9789144122267 by Smakprov Media AB

FÖR VEMS BÄSTA? Samarbete mellan människobehandlande organisationer

C A M I L L A B LO M QV I S T

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39770 ISBN 978-91-44-12226-7 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Helena Jansson Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock Författarfoto: Tilde Blomqvist Printed by Dimograf, Poland 2019

INNEHÅLL

1 Inledning – bokens fokus

2 Samarbete med förhinder  Samarbete som utredningsoch förändringsarbete  Samarbete – vanmakt, konflikt och stöd  Samarbetets konsekvenser för familjer  Professionell vanmakt och stöd?  Om samarbete är svaret – hur lyder då frågan?

9  10  11  12  14  16

3 Att bli eller inte bli ett samarbetsärende  Ärendens formella gång  Hur aktualiseras samarbetsärenden på BUP?  Samarbetsärende genom remiss  Samarbetsärende genom förfrågan  När börjar samarbetet?  I vilken typ av ärenden föreslås samarbete?  Vad avgör om det blir samarbete eller inte?  Strukturella faktorer  Individuella faktorer  Samarbetsärenden

21  21  22  23  23  25  26  30  31  32  33

4 Samarbetsprocessernas faser och deras karaktäristiska drag  Samarbetsprocessens initieringsfas  Samarbetsprocessens förhandlingsfas  Samarbetsprocessens förändringsfas

39  41  45  50

5 Faktorer som påverkar samarbetsprocesserna  Olika logikers betydelse för samarbetsprocesserna  Mål och uppdrag

55  56  56

Innehåll

Olika hierarkiska positioner  BUP:s uppdrag att samarbeta  Organisationernas uppdrag och barnets behov  Oklar intern organisering  Skolan  Socialtjänsten  BUP  Samarbete och tvärprofessionella team  Organisationers, professionellas och familjers olika problembild  Vems problembild gäller?  Samarbetskompetens

61  64  66  68  68  69  71  74  76  80  82

6 Samarbetsprocessernas implikationer  Samarbetsklient – en ny identitet  Vad innebär det då för barnen att bli en samarbetspatient?   Svårt att få den hjälp som efterfrågas  Föräldrar och barns underläge  Tiden går  Säsongsstyrda organisationer gör att barn och familj får vänta längre  Sammanfattande ord

87  87  88  89  92  95  97  99

REFERENSER

101

REGIS TER

111

SAMARBETE MED FÖRHINDER

Det finns ett stort intresse för samarbete hos såväl politiker och professionella som familjer. Det lagstadgas om samarbete och det tar mycket resurser i anspråk. Trots satsningar är det svårt att driva ett samarbete som alla parter är nöjda med. Forskning som presenteras i den här boken visar på svårigheter som kan uppstå vid samarbete samt faktorer som kan försvåra eller underlätta arbetet. Faktorer som gynnar samarbete är samlokalisering, ledning som är positiv till samarbete, tydliga huvudmannaskap och funktionsgränser. Faktorer som försvårar ett effektivt samarbete är vagt formulerade mål och oenighet kring målen, olika kunskapstraditioner och lagar, resursbrist, oklar ansvarsfördelning och svårighet att verkställa politiska beslut. Genom att studera BUP:s sam arbetsprocesser kan man dessutom se att BUP:s institutionella miljö tycks vara en försvårande faktor och att olika hierarkiska positioner bland de samarbetande organisationerna gör att det finns ett icke ömsesidigt beroende som missgynnar samarbetsprocesser. I boken framkommer ytter ligare faktorer som föräldrar och barn för fram som gynnande. De menar att deras delaktighet (och barnens när det är möjligt) samt en märkbar positiv förändring av barnets mående i nära anslutning till att samarbete inleds påverkar samarbetsprocesserna positivt. Såväl professionella som föräldrar påtalar att förmåga och intresse för samarbete också är en gynnande faktor. Även om vi vet vad som gynnar eller hindrar samarbete så är det svårt att skapa ett samarbete där alla är nöjda med resultatet. Ska vi fortsätta att samarbeta så mycket som möjligt eller ska vi försöka ta reda på i vilka situationer man verkligen har nytta av samarbete och när det är överflödigt eller kontraproduktivt? Samarbete tar sig olika uttryck. Samarbete förekommer under såväl utrednings- som behandlingsarbete. Det handlar om professionella sam© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Samarbete med förhinder

