9789144122687 by Smakprov Media AB

9 mm

Psykologiska perspektiv på

åldrande och hälsa

Förändras personligheten när vi åldras? Är äldre en särskilt utsatt och ensam grupp i samhället? Vad betyder ålderism och hur yttrar den sig? I Psykologiska perspektiv på åldrande och hälsa avhandlas dessa frågor. Teoribildning och forskning om åldrandets psykologi, såväl historisk som samtida, beskrivs utifrån aktuella forskningsstudier. Med hjälp av konkreta exempel får läsaren ta del av forsknings resultat om vad som gör att vi åldras olika. Här visas hur livsstil, utsatthet, förmåga att möta stress, personlighet och attityder i samhället kan förklara dessa olikheter. Kunskaper om området kan undanröja missförstånd och fördomar om åldrandets villkor och möjligheter, samt öka förståelsen för äldre såväl inom vård och omsorg som i samhället i stort.

| Psykologiska perspektiv på åldrande och hälsa

Anna Bratt är psykolog, psykoterapeut och forskare inom klinisk psykologi vid Linnéuniversitetet. Anna disputerade 2016 med en avhandling om hur äldres livstillfredsställelse påverkas av förlust av barn, make/maka, eller både och, samt om deras dödlighetsrisk påverkas av en sådan förlust.

Mikael Rennemark Anna Bratt

Mikael Rennemark är professor i psykologi vid Linnéuniversitetet och ingår i ledningsgruppen för det nationella forskningsprojektet the Swedish National study on Ageing and Care (SNAC). Forskningen är främst inriktad på psykologiska faktorers betydelse för hälsa och välmående under åldrandet.

Boken är lämplig som kurslitteratur vid universitetens och högskolornas utbildningar i människovårdande yrken, såsom till läkare, psykolog, socionom, sjuksköterska och andra vård- och omsorgsyrken. Den vänder sig också till en intresserad allmänhet och kan användas som underlag för diskussioner om hur det är att vara gammal i dag. Art.nr 39792

studentlitteratur.se

978-91-44-12268-7_01_cover.indd Alla sidor

2020-01-21 14:24

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39792 ISBN 978-91-44-12268-7 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co Ombrytning inlaga: Lotta Bruhn Formgivning omslag: Helena Jansson Omslagsbild: Shutterstock Printed by Dimograf, Poland 2020

Innehåll

Inledning 7

1. Bakgrund till forskningen om åldrandets psykologi  Mikael Rennemark

Gerontologi  Livsloppsperspektivet  Åldrande och hälsa  Sammanfattning  Referenser

2. Hälsobeteende och åldrande  Mikael Rennemark

Förhållningsätt till hälso- och sjukvården  Fysisk aktivitet och hälsa  Pensionering eller fortsatt arbete   Sammanfattning  Referenser

3. Stress, negativa livshändelser och resiliens hos äldre   Anna Bratt

Stress  Förlust av en nära anhörig – den mest negativa livshändelsen

9  9  20  32  32  33

39  39  45  48  53  54

59  59  63

Ensamhet hos äldre  Att som äldre vara anhörigvårdare  Resiliens hos äldre  Posttraumatisk utveckling  Sammanfattning  Referenser

4. Personlighet och åldrande: stabilitet, förändring och hälsoaspekter  Mikael Rennemark

Vad betyder personlighet?  Personlighet och hälsa  Sammanfattning   Referenser

5. Medkänslans betydelse för ett hälsosamt åldrande  Anna Bratt

Vad menas med medkänsla?  Otrygghet hos äldre  Psykologisk behandling för äldre som drabbats av psykisk ohälsa  Sammanfattning  Referenser

68  72  73  77  81  82

89  90  96  101  102

107  107  115  119  127  128

6. Framtidsperspektiv – vart är gerontologin på väg?  Mikael Rennemark

Några övergripande slutsatser  Åldrande och hälsa nu och i framtiden  Demensforskningens bakgrund och framtidsperspektiv  Håller synen på de äldre på att förändras?  Framtidens äldreforskning  Sammanfattning  Referenser  Sakregister 155

