan.

Kapitel 12 Internationellt våld

191

Rätten till självförsvar: ”armed attack” Det allmänna våldsförbudet har två undantag. Det första är det som kommer till uttryck i FN-stadgan artikel 51, nämligen rätten till självförsvar:

Rätten till självförsvar förutsätter ett väpnat angrepp (eng. an armed attack). Ett väpnat angrepp är inte detsamma som ett bruk av våld (eng. a use of force), i den mening som termen används i FN-stadgan artikel 2, paragraf 4. Väpnat angrepp står för användandet av ett mer storskaligt våld: varje väpnat angrepp innebär samtidigt ett bruk av våld, men varje bruk av våld innebär inte samtidigt ett väpnat angrepp. Det är tydligt att artikel 51 inte helt och hållet korresponderar mot artikel 2, paragraf 4. Allt våld som är oförenligt med artikel 2, paragraf 4 motiverar inte självförsvar, vilket förklaras av att det är säkerhetsrådet som har det primära ansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. FN-stadgan bygger på tanken om kollektiv säkerhet. En stat har rätt att på eget initiativ använda våld i självförsvar, men bara om det är absolut nöd vändigt för att avvärja eller eliminera ett allvarligt och överhängande hot mot statens territoriella integritet eller politiska oberoende. Om en stat är föremål för ett mer småskaligt våld, så ska man i stället vända sig till FN:s säkerhetsråd, som bestämmer huruvida det föreligger ett hot eller brott mot den internationella freden och i så fall beslutar vilka åtgärder som ska vidtas. ”use of force”

Figur 12.2

192

”armed attack”

Kapitel 12 Internationellt våld

Nothing in the present Charter shall impair the inherent right of individual or collective self-defence if an armed attack occurs against a Member of the United Nations, until the Security Council has taken measures necessary to maintain international peace and security.

Om man vill, kan man dra paralleller till den svenska nödvärnsrätten. Anta att du blir attackerad av en person som kommer rusande mot dig på gatan med en yxa i handen. Då har du förstås rätt att använda våld för att försvara dig. Men om vi i stället antar att någon stjäl din cykel, och du veckan efter återfinner cykeln utanför järnvägsstationen, då har du inte rätt att återta cykeln – det betraktas som självtäkt. Vad du i stället ska göra är att vända dig till polisen, som då (förhoppningsvis) hjälper dig att återfå din cykel. Säkerhetsrådet, skulle man kunna säga, är den polismakt som världens stater har utsett för tillvaratagandet av deras rättigheter. För nutida läsare kan detta framstå som överdrivet idealistiskt, men det var den anda som rådde 1945, då FN-stadgan kom till.

”if an armed attack occurs” En ständigt aktuell fråga är från vilken tidpunkt som rätten till självförsvar kan utövas. Måste ett väpnat angrepp rent faktiskt ha ägt rum, innan en stat kan tillgripa våld i självförsvar? Eller har man rätt att också tillgripa våld i preventivt syfte och så att säga föregripa en attack, som enligt vad man utgår ifrån är nära förestående, men som rent faktiskt ännu inte ägt rum? Finns det en rätt till preventivt (eller anticipatoriskt) självförsvar? Det är den avgörande frågan. Å ena sidan kan man tycka att det vore orimligt om en stat skulle behöva vänta med att avvärja en attack tills den rent faktiskt har inletts, när det är uppenbart för var och en att attacken kommer att inledas vilken timme, dag eller vecka som helst. Å andra sidan måste natur ligtvis en rätt till preventivt självförsvar inbjuda till missbruk. Vem kan någonsin veta huruvida faran för ett väpnat angrepp kommer att realiseras eller inte? Det är typiskt sett lätt för en stat att gå in med militär trupp i en annan stat och ursäkta sig med att måla upp en hotbild, som i efterhand är svår eller rent av omöjlig att vare sig verifiera eller vederlägga. Vad säger folkrätten? Enligt vad som framgår av FN-stadgan artikel 51, ska en stat ha rätt att använda våld i självförsvar ”if an armed attack occurs”. Tolkad i överensstämmelse med konventionellt språkbruk verkar den engelska bestyrkta versionen av FN-stadgan artikel 51 utesluta rätt till våldsanvändning i preventivt syfte. Vill man argumentera för en rätt till preventivt självförsvar, måste man följaktligen välja andra argumentations