arbetsmöten där insatser planeras och följs upp, informationsutbyte där respektive organisation redogör för sina egna insatser, gemensamt behandlingsarbete med professionella från olika organisationer tillsammans med familjen, gemensamma kartläggningar/utredningar om barnets situation och professionella konsultationer mellan olika organisationer. Gemensamt behandlingsarbete förefaller vara minst förekommande och olika typer av professionella samarbetsmöten det mest förekommande.

SAMARBETE SOM UTREDNINGSOCH FÖRÄNDRINGSARBETE Inom de människobehandlande organisationerna förekommer olika teknologier eller kunnande som styr vad organisationen gör med den enskilde (Linde & Svensson, 2013; Johansson, Dellgran, & Höjer, 2015). Teknologier är ett begrepp som hör hemma inom de människobehandlande organisationerna men mer modernt uttryckt skulle vi kunna kalla det för kunnande eller arbetssätt. Inom BUP har det visat sig att utredningsarbete och förändringsarbete är de uttalade kunnanden som används i arbetet med barnen. Förändringsarbete i enlighet med teknologin som Hasenfeld (1983) benämner people changing framträder inom BUP som olika slags terapier, medicinering, nätverksarbete, men också som samarbete. Samarbete ingår även som en del i BUP:s utredningsarbete som exempelvis professionella samarbetsmöten för att diskutera var ärendet hör hemma eller gemensamma möten med föräldrar och barn för att inhämta information om barnets situation och tidigare insatser. Föräldrar godkänner samarbete mellan organisationerna i tron att det ska förbättra barnets situation. De professionella som är inblandade börjar då prata ihop sig, diskutera hur och vem som ska göra vad och ser således sitt utredande och planerande som en del i det professionella samarbetet. För de professionella som ingår i samarbetet blir det därför tydligt att samarbete också förekommer i utredningsarbete. Föräldrar, barn och professionella i andra organisationer som inte deltar i dessa diskussioner väntar på att samarbetet ska börja och upplever att de möter mer utredande och kartläggande av barnets situation och mående. Detta upplevs som ett ihärdigt utredande, kartläggande av problematiken och planerande av insatser, något som kan likställas med det som Hasenfeld beskriver som people processing som innebär just kartläggande och ett utredande fokus.

2 Samarbete med förhinder

När olika organisationer ska göra någonting tillsammans behövs någon slags struktur för att alla inblandade ska förstå vad de är med om. Så är det också vid samarbete mellan organisationer. Willumsen (2006) påtalar i sin forskning att tydliga strukturer för samarbetet är viktigt för att hjälpa föräldrar och barn både att förstå och medverka. Strukturer är viktiga för att alla ska kunna förstå, delta och agera i det som händer. Om de professionella använder sig av samarbete som en metod, i enlighet med Bergmark och Lundströms definition (1998), skulle samarbetet kunna skapa en struktur som används under såväl utrednings- som förändringsarbete. Denna kunskap kan vara till stöd för att skapa rimliga förväntningar på vad samarbete kan förväntas leda till för barnet. Samarbete i ett utredningsskede kan innebära att de professionella utbyter information och utreder barnet tillsammans. Samarbete i ett behandlingsskede syftar till att förändring ska uppnås för barnet. För att ge möjlighet till delaktighet i samarbete för alla berörda behöver de professionella formulera i vilket skede de samarbetar, det vill säga om det är i ett utredningsskede eller i förändringsarbetet. De behöver också formulera vilket syfte samarbetet har. Handlar det om utbyte av information, att ge professionellt stöd till andra professionellas bedömningar eller handlar det om att arbeta tillsammans för att ändra barnets situation? Vid förändringsarbete är det viktigt att ha en tidsplan och uppskatta när man kan få till stånd en förändring av barnets situation och hur den förändringen kan komma att märkas.