135  135  137  139  147  149  150  151

Inledning

Syftet med den här boken är att bringa ljus över åldrandets psykologi med fokus på hälsa och välmående. Ämnet är av intresse, inte minst eftersom människor lever allt längre och andelen äldre ökar i hela västvärlden. Eftersom värdet av fler levnadsår hänger intimt samman med om den utökade livstiden består av god hälsa och välmående, är det viktigt att försöka förstå vilka betingelser som ligger bakom ett hälsosamt åldrande. Hur vi ser på vårt eget åldrande kan dels påverka hur vi mår och hanterar denna vår sista livsfas och dels säga något om hur vi ser på både livet och döden och vad vi uppfattar som meningsfullt. Boken kan förhoppningsvis fungera som underlag för att diskutera dessa och liknande frågor. Den kan användas som kurslitteratur vid universitet och högskolor som ger kurser där frågor om åldrande och hälsa är av intresse, till exempel vårdutbildningar, socionomutbildningar, psykologutbildningar eller fristående kurser med inriktning mot gerontologi eller hälsopsykologi. En annan ambition är att bokens innehåll ska vara tillgängligt och intressant för den som har ett generellt intresse för frågor om åldrande och hälsa. Det första kapitlet ger en bakgrund till gerontologin som kunskapsområde och forskningsfält. Kapitel 2 tar upp frågor om hur livsstil och beteendemönster påverkar hur åldrandet tar form med avseende på hälsa och välmående. Kapitel 3 handlar om stress, negativa livshändelser, ensamhet och resiliens samt dessa faktorers betydelse för hälsa och välmående under åldrandet. I kapitel 4 behandlas

personlighetens roll i åldrandeprocessen och på vilket sätt olika personlighetsdrag kan förklara hur åldrandet gestaltar sig. Kapitel 5 handlar om självmedkänslans roll under åldrandet samt om psykisk ohälsa och olika psykologiska behandlingar som kan vara till hjälp vid psykisk ohälsa. I bokens sjätte och sista kapitel sammanfattas de väsentliga forskningsresultaten, varefter frågor om åldrandets villkor i framtiden belyses och problematiseras. Där presenteras fråge ställningar gällande om äldres situation i samhället har förändrats eller inte, om äldre människor är annorlunda nu än förr samt om de har andra behov och andra önskemål gällande livsvillkor och livsinnehåll.

Kapitel 2

Hälsobeteende och åldrande Mikael Rennemark

En viktig aspekt av hur vårt åldrande gestaltar sig är hur vi själva förhåller oss till omständigheter som kan påverka vår nuvarande och framtida hälsa. Inom hälsopsykologin talar man om hälso beteende och menar då alla beteenden, attityder och reaktions mönster, såväl medvetna som omedvetna, som är relaterade till hälsa. Det kan gälla direkta levnadsvanor, såsom kost-, motionsoch sömnvanor, men också hur vi uppfattar och tolkar sjukdoms tecken och symtom av olika slag och vilka handlingar det leder till. I detta kapitel belyser vi hälsobeteendets betydelse för åldrande och hälsa med hjälp av vetenskapliga studier. I dessa har man undersökt dels vad olika hälsobeteenden hänger samman med, dels vilken relation de har till hälsoutfall av olika slag, exempel vis välmående, sjukdomssymtom och livslängd. De exempel på hälsobeteende som kommer att belysas är 1) förhållningssättet till hälso-och sjukvården, 2) motionsvanor och fysisk aktivitet och 3) pensionering eller fortsatt arbete.

Förhållningsätt till hälso- och sjukvården Frågan om vad det är som avgör när människor söker vård alternativt avstår från det kan vid en första anblick verka enkel och självklar – det är sjukdomstecken som avgör. De som oftare söker vård har fler eller starkare sjukdomstecken. Den samlade forskningen har

Sociala faktorers betydelse Sociala strukturer ser olika ut i olika delar av världen. I fattiga länder, där man har sämre tillgång till såväl näringsrik kost som goda hygieniska förhållanden, är sjukligheten hög. Därmed är också behovet av sjukvård stort. Det kan samtidigt vara så att ett sjukvårdsbesök i vissa länder kostar mycket, med den följden att människor med svag ekonomi inte har råd att söka vård eller köpa mediciner. I Sverige är det mindre sannolikt att människor inte har råd att söka vård. Personer med lägre socioekonomisk status, det vill säga lägre utbildning och inkomster, har generellt sett sämre hälsa, och trots att sjukligheten inte är den enda faktorn som påverkar sjukvårdsutnyttjandet har denna grupp generellt ett högre utnyttjande av hälso- och sjukvården (Järbrink m.fl. 2012). Det är också så att kvinnor oftare säker vård än män (Kjellström & Kjerve 2017) och de som bor i tätorter tar i högre grad hälso- och sjukvården i anspråk än de som bor på landsbygden. En tänkbar förklaring till att människor i tätort oftare tar hälso- och sjukvården i anspråk är att de använder alla samhällsinstitutioner i större utsträckning än de som bor på landsbygden. Det har också visat sig att de som oftare söker vård har större tillgång till stöd och rådgivning i sina sociala nätverk (Edwardsson m.fl. 1995). Forskning har visat att ett beslut att söka läkarvård vanligen föregåtts av att man rådgjort om saken 40