Kapitel 12 Internationellt våld

193

vägar. Vissa aktörer har valt att åberopa den franska bestyrkta versionen av artikel 51, vilken tolkad i överensstämmelse med konventionellt språkbruk, med lite god vilja, kan sägas vara tvetydig. Enligt den franska texten kan rätten till självförsvar utövas ”dans le cas où un Membre des Nations Unies est l’objet d’une agression armée” (bokstavligen: då en medlem är föremål för ett väpnat angrepp). Andra aktörer åberopar den internationella sed vanerätten: oavsett om en rätt till preventivt självförsvar är förenlig med FN-stadgan artikel 51 eller inte, så måste i vilket fall som helst en sådan rätt vara förenlig med internationell sedvaneätt.

Rätten till självförsvar förutsätter att ett väpnat angrepp riktas mot en stat. FN-stadgan artikel 51 talar om att en medlem görs till föremål för ett väpnat angrepp. Men en rätt till självförsvar existerar ju också i sedvanerätten, och denna kan ju inte rimligtvis göra skillnad på om den stat som attackeras är medlem i FN eller inte. Den svåra frågan är vad som menas med en stat i detta sammanhang. Vem företräder en stat i den meningen att ett angrepp på företrädaren i fråga kan ge staten rätt till självförsvar? Saken är enkel när en attack riktas mot en stat på statens eget territorium. Men hur ska vi egentligen se på situationen när en framträdande företrädare eller grupp av företrädare för en stat attackeras utomlands, till exempel stats- eller regeringschefen, en diplomatisk beskickning eller ett örlogs fartyg? Frågan är omdiskuterad. Förmodligen måste svaret bero på vem det är som attackeras och kanske också på under vilka omständigheter som attacken äger rum.

Måste angriparen vara en stat? Den 7 oktober 2001 igångsätts Operation Enduring Freedom, då amerikan ska och brittiska militära trupper, som en konsekvens av terroristattacken den 11 september samma år, luftlandsätts på afghanskt territorium. Båda stater är tydliga i sin argumentation: den legala grunden för Operation Enduring Freedom är rätten till självförsvar. Ett problem är att attacken den 11 september enligt de flesta bedömare inte kan betraktas som en attack

194

Kapitel 12 Internationellt våld

”against a Member”

utförd av en stat. Bakom attacken stod en grupp av icke-statliga aktörer – terroristnätverket al-Qaida. Frågan är om en rätt till självförsvar kan följa på en sådan attack, eller om självförsvarsrätten förutsätter att en stat attackerar en annan. Det intressanta är att artikel 51 i FN-stadgan talar om ett väpnat angrepp utan att uttryckligen ange att angriparen måste vara en stat. Så även om detta förmodligen var något som stater tog för givet då FN- stadgan kom till, finns här uppenbarligen utrymme för olika tolkningar. Olika tolkningar har också förespråkats. Enligt vissa kommentatorer har folkrätten alltid tillåtit stater att använda våld i självförsvar i situationer då de blir attackerade av en icke-statlig aktör. Enligt andra hade stater fram till den 11 september 2001 inte rätt att använda våld i självförsvar då de blev attackerade av en icke-statlig aktör; men folkrätten förändrades under perioden 11 september–7 oktober 2001 med konsekvensen att när Operation Enduring Freedom initieras, så är operationen folkrättsenlig. Enligt åter andra måste vi göra skillnad på FN-stadgans folkrätt och den rätt till självförsvar som existerar i den internationella sedvanerätten: enligt internationell sedvanerätt, men inte enligt artikel 51 i FN-stadgan, har stater rätt att använda våld i självförsvar, om de blir attackerade av en icke-statlig aktör. Internationella domstolen (ICJ) har två gånger haft anledning att kort beröra frågan: först i ett rådgivande yttrande från 2004 om Israels byggande av en barriär på ockuperat palestinskt område; och sedan i en dom från 2005 i ett mål mellan Folkrepubliken Kongo (Kongo-Kinshasa) och Uganda. Även om ICJ i båda fallen uttrycker sig mycket försiktigt, så verkar det som om domstolen tog avstånd ifrån tanken att det i folkrätten skulle finnas någon rätt till självförsvar annat än i situationer när en stat blir attackerad av en annan. Flera av Internationella domstolens domare har kraftfullt reserverat sig mot denna ståndpunkt, och diskussionen kommer förmodligen att fortgå ännu ett tag.