SAMARBETE – VANMAKT, KONFLIKT OCH STÖD Det finns en uppfattning i samhället om att samarbete är något som är viktigt, bra och gör skillnad. Detta ställer stora krav på att de professio nella som medverkar i ett samarbete ser till att det verkligen leder till förändring för den det gäller. Det förefaller vara svårt att samarbeta på ett sätt så att alla känner delaktighet och nytta. Välfärdsorganisationernas svårigheter att hjälpa familjehemsplacerade barn, som Vinnerljung m.fl. (2005, 2006) beskriver, framkommer också i den här boken. Välfärds organisationerna konstaterar hjälpbehov hos barnet, föräldrar efterfrågar hjälp, men ändå lyckas inte välfärdsorganisationerna ge de insatser som föräldrar och barn upplever att de behöver. De professionella har svårt © F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Samarbete med förhinder

att hjälpa och familjerna har svårt att få hjälp. Känslan av vanmakt och förtvivlan finns både hos personal och hos familjer.

SAMARBETETS KONSEKVENSER FÖR FAMILJER Samarbete inleds ofta när organisationerna har prövat sina egna insatser. Det innebär att samarbete inleds när barnet har haft det svårt en längre period i sitt liv. I samarbetsprocesserna görs upprepade bedömningar, utredande arbete av barnet och dennes situation och planeringar av insatser. Själva igångsättandet av samarbetet invaggar alla inblandade i att något nytt kommer att ske. Något som gör skillnad. I praktiken innebär samarbetet att de olika organisationerna ägnar mycket tid åt att presentera sina synpunkter för varandra, det vill säga berätta om vad respektive organisation har gjort eller gör för barnet, diskutera vem som ska ansvara för vad och att det görs professionella planeringar i ärendet. För de professionella pågår ett samarbete och de har föreställningen att organisationerna gemensamt försöker hjälpa barnet, men i praktiken gör samarbetet ingen skillnad för den det är avsett att hjälpa. De som reagerar först på att ingen förändring sker för barnet är föräldrarna. De förstår inte heller vad som är själva samarbetet, eftersom de inte är delaktiga. Ingen hänsyn tas till tiden det tar från att professionellt samarbete inleds till att barnet upplever en förbättrad situation. I och med att samarbete inleds förefaller de professionellas oro över barnet minska trots att inte barnets situation förändrats i praktiken. Samarbetet riskerar då leda till en höjd toleransnivå när det gäller hur illa ett barn får ha det. Huxham och Vangen (2005) har i sin forskning kommit fram till att samarbete mellan organisationer bara bör ske om man absolut måste, vilket är en slutsats som jag är benägen att hålla med om. Inte bara därför att samarbete är svårt utan också för att samarbete kan försvåra eller fördröja förbättring/förändring av barnets situation. När förändring förväntas men uteblir blir förändringsarbetet i stället ett slags oönskat bevarande arbete, så kallat people sustaining. Hasenfelds (1983, 2010) beskrivning av people sustaining avser arbete i människobehandlande organisationer där syftet är att stödja människor i att bevara och upprätthålla sin livssituation. I BUP:s samarbetsprocess förväntar sig föräldrar och barn förändring men när ingen förändring sker leder det till att de som är inblandade i samarbetet inte förstår vad de är med om, något som