Mikael Rennemark

dock visat att det inte är så enkelt och att många andra aspekter är inblandade när vi bestämmer oss för om vi ska kontakta sjukvården eller inte (Rennemark m.fl. 2009a). Några viktiga betingelser är av social natur och handlar dels om sociala strukturer, såsom utbildningsnivå och ekonomi, dels om sociala funktioner, såsom tillgång till socialt stöd och tillhörighet i ett socialt sammanhang. Andra betingelser är individuella och gäller kunskaper och övertygelser om vad olika symtom kan betyda, graden av ängslighet och oro för att bli allvarligt sjuk och vilka föreställningar vi har om vem som har kontroll och ansvar för vår hälsa.

med en nära anhörig (Schmitz m.fl. 1997). Man har också kunnat se att det oftare är en kvinna än en man som ger rådet att söka vård, oavsett om den hjälpsökande är man, kvinna eller barn. Det är alltså i första hand kvinnor som för egen del söker vård, men också som ser till att andra gör det. Utöver socioekonomi, socialt stöd, boendeort och kön finns det några viktiga individuella faktorer som påverkar hälsobeteende vad gäller förhållningsättet gentemot hälso- och sjukvården. Dessa är personlighetsdrag, stresshanteringsförmåga, kunskaper samt övertygelser om den egna hälsan och om vem som har kontroll över den.

Personlighetens betydelse Personlighetens roll när det gäller hälsa och hälsobeteende beskrivs närmare i kapitel 4. Där framgår sammanfattningsvis att de fem personlighetsdragen som ingår i den så kallade femfaktorteorin (Caspi m.fl. 2005; John m.fl. 2008), det vill säga vänlighet, samvetsgrannhet, öppenhet, neuroticism och extraversion, alla är relaterade till hälsa. Neuroticism är också relaterat till hälsobeteende och är därmed relevant att titta närmare på också i det här sammanhanget. Neuroticism, det vill säga ängslighet och benägenhet att känna oro och rädsla, är relaterat till hur ofta man tar hälso- och sjukvården i anspråk, och det är också förknippat med fler upplevda sjukdomssymtom och allmänt sämre subjektiv hälsa (Jerram & Coleman 1999; Rydén & Stenström 2015). Några tydliga samband mellan neuroticism och objektiv hälsa, såsom diagnoser, sjukdomsfynd vid medicinska undersökningar eller beslut om sjukhusvård, har däremot inte kunnat påvisas. Men det ligger nära till hands att tänka sig att människor med hög grad av neuroticism upplever mer stress genom livet och därmed borde vara mer utsatta för stressrelaterad sjuklighet som till exempel hjärt- och kärlsjukdomar och störningar i metabolismen. Orsaken till att detta samband inte går att utläsa ur vetenskapliga undersökningar är antagligen att många neurotiska människor hanterar sin stresskänslighet genom att avstå från att exponera sig för eventuella 2. Hälsobeteende och åldrande

Förmåga att hantera stress Stresshanteringsförmåga är svårt att mäta. Stresshantering brukar i stressforskningslitteraturen kallas för coping. Forskning om copingförmåga, copingstilar och olika utfall av dessa i form av hälsa och hälsobeteende är omfattande. Dock har ingen hittills på ett vetenskapligt sätt lyckats klargöra vad god copingförmåga egentligen är eller vilken copingstil som är mest gynnsam för hälsan. Det verkar inte finnas någon sådan universallösning även om man, inom den rikligt förekommande populärvetenskapliga litteraturen, ofta gör anspråk på att kunna presentera enkla, lättillgängliga lösningar på hur man ska komma till rätta med sin stress. Inom forskningen har man undersökt en stor mängd olika copingstilar, till exempel optimistisk coping, social coping, emotionell coping, kognitiv coping och undflyende coping. Den vanligaste och mest vetenskapligt beprövade kategoriseringen delar upp de olika strategierna i aktiv respektive passiv coping, samt problemfokuserad respektive emotionell coping (Carr & Umberson 2013). Studierna har inte kunnat visa att något av dessa alternativ med nödvändighet är bättre än något annat. Ett skäl är att vi använder oss av flera olika strategier samtidigt eller byter strategi efter hand i en problemlösningsprocess. Drabbas vi av någon drastisk händelse är det vanligt att vi initialt reagerar känslo 42