”individual or collective self-defence” Artikel 51 i FN-stadgan talar om staters rätt att själva försvara sig men ger också stater rätt till kollektivt självförsvar. Detta är viktigt, eftersom naturligtvis långt ifrån alla stater har den militära kapaciteten att rent faktiskt försvara sig när de blir attackerade. Om en stat blir utsatt för ett

Kapitel 12 Internationellt våld

195

väpnat angrepp, men inte anser sig ha kapacitet att själv försvara sig, så har man rätt att söka assistans från andra stater. Och andra stater har en rätt att ge assistans, precis på samma sätt som om de själva hade varit föremål för en attack. Återigen finns förstås risken för missbruk. Utan ytterligare begränsningar är det relativt lätt för en stat (A) att gå in med militär trupp i en annan stat (B), och sedan ursäkta sig med att man assisterar en tredje stat (C) och hjälper denna att avvärja eller (ännu värre) föregripa ett väpnat angrepp. Den Internationella domstolen har därför i Nicaraguamålet upp ställt två krav som båda måste vara uppfyllda, innan en stat A kan utöva rätt till kollektivt självförsvar:

• Den hjälpta staten C måste själv förklara sig vara utsatt för ett staten A om assistans.

Självförsvarets former Bara därför att en stat är föremål för ett väpnat angrepp, så är det inte själv klart att allt våld som används i självförsvarssyfte är folkrättsenligt. Fyra förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett våld ska kunna rättfärdigas. Det första av dessa framgår direkt av FN-stadgan artikel 51:

• Våld får bara användas fram till dess att säkerhetsrådet vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Övriga tre krav framgår inte uttryckligen av FN-stadgan, men de har traditionellt tillämpats i internationell sedvanerätt. Eftersom FN-stadgan artikel 51 har formulerats med utgångspunkt i internationell sedvanerätt, är det därför allmänt accepterat att de måste läsas in även här:

• Våldet måste vara nödvändigt. En stat får inte använda våld, om det inte är det (för tillfället och under omständigheterna) enda möjliga sättet att avvärja (eller föregripa) ett väpnat angrepp på.

196

Kapitel 12 Internationellt våld

väpnat angrepp.

• Den hjälpta staten C måste uttryckligen ha bett den intervenerande

• Våldet måste vara omedelbart. En stat får inte använda våld, om det inte sker i direkt anslutning till det väpnade angrepp som man säger sig vilja avvärja (eller föregripa). • Våldet måste vara proportionerligt. En stat får inte använda våld i större utsträckning än vad som är rimligt i förhållande till det som det väpnade angreppet inbegriper, eller det hot mot statens territori ella integritet och politiska oberoende som man vill avvärja.

Våld auktoriserat av säkerhetsrådet Artikel 42 i FN-stadgan ger säkerhetsrådet befogenhet att besluta om vid tagande av militära åtgärder. Ett sådant beslut gör det möjligt för stater att använda våld, som vi annars, enligt bestämmelserna i artikel 2, paragraf 4, hade varit tvungna att betrakta som folkrättsstridigt. Detta är det andra accepterade undantaget från det allmänna våldsförbudet: en stat har rätt att använda våld, om FN:s säkerhetsråd, med stöd av bestämmelserna i FN-stadgan artikel 42, beslutat att godkänna (eller auktorisera) detsamma. Två förutsättningar måste vara uppfyllda för att säkerhetsrådet ska kunna fatta ett beslut av det här slaget. För det första måste säkerhetsrådet dessförinnan ha fastställt existensen av ett hot mot freden, ett fredsbrott eller en aggressionshandling [eng. any threat to the peace, breach of the peace or act of aggression (FNSt, art. 39)]. Fred ska här läsas som liktydigt med internationell fred. Rena ”inbördes krig” faller inte in under tillämpningsområdet för artikel 39. Å andra sidan vet vi att säkerhetsrådet av tradition har tillämpat artikel 39 rätt liberalt. Åtskilliga gånger har ett inbördeskrig i en stat klassificerats av säkerhets rådet som ett hot mot freden, därför att kriget har effekter som når utan för statens gränser – till exempel därför att civilbefolkningen flyr i stor skala – eller därför att man bedömer att kriget kan komma att sprida sig och så att säga spilla över in i angränsande stater. I och med antagandet av Libyenresolutionerna 1970 och 1973 (i februari respektive mars 2011) verkar säkerhetsrådet ytterligare ha utvidgat sin tolkning av artikel 39. Det verkar vara säkerhetsrådets uppfattning att man i vissa situationer måste kunna tala om ett hot mot internationell fred och säkerhet, oavsett om ett inbördeskrig har, eller riskerar att få, effekter utanför en stats territoriella