2 Samarbete med förhinder

skulle kunna benämnas people confusing (eget begrepp). People confusing är ett resultat av att organisationerna inte är tydliga med vad som sker i samarbetet och vad det förväntas leda till. Begreppet people confusing kan användas för att förstå hur samarbetsprocesser mellan organisationer kan uppfattas där den de gäller inte är delaktig. Ett samarbete som inte leder till förväntad förändring leder till förvirring, vanmakt och förtvivlan hos alla parter. Genom att tydliggöra att samarbete förekommer inom både utredning och behandling kan risken för people confusing möjligen minskas och i stället skapas en struktur för vad organisationerna gör i samarbetet. Det finns anledning att fundera över om det finns situationer då samarbete kan vara direkt olämpligt för barnet. Det finns också anledning att fundera över för vems skull ett samarbete ska påbörjas. Ibland samarbetar välfärdsorganisationerna om ett enskilt barn för att förändra dennes situation. Ibland handlar samarbetet om att de professionella i välfärdsorganisationerna behöver stöd i sitt arbete. Troligen finns det inga generella svar på när samarbete alltid ska ske eller alltid ska undvikas. Ett kritiskt förhållningssätt till samarbete, det vill säga att professionella reflekterar över om det är lämpligt, vilka konsekvenser det kan få för barnet det gäller och för de professionella och vad samarbetet ska åstadkomma, kan vara en hjälp till att bedöma när samarbete ska inledas. Att föräldrar inte känner sig delaktiga i samarbete som berör deras barn är återkommande. Hur kan det komma sig att de som samarbetet berör inte deltar i samarbetet? Påverkar föräldrars agerande deltagandet i samarbetet? Kan föräldrar beställa specifika insatser som de tror kan hjälpa barnet? Kanske är bedömningar om vad barnet behöver något som endast kan göras av de professionella? Att som förälder kräva en specifik behandling hos BUP är svårt. Det är behandlarna på BUP som har mandat att bedöma vad barnet behöver. När föräldrar inte tillåts vara delaktiga i samarbetet kan det bero på att de professionella vill bespara föräldrar och barn sina diskussioner om samarbetets innehåll. Detta kan förstås som omtanke eller som maktutövande där de professionella förutsätts veta vad som är bra eller inte för föräldrar och barn att ta del av. Ytterligare en tolkning är att alltför krävande föräldrar skapar svårigheter för de professionella vilket riskerar leda till att föräldrars delaktighet blir mindre. Många gånger bedömer BUP-personalen att föräldrarnas agerande påverkar barnets psykiska hälsa. Såväl i min studie (Blomqvist, 2012) som © F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Samarbete med förhinder

i annan forskning (Sands, 1994) framkommer att de professionella har svårt att tala med föräldrar om beteenden som påverkar barnen negativt. Detta kan också vara en av anledningarna till att de professionella väljer att träffas utan föräldrar och barn. BUP:s möjlighet att växla mellan barnperspektiv och föräldraperspektiv gör att det ena perspektivet riskerar få mindre utrymme i samarbetet och föräldrar kan uppleva att fokus läggs på dem i stället för arbetet med barnet. De professionella diskuterar föräldraskap och föräldrars problematik i stället för den problematik som föräldrarna söker hjälp för. Det kan också vara tvärtom att fokus läggs på barnets beteende utan att man tar hänsyn till den livssituation barnet har. De professionella lyckas inte göra sina ställningstaganden och agerande förståeliga för föräldrar och barn. Det kan också finnas konflikter mellan professionella från olika organisationer och mellan familj och professionella i samarbete där de öppet ifrågasätter varandra. Konflikter påverkar troligen familjens uppfattning om vilket stöd de kan få av BUP, skola eller socialtjänsten och kan påverka deras vilja att söka hjälp i framtiden.

PROFESSIONELL VANMAKT OCH STÖD? Det finns ett stort professionellt engagemang med en önskan att vilja hjälpa. Samtidigt verkar det vara svårt för organisationerna att faktiskt ge hjälp, speciellt den hjälp som efterfrågas av föräldrar. Flera studier visar på ett osäkert resultat av interorganisatoriskt samarbete (Gardner, 2003; Glisson & Hemmelgarn, 1998; Reilly, 2001; Schorr, 1998). Det är också ovisst i vilka ärenden BUP samarbetar med andra organisationer. Det går inte att säga att BUP samarbetar i ärenden med en specifik problematik. Däremot samarbetar de minst i ärenden där de bedömer att den dominerande problematiken är barnpsykiatri. Samarbete i ärenden med mångfasetterad problematik inleds vid professionell osäkerhet där de professionella på BUP inte vet vad de ska göra och då de har prövat det mesta av sin insatsarsenal. Vilken skillnad tänker de professionella att samarbete ska göra efter år av insatser från samtliga organisationer? Finns det en risk i det läget att de professionella har alltför höga förhoppningar om vad samarbete kan leda till? Arbetsuppgifterna inom BUP är unika, varierande och svåra att fullt ut beskriva i en manual. Detta gör att de professionella behöver kunna bedöma patienternas situation och föreslå insatser.