Mikael Rennemark

faror och hälsorisker, vilket leder till att de blir mindre benägna att utveckla somatiska sjukdomar. Samtidigt finns det naturligtvis människor med neurotiska drag som lever utsatt och inte sällan med täta eller långvariga stresspåslag. En sådan livsstil har ibland liknats vid en bilförare som alltid kör med full gas och reglerar hastigheten med bromspedalen. Det säger sig självt att en sådan livsstil leder till hårt slitage på hjärt- och kärlsystemet. Sammantaget kan man tänka sig att de båda grupperna av neurotiska personer, det vill säga de som inte utsätter sig för faror och de som påfrestar sig själva hårt, tar ut varandra när man mäter samband mellan neuroticism och somatisk hälsa med hjälp av statistiska medelvärden.

mässigt och försöker komma till rätta med våra överväldigande känslor (emotionell coping), för att efter hand övergå till konkret problemlösning (problemfokuserad coping). Utfallet beror dels på vilken situation som ska hanteras, dels på vem det är som ska hantera situationen, det vill säga den utsatta individens personlighet. För extraverta människor kan det till exempel vara mer gynnsamt att vända sig till andra än vad det är för introverta människor. Problem fokuserad coping kan vara gynnsam om det gäller till exempel konflikter med andra eller om det handlar om ekonomiska problem som går att åtgärda, medan till exempel sorg eller andra ofrivilliga separationer som inte kan förändras genom våra handlingar bäst bemöts med emotionell coping och i förlängningen med acceptans. Ett sätt att komma förbi svårigheten med att mäta copingförmåga har föreslagits av den israeliska sociologen Aron Antonovsky, som presenterade begreppet sense of coherence. Det har på svenska kommit att benämnas känsla av sammanhang och mening (KASAM) och är, enligt Antonovsky (2005), en generell förmåga att, utifrån en given situation, hitta den bästa copingstrategin för att komma till rätta med stress. KASAM är ett mått på i vilken utsträckning en person uppfattar omvärlden – inklusive dess stressorer – som begriplig, hanterbar och meningsfull att försöka hantera. Den som i hög grad uppfattar omvärlden på det sättet har ett högt KASAM och därmed en god copingförmåga. KASAM är ett förhållningssätt snarare än en egenskap och innebär inte ett förutsägbart beteende. En mängd vetenskapliga studier har visat att KASAM är positivt relaterat till gynnsamma hälsobeteenden (Mattila m.fl. 2011) såväl som till hälsorelaterad livskvalitet (Chumbler m.fl. 2013), hälsa och färre kontakter med sjukvården (Rennemark m.fl. 2009).

Kontrolluppfattningens betydelse En annan viktig komponent i förståelsen av hälsobeteende är kon trolluppfattning (Rotter 1966). Begreppet är hämtat från attributionsteorin och går ut på att vi tillskriver kontrollen, och därmed också 2. Hälsobeteende och åldrande