Kapitel 12 Internationellt våld

197

198

Kapitel 12 Internationellt våld

gränser eller inte. En sådan situation är för handen, verkar rådet mena, då regeringen i en stat uppenbart försummar att skydda sin befolkning mot antingen folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning eller brott mot mänskligheten. En rimlig tolkning är att man låtit sig inspireras av den så kallade doktronen om a responsibility to protect (R2P). För det andra tillåter FN-stadgan säkerhetsrådet att besluta om vid tagande av militära åtgärder först när åtgärder enligt artikel 41 har visat sig vara otillräckliga. Artikel 41 ger säkerhetsrådet befogenhet att besluta om vidtagande av icke-militära åtgärder, till exempel ekonomiska sanktioner, som medlemsstaterna sedan är förpliktade att implementera. Man skulle kunna säga att säkerhetsrådets befogenhet att besluta om vidtagande av mili tära åtgärder är subsidiär till dess befogenhet att besluta om vidtagande av icke-militära åtgärder. Tanken är förstås att vidtagande av militära åtgärder ska vara en absolut sista utväg. Observera att artikel 42 inte har tillämpats på det sättet, att säkerhetsrådet inte kan ta ett beslut om vidtagande av militära åtgärder, innan man rent faktiskt har tagit ett beslut om icke-militära åtgärder och konstaterat att dessa inte hade den effekt som det var tänkt. Säkerhets rådet kan mycket väl ta ett beslut enligt artikel 42, om man redan från början gör bedömningen att icke-militära åtgärder kommer att vara verkningslösa. När säkerhetsrådet tar ett beslut om vidtagande av militära åtgärder, så finns ingenting i FN-stadgan som tvingar FN:s medlemsstater att rätta sig efter beslutet. Härvidlag finns det alltså en viktig skillnad mellan artik larna 41 och 42. Förklaringen till denna skillnad ska sökas i artikel 43. Den ursprungliga tanken med artikel 42 var att säkerhetsrådet självt skulle kunna vidta militära åtgärder. Det förutsatte emellertid att FN:s medlems stater tillhandahöll trupp, vilket skulle ske genom ingåendet av speciella avtal mellan FN och varje särskild medlemsstat. Några sådana avtal har aldrig slutits. Därmed kan inte heller FN:s medlemsstater vara förpliktade att efterkomma säkerhetsrådet, när man beslutar om vidtagande av militära åtgärder. Vad säkerhetsrådet skapar är en rätt för medlemsstaterna att vidta militära åtgärder. Säkerhetsrådet auktoriserar militära operationer – man ger medlemsstaterna ett mandat, som dessa själva kan avgöra om de vill utnyttja eller inte. Säkerhetsrådets beslut är dock fortfarande bindande i den bemärkelsen att den medlemsstat som blir föremål för militära åtgärder inte kan hävda att åtgärderna är folkrättsstridiga och göra statsansvar gällande.

För dina fortsatta studier

Det kan hjälpa dig att bättre smälta det här kapitlet om du besvarar instu deringsfrågorna på sidorna 361–363. För att fördjupa och vidareutveckla din kunskap om folkrättens reglering av staters internationella vålds användning kan du sedan också med fördel arbeta med tillämpningarna på sidorna 363–374, och med reflexionsfrågorna på sidorna 374–377.

Kapitel 12 Internationellt våld

199