2 Samarbete med förhinder

De professionella på BUP har en expertmakt som gör att de beslut och bedömningar som görs får stor inverkan på barnet, föräldrar och andra professionella. Hur det professionella och organisatoriska handlings utrymmet används har en avgörande betydelse för om man väljer att samarbeta och hur samarbetet i så fall utformas. Handlingsutrymmet ger möjlighet att inleda och/eller delta i samarbete men det innebär också att man kan bedöma andra insatser som mer lämpliga eller hänvisa familjen vidare. Det professionella handlingsutrymme som finns inom människo behandlande organisationer innebär möjligheter att göra självständiga tolkningar och bedömningar av barns problematik, men också svårigheter då det krävs en förmåga att göra självständiga bedömningar om vad som kan vara en lämplig insats. Samarbetar man med andra organisationer kan man få stöd i sina bedömningar av barnets problematik. Lacey (2000) menar att lagstiftning om samarbete i sig är gynnsamt för samarbetet. Sverige har lagstiftat om samarbete men trots det visar det sig att samarbete är svårt. Ansvaret och kompetensen för att bedöma om samarbete är lämpligt finns hos de enskilda professionella. Riktlinjer och lagstiftning om samarbete kan inte ersätta det professionella handlingsutrymmet vilket ställer krav på de professionella att kunna hantera det handlingsutrymme som finns. BUP förväntas samarbeta med andra organisationer för att förbättra barns psykiska välbefinnande, men svårigheter uppstår ofta redan i början av samarbetet. De som arbetar med ärendet är avvaktande och väntar in varandras bedömningar och ställningstaganden. Det finns också en risk att de bollar ansvar mellan sig. Vem ska till exempel berätta för föräldrarna att de inte bedöms ha någon förändringskapacitet – BUP som kommit fram till den slutsatsen i sin utredning eller socialtjänsten som har det yttersta ansvaret att bedöma föräldraförmåga? Information som kan uppfattas som negativ eller svår att lämna kan på grund av samarbetet bli allas ansvar att förmedla vilket riskerar leda till att ingen av organisationerna ger den informationen. Det är möjligt att en överenskommelse om vilken organisation som ska ge en sådan återkoppling till föräldrarna hade undanröjt utrymmet att bolla ansvaret mellan varandra. BUP har möjlighet att välja det som gynnar dem mest och exempelvis undvika att ge negativ information till föräldrar eller att bedöma att samarbete endast är lämpligt med en organisation åt gången. Den som handlägger ärendet kan avgöra om man ska samarbeta med andra organisationer eller © F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Samarbete med förhinder

inte – det är inte givet på förhand, vilket föräldrar och barn troligtvis inte har en aning om. Samarbete mellan organisationer kan vara ett stöd för dem som arbetar med ett ärende. Det stödet kanske betyder så mycket att det blir viktigt oavsett vad samarbetet ger föräldrar och barn? Det finns en förväntan om att professionella i människobehandlande organisationer ska göra insatser som förändrar barnets situation. Det är dock osäkert vilka insatser som gör skillnad. Att få stöd från andra professionella i ett sådant arbete är viktigt. Stödet kan ha olika karaktär och handla om att socialsekreteraren får stöd i sin bedömning av barnets situation. Stödet kan också handla om att verksamheters gränser och ansvarsområden tydliggörs. Det är som om de professionella upplever att det stöd som samarbete kan ge borgar för att en god helhetsbedömning görs och att situationen är under kontroll. Det professionella samarbetet kan också handla om att visa för varandra att respektive organisation och de professionella gjort vad som åligger dem. Även om samarbete kan ge stöd till de professionella ger det också en känsla av vanmakt och förtvivlan när det visar sig att föräldrar och barn inte upplever att samarbetet hjälpt dem i deras situation. Samarbete upplevs troligen som svårt även för de professionella när föräldrar och barn inte förstår vad som sker eller inte är delaktiga i det som händer.