Mikael Rennemark

ansvaret för olika händelser, antingen oss själva eller någonting utanför vår egen kontroll. Denna attribution förekommer inom livets alla områden, men inom hälsoområdet är det särskilt intressant att vi tillskriver antingen oss själva (intern kontrolluppfattning) eller omvärlden (extern kontrolluppfattning) kontrollen över vår hälsa. Inom hälsoforskningen har Wallston (2005) utvecklat begreppet health locus of control, det vill säga hälsorelaterad kontrolluppfattning som mäts med hjälp av ett frågeformulär där man får ta ställning till frågor om vad man anser har avgörande betydelse för ens hälsa. Frågorna berör, förutom intern kontrolluppfattning, två externa varianter. Den ena gäller så kallade betydelsefulla andra där man tillskriver till exempel läkaren, familjen eller andra i sammanhanget viktiga personer utfallet av en rehabilitering eller framtida hälsa i generell mening. Den andra varianten innebär att man tillskriver slumpen, ödet eller en högre makt hälsoutfallet. Relationen mellan kontrolluppfattning och hälsa är komplicerad eftersom de olika typerna av kontrolluppfattning inte är varandra uteslutande. Man kan alltså samtidigt tillskriva kontrollen både betydelsefulla andras beteende och sitt eget beteende. De olika attributionsstilarna står således inte i motsats till varandra och relationen mellan hälsa och kontrolluppfattning har visat sig vara både komplex och motsägelsefull (Rydén & Stenström 2015). När det till exempel gäller relationen mellan antal läkarbesök och kontrolluppfattning ligger det nära till hands att tänka sig att den som har såväl låg intern kontrolluppfattning som hög extern kontrolluppfattning med inriktning mot betydelsefulla andra, är mer benägna att oftare göra läkarbesök. Detta samband har också stöd i forskning. Rennemark med flera (2009a) genomförde en studie av vilka faktorer som är förknippade med hur ofta individer gör läkarbesök. I studien undersöktes 1 017 män och kvinnor i åldrarna 60–78 år med avseende på i vilken utsträckning graden av sjuklighet samt psykologiska och sociala faktorer bidrog till antal läkarbesök under en tvåårsperiod. Graden av sjuklighet mättes genom funktionsförmåga och antal diagnoser, social situation mättes med utbildningsnivå och upplevelse av social förankring,

psykologiska faktorer som inkluderades i studien var kontrolluppfattning och KASAM. Resultaten visade att den starkaste förklarande faktorn var antal diagnoser. Man bör här komma ihåg att det gäller en tvärsnittsundersökning som endast kan mäta samband och inte ger några säkra besked om orsak och verkan. Det innebär att det starka sambandet mellan antal diagnoser och antal läkarbesök kan spegla att antalet diagnoser är orsaken till att individer oftare söker vård, men det skulle också kunna vara så att de som ofta söker vård tenderar att få många diagnoser eftersom ett läkarbesök är en förutsättning för att få en diagnos. Studien visade inte något samband mellan antal läkarbesök och vare sig utbildning eller social förankring. Däremot samvarierade såväl KASAM som intern kontrolluppfattning med antal läkarbesök på en statistiskt säkerställd nivå. Ju högre KASAM och ju lägre intern kontrolluppfattning, desto lägre var sjukvårdsutnyttjandet.

Fysisk aktivitet och hälsa Påståendet att motion och fysisk aktivitet är nyttigt för hälsan såväl fysiskt som psykiskt är det knappast någon som ifrågasätter. Det gäller i alla åldrar och inte minst i högre åldrar när stillasittande leder till att funktionsförmågor på kort tid kan försämras. När man studerat den fysiska aktivitetens betydelse för hälsan har det visat sig att sambandet inte är linjärt. De positiva hälsoeffekterna ökar alltså inte linjärt med mer eller intensivare aktivitetsnivå. I en studie av sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och depression i den äldre befolkningen undersökte Lindwall med flera (2006) 860 män och kvinnor i åldrarna 60–96. Fysisk aktivitetsnivå mättes med hjälp av fyra enkätfrågor om såväl frekvens som intensitet. Frågorna gällde dels aktivitet de senaste 12 månaderna, dels aktivitet tidigare i livet. Graden av depression mättes med hjälp av ett väl beprövat frågeformulär (Montgomery & Åsberg 1979). Resultaten visade att de som var mindre fysiskt aktiva generellt hade en högre grad av depression och att de som var mer aktiva och samtidigt varit 2. Hälsobeteende och åldrande

Mikael Rennemark

aktiva även tidigare i livet hade lägre förekomst av depression än de som var mindre aktiva eller som blivit aktiva först på äldre dagar. Depressionsfrekvensen var lägre bland de som ägnade sig åt lättare former av fysisk aktivitet, såsom att ta promenader, cykelturer och liknande aktivitetsformer än bland de som ägnade sig åt mer intensiva aktivitetsformer, till exempel löpträning eller tävlingsinriktad idrott. Lindwall och hans kollegor gick sedan vidare i studien av den fysiska aktivitetens relation till hälsa genom att undersöka sambanden mellan fysisk träning och kognitiv funktionsnivå i samma population (Lindwall m.fl. 2008). I studien ingick 813 män och kvinnor från samma databas som i den förra studien, och fysisk aktivitet mättes också på samma vis. Kognitiv funktionsnivå undersöktes med test av arbetsminne, episodiskt minne, semantiskt minne, ordförståelse, uppmärksamhet och rumsuppfattning. Ett mer generellt test som ofta används för att undersöka misstänkt kognitiv tillbakagång i samband med risk för demens användes också (Lezak m.fl. 2004). Forskarna vägde även in faktorer som riskerade att göra resultaten missvisande om deras inverkan förbisetts. Det gällde utbildningsnivå, depression, kroppslig funktionsförmåga och mångsjuklighet. Resultaten visade på samband mellan kognitiv funktionsnivå och lätt fysisk aktivitet, men inte på samband mellan kognitiv funktionsnivå och mer intensiv fysisk aktivitet. Detta resultat gällde för män men kunde inte säkerställas för kvinnor. Den kognitiva förmågan gynnades inte av att man hade varit aktiv tidigare i livet, utan endast av att man hade varit aktiv de senaste 12 månaderna. En slutsats var att fysisk aktivitet är en färskvara i sin funktion som skydd för den kognitiva förmågan. Mest gynnsamt var att vara aktiv med lättare fysiska aktiviteter flera gånger i veckan. Minst gynnsamt var att inte vara aktiv alls. Däremellan kom den grupp som dagligen ägnade sig åt intensiv fysisk aktivitet. Enligt resultaten är det alltså mest gynnsamt för kognitiv funktion med måttlig eller lätt aktivitetsnivå. Några år senare genomfördes ytterligare en studie av samma forskningsgrupp, baserad på samma datamaterial (Rennemark m.fl. 2009b). Denna gång ville man undersöka sambandet mellan fysisk

aktivitetsnivå och upplevd livskvalitet. Liksom tidigare mättes fysisk aktivitet med frågor om lättare samt mer intensiv fysisk aktivitet de senaste 12 månaderna. Upplevd livskvalitet mättes med enkätfrågor gällande sådant som i tidigare forskning visat sig vara betydelsefullt för äldres livskvalitet, nämligen välmående, engagemang, tillgång till socialt stöd och social förankring. Resultaten visade att både lättare och mer intensiv fysisk aktivitet var förknippade med livskvalitet, fast på olika sätt: lättare aktivitetsnivå visade sig vara relaterat till såväl välbefinnande som engagemang och social förankring, medan den mer intensiva aktiviteten endast var förknippad med engagemang och social förankring. Studierna ger kunskap om vilken aktivitetsnivå gällande frekvens och intensitet som är gynnsammast för äldre personer. Det har i media ibland hävdats att förhållandet mellan graden av motion och graden av hälsoeffekter är linjärt, det vill säga att ju mer och intensivare man motionerar, desto bättre hälsa får man, men ovanstående resultat visar att en sådan föreställning är förenklad och huvudsakligen felaktig, åtminstone när det gäller äldre personer. I stället tyder forskningsresultaten på att måttlig fysisk aktivitet är mest gynnsam för äldre människor vad gäller såväl fysisk som psykisk hälsa samt livskvalitet. En fråga som kvarstod efter att studierna genomförts var om fysisk aktivitet också kan öka livslängden och vilken aktivitetsnivå som i så fall är gynnsammast i det avseendet. Därför genomfördes ytterligare en studie, med temat aktivitet och hälsa, denna gång med livslängd som utfallsvariabel (Rennemark m.fl. 2018). Eftersom livslängd bestäms av många olika betingelser tog man även i denna studie hänsyn till en mängd faktorer när man drog slutsatser om samband och om vad som är orsak och verkan. Studien är baserad på en nationell, longitudinell databas som genererats av The Swedish National Study on Aging and Care (SNAC). Den följde deltagarnas fysiska aktivitetsnivå över lång tid, och man studerade sambandet mellan den och livslängd med hänsyn tagen till andra för livslängden viktiga faktorer. I studien ingick ett för Sverige representativt 2. Hälsobeteende och åldrande

Pensionering eller fortsatt arbete Pensioneringsåldern har varierat över tid och är olika i olika länder. I Sverige infördes ett allmänt pensionssystem 1913 med pensionering vid 67 års ålder. Medellivslängden var då ungefär 60 år. Fler arbetade 48