OM SAMARBETE ÄR SVARET – HUR LYDER DÅ FRÅGAN? Välfärdsorganisationer finansieras av skattemedel och har en begränsad tillgång till finansiella resurser. De skattemedel de tilldelas ska räcka till att ge människor den hjälp och det stöd de bedöms ha rätt till. Det här innebär att välfärdsorganisationer som har till uppdrag att hjälpa barn och unga som har det svårt behöver göra avgränsningar om vilka de kan hjälpa, men också avgränsa hur de kan hjälpa. Återkommande granskar staten samarbete mellan välfärdsorganisationer som arbetar med barn och unga och konstaterar att samarbete är komplext och att det finns svårigheter i samarbetet mellan BUP och skola eller BUP och socialtjänst (Socialstyrelsen 2004; SOU, 2010:95). Tilltron till vad samarbete kan åstadkomma är trots det stor. Samarbete kan omöjligtvis vara svaret på alla frågor om hur vi bäst hjälper barn och unga som har det svårt. När är då samarbete det svar vi söker?

2 Samarbete med förhinder

Tron på samarbetets goda effekter märks inte minst inom social tjänsten. Bergmark och Lundström (2005) beskriver att inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg har samarbetsbegreppet etablerats som ett operativt begrepp och som ledstjärna för en del arbetsgruppers organisering. De uppfattar att en av anledningarna till att samarbete får ta ett sådant stort utrymme inom individ- och familjeomsorgen är att de arbetar med människor med sammansatt problematik som får stöd från olika håll. Ett samarbete krävs då för att utbyta information och hålla sig underrättad om vad olika organisationer gör i ärendet. Samarbetssträvandena drivs av föreställningar om goda effekter. Det finns också en föreställning om att samarbete innebär en helhet som erbjuder något mer än summan av olika bidrag från olika verksamheter. Samtidigt tar samarbete en ”ansenlig tid i anspråk i socialt arbete” (Bergmark & Lundström, 2005, s. 11) trots att man inte vet effekterna. Att mäta ett utfall av samarbete är svårt eftersom det är svårt att avgöra om det verkligen är samarbetet som förändrat situationen för ett barn, eller om det är andra saker som har hänt, som exempelvis förändrad skolsituation, förändringar i familjen eller förändringar i kamratkretsen. De inblandade (professionella, föräldrar och barn) kan också ha olika åsikter om huruvida samarbetet genererat positiva eller negativa effekter för barnet. Utgångspunkten för BUP, skola och socialtjänst är att de verkar inom ett avgränsat område som handlar om barns och ungas välbefinnande. Grape (2006) beskriver det organisatoriska fältet arbetsrehabilitering där representanter för exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och arbetsgivare ingår. När dessa organisationer samarbetar kring ett speciellt område eller tema kallas det avgränsade området för verksamhetsdomän. I de verksamhetsdomäner där BUP samarbetar med skola och socialtjänst blir det tydligt att organisationernas olika institutionella miljöer påverkar samarbetet. Organisationerna gör olika anspråk på uppgifter och bedömningar och den organisation som fäller det avgörande utslaget om barns psykiska hälsa är BUP. BUP styr själva när de medverkar i samarbete och de förefaller inte vara så omvärldsberoende som Lindqvist (2000) gör gällande att människobehandlande organisationer är. Hur beroende är då en organisation som BUP av socialtjänst och skola? Både skola och socialtjänst har svårt att hantera sina uppdrag utan stöd av © F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Samarbete med förhinder