Mikael Rennemark

urval av män och kvinnor i åldrarna 60–96 år bestående av 8 456 personer. Deltagarna undersöktes angående den fysiska aktivitetsnivåns betydelse för livslängd när man tagit hänsyn till kön, ålder, civilstånd, utbildning, kognitiv förmåga och benstyrka samt om deltagarna var rökare och om de var överviktiga. Deltagarna följdes under en period på 11 år mellan år 2004 och 2015. Drygt 80 procent av deltagarna var måttligt fysiskt aktiva, det vill säga tog promenader eller cykelturer, spelade golf eller liknande utan att delta i tävlingar, minst två gånger i veckan vid studiens start. Denna grupp var i större utsträckning fortfarande i livet år 2015 än de som varit fysiskt aktiva i mindre utsträckning eller inte alls. Utfallet skilde sig inte nämnvärt åt mellan män och kvinnor eller mellan olika åldersgrupper, men de yngre deltagarna var som förväntat mer aktiva än de äldre. Resultaten kvarstod också när de övriga faktorerna som ingick i analyserna vägts in. Dock minskade fysisk aktivitet risken för att deltagarna skulle vara döda 2015 med 28 procent, från tidigare 50 procent. Studien visade således att det finns en skillnad i livslängd mellan de som motionerar måttligt minst två gånger i veckan och de som motionerar mindre eller inte alls. Högre aktivitetsnivåer i fråga om frekvens och intensitet minskade inte dödsrisken ytterligare. Den anmärkningsvärt låga aktivitetsnivån som krävs för att öka överlevnadschansen i ett 11-årsperspektiv har stöd i vissa andra studier men är inte allmänt vedertagen i samband med till exempel folkhälsoinformation. Det är angeläget att förmedla vetskapen om detta, inte minst som ett positivt budskap till alla äldre som kan motionera men har en begränsad kapacitet som inskränker sig till lättare aktivtiter några gånger i veckan.

alltså då hela livet jämfört med i dag. Med ökad välfärd steg medellivslängden, samtidigt som den formella pensioneringsåldern år 1976 sänktes till 65 år. I dag kan man välja att ta ut sin allmänna pension i åldersspannet 61–67 år. År 2017 var medellivslängden 80,7 år för män och 84,1 för kvinnor. Det finns i dag även andra former av pension, till exempel avtalspension och sjukersättning (tidigare sjukpension), som kan utbetalas även i yngre åldrar, vilket har inneburit att den verkliga pensionsåldern i Sverige har varit lägre än 65 år under lång tid. Åren före 1960 var andelen förvärvsarbetande män i åldrarna 60–64 år 85 procent, och i åldersspannet 64–69 år var den vid samma tidpunkt 53 procent. Omkring millennieskiftet hade andelen förvärvsarbetande män sjunkit till 55 procent för den yngre gruppen och 18 procent för den lite äldre. År 2016 hade andelen ökat igen men nådde inte upp till siffrorna från 1960. För kvinnor är mönstret annorlunda, med en succesivt ökande andel förvärvsarbetande från 35 till 68 procent på 1960-talet för de yngre och från 15 till 19 procent för de äldre. Det ökande antalet förvärvsarbetande kvinnor har sannolikt sin förklaring i en ökad jämställdhet mellan könen och i att kvinnor i större utsträckning än tidigare skaffar sig högre utbildning. Detta visar att åldern för pensionering inte är grundad på biologiska eller medicinska faktorer utan är ett resultat av politiska beslut och förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Olikheterna i andel arbetande äldre har huvudsakligen sin förklaring i förändringar i regelverk gällande pensionsålder och ekonomiska premisser för den som inte förvärvsarbetar. Den politiska överenskommelse som nåddes hösten 2019 om en succesivt införd höjning av pensionsåldern gör att pensionsåldern under första hälften av 2020-talet kommer att vara 64–69 år. Motiveringen till en sådan förändring är dels att medellivslängden ökat betydligt sedan 1976, dels att hälsa och arbetsförmåga generellt blivit bättre. Den ökade medellivslängden gör det samhällsekonomiskt viktigt att vi arbetar i högre åldrar än i dag eftersom kostnaden för att finansiera ålderspensionerna annars skulle stegras. 2. Hälsobeteende och åldrande

9 mm

Psykologiska perspektiv på

åldrande och hälsa

| Psykologiska perspektiv på åldrande och hälsa

Mikael Rennemark Anna Bratt

studentlitteratur.se

978-91-44-12268-7_01_cover.indd Alla sidor

2020-01-21 14:24