BUP i form av exempelvis specialistutredningar, behandlingar, medici nering, bedömningar. Det framkommer olika grader av ömsesidighet i beroendet mellan människobehandlande organisationer där de kommunala verksamheterna förefaller vara mer beroende av BUP än vice versa. Trots att skola och socialtjänst är kritiska till BUP och försöker visa sitt missnöje visar det sig att kommunala organisationer som skola och social tjänst har svårt att påverka en organisation som BUP. Anledningarna är troligen flera. Trots att de arbetar med samma målgrupp och inom samma verksamhetsområde skiljer sig de institutionella miljöerna kraftigt åt. Det ser ut som att organisationerna utsätts för liknande krav och svårigheter men att det finns betydelsefulla skillnader: BUP är en expertorganisation inom hälso- och sjukvården som saknar det yttersta ansvar som till exempel socialtjänsten har enligt SoL. Det finns ingen BUP-plikt, det vill säga skyldighet för barn och ungdomar att ta emot insatser från BUP, och det finns också stora möjligheter för BUP att välja patienter. BUP kan ha kö, kan bedöma att den sociala situationen är för instabil för att de ska kunna erbjuda barnpsykiatriska insatser och de har ett slags veto när det gäller barnets psykiska hälsa. Hälso- och sjukvårdens barnpsykiatriker och barnpsykologers full ständiga jurisdiktion och expertmakt bidrar också till BUP:s höga hierark iska position och den ojämlika relation som det innebär mellan verksamheterna. BUP:s möjlighet till gränssättning, som varken socialtjänst eller skola har, gör BUP svår att lita på för övriga verksamheter och de har dessutom svårt att påverka BUP:s ställningstaganden och bedömningar. BUP har en unik situation genom organiseringen inom hälso- och sjukvården vilken påverkar organisationens möjlighet och intresse av samarbete. Grape (2001) påtalar att organisering påverkar möjligheten att sam arbeta. Om det finns behov av att utvidga samarbetet mellan BUP, skola och socialtjänst skulle en annan organisering av BUP:s öppenvård, skild från hälso- och sjukvårdens specialistvård, möjligen kunna underlätta. Vilken skillnad hade exempelvis en kommunal barnpsykiatri eller en barnpsykiatri inom primärvården gjort när det gäller möjligheten att samarbeta? Är samma huvudman för organisationer som arbetar med barn och ungas välbefinnande en lösning eller blir det ett försök att organisera bort något som egentligen handlar om enskilda professionellas förmåga att bedöma när samarbete kan vara en hjälp antingen för dem eller för barnet?

2 Samarbete med förhinder

Välfärdsorganisationerna måste prioritera bland de som söker hjälp och behöver också kunna avgöra när samarbete kan vara fördelaktigt. De som ska göra dessa prioriteringar är de professionella i varje organisation. Det är där som både handlingsutrymme och kompetens behöver finnas. Samarbete är både resurs- och tidskrävande och när något så omfattande ska erbjudas behöver de som arbetar med olika ärenden kunna avgöra när samarbete med andra organisationer är till hjälp för dem själva eller barnen.

Camilla Blomqvist är fil.dr i socialt arbete och har många års erfarenhet av strategiskt ledarskap och förändringsarbete i offentlig förvaltning.

FÖR VEMS BÄSTA? Samarbete mellan människobehandlande organisationer Samarbete mellan människobehandlande organisationer har som mål att erbjuda genomtänkta insatser eller service till klienter och patienter. I För vems bästa? ger författaren nya perspektiv på hur samarbete kan se ut mellan barn- och ungdomspsykiatri, skola och socialtjänst. Här beskrivs hur organisatoriska förutsättningar påverkar arbetet men också hur barn, föräldrar och professionella upplever det som sker. Boken tar upp vilka ärenden som kräver samarbete mellan organisationer, hur arbetet kan se ut och vad det kan leda till. Eftersom organisationerna har delvis skilda ansvarsområden och uppdrag och styrs av olika lagstiftningar handlar det ofta om komplexa ärenden. Därför är det viktigt att säkerställa att de som arbetar professionellt känner att de har stöd i arbetet – både inom organisationen och från andra parter. För vems bästa? riktar sig till verksamma inom människobehandlande organisationer och till studenter som kommer att arbeta inom offentlig verksamhet.

Art.nr 39770

studentlitteratur.se